Jag har kallat mig i fyrtioårsåldern i säkert tre års tid. Så det var inte så dramatisk när jag till slut verkligen fyllde fyrtio år. Många av mina kompisar är redan långt förbi det – och nu känns det som att jag äntligen får vara med i gemenskapen med de klokaste och coolaste jag vet. När jag umgås med äldre kvinnor blir jag inspirerad av deras självklarhet, kompetens och lugn. Det är så skönt att få vara fullvuxen och kunna saker. Jag tackar idag nej till jobb och samarbeten med orden ”nej jag är för senior för det där nu. Sånt kunde jag tänka mig att göra när jag var tjugofem”. Det finns en makt i den vetskapen.
Och trots att jag vet att jag rent objektivt var snyggare när jag var yngre – mindre rynkig, fastare hy, skarpare käklinje – så känner jag mig betydligt snyggare nu. Mer hemma i min kropp och mitt utseende. Förut blev jag mest obekväm om någon gav mig bekräftelse. Kände mig alltid så plågsamt medveten om skavanker och skönhetsfläckar. Nu är jag mer tacksam över de företräden jag har och försöker passa på att njuta av dem så länge de är kvar.
Att bli äldre innebär en annan styrka. Hela livet har jag försökt peppa mig att stå upp för mig själv. Men nu väller den styrkan fram inifrån. Jag kan bli förvånad över hur snabbt och intuitivt det sker. Och om jag ska tro mina äldre väninnor så är detta bara början.
Sist jag hade syjunta med Sina och Ulrika pratade vi om det här. För fem år sedan levde vi alla i äktenskap (som utgjorde det underbara matlaget). Nu är alla i matlaget skilda, mår bra i det beslutet och har nya relationer.
-Man får leva många liv i ett liv. Man behöver inte hålla fast i allt som varit, sa Stina
Det är så härligt att vara fyrtio år och känna så. Jag är tacksam för alla perioder som passerat. Och jag blir glad av vetskapen om att jag får börja om igen om jag vill. Varje dag! Livet är ett stort äventyr och nu när jag är äldre känner jag mig betydligt bättre rustad att uppleva det.
