Idag är det den internationella kvinnodagen. Men det är också valår. Och jag noterar att det som så många andra valår bara är männens frågor som står på agendan. Det är kriminalitet, krigsrustning och skattesänkningar. Men vem pratar om mina hjärtefrågor? Det som rör kvinnor och barn?

Jag bryr mig om alla mina vänner som jobbar inom vården under orimliga arbetsvillkor. Jag bryr mig om att mina barns pedagoger ska ha rimliga arbetsdagar så att de orkar ta hand om barnen på bästa sätt. Jag bryr mig om att ungar jag känner som står i evighetslånga köer till BUP någon gång ska få bli utredda. Jag bryr mig om att bebisarna på BB Malmö återigen ska få torkas med mjuka tvättlappar och mammorna ska få sårsalva till sina ömma bröstvårtor. Inte som nu när Moderaterna i Malmö gjort besparingar på 146 miljoner kronor.

Jag bryr mig om att lagstiftare försöker efterleva klimatmålen. Så att det ska finnas en framtid för mina barn och barnbarn. Jag bryr mig om att mina barns vänner som levt hela sina liv i Sverige inte plötsligt ska utvisas till ett land de inte ens har någon relation till. Jag bryr mig om att de som tjänar mest (män) ska betala mer i skatt och att de som tjänar minst (oftast kvinnor i arbetaryrken) ska betala mindre i skatt. Jag bryr mig om att det finns människor som har som uppgift att se efter alla gamla, ensamma och sjuka. Och att de ska får bättre möjligheter att utföra sitt jobb. Jag bryr mig om rätten till säkra aborter, säkra förlossningar och bättre vård för kvinnor. Jag bryr mig om storleken på barngrupperna i skolan. Att inte vinstdrivande friskolor roffar åt sig det som ska gå till våra barn. Jag bryr mig om tillgången till skolbibliotekarier, kuratorer och skolsköterskor. Jag bryr mig om slopade karensdagar som är orättvisa och missgynnar alla som inte kan arbeta hemifrån.

Just nu lever vi i ett politiskt klimat som bara bryr sig om rika, vita män. Eller fattiga, rädda vita män som skyller sin låga status i samhället på kvinnor och invandrare. Jag känner mig desillusionerad av den politiska debatten. Där ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik. Den mittpunkt som alla andra partier ska förhålla sig till. En mittpunkt med politiker så kvinnofientliga att de inte ens lyckas skrapa ihop några kompetenta kvinnor som vill företräda deras politik.

Vem företräder oss som bryr sig om allt detta? Ingen, verkar det som! Men jag hoppas fortfarande på en valrörelse med fokus på barnen. För när man gör det bra för barnen blir det nästan alltid bättre för kvinnorna. Och ett samhälle som tar hand om kvinnor och barn är ett gott samhälle även för män.