Det är en varm sommardag. Jag har på mig en kort rutig bomullsklänning med små puffärmar och en sjömanskrage. Bara ben, platta snörskor och så håret samlat i en fläta. Jag känner mig som  Lisa i Bullerbyn. Det är vad jag eftersträvar när jag klär på mig den morgonen. Sommarflicka.  Jag känner mig barnslig och oskyldig. Men när jag möter människors blickar så ser jag någonting annat. Då har min klädsel ett annat budskap.  Äldre män smeker mina ben med sina ögon. Killar tittar utmanande på min kropp. Mina nakna sommarben är inte längre mina. Plötsligt är jag inte längre Lisa. Jag är en lolita. I deras ögon blir jag godis.

Många tror att kvinnor klär sig för att få männens uppskattning. Men det är fel.  De flesta av mina vänner klär sig, förutom för sig själv, mest för sina väninnors skull. Så även jag. Men  trots det finns männen alltid med i beräkningen. Inte för att man vill men för att man måste. För min kropp är inte min. Den är allmän egendom. Inte att beröra. Men att bedöma. Jag klär mig nästan alltid i koncept.  Ibland  är jag en näpen skolfröken. Ibland Rizzo i Grease. Ibland Nina Persson och gärna Lisa från Bullerbyn. Men när jag går över ett torg och känner mäns blickar blir jag osäker.  Som kvinna tänker jag ett extra varv. Kommer någon se att min svarta spetstopp är en blinkning åt gotiken? Eller tror de att jag försöker se porrig ut? Ser någon att den korta bomullsklänningen är en tribut till Lisa? Eller ser de bara mina nakna ben?

 Jag tänker att det här är patriarkatet. Att som kvinna vara på sin vakt. Ta med männen i beräkningen. Att ens uppsåt alltid kan misstolkas. Att anpassa sig för att undvika blickar.

Det är klart att man kan säga till tjejer; skit i det, klä er som ni vill! Och det gör jag ju också. Men man blir trött av att misstolkas. Man känner sig naken av att utstirras. Man känner sig antastad av att skärskådas. Och egentligen är det ju varken mitt fel eller ansvar.

Ibland längtar jag efter en burka.