
En av de viktigaste sakerna när man lever i en familj – det är att förstå att alla är delaktiga i flocken. Känslan för kollektivet är enligt mig helt avgörande för om familjelivet blir trivsamt eller ej. En familj där alla går för sig och följer sin egen agenda blir inte mycket till en familj. Men att svetsa ihop en flock kräver inte bara kärlek och omtanke – utan också förväntningar. Aktiviteter där alla tas i bruk och gärna också för lite jobbiga saker. Det är därför det är så bra när barn har uppgifter att utföra hemma. Då får de nämligen känna sig som en omistlig del av flocken.
Säga vad man vill om Anna Wahlgren, men det här tycker jag är en av de bästa grejer hon skriver om i Stora Barnboken. Att barn – nästan hur små den än är – kan tas i bruk på olika sätt. Röra i bunken, plocka rentvätten ur tvättmaskinen och plocka ihop saker när det är dags att städa. De kan vara med på i stort sett alla hushållsaktiviteter och det kommer sannolikt inte underlätta ett dugg. Men de får i alla fall vara delaktiga och är oftast väldigt nöjda. Och ju äldre de blir desto mer kommer de faktiskt kunna göra riktig nytta.
Anledningen till att man som förälder inte ger barnen så många sysslor är sällan snällhet – utan bekvämlighet. Det vet ju alla föräldrar att det är mycket enklare att göra allting själv. Då går det snabbt, det blir rätt och man slipper tjatet och gnället. Men det blir ingen progression. Så när ska jag någonsin kunna få hjälp av mina barn om jag aldrig lärt dem någonting?
Jag har minnen av många olika sysslor jag utförde som barn. Hur mamma visade mig hur man tar lös hela toasitsen och skurar den i badkaret. Hur pappa gav mig i uppdrag att rulla ihop husets alla mattor och slänga ut vid städning, och gå med fuktad trasa och dammtorka överallt. Och jag brukade stryka handdukar på löpande band och leka att jag var Drottning Silvias betjänt. Och nu försöker jag överföra samma tänk på mina barn, fast de har fler sysslor än vad jag hade.
Mina pojkar förväntas fylla och tömma diskmaskinen, gå med hunden, hugga upp ved, ta in ved, göra upp eld, gå ut med soporna, städa och dammsuga sina egna rum, byta sängkläder, bära upp och lägga in sin egen rentvätt, hjälpa sina bröder samt vara allmänt hjälpsamma hemma. För att det är så man är en familj! Och eftersom jag har tre söner känner jag extra stort ansvar för att uppfostra dem till jämställda, kompetenta män. Det fina är att när de har gjort sina sysslor så får jag också en extra anledning att uppmuntra dem och visa kärlek. Säga tack för att du är så hjälpsam. Jag är så stolt över dig. Och vilken känsla är härligare än den? Både för föräldrar och barn!












39 svar
Håller verkligen med dig. Usch, jag behöver bli bättre på att engagera dem i hushållsarbete för nu är jag för lat… men det är ju för deras egna bästa.
Åh, detta är för mig en andlig fråga! Vårt levande kräver bröd vatten värme och att ha dem i centrum för levandet ger en djup känsla av mening och duglighet. Det är inget som måste göras och snabbt rivas av för att hinna det riktiga livet med underhållning och socialt liv. Speciellt vi som har människans förutsättningar; lite pengar, npf, sjuka föräldrar, cancer osv Rekommenderar alla boken ’Hold on to your kids’ av gordon neufeldt.
Man ” är en familj” på många olika sätt. För familjer ser mycket olika ut och lever under skilda omständigheter. Det behöver vi vara inte bara medvetna om utan också mycket ödmjuka inför.
Minns när min äldsta son som då var 12 år skulle lära sin lillebror på 9 år att sätta på en tvättmaskin och sedan hänga tvätt. ”Det här måste du kunna när du flyttar hemifrån”
Jag har också låtit våra 3 barn vara delaktiga i vardagsbestyren från tidig ålder.
Så intressant! Min mamma växte upp med massor av sysslor och känslan av krav hemifrån. Det har gjort att vi barn haft det tvärt om – vi har aldrig behövt göra något. De har tagit hand om oss och låtit oss hålla på med våra intressen, träffa vänner etc utan att vi ska tänka på sysslor. Det gör att jag nu är väldigt givmild med att visa min kärlek genom att göra saker för mina älskade – för det var så mina föräldrar visade sin kärlek. Jag är en vettig människa med ett rent hem trots att jag aldrig städade som barn. Tänk så olika man kan se på saker.
Precis så har det varit för mig med! Men jag hjälpte till hemma lite i alla fall, min bror ingenting. Resultatet blev dock två barn som kunde ta hand om sina egna hem i alla fall och hjälpt sin familj mycket, och även andra utanför familjen. Jag tror att hur man har det hemma i sin uppväxt och vem man är som person är det viktigaste!
(Min mamma hade inga krav att hjälpa till hemma heller men det gick ju utmärkt i alla fall… 😉
Haha jag brukade också stå i tvättstugan och stryka som barn och låtsas att jag var ett hembiträde till en rik familj ”förr i tiden”. 😀
Kloka tankar! Tänker på mycket detta själv då jag också har söner jag vill fostra till fina jämställda män. Vet inte hur många killar jag har träffat, både som vänner och tyvärr levt med, som varit helt tafatta i sitt eget hem för att deras mamma alltid gjort allt. Mardröm om mina barn skulle flytta hemifrån och så visar det sig att de inte kan någonting alls utan förväntar sig att den de eventuellt lever med ska lösa mat, städ, tvätt och annat plock.
Håller verkligen med dig. Usch, jag behöver bli bättre på att engagera dem i hushållsarbete för nu är jag för lat… men det är ju för deras egna bästa.
En viktig påminnelse! Tänker ofta på en konversation mellan mamma och hennes tvillingsyster. Systern sa när jag, mina syskon och kusinerna var mer eller mindre vuxna ”du hade rätt, Elin”. Vad var det hon hade rätt i? Jo, att vi barn alltid var välkomna i köket trots att det ofta blev lite kaotiskt. Det bakades kanske mer än lagades mat, men vi lärde oss mycket i det. Mina föräldrar fick också höra att vi hade alldeles för stora krav på oss och att vi måste få vara barn också. Jag hade många småsyskon och fick verkligen vara extramamma. Det var många gånger ”jobbigt”, men så blev jag också en kompetent vuxen på kuppen. Jag tänkte att mina barn inte skulle behöva jobba så mycket som jag, men insåg när barnen kommit upp lite i ålder att det knappast är behjälpligt att inte lära sig hantera praktiska göromål för att mamma och pappa gör allt. Man vinner mycket på att inse att saker och ting inte är farliga för att de är jobbiga att utföra.
Viktiga och intressanta tankar. Har haft en del liknande och samtidigt tycker jag det varit klurigt som heltidsensamstående. Eftersom jag vet att det finns ett mer reellt faktiskt behov av att barnen gör saker blir jag paradoxalt nog mindre benägen att kräva saker av dem än vad jag tror jag skulle göra om vi var två vuxna kring barnen. Kanske på samma sätt som att leva enkelt och sparsamt ekonomiskt kan kännas viktigt och lärorikt om man gör det av princip men väcka skam och dåligt samvete om man gör det för att man helt enkelt inte har råd. Vill inte ha barn som känner att de var tvungna att ta vuxenansvar och ibland leder det nog åt curling åt andra hållet, faktiskt! Också en dimension bland många. Föräldraskap är ju verkligen präglat av den föräldra-barnkonstellation man råkar befinna sig i. Men man kan inspireras att staka ut lite annan riktning utifrån sina förutsättningar!
Så intressant och klok kommentar:)
Vi har här mest problem med plats! Vi bor i en trång tvåa med två barn och de kan inte få ha vanliga vardagssysslor kring till exempel köket så enkelt. Diskmaskinen öppnas t.ex. mot köksbordet och sitter någon där så går den inte upp. De kan inte ställa bort sin disk för diskbänken är fullbelamrad så fort man har lagat mat och det är mycket enklare att låta allt stå på bordet som ju är i räckhåll från diskbänken. De får vara med och göra mat istället. Bor i Tyskland så 7-åringen gör oftast sina egna mellisboxar och då får hon ju träning i att bre mackor och skala morötter osv. Det där med plats drar sig ju vidare i allt. Allt är trångt och stökigt men hjärtligt 😊
Instämmer helt!
Vi praktiserer samme opplegg hos oss. Vi har tre gutter som er like gamle som dine, og det forventes omtrent det samme av dem som det du beskriver at du forventer av dine. En grunn er, som du beskriver, flokktilhørighet, men det handler også om at ungene skal bli ”leveringsklare”. Vi har dem jo bare til låns fram til de er voksne, og jeg ønsker å sende guttene selvstendig ut i voksenlivet. Skal de kunne være det, må de også lære det de trenger for å klare seg. Dessuten, jo flere som hjelper til i en husholdning, jo mer tid får alle frigjort til å gjøre hyggelige ting sammen. Det er bare rettferdig, og særlig jo eldre barna blir! Å ikke la barna hjelpe til hjemme og å ha forventninger til dem, er rett og slett bare å gjøre barna en bjørnetjeneste. Det hender vi prater litt om dette her hjemme, og da gir alle tre uttrykk for at de syns det er fint å få bidra også. Mestringsfølelse er undervurdert i vår foreldretid!
Det klokaste jag läst på länge, Clara! – I ”En bok om spöken : en kärleksroman” skriver Siri Hustvedt om sorgen efter avlidne maken, författaren Paul Auster. Siri minns när de var unga: Han var så snygg, så snygg och hon så kär, så kär. Fullt lika snyggt var det inte i Pauls försummade bostad. Siri fick börja med att skrubba rent hos Snyggingen, särskilt i SVINSTIAN. Nej, Paul hyste inte grisar, Siri ville kunna använda badrummet. – Vad tror ni, skulle kvinnor göra samma sak idag?
Våra barn gjorde väldigt lite som små. För att vi inte orkade ta fajten då. Men det gjorde ingenting har jag insett, att man inte har fasta sysslor 3, 7 och 10 är ingen stor grej, bara de förstår att jobbet görs, man gör punktinsatser tillsammans då och så lär de sig lite längs vägen.
Jag tycker det är minst lika viktigt att lägga ribban rätt. Att lära dem hur man rensar sitt rum, så det inte är överbelamrat så det är möjligt att hålla ordning. Båda barnen är duktiga på att rensa och suktiga på att städa sina rum.
Att man inte blir lyckligare eller friskare av storstädning var och varannan vecka eller fönsterputs fyra gånger om året. Jag tycker många verkar städa så in i bomben och det behöver inte mina barn växa upp i tron att man måste. Men vi rensar bort prylar och hjälps åt med det. Så när vi väl städar går det ganska enkelt. Så pass att tonåringen kan få rejäl storstädning som extrajobb.
Men nu gör de också en hel del när jag ber dem och även ibland utan att jag bett dem, fixar tvätt, fixar disken och sånt. Ber jag om hjälp att bära tunga jordsäckar får jag hjälp med det också. Så jag känner att vi är på god väg.
När vi inte ville hjälpa till när vi var barn så sa vår mamma alltid till oss barn att vi skulle vara tacksamma att vi fick lära oss sköta olika saker i ett hem. För det var ju inte säkert att vi skulle ha råd att anställa ett hembiträde. Det här var ju på 90-talet så hembiträden fanns ju bara på TV.
Helt rätt! Kärlek, respekt och förväntningar behöver alla. Vill också slå ett slag för att börja tidigt med lite svårare saker. Mina barn har vikt sin tvätt enligt Marie Kondo sedan de var sex år. Hade jag kommit med den iden nu när de är tonåringar så hade motståndet varit stort! Det är inte glada miner precis, men de vet att det är deras uppgift och så är det med det!
Vikt sin tvätt enligt Marie Kondo? Vad betyder det?
Vi tar underkläder, stoppar in kalsonger i sin låda, T-shirts i sin låda, tröjor i sin, strumpor paras ihop med sin kompis och läggs i sin låda. Inget särskilt vikande och allt detta tar typ två minuter. Varför behövs någon särskild metod?
När jag träffade min man trodde han att man var tvungen att stå och dra i lakan åt alla håll och göra det väldigt seriöst innan man vek den väldigt noggrant och la i skåpet. Jag viker ihop och lägger in. 30 sek.
Att lägga sin begränsade tid på rätt saker är något jag prioriterar.,
Inspirerande inlägg. Instämmer. Vi behöver rusta som för livet och alla i familjen hjälps åt-då mår vi alla bättre och det gynnar alla
Jag har helt misslyckats med att få mina barn att hjälpa till, och jag tycker det är både ledsamt och jobbigt, och faktiskt pinsamt. Jag hjälpte till mycket hemma, klassisk ansvarstagande mellansyster, men numera gör vi vuxna allt.
Vi har haft mycket vardagsbråk och krångel med våra barn, det är npf och enormt mycket känslor. Jag har helt enkelt inte orkat ta en fight till. Att be dem duka av bordet när man redan bråkat hela måltiden har känts övermäktigt.
Om någon har tips på hur man får kravkänsliga och vid det här laget bortskämda barn (11 och 14 år) att börja hjälpa till – jag lyssnar gärna ❤️
Om matsituationen är känslig kanske det finns uppgifter som inte kopplas till just den situationen? Det kanske går att börja med en mindre uppgift som går relativt lätt eller är till och med är rolig? Går det att prata om vikten av att hjälpas åt och sen fråga vilka/vilken uppgift dina barn skulle vilja ha?
Jag har två barn med NPF diagnoser och vår äldsta är nu 23 år….. När han var liten och bodde hemma var det att stärka självförtroende och självkänsla i första hand och ta hand om hans energi tapp efter en skoldag. Han har dock fått lära sig att uppföra sig efter SIN förmåga och inte skylla på sina diagnoser för att inte ta ansvar för sina och andras känslor. Det har inte varit enkelt men det har gett resultat🙏 Idag bor han med sin fästemö och ska gifta sig till våren❤️ mår bra och jobbar heltid och är hjälpsam om vi ber om hjälp. Han behövde alltså inte ha sysslor som krav, han hade tillräckligt att kämpa med och vi med men det har gett resultat! Alla familjer är olika och nu när vår 13 åriga dotter går igenom samma så gör vi på liknande sätt….. Tror att de ser våra kärlekshandlingar under årens gång och när de är mogna så ges det tillbaka😊 Jag tror att man HELT ska utgå från sin egna familj och göra det som fungera för den och inte känna skam och skuld för att den inte fungerar som andras. Man har olika förutsättningar och i dagens samhälle matas vi hela tiden vad vi borde göra och det blir en stress.
Var snälla mot er själva❤️
Kram
Måste även tillägga att vår dotter på 13 år med npf hjälper till att plocka på sitt rum för att underlätta städning, tar bort sin tallrik från bordet, dukar med sin kompis när jag ber och när jag känner att det fungerar så ber jag henne bädda sin säng. Ibland när jag har kommit hem och hon vet att jag är trött så har hon överraskat med att hon har stekt korv eller en gång hade hon gjort våfflor men då går hon på lust! Vill ge tillbaka😍 Så visst får vi hjälp men inte som en planlagt schema. Man märker när det fungerar! Man får hitta vägar och anpassa😅
Vi har under hösten börjat ha en gemensam städdag i familjen. Vi startar med att lista vad som ska göras och så får de välja en uppgift. Det kravkänsliga barnet har de dagar det är svårt valt en enkel uppgift (ställa i ordning skor i hallen/torka av badrumsspegeln/slänga en soppåse) och när det är motstånd gör vi uppgiften ihop. Behövs det lek kör vi det, packa upp jympaväskan har genom det till och med fått sin egen rutin: välj en rolig låt och sen kör vi ”langen går” tills allt är i tvätten och på tork.
Vissa gånger går det trögt men särskilt den kravkänslige mår så bra av att vara med i gemenskapen och bidra på sin nivå. Igår (höstlov och ingen skoltrötthet) plockade han in i diskmaskinen, vilket hade räckt, men ville sen också dammsuga och körde tre rum medan det andra syskonet plockade undan saker, la in tvätt och plockade fram kvällsmat till alla.
Du som npf-förälder är redan expert på att anpassa och hitta lösningar för ditt barn så testa det här också. Ibland är det tydligheten, ibland valbarheten, ibland är det noll krav som funkar. Det finns många värden med att hjälpas åt och att barnen lär sig ta hand om ett hem, men det viktigaste är att barnet mår bra och om hushållsuppgifter gör att man bara bråkar och barnet ”misslyckas” är det kanske viktigare att leka, spela spel, träna och mysa ihop. Du vet redan bäst!
Jag känner med dig. Vi har samma här. Npf och hemmasittare. Barnen i mitt hushåll gör absolut ingenting. Om dom spolar efter sig så är det en seger. Jag hör vad Clara säger och hennes barn verkar väldigt fina. ❤️ men det är inte så enkelt för alla. Familjer ser så olika ut och det är jättebra att claras familj är som du vill ha den. Andra kämpar. Många kämpar. Har pojkarna mat i magen och jag vet i vilken säng dom sover (inte självklart det heller) så är jag mer än nöjd.
Med vissa barn kanske det bara inte går och det måste vara ok? Vi hade massor av gemensam städning när mina barn var små. Men nu är vardagen för mitt barn med npf så himla svår ändå. Jag städar hellre själv och så lägger jag gemensam tid med barnen på att göra sånt som det inte blir bråk om som stärker vår relation. Spela Minecraft med den stora t.ex. Så viktigt är det inte att de städar att det är värt att bråka om i en redan för bråkig vardag. De kommer lära sig ändå tids nog.
Åh jag känner igen mig. Har inte diagnoser inblandat men det har ändå varit krångel med mat etc så jag har inte heller orkat ta fighten. Vilket ju är synd, jag var själv bortskämd som barn och har noll matlagningskunskaper med mig hemifrån vilket ju inte blev toppenlätt när jag flyttade hemifrån. Men ändå, ser inte hur jag ska orka mer tjafs om att hjälpa till också.
Jag har också ett kravkänsligt NPF-barn på 10 år och jag tycker inte att du ska skämmas. Det finns ett stort värde i att bygga relation och inte bara bråka hela tiden. Jag hade dessutom turen att det kom en lillasyster av helt annan sort så jag kan jämföra och vet att det inte är mitt föräldraskap som felar 🙂
Med det sagt har vi nu börjat lägga till en del uppgifter, och när vi är tydliga på förhand tycker jag att det fungerar rätt bra. Typ från och med nu så kommer du behöva sätta in disken i maskinen. Sen krävs det fortfarande en massa påminnelser, men det har inte varit triggande och lett till bråk iaf. Och leksakerna vi sorterar ut får man själv sälja på loppis, det har varit ett väldigt starkt incitament.
Så klokt och rimligt, precis så tänker jag med, men hur efterlever man detta på bästa sätt, tycker ni som får det att fungera?
Jag brukar enkelt kvittra något i stil med ”här, sortera besticken medan jag tar tallrikarna” eller ”gå och kolla vad lillebror ropar om” eller ”vilken mat ska vi laga i helgen, tycker ni?” men möts allt som oftast av otroligt svagt intresse eller rentav, ”nä, orkar inte”.
Då har man ju några vägval: 1, förklara sakligt varför man förväntar sig lite delaktighet, 2, tjata/tvinga eller 3, skita i det… eller. Hur fean ska man göra detta lustfyllt, o-tjatigt och som en självklar del i hemmet. (barnen är 2, 4 och 8).
Håller med andra svar om att inte allt behöver vara lustfyllt. Jag har klurat massa på detta själv då jag är starkt emot att betala barn för att göra saker hemma. Försökte gå lite mer metodiskt fram och försökte hitta någon form at metod eller filosofi. Det finns något som heter Learning by Oberserving and Pitching In. Jag försökte läsa mig upp lite på detta och tyckte det var fina tankar och en del bra verktyg. Dina barn är ju fortfarande små, men 8- och 4-åringen börjar ju bli klara för att hjälpa till på sitt vis. I början är det kanske att bara vara med och hälla tvättmedel i maskinen och trycka på knapparna.
Jag tror det är få vuxna som känner att alla sysslor som behöver göras i ett hem är lustfyllt så tänker att det är lika barnen lär sig redan nu att jobba på trots att det är tråkigt.
För att få upp glöden brukar jag lägga klockan på säg 10/15 minuter, alla städar/plockar/diskar osv tills klockan ringer. Då räknar vi ihop hur många minuter vi har städat tillsammans, och hur länge allt detta hade tagit för mig att göra om jag hade behövt göra det själv, då brukar barnen tycka att de är jätte tokigt att jag ska jobba så länge när vi kan göra det tillsammans på ingen tid alls.
Jag tror inte att det behöver vara lustfyllt. För de små är det oftast det – för allt de vill är ju att vara uppe i sina föräldrar. Med äldre barn handlar det mer om att typ förklara sina förväntningar. ”Det här behöver jag få hjälp med. Jag kan inte klara det här utan er. Det är orättvist att jag ska göra allt i familjen”. Oftast tycker jag att man behöver ha ett litet snack när man inför nya rutiner så att man kan hänvisa tillbaka till någonting som alla kommer ihåg och som inte sagts i vredesmod helt plötsligt. 😊
Tror det är extremt nyttigt att få lära sig just att allt inte lustfyllt. Livet blir hårt sen, om man går in i det med den inställningen eller förväntningen. Läste någon annan kommentarstråd om kravet att göra ledigheten ”magisk” för barnen. Men livet är ju inte bara glitter och glädje – eller luststyrt – utan också en massa vardag och saker som måste göras för att allt ska funka. (Även på lov och ledigheter behöer man diska, tvätta, trädgårdsarbeta och kanske åka till byggmarknaden.) I bästa fall hittar man nån slags glädje i hjälpa till och känna sig delaktig, eller i varje fall att bli klar med den tråkiga uppgiften så man (och kanske hela familjen) kan ägna sig åt något roligare. Och det är väl gott nog. Tänker kag.
Jag har alltid älskat att hjälpa till hemma, tror att mycket är mormors förtjänst, hon lät mig vara med på allt. Hon var min trygghet när min egna mamma inte alltid fanns där. Men krav hade hon, det var hjälpa till med disk och tvätt och sen, enligt mig, den viktigaste sysslan: gå in i jordkällaren 😂 Då mormor var livrädd för både kryp och möss och fladdermöss så var jag hennes piga och fick plocka fram diverse mat och konserver. Lek och bus var alltid garanterat, sålänge man hade gjort vad man blev tillsagd om att göra. Det för jag nu vidare till mina barn. 🙌
Vad fint att läsa. Älskade att baka med min farmor, OCH att gå ner i jordkällaren. 😁 Hämta äppelmust, kolla på potatisar och äpplen och allt hon hade där.
Blev rörd av din kommentar. Så fint! 🥲🥰
Har just tillbringat förmiddagen med grannpojken 8 år som gärna hjälper till med allt vad en hästgård behöver. Båda två har vi så roligt och jag får mycket mer gjort på ett mycket roligare sätt. Barn kan om de får försöka. Dagens barn ska underhållas till döds, tydligen, för vi bryr oss inte om att de också behöver få känna sig behövda och delaktiga, så länge de håller sig lugna bakom sin skärm är vi nöjda.