Någonting man får på köpet när man blir gravid är en himla massa ”goda” råd. Från alla möjliga personer man aldrig bett om råd ifrån. Och som en extra bonus får man höra massor av läskiga förlossningsberättelser från traumatiserade mödrar som tar ut det på helt fel person. Jag skulle vilja införa ett förbud att prata hemska förlossningsminnen med blivande mödrar som inte själva bett om att få höra dem. Det är inget utbrett problem att förstföderskor inte förstår att en förlossning kan göra ont, eller att det kan vara svårt att amma. Jag har både en och två gånger (säkert i all välmening) blivit försäkrad om hur ont, svårt och hemskt det är att föda barn och amma och att det förmodligen kommer bli samma sak för mig. Jag tvivlar inte en sekund på att det faktiskt är så där jobbigt för många. Men ibland känns det som att kvinnor berättar mer för sin egen terapis skull än för att vara till hjälp för andra. Snälla – håll det för er själva eller prata med kvinnor som redan fött barn och inte får ångest av era berättelser!
En kvinna som snart ska föda behöver bli peppad och uppmuntrad – inte skrämd och skräckslagen. Man behöver få veta att det finns massor av bra förlossningar och fina förlossningsminnen. Man vet i regel nämligen redan att det kan vara precis tvärtom. Det är inget man behöver göras uppmärksam på.
Vare sig man har svåra eller fina förlossningsminnen så tycker jag att man ska komma ihåg att de enda barn man fött är sina egna. Bara för att man själv fött barn betyder inte det att man vet hur det är för andra att föda barn. Man kan ha en aning, men man kan inte säga säkert. Därför ska man vara försiktig med att kategoriskt uttala sig om hur det är att föda barn. Och inte heller vara så övertygad om att alla vill eller orkar hantera ens egna berättelser. Det enda man kan säga om förlossningar är att det är olika för alla. That’t it!
113 svar
Jag håller med dig Clara, påtvingade råd är något som man klarar sig utan, men däremot fick min bästa vän ett fantastiskt råd av sin barnmorska efter hon hade fött. Välj ut TVÅ vänner du litar på (som själva har barn) och fråga dem om råd och strunta i alla andra. Det är så fruktansvärt mycket pekpinnar därute så man blir förbannad.
Själv hade jag en fantastisk förlossning, mest för att jag och min man hade så roligt! Vi hade bestämt oss tidigt att jäklar vad roligt det här ska bli och den som säger att det inte känns ljuger, men det var en mer ”motiverad” smärta. Så nu efteråt erbjuder jag alla som vill ha en positiv förlossningsberättelse att fråga mig, men jag tror det kan vara lika jobbigt för dem som hade en helvetesförlossning att höra om hur bra en annan hade det.
Jag tror man skall vara lite mer stöttande och inte så påträngande som det ibland kan bli. Och inte glömma att det behövs ”en by…”
Kram
Har inte läst allt men känner igen mycket sen jag födde mina två barn. Men jag brukar ge ett råd till alla förstagångsgravida. Lär dig avslappningsandning – hur din förlossning än går så kommer du att ha mycket stor användning för det. Jag använde det tom efter mitt andra barn när en klantläkare skulle sätta in en spiral 🙂 Med avslappningsandning så har man mycket bättre kontroll, vad som än händer.
Hej,
jag kan bara hålla med dig. Är själv gravid och kan verkligen fascineras av att det enda kvinnor kan prata med mig om när det gäller graviditeten är de ”negativa” sidorna. Allt från foglossningar till förlossning. Allt det där underbara som händer där emellan då? Hade allt bara handlat om en lång plåga hade väl inte människor skaffat så många barn?
Tack för en underbar blogg och grattis till bebisen.
/Malin
Hej Clara! jag började läsa din blogg för ca 2 månader sedan och är helt fast, jag har gått tillbaka enda sedan du började och bara läst 🙂
Jag håller helt och hållet med dig i detta inlägg jag fick höra jättemånga hemska förlossningar och var väl iofs helt inställd på att det kunde bli jobbigt och hemskt efteråt men samtidigt var jag inställd på att min kropp är gjord för att klara av en förlossning. Hur som helst så fick jag en väldigt fin första förlossning. Allt som allt tog det ca 4½ timme med ca 11 minuter krystvärkar. Det var verkligen ingenting som jag hade fått höra av alla andra och jag var verkligen jätteglad! Så nu om mina vänner eller bekanta känner sig nervösa och har fått höra massa hemska historier berättar jag min historia och då blir de lite lugnare, att det faktiskt inte behöver vara jättehemskt och utdraget även vid en första förlossning. Dessutom ger det mig möjlighet att få berätta något underbart som hänt mig, det känns fantastiskt!
Hoppas ni har det bra! Hälsningar Noomi
du skriver så grymt bra alltså. skitbra skrivet och jag håller med! (nu är jag inte gravid men, jag kan förstå hur det känns med folk som säger att åh, det gjorde så ont blabla. för det är ju inte säkert att en själv kommer känna samma när man väl är där och föder barn liksom. så bättre att peppa ju!
Räcker ju att man säger att man är gravid, sen vet alla hur man mår, kommer må och hur ont man kommer ha på förlossning. Stör ihjäl mig på folk som inte bara kan hålla truten och fatta att man inte är som de är och har jag inte frågat efter deras erfarenheter vill jag heller inget veta.
Tycker ditt inlägg beskriver verkligheten jätte, har flera gånger funderat på att stänga in mig bara för att få slippa höra.
Ha en go dag!
Alltså jag vet att jag är jätteung (om jag får barn..) Men det känns som att jag inte vågar. För att det gör så ont… =( ? För jag tål verkligen inte smärta. är verkligen RÄDD för smärta. ;'( är så dålig, det vet jag att jag är… och inte för att jag kommer få någon kille/man men… skulle kanske vilja ha barn i framtiden.. men efter allt man har hört…:S Mmm…
Så sant! Värst tyckte jag att det var när ytliga bekanta tog tillfället i akt och berättade sin och sina vänners skräckforlossningar. Inget jag ville veta. Dock när jag ville ha en del av sanningen tittade jag hellre på norska barnmorske filmerna. En smula av allt och framförallt när jag hade en bra dag för att ta del av informationen. ”Förlossningsterapin” kan man heller ta med dom som redan har fått sina barn.
Clara, I totally agree!!!
”Skräckhistora” är väl en tolkning, har väldigt svårt att tro att någon på rent djävulskap vill skrämma någon som för första gången står inför att föda barn. Det är en lögn att kroppen och psyket bara glömmer. Om man varit med om något fruktansvärt jobbigt eller rent sagt traumatiskt så glömmer inte kroppen det…DET är ett skydd, att vi ska komma ihåg…men det kan också få stora konsekvenser för personen, ett exempel är PTSD (Post Traumatiskt Stress Syndrom). I tidernas begynnelse var det inte direkt så att kvinnor kunde välja eller välja bort att bli gravida igen med hänvisning till den förra förlossningen. Så att säga att anledningen till att det blir fler barn på jorden är glömska är total nonsens….det ligger djupare än så, det är nåt vi bara gör som art…vi är förprogrammerade till det i vår genetiska kod. Men det låter väldigt romantiskt och positivt då barnmorskan säger det. Berätta om din förlossning, bara den är positiv……..
Jag håller med flera här, både Clara och även de som menar att det kan vara bra att inte ha en rosenröd falsk bild. För mig har skillnaden varit att få information som är någorlunda objektiv eller vad man ska säga, och som jag själv kan portionera in, jmf med de mammor som vill bearbeta sina egna trauman. För tyvärr är det några som dragit skräckhistorier för mig på ett sätt som känts som att de fortfarande är mitt i det, och ofta då med belysande exempel som bekräftar deras egna upplevelse. Då har det känts som att det den personen gjort är att använda mig för att bearbeta sin upplevelse och jag känner ofta en vild skräck efter det. Skräck och rädsla är ju inte hjälpsamt, däremot att inte ha falska förhoppningar. Jag tror att man ska vara försiktig med HUR och VAD men berättar och vara lite finkänslig. Lyhörd för var ens historia landar, hur man förmedlar den och för vem. För mig har det varit bättre att läsa berättelser och i böcker för då kan jag själv styra lite.
Håller med fullständigt!!
Fick själv höra så många skräckhistorier när jag väntade mitt första barn (tom av min egen mamma) att jag fick gå i terapi i slutet för jag var så fruktansvärt rädd och var helt övertygad om att jag inte skulle komma levande ur detta…..men det gick galant 🙂
Själv brukar jag peppa alla förstföderskor med att det är en superhäftig upplevelse och att jag själv skulle kunna föda 10 barn till om jag bara sen slapp uppfostra dem för det är ett mycket tuffare jobb 🙂
Kram till dig och grattis till bebben.
Håller med. Både min syster och en kompis tyckte att de skulle berätta skräckhistorier om sina förlossningar när jag gick med mitt första barn. Nu är jag ju rätt så hårdhudad och tar inte åt mig så mycket, plus att jag ju såg att de båda mådde bra och skaffade fler barn efter dessa ”skräckupplevelser”.
Dessutom tror jag att de som berättar överdrivet hemska historier helt enkelt bara ljuger och hittar på för att det ska låta dramatiskt. Kroppen och hjärnan glömmer ju det hemska och jobbiga precis efteråt, när bebisen kommit ut och man får den upp på magen. Det är naturens sätt att försäkra sig om att det blir fler barn! Jag förringar inte de som haft jobbiga förlossningar, men det finns väldigt få som har så jobbiga förlossningar att de inte kan tänka sig att göra om det.
Min vän som var förstföderska sa ”Elin, jag brukar peppa mig med att du ju gör om det nu, så förlossningar kan ju inte vara så hemska som jag tror!”. Tur att man kan vara motpol i all skrämselpropaganda! 😉
Ska börja med att säga att jag till viss del förstår vad du menar. Men jag känner ändå en annan sida av det här.
Jag kände mig precis som någon tidigare skrev, nästan sviken av kvinnor som gett mig så positiva berättelser. När min egen förlossning blev otroligt utdragen, ohanterligt smärtsam, och närapå ett trauma för mig. Dessutom med mycket smärtor långt efteråt. Ändå upplevde jag mig inte alls som naiv eller så..
När man har kämpat livet ur sig och ändå efteråt känner någonstans att man inte lyckades få den förlossning som man trodde att man skulle få med alla positiva målbilder, yoga och andningsövningar. Jag kan än i dag ibland tänka på föräldratidningsrubriken ”Så andades jag ut mitt barn” och jag blir så provocerad. För sånt gör att man själv känner sig ledsen och misslyckad som inte ens i närheten lyckas andas ut sitt barn. Och man tror att det lixom finns chans att det ska bli så bara man är tillräckligt ”duktig”. Rent förnuftsmässigt kan man ju förstå att form av bemötande fysiska och mindre påverkbara faktorer gör förlossningen till vad den blir, men känslomässigt känner man sig själv som misslyckad. Jag tror att många med extra jobbiga förlossningar kan känna igen sig i det?
Jag var jätteledsen över att känna att det här vill jag aldrig vara med om igen, jag, som hade varit skitpeppad på att få föda och att få flera barn. Och smärtan var inte alls ”som bortblåst bara barnet kommit ut”, inte heller stämmer ”tur att man glömmer” in på mig.
Det känns sorgligt än idag. (Fast jag har två barn nu, 2a m kejsarsnitt) Även känner jag mig överkörd då det var sån prestige i att barnet bara skulle ut vaginalt, oavsett om han kom ner som han skulle eller inte. Hade jag hört min berättelse av någon annan då hade jag varit lite förberedd, då hade jag kanske vågat säga stopp, nu får ni snitta mig. Då hade jag sluppit mycket av vad jag fick gå igenom sen.
Det är alltså ok att dela med dig och ha rätten till din upplevelse om den är bra, men om den inte är det då? Jag har så många ggr suttit och lyssnat på alla bra berättelser(det är ju inte i alla situationer man bara sitter m de som redan fött heller) och sedan gått därifrån och mått illa själv. Både för att jag kvävt mig själv när jag undanhållit hur hemskt jag faktiskt tyckte att det var och för att jag rent fysiskt ff blir påverkad av att tänka på det. Ska jag be dem som har en bra berättelse att vara tyst för att det påverkar mig?? Eller bara le med inför den ovetande förstföderskan och låtsas som att jag tyckte det var ganska jobbigt tillsammans med de andra mammorna. De måste väl ändå ha rätt att vara glad för att det gick så bra för dem. Jag tycker att jag borde ha rätt att vara det motsatta utan att för den skull vara någon som sitter och ”skräms” eller känna mig dålig. Jag har så svårt att tro att det finns ett intresse kvinnor emellan att skrämmas, men jag kanske har fel..
Det känns som att förlossningar är någon dold tävling, de som varit duktiga kan stoltsera med det och vi andra kan typ gå in i ett rum och ha terapi.
Som jag skrev i min andra kommentar, jag förringar inte de som faktiskt haft jobbiga förlossningar. Det jag har nåt emot är de som oombedda berättar värsta skräckhistorierna för förstföderskor. Om jag frågar får jag väl vara beredd på att höra svaret, men om jag inte ens bett om att få höra om din jobbiga förlossning kanske jag kan få slippa? Och det finns ju olika skäl att berätta om en jobbig förlossning. Om det är för att man själv behöver prata om det så kan man få berätta hur mycket man vill, men jag tror då att det är väldigt bra att prata med någon som själv fött barn eller någon professionell, inte din kompis som väntar sitt första barn … Och om du känner dig lurad av alla ”lätta” förlossningar så är det någon som glömt att upplysa dig om förlossningar på MVC … Det är deras jobb att berätta om vad som ska hända, och vad som kan inträffa, vid en förlossning.
jag tycker det där var mycket bra skrivet! jag är inte gravid, har aldrig varit. men jag längtar sååå mycket efter den dagen. men det är alltid så att jag får en klump i magen när jag tänker på det eftersom man alltid får höra fler skräckhistorier än mysiga om just förlossning. jag är livrädd! jag vill göra kejsarsnitt men vet inte om man får.. jag vågar inte föda vanligt.. hur ska jag göra? finns hjälp att få?
Min mamma berättade skräckhistorier för mig om när min storebror föddes och jag var nog ganska rädd men hon sa också att även om förlossningen är hemsk så får man på grund av den möta sitt älskade barn och då känns det värt det! Med det i åtanke men även mycket nervositet och rädsla blev det faktiskt mindre hemskt än jag trodde och belöningen kändes och känns fortfarande som det bästa jag gjort 2 år senare. Inga så ”stora” upplevelser är enbart hemska eller fantastiska utan så mycket på en gång och det är kanske därför kvinnor känner att de vill prata om det efteråt, för att bearbeta och komma till ro med alla känslor. Grattis till ditt fina barn!
För många kvinnor är en förlossning säkert det häftigaste de upplevt i sitt liv. Och det måste vara väldigt svårt att inte ge ett råd som man kanske själv gärna hade haft. Och ibland är det ju jättebra råd. En kompis tipsade mig om att i god tid skaffa en personbunden barnmorska (jag lever inte i Sverige) som finns med under och efter förlossningen och som man har lärt känna väl redan innan. Jag är väldigt tacksam för det tipset! Barnmorskan, min husläkare, som själv har fått fyra barn och ovannämnda kompis, som alla delar min uppfattning om hälsa, ger mig den information jag vill ha utan att bli förvirrad. Det är min personliga rådgivningspanel. Men varför ska jag tex. behöva lyssna på en allmänt ointresserad kvinnas berättelse om hur hemskt allt var under hennes förlossning, när denna kvinna inte förberedde sig mentalt, inte gick någon yogakurs och mediterade, kanske rentav rökte och struntade fullständigt i vilka kemikalier hon fick i sig? När våra uppfattningar och livsstilar går helt isär? När min kompis däremot berättade om hur besviken hon var – välförberedd som hon var – över att det blev kejsarsnitt, då är det FÖR MIG en värdefull information som kanske kommer att hjälpa mig.
Själv fick jag hela tiden höra av arbetskamrater och bekanta, till och med gäster och kunder på jobbet hur STOR jag var! (Mina vänner och min man och familj sa inget om det vilket jag är tacksam över.) Kram cissi
Jag tror att man i allmänhet ska vara lyhörd för vad folk i ens omgivning vill höra och inte. Man ska inte ta för givet att andra vill ta del av ens erfarenheter och kunskap oavsett vad det gäller. Ibland kan det vara läge att faktiskt bara säga -TYST! jag vill inte höra lalalalalalalaaaa!!!!!!!!!!!!!!!! men oftast varken hinner eller vågar man.
Bra skrivet av Jennifer lite ovan =)
Va? Varför ska inte alla få berätta hur de upplevde sin förlossning. Det betyder väl inte att man menar att ens gravida vänninas förlossning ska bli likadan. Jag var först med att få barn av mina vänner så ingen berättade varken hemska eller bra historier för mig. Visst jag kunde kanske gått på någon föreläsning eller dylikt men jag vart faktiskt chockad av hur jobbigt och smärtsamt det var att föda barn. Jag önskar såhär i efterhand att någon hade berättat lite jobbiga skräckhistorier för mig. Jag tog inte åt mig av förlossningsberättelser som man kunde stöta på på nätet för det var ju främlingar jag läste om. Det sjönk inte in. Varför är detta plötligt något man ska hålla tyst om, inte få dela med sig av? Det handlar ju inte om att försöka skrämma upp någon eller oroa någon. Jag tror att man kan känna sina vänner så pass bra och vara så pass ärliga att man vet vad som är okej att berätta och att man också kan be om hela sanningen. Hade jag haft någon nära att fråga så hade jag definitivt INTE velat att den personen skulle utelämna fakta eller berätta en tillrättalagd historia om hur det kändes bara för att jag kanske skulle oroa mig. Oroar man sig inte ändå? Det är ju inte så att man går omkring som ett leende fån bara för att någon inte berättar skräckhistorier. Och kom inte och klanka ner på att jag kallar gravida kvinnor som njuter av sin graviditet eller förlossning för gravida fån, jag tycker att det låter lite som en överdrift det här. Jag håller med Clara och kanske är det så att hon har stött på extra många kvinnor med lite dålig social kompetens. Kan det kanske vara så att de här kvinnorna inte kände henne alls och att hon kanske råkat ut för lite extra många sådana eftersom många vet vem hon är? Någon som sakligt och på ett normalt sätt berättar om sin förlossning kan ALDRIG vara fel. Ursäkta att jag tyckte min var jobbig. Jag stortrivdes under graviditeten och älskar att vara mamma (har 2 knattar t.o.m.) men jag tyckte förlossningarna var piss och gjorde svinont. Den andra var dock mycket lättare än den första.
Jag håller med. Men har också märkt att det är de läbbiga historierna som oftast får ta plats, framförallt i ett sällskap. Det är ingen som har lust att höra på min fantastiskt vackra upplevelse när det sitter någon bredvid som kan berätta en actionfylld rysare eller hur roliga de blev av all lustgas. Det tar alltid över.
hahaha så sant så.. Det verkar vara ett typiskt kvinnligt fenomen det där om att
1. berätta om sin dramatiska förlossning
2. strö goda råd omkring sig
jag tror att det naturligtvis kan vara i all välmening, men jag kan gott tänka mig vilken stress man kan känna som nybliven mamma. Varför inte bara njuta av att ha fött en bebis och fråga om man behöver goda råd! Ha det gott!
Jag tror det här fenomenet kan ha att göra med det du skrev om för någon dag sen; att ta ut glädjen i förskott. Jag är helt inne på din linje att man känner mer glädje om man tar ut glädje i förskott och att göra tvärtom snarare bringar mer olycka än lycka, precis som du skrev. Jag har stött på det här fenomenet fast i andra sammanhang, att man får höra om andras olyckor och hur illa det var för dem. Just för att de inte vill att man ska ta ut glädjen i förskott och bli besviken när det i själva verket är deras negativa inställningen som gjort besvikelsen så mycket större. Tragiskt men jag tror det är ett vanligt fenomen bland människor idag. Därför är jag så glad att du skrev det här och det andra inlägget jag nämnde som ett steg i att peka på en bättre verklighet med djupare glädje! 🙂
Det är så tror jag. Folk vill liksom visa att de också varit med om det du är med om. Någon slags sympatihistoria som man helst är utan. 🙂
Det ingår väl i det sociala samspelet att agera med lite fingertoppskänsla, vad än det må gälla. Gravida kvinnor är enligt mig hjältinnor som ska hanteras varsamt. Men sorgligt är, att man allt mindre förväntas ”belasta” omgivningen med sina innersta tankar och känslor. Det ska helst vara lite fluffigt och glittrande. Terapeuter och coacher är snart de enda som orkar med oss, för de tar betalt. Jag tänker att om man inte accepterar en människa med hennes behov av självterapi, hennes makabra historia, så accepterar man henne inte som hon är. Finns det ingen annan som kan ta sig an henne, så hon slipper trakassera blivande mödrar 🙂
Fick själv en chock både av förlossning och tiden efter – det var en tvärnit in i den smärtsamma, icke perfekta verkligheten och jag hade gärna haft lite mer sanningar omkring mig både före och efter. Själva livet är ju inte en vacker bild. Tycker vi ska försöka vara starka för varandra, kanske klarar vi mer än vi tror!
Stort grattis Clara till den fina familjen; vad underbart att ni ska vara lediga länge!
Du är tamejtusan min idol för tillfälet! Både det här inlägget och inlägget om att ta ut glädje i förskott är så klockrena och saker jag precis gått omkring och tänkt på i mitt tillstånd.
Jag är 30, har den stora lyckan att vara gravid för första gången och är nu i slutet av V.21 och har redan hunnit höra mycket. Vissa saker har jag bett om, andra verkligen inte. Tex. dravlet och det eviga frågandet ”om det inte är dags för oss snart” och ”du börjar ju bli gammal”. Tröttsamt.
Bra uttryckt och grattis till bäbisen!
Stort grattis till din lilla prinsessa. Underbart eller hur? Och stort, härligt och tusen andra känslor!
Jag har tre barn, tre superbra förlossningar. Varför kallar jag dem superbra? Jo, för jag hade total kontroll, total lugn och totalt avslapnad. Första barnet hade bråttom, ca 2 timmar, andra barnet var lite lagom, 6 timmar och tredje barnet, fröken Sessa, hade mer än bråttom, 1 timma!
Hur lång eller kort tid en förlossning än må ta, handlar nog hela den här debatten om att kvinnor ska få rätten till en EGEN förlossning. En förlossning där kvinnan känner att hon är med. På riktigt.
Jag tror (inget ”bror duktig” här) att färre förlossningar skulle behöva återberättas som ”hemska”, ”fruktansvärda” om kvinnan fick en bättre ”utbildning” i att på egen hand förlösa sitt barn. Förstår Ni min kanske lite luddiga text?
Många kvinnor känner sig snuvade på sin förlossning och det är nog det som berättas vidare till den gravida kvinnan som egentligen behöver få veta hur det blir HENNES förlossning, med kontroll, medvetenhet och ett lugn som garanterat tar henne genom hela denna otroliga upplevelse.
(Barnmorskor och läkare går in när/om de ser att det behövs)
För mycket prat om graviditeter och förlossningar, ger den gravide en falsk förutfattad upplevelse/förväntning om hela resan. Berätta om lugnet, glädjen och sådana saker som stärker kvinnan. Går något galet så stöttar vi där. Sen är inte allt rosenrött men det kan man lättare ta till sig och klara av om man inte redan är vettskrämd…eller?
Vi måste nog komma tillbaka till naturens gång/tänk. Skippa all dynga….? Eller?
Tack för mig och tack för en härlig blogg!
När jag jag var gravid för första gången för 35 år sedan var kvinnor väldigt försiktiga med att berätta om sin förlossning. Hade inte hört några förlossningshistorier förutom dem man kunde läsa i boken man fick på mödravårdscentralen eller sett en film i skolan. Man fick ju uppleva en egen förlossning, man hade inte massa andra att tänka på att så här kan det gå till! Den ena förlossningen är ju inte den andra lik. Mina förlossningar 4 st har inte varit den andra lik och det är bara jag och min som vet!!!! Den ena förlossningen ska ju vara värre än den andra och det bara gör den blivande mamman orolig. En blivande mamma behöver mycke lugn och ro. Du är så klok Clara!!! Grattis till din mammaroll!
För mig är det precis tvärtom. Jag tycker det känns befriande när folk inte ”gullar runt” med allt så himla mycket. För mig var det jättetufft att komma igång med amningen och det blev bara knäckande när folk sa ”men jag hade minsann inga problem med amningen”. Jag tyckte det var skönt att lyssna på dem som också tyckte det var svårt och fick kämpa på innan det fungerade. Då kunde jag känna lite tröst över att det faktiskt inte är så himla enkelt ibland. Jag tycker samma sak om förlossningen. Det var bra att folk hade sagt att det gjorde ont innan – det gjorde att jag kände mig mer beredd.
Brukar inte så ofta kommentera..men eftersom jag är barnmorska kan jag inte låta bli.
Vi barnmorskor har en stor uppgift att ”förbjuda” alla gravida att läsa en massa osanna och konstiga berättelser som finns. Det är med förlossningsberättelser som med lumparhistorier.
Vi ska bara fullständigt bombardera alla gravida kvinnor/par med positiva ord.
Alla ”hemska” saker man funderar på ska man ta enskilt med sin barnmorska, så att vi får en möjlighet att rätta till osanningen. Sånt har annars lätt att komma upp på föräldrautbildningen tex.
Grattis till ert barn.
Trots att jag är en 53-årig icketroende trebarnsmor med erfarenhet av det mesta.. så blir jag oerhört inspirerad av din blogg. Tack för det!
men jag tänker att man ska ju inte knipa käft om det heller. när jag var gravid tänkte jag massa på förlossningen, och pratade med många. mammor, mostrar, vänner osv. kände det som styrkande sen, att de gått igenom samma sak. pratar man med många så får man ju höra många olika historier, och få förstår man kanske att det är olika för alla. sen tänker jag också på hur vi människor levde förr, då kanske det var vanligare att man faktiskt var med vid en eller två förlossningar när andra kvinnor i släkten födde barn. nu känns det som om många kvinnor inte har någon aning om hur det går till, de olika faserna, hur man kan förbereda sig inför värkarna och hantera dem. jag tycker verkligen vi ska prata om det! men kanske med folk man litar på och tycker om, som inte skrämmer en.
Ja! Det var precis det jag tänkte men glömde skriva – förr kom ju kunskapen om förlossning och barnskötsel mera naturligt, i och med att man kanske deltog och hjälpte till på ett helt annat sätt än idag. Jag har knappt hållit i en baby, aldrig bytt en blöja, inte hört ett dugg om kvinnliga släktingars förlossningar – det är väl inte så konstigt att jag vill dels läsa om, dels höra verkliga kvinnors berättelser för att bättre kunna förbereda mig?
Överraskningar är verkligen inte min grej, jag vill inte måla fan på väggen heller men jag vill vara *beredd* på att både det ena och det andra kan hända och inte bli skräckslagen för att min kropp gör saker jag inte var beredd på!
Tänk vad olika det kan vara! Själv så kände jag mig nästan sviken av kvinnorna i mitt liv när jag skulle föda mitt första barn… Jag hade mest fått höra sådant som skulle vara peppande och uppmuntrande, vilket gjorde att jag var väldigt lugn inför förlossningen. Det var nästan en baggis i mitt huvud som inte skulle vara några problem att fixa! Sedan när värkarna drog igång i ett väldigt fort och intensivt förlopp förstod jag inte varför ingen hade berättat ”hur det verkligen var” för mig innan. Det blev en riktig chock för mig som jag inte upplevde att jag kunde hantera, som jag tror hade blivit annorlunda om någon som kände mig hade kunnat säga ”Du, det kan också bli så här fruktansvärt/outhärdligt…” innan. Vi har alla olika personligheter och behov att höra olika saker.
Jag är nog tyvärr också en av dem som nog berättat skrämmande saker om min förlossning för andra i eget terapisyfte. Idag försöker jag alltid utgå ifrån den jag pratar med och framför allt ge dem ett val om de vill höra eller inte. Men vill de höra så får de höra både det positiva och det negativa, för efter min egen upplevelse så kan jag inte försköna eller hoppa över delar av förlossningen. Det skulle inte kännas ärligt mot mig själv och hur jag kände efter min sons förlossning.
Så jag vill bara säga att det finns flera sidor av det mesta, och att vi får försöka utgå ifrån dem vi pratar med och ge dem ett val istället för att utgå från vad vi själva tycker! Men det är ju lättare sagt än gjort 😉
Självklart ska man ju inte skrämmas men jag tyckte iallafall att det var skönt att höra hur andra haft det som en liten förberedelse på vad som faktiskt kan hända. Väldigt många har en fin och bra upplevelse av sin förlossning, vilket var skönt att höra men också de som haft en jobbig förlossning kändes bra för mej att höra. Så man visste lite…
Själv hade jag en superbra förlossning första gången och jag tyckte jag var ganska insatt i vad som kunde hända. Andra gången blev det akut kejsarsnitt, men det blev till slut en fin upplevelse det med. Alla är vi olika och vill olika saker men att mena att alla förstföderskor inte vill höra om jobbiga förlossningar tycker inte jag stämmer. Fast jag tycker du är bra ändå Clara!!
Många är ju faktiskt livrädda för att föda barn och jag tycker absolut inte att man ska ”skrämma” upp en förstföderska med dom allra, allra värsta berättelserna.
Det är säkert sant att vissa ibland berättar lite väl mycket, men som någon innan skrev, man delger andra för att på något sätt bearbeta det själv.
Annars har man ju talförmågan att säga att man föredrar att INTE höra några hemska förlossningsberättelser, utan vill bilda sig en egen uppfattning. Det alternativet finns också.. Jag tror inte direkt att kvinnor som fött barn har som mål att skrämma upp gravida. Det sker väl naturligt att man berättar, antar jag.
Det är nog ganska lätt för de som haft enkla förlossningar att slå ifrån sig, men de som gått igenom traumatiska, långdragna förlossningar med tuffa efterföljande depressioner har ju antagligen en helt annan syn på det.
För en gångs skull blir jag lite upprörd av ett av dina inlägg Clara. Jag som alltid brukar hålla med dig!
Mest tycker jag att du inte kan dra alla över en kam sådär. Jag gillar inte att du talar för mig genom att skriva ”alla”. Det finns jättemånga förstagångsföderskor (och omföderskor) som vill höra skräckberättelser inför sin egen förlossning. Jag ville det! Jag SÖG i mig katastrofberättelser när jag väntade min son, för jag ville liksom kunna förbereda mig på det absolut värsta. Veta vad som faktiskt skulle kunna hända. Jag kände mig påläst då, som att jag skulle klara vad som helst. Överaskningar är inte min grej.
Jag kan tycka att om man inte är intresserad av folks förlossningsberättelser så kan man säga ”du, jag är inte intresserad”, eller låta bli att läsa om det är i skriven form. Man kan inte förvänta sig att hela världen skall gå på tå för att man är gravid.
Men jag kan ändå hålla med dig om att folk kanske inte måste berätta alla hemska snaskiga detaljer hej vilt för en gravid kvinna. Man får ju känna av läget lite..
Mina vänner har varit rätt lugna med att berätta detaljerat, antar att de väntar tills jag ”är med i klubben” så att säga. Det tycker jag är skönt. Värre är det med folk man knappt känner. Vem vill berätta såna detaljer för främlingar, kan man undra. Själv har jag varit väldigt nervös inför förlossningen och undvikt alla program på tv osv, men igår såg jag ett helt avsnitt av ”livet på bb” och det kändes jättebra. Är 39 veckor gången, så det tig ett tag att nå till den här fasen, men nu inner jag mig rätt lugn och redo. Är beredd på smärta, men också beredd på att ta emot den och möta den som ett positivt hinder inför mötet med mitt första barn.
Så, alla är vi olika. Ber någon mig berätta sen så gör jag det. Kommer inte tvinga en nervös gravid kvinna att lyssna.
Visst har du rätt på sätt och vis. Men det finns ju faktiskt de som, trots förlossningsrädsla, vill veta… Och då tycker jag att man ska vara ärlig (man kan ju välja sina ord!). Det allra viktigaste tycker jag ändå är att inte glömma bort att berätta det ALLRA VIKTIGASTE, nämligen att oavsett hur ont det gjorde, hur hemskt det än kändes så var det tveklöst värt det! Känslan av att hålla ett nyfött knyte i sina armar slår allt! Därför är förlossningar inte så hemska! Och de historierna borde mammor berätta för varandra. Tycker jag.
Tycker du har en väldigt god poäng!!
Sen kan man ju skriva ner för sig själv för att minnas sitt ögonblick – detaljer bleknar ju lätt.. Fast vad vet jag, födseln av ens barn är kanske något man aldrig glömmer 🙂
Sant så sant Clara! Skällde ut några såna dära morsor i fikarummet häromdagen, som inte fattade varför en annan kollega sprang gråtande ut ur rummet mitt i deras spricka-från-punkt-A-B och blodet sprutar-historier från förlossningen, jo hon sprang därifrån för att hon har precis nyligen blivit gravid och blev ju givetvis precis skräckslagen. Jag har själv fött barn det gjorde ont. Resten håller jag för mig själv om jag inte är bland andra mammor BARA! Usch dom där jag-dog-nästan-när-jag-födde-mammorna vill bara få höra; men nääää är det saaaant guuud va du är duktig. eller nåt.
kramar på dig och bebisen!
Jag har fått 2 barn. Om nån frågar om min förlossning så berättar jag gärna men aktar mig för att skrämmas (har dock inte haft någon traumatisk förlossning dock inte sagt att det inte var tufft).Tips jag brukar ge är att ta med en anteckningsbok och skriv i den när det finns tid. Jag kommer inte ihåg så mkt från min första förlossning och det hade varit kul att ha lite mer minne från den. Där kan både mamman,pappan eller nån annan som är med skriva. Allt från roliga kommentarer, tankar, svordomar osv ;0). Har du nån som är med dig under förlossningen, låt den lära sig andning, läsa om förslossningen osv. Så att man inte behöver tänka på allt själv. Sen glöm inte kameran =). Som många andra säger, upplevelsen är olika för olika personer. Det en tycker är lätt, kanske en annan upplever som jobbigt man är inte en sämre människa för det.
Håller både med och inte. Självklart är det inte så trevligt att få berättat en massa som man inte vill höra. Men det tycker jag gäller alla saker, inte bara förlossningar. Då brukar jag antingen byta samtalsämne eller bara lyssna, eftersom som du säger, Clara, folk pratar som en form av terapi och det kan jag (oftas) bjuda på.
Men personligen älskar jag förlossningshistorier! Jag tycker att det är helt otroligt att alla människor här i världen har blivit födda och inte en förlossning är den andra lik. Fascinerande!
Clara! Vad härligt träffande du beskriver detta!
Jag ska föda vilken dag som helst nu och höll på att bli så nervös av alla historier och råd att jag tillslut fick be mina vänner att SLUTA! Jag var nära att bli tokig. Det hjälps inte att höra om deras förlossningar, speciellt inte såhär nära min egen. Jag har gått föräldragrupp, läst böcker, fått syskonbarn- jag vet att man kan bajsa ner sig när man föder! Sedan jag blev gravid var det som om att det var fritt fram att kommentera mitt utseende hur man vill, ge mig goda råd hur man vill och berätta läskiga historier hur man vill….Har de någon aning om vad det gör med en? Jag behöver pepp och glädje. Istället sitter jag här och är lite nedstämd… Tur att jag har en underbar man.
Men vad skönt det var att du gav uttryck för allt det där jag velat säga till mina vänner men inte riktigt vågat.
Nu finns det så många gravidbloggar och man får höra alla möjliga skräckhistorier så jag vill nog ALDRIG skaffa barn.
det finns inte EN enda förlossning som är sig lik. en del ploppar ut sina kids med en fjuttig krystning medan andra får värsta traumat efter att ha fött barn. man ska aldrig aldrig jämföra sig med någon annan!
Klart att det är så! Man berättar det i terapeutiskt syfte för att man inte har någon annan än blivande mammor att berätta det för. Dom är dom enda som lyssnar… med STORA öron. 😉
Men jag håller med… det är dumt.
Det skulle finnas ett forum där man kunde prata av sig. Jag tror att många är lite traumatiserade av själva förlossningen. Inte för att den var konstig i sig utan bara för att den VERKLIGEN hände en själv.
Jag har haft två underbara långa förlossningar som båda resulterade i barn! (hoppsan hejsan! Vilken överraskning!) …och jag gör mitt bästa för att hjälpa andra som är nyförlösta med att fråga dom så mycket som möjligt om deras förlossningar. På så vis kanske jag kan hjälpa den mödrar som ännu inte har fått och bespara dom från massa sjörövarhistorier!
Kram till dig!
Mika
jag är livrädd, liiiiiivrädd för att föda barn. vill ej. det kanske ändrar sig när den dagen kommer men jag fixar inte att höra om folks förlossningar, jag kan tycka att folk nästan gottar sig och ser sig som mer för att de minsann ”offrat” sig och utstått svår smärta för ett annat liv. allt det är väl fint men jag vill inte höra och tycker det är hemskt när dom inte slutar när man ber dom. Det gör mig så glad att du har skrivit det här inlägget för det behöver sägas. Det är deras individuella upplevelse och inte en gemensam erfarenhet!
Det var jag också. Så blev jag gravid. Jag tänkte då att det skulle vara bra terapi att läsa om förlossningar och se lite film som visade förlossningar. O fasa! Jag grät och var helt skräckslagen så jag lade bort allt det där, läste bara en faktabeskrivning och det fick räcka. (Ska erkänna att jag gick in i det hela med inställningen att förlossningar var helvetet på jorden, för värre än så kunde det ju inte bli). Det gick bra och smärtan var inte alls så svår att stå ut med som jag hade trott. Ett tag läste jag en serie på webbsidan alltombarn som handlade om annorlunda förlossningsupplevelser. Alltombarn tycks tro att ordet ”annorlunda” betyder ”rysligt bortom vett och sans”. Hoppa över sådant. Hoppa över. Ingen av dem handlar om hur det skulle vara för dig.
Jag håller verkligen med dig. Jag däremot behövde aldrig höra hemska förlossnings berättelser av någon, tvärtom och min inställning när min dotter skulle födas var att det var livets största fest vilket det också var 🙂
Håller både med och inte! Man ska absolut inte bli uppskrämd, samtidigt är det skönt att veta om en del fakta o saker som kan skrämma en under förlossningen och att veta om att det är ”normalt” och ändå kan gå bra. Särskilt för papporna tror jag, vet många som fått en choch och trott att det varit fel på bäbis när den varit bli/gul/röd/ihoptryckt….kan vara skönt att få höra det innan. Jag blev snarare peppad av att det gjort ont för andra, att jag då klarade det så ”bra”!
Åh så rätt! jag tror helt och klart att det handlar om mer än sorts självterapi än att man ska försöka hjälpa den som ska gå igenom det. Det är så himla hemskt!
Jag har dock en rolig som inte innehåller smärta och sånt.
Min brorsdotter föddes en påskafton och då min svägerska ligger och krystar (vet faktiskt inte om hon hade ont, hon är bra för hon har inte hållt på och ältat sånt^^)
Men då höll barnmorskan och sköterskorna på att prata påskpynt, och snacksalig som min kära svägerska är, måste hon själv inflika mitt i en krystning ”Vadå?? Vad pratar ni om? Påskriset?” Hahaha! Jag skrattar så mycket när min bror ska göra sin impression av hennes min samtidigt som hon måste titta upp och vara med i samtalet.
Jag vill inte på något vilkor höra andras förlossningsberättelser från folk när det är dags för mig att skaffa barn. Men det är väl sånt som hänger på. får man ta händerna för öronen och låta Ba ba ba då?
Fin ni är förresten!
Kram
Jag födde mitt första barn för sju månader sedan och har blivit helt besatt av förlossningsberättelser. Ja även innan jag födde min bebis. Fick faktiskt inte höra jättemycket skräckhistorier vilket ju var skönt. Men av en enda fick jag höra att man kan spy som en gris under värkarna vilket var tur eftersom det visade sig att jag gjorde det. Då visste jag ju att det var normalt och behövde inte oroa mig för den sakens skull.
Så sant så sant. Jag är inte ens gravid och börjar redan skrämmas av att förlösa barn. Jag som alltid har velat ha minst 3 max 5 barn. Ja tom jag börjar nästan ångra de orden ibland… Tur att min närmaste familj har haft rätt korta förlossningar iaf… Kanske de blir så för mig med.
Jag snöade in totalt på förlossningsberättelser och kunde sitta och googla i timmar och verkligen frossa i alla olika sätt, känslor och bebisar; och det finns verkligen inte två lika förlossningar! Sen har jag om och om ältat min egna förlossning för alla som vill höra… Vilket verkligen är en solskens historia som jag ser tillbaka på med odelad glädje! Hoppas att du också har en bra ”historia” att se tillbaka på och att du blev hjälpt/fick användning av profylaxen och hund-bilden! 😉
Visst, det är helt sant att man inte behöver höra alla mindre trevliga detaljer…
MEN
Det hade ändå varit trevligt att få höra hur du upplevde förlossningen i stort. Blev det som du tänkt dig? Fungerade profylaxandning som smärtlindring eller blev det lustgas/epidural?
Jag känner nog inte riktigt igen mig…är gravid med mitt första barn och ingen vill ju berätta några detaljer för mig! Endast i svepande drag som ungefär hur länge det tog och vilken bedövning som användes.
Visst, jag vill ju inte direkt höra hur fruktansvärt smärtsamt det var och att de sprack från naveln till svanskotan typ, men jag hade GÄRNA velat höra liiite mer detaljer som en del av förberedelsen inför min egen förlossning! Det finns ju som alltid ett mellanting mellan rena skräckhistorier och att inte säga någonting alls.
Det förekommer många överdrifter faktiskt, som om inget annat intressant hänt i en människas liv än att hon ägnat några timmar åt att föda barn och då ska dessa timmar beskrivas i det oändliga. Jag tror att kurser och böcker från BVC tar upp det där. Åtminstone fick jag en bok som beskrev hur smärtan ändrade karaktär under förlossningen och vad som hände i kroppen. Själv hade jag tämligen problemfria förlossningar och där det uppstod problem hade de inget med smärta att göra. Den var hanterlig med hjälp av andning, något smärtstillande hade jag aldrig. (Första gången fick jag ingen pga av ett missförstånd och andra gången fanns ingen tillgänglig för det var i Bosnien). Andning och avslappning (och smärtstillande) och proffsig personal som vet att bedöma om något håller på att gå snett och som då ingriper och hjälper dig, har du det så har du vad du behöver:) Det senare är i Sverige snarare regel än undantag.
Jättebra inlägg! Jag är 25 år och ser fram emot en framtid fylld med massa barn, men jag har en sån fruktansvärd förlossningsskräck så jag vet inte hur detta ska gå till :/ den ena historian tycker jag är hemskare än den andra! Hur kan folk säga att det är sååå vackert och sååå fint när det enda man hör är hur man spricker, snittas, hur ont och långdraget och plågsamt allt är!!!! 🙁 Det enda som är bra med det hela är ju att man får bebisen sen, men då väljer jag hellre ett planerat snitt isåfall så slipper jag det hemska…
En kompis till mig hade en hemsk förlossningsskräck inför sin andra förlossning. Hon tog upp det med sin barnmorska tidigt under graviditeten och fick ”extra” hjälp och stöd kring detta och var efteråt jätteglad för det, för hon fick en mycket bra andra förlossningsupplevelse! Ett tips bara!
Åh vad jag skulle vilja höra dig berätta hur det var för dig! Men förstår förstås om det inte är någonting du vill att alla främlingar som läser din blogg ska veta. Jag råkar bara gilla att höra förlossningberättelser, allra helst från folk jag kan identifiera mig med, vad gäller ålder och syn på saker och ting.
Betyder det här att man inte får någon förlossningsberättelse?
En berättelse talar ju bara om hur Du kände det?
Man kan ju välja att inte läsa? ikke sant?
Det skulle vara ”trevligt”(om man kan säga det så, men den som kommer ut är ju onekligen trevlig!) att höra hur det var för dig och hur du upplevde det!
Jag kan tycka att man borde hålla snattran oavsett om man har en läskig förlossning eller en fantastisk förlossning bakom sig.
Kan vi inte bara säga att man skall icke samtala om sådant
med som inte har egna referenser alltså…. (var för snabb på tangenterna innan).
Åh vilket intressant inlägg Clara, och även alla kommentarer ovan!
Själv ska jag ju snart föda mitt femte barn och i mitt fall är det i princip INGEN som denna gång har velat dela med sig och prata förlossning.
Kanske för att de ser mig som någon slags expert eller känner sig i underläge på nåt sätt. Jättesynd för jag hade velat älta lite…
Som jag minns det älskade jag att förkovra mig i berättelser som förstföderska men framförallt att LÄSA om dem, när jag själv ville.
Jag håller med om, generellt, att kvinnor ofta har ett behov av att dela sina erfarenheter med förstisar som inte ens bett om denna story.
Där borde vi verkligen alla som fött, tänka efter lite mera!
Oavsett om man födde ”som på räls” eller om allt som inte får hända, hände.
Låt bli att ÖSA ur er för er skull, titta på den ni möter och stäm av lite…
Kanske det handlar om vilken kultur man lever i, och vilket umgänge man har.
Märker ju att det både är kvinnor som peppras med ”bara hemskt” el det motsatta.
Kanske är det även så att vi väljer att lyssna på det hemska?
Eller att vi bara öppnar våra öron för det rosa fluffet, beroende på vilka vi är?
Jag vet inte, men du har rätt i att man aldrig kan veta hur det blir för andra.
Någon som födde på 2 timmar kan uppleva det som ett trauma, andra som himmelriket tex.
Jag har ju även privata klienter när jag jobbar som doula och där tar jag aldrig upp mina personliga erfarenheter utan talar mera generellt.
Klart att om någon tjatar kan jag dela lite lite, men är oftast väldigt selektiv och säger just, att varje förlossning och varje födande kvinna är unik…
Dock, jag kommer nog att skriva lite om min upplevelse på bloggen sen gissar jag.
Men då kommer det att vara en tydlig rubrik så att folk själva kan välja om de vill läsa eller inte!!
Varma hälsningar,
Lotta
Kan säga att det är även hemskt för oss som INTE fött barn.. ”Jag sprack SÅHÄÄÄRR mycket” är något jag aldrig hoppas behöva höra igen!
Ja, det är nog värre för den som inte har fött själv att höra om allt blod och slem och bajs.
Jag håller med om att vissa saker vill man inte höra på medan vissa saker lyssnade jag mer än gärna på. Och det är väl där man själv måste sålla och avgöra själv. Vill man inte lyssna så säg ifrån att jag vill helst inte höra om det där just nu, kanske efter min egen förlossning, men inte nu för det ger mig iget. Jag tillhör en av de som vill veta vad som händer/kan hända under och efter en förlossning, även om alla är långt ifrån lika. För mig uppenbarade sig en massa saker efter förlossningen som jag inte hade någon aning om, och som jag kanske gärna hade fått höra innan att så kan det bli. Det gällde alltifrån amning till svanskotor och vissa bekymmer gick jag med i ett par månader för att jag trodde att det skulle/kunde vara så, för jag visste ju inget. Tänk om jag hade hört det innan, då hade jag kunnat be om hjälp direkt. Nu två förlossningar senare vet och kan jag mer!
Så sant. Jag går här hemma (på övertid) och väntar på att den lill* ska titta ut. Jag behöver absolut inte höra nåt mer om hur hemskt det är. Jag längtar efter min förlossning och mitt barn! Och jag har fått höra typ allt om hur ont, jobbigt och besvärligt det är med förlossning och amning osv. Jag lovar att jag kommer vara världens lyckligaste om några dagar/ veckor, varför inte fokusera på det fina istället?!
Stort Grattis Clara vad mysigt för er! (nu var det ett tag sen jag kikade in)
jag avskyr när folk ska dra sina vidriga förlossningsberättelser. jag var livrädd när jag väntade mitt första barn och sa till på skarpen att jag inte ville höra en endaste berättelse, det gick hyffsat.
Men dessförinnan, jösses jag minns en kvinna på ett jobb jag hade när jag var 20 och knappt hade en tanke på barn och förlossning, hon beskrev sin 24 timmars förlossning (som självfallet var fruktansvärd…) så målande att jag fortfarande ser det framför mig på näthinnan när jag hör ordet förlossningsberättelser…
Jag känner inte igen mig i det här, även om jag vet att många upplever det så. Jag älskade att höra andras förlossningsberättelser när jag var gravid med mitt första barn, och jag blev rätt chockad över hur ont det verkligen gjorde att föda eftersom ingen riktigt hade pratat om det, alla ba ”det är så natuuurligt”. Och på mvc var allt så instrumentellt, det var bara olika faser och smärtlindringsmetoder, ingen pratade om själva upplevelsen eller vad man ska säga.
Jag vet vad du menar Anna, varför pratar de bara om smärtlindring och ”faser”? De borde hjälpa en att förbereda en på själva upplevelsen istälet, försöka förklara vad som kommer. De pratar som om bebisen är en tumör som ska ut. Fy, gillart inte.
Ja, jag kommer ihåg att jag tänkte ”hur jobbigt kan det vara? Först gör man fas ett, sen gör man fas två.” Som om man kunde bocka av det på en checklista ungefär.
Men samtidigt, det går ju liksom inte riktigt att förbereda sig heller, man har ju aldrig upplevt något liknande. De som kommer till förlossningen rustade till tänderna med andningskurser och profylax, de blir nog mest chockade över att man faktiskt inte har nån kontroll över det hela alls…
Exakt, jag håller helt med! När jag var gravid och hörde den ena skräckhistorien efter den andra blev jag så arg! Så jag bestämde att jag skulle få en fin förlossning. Vi är ju djur, och djur föder ungar. Jag klarade det galant. Det gäller bara att veta vad som som händer med kroppen och varför. Och inte vara rädd för värkarna, utan ta emot dem och jobba med dem. Det är ju superbra att gå profylaxkurs innan som du gjorde, då är man beredd!
Stor kram och glöm inte att videofilma den nya familjemedlemmen, de ändras så snabbt och att ha små videoklipp är guld värt!
Precis så tänkte jag också. Min mamma hade haft drömförlossningar och jag tänkte att detta är nåt naturligt och jag var inte rädd och förberedde mig med andning och allting. Sedan gick jag 16 dagar över tiden, fick bli igångsatt och det hela slutade med akut snitt då min dotters hjärtljud sjönk. Så det bästa rådet till en kvinna som ska föda är som någon sa, ha inga särskilda förväntningar, var påläst om smärtlindring och olika alternativ men öppen för att din förlossning blir inte lik någon annans! Men jag håller med om att smärtan blir inte lättare om man är rädd för den och kämpar mot den.
Dessverre er det ikke sånn at man får en drømmefødsel hvis man bare passer på å ha lyst på en.
Jag pratade med en barnmorska när jag var på Sjuksköterske praktik lite ”off side” om det här med 80-tals generationen och barnfödslar. Detta var en kvinna som jobbat mycket länge som barnmorska. Hon svarade att: visst, det är väldigt individuellt och man vet aldrig hur en förlossning blir. Men hon sa även att 80-tals generationen är lite mer ”ojjande” av sig och kallade dem för Alvedon generationen. Vissa förstår inte att det gör ont och det SKA det göra. Skriker efter bedövning och skräms något enormt av det faktum att det är ett lidande ibland.
Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna och detta var så klart hennes subjektiva uppfattning. Men tyckte det var intressant att fundera över.
Är 80- talister rädda för lite lidande i allmänhet. Jag menar vi ställer ju väldigt höga krav i allmänhet på allt möjligt. Vi ska ha ett fantastiskt roligt jobb, en perfekt partner och perfekt kropp. Kanske även en perfekt förlossning. Jag vet inte….vad tycker ni?
Antar att det är en hel del 80-talister som läser denna blogg…..
En 80-talist här: Klart jag vill ha ett fantastiskt roligt jobb (har därför lagt 7 år av svett o tårar på att utbilda mig), klart jag vill ha ett fantastiskt förhållande (därför jobbar jag aktivt med den relationen o kärleken jag har jag har), klart jag vill ha en snygg kropp (o jobbar på det). Klart jag vill bestämma hur min förlossning ska gå till, iallafall påverka så mkt jag kan. Mitt värsta skulle vara att hamna hos en barnmorska av en annan generation som inte tycker att man får klaga, o vill att man ska bita ihop lite mer. Vi har väl kommit så långt i utvecklingen (och sjukvården får jag hoppas) att man ser till individen och den utvecklingen som finns inom smärtlindring kan erbjuda?
Klart man ska ha ambitioner och kunna påverka sin egen vård, det är grundstommen i sjukvården över huvud taget- att den ska vara individanpassad vilket inte alltid följs sorgligt nog.
Men jag kan känna ibland att 80 -talisterna ställer så sjukt höga krav på så mycket att det inte är förenligt med verkligheten alla gånger. Jag har uppfattningen att unga/unga vuxna mår rätt dåligt. Det är ätstörningar, skära sig i armarna, bränna ut sig vid typ 25 etc etc. Det känns om att de höga kraven kanske ställer till det.
Man ska inte nöja sig med mindre, men jag tror också att insikten att även om jag inte har ett jobb ”jag älskar” eller den perfekta kroppen eller ditt eller datt så kan man vara lycklig ändå.
Sätta sig ner och ta det lite lugn, släppa kontrollen, släppa strävan, och tänka ” det får gå som det går” tror jag många skulle må bra av, därav jag själv.
Även så med förlossning. Det är inget man kan styra eller ha kontroll över. Är man van att styra sitt eget liv med järnhand så kanske en förlossning för att inte tala om att uppfostra ett barn, blir värsta chocken.
Ett barn är ju ingenting man kan ha full kontroll över, jag tror att en mer avslappnad mentalitet till sig själv och livet kan löna sig…..
Men jag vet inte, alla är olika och säger inte detta för att döma eller peka med hela handen, mer bara en fundering.
Det bästa rådet jag och min man fick när vi väntade vårt första barn var: Lyssna inte på alla råd!! Det skickar jag alltid vidare till alla vänner som väntar barn. Man ska alltid skapa sin egen väg att gå. Min väg passar ju inte alla andra.
”Vare sig man har svåra eller fina förlossningsminnen så tycker jag att man ska komma ihåg att de enda barn man fött är sina egna. ” Hur blev du så klok? 😉
Uansett hva en snakker om her i livet så er det jo viktig å lytte også – og å vurdere hvorvidt den en snakker med egentlig vil høre om dette her. Noen vil ha fødselsberetninger – noen vil ikke. En kan ikke bare legge ut om ting uten å tenke seg om. Jeg har mine tre helt forskjellige fødsler, det er min erfaring. Da jeg ventet min første, ba jeg noen av mine venninner som selv hadde barn, om å fortelle meg om sine fødsler, rett og slett fordi jeg ønsket å høre om noen virkelige fødsler og opplevelsen av disse, ikke bare lese meg til ”standardversjonen” i bøkene.
Spesielt en av mine fødsler var svært dramatisk. Jeg vurderer alltid hvorvidt jeg egentlig kan fortelle om dette, om personen jeg snakker med ”tåler” dette.
Jag försöker att inte pracka på nån mina förlossningsberättelser men när jag berättar (den första var väldigt lång) så fokuserar jag nog mest på vilken jäkla superwoman man känner sig som efteråt. Fatta att man har fött barn alldeles själv! Mantrat jag säger till alla om än något tröttsamt är: Försök att inte ha några förväntningar på hur det ska bli. ta det som det kommer bara.
hej
jag håller helt med Sanna. Jag fick bara den fluffiga varianten innan jag födde mitt första barn och blev helt chockad över den urtuffa förlossningen som jag hade. När jag sedan förberedde mig bättre blev min andra förlossning helt underbar. Men jag var då redo på att det kunde bli hursom, som du sa alla förlossningar är olika. Varför är inte då också sättet varje mamma och pappa förbereder sig på olika? Vissa kanske vill veta de brutalare bitarna!? Jag tycker du motsäger dig själv när du skriver ”kvinnor”, du är ju så duktig på att inte generalisera och ta fram det unika i oss alla kvinnor. För det är ju det vi är. Unika och olika. Bunta inte ihop oss 🙂 Varma gratulationer till ditt lilla gry.
Håller delvis med dig, men jag är en sån som vill veta och kunna förbereda mig för allt! Det gjorde jag också, inför förlossningen, men var HELT oförberedd på vilket helvete amningen kunde vara… Önskar jag vetat.
Håller fullständigt med dig. Har själv blivit utsatt för detta. Men det var innan jag hade kommit till den punkten i mitt liv då längtan efter barn var större än rädslan för att föda. Det var inte så smart av de i min omgivning att upplysa mig som förlossningsrädd om hur hemskt det är att föda. Hoppas att fler lär sig att inte utsätta andra för detta. Vi passa på att tacka för en bra blogg och det goda morotsbrödet. Provbakade det precis och det blev en ny favorit. Tack! Skickar dessutom mina varmaste gratulationer och lyckönskningar till er lilla fina familj!
Jag berättar gärna OM någon frågar. Men jag har tack o lov bra förlossningar som förhoppningsvis inte skrämmer någon heller 😉
Håhå jaja, det är bäst att vara tyst. Man väljer att höra det man vill höra. Kanske om ett tag får du perspektiv på saker och ting och faktiskt inser att de historier du fått höra inte är berättade för att göra dig ledsen och skrämma upp dig.
Får jag frågan svarar jag ärligt utifrån mina erfarenheter. Som jag ser det finns det kvinnor som v i l l veta och är intresserade av hur en förlossning kan vara och så finns det kvinnor som bara vill höra att allt är härligt och underbart… Och nej, alla är inte förberedda på hur ont en förlossning kan göra och alla är inte förberedda på en mängd saker. Det är därför man pratar om det!
Det som du skriver om hur en kvinna som snart ska föda enbart bör peppas och uppmuntras, det gäller ju DIG och inte alla kvinnor generellt. J a g ville veta hur det kan bli när det inte går som man tänkt sig…
Så sant Clara! Jag har 10v kvar och alla ALLA vill dela med sig av tips och råd. Man blir bara trött. Jag ser fram emot min förlossning, hur det än går så får jag i slutändan träffa dem lilla i magen som jag längtar så mycket efter.
Kram till dej och lilla familjen! / Clara
Jag är inte gravid och har inga barn ännu, men är i den åldern att de flesta av mina vänner och bekanta har minst ett barn. Folk ÄLSKAR att skrämma upp en. Inte bara graviditeter och förlossningar, utan även vad som kan hända sen. Jag blir faktiskt lite arg. En gång sa jag åt en person att jag skulle ringa henne när jag blev ensam gammal nucka och klaga för att jag aldrig vågade skaffa barn. Jag vet inte om hon förstod att jag menade allvar….
Graviditet och födslar är nånting magiskt, och likaså att ha ett barn. Jag vill vara med om det, otroligt gärna. Men all skrämselpropaganda kan folk få hålla inne med…
Gillar verkligen din blogg!
Helt enig!
Jeg har gått gjennom to helt forskjellige svangerskap og har to helt forskjellige fødselsopplevelser. Med tre eldre søstre som hadde født barn visste jeg hva jeg gikk til, men mine fødsler var likevel mine unike opplevelser, og jeg lot dem ikke bli farget av andres beskrivelser, enten de var skrekkopplevelser eller fantastisk flotte. Det er jeg glad for. Det eneste jeg pleier å si til førstegangsfødende jeg treffer om fødselsopplevelser er at det er en av de få virkelig sanne klisjeer jeg vet; Uansett hvor smertefull fødselen er, er den fysiske smerten glemt og borte i det øyeblikk barnet er der 🙂
Lykke til videre i barseltiden, Clara! Det er så hyggelig å lese dine hverdagstanker om hus og hjem og livet i allmenhet!
men helt ärligt, Clara. man vill väl veta hur det är? varför ska man linda in det eller hålla käften? vet fler som efter förlossningen säger MEN VARFÖR VAR DET INGEN SOM SA NÅGOT?
har precis fött mitt andra barn och den förlossningen var vidrig i jämförelse med den första, så att vara förstföderska har inget att göra med upplevelsen eller som du skriver, att man inte har någon erfarenhet. det spelar tyvärr ingen roll.
nu gjorde du ju just dig själv till expert på att be andra att vara tysta.
skämmes du med.
Jag håller verkligen med! Det är inte bra att utse sig själv till expert..
håller med fullständigt. dessutom är det väl upp till var och en av alla gravida att läsa och ta till sig av de förlossningsberättelser som snurrar runt. ingen tvingar någon att läsa något. och vill man inte HÖRA något så är det bara att säga till.
Hur jag tar emot sådana berättelser beror nog mycket på den jag är. Är själv varken den stjärnögda välsignade typen eller den hysteriskt oroliga, och kan se självständigt på min egen förestående första förlossning som är ett par månader bort. Vården är ibland mycket svår att navigera i, och jag upplever att det utan egen kunskap (om såväl positivt som negativt) är ännu svårare. Jag behöver kunskap för att själv kunna styra i situationen och göra informerade val. Min upplevelse är att jag sällan har fått all den kunskap som jag behöver från vården själv. Patienter har rätt att få bra information, men ”bra” är ingen absolut term och upplevelsen av ”bra” varierar mellan individer.
I sådana här frågor kan jag endast utgå från mig själv, och att generellt tala om vilka råd ”man” vill ha eller inte ha fungerar inte riktigt – vare sig det gäller skräckhistorier eller pepp. Att uttala sig för kollektivet utan att ha signifikant underlag är överilat. Ett råd är att som i alla mellanmänskliga situationer försöka lyssna av den andra personens reaktioner och signaler. För min egen del vill jag absolut inte bli peppad på ett sätt som för mig känns fel; då känner jag mig inte sedd och förstådd. Pepp kan ibland råka vifta bort frågor och farhågor.
Ser vi till samhället behöver traumatiska förlossningar bli kända och diskuteras eftersom dessa erfarenheter bildar opinion och driver utveckling. Så förbättras över tid förlossningsvården och bemötandet av föräldrar i den (det är ju inte bara kvinnor som upplever en förlossning). Jag menar att de erfarenheter människor delar mellan sig är mycket viktiga beståndsdelar i denna utveckling. Sverige är ett jämförelsevis bra land att föda barn i, men jag tror ändå att det finns utvecklingsmöjligheter och att var och en som medborgare är viktiga byggstenar i att se till att det händer.
Det jag upplever som knasigast i hela gravid-förlossning-sammanhanget är att bilden av pappan fortfarande är rätt stereotyp utifrån mina egna förväntningar. Jag hade nog väntat mig en annan, mer jämlik bild av mammor och pappor.
På två vis. Inte behöver man höra det allra värsta MEN har man som jag vänner som idealiserade allt från amning till hur fantastiskt bra sexliv(?) man har efter att fött barn, då kan verkligheten bli lite väl häftig…. Skulle verkligen velat att någon sagt åt mig att det gör ont men är världens häftigaste, att amma gör ont ibland och att bebisen inte dör av att inte ammas. Hade önskat att berättelserna varit rosa med svart kant. Då hade åtminstone jag kännt mig mer lyckad och normal….
Enig med deg.
Jamen visst. Och de som säger att de ville höra historier när de var gravida för att förbereda sig, det är ju såklart en bra inställning det också. Och folk berättar säkert gärna om man frågar. Det som Clara mest vände sig mot var väl det här om alla som ska berätta skräckhistorier oombedda i tid och otid. Det kan ju vara lite okänsligt, alla vill inte höra.
Helt rätt!! Bra skrivet. Och stort Grattis till ert lilla gryn.
Din blogg är så himla bra. Och viktig.
Håller inte med helt, men nästan. Undvik skräckhistorierna om den hemska förlossningen, ja.
Men jag hade önskat att jag hade vetat LITE om hur svårt det kan vara att få igång amningen. Jag var helt oförberedd, hade bara hört allt det där ljusa och fina om närheten till barnet etc. Det tog 6-8 veckor innan allt fungerade. Jag var SÅ nära att ge upp.
Sedan var det helt underbart.
Jag håller helt med dig!!
När jag var gravid bombarderades jag med den ena skräckhistorien efter den andra om hur det var att föda barn.
Så när jag sedan hade världens bästa förlossning som var över på 2,5 tim från första värken till att bebisen var ute har jag verkligen försökt berätta om det för alla gravida. För att liksom försöka motverka alla hemska historier dom får höra och visa att det kan faktiskt gå hur bra som helst.
Problmet är bara att det många gången känns som att folk blir lite sura för att man berättar om en helt problemfri, snabb förlossning utan några smärtor som känns som att man ska utplånas från jordens yta. :-/ Men jag brukar stå på mig, för det behövs verkligen en motpol till alla hemskheter som de stackars gravida får höra. 🙂
Amen!
Jag brukar alltid utelämna de värsta detaljerna när jag pratar med någon gravid eller någon som inte har barn om förlossningarna mina.
Just för att det är olika för alla och det sista man behöver inför en förlossning är rädsla 🙂
Jovisst, är det så! Men det är en svår balans på något sätt. Jag hade nog en väldigt romantiserad bild av förlossningen och det blev ju en liten krock med verkligheten. Å andra sidan är jag helt inne på detta med att leva mer efter devisen: Ta ut glädjen i förskott 😉 och då är ju den lilla krocken bättre, än att ha varit orolig under hela graviditeten.
För övrigt är din barnkammare det sötaste man sett på länge!
Kram och ha en fin torsdag!
Som vanligt håller jag med dig Clara!
En sak som ganska sällan kommer fram tycker jag är att upplevelsen kan vara tudelad. Jag menar -visst gör det ont, men det är samtidigt en enormt häftig känsla att inse vilken otrolig kraft man besitter! För mig har det absolut varit upplevelser jag inte önskar att jag varit utan. Därmed inte sagt att de som känner sig trumatiserade och verkligen känner att de kunde varit utan all smärta de förknippar med förlossningen är sämre än de som har positiva upplevelser. En förlossning får aldrig vara en ”duktighetstävling”!!!! Själv har jag bara fött två barn men båda förlossningarna var helt olika varandra, så du har alldeles rätt i att man aldrig kan tala om för någon annan ”hur det är”. Om samma person kan ha helt olika förlopp så är det såklart helt omöjligt att säga hur det är för någon annan. Jag hoppas att din egen förlossning är något du ser tillbaka på med positiva känslor Clara! Kram
Jo, visst får man råd och visst är det tröttsamt! I början av min första graviditet fick en frisör mig att må dåligt (jag var otroligt känslig!) med ”goda råd”. Hon hade aldrig fött barn och självklart ingen utbildning i ämnet men tyckte ändå att hon visste bättre än mig. Ville fråga henne om de verkligen läst om graviditet och hälsa på frisörskolan?
MEN… Nu vill jag ändå ge råd! Mest för att det är sånt jag inte visste själv trots att jag läste allt möjligt. Och jag tror jag hade mått bra av att höra de råden!
Jag skall bespara er de råden, men här är ett tips jag inte kan låta bli att dela med mig av; om bebisen kissat en liten skvätt i soffan/sängen är det bökigt att tvätta hela madrassen/soffkudden för en liten fläck. Ta lite bikarbonat/bakpulver upplöst i vatten och badda in, torka sedan genom att pressa handdukar mot. Funkar super mot lukten!
Jag har också svårt att fatta det där vältrandet i hemskheter man är med om som mor. Sjukt opassande och okänsligt är vad det är.
Mmm… Så sant, så sant.
Och det gäller inte bara förlossningar. Hur ofta möter vi inte människor som behöver nån som lyssnar med att istället prata om våra egna eller andras erfarenheter.
Eller genom att tro att vi förstår det som vi inte kan veta något om:
http://www.villhabarn.se/inlagg/142-Mycket-att-lära
Jag övar, men har lång väg kvar…
Haha, ja oj vad folk (kvinnor) kände sig tvungna att upplysa om alla söndertrasade, traumatiserade numera handikappade kvinnor som förstörts helt av sin förlossning.. Tur man var som en gås och sökte upp de fina berättelserna som man kan hitta överallt!
Jag tyckte att det var lite härligt att få höra något riktigt när min syster och hennes höggravida (för andra gången) vän pratade om det. De sa ju även att de förträngt lite hur det var och så. Men jag tyckte det var bra att få höra hur det kan vara, för som en ogravid ung tjej får man sällan det, på riktigt alltså. Kan vara bra att veta att det händer si och så med kroppen som man kanske inte alls var beredd på.
Delvis håller jag med dig, det är onödigt att stressa upp en gravid kvinna, i synnerhet förstföderskor med de värsta scenarierna. Å andra sidan är jag själv en sådan som vill vara beredd på det värsta och på att allt kan hända, vill inte bli tagen på sängen med något som jag inte förstår vad det är.
Å jag håller verkligen med! När jag var gravid såsade jag dock helt in på förlossningsberättelser. Ville läsa långa, korta, härliga, jobbiga..ja, allt! När vår lilla dotter landade i våra armar skrev jag ner vad som hade hänt. Kanske mest för att minnas själv. Kram!
http://niomanader.wordpress.com/2008/06/23/forlossningsberattelse/