Sitta still i båten

Många par som får barn separerar under barnets första år. Smaka på det. De första åren. De första åren med barn är allt upp och ned. Allt ställs på ända, saker kompliceras. Man får nya roller. Känner sig kanske uppbunden och fast för livet. Troligtvis är man också helt utmattad. Det är fullt förståeligt att man krisar. Det är till och med rationellt.

Vad som inte är helt rationellt, om man ser på det utifrån, är att sätta igång att separera under denna tid. Gå igenom en uppslitande skillsmässa, börja leta nytt boende, kanske ny partner. Som även den har barn sedan förut. Det är ju – om man tänker på det rent rationellt – det minst rationella man kan göra. Det gör en varken piggare, tryggare eller mer utsövd. Ändå blir det så för en hel del småbarnsföräldrar. Jag lägger inte alls någon värdering i det. För vissa par är det kanske det bästa valet. Det enda som går. Om det vet jag ingenting.

Men ibland, för vissa, kanske det också handlar om att man inte vågar se tiden an?  Kanske för att man är utmattad av hundratals vaknätter? Kanske för att hormonerna rusar i kroppen så att man inte kan tänka klart?  Kanske för att vi uppfostrats till att tro att förändring automatiskt betyder förbättring och att vi kan förändra oss ur allt.

När man precis blivit ihop kanske man har en dålig dag, eller vecka i relationen. När man har varit ihop längre kan man ha dåliga månader. När man levt ihop ett helt liv kanske man kan tänka tillbaks och minnas att de där tre åren, dom var inte så bra. Men sedan vände det igen.  När något känns svårt eller fel i livet är det inte konstigt att man drabbas av panik. Vettskrämd vänder man på varje sten och försöker komma på vad som är fel. Börjar ändra på det och det och det och det…problemet är att under press fattar man ofta ogenomtänkta  beslut – ibland blir det bara ännu värre.

Jag tror på att försöka se tiden an. Våga vänta lite. Sitta still i båten tills vinden mojnat. Plötsligt kanske man anar land.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

244 kommentarer på “Sitta still i båten”

  1. Utrolig bra skrevet, jeg er så hjertens enig. Holde ut en storm er det noe som heter, og de kommer jo uansett med jevne ujevne mellomrom.

    Jeg og min mann har vært gift i 6 år, fått fire barn på de 6 årene og opplevd foreldres verste mareritt i å miste et av dem plutselig. I tillegg mistet han mammaen sin like uventet to uker før vår lille blide halvtårsgamle gutt ikke skulle få bli mer enn det.
    Jeg er så glad vi holdt ut, alle gangene, fant nye veier for å finne hverandre, igjen og igjen:) At vi fremdeles gjør det og syns det er verdt det, det er jeg så glad for.

    -Bella.

    1. Tack för din fina kommentar. Jag beklagar verkligen er sorg. Ni måste vara en väldigt stark familj

  2. Första gången jag lämnar en kommentar på din blogg men jag känner precis som du. Sitt still i båten. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

  3. En anledning till att konflikterna blir så stora under denna period är förstås att vi ställs inför en massa nya frågor:

    Är det viktigt att tacka för maten?
    Får man hoppa i soffan?
    När är det okej att ett barn avbryter vuxna som pratar?

    Saken blir ju inte precis lättare av att vi föräldrar lever med uppfattningen att vi måste vara överens om allt! “Visa en enad front gentemot barnet.” Annars blir barnet förvirrat, sägs det…

    Jag tror att det skulle bli lite lättare att andas i relationen om vi inte hade den här idén om att “föräldrar måste vara eniga” lika hårt präntad i oss.

    Läs gärna min artikel om varför jag anser att föräldrar INTE behöver vara eniga hela tiden 🙂

    http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2010/10/03/det-ar-viktigt-att-foraldrarna-ar-overens-eller/

    Tack för en inspirerande och fin blogg Clara 🙂

    //Petra

    1. Jag gillar sättet du tänker på, Petra! Det finns en otrolig ängslighet kring att man ska vara enig i all barnuppfostran. Det är bra för barn att uppleva att det finns olika perspektiv och att inte föräldrapakten är omöjlig rå på.

      1. har alltid tyckt den där vara eniga grejen är rent nys. varför skulle man låtsas vara eniga om man inte är eniga. det känner ju barn av jättefort. jag har aldrig varit enig med min man om något i princip och det funkar det också. och def inte om barnens uppfostran.

  4. “Sitta still i båten” är ett så bra citat, för alla oss, som löper ur hemmet med väskan packad några gånger per år.

    1. Åh Frida! Så det finns alltså fler än jag?

      Igår pratade jag och min sambo om hur mysigt vi har det och om hur mycket vi älskar vår familj. Det sved som tusen när han berättade hur ledsen han var förra hösten när jag packade väskan var och varannan vecka. Nu känns det så avlägset och visst är det fantastiskt att några enkla ord som “Sitta still i båten” sätter hela ens världsbild på plats.

      Tack Clara!

    2. Claras kommentarsfält är det mest läsvärda av alla blogg-kommentarsfält. Jag trycker på “gilla” för Fridas kommentar. Och Clara, detta inlägg var så skönt att läsa, för mig som har en elvamånaders bebis.
      Ofta är vi människor för snabba på att fly ur våra problem, vi vill inte vänta tills vinden mojnat.

  5. Detta är första gången jag kommenterar men jag ville bara säga att jag tycker så mycket om dina inlägg om relationer osv, mer sånt! Du känns som en frisk fläkt Clara, och för mig är du något av en förebild.

  6. Ja visst stormar det ibland i livet. Både med och utan barn. Men att som du säger så är det klokt att sitta still i båten. Det kommer nätter när man åter igen får sova, det kommer dagar där barnen inte behöver bli roade eller burna varenda sekund, det kommer fikor då man kan få dricka sitt kaffe varmt och förhoppningsvis kan man en dag få gå på toa med dörren stängd och utan att någon står utanför och bankar

    1. Hahaha! Skrattar gott och igenkännande åt allt du skriver! 🙂 Innan jag fick barn hade jag inte kunnat drömma om att jag inte ens skulle få sitta på toaletten ifred! 🙂 Och mellan första och andra barnet hann jag glömma det igen. Allt det här sker under en förhållandevis kort period i livet och efteråt (och ofta under tiden också) kan man skratta åt hur absurt livet med barn är! 😀

    2. Detta tänkte jag på här om dagen. Jag var på tjänsteresa och for med tåg. Då satt jag och bara njöt. Njöt av att kunna sitta still, titta ut genom fönstret och ha absolut inga måsten eller krav på att finnas till för någon annan. Så såg jag spegelbilden av en äldre dam mittemot mig. När jag såg henne sitta där, titta ut genom fönstret, kände jag en riktig aha-upplevelse. Det är sådär det kommer vara resten av mitt liv sen. Just nu är jag småbarnsmamma, men min son kommer bara kräva mindre och mindre av min direkta uppmärksamhet och snart kommer jag vara helt utan uppdrag. Jag kände plötsligt hur jag saknade “mamma, mamma”, saknade drag i kläderna, klätter på stolar och kladd i håret. Och den känslan har suttit i ganska länge nu (försvann ett tag när sonen kastade all sin mat på golvet) men jag fick verkligen provsmaka hur det kommer att bli sen. Och jag tror faktiskt att det man kommer sakna allra mest, det är det man känner nu.

      1. Ja, evelin, jag är där nu att vi faktskt kan sitta kvar och prata efter maten, t o m på en restaurang, att barnen säger “tack för maten” och rusar till sitt (4 och 6 år). Det är både underbart och konstigt. Var är klänget och kladdet? Inser att de första åren är så otroligt fysiska och att den mesta energin faktiskt går till barnen. Vi har varit och är så in i revebenen trötta att man liksom kräks på allt på kvällarna. Inklusive partnern.

        Men det har hjälpt mig att tänka som du Clara: Håll ut, det vänder. Ingen ingen blir en liten sockerfågel av konstant sömnbrist och konstant plock eller kladd eller influensor (vi var sjuka mellan oktober och mars i runda slängar).
        Men stunderna kommer tillbaka.

        Tack för ett mycket viktigt och fint inlägg Clara! Särskilt när jag idag såg Mamas framsida där det stod: “Det är bättre att skilja sig när barnen är små” (baserat på intervjuer antar jag.
        Blir så deppig av den där typen av “peppande” artiklar och “skilj dig nu-böcker” och blogginlägg.
        Jag vill försöka i nöd och lust. Fastän hela världen ropar att Nöd, det är jättetrist och ettt tecken på att det är dags att gå.
        Tack Clara!

  7. Att ha en människa som man gått Igenom en kris med tillsammans är ovärderligt. Man har varit på botten men sett ljuset igen och man kan dela erfarenheten av sorgen och den nya glädjen tillsammans. Och man växer upp. Ibland är det inte bara dumt med allt det där jobbiga. Man kan bli en bättre människa på kuppen.

  8. Mmmm, jag håller också med. Visst finns det situationer då en skilsmässa är den enda vägen men för oss andra kan det vara bra att bara gilla läget ett tag. Jag själv var förtvivlad när jag fick mitt andra barn. Den nyblivna storebror:en fick sitt livs kris, och var hemma mycket pga olika skäl medan min man jobbade lite extra mycket. Han var i en sådan fas i livet och behövde det – det var vi överens om (ingen klassisk flykt från ansvar med andra ord). Men jag höll på att gå sönder och samman av trötthet, brist på egentid och brist på förståelse och omtanke (upplevde jag det). Men att separera hade knappast löst någonting. Att vara själv med barnen dygnet runt hade verkligen inte hjälpt så jag ansträngde mig att gnälla så lite som möjligt och piffa mig lite (faktiskt) innan min man kom hem. Jag berättade det också så att han förstod mina ansträngningar. Jag behövde den energi han kunde ta med sig när han kom hem. Det var viktigt för mig att han var glad när han kom hem och inte suckade och stönade. Jag behövde den där glädjen. Dysterhet hade bara gjort mig än mer bitter. Jag blev galen på alla mamma-tidningar som fokuserade på första barnet – sov när barnet sover, tralla… När inte det går är det bara att – gilla läget – eller sitta still i båten som gäller. Tänka, nu är nu, det är bara en fas, det blir bättre sen… Och viktigast av allt. Kan jag inte förändra läget så måste jag försöka gilla läget och hitta något trivsamt och positivt i det. Oj, lång kommentar… Viktigt ämne!

    1. Åh, snälla ni, ha inte det. Jag tolkar det som om ni gått igenom en skilsmässa. Jag visste sedan vår tid tillsammans innan vi fick barn att det var vi två. Om det i grunden är bra och det bara är en fas om man tänker på det rent krasst. Då kan det vara bra att härda ut. Men känns det inte bra i grunden så finns det inga bra skäl att stanna kvar. Barnen behöver föräldrar som mår bra!

  9. Kan bara se till mina egna föräldrar. Där har det blåst stormar och orkaner, och jag tror de hängde med bara lillfingrarna längs relingen. Men häll sig fast, och nu njuter de av livet tillsammans. Tänk om de inte hållt kvar. Så onödigt. Bra skrivet Clara, en devis jag lever efter.

    1. Visst kan det vara en devis att leva efter, till en viss gräns. Har en vän som kämpar på trots att maken varit otrogen och har velat under flera månader med vad “han vill”. Det enda jag ser utifrån (tveksamt om hon själv gör det) är att min vän förgör sig själv då hon vänder ut och in på sig själv för att försöka få det att fungera. Låter honom få den tid han behöver samtidigt som jag ser att hon går sönder framför mina ögon. Hon t o m lägger över en del av skulden för otroheten på sig själv… Tror inte att det i ett sådant läge är värt att “rida ut stormen” över huvud taget. Framför allt INTE för “barnens skull”. De tjänar inget alls på att se en ledsen och nedbruten mamma som gör allt för att få det att gå ihop! Nä, hon borde sagt åt honom att packa väskan och bege sig från gården samma dag han erkände att han varit otrogen!

  10. Heja Clara! Vill också instämma i ditt inlägg om att sitta still i båten!
    Med en liten son på två år och en liten en på väg i november så är livet självklart inte sig likt mot hur det var när jag och sambon var “själva”. Det är många frågor att ta ställning till och komma fram till olika förhållningssätt. Men det tycker jag bara hör till det faktum att man väljer att ha barn tillsammans.

    Varje gång jag hör att småbarnsföräldrar separerar så gör det ont i mitt hjärta, tänk att bara få träffa sitt barn/sina barn varannan vecka! För mig skulle det vara ohållbart… att inte få dela vardagen tillsammans och vakna upp varje morgon och få gosa lite innan man sätter igång och gör sig i ordning för att komma iväg till jobb och förskola. Vardagens “bekymmer” och rutiner är det som ger guldkant på den tid som blir över då man bara kan njuta av sin lilla familj!
    Kram Åsa

  11. Hm… håller med till viss del. Men… vad betyder dålig? Dålig vecka etc.. Jag har nog på min höjd haft en dålig treminutare med min partner, på åtta år. Om dålig är lika med tanken “nu drar jag”. Tror nog att det snarare är så att folk stannar kvar i sina dåliga relationer för länge. Relationen har ju liksom inte något egenvärde. Det negativa i relationen borde inte normaliseras. Tror inte ens att det eventuella barnet tjänar på det faktiskt.

    Är nog själv lite rädd för att skaffa barn av just den anledningen du nämner. Vill inte att något barn i världen ska få konkurrera ut min kille. Tror dock att den icke barnafödande partnern blir mest överflödig i relationer som inte är jämställda.

    1. Får lite tankar av din kommentar…
      Håller med om att vissa kanske stannar för länge i en relation som är dålig, förutsatt att man har jobbat för att relationen ska bli bättre. Om ex. ena parten inte klarar att behandla den andra bra, att man mår dåligt psykiskt eller fysiskt av relationen, eller någon är otrogen.
      Men relationer är ju ingenting som bara tuffar på av sig självt, man behöver möta både sig själv och sin partner på många olika plan, kompromissa ibland och göra aktiva val för relationens skull. Det kan man göra och samtidigt älska varandra väldigt mycket och behandla varandra bra.
      Håller inte med om att en relation inte har något egenvärde. De ger trygghet och glädje och massa andra positiva saker. Och det betyder inte att man ska normalisera de negativa sakerna, utan snarare jobba på dom. Och sedan får man inte tro att man måste passa perfekt, som hand i handske och aldrig ha några konflikter alls. Då skulle inte finnas många relationer här i världen. Det handlar inte om att vara som en sammansmält person, utan att dela vardagen med en annan person. Så länge man vet att man har haft det bra så kan man om man gemensamt jobbar för förhållandet få det bra igen. Och de bra perioderna kommer om man, som Clara skriver, sitter stilla i båten.
      Lite tankar bara. Personligen tror jag att man mår så mycket bättre av att ha en nära relation/förhållande – oavsett om det alltid är perfekt (vilket är mycket sällan) eller om det är som livet självt; går upp och ner – än att leva ensam. Med den inställningen är det inte någon katastof om saker vänds upp och ner i och med ex. barn. Man har tryggheten att man älskar varandra och fortsätter finnas där för varandra. Det blir viktigare än eventuella stormar och jobbiga perioder då man minsann inte känner sig så förälskad. För såna finns i ALLA relationer, åtminstone är det extremt sällsynt med helt perfekta relationer.

    2. Jag håller inte med dig. Eller så missförstår jag dig. För mig och min mans del måste jag verkligen säga att relationen har ett egenvärde. Relationen är ju någonting mycket mer och mycket större än vad jag för tillfället känner för och tänker om min man.

  12. Så himla bra skrivet. Visst det kan vara lätt att säga så här utifrån men guud varför ger alla bara upp?! Min värsta skilsmässohistoria är när ett par som försökt få barn jättelänge adopterar två kinesiska flickor och skiljer sig inom ett år. Fruktansvärt!

    1. Måste skicka ut en tanke från mig bara… att kämpa för att få barn under lång tid och sedan adoptera är nog en process som ingen som inte gått igenom det själv kan förstå. Inte jag heller. Många år av hormonbehandlingar, sorger över uteblivna graviditeter och hopp som hela tiden grusas påverkar såklart relationen. Sedan får man äntligen sitt barn, överlycklig och med under åratal uppbyggda förväntningar… Som kanske inte alls blir som man tänkt. Kanske går anknytningen långsamt. Kanske krisar man när man inte längre delar en gemensam strävan utan är framme vid “målet” som skulle bli så underbart och så är det urjobbigt och man känner varken igen sig själv eller partnern i all trötthet.

      Jag gillar Claras inlägg och tror att det är bra att försöka sitta lugnt i båten i sin relation. Men att undra varför alla bara ger upp så lätt och ta upp detta som det värsta exemplet klingar illa i mina öron. Vilka är vi att avgöra vilka andra par som gör sitt bästa och vilka som inte gör det?

      1. håller helt med Elin här, adoptionsexemplet klingar illa i denna diskussion. Föreställ er själv att ni redan innan barn har fått gå igenom de kriser och blivit lite kantstötta av livet som det innebär att vara barnlös och på olika sätt kämpa för att få bli föräldrar genom flera år. Då är man inte direkt i toppform vare sig fysiskt eller psykiskt när väl barnet kommer…

  13. Det kräver mod att sitta still i den där grälsjuka båten :). Men du har så rätt. Vårt första barn är snart tre, och äntligen börjar jag se att stormen är över. Att sitta still för oss har inneburit att vänta med fler barn, kanske för alltid om så krävs, bara vi tre som familj håller ihop. Många runt om ser det kanske som signaler på att det knakar. I Sverige finns många idéer om hur man bör bilda familj… På Island tex är det vanligt med många år mellan barnen – man tar en bebis i taget. Och ja det är väl KLART att det knakar!!! Men vi har varit ihop länge och tänker långsiktigt. Det går upp och det går ned. Och sen går det upp igen! Är så tacksam och glad att jag har min familj.
    Tack för din klokhet!

  14. Ja, livet är ju inte alltid så lätt. Men mina föräldrar är ytterligare ett av många exempel på att det kan vara mycket värt att rida ut en och annan storm.

  15. SÅ sant! Det gäller allmänt i relationer tycker jag. Sitt ner, andas, vänta ut den värsta ilskan…”vad var det vi egentligen bråkade om?”.

  16. Man ska aldrig göra stora förändringar i livet när man är svag – ett måtto som kanske kan tas till då man tvivlar.
    Ett annat måtto är att det blir vardag i alla relationer – det är nämligen det som är livet.
    Människan utsätts dagligen och stundligen för prövningar – vi växer och med det klarar vi mer. Att ge upp – kan vara att dö en smula….
    kram
    Fia

    1. Ibland måste man göra stora förändringar just därför att man är svag och blir allt svagare. Jag tänker på psykisk och fysisk misshandel och missbruk. Det finns ju även om det inte är regeln.

  17. Min fd lämnade oss min son och jag när lillen var bara 20mánader gammal och hade precis köpt hus. Han blev förälskad i en kvinna pá jobbet! Ett ár eftre separartionen flyttade jag tillbaka till mitt hemland med min son och han (pappan) forlorade allt. Han är ensam nu och jag har börjat om med mitt liv. Tack Clara för dina ord, och för att páminna oss om sádant.

  18. Det är en sak att ge upp, att inte kämpa..
    Jag har verkligen kämpat, men om ens man inte ställer upp, hjälper till med både hemmet, uppfostran eller annat då ser jag ingen annan väg att gå.
    Är själv skilsmässobarn, så jag vet hur det är.

    Hur länge ska man stå ut?
    Vaknätter och sånt är för längesen förbi, så det beror inte på det..
    Om vinden inte drar åt samma håll utan ständig motvind, då är det bättre att lämna skeppet och gå i land som en lyckligare och bättre Mamma.

    Hoppas jag hittar ett eget boende snart så jag kan ta tag i mitt liv, vill vara en bra Mamma till min älskade unge 🙂

    Skickar kramar till er alla, speciellt till er som är min situation 🙂

    1. Ibland måste man faktiskt vara självisk, hur hemskt det än låter. Jag lämnade mitt barns pappa när vårt barn bara var ett år gammal. Låter oerhört tidigt kanske men för mig var det närapå försent. Inget beslut jag tidigare tagit är bättre än det. För att göra en lång historia kort så fick han mig att må så dåligt att jag inte ville leva längre. Nu lever jag för vårt barn och för MIG SJÄLV!! Men trots detta håller jag helt med Clara, tror att många tar alldeles för förhastade beslut.

      Hoppas innerligt att du hittar ett eget boende snart och att du får ett härligt liv, du och din älskade unge!

    2. I en sådan relation hade jag inte heller velat stanna, inte kunnat stanna. Jag hade blivit knäckt, vem hade inte? Jag hoppas att det reder sig för dig.

    3. Lycka till! Jag hade önskat att min mamma gått, då, för länge sedan när hon bestämde sig för att gå så snart vi barn gått ur skolan. Då hade hon kanske klarat att behålla en del av sin självkänsla och sitt självförtroende.

  19. Håller helt med. Jag har fått två barn med 17 månader mellan och det skulle kunnat varit mycket slitigt för förhållandet. Min sambo är ibland borta längre perioder (han jobbar t ex 12 timmars skift, ibland hela helger) och visst är det slitigt för mig. Men skulle jag då skilja mig från honom för att vi inte har tid att sitta och prata om vårt förhållande? Eller för att han först och främst hälsar på barnen när han kommer hem? Eller för att han inte köper blommor och choklad till alla hjärtans? Nä, alternativet att han inte alls kommer hem och hjälper mig med våra barn är ju ännu värre. Det är ju bara att acceptera att kvinna-man-förhållandet får stå tillbaka en tid under den lilla tid man har småbarn som behöver all den kärlek och omsorg man har att ge. Det som blir över får man fördela på sig själv och sin partner.

  20. Vi gifte oss unga, endast 19 och 20 år. Barnen kom efter ett par år. Nu har vi varit gift i 25 år. Alla år har inte varit enkla år med dålig ekonomi, studier, sjukdom. Men nu mitt i livet med vuxna barn på väg ut ur boet som står stadigt rotade i sig själva är jag så tacksam att jag har samma man vid min sida. Vi har en gemensam livshistoria.Vi har blivit vuxna tillsammans och nu vill jag åldras tillsammans med honom. Att se tiden ann, det finns goda år och dåliga år, och de goda åren är värda de dåliga år.

  21. Jag tror du förenklar ämnet. Många kvinnor har en man som inte delar och deltar i projektet “familj”, utan ägnar sin tid åt andra projekt som “karriär”, “golf”, “kompisar”. Jag tror att många kvinnor känner det som enda utvägen att skilja sig för att männen ska ägna sig åt sina barn halva sin tid. Att säga till dem att “bita ihop” och se tiden an luktar 50-tal. En tid vi gudskelov ha passerat!

    1. Jag har skrivit otaliga inlägg om just det du syftar på – vikten av att dela lika på hemarbetet och ansvaret för barnen. Och det är ju förstås ÄNNU viktigare när man tacklar känslostormarna som kommer av att föda barn, amma, inte få sova på natten osv. Sådant som kan göra en lite tokigt i huvudet – både män och kvinnor.

      1. Jag tänkte precis samma som du Katta. Och jag vet att du Clara absolut förespråkar jämställdhet och lika ansvar för barn. Men vi vet alla att det inte ser ut så i vissa familjer. Visst är det mödan värt och kämpa och arbeta för jämställdheten, men finns inte intresse från båda parter ser jag inget fel i skilsmässa. Många studier pekar på att kvinnan blir lyckligare, får mer tid osv osv efter en skilsmässa. Och barn mår bra av en glad mamma (och även såklart av en glad pappa!) Och att stanna för barnens skull, huuuu, vilket hemskt ansvar att lägga på sina barns axlar!

      2. Jag vill också inflika här, därför att det här blogginlägget provocerar mig så enormt mycket. Jag har följt din blogg i många år och vet att du förespråkar en jämställd fördelning av hemarbetet och barnen, och jag vill inte alls ifrågasätta dig på den punkten. Men just därför tycker jag att det är märkligt att du skriver ett sånt här inlägg. För många uppkommer ojämlikheten först när man får barn. Det finns mängder av forskning som visar att relationer som tidigare upplevts som jämställda av parterna inte gör det längre efter att man har fått barn. Och om jag som kvinna vill ha jämställdhet men jag lever med en man som inte eftersträvar det så kan jag inte skapa det själv. Det är klart att ingenting löser sig själv för att man går skilda vägar, det är inget quick fix, men det tror jag knappt någon tror. Däremot kan det vara just den lösningen som man behöver. Och om stället ma är på är fel ställe att vara på har man ansvar själv för att göra något åt det, genom att arbeta på relationen eller lämna. Bådadera kan vara precis lika svårt, vi kan aldrig veta vad som är rätt för en annan människa.

        1. Har precis stöttat min syster i att lämna sin kille och ta sin son med sig som inte hunnit fylla ett år. Jag håller absolut med om att hålla ut och se tiden an, men det finns saker som man inte kan “stå ut med”. Om man inte mår bra i en relation, om man mår psykiskt dåligt finns det ingen anledning att sitta ner i båten. Visst, kanske land snart anas men har man tid att vänta? Jag hoppas min systerson kommer lära sig att man måste lyssna till sitt hjärta och följa det och därmed inte stanna i något som man inte mår bra av. Min syster ser separationen som ett misslyckande, vilket jag har svårt att förstå. Hur kan någon man gör för sitt eget och sitt barns välmående vara negativt? Tvärtom! Jag känner stor beundran för min syster som lyssnar till sin egen röst och handlar efter den. Det hade varit så mycket lättare att stanna! Men livet är alldeles för kort för att vara olycklig!

          1. Det Clara skriver om fungerar i relationer där båda är beredda att lyssna och villiga att både se och lösa problem. Det finns ju tyvärr många som inte är sådana och din syster behöver sina krafter till att ta hand om sitt barn och inte till att tampas med en omogen partner, så klart.

        2. Blev också väldigt provocerad av det här blogginlägget. Var och en går i sina egna skor. Clara, du skriver att du inte värderar, men tyvärr upplever jag att hela blogginlägget andas en ganska stark värdering. “Kärnfamiljen framför allt”. Kanske var det inte så du menade, men det är det jag tycker mig läsa.

          Men man vet inte hur det är att gå i andras skor, de som seprarerar har nog sina skäl. Och ungar kan bli minst lika lyckliga av att slippa ha föräldrar som bråkar och är olyckliga, som de kan bli av att leva med föräldrar som sitter still i båten.

          Bortsett från det här inlägget gillar jag verkligen din blogg. Du tar väldigt vackra bilder och inspirerar inom många områden.

        3. Man är två i ett förhållande, och det går inte att ensam jobba för jämställhet. Nu tänker jag generalisera som f-n, men jag tror ju att många killar är lite tröga, omogna, egoistiska, enkelspåriga osv osv. Det kan vara mycket snack och lite verkstad, de tror de är “moderna man”, men när det kommer till ungarna så står de där som mä-hän och fattar inte vad som krävs av dem egentligen och varför det är ett sådant jädra tjat. Men pojkar kan också bli män. Det jävliga är ju bara att man som kvinna måste sitta kvar i båten och vänta på att de ska växa upp, och utan att veta när eller om det någonsin kommer att ske. Jag har faktiskt en nära vän som gjorde just det, satt kvar i båten och väntade medan mannen blev just MAN. När första barnet kom så var han knappt hemma första året. Ja, han hade otroligt mycket på jobbet, men framför allt hade han en hobby som tog all hans tid. Det var sena kvällar, resor osv osv medan hon hade hela bördan hemma. Jag förstår inte hur hon gjorde, men hon höll ut. När det sedan blev dags för barn nummer två så skedde plötsligt något. Hon var så fullkomligt utmattad i slutet på graviditeten att hon helt enkelt inte klarade av att ta hand om det första barnet. Det dröjde tyvärr lite för länge innan han förstod, men till slut hände det. Han såg henne, hur trött hon var och att hon inte skulle hålla ihop som människa länge till. Sista månaden innan förlossningen tog han hand om allting, han gav upp sin jävla hobby, sade upp sig från sitt jobb för att kunna hitta ett med bättre tider osv. Nu kommer han vara hemmapappa medan hon precis fått ett superjobb. De som tidigare starkt propagerat för att kvinnan ska vara hemma med barnen bl.a bl.a… Hon hoppade inte ur båten, och det enda jag kan säga är att det var modigt gjort. Det blev ju bra till slut.

      3. I min vardag (35 år, tjänstekvinna på stort företag, bor i Sthlm, småbarnsförälder), så träffar jag flera människor – män som kvinnor, kollegor som vänner – som är frånskilda. Nästan alla kvinnor säger att orsaken till skilsmässan var att mannen inte deltog i familjelivet/barnens liv. För oftast är det hon som vill skiljas. Och de frånskilda männen säger att de har mer och bättre kontakt med sina barn efter skilsmässan. Att ha sömnbrist, orka vabba och sen hämta igen förlorad arbetstid går lättare om man har någon som avlastar, men får man ro lasset själv och mannen jobbar över kväll efter kväll – då behövs en utväg.

        Du verkar ha en bra och jämställd man och du verkar umgås med likasinnade (enligt det som syns i bloggen – men jag kan ha fel). Men utanför den klicken folk är det tyvärr fortfarande vanligare att mammor tar mer ansvar än pappor för familjelivet, och ofta är det inte självvalt. Och de här mammorna orkar inte hur länge som helst.

    2. Alltså, i en arg sekund har jag väl också tänkt: om vi har varannan vecka kommer du inte undan mer. Och jag kan ta tag i mitt arbete ordentligt igen (och blir då tvingad att inte sätta barnet i fokus). Förutsatt att papporna verkligen finns där för barnen halva tiden och mammorna inte istället bär hela ansvaret (inte alls bra för deras ekonomi) efter en skilsmässa är den säkert bra för jämställdheten. Sjukt.

  22. Fint skrivet och håller med till viss del. Dock så tycker jag inte om den åsikten, som råder i samhället, om att det är så fiiint och eftersträvansvärt att hålla ihop hela livet. Par som har varit ihop i 30, 40, 50 år beundras och har “lyckats”. Om de verkligen har “lyckats” vet vi i själva verket ingenting om. Jag tror att många par (förmodligen de flesta) som håller ihop så länge mest gör det av trygghet och gammal vana. Det kan vara oerhört beundransvärt att bryta upp från en sån relation och våga leva i den enda stund vi säkert vet att vi har, nuet. Jag sitter ofta still i båten (fint uttryck!) och tar saker med ro. Och nu har jag inga barn. Men skulle min relation kännas fel under en längre tid, så skulle jag nog inte sitta kvar i båten i tre år. Jag behöver ro in till land och dansa lite i gräset. För om inte nuet är bra, så tror jag inte att jag formar en bra framtid heller.

    1. Ja precis! Det är inte den som har längst förhållande som “lyckas” utan den som är lyklig!

      1. Nej, men vem säger att man inte blir lycklig av att ha ett långt förhållande? Jag tror det är precis det som många inbillar sig, att bara man är lycklig i nuet så är man alltid lycklig. Men om man separerar en, kanske flera gånger, så skapar det också större hål och sår i hjärtat, och en känsla av ensamhet; både nu och på sikt. De som får dela livet med varandra och gör det med hjärtat tills de blir rynkiga eller trillar av pinn, de är nog så mycket lyckligare. Men såklart inte om man som Lisa skriver, håller ihop av gammal vana. Och mycket handlar om inställning också, surar jag hela tiden för att min man inte tänker som jag, eller anstränger jag mig för att prata om jobbiga saker och tillsammans med min man övar på att ge och ta, förstå varandra?
        Det största problemet är inte att vi misslyckas med att vara lyckliga hela tiden i våra förhållanden, utan att vi inte ser hur lyckliga, glada och välmående vi blir om vi får förmånen att leva tillsammans med någon, långsiktigt. Det är min fasta tro.

    2. Tänkte på en liknelse. “Den som lyckas hålla ut länge i en relation utan att bryta upp har lyckats” påminner lite om “den som har mest pengar på banken när han dör vinner”. Frågan väcks; vad är det vi jagar och varför?

    3. Jag känner väldigt många par som håller ihop idag efter 20, 30, 40, 50 år tillsammans och jag är helt övertygad om att det är av kärlek. Jag tror att det sätt man kan älska någon man delat gjädje och sorg, medgång och motgång med i många herrans år är bland de djupaste formerna av kärlek en människa kan uppleva.

    4. Visst håller nog folk ihop av trygghet och gammal vana, men i denna trygghet tror jag att en djup och härlig kärlek lever.
      Jag tycker inte att den ska ses ner på, eller jämföras med nya flammande förälskelser. Det är liksom på en helt annan nivå.

      1. Håller med om det. Det finns par där kärleken och viljan till kärleken helt har dött, och varit så en lång tid. DET är inte beundransvärt; att stanna kvar om ingen vilja, kärlek eller ens vänskap finns kvar. Däremot tror jag att de allra flesta som håller ihop länge har den djupa och härliga kärleken som nämns i föregående kommentar. Det innebär ju att det handlar mycket om vilja att vara tillsammans, alltså inte alltid lust och lycka för stunden. För hade det med lust att göra skulle inte många orka hålla ihop. Tyvärr är det väldigt vanligt att man gör precis det; varför de flesta idag inte håller ihop. Men jag tror att en sån inställning sätter käppar i hjulet för att man ska kunna få ett lyckligt liv på sikt.

        1. Det hela handlar ju om vad man menar att kärlek är. De flesta vill inte dela livet med någon de inte känner kärlek inför, men det är väldigt olika vad man menar med det. Syftar man på förälskelse så är det lättare att känna att den är över än om man syftar på djup vänskap och partnerskap. Det som ändrats är förväntningarna på kärleken. (nu pratar jag bara om de separationer som baseras på att kärleken har dött.) vi har överlag helt enkelt andra förväntningar på kärlek idag, jämfört med två generationer tillbaka. Jag undrar dock om det är så bra att stanna i något då man förväntar sig något annat…..skilsmässornas dramatiska ökning beror ju på att man förr inte kunde skilja sig..det fanns helt enkelt inte möjlighet och var otroligt stigmatiserat, att folk gör det nu när de kan kanske är ett tecken på att de ska? Ingen mår bra av en dålig relation, speciellt inte ett barn. Att spä på bilden av skilsmässor som något dåligt som ofta sker förhastat och är lite av ett misslyckande är absolut inte bra och kan få mycket negativa konsekvenser för de som behöver ta sig ut.

  23. Jag blir väldigt provocerad av den här “folk skiljer sig för lättvindigt”-inställningen. Jag tror inte på att det är så. Tvärtom tror jag att man väntar längre när man har barn för att man vill att det verkligen ska funka (skiljer man sig under barnets första år kanske man borde gjort det tidigare istället för att skaffa barn, men det är ju en annan sak). Den som har skiljt sig vet att man inte gör det för att man inte orkar försöka, utan för att man har försökt och det inte har funkat. En skilsmässa är en kris i livet, inget man tar till för att man inte orkar sitta still i båten. Som du skriver, det är inte rationellt. Man gör det för att det är enda utvägen.

    1. precis just så. man har stångat sig blodig och försökt. försökt igen, för man vet ju att det bästa är att hålla ihop. men kanske insett att man vuxit ifrån varandra som människor. då ska man inte sitta still och destruktivt försöka invänta mojnande vind.

    2. Har du själv barn? Det är svårt för någon som inte har barn att förstå vad Clara menar, hon pratar om hur en relation kan förändras när man får barn och vad som då kan hända. Inte om misshandel, eller ojämställdhet osv. Jag vet vad hon menar. Jag och min sambo ska sitta still i båten och vi vet att vi kommer att göra det. Småbarnsåren ÄR jobbiga, men när vi tagit oss igenom en tung period, där fokuseringen inte ligger på oss (hur mycket vi än försöker så har vi två små som kräver mer) så kommer vi att se på vad vi skapat tillsammans, det bästa i livet, våra barn, och den kärleken man delar är oslagbar! Vi älskar inte varandra mindre bara för att vi inte har lika mycket tid/ork för varandra. Vi går på sparlåga för att orka ta hand om det vi skapat tillsammans, och kommer sen att ha all tid i världen att leva bara för varandra. Och se tillbaka på hur otroligt absurda saker vi tjafsade om gällande barnen osv. Har man inte varit med om småbarnsår så kan man nog inte förstå. Men jag älskar det 🙂

      1. Jag vet inte om den här frågan var riktad till mig? Jag har barn. Jag har skilt mig en gång och överlevt de tuffa småbarnsåren en gång med en ny man. Blir förbannad på folk som tror att folk skiljer sig för lättvindigt, det är inte min erfarenhet alls, varken från mig själv eller mina vänner. Plus att det påståendet, även om Clara säger att det inte var avsikten, innefattar en värdering; det blir en pik riktad till de som skilt sig om att de inte gjort tillräckligt för sina barn.

        1. Men jag tror inte att folk skiljer sig för lättvindigt. Min vilja med inlägget var att ge lite hopp och ork åt alla sömnlösa som tror de ska bli tokiga och i denna trötthet som småbarnsperioden innebär – försöka börja fatta beslut om ännu svårare saker. Men lägg märket till att jag skriver att detta gäller Vissa. Jag har verkligen försökt att gardera mig med hängslen och livrem när jag skrev denna text men tyvärr är det ändå många som väljer att tro att när jag menar vissa så menar jag dom specifikt – trots att jag inte ens vet vilka dom är!

          1. Fattar jag väl att du inte menar mig personligen – jag svarade ju på en direkt fråga från Ave. Jag håller inte med dig om teorin om att småbarnsföräldrar inte vågar se tiden an, tvärtom tror jag de flesta småbarnsföräldrar sitter still i båten längre än de borde för barnens skull. Det var allt.

  24. Precis en av de sakerna som jag är rädd för nu när jag och sambon väntar vårt första barn. Jag är rädd för att jag ska bli alldeles för utmattad, tappa kontakten med sambon och att vi inte ska fixa det. Trots att det va planerat och att vi båda har drömmen om en stor familj som håller ihop.

  25. Att prata med varandra, verkligen prata, skulle nog rädda många förhållanden. Stäng av tv:n, ha en kväll ledig från alla aktiviteter. Man kan inte läsa varandras tankar fastän man är gifta och har barn. Så många missförstånd som blir svåra att reparera om de får ligga och gro… Detta tillsammans med den ständiga strävan efter lycka och tron att perfekt är lika med lycka.
    Med detta menar jag dock inte att man ska stanna i ett förhållande där någon far illa. Men vi andra kanske behöver ta ett steg utanför oss själva ibland och se vad vi faktiskt har och vara lyckliga för det!

  26. Hej Clara.

    Så klokt skrivit. Jag och min man har suttit kvar i båten i ngr år och det vinden har mojnat nu. Barnen är större och vi har tid att njuta av varandra. Jag har dock även en erfarenheten av att det ibland är bättre att leva hos en glad mamma ena veckan och glad pappa den andra istället för att under flera år leva med bråk och knapp ngn kärlek kvar i huset bara för att man “ska” hålla ihop.

  27. Inte för att man ska ge upp för lätt men hur kul är det egentligen att leva med samma person hela livet? Alltså jag kan ju bara se till mina egna föräldrar (som varit gifta i över 20 år) och jag tror nog att de skulle må bättre av att i alla fall inte bo tillsammans. Typ min pappa har inga egna kompisar, mina föräldrar har gemensamma vänner och min mamma har egna kompisar. Men hur bra är det egentligen, att bygga upp sitt liv kring jobb och de fåtal personer som är i ens familj. Menar inte att skilsmässa är fantastiskt, bara det att man kanske behöver se livslång tvåsamhet som ett självändamål.

    1. Mina föräldrar har varit gifta i 29 år och har inte massa folk de umgås med, de umgås mest med varandra och är nog varandras bästa vänner. Jag tror att de som jobbar på sin relation och håller ihop hela livet är bland de lyckligaste av människor.

      1. Skulle just skriva detsamma! Alltså, jag ser det istället som vilken otrolig förmån att få leva med samma person livet ut! Vilken unik djup kärlek och vänskap som kan uppstå!

  28. Kan det inte vara så att vissa männisor helt enkelt får barn “fel tid” i livet? Vissa par har bara varit tillsammans en kort tid (vilket inte alls behöver vara negativt!) och känner inte varandra tillräckligt väl för att kämpa vidare. Andra kanske skaffar barn för att de tror att det ska lösa alla problem och svetsa samman familjen. Ytterligare andra skaffar barn bara för att “man ska göra det”. De kanske egentligen inte vill och så blir allt fel. Det gäller väl helt enkelt att tänka igenom och prata igenom allting INNAN man skaffar barn. Då kanske man kan slippa några av de små problemen i alla fall.
    Ditt inlägg var klokt Clara och om det kan hjälpa barn och föräldrar att hålla ihop i framtiden så är det guld värt!

  29. Som vanligt är det lätt för den som inte har gått igenom en skilsmässa eller levt i en utökad familj att tala sig varm om kärnfamiljen. Du skriver att du inte lägger någon värdering i det du skriver men jag tycker det blir en värdering när du pratar om att det är så mycket bättre att stanna och vänta ut tiden. Jag är trött på att höra att barnen mår dåligt av skilsmässor. Barn mår dåligt av olyckliga föräldrar som bråkar! Sen kan dessa vara tillsammans eller ha separerat, det beror helt på hur de vuxna sköter det.

    Själv är jag uppväxt med mamma, pappa, lillebror, bonusmamma, bonuspappa, två bonussyskon (+ytterligare två bonussyskon från mammas tidigare äktenskap som jag tyvärr inte har kontakt med idag) samt en lillasyster som min mamma och hennes sambo fick när jag var 14. Jag är oerhört tacksam för min stora familj och skulle ALDRIG byta bort min syster, min fantastiska bonusmamma och fina bonussyskon mot att mina föräldrar levde ihop. Tänk om mina föräldrar stannat ihop, då hade jag aldrig träffat dessa fina människor, inklusive min syster! Mina föräldrar var bara olyckliga med varandra, det hade varit katastrofalt om de stannat ihop och “hållit ut”. Min mamma och hennes sambo levde ifrån varandra ett tag, och det kan jag säga, min syster mådde inte dåligt av att de bodde isär, det hon for illa av var allt skrik och bråk som var hemma innan dom flyttade isär.

    1. Bra svar! Håller med helt och hållet, också skilsmässobarn. Två vuxna människor som surar i flera år, är det att sitta still i båten? Nej, ha mod att lämna en dålig situation! Det mår barnet bättre av i slutändan, det är jag helt övertygad om.

      Tycker detta är ett typiskt UnderbaraClara-inlägg. Heja kärnfamiljen! Heja 50-talets värderingar! Heja andlighet och småborgerlighet!

    2. Grattis till en fantastisk bonusmamma. Min var förj**lig. Tänk Askungen, Snövit eller Hans och Greta. Jag hade jättegärna bytt ut henne när som helst. Barn mår också dåligt av elaka bonusföräldrar kan jag tala om.

      1. Min bonusmamma var också för hemsk. Hemsk. Min bonuspappa helt underbar och mitt stöd i tonåren. Att han kom in i vårt liv medförde dessutom att den tveklöst vackraste människa jag känner, min lillebror, föddes. Vad tomt mitt liv hade varit i alla dessa år utan honom.
        Jag förstår vad Clara menar, absolut. Men kanske blir folk provocerade av att inlägget har en lite glättig ton kring något så svårt och mångbottnat.

      2. Det är klart dom gör. Jag ville mest visa exempel på vad en separation kan ge för positiva konsekvenser också. Har själv en “bonuspappa” som det inte alltid fungerat så bra med och som gjort att det varit sjukt mycket konflikter i familjen, han är ingen dålig människa men har inte vetat hur han ska axla den rollen. Men jag hade ju lika gärna kunna haft en inte så bra biologisk pappa/mamma (sen förstår jag att det inte är så man tänker om ens förälders partner verkligen har varit elak).

    3. Beror inte Claras inställning på att hon menar att man lika väl kan utvecklas med sin egen partner som med en ny partner? De problem man inte överkommer med den första partnern tvingas man lära sig av med den nya. Och självklart är inte alla människor lika och därmed inte alla relationer lika… Men att plocka disk är lika tråkigt oavsett vem man väljer att leva tillsammans med.

    4. Jag tror att det Clara menar är att om man har en bra relation i grunden, och kommit bra överrens innan man skaffat barn. Delat på ansvaret hemma osv. Så är det värt att vänta med att besluta om att gå åt varsitt håll, för att det är en så pass stor omställning att få barn. Inte en värdering kring skilja sig/inte skilja sig.

  30. Fina tankar Clara, men betänk TVÅBARNCHOCKEN som du ännu inte har fått erfara personligen. DÅ kan vi snacka brist på sömn, egentid och hela tankar. Då betyder plötsligt alla teoriska tankar om delat hushållsarbete jag hade som barnlös 25-åring ingenting och vips är man en barnfabrik med hushållstjänst. Mannen fortsätter glatt odla sin karriär och sitt sociala liv.

    Ja, jag är bitter! Men sitter still i min båt ett tag till…

    1. Men åh, jag lider! Dela lika på deltid, f-ledighet är en framgångsfaktor! Nu vet jag inget om erat liv, men hushållstjänst förtjänar ingen att vara. Upp till kamp! Ja, det kanske svider lite ekonomiskt om mannen är hemma, om han tjänar mer, men ofta inte mer än att man klarar av det om man prioriterar. Skilsmässa är också dyrt!

      1. Det är jobbigt med två barn även om man delar lika. Man sover nog generellt, framförallt, ganska mkt mindre. Och olika barn är olika. Tvåan kanske har kolik. Jag tyckte att det var piece of cake att sitta still i båten med ett barn. Jag gör det nu med men det är inte lätt. Hade definitivt inte orkat att ha en jämställdhetskamp ovanpå det så hade inte min man varit jämställd (i så stor utsträckning vi nu kommit) hade jag faktiskt dragit. Bara jag kunde fått hela vårdnaden. Ta hand om två barn själv gör många kvinnor redan. Ta hand om två barn plus man kan vara snäppet too much.

        Och det är väl där kruxet ligger. Snarast.

        1. tvåbarnschocken är något jag undrar över,många pratar om den och är helt förskräckta…men jag har 2barn,sambo jobbade veckorna utomlands när dom va små(dom är 4och 1 nu..)…och jag har aldrig haft sömnbrist eller så..är jag faktiskt den ända som har barn som inte är uppe mer än 1ggn/natt?
          vist dom 3första månaderna var jag upp typ 2-3ggn/natt men…WOW…

          1. Nej Snede.. Det är du inte ensam om. Har också haft en make som tvingades arbeta borta och jag håller med dig. Alla upplever inte saker på samma sätt, och det är ju ok. Jag kan nog bli lite trött på dessa antaganden om att man MÅSTE vara slut. Detsamma gäller när man är gravid. Tydligen SKA man vara trött och less och känna sig jävlig den sista tiden.. Jag tror att man inte ska anta så mycket utan att vänta och se. Man kanske rentav blir positivt överraskad?!

  31. Underbara underbara Clara. Idag läser jag ditt inlägg och gråter av tacksamhet över att vi ridit ut vårt hittills stormigaste år och tröstas av tanken att i ett tidsperspektiv är ett par jobbiga år inte så mycket.

  32. verkligen bra skrivet!! ryser..

    min mamma och pappa har varit gifta i 25 år i år, många dagar har det varit till synes botten utan att någon utväg syns till… 4 barn med ADHD, mobbade barn, ekonomisk kris, barn som rymmer hemifrån osv osv.. men de har gått igenom dessa motgångar tillsammans och vad gör det om inte stärker?

    och om jag tänker på hur det hade varit för mig och alla andra syskon om de mitt i den värsta krisen hade skilt sig?! blir mörkrädd!! det är då man måste finnas för varandra, tränga sig igenom snöstormen TILLSAMMANS, som en familj.

    livet vore ingenting utan motgångar och kamper, hur skulle man då uppskatta livet när det är glädje och frid? menar inte att det ska vara strider hela tiden, men ‘what doesn’t kill you makes you stronger’…

    SITT STILL I BÅTEN, ANNARS VÄLTER DEN!!

  33. När jag var gravid bestämde min man och jag att vi inte fick ta några beslut om skilsmässa o.s.v. under vårt barns tre första år. Det har märkts i vårt sätt att agera mot varandra under de värsta perioderna av vaknätter, kräksjukor och jobbnätter – vi har hela tiden haft blicken fästad längre fram i tiden och inte hängt upp oss på sådant som är orsakat av omgivning och omständigheter. Nu är det 6 månader kvar av kontraktstiden och vi är trötta och sura ibland, men STABILA.

    Bra inlägg, Clara!

  34. Många par ger upp alldeles för lätt. Medans jag ibland kan bli upprörd när man ser vissa föräldrar leva tillsammans fast dem är bittra, dåliga föräldrar som lägger all sin tid på att bråka o hitta fel hos motpartnern. När alla, framför allt barnen mått bättre av att ha två lyckliga föräldrar på olika adresser! Men visst, först, andra o eventuellt tredje stormen måste man stå ut, men om stormarna håller i sig och aldrig lägger sig, så är det bättre att strunta i att sitta still i båten 🙂

  35. Fast att sitta still i båten är ju inte samma sak som att bita ihop. Inte i min bok i alla fall.

    Clara – jag gillar verkligen det här inlägget!

  36. Mycket bra! Jag tror på kärlek, men också att man kan besluta sig för att älska sin partner även då det stormar och känslorna inte är på plats. Och så är det väl ändå så att barn tar plats. Plats, tid, ork, sömn. Och det är klart att det blir annorlunda i relationen. Man behöver nog ställa sig frågan ibland om mitt barns välbefinnande eller min känsla av rättvisa och jämställdhet är det som är viktigast.
    Kärleken övervinner allt!

    1. Nej det gör den inte. Jag har suttit still för familjens skull så länge. Varit gift i 15 år. Suttit still efter en otrohets grej som bara ojsan, hoppsan hände i fyllan och villan för 10 år sedan. “Det var knappt ens han och i alla fall så var det inte meningen”, typ. Försakat min dröm jag hade (utbildning)eftersom det tydligen inte fanns utrymme för den inom vår relation då för tiotalet år sedan. Varit så besviken och ledsen för att vi tydligen hade så olika bild av hur man gör mot varandra när man bryr sig om, hur man är som förebild för sina barn osv….Ledsen för hur det kunde bli som det blev. Känt mig som förälder till min egen man. När det i våras visade sig att han haft en affär med min frisör, tillika kompis, under 4 månaders tid med motiveringen att” han var så rädd att jag skulle lämna honom”. Då är det något som är fel. Jag har suttit still, även nu. Har kommit in på min utbildning igen, den jag tackade nej till då för länge sedan, börjar nu på måndag och tänker att allt får bara lösa sig. Jag flyttar i veckorna och tänker verkligen med distansen lugnt och sansat se om känslorna räcker för att ge bort min själ till honom igen. Men har nog svårt att verkligen tro att vi plötsligt skall få samma spelregler och värderingar i vår relation. Jag ser att han vill och försöker men är verkligen inte säker på att kärleken övervinner allt. Men jag sitter still lite till, tänker att det knappast kan ta mer än 2 månader att bedöma om det finns ens en gnutta hopp för oss. Gör det inte det får det vara så. Då kastar jag mig ut i 3 år av ekonomisk katastrof, men lugn i sinnet. Även om jag sörjer så mitt hjärta kan brista av det faktum att min familj och de drömmar och förhoppningar jag hade har gått sönder.

      1. Mannen behöver hjälp. Älskar han dig, få han gå på knäna, söka hjälp och leva ett liv med dig fullt ut. Orkar du, blir det ca 10? års träning på det här med tillit. Modigt det du skriver.

        Sen tänkte jag på vad någon annan skrivit… om skuld – jag hittar inte den kommentaren… (skild och lycklig tror jag skrev?). Vill bara skriva att skuld är hemskt. Den sitter på insidan usch och hej… Ingen ska skuldbelägga någon annan. Det finns skilda som bär på skuld. Det finns de som “sitter stilla” som bär på skuld. Skuld är ju lite väl onödigt, på allt annat, tycker jag… personligen är min enda hjälp att få bort skuld Jesus. Och det var inte alls klämkäckt skrivet. Saker gör ont. Men jag har trillat i Hans famn – jag tror att Han finns och kan hjälpa. Jesus alltså…
        Kram! But it takes three to tango!!! Medveten öppen tango med Jesus. Det är ett svårt val, men det är ett val. Framförallt är det en dans.

  37. Hela livet är stormar och orkaner. Det måste livet vara annars skulle man inte uppskatta allt det som är bra. Om man tänker på hur liten del av livet som är “småbarnsår” så kan man kanske stå ut tills solen långt fram syns närmre.
    För mig går livet i värsta berg och dalbanan med fyra barn varav ett som har autism och är döv. Men det är mitt liv och jag tvivlar på att det skulle lösa alla problem att separera från min man, fast det är ju jag, för andra kanske det är enda lösningen.
    Framförallt ska man sträva efter att följa sin inre röst om man kan höra den där inne i kaoset.

  38. Som min mamma så klokt sa när vi pratade om just det här ämnet: “När det stormar som mest, det är då man ska ankra båten och ligga stilla.”

  39. Jag håller verkligen med dig! Jag och min sambo har pratat om det så många gånger, jag tror att föräldrar ger upp alldeles för lätt. Första åren är tuffa men det hjälper oftast inte att skiljas.

  40. Så sant. Jag tänker ofta på detta. Att det är tufft att vara småbarnsförälder och att det gäller att orka hålla ut. Inte för att relationen knakar utanför att man får så lite tid för varandra. Jag blev irriterad på barnmorskan som några veckor efter förlossningen (innan man knappt hunnit läka där nere) poängterade att det var viktigt att komma igång med samlivet. Tack för den pressen! Är det verkligen det viktigaste? Vore det inte bättre om barnmorskor runt om i landet poängterade att visst är det viktigt att försöka få tid för varandra men att ha sex kanske inte är det viktigaste. Att det är fullt normalt att man inte orkar. Att det viktigaste kanske är att komma ihåg att ge varandra en puss och en kram då och då. Jag tror att det är därför många separerar eftersom föreställningen verkar vara att parrelationen ska vara som vanligt. Oj, nu har vi inte haft sex på ett år så nu får vi nog göra slut för det kan ju inte vara normalt, typ. Nej jag säger som dig Clara. Sitt still i båten! Snart kommer jag och min man att få mer tid tillsammans och jag är övertygad om att vi kommer att bli som nykära igen. Så länge vi ser nyktert på tillvaron idag och förstår att småbarnslivet är en prövning. Heja alla småbarnsföräldrar där ute!

    1. Vi hade väldigt lite sex efter vårt första barn, och när jag väntade det andra blev min man kär i en annan eftersom han saknade passionen. Har nu hittat love of his life, tycker han. Nu ska vi kanske separera. Jag önskar att jag aldrig låtit sexet bli sådär tråkigt och sällan som det var.

  41. Vet du att: Då och då när jag läser dina inlägg så bara måste jag skicka vidare dem till min kära sambo, för att du skriver så klokt. Det här var ett av dom.
    Fortsätt dela dina kloka tankar, de behövs!
    //Sofia

  42. Så fint och klokt du skriver, Clara. Jag känner liknande, även fast vi inte har några barn än. Men jag vet mycket om att sitta still i båten. Min man drabbades av en kronisk sjukdom för fyra år sedan och därpå en djup depression. Man blir verkligen med-deprimerad och ibland förstår jag inte hur vi överlevde. Men vi gjorde det! Vi tog oss igenom det tillsammans, fast beslutna om att man står vid varandras sida genom allt och är den ena svag får den andra försöka vara stark. Det gick! Vi är fortfarande inte helt på banan men efter några fruktansvärt mörka år har vi lärt oss mer om varandra, kärleken oss emellan och inte minst att uppskatta vad som är viktigtr i livet. Det är vi tacksamma för! Stor kram till dig, Clara, för att du är en så klok ung kvinna!

  43. Själv är jag 19 år och skillsmässobarn och förstår din poäng, men jag kan faktiskt bli väldigt provocerad av att många talar om skillsmässor som att det skulle leda till ett lyckligt liv, särskilt för barnen. En skillsmässa kan absolut vara den enda utvägen, det säger jag inget om. Mina föräldrar skilde sig när jag var 14 och idag kan jag förstå dem, jag vill inte heller att mina föräldrar ska leva i en lögn. Men det jag vill komma till är att en skillsmässa faktiskt är en tragedi som inte alltid leder till lyckligare familjerelationer. Själv träffar jag knappt min pappa längre då han bor med en ny kvinna som har två pojkar. Han valde att flytta till henne som bor i en annan stad och som hans dotter har jag känt mig så otroligt övergiven och sviken. Jag har liksom inte kunnat greppa att MIN pappa faktiskt försvann och jobbar fortfarande idag med min bitterhet. Om man vill skilja sig, absolut! Men man ska inte tro att ALLT ska fixa sig för det, en skilsmässa kan vara lösningen men de har konsekvenser precis som allt annat i livet.

    1. Jag menade inte att framställa det som att skilsmässor alltid slutar bra för alla. Det beror väl på en massa olika saker; vad som är anledningen till skilsmässan, hur föräldrarna hanterar sina konflikter, om båda tar ansvar för barnen efteråt eller inte, hur gamla barnen är, vilken livssituation familjen befinner sig i i övrigt etc. Det låter skitjobbigt och förjävligt att inte ha fått träffa sin pappa. Å andra sidan vet jag en massa folk som har föräldrar som lever ihop men som ändå har jättedålig kontakt med sina pappor (även fast det förstås är skillnad på att ha dålig kontakt med sin pappa och träffa honom än att inte träffa honom alls). Män är ju inte direkt världskända för att ta ansvar för sina barn… Jag skrev mitt inlägg mest för att jag är trött på att de som inte har erfarit att föräldrarna separerar (vilket jag iofs inte har någon aning om ifall Clara har, men som det framgår att många av kommentatorer inte har) går runt och uttrycker åsikter om att skilsmässor är dåligt och hur sorgligt det är för barnen och typ tycker synd om en fastän man haft en jättebra uppväxt. Det gör mig sjukt provocerad för det känns som att folk inte förstår att man kanske har nya familjemedlemmar som betyder minst lika mycket som de biologiska, man får inte den utökade familjen erkänd på samma sätt. Jag har full respekt för de som har gått igenom att föräldrarna separerarat och tycker skilsmässor är skit, för de vet ju hur det kan vara.

  44. Jag uppfattar det inte som Clara menar att man ska undvika skilsmässa till varje pris utan att man ska tänka sig för innan man kastar iväg sitt äktenskap bara för att det har förändrats och får man barn så förändras det alltid om än inte alltid negativt. Det finns helt klart förhållanden där rådet ‘skilj dig’ är det enda rätta men också många där det kan finnas andra lösningar.

  45. Jag gillar din blogg Clara och ofta har du många bra poänger i det du skriver. Just i detta fall blir jag dock provocerad. Jag vet sedan tidigare att du är en förespråkare av jämställdhet i hemmet, men för många är det ju inte riktigt så verkligheten ser ut, vilket du antagligen också vet. Därför tycker jag att det är märkligt att du skriver ett sånt här inlägg, “håll ihop till vilket pris som helst”-attityd.
    För många försvinner jämlikheten först när man fått barn. Det är förrän då allt ställs på sin spets och även om du i ditt äktenskap inte har de problemen så finns det väldigt många som inte har en partner som ställer upp, som ser det som självklart att deras karriär, hobbys eller vad det nu må vara, alltid ska komma först och där bakom står (oftast) en helt utarbetad kvinna. Ska denna person då finna tröst i någon slags 50-tals mentalitet med att man ska hålla ihop i vått och torrt? Jag köper faktiskt inte det.

    Om jag ska vara lite krass så är det nog lätt för den som aldrig gått igenom en skilsmässa, som inte har flera barn, som inte varit ihop med en väldigt självcentrerad partner som sätter sig själv främst konstant, att ge råd. Kanske kommer tiden och åldern ge en mer ödmjuk inställning och förståelse att alla inte har det likadant i sina förhållanden och utomstående kan omöjligen veta vad som är bäst för familjen.

    I mitt eget fall så borde vi ju, såhär med facit i hand aldrig skaffat barn ihop. Nu menar jag inte att jag ångrar mina barn, absolut inte. De är det finaste jag har. Men jag och mina barns pappa var för olika. Detta kunde man kanske ha sett tecken på redan innan vi skaffade barn, men samtidigt ställs ju inte allt på sin spets på samma sätt när man trots allt bara är två. När vi fått barn blev jag helt plötsligt någon slags hemmafru på all min lediga tid, och hur jag än försökte få honom att göra sin del, så vägrade han. Inställningen var att jag inte “förtjänade bättre” om jag skulle vara så sur, inte kunde förstå hur oresonlig jag var osv..
    Jag försökte med alla sätt, att vi tillsammans hjälptes åt, att skita i att städa för att se om han någonsin skulle göra något själv, att delegera, att försöka tvinga, att föreslå familjerådgivning. Men inget ville han gå med på.
    Jag tänkte att det här är säkert omställningen, det kommer att bli bättre. Och såklart skuldbeläggandet, hur kunde JAG låta det bli såhär.
    När vi hade två barn och en hund, vi hade hunnit gifta oss, så var det knappast bättre. Han hade sina intressen, som dessutom var oerhört kostsamma, som jakt och musik, han var politiskt engagerad och han gjorde fortfarande ingenting hemma. Han var dessutom arbetslös och ansåg sig vara för fin för att söka ett jobb. Jag jobbade, jag betalade både hans och mina lån och räkningar (hans a-kassa räckte ju knappast långt) jag tog hand om barn, hem, hund och då jag inte har körkort så handlade jag genom att ta med hunden och barnen (för han hade självklart inte gått ut med hunden trots att han bara var hemma) med bussen. Jag fick höra hur oresonlig jag var som ställde krav. Att om jag bara betedde mig annorlunda så skulle han kanske kunna tänka sig att göra något. Det hela var alltså mitt fel.
    Tillslut orkade jag inte mer, det skulle aldrig bli bättre. Sömnlösa vaknätter var långt borta och det här handlade inte om att vi behövde härda ut småbarnsåren, jag hade ju fått ett vuxet barn på köpet och nu fick ta hand om allt själv.
    Dessutom med konstant dåligt samvete över att barnen fick höra bråk, hur man än försöker dölja för dem så förstår de ju att det finns problem.
    Tillslut tog jag mod till mig och lämnade honom, jag har i efterhand fått veta att jag under hela detta hemska förhållande blivit bedragen, vilket kanske inte spelar någon roll nu men självklart sårade det mig.

    Barnen var ledsna såklart för hela deras tillvaro förändrades ju, jag var ledsen och kände mig som en mördare som ryckte ifrån dem deras kärnfamilj. Men idag, 1,5 år senare så funkar det. Från att ha bråkat med deras far som bara varit oresonlig i allt så funkar det nu. Barnen mår bra och är jätteförtjusta i min nya partner som jag träffat. Deras far har dessutom tvingats (mycket på mitt initiativ då jag propsade på varannan vecka) att ha en relation till sina barn. Numer gråter de inte varje gång de ska dit utan tycker att det är kul och hittar på saker MED honom. Något som aldrig hände när vi levde tillsammans som familj.
    Och nu menar jag inte att alla har haft det som vi hade det, att det här är rätt väg. Men för oss var det det, och ditt sätt att uttrycka dig Clara får det att låta som att alla vi som skiljer oss gör det för lättvindligt. Det är aldrig lätt att gå igenom en skilsmässa och knappast något lättare än att ta itu med problemen i ett förhållande. Ibland finns det helt enkelt inte några alternativ.

    1. Um, helt rätt att gå i det fallet, på din berättelse verkar det som om en viss typ av våld var med i spelet, och här menar jag en psykisk misshandel. Jag tolkar inte Clara som att hon menar att man ska vara ihop till varje pris, utan att man i vissa fall har lite för bråttom.

      Jag tog mig ifrån ett tonårsförhållande som var av den karaktären som du beskriver ovan, vi hann aldrig få barn, tack och lov. Eller, han ville inte, kunde inte tänka sig att ge upp sina egna intressen för ett barn. Hans retorik var ungefär densamma, “Vilken borgarbracka du är! Du är så sur och krävande”. Han bedrog mig också. Idag lever han nog ensam med sin överfulla stinkande sophink.

      1. ja såhär i efterhand förstår jag inte hur jag inte kunde se det tidigare. Eller blundade jag? Och hur kunde jag stå ut så länge?
        “borgarbracka” känns ju igen, haha.

        1. Lustigt att du kände igen dig i just det ordet, borgarbracka :). Som om solidaritet kräver smutsiga toaletter.

          Vet du, jag tror att när det goda skrattet försvinner, när det har varit borta under en längre tid, då börjar det osa katt. Jag skriver i ett inlägg om att jag nu varit gift i över 20 år med samma man, och att jag funderat på att packa väskan många gånger. Men vi hittar alltid tillbaks, och då kan vi skratta!! Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det är som om själva grundkänlan är helt annorlunda. Vi har roligt med varandra, vi bråkar, men det är ingen känslomässig utpressning med i spelet. Svårt att sätta ord på faktiskt. Men oj så jag förstår att du inte såg, för dessa män kan vara väldigt charmerande på ett ytligt plan.

          1. ja, så är det ju. Jag tror att jag och min fd man var alldeles för olika. Det gick inte, idag finns ju inte de problemen som jag skuldbelade mig själv för. Det bara funkar med min nuvarande partner, och såna där galna bråk som kunde hålla på i månader, det finns inte på världskartan. Klart att alla kan ha en dålig dag eller ta ut annan ångest eller stress över sin partner, det är nog rätt mänskligt, men vi kan prata om det.
            Nu, när man fått distans så förstår jag ju hur sjukt det gamla förhållandet var.

    2. Om din make hade ansträngt sig lika mycket för att ta hand om barn och familj – och insett att han inte kunde äta hela kakan och ha den kvar – som du gjorde, så hade ni aldrig behövt skilja er. Och det är det jag tror att Clara menar.

      Bara båda har viljan att förändras till det bättre hela tiden och att försöka vara den bästa för varandra och kommunicera hur den andra kan vara den bästa för Dig på ett konstruktivt sätt, så behöver inte förhållanden ta slut.

      Det är dom som tror att dom redan är perfekta och lämnar för att hitta någon annan lika perfekt som det blir dåligt, för ingen är ju perfekt och alla har ju Något tungt i bagaget.

  46. och en sak till, som inte alls såklart är huvudkärnan i det hela. Sedan jag skilde mig har jag kunnat istället för att lägga all min energi på ett dåligt förhållande, kunnat lägga energi och engagemang i mitt arbete. Vilket gjort att min ekonomi ser helt annorlunda ut, jag är bra på det jag gör och jag har tagit ett skutt karriärsmässigt. Jag tror inte det heller hade hänt om vi hade hållit ihop. Jag hade helt enkelt aldrig orkat.

    1. Du behöver inte förklara eller försvara dig för mig. Jag tror absolut att man kan vara skild och lycklig och tycker att det är härligt att höra att du mår så mycket bättre idag!

      1. Låter det som att jag försvarar mig? Det var inte alls min tanke.
        Jag ville bara ge lite perspektiv på ett inlägg som lät lite väl snävt tänkt. Du förstår säkert att det kan vara lite uppretande att läsa för någon som skiljet sig och hört ett otal gånger hur otroligt tråkigt det var att de skulle skilja oss och stackars barn.

        1. Jag skrev i inlägget att “jag lägger inte alls någon värdering i det. För vissa par är det kanske det bästa valet. Det enda som går. Om det vet jag ingenting/…/Men ibland, för vissa, kanske det också handlar om att man inte vågar se tiden an?” Vad är det som är snävt med det? Jag tycker att jag garderat mig med både hängslen och livrem för att inte bli missförstådd

          1. jo, när jag läser ditt inlägg upplever jag dina åsikter som att i vissa undantagsfall är ok med skilsmässa men att de allra flesta ger upp alldeles för lätt. Och det är lite märkligt med tanke på att utomstående har ju oftast ingen aning om hur hårt de som lever inom äktenskapet faktiskt har kämpat eller vad de har problem med.
            Var hittar du din statistik på att de allra flesta ger upp för lätt?

          2. Fast inlägget går ut på att man ska hålla ut/se tiden an/inte ge upp så lätt/sitta still i båten, och det kanske är rätt för de som har en rätt hygglig relation i grunden, men för alla de som lever eller har levt i dåliga relationer blir det provocerande. Men som du säger …om det vet du ingenting…

          3. M: det jag menar är att det kan uppfattas provocerande när skilsmässa redan är så pass skuldbelagt.
            Jag tror inte att folk bara lämnar vind för våg, jag tror att de tänker efter flera gånger om och det är svårt.
            Jag tror knappast jag är den enda som suttit och gråtit på nätterna över huruvida detta verkligen var rätt. Och även om han nu inte hade varit ett as, hade jag varit tvungen att stå ut i ett liv jag inte vill ha, bara för att man ska kunna säga att jag stod minsann ut i de där 3-5-7 åren? Ska barnen ha någon form av tacksamhetsskuld till mig som hade stått ut, för deras skull?
            Varför ska man hålla ihop bara för att ha kärnfamilj som självändamål?

          4. Till skild och lycklig: Jag vet inte om det blev något missförstånd, jag är helt på din sida. Min kommentar var till Clara som kommenterat dig, jag var kanske lite otydlig till vem jag skrev.

          5. Skild och lycklig: Jag ber så mycket om ursäkt för att jag var otydlig om vem jag skrev till. Ville verkligen inte lasta dig för att du skilt dig. Jag kände igen mig mycket i det du skrev och är på din sida.

          6. oj, jag missade alla kommentarer efteråt. Nej, no hard feelings alls 🙂

  47. Nu skrev du ett inlägg som gick rakt in i småbarnsföräldrarnas omtumlande liv!! Fan (ursäkta) men vad man får kämpa ibland! Tack för dina tänkvärda ord, jag tror vi behöver påminna oss om detta både en, två och EN MASSA gånger under de kämpiga åren! Men som sagt – ibland är en separation nödvändig. Känns så skönt att tänka på att det är likt för alla även om det är lätt att tro att gräset är grönare någon annanstans…. Kram / Caroln

  48. Jag behövde få läsa detta. Min man och jag har krisat sedan någon månad innan nr 2 föddes och många gånger vill man ge upp, men jag ska sitta still i båten! =)

    När jag gick i mellanstadiet minns jag att jag kände mig udda eftersom att mina föräldrar var bland de få föräldrapar som fortfarande var gifta. Tråkigt!

  49. Kan bara hålla med! Jag tror att många ger upp för tidigt och för lätt.

    Med det INTE sagt att man ska stå ut med fysisk eller psykisk misshandel eller något annat hemskt! Absolut inte. Nu menar jag vanliga slitningar som kommer av trötthet, vardagliga slitningar och annat som de allra flesta får utstå någon gång. Många finner lycka igen efter en svår tid. Kanske rent av starkare än innan. Andra mister lyckan på grund av att de inte orkade vänta.

    Och så finns de såklart de förhållanden, där skilsmässa är bästa alternativet för att man helt enkelt inte passar ihop och väntan och uthållighet bara gör det värre…

  50. Vilken klok refelktion av dig. De är inte många som “vågar” erkänna att det är tufft den första tiden eftersom allt ska/borde vara rosenrött. Jag har två barn, med samma man som jag fortfarande lever ihop med, och framförallt med första barnet ställs allt på sin kant och med andra barnet är man mer vis av erfarenhet…När jag fått frågor och lyssnat på andras problem som kommer i samband med att familjen utökas, har jag gett rådet till att lägga allt annat på “is” under det första året, att vara som ankan och låta allt rinna av en och framförallt inte dömma någon… När det första året (1½ år) är över då kan man börja “känna efter igen”…
    Att bilda/bli en familj är inte enkelt och det är ännu svårare att hålla ihop den genom åren..så visst håller jag med dig i “sitt still i båten” 🙂

  51. Jag som fått kämpa ganska rejält för att få mina två underbara barn vill hålla med dig. När vi fick vårt första barn som aldrig sov gick vi på knäna bokstavligen och livet var faktiskt inte så himla roligt då. När andra barnet väl kom upplevde jag världens största tvåbarnschock men visste mer då. Det gällde att sitta ner i båten.
    Vi försökte få barn under 8 års tid. Tvåbarnschocken höll i sig i 1 år. Nu, när tvåan fyllt 4 år (vilket jag tycker är en brytgräns från småbarn till lite-större-barn-som-inte-behöver-så-mycket-akut-omsorg) så öppnar sig vårt vuxna liv igen. Vi kom ut “på andra sidan” fortfarande tillsammans.
    Vi satt ner i båten.

  52. Det är ett svårt och laddat ämne du tar upp, Clara. Det har skrivits drösvis med böcker om relationer, och det är förstås inte enkelt att belysa vidden av frågeställningen, varken i ett kort inlägg eller i kommentarer. Det är lätt hänt att det blir förenklingar både åt det ena och åt det andra hållet. Men jag tycker det är bra att du tar upp frågan. Allt som väcker känslor, tankar, reflektioner och debatt till liv är bra!
    Jag håller med både dig och en del av kommentarerna som ifrågasätter det du säger! Det är naturligtvis inte bra att vara kvar i en dålig relation FÖR länge, och definitivt inte i en relation där man inte blir respekterad eller far illa psykiskt eller fysiskt. Men jag tror precis som du att man ibland tar till flykten lite väl snabbt. Det finns ett talesätt som säger “Omväxling förnöjer, men förändring svider”, och så är det ju. Att få barn innebär inte bara omväxling, det är en förändring av livet som innebär att man faktiskt också måste ge upp en del delar av sitt liv, och det tror jag inte alla är beredda på. Livet ställer oss inför en massa olika utmaningar och förändringar, och det är inte alltid så lätt att leva upp till idealbilden och vara sådär tomtebolycklig som vi förleds att tro att man ska vara JÄMT.
    Själv tillhör jag dina äldre läsare, och har vid det här laget varit gift i närmare 40 år. Gudarna ska veta att det blåst orkanvindar ibland, och att jag ibland varit farligt nära att packa väskan, men jag har stannat kvar. Det gör mig inte till någon bättre eller duktigare människa än dem som valt att bryta upp, men jag kan bara säga att jag idag är tacksam för de val jag gjort, för idag har min man och jag det så bra som man kan ha det. Och vi har haft förmånen att få uppleva att svackorna kan vändas till något positivt. Den delen missar man ju om man ger upp vid första svackan. Jag tror förresten att vi lite till mans behöver bli bättre på att dela med oss av våra tillkortakommanden och misslyckanden, att allt inte behöver vara tipptopp jämnt, varken i relationer eller i livet i övrigt. Det kanske kan hjälpa oss att bli lite mer realistiska i hur det SKA vara. Livet bara ÄR, och vi får efter bästa förmåga tackla och ta emot det som kommer i vår väg, både solsken och regn, hälsa och ohälsa, gåvor och förluster, lycka och olycka.
    Allt gott både till dig och din familj, Clara, och till alla er andra som kommenterat och läser din blogg!

    1. Oj, vad fint beskrivet Kjersti! Har snart läst alla kommentarer och svar men detta var absolut ett av dem som berörde mig mest. Tack Clara för (ytterligare) ett intressant inlägg om livets viktiga ämnen. Tyvärr vill många missförstå dig, men samtidigt skapas en väldigt intressant debatt med många vinklar och perspektiv. Särskilt spännande att läsa för mig, som är 27 år och “bara” haft ett förhållande som nu varat i drygt ett år. Tack alla som delar med sig!

    2. Så fint och klokt skrivet. Särskilt det där med att de som går inte får lov att märka att det kan komma något bra ur svårigheter. I den här debatten behövs människor som varit med lite längre och som därför har helt andra tidsperspektiv. Tack för att du valde att bli en av dem!

  53. Jag håller med. Men i vissa fall (som mitt eget) hade jag inget val. Pappan var våldsam och drack mer och mer. Det trappades upp och jag var tvungen att agera, för vårt barns skull. Mycket tråkigt, men så fick han en lugn och trygg tillvaro första året. Det hade kunnat se riktigt illa ut…

    1. Självklart ska man aldrig acceptera att leva i en sån otrygghet som du och ditt barn gjorde. BRA att ni flyttade! Sedan kan andra kanske hävda att de stannar kvar för att hjälpa sin man ur missbruket, ja ok då, men då ska det göras på distans. Man kan inte hjälpa någon att må bättre om man själv inte vågar sova bredvid den personen på natten.

  54. Så sant Clara! Som en god terapeut en gång sa: “När det blåser ska man sitta still i båten, separera ska man göra när man är stabil”. Hade jag gått alla gånger jag tänkt gå hade jag nog vandrat runt jorden. 🙂 Men vi har varit ett par i 20 år nu, trots allt (3 barn, hus, egna föräldrar/syskon, utbildningar, karriärer osv, osv).

    Jag tror att myten om att vi ska vara lyckliga och lyckade ställer till det för oss. Den myten ligger nog bakom en hel del utbrändhet också. Livet är inte så, vi är inte/ska inte vara lyckliga och lyckade jämt. Det som gäller är faktiskt i nöd och lust, även om jag inte är troende. Men det är som om det är fult att vara olycklig/inte lyckad! Mycket konstigt är det, eftersom det hör till. Och lyckas vi inte, ve och fasa! Då måste det ju vara någon annans fel, för lyckas ska vi (vad det nu är, kanske en utlandsresa om året, barnen till Legoland, karriär i racerfart, ett vitt och fräscht hus, designade möbler, exklusiva middagar med alla vänner, barnen i tre aktiviteter var i veckan, barnen ska gärna vinna alla fotbollsmatcher, perfekt kropp, lyckliga, underbar sexliv, mm, mm). Annars är vi konstiga.

    Vilket nys!

    Däremot ska man gå från våld och missbruk, men det är inte alltid lätt att definiera, speciellt inte om man är i stormens öga.

    Här tror jag att FB och många bloggar har ett ansvar, man visar bara upp sin “fina” sida. Det gör inte du Clara! Heja, här finns det svängrum för problematisering, det är bra. Du bemöter problematiseringen på ett bra sätt, tycker jag. Det är också bra att du blir ifrågasatt, myntet har alltid två sidor.

    Jag skulle aldrig vilja byta bort min livskamrat, även om jag i stunden känner att nu, nu är det nog! En vecka senare kan vi skratta igen. Det finns ingen som känner mig så bra som vad han gör. Sitt still i båten.

  55. Bra inlägg om ett viktigt ämne! Det finns så otrooooligt mycket press på småbarnföräldrar nu att man ska orka och kunna vara högpresterande, i perfekt samspel om uppfostran, ha ett socialt liv med vänner utan att bli påverkade av barnet, och på samma gång vara lyckliga och gosiga och leva i den perfekta parrelationen… Verkligheten ser ju inte riktigt ut så.
    Att kunna slappna av och kanske inte kräva av sig själv att man ska vara perfekt på alla plan hela tiden kanske är en bra början till att ro mot land igen som par?

  56. Det är inte alls särskilt många par som får barn som separerar under barnets första år och inte fler under “de första åren” än under resterande år av barnets liv. Det är en myt, en sk “råttan i pizzan” (modern vandringssägen).

  57. Håller med när det gäller i grunden bra förhållanden. Det är lätt att tappa bort varandra under den mest slitiga småbarnstiden. Sen tror jag att många har lite för höga ambitioner på tiden med bebis. Förhållandet ska funka, sexlivet ska blomstra och helst ska man ha en karriär också. Jag tror på att sänka ambitionerna lite under nåt år eller två. Dela på hemarbete och omsorgen om barnen, var snälla med varandra och inte tappa respekten räcker långt. Sen har jag aldrig riktigt förstått vem som (med i grunden ett bra förhållande) ens orkar börja tänka tanken på att skilja sig under småbarnstiden… jag har varit för trött för att ens ha ork att analysera mitt förhållande 🙂

  58. Visst är det så, att om man har ett förhållande som i grund och botten är bra (dvs inget våld eller alkoholism eller andra problem) så är det klokaste att vänta lite innan man ger upp. Ofta handlar det kanske om trötthet och tristess, och att man känner att man under en tid bara jobbar med att dra runt Familjen AB. Men jag tycker också att man ska våga prata om detta med separation och skilsmässa. Jag och min man har diskuterat det flera gånger, alltså inte att vi SKA skilja oss, men vi har pratat om det. Om det skulle hända, hur skulle vi lösa det då? Oromantiskt kanske, men jag upplever att det faktum att vi vågar prata om det gör oss starkare i vår tro på att vi kommer att hålla ihop.

    Jag är själv uppvuxen med två föräldrar vars döda äktenskap förpestat luften jag andats sedan jag började skolan. Jag har i så många år önskat att de ska skilja sig. Men de fortsätter att leva tillsammans, nöta på varandra och vara bittra. Och detta, deras dåliga äktenskap, har gjort att alla relationer inom min familj är väldigt ansträngda. Men jag tror att de är så fast i sin slentrian att ingen av dem vågar bryta upp, det var nog längesen någon av dem sa vad de egentligen känner till varandra över huvud taget. Det är så otroligt bortkastat. Jag tror på att hålla ihop, till en viss gräns, även en relation som inte är särskilt bråkig och som varken innehåller hot eller våld kan vara en dålig miljö för barn att växa upp i.

  59. Åh! Så viktigt in i vår tid!!!

    Vi tror att alla dagar ska vara bra, möjligtvis ngn dålig dag som du skrev.
    Men så nyttigt att veta att det kan vara månader, ja t.o.m år.
    Tack!

  60. Jag tror också på att sitta still i båten. Men det blir svårare och svårare för de flesta människor i rika länder. Vi blir mer och mer vana vid att få precis det vi vill ha utan att behöva vänta, utan att behöva jobba speciellt hårt för att nå målet. Detta färgar oss naturligtvis, och påverkar alla delar av livet. Vi skulle alla behöva tänka och känna efter, mer långsiktigt. Men det är svårt, som sagt. Och när det blir svårt och besvärligt så väjer vi.

  61. Jag och min man hade några år som vi kan prata om som “de där åren”. Vi fick barn tidigt, när vi var 23, och vi var de första i bekantskapskretsen att få barn. Jag växte in i rollen som mamma medan han levde på som innan. Det blev väl sådär, kan man säga.

    Det som fick oss att sitta kvar i båten (och nu vara kära som aldrig förr efter sju år och två barn) var familjeterapi. Jag har tipsat varenda en jag känner med en relation som knakar om just familjeterapi. Inte för att det alltid ger så himla mycket, utan för att man vinner tid. Man kanske går ett år eller så, bestämmer sig för att nu håller vi ut ett år tills vi gått klart, och plötsligt kanske allt ordnat upp sig av sig självt. För att man väntat.

    Så, again, familjeterapi! Testa! Både kommunen och kyrkan brukar ha terapi. Den sistnämnda är toppen även om man inte är troende, det är inte där fokus ligger utan på familjen.

    1. Jag är 20 år och går i parterapi hos Svenska Kyrkan med min sambo (28 år). Vi är inte högtidligt troende någon av oss, men jag är så tacksam att vi började där i våras. Vi hade inte varit ett par fortfarande om vi inte hade gått dit för att få hjälp att lära oss kommunicera/lösa våra konflikter på ett vuxet/moget vis.

      Sen så kan man såklart hur länge man kan sitta still i båten när det är alkohol och våldsamheter inblandat. Men jag känner ändå att jag måste pröva alla medel att gå vidare innan jag “ger upp”.

      Våran kris uppstod i och med att vi flyttade ihop, jag bytte stad och så vidare… Kanske blir det här året det bättre, kanske blir det efter det här året som vi bryter upp. Jag tror jag valt att segla båten genom stormen.

  62. Hej alla fina! Jag vill ha lite tips. Vi har varit gifta i 22 år på lördag. Jag är snart arbetslös, har pmsvecka nu precis, vakar över en “ny”opererad son, har ont – precis fått en kortisonspruta. Min man har jobb 100 %, äntligen! Vi har aldrig åkt på ljuvlig semester på tu man hand. Vi är varandras motsatser och sitter väldigt stilla i båten, trots våra dåliga sidor, egenskaper och sämre nyanser. Har någon ett tips på en lyckad bröllopsdag? Vi har nämligen inte tid att fundera på sånt. Jag tror inte vi orkar faktiskt… En bärs på sin höjd och sen sover vi… (LÄS: livet är ju faktiskt jobbigt, oavsett… mer eller mindre i alla fall… stråkvis.) Tack Clara för ett fint utrymme – detta. Du är bra du! HELA HAVET STORMAR ibland ju (nog har vi rest oss upp några gånger i båten…) ursäkta denna konstiga text, men Claras text gör en riktigt vaken… man vill skriva men man vet inte riktigt vad, för om man vänder på allt… …då ramlar ju båda ur…

    1. En öl kan väl vara nog så romantiskt. Tips, inta den utomhus, på ett vackert ställe 🙂 I förskott grattis med dagen

    2. Hej Anna!
      Varför inte bara fika på ett mysigt café. Lite lugn och ro på tu man hand, en god stund. Gör det NI orkar och uppskattar för tillfället. En långpromenad i naturen, med medhavd matsäck, när man hinner andas och kanske prata lite med varandra på djupet en stund. Så har vi gjort, när varken tid eller ekonomi gett utrymme till de “stora drömmarna”, och det har räckt långt ändå. Kanske kan man då också fokusera på allt fint man har tillsammans (inte i första hand ta upp alla bekymmer). Hälsningar Giggi

      1. Tack Karin och Giggi:) Kom på en sak. Man ska faktiskt inte sitta stilla i båten när det blåser. Man ska arbeta rätt hårt. Jag fick bommen i ryggen en gång när vi rundade ett märke. Min man glömde säga “Klart för gipp” och “Vi gippar”. Pokalen står i vårt storarum. Vi äger. Men “Sitt still i båten” ska man göra när det inte blåser alls, för att seglet ska ha en chans att fånga upp den ev lilla gnutta vind som pustar förbi. Det är mycket tråkigt, men en del av det hela. Puss. (men om man har en make/maka som misshandlar och super skallen av sig, då är det ju livsfarligt på ett annat sätt… men även där sker underverk, men som vanligt: inte alltid). Lycka till alla par, nu kör vi, start om 5, 4, 1, 0 minuter. Kolla skot… Är det byigt? Kom igen nu!!)

  63. Jag jobbar på advokatbyrå och måste erkänna att jag ibland förvånas över varför folk skiljer sig, eller kanske mest över varför dom gifte sig och skaffade barn. Nödvändiga separationer finns likväl som obegripliga. Liter mer respekt och eftertanke är dock aldrig fel oavsett hur det slutar.

  64. Åh, så sant! Vilka är andra att dömma att par borde separera, när de kanske precis sitter still i båten och “rider ut” stormen?

  65. Jag är notorisk göra-slutare men har lyckats lugna mig ifrån vanemässiga infall i tre år. Jag älskar honom och jag älskar mig och vi har inte ens några barn än och sover tokbra varje natt. Ändå tänker jag på att göra slut och vara fri. Varje dag. Trots allt älsk. Tack för ett inlägg om tvivel och infall, om att resa sig och gå eller våga sitta ner. Jag tycker det är generellt skitsvårt att vara bara två. Hjälp och jissses. Fantastiska inlägg för övrigt.

  66. Jättebra inlägg! Håller helt med dig! Här valde vi att sitta still i båten o tur var det annars hade vi varit skilda idag. Vi hade en rejäl kris efter att vårt första barn föddes. Inte för att hon var jobbig utan för att vi helt enkelt inte var vana vid att umgås med varandra hela tiden. Vi var vana vid obarbetstider, ensamma kvällar, egna vänner.
    Det tog ett tag att växa ihop som familj. Nu mer än två år senare har vi ytterliggare ett barn o är mer sammansvetsade än någonsin.

    Kan bara påpeka att vi alltid varit lika måna o intresserade av våra barn båda två. Har stor förståelse för de kvinnor som lämnar män som inte visar intresse för sina barn. En sådan besvikelse hade jag aldrig kunnat komma över.

  67. Mina föräldrar är gifta med varandra och bor ihop och vill inte skiljas, de har värderingar som många av er att man ska rida ut stormar och att det har varit bra för oss barn att bara ha haft ETT hem som “hemma” (det ska tydligen vara trygghet). De tycker även att man ska ha en ordentlig anledning till att skiljas vilket de inte har, annat än att de inte verkar älska varandra. Jag har önskat och hoppats på att de ska skilja sig sen jag gick i förskolan. Jag har drömt om att ha föräldrar som är kära i sin partner och högaktar denne. Det måste vara det finaste som man kan ge sitt barn -tänker jag! Och så jobbigt behöver det inte vara att separera, man behöver inte skrika åt varann.

  68. Ja, eller för all del, leva själv och tycka att det är helt ok, att man inte definieras av vilken relationsstatus man har. Trygg förebild.

  69. Tack Clara! Du gav mig precis tron tillbaks. Tron om att allt kan bli bra igen. Detta inlägg var det bästa jag läst på mycket länge!

  70. Jag följer din blogg med glädje, det du skrev idag var bland det bästa du skrivit. Alla relationer har toppar och dalar. Jag har varit med samma man i 14 år och vi har upplevt glädje och sorg. Vi har 2 barn tillsammans och de första åren med barn är tuffa men det blir lättare. När vårat yngsta barn var nyfödd förlorade både jag och min man flera nära anhöriga hastigt på otroligt kort tid och det tog hårt på relationen. Men istället för att starta en uppslitande skilsmässa med allt som hör till valde vi att ta time out och bli särbos. När man slipper bråka om vardagsstrunt så får man ett annat perspektiv på relationen och kan börja sakna varandra. Vi valde att inte kasta oss in i andra relationer utan ta det lugnt. Efter 3 år som särbos bor vi nu ihop igen sedan drygt 2 år. Vi har aldrig haft en så bra relation som nu och vi värdesätter varandra på ett helt annat sätt nu! Tack för en bra blogg.

  71. Tack för en fantastisk blogg med mycket kärlek, pepp, kloka ord och skarpa analyser. Just detta blogginlägg vill jag dock kommentra med att jag personligen inte tror att vaknätterna är den främsta boven bland olikkönade par utan att det tidigare så jämställda förhållandet plötsligen blir något helt annat med en ny liten familjemedlem. Förväntningarna på mäns och kvinnors föräldraskap skiljer sig tyvärr fortfarande deprimerande mycket åt, vilket också gör det “jämställda föräldraskapet” till en näst intill ouppnåelig utopi. Inte för alla (som tur är), men för många. Glöm inte den aspekten.

  72. Men alltså, skilsmässa som redan är så skuldbelagt. Satt och lyssnade på Maria Sveland som är världens coolaste feminist och till och med hon började gråta när hon talade om all kritik hon fått när hon gav ut Happy Happy trots att det var mer än ett år sedan. Jag tror majoriteten som bestämmer sig för skilsmässa vet vad de gör. Jag tror knappast “problemet” är att folk är för “otåliga” och för “lätt” ger upp. Ingen utsätter sig för något så stigmatiserande och skuldbelagt utan att ha tänkt både två, tre och fyra gånger, det är i alla fall jag övertygad om. Ärligt talat är jag förvånad över att vi inte har fler skilsmässor och tycker det är svårt att förstå hur någon överhuvudtaget kan ha ett fungerande förhållande/äktenskap i dagens ojämställda samhälle utan att ha läst en kandidat i genus. Jag förstår det höga skilsmässa och jag tycker det är ett hälsosamt tecken på att kvinnor vägrar “stå ut.”

    1. Själv tycker jag mig se en trend att skiljsmässa är norm och att folk ger upp av den enkla anledningen att dom tror att gräset är grönare på andra sidan.

  73. Det är sant det du skriver, men jag tycker inte det handlar om att sitta still i båten. Jag tycker att det handlar om att inse att det krävs jobb för att klara av att hålla relationen vid liv när barnen trillar in. Det gäller att hitta stunder där man ser varandra och inte bara barnens bästa. Det kan vara barnvakt ett par timmar som kan räcka, att hitta tillfällen att se varandra. Det är det kluriga i familjelivet.

  74. Jag har suttit still i båten. Jag satt still när vi flyttade ihop och inget blev som han tänkt sig, jag satt still när jag var arbetslös, när han var arbetslös, när båda var arbetslösa, jag satt still när anhöriga blev sjuka och dog, när hans bästa vän tog livet av sig, när vi blev gravida, när vi fick missfall, när min karriär gick bättre än hans, alla gånger han packade väskan och gick, alla gånger han mådde skit och hatade sig själv, när jag gjorde allt hushållsarbete för han orkade inte, för jag tjatade för mycket, Gud vet att jag har suttit still. Han vill göra slut, jag sitter still. Allt har gått över, vi har blivit starkare, lärt känna varandra, pratat om allt. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskat honom. Jag gjorde allt, offrade allt för kärleken. Förhållandet tog ändå slut. Han ville lämna mig, vi gick i familjeterapi, men det fanns ingen ork kvar hos mig. Jag orkar inte ta mer skit. Jag är både bitter och desillusionerad. Om man ger allt man har, sitter still jämt och ändå inte kan vara med den man älskar. Vad finns kvar då? Var är min belöning för alla stormar jag väntat ut?

    1. Det frågar jag mig också. Om det inte blir bättre trots att man “står ut”/håller ut. Vad har man då fått ut av det hela? Vem delar ut medalj?

      Hur länge kan man stå ut?

  75. Den som säger att det är lättare att skilja sig än att stanna kvar har aldrig genomgått en skilsmässa. En del av oss får inte välja, någon annan väljer åt oss.

  76. Jag förstår att detta provocerar många av dina läsare, de av mina vänner och bekanta som gått igenom en skilsmässa, med och utan barn, känner utan undantag stor skam och skuld inför just detta. Jag skulle aldrig drömma om att säga till någon av dem att de skulle ha väntat, eller ridit ut stormen eller för all del; sitta stilla i båten. Men jag förstår också din poäng, för jag tror att det finns många människor som aldrig rider ut stormen. Det behöver inte nödvändigtvis ha med kärleksrelationer att göra, det har med livet att göra.

    När man läser din blogg är ju det härliga att man får ta del av dig. Jag älskar “dunka fisten i bänken” feministen i dig, men har ofta svårt för dina kristna referensramar – något som jag tycker att det här inlägget luktar ganska mycket av. Å andra sidan är det lixom halva tjusningen, ibland vill jag krama dig och skrika hey sistah! och ibland vill jag ruska dig i kramen. Som det är med alla mina goda vänner i verkligheten.

    Jag vet inte om det finns något essentiellt värde i att vara med samma människa hela livet, i alla fall inte för alla, vilket gör att jag inte ser poängen i att uppmana människor att sitta stilla i båten, eller stå ut med tre halvkassa år.

  77. Oj, det är verkligen ett laddat ämne det här med skilsmässor. Själv tycker jag att du sköter diskussionen fint och varken propagerar för det ena eller det andra. Jag uppfattar det mer som att du vill förklara att den perioden som infaller vid småbarnstiden kan vara påfrestande för förhållandet, men att det är essentiellt att påminna sig själv om att det inte alltid behöver vara grönare på andra sidan. Inte att man på något sätt ska stå ut med att det förekommer t.ex. orättvisor och/eller våld inom förhållandet och således “stå ut” med detta.

    Själv har jag föräldrar som har varit gifta i över 20 år och har tre storasyskon. Min mamma har berättat att de knappt fick en ensam helg förrän vi var tonåringar. Att det skulle handla om att det är bekvämt eller en trygghet att vara i ett långvarigt förhållande, som någon skrev här ovanför, har jag svårt att tro. De säger fortfarande att de är glada i varandra och kramar/pussar på varandra när de kommer hem från jobbet. Jag är kanske lyckligt lottad men jag vill gärna tro på evig kärlek!

  78. Vid vissa tillfällen i mitt gita liv har jag frågat mig varför jag valde ett så “komplicerat” liv genom att gifte mig med en utländsk man och flytta utomlands. Utan skyddsnät i form av nära och kära runt omkring. Främmande språk och kulturer. Att vi dessutom har bott ett antal neutrala länder, varken hans eller mitt gör det hela om än ännu mer komplicerat… Men… Det har också bådat gott i tider som varit utmanande och svåra. Under 11 års äktenskap med tre barn, 5 flyttar mellan världens alla kontinenter, ett barn som föddes med en oväntad och grav gomspalt och som krävt en mängd operationer… Ja vi har gått genom stormar och oväder, trasiga broar och vattendrag fulla av lömska strömmar… Det har inte varit lätt alla gånger men vi är fortfarande vi två. Vi fem. Starka. Vi sitter still i båten, vi ger inte upp. Och kanske är det tack vare att jag valde ett “komplicerat ” liv. Hade jag valt en Lasse på hörnet och bott kvar hemma i stan så hade jag kanske givit upp lättare med tanke på att det varit mycket enklare att bryta upp när det gungat lite väl mycket. Men nu, om tanken finns där så sitter jag still i båten, tar ett djupt andetag och låter som du så fint beskriver det “vinden mojna”. So far har vi kommit igenom kriser och svåra perioder som ett mer sammansvetsat par och med otroligt starka och fina familjeband. Vi är en egen enhet. Vi har bara oss. Då fajtas man för att det ska förbli så. Men då ska väl också tilläggas att min man är en mycket lyhörd, comittad och öppen man. Vi ger inte upp varken han eller jag. Vi pratar, vi tar hjälp när vi behöver. Vi diskuterar. Vi löser problem. Vi ser förbi flosker (heter det så???). Accepterar det som inte är värt att lägga energi på. Och det går upp och ner. Och ja, ibland får jag nog känslan av att vissa kanske ger upp för lätt. Det kanske inte alltid blir som man tänkt sig men om man kan acceptrera att det blev som det blev och se till det man har, jobba med det man har, istället för det man inte har, så kanske det faktiskt inte är så j-ans illa. Utan helt okej. Bra. Funktionellt. Tryggt och faktiskt skitbra. Sen kan man väl kanske inte hugga i sten att det kommer att vara för evigt, det vet man ju aldrig. Människan är ju i ständig förändring. Vi förändras ju st¨nadigt tillsammans. Men så länge man inte ger upp, så länge kärleken ändå finns där så är det värt att kämpa. I vått och torrt. Och om det inte finns någon grund att stå på, ja då får man kanske överväga situationen och ta ett annorlunda beslut. Allas situation är ju annorlunda förstås, men i det stora hela tycker jag nog att vi idag i moderna tider inte ska ge upp så lätt. Tack för ett bra inlägg som berör.

  79. Hej! Läser ofta den blogg och gillar det du skriver. Detta inlägg träffar mig mitt i hjärtat. Går precis nu ofrivilligt genom en separation med min dotters pappa. Något jag inte vill. Vill kämpa och värdesätter vår familj väldigt högt. Tyvärr vill han inte detsamma. Det är oerhört tufft och stället näst intill orimliga krav på mig som människa. Trots att jag blivit så oerhört sviken av den jag litade på mest kan jag inte be honom försvinna ur mitt liv. Han är pappa till min dotter och för hennes skull måste jag ha en bra relation till honom. Jag slits sönder och går itu när jag inte får träffa min dotter varje dag. Att min dotters pappa behandlar mig respektlöst och med kyla är också oerhört tufft. Detta skulle jag vilja att man pratade mer om. Hur tufft det är att vara den som inte får ett val. Att någon väljer åt en hur livet inte ska vara längre…

    1. Hej,
      Jag har också varit den som inte fick välja. Så mycket kraft det tog att hantera den oerhörda sorgen över att inte få bestämma över sitt eget liv.. det liv som trots allt innehöll en annan person som inte ville vara kvar, som också behövde få bestämma över sitt liv. Idag har jag förlåtit honom, idag kan jag förstå. Men det tog lång tid. Jag grät många långa nätter för att den jag älskade mest av alla inte längre ville dela mitt liv, inte längre ville ha vårt liv. Till sist gick det över. Vill bara säga till dig som är mitt inne i det: det går över, det blir bättre. Förstår att du inte kan känna det just nu, men lita på att det gör det. Tårarna tar slut och du kommer att känna lycka igen. Jag kunde aldrig tro det, men det liv jag lever nu är bättre än det liv jag någonsin hade med honom. Så kommer det förmodligen att bli för dig också. Kämpa på! *kram*

      1. Tack Sara för att du tog dig tid att skriva några ord till mig. Hoppas att du har rätt… Kram

  80. Vilket fint inlägg!
    “Våga sitta stilla i båten tills vinden mojnat, plötsligt kanske du ser land” stoppar jag in i arkivet i bakhuvudet och tar med mej i livet.
    Tack!

  81. Jag verkar helt ensam om att inte hålla med? Kanske är jag det. Jag ska i alla fall försöka förklara varför så gott jag kan.

    Självklart ska man tänka igenom sina beslut noga. Det gäller ju alltid. Jag bestämmer mig inte för någonting om jag till exempel inte är utvilad och lugn och rofylld, må det sedan handla om jobb, familj eller något så enkelt som ett klädinköp. Svår sömnbrist är ett allvarligt tillstånd och kan leda till psykos.

    Men nog har de flesta föräldrar möjlighet att få sova ut. Vissa av oss får göra det från första veckan, andra har det jobbigare. Men när föräldrar är utsjasade beror det ofta på att de inte går och lägger sig när eller strax efter att barnen gör det. Och det är ju ett val man träffar, då.

    Alltså har också småbarnsföräldrar alla möjligheter att fatta rationella beslut. Och personligen har jag svårt att se ett mer sunt och rationellt beslut än att lämna den man inte längre älskar. Livet är för kort för att slösas bort. Det har man ingen skyldighet att göra heller. Och vid det här laget vet vi att barnen inte far illa av att mamma och pappa separerar utan snarare av att leva i ett kärlekslöst hem. Som det blir när man inte längre åtrår varandra.

    Nej, jag uppfattar det här som en typisk kvinnofälla, som finns där sedan årtusenden . För handen på hjärtat, hur ofta har ni hört talas om att mannen tar hand om ett barn som blir till mellan två som inte vill och inte tänker leva tillsammans? Nej, det är hon som gör det och därmed är hon också mer utsatt och sårbar. Ett barn är ju ett mycket stort ansvar och någonstans djupt därinne är till och med dagens moderna kvinna rädd att bli ensam med det ansvaret. Därför ljuger många för sig själva. Man kan få höra saker som “Det kanske inte är så intensivt längre, men vi “tycker om” varandra! Tycker om? Vad är det fråga om? Två kompisar?

    Ibland talar man ju om de här frågorna med goda vänner. När man väl gör det har man redan tänkt och funderat ganska länge. Jag brukar alltid säga: “Det är enkelt, gå din väg. Du har bara ett liv. Våga erkänna för dig själv att kärleken är över.”

    Clara, du skriver att förändring inte automatiskt innebär förbättring. Förvisso. Men i en situation som inte känns bra, där innebär en förändring tvärtom nästan alltid en förbättring. Förändringen är heller inte farlig. Den är jobbig, förstås. Men efteråt undrar i alla fall jag ofta varför jag inte gjorde det tidigare.

    1. Bra där! Jag håller med dig. Jag har också svårt att tro att folk inte försöker innan de går igenom en skiljsmässa, speciellt då de har barn.

      Barn förändrar många jämställda förhållanden till femtiotalsvarianter över en natt och jag tycker inte att man ska behöva se tiden an med det. Dvs. vänja sig och acceptera att som kvinna måsta ta ansvaret i och för familjen.

      Tror inte att folk skiljer sig för att de sover dåligt.

      All styrka till er som lämnar dåliga förhållanden och lägger kraften på er själva och era barn istället för att stånga er blodiga mot vuxna man-bebisar!

    2. Jag håller med om att man ska lämna förhållandet om det inte finns något bra kvar, men jag tror inte att det är precis det Clara pratar om.

      Jag uppfattar att innehållet i det här inlägget handlar mer om att inte ge upp för snabbt. För, utöver de som har kämpat på i evigheter finns även de som stundvis känner att de inte vill kämpa mer än en kort period för att de tex inte vet hur de ska gå tillväga. Det kan kännas som att det vore enklare att bara packa och bryta upp än att ta tag i situationen och reda ut vad problemet egentligen är. Jag sitter i själv i den situationen. Jag har flera gånger tänkt på hur skönt det vore att släppa taget för att jag inte vet hur jag ska ta tag i situationen. Jag vill ju hitta tillbaka till vår kärlek, men jag vet inte hur. För människor som mig hjälper det här inlägget. Det gav mig ett nytt perspektiv och lite kämpaglöd.

  82. Jag tror nyckeln är att våga ta de obekväma frågorna _innan_ barnen kommer, att helt enkelt sätta sig ner och beta igenom de viktiga frågorna så man ser om man har samma bild av framtiden…. Jag vill minnas att det finns en amerikansk bok “1001 questions before you get married”, tror alla skulle behöva gå igenom den och att vi skulle undvika många skilsmässor & olyckliga människor på det. Jag tänker på mina föräldrar, de är fortfarande gifta men ibland undrar jag om det inte hade varit bättre för min mamma om hon skiljt sig. Vi hade inte haft det lika bra ekonomiskt men för min mamma hade det nog varit bättre, min pappa slår inte eller är dum han agerar på samma sätt som sin far och som han blivit uppfostrad men efter jag själv har fått barn inser jag vad hon har slitit och vad hon har avstått när det gäller henne själv, utbildning, drömmar, möjligheter och även så idag tror jag att hon skulle ha det bättre själv. Det är speciellt tydligt när jag jämför deras äktenskap med mitt eget, när jag ser vad min man gör för mig (& så även jag för honom) men jag ser också att min pappa sakta förändras men det går långsamt, extremt långsamt…

  83. Jag har funderat mycket på det här under detta år. Varför så många separerar under barnets första år. På många sätt är det också, förutom det tröttaste året man upplevt även det roligaste. Jag har då aldrig varit med om att det händer så mycket på så kort tid. Man får se en ny person växa, fantastiskt. Jag tror ibland att vi i dagen samhälle inte är beredda på vad det faktiskt är att få barn. Allt kan inte vara som förr. Och om man inte är beredd på den förändingen är det klart att man blir chockad kanske rent av paralyserad av tanken på att man på flera år inte kommer att få sova eller kunna festa eller bara åka var man vill när man vill. Visst har jag och min man bråkat detta år, men också fått nya perspektiv på VAD som är viktigt. Vad man vill ha ut av livet. Kanske måste man inse att jag är här nu i mitt liv. Gräset är inte grönare… allt har sin tid.

    1. Allt har sin tid” är också ett bra uttryck. Men när jag ser “utifrån” på småbarnsfamiljer idag, kan jag tycka att småbarn bara ska plussas på allt annat i livet. Allt ska fortsätta som vanligt, vilket verkar bli en omöjlig ekvation. Det är ca 25 år sedan vi kämpade igenom småbarnsåren. Det var kämpigt, med all släkt på långt avstånd. Men ofta kämpar man även en kamp “med sig själv”, att mogna, tänka på andra, att inte vara så egoistisk osv. Det kan alltså vara kämpigt även om den man fått förmånen att leva tillsammans med är “guld värd”. Ett destruktivt förhållande – då pratar vi om något annat. Där finns nog inget annat val än att bryta. Otrohet är också något annat.

      1. Hur dåligt ska det behöva bli när man tvingas ge upp då, trots att man älskar personen ifråga?

  84. Jepp,
    Jag och min man har gjort en pakt att vi inte ska skiljas under barnens första år (vilket han egentligen tycker är konstigt eftersom vi ju har lovat att vara tillsammans hela livet). Men jag är realist, inte han. Nästan varje dag tänker jag på det här med att rida ut stormen. Vi är trötta. Vi kommer bli piggare. Det blir bättre. Och så länge det finns små ljusglimtar så känns det som om detta bara är tillfälligt. Det gäller bara att försöka behålla respekten för varandra. För om man bara far runt i en bubbla av bråk och slutar bete sig fint mot varandra för “vi är bara inne i en fas” så kommer det till sist bli normen. Jag rekommenderar starkt familjerådgivingen hos kommunen. Som har hjälpt både mig och flera vänner. Man får tala med varandra med hjälp av en samtalsterapeut i lugn och ro och tala till punkt. Mycket bra och kostar bara någon hundralapp, men är en fantastisk investering. // Ami

    1. Jag är också så otroligt tacksam för vår familjeterapeut. Hade aldrig klarat att segla båten i stormen om inte terapeuten blåst vinden åt rätt håll.

  85. Att skaffa barn är bland det bästa OCH VÄRSTA man kan utsätta ett förhållande med! Vi har pratat och gått igenom kriser och BESTÄMT oss att klara det här! Det är verkligen kämpigt, men när man vet att man strävar åt samma håll går allting lättare.

    Jag tror att dagens samhälle hjälper till att få krisande förhållanden, förutom att vara familj ska man också ha flådiga saker, ett nyrenoverat hem, utbildning, göra karriär och ha råd till utlandsresor. Vi borde sänka våra krav!

  86. Jag fick felaktigt för mig, när jag började läsa ditt inlägg att du hade en åsikt som hade någon slags grund. Jag har hört andra säga att det finns de som skiljer sig för lätt. Jag undrar vad det grundar sig i? Vilka skiljer sig för lätt? Vilket av de par som separerar under barnets första år är det som tycker att de skulle ha suttit still i båten? Hur kan man jämföra? Hur många är de? Att du tror dig veta något enstaka par som har gjort det räknas inte. Faktum att många skiljer sig när de är småbarnsföräldrar säger inget om att det skulle vara fråga om lättvindiga eller irrationella(nästan oförskämt) beslut. Det finns väl inget likhetstecken mellan en stor omställning i livet och irrationalitet. Att som vissa gör, säga att vi/jag tänkte skilja mig/oss räknas inte, för att du skilde dig aldrig. Du vet inte om: din “storm” blev utriden, till skillnad från någon som skilde sig. “Vissa” sitter inte still i båten, verkar vara grundat i nån känsla att det är så och det gör att inlägget faller platt. Det intressanta är alla de fina berättelser som personerna ovan delar med sig av, vilket kanske också var tanken med inlägget. Jag tycker att berättelserna från de som har skilt sig under småbarnsåren visar precis motsatsen av vad du känner. Vilka fantastiska personer som har kämpat så hårt för sina familjer.

    1. Så himla bra skrivet! Dessutom så kanske de som kämpar på och “härdar ut” faktiskt skulle kunna få ett helt fantastiskt liv istället (vem vet, kanske det finns någon där ute som man inte behöver “härda ut med”, någon som det kanske fungerar lite lättare med) om de bara vågade släppa taget!

  87. Clara, det är precis sådana här inlägg som gör din blogg läsvärd. Du har många fantastiska bilder, men texterna och åsikterna är guldkornen. Jag håller inte med dig i allt du skriver, men det gör det ju bara mer intressant 🙂

  88. Jag kunde inte någonstans i Claras inlägg läsa att man skulle stå ut i ett destruktivt förhållande, stå ut med orättvis arbetsfördelning, stå ut med att vara i ett dåligt förhållande etc. Jag läste att om man i småbarnsåren mådde dåligt av trötthet, hormonstormar och av den förändring man gick igenom råddes att ta det lugnt innan man projicerade problemen på sin relation. Vilket en del uppenbart tycker är skönt att bli påmind om.

    Däremot tycker jag det finns en hel del dömmande kommentarer i det här fältet. Åt båda håll. Återigen; vilka är vi att avgöra vilka par som gör sitt bästa och vilka som inte gör det? Vare sig det slutar i skilsmässa eller ej?

  89. Tycker att alla ni som kommenterat här inne borde läsa “Happy Happy”! Boken tar upp ämnet skilsmässa ur ett väldigt intressant och viktigt perspektiv. Den försöker, och lyckas också, på ett mycket bra sätt att sudda bort den där misslyckande-stämpeln som en skilsmässa, fortfarande 2012, tycks vara märkt med…

  90. Jag tänker att man som småbarnsförälder får så många nya saker att hantera som inte bara har med barnet att göra, eller sömnen eller kaoset rent fysiskt och materiellt. Alla ideal om vem man vill vara och tror sig vara ställs på sin kant. Det handlar om sår och erfarenheter från sin egen barndom , om värderingar man inte visste var så starka och att helt dela kontrollen med ngn annan. Att inte styra detta har för mig ibland varit svårare än att packa mina saker och flytta. Nu gjorde jag inte det men det var nära…
    Det jag kan säga nu är att det har ändrat mig och jag tror jag hittat ngt i mig som jag saknat.

  91. Haha, skrattar åt de som tycker man måste prata ut/tänka till innan man får barn. “vilken sorts pappa kommer du vara?” “åh jag vill bli en sån som prioriterar jobbet, inte vill städa för att du tjatar så mycket hela tiden och helst lägger pengarna på mig själv, själv då?” “tja, jag tänkte bli riktigt sur och missunnsam. Jag tänkte att vi kunde bråka mycket om vem som gjort minst hemma, eller så kör vi på att bara börja undvika varandra istället, vad tycker du?”

    1. Anna du verkar ha missförstått det hela, det handlar om att tänka igenom hur man vill ha det när det gäller det _praktiska_, d v s vill vi ha barn båda två? När? fler än ett? tätt emellan eller inte? delar vi på föräldraledigheten rakt av eller ska ena föräldern vara hemma längre än den andra? Bo i hus eller lght? Dagis, dagmamma eller hemmaförälder? Ska vi gå ner i tid båda två? Karriärssatsningar under småbarnsåren – ja eller nej? och så t ex barnuppfostran – ser vi likadant på det? Vad är viktigast? att man är konsekvent eller känna av situationen? viktigt att vi har en enad front vid konflikt? osv osv osv känslomässigt är det ju omöjligt att förutse.

      1. För alla dom sakerna är så jättelätta att kontrollera när man väl är uppe i det! Det går inte att planera sitt liv på det viset.

        Ett sånt samtal blir precis så som första Anna skrev här ovanför. För man har ingen aning hur livet FAKTISKT kommer att te sig.

        1. Exakt som Anja menar jag. Det är klart att man har bättre förutsättningar om man pratar om förväntningar innan. Men man har ju faktiskt INGEN aning om vad som kommer att hända och hur man kommer att reagera. Inte ens hur man själv kommer att tänka och tycka, fast man känt sig själv hela sitt liv.

          Jag har ändrat massor med åsikter sen jag och min man träffades och hade aldrig kunnat i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att vår praktiska situation skulle se ut som den gör nu. Vi var tillsammans i 12 år innan vi fick barn.

          1. Men snälla nån om man inte ens har samma _mål_ är det svårt att varandra vägen tillsammans eftersom de uppenbarligen går åt olika håll….. självklart kan man inte planera sitt liv men att man har samma grundläggande inställning är avgörande för att det skall fungera. För att tydligöra med ett exempel: för mig & min man är det självklart att vi delar på arbetet kring barnen och hemmet, hos min vän är det självklart att han satsar på karriären och hon tar 80% av allt hemmet – något jag _aldrig_ skulle gå med på. Hos en annan vän är det självklart att han sliter som ett djur, drar hem pengarna och även kan bete sig som om han levde ensam – d v s han åker iväg på mycket saker själv men eftersom han drar in bra med pengar är hon nöjd – jag däremot hade kastat ut honom med huvudet före. En annan vän satsar på sin karriär, både i arbetet och i den privata sfären, är frivillig i diverse styrelser som innebär att hon är upptagen mer än hälften av alla helger under ett år medans han får ta hand om barn och renovera huset själv.
            För MIG hade ingen av ovan exempel fungerat, jag dömer ingen annan, men JAG vill inte leva så och det hade slutat i skilsmässa. garanterat. det är DET jag menar med att prata igenom frågorna innan, det är då man ser åt vilket håll man drar….

  92. Jag tror att du har rätt, i de flesta fall. Har man levt ihop i flera år så kan man gott ge det ytterligare några månader för att hinna känna och tänka efter vad som är den bästa utvägen. Därmed inte sagt att alla, eller ens många, förhållanden/äktenskap skulle gå att rädda. Däremot ger det tid till att känna efter och reflektera. Och är relationen inte rätt så ska man förstås lämna. Men då är det bra att man har känt och tänkt igenom, så att man inte kastar sig in i nästa förhållanden som misslyckas bara för att man har så bråttom.

    Det viktiga är att man är ärlig med sina känslor, både mot sig själv och den man lever med.

    Ett förhållande har helt klart ett egenvärde, men inte till vilket pris som helst. Det gäller att bygga förhållandet med rätt person.

  93. Hej Clara!
    Jag är inte den som kommenterar bloggar så ofta utan läser mest i tystnad.
    Nu sitter jag dock här och gråter!
    Det du skrivit är så vackert tycker jag och för mig träffar det rakt i hjärtat. Min minsta blir snart ett år och det senaste året har inte varit någon dans på rosor men vi har pratat, ältat och diskuterat och bestämt oss för att fortsätta kämpa för kärleken finns där i botten även om vi nu är för utmattade för att låta den spira.
    Din ord ger mig ännu mera hopp om att det blir bättre.
    Stora lyckönskningar till dig med ditt företag, din bok och framförallt din fina familj!

  94. Tack snälla för de visdomsorden! Skönt att höra just när det stormar en del och livet känns uppochner.

  95. Det är inte i separerandet efter födandet som problemet börjar. Det är DÅ FOLK SKAFFAR BARN UTAN ATT TÄNKA EFTER FÖRST som problemet börjar. Jeez, liksom. Lev nu ihop några år innan.

    1. Tillåt mig gapskratta – åren tillsammans har inte med saken att göra. Det jag har sett talar för motsatsen, de som varit tillsammans längst är faktiskt de som separerat, tror det kan ha att göra med att man är van vid ett liv tillsammans och sedan klarar man inte av förändringen helt enkelt. Medans vi som skaffar unge på en gång är de som hållit ihop, det är _kommunikationen_ som är avgörande, inte åren tillsammans

      1. Raden “tillåt mig gapskratta – ” skall verkligen inte vara med! Jag ber om ursäkt! (så går det när man chattar & skriver inlägg samtidigt)

  96. Precis som du skriver så är ju småbarnsåren tuffa och att då dessutom separera med allt vad det innebär är ju just inget man gör i en handvändning. Och tyvärr tjänar de flesta kvinnor fortf mindre än männen vilket också kan göra det tuffare ekonomiskt för kvinnan att lämna. Jag tror därför att när så sker så är det sällan förhastat.

    Funderar på en sak, jag är inte troende, undra om det kan påverka att jag inte tycker att kärnfamiljen alltid är värd att slåss så hårt för? Jag hoppas dock att min man och jag kommer att lyckas hålla ihop, även efter barn två som jag hoppas kommer inom ngt år.

  97. Clara, jag följer din blogg och tycker mycket om den. Jag gillar, fascineras och imponeras av din personliga stil och även hur du uppvärderar traditionellt kvinnlig kunskap. Men ibland tycker jag att du missar att se dina inlägg utifrån ett större perspektiv, som t.ex. det här, som så starkt berör frågan om kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män och därför måste ses bl.a. ur ett historiskt perspektiv.

    Det är inte konstigt att många som läser detta inlägg “missuppfattar” huruvida du lägger någon värdering i skilsmässor under småbarnsåren, om man ser till hur synen på skilsmässor sett ut under de senaste decennierna i Sverige (och fortfarande ser ut på många håll, både i Sverige och i världen). Rätten till en skilsmässa, både juridiskt och norm-mässigt, har och är fortfarande en otroligt viktig del i kvinnors kamp för jämställdhet. Och även om du “garderar dig” i texten så blir tonen med denna bakgrund en annan, eftersom argumenten du lyfter fram så många gånger används för att skuldbelägga kvinnor (och män) som skiljer sig.

    Det är mycket som förändras när man får barn, ja, det kan vi väl alla hålla med om. Och ur ett jämställdhetsperspektiv är det många saker som ställs på sin spets. Därför är det varken konstigt eller nödvändigtvis dåligt att småbarnsföräldrar skiljer sig.

    Självklart finns det en annan sida också, en sida som du lyfter fram så väl, med skilsmässor som kanske inte var nödvändiga. Men så är det ju alltid, att det finns båda sidor, det är en banal självklarhet. Därför blir ditt inlägg ändå ett inlägg som säger något mer än bara att “i vissa fall är det synd att folk skiljer sig i onödan”. Ditt inlägg bygger på ett gammalmodigt och normativt sätt att se på äktenskap och familj, ett synsätt som i min och många andras mening inte tillfört kvinnors kamp för jämställdhet särskilt mycket.

    1. Tack för ett väldigt klokt inlägg! Jag håller med dig till punkt och pricka. Men jag tänker att anledningen till att man krisar inte alltid har med jämställdhet att göra. Utan med det faktum att man trots delad föräldraledighet är helt utmattad efter att ha fått barn. Det blir givetvis bättre ju mer man hjälps åt men tröttheten och paniken kan finnas där i alla fall. Trots att man älskar varandra och vill vara med varandra så känns det plötsligt som att man sitter bakbunden och fastlåst. Det var till alla dessa personer jag skrev den här texten. Som behöver lite hjälp att se tiden an. Plötsligt en dag så sover barnet, börjar i förskolan och saker blir som de en gång var. Om man härdar ut lite och vågar invänta det.

      1. Det var precis så jag tolkade ditt inlägg. Jag hade inte en tanke på jämställdhet när jag läste, jag fick aldrig uppfattningen om att inlägget handlade ens lite om det.

        Det kändes som att du skrev om mig och situationen jag befinner mig i. Den handlar inte alls om jämställdhet. Den handlar om småbarnsliv och förhållanden. Jag och min sambo har nästan helt tappat bort varandra under vår sons första år och vi kom inte på det förrän bara någon månad sen. Jag har många gånger tänkt på hur skönt det skulle vara att bara släppa taget och börja om, men jag vill ju inte det egentligen. Jag vill att det ska vara som det var förut.

        Vi har tagit två skilda vägar mot samma mål och vet inte hur vi ska hitta tillbaka. Det här inlägget gav mig lite hopp och lättnad. Inte fan ska jag släppa taget.

  98. Detta var droppen.
    Jag ska sluta läsa din blogg, men måste bara säga ifrån först för sån är jag.
    Det är rent ut sagt vidrigt att du tro dig veta baserat på någon statistik att du känner de människor som finns bakom den.
    Att du ta dig rätten att säga åt dem vad de borde gjort.
    Likaså alla ni andra som skrivit saker i samma stil.
    Om ni hade haft rätt, var är då inläggen från alla dem ni talar för?!
    Alla de som ångar sin skilsmässa? Alla de som “gav upp för lätt”?
    Nä fy för er alla dömande människor som tycke att ni själva är så jäkla starka.
    Nu beger jag mig till en blogg med, förhoppningsvis, färre moraltanter.
    Å du Clara kommer förhoppnings se detta inlägg, trots att det drunknar bland alla snällskrivare och medhållare, och ta dig en riktig jävla tankeställare på vilken typ av människa du är!

    1. Jag håller inte med allt underbara clara skriver om i sin blogg, men jag tar åt mig av det jag gillar och känner igen mig i.

      Hon nämner inte nån gång i den här texten att hon vet allt om människorna bakom statistiken. Jag uppfattar det som att hon skriver utifrån egna tankar, känslor, uppfattningar och erfarenheter. Och uppenbarligen är det en hel del människor som känner igen sig i det hon skriver med tanke på alla medhållare som har kommenterat det här inlägget.

      Inte heller säger hon åt alla människor som har separerat att de har gjort fel och att de borde ha gjort si eller så. Hon reflekterar och analyserar en situation och skriver bara om vad hon tror funkar bra. Hon skriver ju till och med uttryckligen att hon inte lägger något värde i huruvida folk väljer att göra.

      Du skriver “fy för alla dömande människor som tycker att de är så starka”. Det finns inget dömande i den här texten, bara reflektioner och frågor. Du, om någon, är väl den som ska kallas dömande isåfall. Och vad är det för fel med att känna sig stark?

      Tänk efter innan du spyr galla över någon som bara försöker ventilera sina tankar och reflektioner.

    2. Ursäkta, men var i inlägget säger hon till människor vad de borde ha gjort?
      Var i alla kommentarer som håller med inlägget finns moralkakorna? Tacksam för svar.
      Jag har läst många och de flesta kommentarer har reflektioner utan att döma ut någon viss åsikt. Tycker att många kommentarer här oavsett hållning har en ödmjuk ton som mest utgår från egna erfarenheter och perspektiv, inte allmängiltiga dömande påståenden. Inte alla, men långt ifrån många.
      Din kommentar däremot förstår jag mig inte på. Du sätter etiketter både på kommentatorer och Clara för att vara moraltanter, en “sorts människa” (oklart vilken) och att ha vidriga och dömande åsikter. Men jag ser tyvärr inte några tydliga eller relevanta argument bakom åsikterna.

      Innan du bildar dig en uppfattning av vad en text förmedlar tipsar jag dig om att läsa den sakta och noggrant, av anledningarna jag nämnt ovan får jag intrycket av att du inte har gjort det.

  99. Jag och min sambo upplevde depression i samband med min sons födsel, och vi känner fortfarande att vi är osäkra på ett barn till, efter drygt tre år. Vi vill inte förlora varandra och den kärlek vi har till sonen. Men vi har nog gjort samma sak som du skriver om. Väntat och väntat på bättre tider och kämpat tillsammans. För oss har det funkat. Hittills…

  100. Åh vad den här texten hjälper mig just nu! Jag kan relatera till situationen du skriver om så himla mycket. Jag ska försöka ha dina ord i mina tankar när det blir jobbigt. Så himla bra skrivet!

  101. Jag tycker att det var fint skrivet. Jag tror också att en skilsmässa är ett smärtsamt beslut att fatta.

    Jag har inga barn själv och är lyckligt ovetande om vaknätter, noll egentid och allt som barn för med sig. Jag tror att få barn är en stor omställning för ett par.
    Men jag tror att det finns många andra omställningar som känslomässigt är tunga att hantera för ett par. Att få barn är ju (oftast) en önskad omställning i livet. Att få en allvarlig sjukdom/ få en livslång skada/ vara med om förlust leder också till nya roller i parförhållandet, en omställning till något man aldrig valt själv. Det är inte så lätt att sitta i den båten tillsammans alla gånger när livet drabbar en. Det har jag sett i min närhet att en sådan händelse kan leda till skilsmässa och det kan ingen annan döma som själv inte upplevt vad sorg och förlust kan tära i ett äktenskap. Det kanske inte handlar om att man inte orkar kämpa/ger upp utan att man blir drabbad av något som förändrar en människa väldigt mycket. Att plötsligt upptäcka att din man/fru är en annan människa på grund av en skada/olycka – det kan ingen annan sätta sig in som inte upplevt det själv.

  102. Hej!

    Jag har läst blogginlägget, och en hel del(men inte alla; för många bara) av kommentarerna. Jag tycker det är tänkvärda ord, och självklart sanna för mig. Att det är bra att försöka ALLT för att få det bra i en relation där man har barn ihop, innan man separerar. Och att ge det tid. (Undantaget där det handlar om väldigt allvarliga saker som våld och liknande.)

    Jag förstår att människor tar illa vid sig, eftersom du själv, Clara, inte har någon egen erfarenhet av det du skriver om(separation med barn). Men jag blir också trött på attityden i samhället att det är “så bra” att ha varannan vecka, och att barnen mår “så bra av det” så länge föräldrarna är lyckligare isär än ihop. Det är inte vad mina barn säger. De sörjer än(flera år sedan separationen) familjen, och tycker det är slitsamt med varannan vecka. Och DERAS dröm är att ha båda sina föräldrar ALLA dagar, inte ha livet uppdelat.

    För mig är separationen en stor sorg, och samtidigt var den en befrielse(inte jag som kastade in handduken; för jag hade kämpat till döddagar, så länge det fanns en gnutta hopp kvar; för jag älskade mannen i fråga och vår familj). I efterhand kan jag se att mannen inte var bra för mig, begränsade mig så väldigt mycket och i mångt och mycket är en så stor egoist och så oärlig och omogen än, att jag är en friare och gladare mamma utan honom.

    Men jag är i efterhand så glad att jag kämpade så hårt och länge, för nu lever jag utan tvivel om att det “inte var menat att bli”. Det krävs två viljor, inte bara en.

    Men en sak jag tänkt på är att det finns så många saker man kan försöka göra innan man ger upp. En sak som har hjälpt mig mkt är att läsa en bok som heter “kvinnors vrede”, som handlar om hur man ser på kvinnors vrede i samhället, och hur man definierar kvinnlighet, och hur man kan förändra relationer och sättet man hanterar sin vrede på. Hur man utan att nödvändigtvis bryta relationer, ändå kan förändra dem. Att “bara gnälla, skälla, klaga” brukar ju inte direkt leda till några verkliga förändringar. Men om man förändrar sig själv och sitt sätt att hantera konflikter på, så KAN man ibland förändra en relation till det bättre. Utan att en separation behöver uppstå. SÅ: det är ett boktips jag vill ge! – för även om man lämnar DEN relationen, så har man ju ibland med sig liknande problem in i nya relationer. Och med barn från innan, så blir det dessutom en hel del NYA problem. (jag har provat det, utan att det blev så bra)

    Sen vill jag bara tillägga att man faktiskt också kan “separera på låtsas”(det finns en hemsida på nätet om det, och en bok om det), och ibland rädda en relation genom det! 🙂 I krig och kärlek, är alla metoder tillåtna liksom! 😉

    Tack för en intressant blogg och vackra och inspirerande bilder!

  103. Jag tog tre djupa andetag och hoppade ur båten. Skitjobbigt. Och sorgligt. Men skillnaden är, igår höll båten på att sjunka med mig i. Idag simmar jag som jag aldrig simmat förr.

  104. Tack, igen, för att du skrev detta inlägg.. särskilt de sista åren om dåliga dagar/veckor/månader och till och med år.. Har funnits med mig… Och de orden, har hjälpt mig otroligt den senaste månaden då det varit kris i mitt förhållande inte en utan två gånger.. Jag letade precis upp detta inlägg för att läsa upp det för han, för att han kanske också kan känna tröst i dom här orden. Jag är världens mest otåliga person.. Men det här om att se tiden an, och rida ut stormen.. Det är fan visa ord Clara ! Tack från hjärtat <3

  105. Nu när jag är mitt i allt det du skriver om så googlade jag upp ditt inlägg för att läsa det på nytt. Det ger mig förtröstan och hopp om ett piggare och mer energirikt liv om något/några år! Jag sitter vidare i båten jag!