Jag är på badhuset och ser skolklasserna simträna. Det är härligt med lågstadiebarn. Speciellt flickorna. De har buktande magar och smala ben. De skäms inte. De går stolta i ett långt led genom simhallen, med färgglada baddräkter. De plaskar och skvätter och skrattar och gör sig inte mindre. Vet ni var uttrycket girlpower kommer ifrån? Från den där glada tiden när småflickor är självsäkra och kavata och inte bryr sig om killar. Innan högstadiets intriger och utanförskap förstör skolgången. Innan populär och tönt är ord som används dagligen. Längst fram i leden brukar fröken gå. Ibland håller hon dem i handen. Ingen skäms för att hålla fröken i handen. Det är en ynnest.
Jag saknar ofta lågstadiet. Jag saknar fröknarna. Snälla, bulliga mjuka fröknar. Med stora rumpor och gosiga kinder. Varma händer och leverprickar. Att få sitta i frökens knä och lukta i halsgropen och det gör just ingenting att jag varken kan ljuda eller vända bokstaven b åt rätt håll. Jag saknar snälla fröknar med guppiga bröst och långa halssmycken. Som vet allt om världen. Jag saknar det.
26 svar
Så fint skrivet! En annan viktig aspekt är var man bor. Åkte förbi min lågstadieskola på landet för några veckor sedan. Inte mycket hade ändrats. Ärvda, slittåliga kläder och de lekta kurragömma i samma buskar som jag lekte i. Här inne i storstaden är det som att vara på modeveckan när man går förbi lågstadierna och alla satt med sina mobiler.
Jag kommer inte ihåg så mycket från min lågstadietid, men om jag minns rätt så hade jag inte alls lika mycket problem då som nu. Livet var oftast glatt, förutom något skrubbsår på knäet eller ett misslyckat läxförhör. Men kanske var de problemen jämförelsevis lika stora som de jag har idag. Skillnaden är kanske att då lät man problemen vara just problem; man grät några tårar och tillät sig själv att vara ledsen en liten stund. Nu är det inte tillåtet att vara ledsen längre, tårarna kommer inte fast man kanske vill. Sorgen stannar inombords istället för att släppas ut.
Hej Clara. Din blogg gör mig så himla glad 🙂
Det låter härligt det du skriver men tyvärr kan jag inte hålla med. Fär många barn har ett helsike redan på lågstadiet, det är skrämmande att tro att alla barn lever i en idyll där alla är kompisar och ingen var utanför. Nej visst, ingen skäms för att hålla fröken i handen men det var ju för att det var andra regler som gällde då. Då var det att få hålla frökens hand som var status, att vara duktig i skolan var också coolt. Redan då var det tjejer som höll ihop två och två och någon som alltid blev över och aldrig blev bjuden på barnkalasen. Jag var själv ingen ”själv säker och kavat” tjej på lågstadiet som ”plaskade och skvätte och inte gjorde mig mindre”. Jag var ensam och ledsen och livrädd för vatten, hatade när vi skulle till badhuset. Så jag är ledsen, hur gärna du än vill tro det, lågstadiet var ingen idyll för alla. Även om du själv inte drabbades så finns det många, många som gör det.
Du skriver så bra att jag blir tårögd
Jag saknar också det. Då visste man inte hur tungt livet kan vara ibland.
http://blandblommorochrutor.blogg.se
Så himla fint skrivet!även om jag inte upplevt det så kan jag riktigt få känslan av hur det var för dig!
Du har så himla jätterätt! När man var barn så var livet så lätt och jag ser ofta småbarn ibland när jag tar bussen till skolan och då liksom alla barn var så glada och jag blev så avundsjuk.
Ville vara barn igen.
Tyvärr måste jag ställa mig på tvären och säga att låg-och mellanstadiet var långt ifrån idylliskt för mig, jag upplevde nog snarare att det blev bättre med åren, inte för att min status förändrades utan för att jag slutade bry mig om status och slapp mina plågoandar. Jag kan dock erkänna att det aldrig varit lika lätt om jag inte haft en fantastisk familj som alltid stöttade mig och jag tror det är viktigt att tidigt få förstå att det finns de som kommer att älska en för den man är och de skiter i vad några ungar tycker. Håller med att barn ej är onda. Men dom lär sig snabbt och det är föräldrarnas ansvar, de som mobbade mig och flera andra hade föräldrar som inte ville kännas vid problemet och inte tyckte det var så farligt att de i så tidig ålder lärde sig grymhet. För övrigt tycker jag att lågstadielärare och dagisfröken nog är världens viktigaste jobb!
Känns snarare som förskolan du pratar om. Vi fick minsann aldrig sitta i frökens knä på lågstadiet. Men mysigt låter det.
Jag blir också jätteglad när jag ser småkillar som håller varandra i handen när de går på utflykt. Inom kort kommer någon yttra ordet ”bög” och sen är det förstört.. 🙁
C: vad hemskt. Jag beklagar verkligen. Jag var också utsatt några år och det ska ingen behöva uppleva. Men jag tror ändå inte att barn är onda. Deras handlingar kan vara onda för att de inte själva förstår konsekvenserna, eller för att de mår så dåligt av sina hemförhållanden. Men jag vägrar tro att barn är onda.
Mvh clara
Det är vad jag tycker om det hela! Men det beror ju helt och hållet hur man själv upplevde den tiden… Jag var den som låg längst ner på statusskalan! Mina så kallade bästa vänner i lågstadiet, hade som ett av sina nöjen att mobba mig, och se till att jag fick gå ensam. För att sedan få vara med igen, och för att sedan kastas ut i kylan igen. Alla barn är inte onda, men nog finns det varje generation bra många.
Fy, saknar INTE förskolan, lågstadiet och mellanstadiet.. Fick dagligen höra hur tjock jag var ända från förskolan. Det var tydligt vilka som var fröknarnas favoriter, de som alltid fick vara prinsessor i lekarna medans andra fick vara häxor. Det fanns ingen trygghet alls i låg/mellanstadiet. Det bästa man kunde göra av situationen var att försöka hitta någon annan som de kunde hacka på istället för mig. Barn omkring mig då var verkligen onda, antar att jag var det med till viss del och det förändrades inte förräns de kom upp i gymnasiet, tyvärr.
Barn söker superlätt ut den/de svaga i gruppen och har dem som hackkycklingar, som ingen vill sitta med, som ingen vill leka med.
Usch, får nästan ångest nu när jag tänker tillbaks på den tiden. fy.
Jag tror tyvärr att många redan i lågstadiet är obehagligt medvetna om vem som har högst respektive lägst status i klassen. Så var det i varje fall bland tjejerna i min klass på lågstadiet, även om jag själv inte drabbades av det eftersom jag låg nånstans på övre mitten av statusskalan… Det är hemskt, men sant. Särskilt att hela statusgrejen fortsätter i mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet – kanske också ännu senare. Även om man kan bli mer tolerant med tiden.
Åh, jag vet just vad du menar. Jag har vikarierat mycket på lågstadiet och att hålla fröken i handen är det häftigaste man kan göra. Att vikariera på lågstadiet är lika med idolstatus.
Ja de är härliga, fast jag fasas över att småflickorna i min dotters förskoleklass (6 åringar) redan nu håller på med vikthets.
För någon månad sedan ville inte min (redan extremt underviktiga) dotter äta mat för att hennes kompis sagt att hon var tjock & att man var tvungen att tänka på vad man äter!!
Själv har jag smygit som tusan när jag dietat & aldrig nämnt inför barnen hur missnöjd jag är med min kropp, med det hjälpte tydligen inte.
Det är så att man blir mörkrädd!
Ja det var en hälig tid!
Bra inlägg:)
Idag undrar vi: ”WHO KILLED HELLO KITTY?”
Välkommen till http://www.fittanfes.com
Min elvaåring är precis så fin! Pinnig och bulligt och kalvbent och kobent och oändligen glad när något är roligt. Som badhus och utförsåkning.
Jag bävar för den dag hon gör sig mindre, hoppas den dröjer så länge så att den kan hoppas över!
Jag känner igen det där att kroppsmedvetenheten, tack och lov, inte har slagit igenom hos alla än och att fröken var (nästan) allas älskade extramamma. Men… ”Tjockisar” blir visst retade redan i ettan-tvåan, om inte tidigare. Tjejer säger inte emot killar hur som helst, för killarna var starkare redan då. ”Töntar” och ”coola” finns även där. Visst är det ofta som värst på högstadiet på många sätt, men på lågstadiet är barn så vansinnigt ömtåliga och de taggar som sätter sig då kan sitta i långt efter högstadiet… Det finns idylliska klasser, men de är inte många. Det är vad jag erfarit iaf, utifrån såväl vänner, mig själv och mina jobb på olika skolor.
Åh, jag vet vad du menar. I lågstadiet var allting trevande och lekande. Klasskamraterna hade inte stöpts i sina former än och ”töntarna” var lika mycket värda som ”de tuffa”. Fröknarna var som gudinnor som det var helt rätt att lita fullt till, och det gick bra att leka, gråta, skratta och blöda näsblod efter att ha ramlat i lekparken. Sedan kommer mellanstadiet och helvetet.
du glömmer nog bort hur stor betydelse killarna ändå hade under den där tiden… man var kanske för liten för att fatta fullt ut, att man ”ska skämmas” över magar och sånt, men makt hade pojkarna ändå! iaf när jag var liten började det redan där med att göras skillnad – flickorna skulle sitta bredvid pojkar för att vara en lugnande kraft=flickor ska ta ett socialt ansvar, pojkar valde ut de populära tjejerna genom att dra dom i håret det visste alla och de tjejerna skulle man helst leka med. jag fattade inte sånt och blev därför en sån där typisk ”extrakompis”. men visst var det en härlig tid ändå! vi spelade fotboll varenda rast, tjejer och killar om vart annat. man var så glad att få bollen att man sket i om man hade ”svaga tjejer” i laget, jag tyckte det var så roligt att jag inte brydde mig om att jag blev vald sist till lagen osv. fast de flesta tjejer fick nog stå i mål, jag vägrade. där hände ju aldrig nåt. könsstrukturerna låg där och grodde, men det fanns fortfarande ett val..
C: Det var det värsta jag har hört. Barn är inte onda. Men de är fullkomligt själviska. En del av att växa upp är att inse att man inte är jordens mittpunkt och mening. Men innan dess måste man igenom en extra egoistisk och självisk tonårsperiod.
Tjip och hej
Det har med hjärnans utveckling att göra (vilken utvecklas särskilt mycket under småbarnsåren och adolescensen). Att barn och tonåringar är själviska är därför inget konstigt och barn är alltså inte onda haha!
Barn är onda redan i lågstadiet!
Åh vad du sammanfattar allt bra Clara. Tänk att livet faktiskt är väldigt enkelt när man är liten. Synd bara att man inte har förstånd nog till att uppskatta livets enkelhet som barn…