Tycker att det är så spännande att läsa kommentarsfältet och hur det böljar. Under inlägget Sportlovskänsla! kom dessa kommentarer på temat barn och skilsmässa. Läsarguld.
Vviv: En anledningar till att jag inte skulle kunna skilja mig är att jag skulle sakna mina barn så mycket dom dagar jag inte skulle ha dom, så det skulle aldrig vara värt skilsmässa for mig.
Camilla: Oj, men gud. Det var en väldigt snävsynt kommentar. Och egoistisk! Och du skrev säkert för att provocera. Något jag dock inte blir. Men jag blir däremot beklämd av hur kasst du resonerar. Jag hade önskat att mina föräldrar skilde sig mycket tidigare än de gjorde det. För familjen mådde uselt och det fick jag ”betala” dyrt för och gör det delvis än idag. Hellre två fria föräldrar än dåligt mående tillsammans.
K: Och för mig var det tvärt om! Älskar mitt barn såklart, men återhämtningen varannan vecka gjorde mig till en bättre och gladare mamma, flickvän (så småningom) och anställd.
Jessica: Vad sorgligt det låter, att ev stå ut i en relation man inte trivs med för att få tillgång till barnen varje dag. Jag skulle bli besviken på mina föräldrar om dom hade resonerat så när jag var barn. Mina föräldrar separerade och blev glada i varsin ny relation vilket blev skillnad till det bättre för oss barn. Och då bråkade dom inte direkt utan mer en kärlekslös praktisk relation.
Josefin: Förstår inte inte hur några kunde bli så provocerad av din åsikt VVIV. Du skrev ju inte hur andra skulle göra, bara att du inte klarar det själv. Jag förstår din känsla, och jag känner detsamma. Hjärtat brister när man tänker på att bara ha sitt barn varannan vecka. Jag tror det är jättejobbigt för alla normalt funtade föräldrar att vara utan sina barn. Hon som kommenterade att hon blir en bättre mamma av det, sånt resonemang köper jag inte. Det är antingen för att trösta sig själv, eller vara väldigt ego.
M: Ibland har man ju inget val i frågan. Det kan vara så att ens partner vill skilja sig.
Det är tydligt att ämnet skilsmässor engagerar och väcker känslor. Och här är några saker jag själv har lärt mig om skilsmässa senaste åren. Av att uppleva min egen och på nära håll se flera vänners:
– Skilsmässa kan bara undvikas om båda partner vill fortsätta vara gifta. Så fort någon inte vill det så är den andra parten maktlös.
-Nästan ingen försöker för lite. I de flesta fall har man försökt för mycket och för länge. Skilsmässan är ofta en stor befrielse för att man äntligen får släppa taget.
-Det går inte att ha en fredlig och vänlig skilsmässa på egen hand. Den är helt beroende av att båda parter samarbetar och försöker.
-Det behöver inte vara ”jättejobbigt för alla normalt funtade föräldrar att vara utan sina barn” så som Josefin skriver. Har så många exempel på framförallt mammor som verkligen lever upp av att deras exman äntligen tar 50% av tiden och ansvaret för barnen. Att det inte är en stor sorg utan helt okej.
-Även om skilsmässan är slutet på relationen så är det bara början på separationen. Man kommer ju vara separerade för resten av sitt liv. Så det är helt normalt att det är lite knöligt i början. Det kan ta ett tag att hitta ett sätt att fungera tillsammans igen. Som tur är har man många år på sig att få till det.
145 svar
Och Same as it ever was:
Om du som kvinna skiljer dig är det fel.
Om du som kvinna stannar i en dålig relation är det fel.
100% chans att göra fel! 🎈
Jag trodde att jag var taktisk den gång för länge sedan när jag valde bort förälskelse och valde en man utifrån sin trygga och etablerade relation till sin jord och naturnära familj. Vi fick två barn och tio år ihop, mycket skratt visserligen, ungefär som syster och bror- men att leva utan egentlig gnista till min partner slutade till slut med att jag drabbades av mental instabilitet, hjärnan brakade samman. Ville mest bara dela. Jag tror att just förälskelsen i sig är ett viktigt frö att ha för att kunna balansera med rent mentalt med de år som väntar. Åtminstone tror jag blev min hjärna tidigt emotionellt inprogrammerad dessa tänk och reaktionsmönster kring vad som är estetik av världsbilden och vår kultur i det finstilta från unga år…Idag lever jag med en man jag en gång blev djupt förälskad i, ingenting jag valde- snarare nåt jag drabbades av. Och även om kärleken och åtrån är mer upplevd från mina känslor än från honom- så kan jag med facit i hand säga att den nya relationen var mitt motgift till den ohälsa jag drabbades av. Jag brukar tänka att jag lever och interagerar med en sorts spegel till mig själv, ett tydligare presens. Tveksamt dock, om det skulle funka att leva så om man har barn ihop.. Vart hjärta har nog sin egen saga där, var och en måste välja själv. Oavsett, kommer man sällan ur livet den dagen man lämnar denna värld, utan att ha behövt tampas med dessa svåra dilemman. Jag tror inte på rätt eller fel där, mer att det främsta vi kan ägna oss åt kring allt som gynnar eller drabbar oss i livet är hur vi lyckas förhålla oss till det.
Så gjorde vi det första åren. Hyrde en enrumslägenhet och bodde varsin vecka i den. Bytte på måndagar. Fungerade jättebra för oss och vi fick en bra erfarenhet av att byta boende varje vecka vilket gjorde oss mer lyhörda för barnens önskemål och behov efter de här åren.
Blir helt golvad av det här kommentarsfältet. Så många kloka kommentarer och nya perspektiv. Snälla Clara, kan du inte ha ett sånt här öppet diskussionsinlägg på din blogg då och då? Det är jättefint.
Har någon tänkt på att man inte alls behöver låta barnen flyttas hit och dit efter en skilsmässa? Nej, låt barnen ha kvar sitt hem och sedan kommer mamma och pappa dit när det är deras tur ha barnen. Det kan inte vara atomfysik att lösa problemet på det sättet. I vissa fall kanske det inte går, men i många borde det gå utmärkt. Visst, klart det skulle skava för de ansvariga dvs föräldrarna att ha ett sådant arrangemang. Nu blir det istället barnen som får sköta pendlandet mellan olika hem. Trots att ingenting är deras fel. Vi tänker ju alltid på barnens bästa, eller hur? Varför inte bokstavligen placera sig i deras situation? Obekvämt? Ja, det skulle det nog vara … Vad tror ni?
Rent ekonomiskt tror jag att det är ganska få som har råd med en halv extra hyra för att barnen ska kunna bli kvar i ett och samma hem. Och logistiskt i princip omöjligt för många att gemensamt förfoga över två delade bostäder med sitt X. Liksom med allt tror jag inte heller att det med nödvändighet är så skadligt för barnen att byta hem, om allt annat är bra. Det hjälper nog inte heller att slippa flytta om annat ändå är dåligt. Jag vet familjer som löst det så att barnen bor kvar och föräldrarna flyttar in och ut. Det har blivit en ganska konstig situation – som om båda föräldrarna flyttat hemifrån till nya liv, där de gamla barnen inte ingår. Nya partners och nya barn i nya hem, och så kommer de tillbaka och bor med sina barn i det gamla hemmet när det är deras tur.
Hur blir det dyrare än de två bostäder som annars krävs? Borde väl snarare vara billigare eftersom barnen bara behöver plats på ett ställe.
Som jag skrev gissar jag att det är logisktiskt omöjligt för många att dela hem med sitt X – att flytta fram och tillbaka mellan två. För min del hade varit omöjligt. Så i de flesta fall skulle det alltså handla om tre hem, ett till barnen och ett var till föräldrarna. Vilket är ekonomiskt omöjligt för många.
Hej,
I Uppsala vet jag att det finns boenden som tom är byggda för det. Där hjärtat är vardagsrummet och barnens rum. Sen är en varsin del för den ena föräldern, den andra för den andra föräldern. Tänker att det säkert är görbart för de familjer där skilsmässan upplevs som god.
I en relation där det funnits psykiskt våld, kontroll och övervakning blir en sådan lösning ingen frihet för den utsatte. Snarare att man blir fastlåst igen.
+1
En stilla undran: Vad var det för fel med att först sällskapa som fästman & fästmö? Sedan förlova sig, lysning tre gånger och bröllop inom ett år efter förlovningen vilket förr var kutym? Gott om tid lära känna varandra, familjen, släkten dvs den tilltänkta partnerns uppväxtförhållanden. Kan säga en del om hur relationen kommer utveckla sig längre fram. Flera möjligheter fanns också att hoppa av om det inte kändes bra. En bruten förlovning ingen katastrof, två, nja, inte direkt OK, men gick an. Misstaget många gör är att enbart leta efter en kärlekspartner. Redan där ökar risken för skilsmässa längre fram. Vem vill man ha som partner i sitt företag Äktenskapet AB? Vad är det för grund man bygger på? Det borde vara den andra aspekten vid sidan av spanandet efter kärlek. Självklart präglas man av sin uppväxt. Barn i skilsmässofamiljer såväl som barn i hela familjer. Man lär sig sätt att hantera relationsproblem.
Kanske borde många relationer som senare slutar i skilsmässa aldrig ha kommit till? Om man hade låtit uppstartsfasen få ta litet tid. Allt ska ske fort, fort, saker ”bara blir” utan planering, besinning och eftertanke. Kanske lägger man rent av mer tid och möda på att köpa bostad, pyssla om lilla husdjuret, planera solsemestern eller sin garderob, inte minst, följa serier och bloggar 🙂
Vi skaffade barn efter 5 år tillsammans, varav 3.5 år som sambo/gift. Att skaffa barn kan trigga uppväxttrauman som inget annat och det kan visa sig att ens trauman är perfekt kompatibla på så sätt att de triggar varandra i en svart spiral som ingen av er ser eller förstår. Det är omöjligt att förutse hur det kommer bli för en själv att bli förälder, innan man faktiskt blir det. Och det kan förändra relationen till oigenkännlighet. Vi skilde oss efter 15 år tillsammans och det blev väldigt bra. För alla. Inte omedelbart, men på sikt. Väldigt trasiga människor som lever ihop gör skada.
Men de flesta har väl bott ihop 10-20 år innan man gifter sig ändå? Att gifta sig är ju i grunden bara ett praktiskt juridiskt kontrakt och ett lättare sätt än att hålla på och formulera samboavtal.
Det finns få saker som provocerar mig så mycket som privilegierade människor som helt saknar förmågan att förstå att andra människor kan ha helt andra förutsättningar än de själva.
En enkel grundregel borde vara att inte ha så jäkla mycket åsikter om nåt man själv aldrig har upplevt eller har erfarenhet av.
Det som jag känner kanske inte riktigt kommer fram i diskussionen är att grundorsaken till att barn inte mår bra ju kan ha att göra med att föräldrarna är dåliga på relationer och föräldraskap i allmänhet.
Man tittar ofta på skilsmässan som den avgörande faktorn om barn mår bra eller inte. The red herring.
Men barnens mående kan ju vara ett symtom på att en eller båda föräldrarna inte klarar föräldrarollen ELLER stabila relationer – inte har trygg anknytning/har bagage/har hoppat på tåget med giftermål/barn innan de var redo för det. Och om det är så spelar det egentligen ingen roll om föräldrarna är gifta eller skilda – barnen kommer ändå må dåligt. Skillnaden är isåfall kanske bara att dessa föräldrar – som ändå väljer att skaffa barn och gifta sig – lite oftare och tidigare även skiljer sig.
Själv är jag barn till föräldrar som nog inte borde hållit ihop men gjorde det. Jag hade nog mått bättre om jag fått se hur ett harmoniskt och jämlikt äktenskap där konflikter hanterades på ett vuxet sätt egentligen skulle se ut. Och själv valde jag terapi och att skilja mig (inga barn och det tog alldeles för lång tid) eftersom jag ville inte ville upprepa deras toxiska mönster.
Jag tror att vi ska fokusera mindre på om folk skiljer sig eller inte och mer på om de lyckas växa i sina relationsmönster – välja bra partners, kommunicera, samarbeta, kompromissa, ta ansvar för egna beteenden – i sina relationer, antingen med makar, barn eller i nya relationer. Det måste väl ändå vara det grundläggande om man som förälder ska lyckas ha ett stabilt barn med trygg anknytning och goda förutsättningar i livet? Ibland kan man växa tillsammans i ett äktenskap men ibland har man valt så illa att det är omöjligt. Då får man ta ansvar och fatta det bästa möjliga beslutet (för alla inblandade) i den insikten också.
Det här är ett viktigt perspektiv. Och i de fall då skilsmässa är ett beslut som kommer sig av en aktiv strävan att förbättra relationen, och de som skiljer sig tar ansvar både för hur det blir för barnen och i den nya medföräldrarelationen, så kan det bli väldigt bra. Även om uppbrottet i sig oftast är en kris för alla – kriser ingår i livet och är helt nödvändiga för utveckling. Och om de vuxna inte är bra på att hantera och ta ansvar för relationer, så hjälper det inte att de bor kvar under samma tak. Det kan bli katastrof ändå.
Så otroligt klokt och väl fångat!
Vilket klokt inlägg, tack för nya perspektiv!
Jag har verkligen aldrig någonsin sett på det så. Nu får barnen 50% av tiden med sin pappa, som det ju är tänkt egentligen.
Vilken fröjd att få läsa något som får en att grunna och haja till, oavsett hur det ser ut hos en själv. Tack för ditt bidrag till ämnet.
Tre år efter skilsmässan dog barnens pappa så jag har testat många varianter. Lever numera i bonusfamilj och kan bara säga att människor, både barn och vuxna är anpassningsbara och hittar något bra efter varje förändring.
Hej alla fina,
Låt oss vara snälla. Inte döma. Inte värdera. Var och en lever sitt unika liv, i sin unika situation.
Låt oss vara nyfikna. Utforska. Försöka förstå. Jaha, så kan man också tänka.
Det finns inget rätt sätt, och inget fel. Det beror på situationen.
Lägg ditt eget liv åt sidan, lyssna på den som berättar och försök ta in. Visa medkänsla. Så skapar vi ett bättre samhälle. Tillsammans.
Fridens!
+1
Jag är främst förbluffad över att så många verkar ha tankar och åsikter om hur andra gör. Eller att krysta fram en generell sanning. Vi är olika, barnen likaså. Gott så?
Många som har mycket åsikter om sammanhang och omständigheter som man själv aldrig upplevt eller varit en del av. Inte mycket värt då i mina ögon…
Jag undrar hur det påverkar barnen att växa upp i två sammanhang där man ständigt får ”härliga barnveckor” med utflykter och badhus och föräldrar som har massor av tid för man har jobbat undan eller gjort tråkigheter under den barnfria veckan. Alltså det låter ju jättehärligt för barnet, men vad får man för bild av föräldraskap med sig in i sitt eget vuxenliv och framtida föräldraroll? Givetvis fattar jag att det inte handlar om ”perfekta liv” ändå utan att man bråkar och försover sig och blir sjuk även på barnveckor, men nånstans tolkar jag det ändå som att skilsmässobarn hamnar väldigt mycket i centrum hos respektive förälder under deras vecka. Eller har jag fel?
Vi har min partners barn Ons-Tors och varannan vecka Ons-Son (2-2-5) och jag kan saga att det fungerar jattebra och har man ett vanligt jobb sa blir det anda att man maste gora sant nar barnen ar med en! Livet fortsatter och ”harliga barnveckor” ar lika mycket vardag och vanliga helger, om an man kanske har lite mer ork an om de var hos oss pa heltid. Det blir blandat! Nar de ar hos mamma gor de mer saker ute pa stan, medan nar de ar hos oss ar det mer spel, pyssel, ta hand om husdjuren och tradgard 🙂 Det ar roligt att se att min partner kan vara mer narvarande och spela tvspel eller bygga snogubbar med barnen, men saklart ar det laxor som ska goras, middag som ska lagas och hundar som ska rastas precis som vanligt. (ursakta svarlaslig text, bor i Minneapolis)
Intressant, har aldrig tänkt på det så!
Frågan är ju vad som är alternativet? Att föräldrarna ska jobba extra mycket när de har barnen eller stanna i ett olyckligt äktenskap? Jag menar inte att vara ifrågasättande eller så men var är alternativet för de som skilt sig?
Jag känner inte alls igen det du skriver. Jag underhåller inte mina barn på ett annat sätt än när jag levde med deras pappa. Snarare tvärtom. Att vi då gjorde en massa saker och utflykter med barnen för att slippa vara i den jobbiga hemmiljön.
Ibland kan jag tänka ”Tänk om alla människor hade fått gå igenom och uppleva en skilsmässa. Då tror jag att världen hade varit en mer ödmjuk och mindre dömande plats”. För oj så många förutfattade meningar det finns.
Det ligger såklart i människans natur att försöka föreställa sig scenarion som man inte är i och hur man skulle reagera på det. Men oj så fel jag hade om i princip ALLT jag trodde om inte bara mina egna framtida känslor i separation, utan också andras. Att se min tolvåring dansa runt här hemma 15 månader efter separationen och helt spontant utbrista”Mamma, jag mår SÅ bra! Jag är så glad att pappa och du skilde er och jag känner att hemma är lika mycket här som hos pappa.”. Det är att känna att jag tagit ansvar för deras liv och uppväxt.
Och sist av allt. Kom ihåg. Du har ingen aning om vad som sker inom fyra väggar hos någon annan. Inte ens i de familjer du tror att du känner väl.
Alltså 50% av människorna di träffar är från skilda familjer, är de annorlunda tycker du?
En viktig del för mig när jag tog steget till separation var att jag ville inte att min son skulle växa upp med föräldrar i en kärlekslös parrelation där vardagen bara rullade på och att det var praktiskt att bo tillsammans.
Vilken sorts förebild är man då och vilken bild av kärlek vill man att ens barn ska ha när de växer upp och själva ska ha relationer
Detta har jag tänkt på, vad innebär begreppet ”kärlekslöst”? Är det att man inte är kära i varandra eller är det att man inte känner någon som helst kärlek till varandra? Alltså som vänner, medmänniskor. Vissa väljer ju att fortsätta leva tillsammans när de slutat vara kära men känner att familjelivet funkar bra eller ok, nog ok för att inte bryta upp. Jag tänker att det kan ju förmedla en positiv bild av god vänskap bland annat. Det är ju en norm idag att föräldrar ska vara kära i varandra år ut och år in, men det är ju rätt modernt väl? Behöver absolut inte vara något fel i att fortsätta leva ihop fast man slutat vara kära :). Menar inte att alla ska göra så, men det behöver absolut inte förmedla en negativ bild av relationer.
Om det är en relation helt befriad från all form av kärlek så finns det ju däremot inte så mycket gott i form av förebilder att hämta.
Jag kommer inte ihåg mina föräldrar som kära, dom var mer som kompisar om man jämför med hur kärlek porträteras i populärkulturen. Men mamma beskrev det alltid som att de hade byggt ett helt liv ihop och det var viktigt. Dom ”blev” kära när vi var på semester.
Jag kommer ihåg min barndom som jättefin. Men kärlek det lärde jag mig om från kompisar, filmer och genom att uppleva känslan själv.
Så tankeväckande! Tack!
Nästan en tredjedel av alla kvinnor har någon gång utsatts för våld i nära relation, viktigt att komma ihåg. Vi känner inte till allt om andras relationer.
Jag tror att barn kan må dåligt av andras förutfattade meningar om skilsmässa, att det liksom ska vara något dåligt, lite skamligt, synd om barnen, föräldrar som bara tänker på sig själva och inte försökt tillräckligt. Det ser man ju i kommentarsfältet att fördomarna finns kvar.
+1
https://forskning.se/2023/03/14/vaxelboende-kan-starka-barnens-relation-till-foraldrarna/
”Studien visar att allvarliga konflikter mellan föräldrarna tycks påverka barn mer i familjer där föräldrarna fortsätter att leva ihop, jämfört med barn där föräldrarna har separerat. Det finns alltså ett samband mellan föräldrarnas konflikter i barndomen i familjer där föräldrarna fortsatt leva ihop och ett lägre välbefinnande hos barnet som vuxen.
Men ett liknande samband fanns inte hos gruppen där föräldrarna har separerat.
– Då kan man tänka på det här som folk ofta slänger ur sig, att ”vi ska hålla ihop för barnens skull”, att det kanske inte alltid är så bra. Inom separerade familjer är det mer betydelsefullt för hälsan ifall en eller båda föräldrarna haft en konflikt med barnet, än föräldrarnas konflikt sinsemellan. Konflikt mellan barn och förälder kan i sin tur vara en så kallad ”spillover-effekt”, från föräldrarnas konflikt, säger Eva-Lisa Palmtag.”
Det är olika för alla, och forskning och statistik kan aldrig säga något om hur det blir i ens egen familj. Men, som barn i en väldigt, väldigt konfliktfylld familj, och som en vuxen som under några år återskapade dessa mönster i min egen relation, kan jag säga att det är vidrigt för alla inblandade. Jag är snart 50 år och det påverkar mig än idag. Men jag bröt till slut mönstret, vi skilde oss, med tiden lugnade allt ner sig och nu har jag och barnens pappa i princip aldrig några konflikter alls. Vi firar jul och barnens födelsedagar ihop, går på Liseberg tillsammans varje sommar, gör andra utflykter ibland. Vi bor 7 minuters promenad ifrån varandra. Allas relationer ÄR mycket bättre, oavsett om vissa i kommentarsfältet här tror att det är för dem att köpa det eller inte. Skilsmässa var förvisso det enda alternativet för oss, men det var också det absolut bästa vi kunde göra. Mina barn mår bättre av att ha glada friska föräldrar som samarbetar och är snälla med varandra, än två som lever under samma tak helt fast i obearbetade uppväxttrauman.
Tänker på ditt inlägg om att sitta lugnt i båten https://underbaraclaras.se/2012/08/28/sitta-still-i-baten/
Har du andra tankar kring det nu? Med tanke på att du skriver att de flesta försökt för länge. Man får ju ändra sig med nya livsperspektiv så vore intressant att höra vad du tänker.
Läste en intressant artikel i DN om hur kärleken kommer och går i livet och om att just småbarnsåren är svacka för många men också när barnen precis flugit ur boet.
Jag tänkte också på den posten och skulle gärna höra Claras reflektioner nu kring det hon skrev då.
Jag kunde bara utgå från mig själv och att barnen är ens allt. Då blir det en sorg att ha barnen varannan vecka. Och jag står fortfarande för att jag inte köper att man blir en bättre mamma att ha barnen halva tiden.
Självklart finns inget val många gånger, man måste göra det bästa av situationen dvs intala sig själv att det är nåt positivt.
Och att hoppa på folk för att man anser att det vore jobbigt vara utan sina barn, som mot Vivi, det säger ju en hel del om dina läsare.
Det är väl snarare ett försvar mot insinuationerna som finns i Vivis inlägg, än ett påhopp på henne, i många av de kommentarer jag läst.
Helt ärligt: det är inte lite inskränkt att stå för att man inte köper vad andra berättar om sina levda erfarenheter. Det finns ingen universell sanning. Du vet uppenbarligen med dig att en skilsmässa inte skulle göra dig personligen till en bättre förälder, och det är förmodligen skönt att ha den självinsikten. Låt oss hoppas att du slipper bli skild. Men att inte köpa vad andra säger om sig själva- det är alltså att välja att inte lyssna och tro på att andra vet mer om sina liv än vad du vet om dem. Inget att stoltsera med, prova att lyssna istället. Livet är olika för oss alla, och världen blir nog både mer generös och öppen om vi börjar med att ta för givet att åtminstone det människor berättar om sina egna upplevelser är sant.
Även om jag förstår din poäng så tycker jag din slutsats rimmar lite illa med hur du själv ser på Vvis/Vivis kommentar. Det är hennes sanning, just nu i alla fall. Den behöver inte nödvändigtvis läsas som att den insinuerar något.
Jag har själv en god vän som egentligen ville skiljas, men väntade i ganska många år av samma anledning. Hon orkade inte just då, det vägde tyngre att få vara nära barnen på heltid och att få bo kvar med dem i det hus och område där de trivdes. Hon hade dessutom själv växt upp med en ensamstående mamma och ville inte att barnen skulle uppleva samma sak. För henne var det inte heller, där och då, värt det. När barnen blev lite äldre kom de till en punkt där det ändå var ofrånkomligt. Det gick sådär, ett barn kraschade helt psykiskt av skilmässan och följderna av den och mådde dåligt i flera år, det andra hanterade den okej. Som livet kan vara.
Det finns som sagt ingen universell sanning. Lika viktigt som det är att höra om alla som blev lyckligare av att skilja sig, lika viktigt är det väl att berättelserna där det inte var lika enkel får ta plats. Så länge man, som du skriver, respekterar varandras sanningar.
Det är intressant hur man inte vet förrän man vet. Jag är själv skilsmässobarn och mitt högsta mål i livet var en kärnfamilj. Efter 17 år tillsammans nåddes jag av rykten om min sambo och en tio år yngre kollega. Jag tiggde och bad och hängde mig kvar. Ett år gick det, jag skrek ”ta inte mina barn ifrån mig” och första nätterna utan min familj när han hade lämnat mig var i panik där jag hörde skrik som jag först inte förstod var mina egna. Första året var ett vacuum, jag förstår inte hur det gick. Nu lever han med kvinnan han bedrog mig under det året.I relationen gick allt ut på att behålla hans kärlek, nu är jag full av kärlek och allt går till barnen. Jag har försonats med sår från barndomen och fått en ödmjukhet och acceptans inför saker utanför min kontroll som jag inte hade innan. När barnen är hemma är det mer närvaro och glädje och tacksamhet än tidigare. Jag skulle aldrig någonsin ha valt det här men många separationer beror på att man inte hade något val, i mitt fall gjordes valet åt mig och trots att jag vände in och ut på mig själv, gjorde allt hushållsfix så han skulle ”orka” connecta och planerade spännande dater så var jag som Clara skriver helt maktlös. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle säga att jag mår bättre idag, men ron i kroppen och själen talar sitt eget språk. Och jag använder inte ordet ”barnfri” som jag har svårt för utan säger ”barnen är inte hemma” och det känns bättre för mig. Men sanningen är att jag mår bra de veckorna också och barnen mår bra och som min son skrev i första smset efter separationen ”i hjärtat är vi alltid tillsammans”.
Måste bara fråga, har du provat att ha barnen varannan vecka? Annars är det ju svårt att veta om det gör en till en bättre eller sämre mamma menar jag. Det är ju bara den som är skild som har erfarenhet både av att vara gift och att vara skild.
Att inte vilja vara ifrån sitt barn kan också handla om att barnet inte är tryggt med den andra föräldern. Långt ifrån för alla, men vi som har känt så känner en avgrundsdjup smärta när man ändå inser att man måste bryta upp.
Att skicka mitt barn till sin pappa trots hans magont, separationsångest och starka oro som han ännu är för liten att sätta ord på är det svåraste jag gjort och det som försakar mig mest smärta.
Men utan en skilsmässa hade han inte haft mycket till mamma kvar. Nedbruten, manipulerad, söndertrasat självförtroende och självbild, kontrollerad i tanke och handling. Inte blåslagen på utsidan men väl på insidan. Min kropp, mitt liv hade inte tillhört mig. (Och det finns bara så mycket man kan göra för att skydda sitt barn, jag har snart gjort allt.)
Men jag kunde inte lämna mitt barn. Jag pratade med en vän om hur otroligt sorgligt det var för ett annat barn jag kände som behövde vara med en mycket trasig pappa varannan vecka och hur bara tiden hos mamman gav henne ro men att ron tog fram ett så arg barn, kommer det räcka för att hjälpa barnet att växa upp. Min vän sa då, att men hon har ändå sin mamma, hade hon stannat hade mamman också haft det lika illa. Det hjälpte mig över tröskeln, det och Katarina Wennstam kapitel i skilsmässoantologin Happy Happy. Tänk dig ett beslut som tar dig tio sekunder att säga, skriver hon. (Jag vill skiljas, tänkte jag). Tänk dig hur det får dig att må om tio månader (avgrundsdjup, bara svart, tänkte jag). Tänk dig sedan vem du är om tio år om du inte tar detta beslut, avslutade hon (finns jag ens kvar då? tänkte jag och allt blev glasklart. För mitt barn måste jag finnas kvar.)
Allt ser så olika ut och vi måste vara så ödmjuka inför våra allas bagage.
Det här. Exakt så. Man kan ha olika grader på den där otryggheten som ens medförälder bidrar med, men känner igen mig så i detta. Pågående för mig, hade inte kunnat vara kvar i relationen hur jag än gjort – men jag har absolut inte valt att vara från mitt barn 50% av hennes liv, det var en vidrig och totalt söndrande konsekvens av att lämna nåt som hade gått sönder.
Åh ❤️ starkt att läsa! Känner smärtan i att ta ett rätt men så svårt beslut ❤️
❤️🥳
Tack för detta inlägg ❤️ Det gjorde skillnad för mig.
Jag undrar hur många tänker när de äntligen fått egen tid för drejning, sykurs, kompisgäng mm? Hur de tänkte när de skaffade barn? Aldrig egentid? Detta hyllade med EGENTID. Skaffa inte barn om du ändå bara vill bort. Ok, om man inte gillar sin partner men JAG VILL BARA VARA SJÄLV. Bara jag, jag, jag. Kul att få en sådan förälder och bo i en kappsäck…
Jag tänker att det är väldigt sunt för barn att ha egentid från sina föräldrar. Att få vara i sitt eget huvud och sin egen kreativitet, och inte konstant bli serverade umgänge och underhållning. Att få leka med kompisar ifred. Att få utforska världen, den inre och den yttre. Med det sagt, jag har aldrig träffat någon som skiljer sig för att få egentid från sina barn. Om du har det Madde, så kanske du ska ställa din fråga direkt till dem. Sanningen är, som vi väl alla egentligen vet, oftast väldigt komplex och människor väljer för det mesta som de gör för att de känner att de inte har något annat val (när det gäller att gå isär). Men, rent krasst, om jag hade en vän som ifrågasatte mitt beslut på det sättet som du formulerat dig i din kommentar, så skulle det aldrig falla mig in att vara förtrolig och prata om mina privata relationer och min livssituation med hen. Som man frågar får man svar tänker jag. Att man inte förstår något hos någon annan säger sällan något om den andre, det säger desto mer om ens egna tillkortakommanden och oförmåga.
Men snälla du det här väl var otroligt onyanserat. Även om man är i en parrelation med barn behöver man ju få tid för kompisar, drejning och sykurs. Men många får ju inte det, pga arbetsfördelningen i sin relation. Är så innerligt trött på ”men varför skaffade du barn om du inte vill vara med dom?”-retoriken. Jag skaffade barn och jag vill vara med barnet men jag vill också vara en egen person, ha egna hobbys och ha tid för mig själv – oavsett om jag är i relation med barnets andra förälder eller inte.
Vi lever i en tid då individualismen är nära nog abnorm, det har blivit normalt (och norm) att ha ett allt större behov av att komma bort från sin familj för att ”vara en egen person” ”ha tid för mig själv” etc och man tror att detta bara kan ske om man är på en annan plats, en plats där ens barn inte befinner sig medan man utövar denna heliga ”egentid”…Att uppleva att man inte kan vara en ”egen person” tillsammans med sina barn är, om man vågar tänka på det på allvar, mycket onaturligt och sorgligt. Vad kan det bero på att så många mödrar (och fäder) är så vilsna och bortkomna i förhållande till sig själva att de inte är ”egna personer” tillsammans med sin egen avkomma? Jag undrar om detta allt ökande behov av ”egentid” handlar om andra saker inom en människa än att slippa ifrån sina barn en stund då och då…jag är mixad och hör hemma också i en kultur som inte är väst-individualist-sekulariserad-materialistisk (eller vad man får kalla den) Hos oss finns inte ens begreppet ”egentid”, vi är alla som en kropp, vårt jag existerar endast tillsammans med alla andras jag i ett oupplösligt vi…att känna att man inte är ”en egen person” tillsammans med sina barn är oss helt främmande…jag undrar, och antar att det kan vara provocerande för somliga, om detta att känna att man behöver vara på en annan plats än den där ens barn befinner sig för att kunna vara ”en egen person” grundar sig i att vi är allmänt vilsna som människor, och därmed som föräldrar…det är underligt att man känner att man behöver ”egentid” från sina barn när de allra flesta barn i Sverige är på institution och vårdas/undervisas av andra än föräldrarna större delen av dagen hela arbetsveckan…vad har hänt med ett samhälle där man inte är ”en egen person” tillsammans med sina barn…vad har hänt med Sverige och svenskarna? Vad är detta behov av drejning, sykurser och annat där barn inte kan vara med egentligen ett uttryck för? ”Jag-vill-jag-behöver-jag-känner”-retoriken är väldigt vanlig idag och vad leder den till…ett väldigt själviskt samhälle där man tror att man måste tänka på sig själv först för att kunna fungera…det verkar inte vara sant för folk mår sämre och sämre oavsett mängden ”egentid”
Den här individualismen leder ju också, som Ellen är inne på, till att föräldrar dignar under en enorm börda och sällan har avlastning. När barnen är på förskolan jobbar man ju, eller pluggar, eller är sjuk eller söker jobb. Det är ju inte som att man är själv då med sig själv. Egentid behöver ju, som Ellen skriver, inte innebära att man är helt ensam, men att man kan fokusera på något.
Väldigt nyfiken på hur familjeupplägget ser ut i den kultur du pratar om? Är det kanske norm med generationsboende? Förväntas andra vuxna /ungdomar och familjemedlemmar än föräldrarna hjälpa till med barnen? Får barnen ta ansvar för sig och sin lek tidigare än i familjer med bara svensk kultur? Jag har nämligen behov av egentid, inte för att att dreja och gå på krogen, utan för att någon gång få laga mat eller läsa en bok utan att någon klättrar på mig och pratar oupphörligt. Och nej, jag får inte denna egentid på kvällarna, när alla ungar äntligen sover så stupar även jag i säng, eller sätter mig med mitt jobb pga hinner inte med under dagarna då yngsta ska hämtas och lämnas i rimlig tid på förskolan. Tror inte att jag är ensam i min upplevelse av småbarnslivet, ångrar aldrig att jag skaffat barn, men känner absolut ett behov av ”egentid” (eller snarare återhämtning)
Det här är spot on. Så ofta jämförs äpplen och päron. Man drar slutsatser om ”dagens föräldrar” eller ”västvärldens föräldrar” som om andra förutsättningar runtomkring inte har förändrats. När min mamma (40-talist) växte upp, släpptes hon ut själv på gården för att leka, från tre års ålder. Alla kvarterets barn var där. De umgicks över åldrarna och var ute flera timmar i sträck. Gick in till måltider och till kvällen. Jag skulle gissa att väldigt få svenska bostadsområden fungerar så idag. Många föräldrar får agera kompensatoriska lekkamrater åt barnen, eftersom det faktiskt inte finns någon gård att släppa ut dem på. Mina barn har varit ganska free range-iga från (kanske) en lägre ålder än genomsnittet. Men de stannar inte ute mer än någon timme. Varför? För att det inte är några andra barn ute. Det är klart att det inte lockar lika mycket som om ”gå ut och lek” betydde en dag fylld av äventyr ihop med massor av kompisar. Som förälder måste man antingen vara ställföreträdande lekkamrat, eller hjälpa sina barn att träffa andra barn. Det är också ett jobb. Jag håller helt med om att egentid inte handlar om själviska nöjen utan om återhämtning. Barn över 3-4 och deras föräldrar har historiskt sett INTE varit klistrade på varandra dygnet runt, men så ser det ut för många idag. Inte utifrån deras egna val, utan för att samhället ser ut så. Så sluta jämför sånt som inte är direkt överförbart.
Upphör man verkligen att vara en person med egna intressen bara för att man blir mamma eller pappa? Jag växte upp på 90-talet med föräldrar som aldrig pratade om egentid, men som ändå gjorde sina saker medan vi barn gjorde våra. Mamma var i trädgården eller ute och sprang, pappa snickrade eller åkte skidor. Vi samexisterade, och i mitt minne var det en kärleksfull och fri uppväxt.
Jag vill vända på ditt resonemang. Man skaffar väl inte barn för att vara med dem varje minut. Att ibland vilja vara själv är inte detsamma som att vilja bort från sina barn.
Precis så. Jag är 63 och mina barn var små och växte upp just på 90-talet. Vi bodde på landet och jag tillbringade massor av tid i trädgården, odlade nästan allt vi åt. Vi hade getter, får och höns. Jag byggde ut huset tillsammans med deras far. Barnen var runt oss, lekte i den stora trädgården, spikade, byggde kojor, drog själva till skogen intill, på vintern åkte dom skidor och spark. Jag satt aldrig på golvet och lekte med mina barn. Men dom var ofta med när djuren skulle ha mat, skulle klippas, skulle lamma eller på åkern och grävde upp potatis eller vad det nu kunde vara. Däremot läste jag hundratals sagor om kvällarna under många år. Vi hade en gammal koskälla vi slog i när maten stod på bordet. Det blev folk av allihop. Det känns som att unga föräldrar idag är med sina barn och leker hela tiden. Jag tycker det känns konstlat. Vuxna pysslar med sitt, då menar jag inte sitta insjunken i en skärm, det tycker jag man kan undvika när barnen är vakna. Jag menar allt annat vardagligt man gör, lagar mat, klipper gräs, dammsuger och vad helst det kan vara. Det är viktigt att barn ser själva vad som görs och ofta vill dom vara med på ett hörn.
Exakt såhär växte jag upp under 80-90 talet. Det är också såhär waldorfs pedagogiken utövas, kreativiteten ska komma inifrån barnet själv och inte utifrån en vuxen. Däremot är de vuxna goda förebilder. Men barn är också olika, med mitt äldsta barn gick detta jättebra men med mitt yngsta barn fungerar detta dåligt. Detta förhållningssättet är också svårare om man tex bor i en stad med heltids arbete. Precis som med pedagogik så passar vissa saker olika för olika barn/föräldrar och detsamma gäller i boendesituationer, relationer och separationer, det finns inte en sanning, men de flesta föräldrar gör allt för att deras barn ska ha det så bra som möjligt och att folk har så mycket åsikter om andras liv är väldigt tragiskt. Problemet idag är att vi har så mycket information om barnens välmående som inte fanns tillgänglig för gemene man på 90-talet. Föräldrar idag har det mycket tuffare med alla perspektiv som vänds fram och tillbaka och hur man än kämpar så har man röven bak. Vad sägs som att vara mindre i våra huvuden, det skulle nog alla må ganska bra av. För med för mycket fakta försvåras vår världsbild.
Jag övar på detta! Det har verkligen varit en otrolig skillnad i min livskvalitet sen mina två äldsta barn började kunna leka själva ute i trädgården. Jag är inte skild men min man jobbar mycket kvällar och helger så jag är ofta ensam vuxen hemma.
Är du min mamma? 😂
Skämt åsido, jag känner igen mycket av det du beskriver från min egen barndom. Mina föräldrar lekte aldrig med oss och “aktiverade” oss sällan. Visst gjorde vi saker tillsammans ibland: åkte på utflykter, skridskor eller skidor, plockade bär, badade eller hälsade på någon. Men de flesta dagar levde vi barn våra liv, och de vuxna sina.
När jag läser din kommentar slår det mig att det nog var nödvändigt att det såg ut så, även om det också var ett upplägg som fungerade för oss. Gräset skulle klippas, renoveringar slutföras, mat lagas och huset tas om hand. Ibland var vi såklart delaktiga i allt sånt också. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det gav oss nog en ganska tydlig bild av vad vuxenlivet faktiskt ”kräver” som du är inne på.
Så tack mamma och pappa. Och tack Karin, för att du gav mig några nya insikter och en tydligare målbild nu när jag sitter här, gravid, och funderar över hur jag själv vill vara som mamma. Skippar nog fåren, getterna och hönsen, resten låter toppen. 😊
Amen på detta! Spot on
En skilsmässa där alla mår bättre efteråt tänker jag bygger på två sunda vuxna som vill barnens bästa och kan samarbeta åtminstone hyfsat. Jag är inte skild, men har sett raka motsatsen på nära håll. Där pappa i den tidigare familjen blir tillsammans med en nästan hälften så gammal flickvän, bara tio år äldre än äldsta barnet, och där barnen tvingas bo ihop med denna flickvän som de inte alls gillar, varannan vecka. Där pappa låter nya flickvännen bråka om allt som går att bråka om, och där man trots upprepade samarbetssamtal inte kan komma överens trots att mamman vänder ut och in på sig själv för att få det att funka, för att hon som varje vettig vuxen vill barnens bästa.
Men frågan är hur det hade varit, för mamman och barnen, om mamman har levt kvar med den mannen som uppenbarligen är ointresserad av sina barns bästa eller att få relationen att fungera. Hur hade hon mått av det på sikt?
Jag har erfarenhet både av föräldrar som stannat för länge i ett ohållbart äktenskap, separation och varannanveckasboende i en för mig känslig ålder och till sist att leva i en bonusfamilj med alla utmaningar det kan innebära.
Som vuxen kan jag se att jag själv och minst ett av mina syskon tog skada av det vi gick igenom och självklart har jag idéer om saker mina föräldrar hade kunnat göra annorlunda. Samtidigt kan jag också se hur svårt det hade varit för dem; om inte omöjligt, att göra situationen helt bra.
Det jag önskar att alla föräldrar tänkte på, oavsett livssituation och omständigheter, är att närma sig sitt eget och andras föräldraskap med ödmjukhet och lyhördhet. Föräldraskap innebär också att fatta svåra beslut även när det inte finns någon självklar lösning, och att sedan ta ansvar för konsekvenserna på kort och lång sikt.
Jag önskar också att fler föräldrar lät barnen ha sin egen upplevelse istället för att uttala sig å deras vägnar, och vara beredda på att upplevelsen kan ändras över tid.
Vill man känna att man excellerar, och har man ett behov av att tydligt och en gång för alla fastslå vad som är rätt och fel, då ska man nog satsa på något annat än föräldraskap.
Klokt skrivet!
Det bästa jag gjort är att skilja mig och gifta om mig. Efter 20 år är vi lika lyckliga och kära i varandra, trodde inte det var möjligt efter mina tidigare förhållanden där lågan falnade ganska snabbt( några år) men trodde alla hade det så. Nu vet jag bättre, rätt person ger ett förhållande med en aldrig sinande kärlek . Tyvärr vågar eller vill många inte lämna för att de tror som jag gjorde tidigare, att det är så för alla i förhållanden, att åtrån och kärleken blir urvattnad. Fel kan jag säga i dag.
Jag tänker att Vviv är på en plats i sin relation där varken hon eller partnern vill gå skilda vägar 😊 då är det inte säkert att man kan föreställa sig hur illa det kan vara. Det finns ju faktiskt inte något rätt eller fel, facit får man först efteråt, i varje enskilt fall.
Hmm, intressant hur en diskussion så snabbt blir antingen–eller, särskilt när det rör något så privat. Det finns ju inget universellt facit för om man ska skilja sig eller inte. En positiv upplevelse för X garanterar inte en positiv upplevelse för Y – och detsamma gäller förstås det motsatta.
En av de svåraste delarna med att skilja sig, tänker jag (som någon som varken gått till altaret eller rådhuset), måste vara att faktiskt landa i ett beslut trots ovissheten om hur livet kommer att bli efteråt. Kanske är det just därför ämnet bär på en sådan laddning. En öm tå, eftersom frågan träffar så nära.
Största sorg OCH befrielse i livet för mig att skilja mig. Sörjer mest när barnen klarar saker eller får uppleva roliga saker med sin andra förälder och jag inte får vara med. Men så är ju livet med barn ändå; pga skolplikt och jobb är de (😭😭😭) redan ifrån en alldeles för mycket. Skilsmässan gjorde mig till en så mycket bättre förälder. Fullt fokus på barn då de är hos mig, fullt fokus på fri hopp och lek då de inte är hos mig. Jag har inte barnen varannan vecka utan alltid måndag och tisdag samt varannan fre-sön. Det är perfekt.
Man behöver ju inte heller köra varannan vecka, bara för att man har barnen halva tiden. Jag och de flesta av mina vänner har scheman som antingen är 2/2/5/5 eller 2/2/3. Då måste man inte vara borta från barnen en hel vecka. I mitt fall kämpade vi i flera år för länge och det gjorde oss alla alldeles för stor skada. Men nu, fem år senare, är det så mycket bättre för oss alla. Jag har träffat mitt livs stora kärlek, barnen har fått nya viktiga vuxna i sitt liv och två föräldrar som samarbetar fint och värnar om varandra istället för att bråka och göra varandra oerhört illa. Så klart jag saknar mina barn när jag inte har träffat dem på ett par dagar, men deras pappa bor runt hörnet, vi ses ändå och hörs. Och de har en mamma som är frisk och har ett reglerat nervsystem, istället för en som är deprimerad, utbränd, hypervaksam och konstant har skyhög ångest och ett nervsystem i fight och flight. Det har definitivt gjort det möjligt för mig att vara en bättre mamma. Fysisk närvaro är viktigt, men det är inte allt, och enbart fysisk närvaro kan inte kompensera för vad som helst.
Mina föräldrar fick mej och min tvillingbror så sent. Först försökte dom 8 år innan dom fick min storasyster. Dom skulle skilt sig tidigare. Sedan gick det ut över oss barn. Nä usch minnen kommer tillbaks nu långt senare när föräldrarna är döda. Jättejobbigt. Ledsen för det här.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 14. Det räddade mitt liv. Det skulle bara skett 10 år tidigare. Den ena föräldern ställde till så mycket skada som vi tre övriga i familjen levt med konsekvenserna av i över 50 år. Och kommer att så göra livet ut. Psykisk (och ekonomisk för den drabbade föräldern) skada som inte går att reparera, bara lära sig att hantera. Ni som inte vill skiljas för er egen skull, tänk om! En dysfunktionell relation skadar inte bara föräldrarna utan även barnen. I värsta fall för livet. Och nu talar jag inte om missbruk eller liknande, utan konsekvenser av att växa upp i ett kärlekslöst hem utan empati och psykologisk trygghet.
Maria förstår dej. Kram.
Mina föräldrar skilde sig när jag var ca 12-13 år. De har alltid haft en proffisionell relation till varandra, kunna småprata och umgås vid jul och födelsedagar m.m. Jag tycker att mina föräldrar hanterade deras skildsmässa väldigt bra. Jag bodde mest hos mamma men var alltid välkommen till pappa och hans nya som det tog mer än 10 år för mig att acceptera. Vändpunkten för mig var när jag insåg att pappa tyckte om sin ”nya” efter så pass många år.
Jag är nu själv skild. Det är viktigt att berätta för barnen att inget de har kunnat säga eller göra har kunnat påverka mitt beslut. Så det har jag gjort. När ena barnet frågade varför jag inte ville bo med pappa längre (eller något liknande) så svarade jag att jag är en bättre mamma utan pappa. Mitt barn tänkte en stund sen höll barnet med.
Jag kommer inte att gå in på detaljer varför jag valde att ta ut skildsmässa.
Jag är lärare på låg och mellanstadiet och har under de senaste 25 åren träffat mängder av barn som varit med om att föräldrarna separerar. I princip alla mår bättre än de gjorde innan efter en tid. Både ban och föräldrar. Efter som föräldrarna, precis som Clara skriver, har vänt ut och in på sig själva i försöken att få till relationen.
Många säger rätt ut att de önskar att deras föräldrar skulle skiljas eftersom de bråkar ofta eller ändå inte gillar att göra saker ihop.
Jag hade och har mina barn varannan vecka. Jag har några stycken i spridda åldrar och med två olika pappor.
Jag var jätteorolig över förlorad tid och förlorade högtider tillsammans med barnen när de var små och jag separerade första gången.
Men jag tycker inte jag har förlorat tid egentligen. Jag har ett ganska fritt yrke. Jag förstår såklart att inte alla har det så men många kan påverka sina scheman.
När jag har barnvecka går jag så tidigt jag kan, gör mitt jobb såklart men all planering, alla möten jag kan styra över, all extra tid som jobbet kräver (vilket är rätt mycket i mitt yrke) lägger jag på barnlediga veckor. Jag gör tråkiga vuxensaker som jag ändå inte vill ha med barnen på som pappersarbete, rensa i garderober och förråd. Jag har egentid, matchar mitt barnchema med vänners barnschema, går på roliga kurser, slöjdar, dejtar, tränar, lagar storkok och har tvättstugan etc.
När jag har barnvecka gör vi enka hushållssysslor som att laga middag, baka, leker fixa rummet, köra en tvättmaskin. Dvs håller efter lite. Då får vi tid över till att gå till simhallen och biblioteket, laga ramen tillsammans etc.
När vi levde tillsammans var det som att båda hela tiden var på gränsen och båda var jämt stressade av allt som skulle göras och av att aldrig känna sig helt ledig. Jag får mycket mer kvalitetstid och kvantitetstiden kommer lite av sig själv. Vi tränar ihop, mitt yngsta barn och jag oavsett vems vecka. Vi träffas och tar en fika när något glömt hemma, vi teamar om en läxa som jag kanske kan lite mer om.
Ja. Mång perspektiv på detta😉
Min kommentar var utifrån ett barns perspektiv(dvs jag 12 år gammal). Det var en bra separation, dom var inte på kant med varann osv…Vi hade tillgång till båda föräldrarna då dom bodde nära. Jag menade inte att dömma nån, tycker fortfarande det är sorgligt att ”stå ut” i en relation man inte vill vara i egentligen.
Intressant ämne och frågor.
Jag har en fråga, som är rent genuin för att jag vill försöka förstå.
Jag hör en del som skiljer sig för de inte känner sig kära i varandra längre eller beskriver att det mer övergått till en kompisrelation. Hur resonerar man om man skiljer sig av den anledningen? Om man dessutom har barn?
Är det synen på äktenskapet/giftermålet som spelar in där?
Jag tänker att äktenskapet ger man löften för alltid, kärleken kommer kanske gå lite upp och ner, men det finns ett beslut i botten liksom.
Som sagt; genuint nyfiken om någon har någon kommentar/tanke på det. Antingen av egna erfarenheter eller bara allmänna reflektioner😊
Har du aldrig varit kåt?
Ja, man lovar ju inför Gud: ”att älska dig i nöd och lust och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt”
Det beror ju på vad för typ av äktenskap man ingått. Äktenskapet är ju en social konstruktion som sedan getts en juridisk och kulturell betydelse, men det är ju ingen naturlag att man måste lova varandra att älska varandra tills döden skiljer sig åt. Jag och min man gifte oss tex borgerligt och ville definitivt inte lova att älska varandra tills döden skiljer sig åt då det är ett jättesvårt löfte att hålla. Däremot lovade vi att berätta för varandra om vi slutade älska den andra för att på så sätt undvika att vi istället skulle börja förakta den andra i det tysta. Vi lovade också varandra att vi skulle separera på ett schysst sätt ifall att vi skulle sluta älska varandra. Så ja, äktenskapet kan ju innehålla annan betydelse än det kristna konstruktionen av vad ett äktenskap är.
Om man lever i en kompisrelation med någon man en gång var passionerat förälskad i, och man känner att man är missnöjd med att ha det så och önskar få känna sig förälskad och åtrådd igen – varför ska man inte få göra det? Jag förstår inte frågan? Jag är snart 40, gift och skulle inte vilja leva utan exempelvis erotik i en relation.
Har verkligen funderat på precis samma sak!
Jag inbillar mig att det finns absolut flera sidor och nyanser när det gäller att skilja sig, skilsmässa är en akilleshäl för många och beroende på var i livet man står så har man olika åsikter.
Skilsmässor är inte vitt eller svart och absolut inte friktionsfritt eller utan skuldkänslor.
Men ibland kanske det är bättre att skiljas istället för att långsamt dö invändigt.
För barn kan nog skilsmässan vara traumatisk.
Eller så känner barnet att nu blev det bättre.
Det går inte att dra alla skilsmässor över samma kam och tro att allt upplevs lika. Precis som med resten av livet så är det omöjligt att veta hur någon annan har det.
Mina föräldrar skildes när jag var 9 och där började allt gå utför. Jag hamnade själv som vuxen i en situation att jag kunde skilt mig utan problem pga vad som hände i mitt äktenskap men helvete heller att mitt barn skulle behöva gå igenom en skilsmässa så jag hackade i mig vad som hänt och det går att ta sig vidare. Så här känner JAG, inget rätt eller fel.
Till Josefin: gå en dag i mina skor innan du kallar mig ”ego” som mamma. Jag slet trippla skift i åratal och efter skilsmässan orkade jag ÄNTLIGEN vara den där mysiga, glada mamman. Dessutom har jag ringt mitt barn och läst bok per telefon varenda kväll som hon var hos sin far. Jag har inte druckit en droppe alkohol sedan jag fick barn för 20 år sedan för att alltid vara körklar om nåt skulle hända och även om hon inte varit hos mig fysiskt så har jag varit 100 % förälder. ALLA DAGAR. Men också 200% gladare alla dagar. Det finns tre sidor av ett mynt. Titta noga så ser du det.
Jag skilde mig när barnen var 3,5 och 7. Det bästa vi gjort. Vi är i dag så bra vänner. Barnen är 21 och 18. De har haft en fin uppväxt med två närvarande och kärleksfulla föräldrar. Vilket hela tiden var målet. Min rädsla att missa tid med dem kom helt på skam och fick inte styra vad som var det bästa för mina barn.
Jag är separerad sen barnen var 2 och 6 år och nu är de 13 och 16 år gamla. De är vettiga människor som jag ärligt talat inte tror har lidit särskilt mycket av att vi inte lever ihop. Men en av framgångsfaktorerna här tror jag är att vi bröt upp i tid. Vi har god kontakt och har haft det sedan vi landade i vår nya situation som separerade. Vi kan ses, skrattar ihop och har gemensamt konto för utgifter för barnen. Och jag mår toppen av att ha några dagar då och då helt själv. Våra barn går omlott vilket gör att jag har varannan lördag till måndag utan barn. Jag trivs utmärkt med detta upplägg. Det stora negativa är att man inte har full koll på läxor mm och var grejer har tagit vägen samt samordning kring läggtider mm. Men för barnens del så tror jag inte det är några större problem.
Tänker att kommentarerna i detta fält inte är relevanta för en hel befolkning. Det är en viss grupp av människor som följer Clara och därmed också samma kategori som kommenterar. Frågan huruvida skilsmässa är bra, för barnen, har nog många fler nyanser av svar, än vad som kommer fram här.
Eller är jag fördomsfull som fackar in Claras läsare i en egen kategori?!
Ja, lite fördomsfull tycker jag att du är. Jag liknar eller identifierar mig sällan eller aldrig med vad som verkar vara Claras ”följare” – utifrån hur andra uttrycker sig i olika slags frågor osv.
Nu vill jag säga såhär: Det kan vara PISS för barnen när föräldrarna skiljer sig. Jag kan uppleva att det inte finns rum för nyanser i denna debatt. Det kan vara bra för barnen, det kan vara neutralt, det kan vara helt jävla värdelöst. Men det kan kännas som att man inte får säga att barn kan må jättedåligt av en skilsmässa? Alla ska liksom må så himla bra. Barn kan drabbas av skuld, otrygghet, svåra känslor av separationsångest, ensamhet etc. Såklart? Det är en stor förändring i livet och det behöver absolut inte upplevas som positivt, varken som liten eller när man ser tillbaka på det som vuxen. Så kanske de vuxna inte kunde/ville annat, men det behöver inte spela nån roll för barnets upplevelse.
Och detta: man behöver ABSOLUT inte bli LYCKLIG för att man skiljer sig? Man kan bli ännu mer olycklig, eller lika olycklig, eller lycklig, eller något annat. Det är som att ”sanningen” om skilsmässa idag är såhär: ”Båda vuxna gick från olyckliga till lyckliga och barnen ’tog’ det hela jättebra och alla mår tiptop!”. Självklart är ju livet oerhört mycket mer komplext än så. Och detta MÅSTE man kunna prata om, för de som drabbas om man inte pratar om det är barnen. Som kanske redan dras med sorg och ensamhet.
Är det för att man desperat vill försvara kvinnans rätt till frihet och frigörelse som debatten är så onyanserad? Jag är så trött på det svartvita. Och framförallt är jag trött på att man inte lyfter barnens perspektiv. Barnens perspektiv är egentligen det som är mest intressant, eftersom att de inte har någon som helst makt i frågan. De har bara att acceptera de vuxnas beslut, oavsett vad de känner inför den saken.
Jag tycker också att det är väldigt onyanserat. Sedan såklart att många kan må bra också men det tar inte bort att skilsmässa är svårt för väldigt många. Och exempelvis att ens föräldrar får ny partner kan vara jätteknepigt. Det är väldigt komplext och mycket gråzoner.
Jag tycker det är så trösterikt att läsa att det kan gå bra också. Få ett alternativ till min intuitiva tanke att en skilsmässa är det värsta som kan hända. Skilsmässa är liksom sista utvägen för ett förhållande men OM den skulle hända så är det inte änden på livet och lyckan… tanken gör mig mindre rädd och mer tillitsfull till att det ordnar sig oavsett. Så uppskattar mkt att läsa positiva saker om hur det kan vara, oavsett om jag kommer genomgå någon eller inte.
Det kan istället bara början på livet och lyckan. Jag tänker att föräldrarnas relation är en stor del av hela barnens värld. Och för min del vill jag inte leva i en relation som är på ett sätt jag aldrig skulle önska att mina barn som vuxna levde i. Istället lever nu både jag och deras pappa i kärleksfulla, varma, trygga relationer. Och barnen har lärt sig att man får lämna det som är dysfunktionell och destruktivt, att man kan reparera det som gått sönder, att man kan förlåta och ha en ny relation som fina medföräldrar trots att man inte funkade alls som livskamrater, att man får lov att ha relationer som är fina, hur det ser ut när man älskar varandra på ett sunt sätt. Jag vill inte att mina barn ska ha kärlekslösa relationer, jag vill att de ska uppleva kärlek i sina liv, och jag vill inte att de ska gå ut i vuxenlivet utan att ha fått se vad det är.
Ja så är det ju såklart! Det är viktigt att alla perspektiv får komma fram.
Så oerhört bra formulerat.
Instämmer. Mina föräldrar skiljde sig när jag var tretton. Även om det var det bästa beslutet för dem (och säkert för mig med i långa loppet) så upplevde jag skilsmässan och framför allt varannan vecka-livet som oerhört tufft, trots att mina föräldrar fortsatte vara goda vänner. Det var väldigt slitsamt att som barn behöva flytta fram och tillbaka varje vecka. Det hade säkert inte varit bra om mina föräldrar hållit ihop heller, ibland finns det väl inga bra alternativ helt enkelt.
Samma här! Jag kan som vuxen förstå att mina föräldrar skilde sig för de passar inte ihop. Men jag som barn mådde väldigt dåligt av att slussas runt i två hem. Och framförallt av att bo med min mamma som mådde psykiskt dåligt efter skilsmässan. Min barndom försvann i o med skilsmässan. Jag tycker inte att man ska hålla ihop för barnens skull, men samtidigt kan det vara väldigt slitsamt att vara skilsmässobarn.
Håller med dig, var väldigt bra skrivet. Det är verkligen det perspektivet man matas med överallt; två jätteolyckliga föräldrar som blev så lyckliga och fick så mycket härlig egentid när de gick isär. Stämmer säkert massor med gånger, stämmer säkert inte alls lika många gånger och kan ju också bli känslan att ens egen skilsmässa inte var så ”lyckad” då. För barnet tror jag alltid det är rätt traumatiskt, sedan kan man ju som vuxet skilsmässobarn inse att det var det absolut bästa som ens föräldrar kunde gjort.
Jättebra och nyanserat inlägg. Man kan ju också kolla på forskning som har gjorts på barn som har skilda föräldrar. Den största studien i Sverige som har gjort är Elvis-studien som har följt några tusen barn. Jag rekommenderar att läsa boken Vardag varannan vecka om man är nyfiken på Elvis-studien och hur skilda föräldrar mår i Sverige. Det är alltså en bok som handlar mest om föräldrarna, inte barnen, men ändå. I Elvis-studien så visas det att barn som lever i kärnfamilj har lite mer upplevd livsnöjdhet än barn som lever med skilda föräldrar. Men att barn med skilda föräldrar också mår bra, framförallt om föräldrarna kan samarbeta. Sen finns det Amerikanska studier som visar mer negativa resultat på hur skilsmässa påverkar barn. När man räknar ut ens Ace-score, alltså hur många ”Adverce childhood experiences ” man har så finns skilsmässa med som ett av barns stora trauman i barndomen, jämte övergrepp, död och missbruk. Och Ace används vedertaget över hela världen. Ju högre man scorar på Ace, ju högre risk att man själv kommer att lida av psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, kroniska sjukdomar, arbetslöshet, hamna i kriminalitet m.m. i livet. Men allt är ju relativt. Jag tror också att många barn kan ta sig genom en skilsmässa och landa bra på andra sidan. I många fall så är en skilsmässa det som krävs för att få till en harmonisk familj. Det är dock några turbulenta år där dom vuxna i familjen ofta mår dåligt, är självcentrerade och famlar, och mycket nytt och stora förändringar för barnen att ta in. Innan alla landar på andra sidan.
Håller med i mycket.
Så klokt och så viktigt inlägg! Tror absolut inte de flesta barn mår bra av att tvingas igenom att föräldrarna skiljer sig. Vilken livslögn att alla parter i familjen blir så lyckliga av en skilsmässa. Jag tror att det är många föräldrar som vill tro det och att de till slut gör det till sanning. Egentliga är många så skuldtyngda av att ha splittrat familjen. Min åsikt, mina tankar.
Jag tänker inte att alla barn mår bra av att uppleva sina föräldrars skilsmässa. Det är så klar i de allra flesta fall en livskris för alla inblandade. För egen del kan jag säga att det var katastrof på många olika sätt ganska länge, och det är klart att jag hade önskat att vi alla slapp gå igenom det. Men, nu är det fem år senare, och helt uppenbart att det har blivit så mycket bättre för oss alla än vad det någonsin skulle ha kunnat bli om vi inte skilt oss. Nu har vi det tillochmed bra, alla fyra. Inte hela tiden så klart, livet är ju livet, men i grunden är det bra. Istället för riktigt dåligt hela tiden. Och det är nog inte så vanligt att föräldrar skiljer sig lättvindigt, det är liksom inte ett bland en massa olika alternativ som man råkar välja lite på måfå. Jag skulle gissa att i de allra flesta fall finns inte inget val.
Så bra kommenterat! Det är ju BARNEN som är de viktiga. De som faktiskt är i underläge och i beroendeställning.
Håller med i allt. Alla barn är så himla olika. Min pappa har hela mitt liv sagt att det inte är roligt att vara ett skilsmässobarn, för det var han. Han tyckte det var skit helt ärligt. Han tyckte aldrig om min farfars nya, och farmors nya, som han tyckte om, lämnade hon sedan också. Han tyckte inte det var härligt eller bra på något sätt, bara sorgligt. Och det påverkar väl min syn på det också kan jag tro.
Min främsta anledning till att jag hade haft oerhört svårt att gå i sär är också mina barn. Jag vill fira varje jul, påsk, midsommar, nyår etc med dem nu när de är små. Barndomen går så fort! Fattar att man kanske får massa energi av att vara ”ensam” varannan vecka men mitt hjärta hade värkt för mycket för att njuta.
Vi är alla olika, både som förälder och som barn.
Vettig kommentar. Och det ställer ju verkligen frågan på sin spets. Är det värt att hålla ihop för barnens skull? Jag tänker att man i alla beslut försöker ha barnens bästa framför sig men som vuxen har man andra erfarenheter och kunskaper att utgå från. Verkligen inte ett lätt beslut att ta och ja, precis som du skriver: barn är lika maktlösa vare sig det handlar om föräldrar som fortsätter leva ihop eller som väljer att skilja sig.
Synd att man inte kunde like:a det bästa jag läst kring skilsmässa.
Haha – ”Normalt funtade föräldrar…” Det låter för mig som en kommentar från någon som haft ett relativt oproblematiskt föräldraskap, och förutsätter att alla andra har det likadant. Grattis till att aldrig ha behövt skaffa sig något annat perspektiv! Det låter så lyxigt och skönt. / mamman som aldrig skulle säga till en annan förälder att njuta av den tiden…
Jag tänker att många saker kan vara sanna samtidigt, även de som kan låta som motsatser. Skilsmässan var främst på mitt alternativ och jag kände en stor lättnad när den var genomförd. Det kan låta provocerande kanske, men att få en paus från att vara mamma ibland, gjorde mig definitivt gott. Jag älskar mitt barn och att vara med honom, men jag har inte saknat honom speciellt mycket när han varit hos sin jättebra pappa. Men, att mista halva hans barndom, det har varit en stor sorg. Hälften av jularna och hälften av födelsedagarna men också att mista kontinuiteten i hans liv och utveckling. Så mycket saker i vardagen som hänt honom som jag aldrig fått veta något om. Det har varit väldigt sorgligt. Min son som nu är vuxen tycker att skilsmässan var ett bra beslut och det tycker båda vi föräldrar också. Jag tror att vi får acceptera att livets val alltid kommer med kostnader. Även att stanna kvar är ju ett sådant val. Och trots att du är nöjd med dina val så är det tillåtet för dig att sörja det du fått offra.
Så sant och fint skrivet
Min kille blev kär i en annan och lämnade mig när mina barn var bebisar. Vi har delat tiden med dem millimeterrättvist.
Det är klart att det är helt fruktansvärt att bli av med halva deras uppväxt, varannan jul osv. Det är givetvis en livssorg.
Jag hatar det men jag fick liksom inte välja.
En del blev av med en förälder tidigt, en del har inga vänner, en del har sin barn hela tiden men det är bara bråk och konflikter, en del har en odräglig partner. Alla får olika mycket mängd av bra nära relationer, helt enkelt.
Jag njuter oerhört av all tid jag får med mina barn.
Jag har dessutom tid för egna projekt, något jag märker att vissa heltidsmammor är ganska avundsjuka på.
Jag har hunnit utbilda mig, håller på med konst och odling och har mycket tid med min nya man som är toppen.
Givetvis hade jag velat ha mina barn på heltid, men sliding doors-tanken på att leva med mitt ex känns helt omöjlig nu när jag fått perspektiv till honom. Jag är väldigt glad över mitt liv utan honom. Och barnen har fått en bonussläkt med en massa kusiner och annat som jag inte kunnat erbjuda, som jag är glad att de har. Det är svårt men viktigt att försöka kliva ur sig själv och tänka på vad som är bra för barnen – de mår faktiskt bara bra av att ha fyra trygga föräldrar, bonuskusiner, lillebror på halvtid osv. Betydligt bättre än av två föräldrar som håller ihop men mår dåligt och förgiftar hemmet.
Mina föräldrar höll ihop på grund av oss barn, och på grund av huset de renoverade, men de bråkade och hatade varandra inför oss, och det förgiftade hela min tonårstid och lång tid därefter. Så min största ledstjärna har varit att aldrig någonsin göra som de gjorde mot mina barn. Tror det har funkat för mina barn är rätt harmoniska.
Jag är också så otroligt tacksam över att mina barn har fått många nya, trygga vuxna och bonussyskon som älskar dem runt sig. I tider då de upplevt motgångar och svårigheter har det varit helt ovärderligt!
Är man lycklig i sin relation spelar det väl 0,0% roll om andra skiljer sig och blir lyckligare av det? Det enda man kan göra är att komma fram till vad som är rätt för en själv och den egna familjen? Gott om människor är i från sina barn även utan skilsmässa pga jobb som kräver veckopendling eller kanske sjukhusvistelse eller vad som. Som Clara så klokt skev i ett annat inlägg, man är ju ändå förälder 100% av tiden oavsett.
Jag håller verkligen med. Jag har mina barn halva tiden, men jag har också jobbat halvtid i många år pga sjukskrivning – och har egentligen haft ungefär lika mycket faktisk tid med barnen som om jag jobbat heltid och kommit hem sent varje eftermiddag. Så är det så klart inte för alla, men min poäng är att det finns väldigt många sätt att göra rätt. Och man vet oftast ingenting om hur andra har det i praktiken eller varför de gör som de gör. Vad jag har förstått så är det viktigare för barnen att föräldrarna kan samarbeta kring barnet, och vara bra föräldrar tillsammans med varandra, än att föräldrarna bor ihop. Och vad ger man barnen för bild av kärlek, relationer, hur man är mot dem man älskar, om man låter dem växa upp i ett hem där de vuxnas relation är kärlekslös, dysfunktionell, destruktiv? Jag tänker att om man har en slags relation som man aldrig skulle vilja att ens barn behövde leva i som vuxen, så är det märkligt att tänka att man själv ska stanna i en sån relation för deras skull.
Vad jag inte för mitt liv kan förstå är: ”vi älskar varandra, men vi är inte kära längre.” Ursäkta men, va?! Om man fortfarande älskar varann, är snälla mot varann osv fortsätter man väl? Vad är det för skum föreställning om att medelålders människor ska ha pirrande förälskelse hela tiden?
Världen hade nog varit en finare plats om fler följde upp sitt ”Jag förstår verkligen inte” med ett frågetecken, snarare än ett utropstecken (bildligt talat). Det borde inte vara ett konstaterande, det borde leda till en önskan att förstå. Att konstatera att man inte förstår något och direkt förklara varför de man inte förstår är eller gör fel, är ofta ett ganska effektivt stängt dörren för dialog.
Det undrar jag med! ”Vi älskar varandra och är nära vänner, men ska inte leva ihop längre”. Nähä, varför inte??
Och sen hittar man en ny och då är allt så rosenskimrande och fantastiskt. Ja, men det är det väl typ jämt när man är nykär? Sen kommer en vardag och allt det där och 20 år in i den nya relationen så är det antagligen inte så pirrande och spännande längre heller. Ska man då byta igen?
Det finns absolut de som inte bör vara ihop längre men många idag verkar leva i någon fantasivärld där man ska gå runt och känna högsta nivå av lycka dagligen. Gör man inte det, nä men då ska vi skiljas. Naivt och fjantigt!
Fast…jag vet inte. Du menar då att om man helt slutat ha en sexuell relation och en eller båda inte vill ha den delen av varandra längre, så ska man hålla ut till döden? Eller missförstår jag dig?
Jag vet att en del har sex ”för nöjes skull” och inte för att få barn, men jag kan verkligen inte fatta det.
”En del”? 😂
Oklart om det här är ironi? Men, om det är en seriös kommentar tänker jag att du nog får förutsätta att andra människor kanske har ett annat slags erotiskt och sexuellt liv än du verkar ha och att det är viktigt för dem.
…men, ja. Jeg tok byrden da barna var små, han jobbet for mye, jeg ble ikke hørt, det var vanskelig….. og nå sitter jeg her i et hus som snart er betalt og han er mer hjemme og ser hva som skal gjøres og han hjelper gjerne våre voksne barn og er en så god bestefar. Pendelen kan svinge.
Jeg synes det er så interessant at folk er så kategoriske – akkurat som hver relasjon er ulik, er jo også hver skilsmisse ulik, man kan vel ikke helt vite hvordan man ville reagere?
Jeg reiser en del med jobben, og er ofte borte en ukes tid om gangen. Jeg savner selvsagt barna veldig, og gleder meg til å se dem igjen, samtidig vet jeg at de har det fantastisk med far som gjør litt ekstra ut av disse ukene, samtidig er jeg avogtil lei for at jeg ikke fikk vært med på alt og stiller tusen spørsmål om alt de har vært med på med venner og på skolen mens jeg var borte. Jeg ser for meg at uker uten barna kanskje er litt sånn, på sitt beste?
Jag är glad att min pappa skilde sig annars skulle jag inte finnas till! Trivs så bra med livet
❤️🥳
ett nytt perspektiv i kommentarerna.
* för mig är löften löften, ett giftemål kan se olika ut men har man lovat varandra ”till döden skiljer oss åt” så är det det som gäller
* jag står för att jag tycker att det är jättemärkligt med folk som skiljer sig bara för att de gått in i ett mer kompisliknande förhållande. Alltså att de inte är så kära längre. Men folk som är vänner o trivs ihop – varför splittra en familj för att man inte är så kär längre?
*jag tycker det är märkligt att normen är att det är barnen som ska flytta o bo varannan vecka när det är de vuxnas beslut. Om du som vuxen inte vill flytta en gång i veckan vill nog dina barn inte heller det.
Du behöver inte förstå varför andra lever som de gör. Sannolikt är det så att om de fattar beslut som du inte förstår, så har de information som du saknar – om sig själva och sina liv. Vi kan ju välja att förutsätta att de har goda skäl och att de gör så gott de kan. Att gå isär är i de allra flesta fall ett väldigt svårt beslut, vad är det för mening med att döma andra för hur de behöver leva sina liv? Varför ha en åsikt om andras relationer? Jag ser barn som far illa och som har det fint, både i separerade och sammanhållna familjer. Jag vet familjer där barnen blir kvar i hemmet och föräldrarna flyttar in och ut. Det kan också bli väldigt konstigt – att barnen inte lever i sina föräldrars nya liv, föräldrarna flyttar hemifrån och kommer tillbaka varannan vecka och tar hand om barnen. De har andra hem med nya familjer som barnen inte ingår i. Det kan bli fel på många sätt, det finns inte en universallösning. Det kan också bli rätt på många sätt. Om man ser att barn far illa får man ingripa. Annars finns det väl ingen anledning att ifrågasätta hur andra lever sina enda liv? Skönt för er som självklart vet hur ni vill ha det.
Tack Jenny för dessa otroligt kloka orden: ” Du behöver inte förstå varför andra lever som de gör. Sannolikt är det så att om de fattar beslut som du inte förstår, så har de information som du saknar – om sig själva och sina liv.” Dessa ord ska jag ta med mig vidare i livet. Så otroligt bra uttryckt. Stort tack för det inlägget och bidraget i detta kommentarsfält.
Jag tror att vi alla har användning av indianordspråket om att det är först när vi gått flera mil i någons skor som vi kan förstå den personens perspektiv.
Jag tror att vi alla gör så gott vi kan utifrån där vi är just nu. I efterhand kan vi tycka att vi borde gjort annorlunda men just där och då hade vi inte samma kunskap och erfarenhet som vi har i efterhand.
Kärlek till er alla!
❤️ Camilla
❤️
Så klok kommentar Jenny!
Fin kommentar <3
Jag är inte skild och det är heller inte något jag överväger. Kan dock bli provocerad av både kommentarer som den från Vviv och K! Precis som du, Clara, säger är det ju så att man inte alltid väljer. Om en vill skiljas har man i praktiken inget val. Men så är det också provocerande (tycker jag!) med de som påstår att man kan bli en bättre förälder av att skiljas och få mer avlastning. Då får jag ibland lust att ropa att man kan ha det så i en relation också, om man är generös mot varandra, delar på ansvaret och ger varandra frihet. Det är inte nödvändigt att skilja sig för att få det så. Men så klart upprör separationer känslor för alla, det är ju så det ska vara.
Alla kan inte få det så i sin relation. Jag slet i åratal för att få mitt X att vilja jobba på vår relation. Tillslut var jag helt trasig – alltså oförmögen att alls fungera på något område i livet. Vissa relationer är sjukt dysfunktionella. Nu är jag i en relation med en man som vill jobba på relationen och det är en sådan enorm befrielse. ”Man” måste inte skilja sig för att få det fungerande och bra, men vissa måste det.
Jag tror du satte fingret på en del av problematiken i vissa relationer. ”om man är generös mot varandra”. Just precis, OM. Men om partnern inte är generös trots samtal, parterapi osv osv osv, vad gör man då? Står ut i all oändlighet, trots att det är en ohållbara situation för den ena parten (oftast mamman)?
Jag har många kompisar med skilda föräldrar, och är det någon kanske nyskild person som mådde dåligt av ovan kommentarer så vill jag bara säga: de är vuxna, fina, välfungerande personer, som ALLA är glada att föräldrarna skilde sig. För vissa var det stökigt i början, för vissa inte, men exakt alla har vittnat om att de är glada att föräldrarna vågade istället för att fortsätta i en relation som var olycklig. Flera har berättat om att de redan som barn märkte sån skillnad på föräldrarna (i positiv bemärkelse) när de hade hunnit landa. Att vara ihop för barnens skull är ett vuxet påhitt.
Och här har vi en som hade önskat att mina föräldrar hade orkat hålla ihop i några år till. Jag var bara fem år när dom skildes och det var på tok för tidigt för mig att hasta mellan olika hem i den åldern. Och jag har flera vänner som är vuxna skilsmässobarn som känner exakt likadant – varför kunde föräldrarna inte bara härdat ut några år till? Löst sina problem lite mer, gått i parterapi? Om dom nu var så kära att dom skaffade flera barn ihop, varför inte försöka få fatt i den kärleken igen istället för att ge upp? Jag tror inte att man kan generalisera så mycket kring skilsmässor, dom påverkar både barn och föräldrar olika.
Jag håller verkligen med dig Julia, jag önskar också att mina föräldrar hade försökt lite till, kanske tagit hjälp eller rent av bitit ihop. Vi barn upplevde aldrig några bråk eller att de hade det dåligt så det kom som en chock för oss. De skilde sig när jag och mina syskon var i 7-15 års ålder. Två av oss i frigörandets ålder, försöka hitta sig själv osv. Separationen, växelvis boende och introduktion av nya partners var inte optimalt för en nybliven tonåring. Jag tappade fotfästet under ett par år.
Missförstå mig rätt, jag vill att mina föräldrar ska vara lyckliga och de blev verkligen lyckliga av att inte leva tillsammans. Men för mig kändes det som att deras lycka var det viktiga, det blev prioritering i det nya separerade livet. Vi barn kom liksom i andra hand, även om de alltid fanns där för oss, så kändes det som att deras lycka alltid var prioritet.
Jag och min man var på skilsmässans rand under 2024 och började gå i terapi för att förbereda separationen och bearbeta så att separationen skulle orsaka så lite slitning som möjligt på våra barn – som naturligtvis var i samma ålder som jag var när mina föräldrar skilde sig. Ett par sessioner in insåg vi att vi inte alls ville separera, men vi ville inte leva ihop som vi gjort tidigare. Vi valde den hårda vägen, att kämpa lite till och för oss gick det faktiskt vägen. Det har verkligen inte varit lätt men jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit så kär i min man som jag är idag.
Ja, det är inte lätt och det finns nog inga svar som är rätt. Men jag tänker på något som min farfar sa en gång när jag frågade honom vad nyckeln till ett långt och lyckat äktenskap är:
”Förvänta dig inte att vara kär hela tiden, känslor kommer och går och det är okej. Förvänta dig inte att personen du lever med är samma person som du först förälskade dig i. Människor förändras och du kan välja att vända dem ryggen eller se det som en möjlighet att lära känna ”din” person på nytt och få bli förälskad igen. Du själv kommer också att förändras, kom ihåg att låta honom lära känna ditt nya jag. Och glöm för guds skull inte bort årsdagarna (sa han och blinkade till min man).”
Vilken fin kommentar. Det bästa jag läst på länge!
Det är spännande att personer som aldrig ställts inför dilemmat skiljas/inte skiljas vet så säkert hur de skulle reagera och agera om deras relation kom att bli dålig och vardagen blev slitsamt eller rent av plågsam… Det är lätt att vara bergsäker på sin sak när man sitter i en bra/lugn/trygg relation och lätt att tänka att andra inte försökt tillräckligt eller inte bryr sig nog om sina barn när de skiljer sig, trots att man inte har någon aning om alla avvägningar som gjorts innan ett beslut fattats.
Så bra inspel! Det är så lätt att tycka när man inte är eller har varit i situationen själv..! Fram för mer ödmjukhet och tolerans och mindre ”snusförnuftig” attityd!
Jag tänker på det Clara skrev, om att hon såg ner litegrann på skilsmässa förut och tyckte att hon var lite bättre än dem för att hon inte skilt sig. Och att jag själv (i hemlighet – jag kände att det var för arrogant för att sägas högt) kände likadant. Rigiditet är ofta någon form av försvar, tänker jag, och vissa av oss ödmjukas av livet. Grattis till dem som redan vet allt om sig själva och sina liv.Men det är ju klädsamt att förstå att vi alla är olika, att det man vet om sig själv inte går att applicera rakt av på andra, och vara ödmjuk för det faktum att man inte förstår andra för att man faktiskt inte vet hur det är för dem. Att det är ens eget tillkortakommande att man inte kan förstå någon som inte är precis som man själv.
Ja, man lär sig längs vägen – något facit ges inte på förhand.
Dock – din sista mening är ju en sanning med modifikation. Vem vet?