Två saker jag bestämt mig för att göra nu när jag har barn:
Ta mycket hjälp av alla som erbjuder sig. Att få passa någon annans barn är en av de största gåvor och förtroendeuppdrag man kan få. Varje gång jag fått äran av någon vän eller bekant känner jag mig alldeles mallig. Den gåvan vill jag också ge. Dels för att det är roligt, men också skönt för oss att bli avlastade ibland. Utvilade glada föräldrar ger gladare barn. Vi har redan haft barnvakt massor av gånger och det är rätt skönt att testa och upptäcka att det förstås går alldeles utmärkt.
Låta männen i mitt liv ta ett stort ansvar. Det är så lätt hänt att så fort en kille håller i en bebis så kommer alla och säger nåååååå vad ni är sööööta. Nästan lite nedlåtande, vilket jag vet gör många män så besvärade att de slutar hålla bebisar i rädsla för att bli granskade och uttittade. Men jag brukar helt sonika placera min bebis i famnen på män, gubbar och killar i min bekantskapskrets. Och ta för självklart att de kommer klara av det. Det gör de alltid och alla växer med uppgiften. Och ingen står över axeln och suckar näää så gulligt! En man som håller en bebis.
123 svar
Tack Clara för dina fina tankar om föräldraskap. Jag tar dem till mig och hoppas jag kan hålla dem levande när min bebis kommer i september. Och angående det där nedlåtande tonläget: är det inte helt galet!? Och det är enligt min erfarenhet endast kvinnor som uttrycker sig som om det vore lite gulligt och liksom på låtsas varje gång en man håller ett barn. Jag hoppas du fortsätter skriva läääänge till!
Rätt Linda – det är faktiskt inte alla som vill hålla ett barn. Jag hade tyckt att det hade känts ganska jobbigt om jag hade blivit tvingad till att hålla ett barn. Eftersom föräldern just, med all rätt, ser barnet som en oerhörd gåva är det ju inget man så lätt kan säga nej till. Jag uppskattar när föräldern först frågar om det är ok.
Det tycker jag är väldigt konstigt – hur gör ni om ni går och fikar med en kompis som har barn? Kan ni inte ens hålla barnet medan föräldern går och hämtar te? Det känns väldigt sorgligt faktiskt. Jag har burit både barn, djur, och stora tunga väskor för att assistera mina vänner. Jag skulle aldrig komma på tanken att neka en vän assistans för att jag tycker att det är obehagligt att bära vissa saker.
Äsch nu överdriver du väl lite.. Sorgligt? Neka assistans?! Man kan hämta teet åt sin vän istället för att hålla i barnet om man tycker att det är obehagligt, då ställer man väl upp lika mycket ändå? Jag uppskattar min valfrihet. Jag har valt att inte skaffa barn och måste därför få välja att hålla i ett barn eller inte. Jag blir rent utsagt irriterad på föräldrar som bara sätter sina barn i knäet på någon som inte har fått välja själv. Och assistans med att hålla djur… allvarligt?? Du måste väl förbövelen inte stå och hålla en hund eller ett marsvin eller vad det nu är om du tycker det är grymt äckligt/läskigt? Jag har iallafall ingen vän som skulle tvinga mig till det. Och sedan att du jämför barnet med en tung väska… Haha, förlåt för detta utspel men jag blev så provocerad! Tycker du är jättebra förövrigt! Kramar /Lisa
Alla älskar inte att gulla med barn och vill inte göra det, så självklart kan man inte kräva det av någon! Men att inte ens hålla i ett barn för att assistera en vän, kollega osv? Klara man inte av att göra det är det nog något man borde söka hjälp för – precis som man kan få hjälp om man är extremt hundrädd. Är det inte så extremt borde man rimligtvis orka hålla en unge ibland även om man inte har lust. Annars tänker jag att man måste vara fruktansvärt självisk. Det är ju ändå människor vi pratar om, inte missfoster från yttre rymden.
Jag menar naturligtvist mer ”förresten” än ”förövrigt”, menar inte att din kommentar gjorde dig sämre! 😉
Om detta tvista de lärde…..
Det är väl så att alla gör som de tror och tycker är bäst för just sitt barn, och då är det bäst för det barnet.
Jag tycker det verkar vara fantastiskt att få ”dela med sig” av sitt barn till andra. Visst att jag är mitt barns mamma men samtidigt så har ju barnet fantastiska mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar och föräldrars vänner. Dessa människor är några jag litar fullständigt på och som jag vet gärna tar en stund med bebisen för att få äran att knyta starka band till det lilla livet. Jag vill inte utesluta dem från att ta del av barnets liv.
Jag tycker att du har en sund syn på ditt föräldraskap Clara! Du inspirerar mig genom dina ärliga inlägg och det är grymt modigt av dig! 🙂
Jag tycker du är tuff (på ett positivt sätt) som vågar diskutera det här i din blogg. Det är nästan bara kvinnor som reagerar med förfäran om man har barnvakt ibland åt sin baby. Nästan som om de tror (eller vill) att barnet inte kan ha flera nära relationer. Det är klart att det kan vara känsligt för barnet att resa bort flera dagar, men några timmar?
Jag har t o m fått kommentaren när sambon varit hemma med barnet och jag ute på nöje eller ärende: -”Jaså, är sambon barnvakt idag?”
Vaddå, barnvakt? Det är ju barnets far!
haha vad kul jag fick den kommentaren häromdagen (jag är mamma).. visserligen var jag ju barnvakt, vaktade mitt barn..
Hej!
Jag tycker det kanske skulle vara bra om du frågade alla inte bara männen OM de vill hålla, jag har varit med om att stolta nyblivna föräldrar dumpat över sina underverk på mig och jag tycker bara det är extremt obehagligt, det är inte så att jag inte gillar barn, jag är bara ointresserad av dem. Och jag tycker det är väldigt oartigt eller hur jag ska uttrycka mig att bara anta att jag skulle vara det för att jag är tjej.
Jag tycker det är underbart att du har en annan erfarenhet dock.
alltså… jag har inte barn än, men när jag läser de som är negativa till claras inställning här blir jag mer nervös inför föräldraskapet än jag blivit av förlossningsteve eller liknande. Ni får det att låta som att föräldraskapet är inkörsporten till en läskig sekt, där allt man lever för är ens barn. ”Du skola icke ha andra intressen, behov eller identiteter än barnets intressen, barnets behov eller föräldraskapets identitet”. Ni prata om djuriska instinkter och beskriver helt överdrivna beskyddardrifter (ingen ska få hålla ens barn utom mamma eller pappa?!) och får det att låta som om den person man en gång var ska helt utrotas för att nu enbart existera för barnets ”bästa”. Och säger man emot här, ja då är man en blivande ansvarslös självisk morsa som bara lever för att förverkliga sig själv och skiter i sina barn. Men det måste väl ändå finnas en medelväg? Vad är så provocerande med att behöva tre timmar utan sitt barn? Tre timmar då man kan prata med sina kompisar, sin partner, få känna sig som något annat än endast och enbart ”förälder”? Dör barnen då? Får de hemska trauman som aldrig släpper? Visst, jag kan tänka mig att många nyblivna föräldrar inte känner några sådana behov – man vill leva 100% barn och då får de väl göra det. Men föräldrar som INTE känner så, som fortfarande har andra intressen (och nu pratar jag om att man kanske vill sitta ner i tystnad och måla en tavla en eftermiddag, inte resa jorden runt och lämna ungen på zoo), ska de skuldbeläggas för detta? VARFÖR KAN NI INTE STÖTTA ANDRA föräldrar, som uppenbarligen tar sitt ansvar, istället för att bråka på alla som inte vill göra som ”ni gör”?
Fast när man blir förälder får man nog vara inställd på att det mesta kretsar runt barnet den första tiden, de flesta upplever nog att man befinner sig i en bubbla de första två månaderna i alla fall. Då får man kanske vara beredd på att det inte är ens egna behov som styr. Tycker man skall göra som man själv känner och mår man illa och upplever stor stress (som jag gjorde) av att andra håller barnet LÄNGRE stunder tycker jag inte man skall behöva känna att man måste. Det är trots allt en känslig period, finns väl en anledning till att man löper extra stor risk att utveckla depression under denna tid till exempel.
jag säger ju inte att ens liv inte kommer kretsa runt barnet, men det är väl skillnad på att ha ett liv som till stor del kretsar runt ens barn (jag är inte korkad, jag förstår att livet förändras om man får barn och att man vill ägna massor av tid med honom/henne, särskilt i början) – och ett liv där man inte ens pallar att ens syrra eller pappa håller barnet en stund eller vaktar det så att man själv (och partnern) kan få några timmar för sig själva. Men som sagt – vill man ha det så så får man ju självklart göra så. Det som provocerar mig är att man klankar ner på andra (i det här fallet clara, men hon ju knappast ensam om att göra så här) som ibland vill göra något ensam med sin man eller vänner en kort stund. Och så undrar jag om dessa föräldrar förstår vilken avskräckande effekt deras resonemang har på vissa av oss som inte skaffat barn än, det låter ju som att man blir lobotomerad! Jag fattar att man ändras och får nya prioriteringar, men man upphör väl knappast existera som en egen människa?
eller gör man det?! Jag menar verkligen att ha en otrevlig ton om det låter så, men jag blir stressad när jag ser kommentarer från föräldrar som verkar ha blivit 100 % föräldrar och släppt allt annat. Som fnyser åt föräldrar som fortsätter måla eller skriva även efter att barnets fötts, som verkar provoceras av mammor och pappor som går ut och äter själva innan barnet har uppnått en ”acceptabel ålder” för att lämnas med morfar/moster/pappas väninna” (när nu den inträffar). ett par tre timmar och som berättar att de själva minsann aldrig lämnade sitt lilla frö längre än 30 sek i stöten första halvåret. Vill de ha det så får de väl ha det så, men sluta för guds skull att klanka ner på de som gör annorlunda! Ni skrämmer mig
Dessutom sover de ju galet mycket i början. Har nog aldrig haft så mycket tid över för att skriva/läsa böcker/måla som under föräldraledigheten. Jag existerar i allra högsta grad.
Varför tenderar det alltid bli så svart och vitt i kommentarsfältet på den här bloggen? Herregud det finns andra färger och mellanting av allt. Att inte vilja lämna ifrån sig sitt barn under spädbarnstiden innebär inte att man inte har egentid eller behov av egentid. I mitt fall turades jag och pappan om så jag fick min egentid men jag lämnade ogärna bort mina barn till andra förutom kanske till deras mormor. Nu när de blivit större och de själva vill ha barnvakt är det naturligtvis mycket skönt att ha barnvakt ibland. Alla väljer olika och har olika behov. Det som många reagerat på från båda läger är en press de känner på sig från omivningen. Oavsett om omgivningen säger att: ”man måste se till att ha egentid för att få föräldraskapet att fungera, att man är ”duktig” om man klarar av att lämna bort sitt barn” eller ”att barnen måste vara med sina föräldrar och mår inte bra av att vara med andra under spädbarnsåldern” så vet man ju vilka behov man själv har. Jag kan se det provocerande med dessa skilda uppfattningar eller kanske främst att man blir pådyvlad dessa åsikter från olika håll. Men som jag skrev innan tycker jag att det är bra att man synliggör detta problem.
Fast man blir ofta ifrågasatt som förälder för att man inte vill ha barnvakt. Speciellt av folk som inte har barn själva. Naturligtvis lät jag släkt och vänner hålla mitt barn, men barnvakt var inte aktuellt. Folk får väl göra som dom vill men jag gillar inte inställningen att man ska dela med sig av sitt barn som en ’gåva’ till folk. Det är ju en liten människa det handlar om.
haha jag menar verkligen INTE att ha en otrevlig ton. Jag har en stressad ton.
håller med Anna om att du är modig angående att dela med dig av ditt föräldraskap.
Det kan inte vara lätt att ta emot kommentarer på allt du skriver och att du faktiskt får dem ”hem till dig” och inte bara till ett jobbkontor om du förstår vad jag menar.. Det är trixigt detta med kommentatorsfältet. förstår att det är mycket det som är härligt med en blogg – att det är en dialog men det får också en del att släppa på vanliga sociala spärrar..
Hoppas iaf att du fortsätter köra på din grej och jag (och en stor skara) stödjer dig till fullo! Godnatt skatt!
Tack Elin och Anna! Ja det är inte helt lätt, men kommentarer som dessa gör mig pepp igen. Tack för att ni förstår 🙂
Vill bara uttrycka min beundran över att du väljer att dela med dig av föräldraskapet offentligt. Det är starkt. Alla nyblivna föräldrar kan bli förvirrade av allt man läser och hör om anknytning m.m., och ibland kanske man är lite osäker på vad man egentligen själv tycker och om man gör rätt eller fel. Skönt att höra att du redan verkar ha allt klart för dig och har funnit din egen föräldraväg som funkar för dig!
Det beror ju också på vad man har för intressen. Jag känner inte att jag behöver bli avlastad. För att göra vad? Och vår egentid har vi när barnet sover om kvällarna då vi till exempel tittar på film tillsammans. Alla är vi olika. Barnvakt vill jag ha så sällan jag bara kan! Och jag känner mig faktiskt ganska utvilad och glad ändå.
Nummer två har jag aldrig ens tänkt på. Är ganska självklart att män och kvinnor (pojkar och flickor) ska vara lika kapabla att sköta en bebis. Och ett ”nåååå vad ni är söööta” är inte könsrelaterat i min omgivning.
Det handlar ju inte bara om intressen. När Jakob var spysjuk och jag var förkyld var jag så himla glad och tacksam för släkten. Man vill ju inte göra sin bebis sjuk bara för att man själv inte klarar av att vara utan den!
Men det handlar mycket om intresse. Om mitt intresse tillexempel vore bio, gå ut och äta god mat eller spela tennis med min sambo så skulle jag ju vara mer beroende av barnvakter än vad jag är nu. Självklart är det hjärtligt uppskattat med släkt och vänner som ställer upp när det behövs! Jag är ingen barnvaktshatare om jag fick det att låta så, jag älskar alla jag har runtomkring mig som vill umgås med mitt barn! Dom är guld värda! Sen kanske jag och du har lite olika syn på barnvakter. Jag anser det inte vara barnvakt om barnets farmor kommer förbi när jag är hemma för att gulla lite med ungen, det är ju bara ren och skär umgängesrätt! 🙂
Jag gjorde som du med nummer två på din lista. Jag har nog inte gjort skillnad på kvinnor och män där. En kvinna känner inte mitt barn bättre än en man om de träffar barnen för första gången. De är lika valhänta och främmande båda två och behöver tid tillsammans med barnet för att lära känna det. Och så tänker jag att jag lärt mig med andra barnet att skaffa barnvakt oftare. Första gången var jag harigare och vågade inte lita på någon annan än fadern och jag själv. Jag hade absolut mått ännu bättre om jag bett om avlastning!
Jag vågade alltså lämna bort barnet till alla, bara jag fanns med i närheten någonstans. 😉 Lillebror var så sjuk att jag var tvungen att släppa på kontrollen.
Jag köper att vi står över grabbarna/männen och säger ”naw vad gulligt, så söta ni är” men det jag inte köper är att det på nått sätt är nedlåtande.
När en man får ett barn i sin famn kommer ofta den mjuka, ömma sidan, med försiktiga händer och varsamma rörelser.. ”rädslan att förstöra det lilla” hörde jag en vänn säga.. Och det är nog mer det vi ”naw vad gulligt, så söta” kommer från…
Det finns inget mer underbart än att se den sidan hos en man när han håller i ett barn, det är så speciellt.. ( och visst männen kanske inte vill höra det, att visa mjukhet och ömmhet, rädsla har väl inte ofta setts som en manliggrej) fast jag tycker det är manligt!
Min sambo sitter barnvakt!? Jag är en väldigt aktiv småbarnsmamma (en gosse på 3år och en gosse på 3månader) Flera gånger när jag varit ute och ”flängt” utan barnen så har jag fått höra -Jahaa! Sitter din kille barnvakt ikväll då?
Då blir man ju bara så paff att man trillar av stolen. Samtliga som fällt denna och snarlika kommentarer har varit 30/40-talister. När de hade barn så var det kanske så, om mamman inte hade möjlighet att ha ungen så bad hon pappan sitta barnvakt.
Märkligt!
la la la! att lämna bort sitt/ sina barn, det tror jag beror väldigt mycket på vad för slags folk som finnes i ens bekantskapskrets/familj. Alla är inte bra på att ta hand om barn, och ibland känns det som att det ”pressas” på från olika håll, det här med bortlämnande.. jag låter gärna andra hålla min bebis, men senast idag gav barnets farmor honom en matkniv att leka med, vilket hon tyckte var ok och jag inte. jag har ju ändå ansvar för detta liv och har svårt för att lita på de jag inte känner väldigt väl.. men om man är bekväm och har ”bra folk” runt sig (vilket INTE alla har!) så är ju saken biff!
det är bra att du har det, Clara,. Och de som inte har det, behöver inte känna sig omoderna. enligt mig..
Fast barnets farmor har ju ändå lyckats ansvara för fler barn som överlevt till vuxen ålder än du har i dagsläget antar jag. Inte sant? 😉
ja, men är man lämplig eller bra bara för att man har lyckats med konsten att få sina barn att ”överleva”? vad får barn för men av en förälder som dricker, eller hur är det egentligen när bebisar får i sig en massa tobaksrök? herregud, alla människor som har barn eller vistas kring barn är inte sunda!
Sant såklart, men överbeskyddade eller -curlade barn behöver inte heller bli helt sunda individer. Det är inte enbart fysiska men man behöver bekymra sig om som förälder.
Håller med dig Clara!… till viss del..
Jag håller med till den grad att det är bra att kunna känna tryggheten i att låta någon annan ta hand om barnet en kväll eller så. Jag har sett så många mammor som håller ett så krampaktigt tag om sina barn att de knappt låter pappan ta sitt ansvar. Jag vet flera män som mer än gärna tar sitt ansvar för sitt barn som de älskar, men som inte tillåts ordentligt. Där mamman t.ex ringer till dagis när pappan ska hämta, för att fråga om han kommit dit än. Jag vet mammor som aldrig åker iväg och handlar mat själva, för de litar inte till att mannen fixar det själv några timmar. Dessa mammor klarar heller inte av att ha en barnvakt en kväll sedan när barnet blivit 3 år ens. För de har inte vant sig vid att lämna bort det. Jag tror det är viktigt att kunna göra det nån gång ibland för att kunna hitta på nåt ensamma och vårda relationen. Dock menar jag inte att det inte är ett fint band mamman har till sitt barn. Underbart med föräldrar som verkligen är fästa vid sina barn och vill umgås med dem. För jag har också sätt den andra sidan. Människor som jag inte förstår varför de ville ha barn. Det verkar ibland som man ska ha de för att få status, men att man inte ska va så mycket med dem. Jag har sett barn som har enormt långa dagis och fritidsdagar och knappt träffar sina föräldrar, för att det ska göra karriär. Och då ska barnen dessutom va hos farmor på helgen för att föräldrarna ska ha egentid.
Det finns tyvärr två sidor av detta och det verkar vara en svår balansgång.
Nummer ett håller jag inte med om. Jag ska bara ta hjälp om jag verkligen behöver, annars ska jag ta barnvakt så sällan jag någonsin kan.
Jag ser ner lite på min farbror som jämt ska ha barnvakt åt sina barn.
Att ta mycket hjälp är toppen. Det har jag också alltid gjort. Både man själv och ungen har tillbaka det tusenfalt!
Det där med männen har jag faktiskt aldrig tänkt på..
Det här var, många bra inlägg till trots, nog ett av de bästa inlägg du någonsin skrivit!
När jag fick barn väcktes nån slags djurisk modersinstinkt i mig. Jag mådde fysiskt illa när någon annan än jag eller pappan höll barnet längre stunder eller gick iväg med det där jag inte kunde se. En känsla jag inte kunde styra. Själv kände jag mig som en snål person som inte kunde dela med mig av mitt barn till andra som också älskade det. För mig hade det definitivt inte varit avkopplande återhämtning att ha barnvakt de första månaderna, jag hade varit ett vrak!
Sedan jag själv fick barn ber jag aldrig att få hålla ett nyfött barn, tycker inte att man skall känna att man behöver vara generös och dela med sig när det gäller en bebis.
Jag håller med dig till fullo och känner igen mig i det du skriver. Jag drabbades också av denna djuriska modersinstinkt, något jag inte alls var förberedd på. Och barnvakt var inte heller ett alternativ för mig och min man. Forskning om spädbarn pekar på att man ska undvika separationer från barnets föräldrar för att främja anknytningen på bästa sätt, särskilt när barnen är pyttesmå.
Jag tycker du är så redig!
När min bror fick bebis var det största lyckan att få barnvakta, vilket jag ofta gjort och gör. Nu när hon är två år har vi ett särskilt band, svårt att se hur det skulle vara negativt för någon. Jag ”stjäler” inte hennes kärlek från föräldrarna precis…
Det finns en bok som är tankeväckande som heter ”Varför väljer jag alltid fel partner?” av Eva Rusz. Där beskrivs olika anknytningsmönster som vi som barn får. Dessa anknytningsmönster går säkert i arv också…
Du är rolig ibland. För bara ett par dagar sedan skrev du folk (som undrade hur du hinner allt) på näsan med att ditt barn minsann har en far också. Nu säger du att ni redan lämnat bort honom massor av gånger.
Två mycket fina formuleringar Clara! Så ska jag också göra när jag får barn i framtiden. Jag vill så gärna ha barn med min man men jag vill också så gärna ge mina föräldrar och svärföräldrar barnbarn o jag hoppas de vill vara med så mkt det går!
Låter som mycket sunda tankar tycker jag!
Barn mår definitivt bra av att uppfostras av många och föräldrar mår utmärkt av att få lite egentid och avlastning. Synd att samhället i dag oftast inte alls fungerar på detta sätt, många har ju inte sina släktingar och föräldrar i närheten att kunna få hjälp av med barnpassning och annat. Själv är jag uppvuxen på en gård på landet med hela släkten i grannskapet. Jag & mina syskon blev passade av alla möjliga släktingar och vänner, det fanns alltid en famn att krypa upp i. Det var fastrar, farbröder, morföräldrar, farföräldrar, grannar, vänner och en massa andra som jämnt fyllde huset med skratt, sorl och en massa trygghet. Men alla har vi olika förutsättningar med olika sociala nätverk och olika behov. Huvudsaken är att man är lycklig och nöjd med det livet som man valt att leva för sig själv och sina barn 🙂
Men hur 17 bär ni er åt för att få folk att erbjuda sig att vara barnvakt?
Jag och maken skulle mer än gärna lämpa över våra små söta lite då och då. Om andra VILL ta hand om ens barn är det faktiskt lättare att vara tacksam för barnen själv också, även när de testar ens tålamod.
Fortsätt så ni och vara tacksamma för fina vänner och familj!
Jag passar gärna dina barn!
Hihi! Roligt att höra!
Jag har fem syskonbarn som jag har fått haft hand om på egen hand. Det är verkligen skoj och jag älskar barn.
Däremot är jag rädd att om jag själv får barn kommer jag att bli en sån där mamma som tycker att ”det är enklast om jag gör det” och sedan roffar åt mig min unge. Som kommer att dra mig för att lämna bort (med en massa instruktioner, förmaningar och tips)
Jag är nämligen sådan när det gäller mycket annat. Vill ha det på mitt sätt och tycker att jag gör allt så himla himla bra själv. Jag tycker verkligen synd om min sambo många gånger.
Men gud, vad trist med negativa kommentarer på detta. Tycker det är underbart att läsa om dina två löften till dig själv, hoppas du håller dem!
Jag känner ”naaaw” och en dragning i livmodern typ, när jag ser män hålla bebisar… Inte för att jag tycker det är ovanligt eller lite löjeväckande gulligt, utan för att det är två av mina älsklingsfavoriter ihop 😉 Män som ser det som en självklarhet att hålla barn, trösta, prata med barn – det känns som en förutsättning för att jag öht ska vara intresserad av en man. Inte för att jag ska ha fler barn, det bara kommer över mig en känsla…
Clara du är verkligen BÄST alltså!
ditt inlägg om att inte jämföra fick mig att skratta så jag nästan grät. Tänk att något så ”komiskt” kan vara så sant…
Det sticker nog i ögonen på vissa att du kan vara både framgångsrik, pysslig och mamma på samma gång – men vi är många många fler som tycker du är fantastisk och hur bra som helst!
På tal om att sticka i ögonen, för ett antal år sedan gick min dåvarande chef (som var VD) hem på sin mammaledighet och förklarade att hon skulle komma tillbaka efter 6 månader – då var det flera som sa – ”ja det där tror jag inte på för 5 öre när hon har sin lilla baby i famnen kommer hon inte kunna tänka sig att lämna över ”den” till pappan”.
Efter 6 månader när chefen kom tillbaka var alla glada för hennes skulle utom olyckskorparna som sagt att det inte skulle funka, de kunde liksom inte glädja sig…
stor KRAM från Angela
Ja, hur ska man kunna vara en bra förälder om man inte ger sig själv lite återhämtning? Jag är övertygad om att du är en utmärkt mamma! Det här om män och bebisar har jag faktiskt inte tänkt på, men du har helt rätt i det!
Jag har faktiskt aldrig upplevt att det är sådär när det kommer till män med barn…
Klok du är. Vi har varit dåliga på att be om barnvakt, fast det är svårt när man inte har så många att fråga. Skruttan fyller 2 i maj och vi har varit ifrån henne längre stunder (ca 4 timmar) TVÅ gånger sen hon föddes…Jag saknar verkligen det där sociala nätverket, man måste få lite andrum ibland för att orka med att vara en bra förälder och för att man ska kunna vårda sitt förhållande.
Helt rätt!
Jag konstaterade, lite stolt, att jag slutat tycka att det är extra gulligt med pappor som drar barnvagnar eller har bebisar i bärsele. När jag var yngre kunde jag få sånadära ”NAAAAAWWW!!!”-känslor av det och det irriterade mig som 17!
…jag får NAAW-känslor av alla föräldrar med barn! 🙂
Det får jag med, det var de där extra naaaww-känslorna till karlar med barn som jag störde mig på.
Men Lina, vilken konstig kommentar. Varför skulle det vara ” fel” att ha barnvakt?
Jag har en son som är 2 månader, han är det bästa som någonsin har hänt mig och min man MEN det är också JOBBIGT ibland att ha barn. Härom dagen kom svärmor och tog hand om min son i två timmar så att jag kunde unna mig en massage. Efteråt kom jag hem som en pigg, glad mamma med ny energi och hemma väntade en stolt svärmor.
Snart fyller min man år, då ska jag bjuda ut honom på restaurang medan min syster passar vår son, vi ska då få en stund för oss själva med god mat och ett glas vin- en paus från bajsblöjor, amning och babyskrik, det är viktigt att ta hand om relationen också, DÅ är man en bra förälder!
inte fel med barnvakt. det som jag tycker känns ”fel” är att det blir som en norm; detta att skaffa sig avlastning. som att man är duktig om man lämnar ifrån sig sitt barn. som att man då skapar ett barn som ”minsann kan sitta i knät på vem som helst” etc. och vad är poängen med det?! att vi föräldrar ska känna oss duktiga som har ett barn som redan som liten är socialt anpassad?!
Men Lina då! Du har ett krampaktigt behov av att försvara din oförmåga att släppa på ungen. Skulle inte bli för förvånad så ditt förhållande med barnets pappa kraschar för att ni inte varit bara ni som människor, och inte mamma och pappa i alla lägen. Får se hur lycklig ungen är då när föräldrarna går isär och främmande nya bonusföräldrar dyker in i bilden.
Gud vilken låg och onödig kommentar! Ja det är en åsikt precis som Linas men Lina har inte skrivit något drygt utan väldigt sakligt framfört sina åsikter. Acceptera att alla inte håller med i exakt allt vad Clara skriver, acceptera att Clara är en människa med klokheter, fel och brister som vilken annan som helst. Jag tycker Lina och Clara har frammanat en viktig och intressant diskussion.
Egentligen en kommentar till Saks kommentar om inte förvänta sig någon trevlig ton tillbaka om man inte själv kan hålla en trevlig ton. Nä, det är inte lätt att vända andra kinden till och behandla andra som man själv vill bli behandlad. ”Jamen, det var X som började!” Och så kravlar de flesta av oss runt i sandlådan och beter oss illa. Hm. Jobbigt. 🙂
Lina har tvärtom skrivit väldigt många dryga saker. Det är iaf en åsikt som flera verkar hålla med om.
Ex: Linas allra första kommentar.
”så bra då; duktiga ni är. eller? det låter som du klappar dig på axeln iaf. och jag kan inte förstå; vem vill frivilligt lämna ifrån sig sitt nästan nyfödda barn?!? och då bli en ”glad förälder”?!?”
Clara blir ofta ifrågasatt men för det mesta av en smula mindre konfrontationsönskade formuleringar.
Om man inte håller med om ett inlägg så är man fortfarande fri att hålla en trevlig ton och kan man inte det så bör man inte förvänta sig någon sådan tillbaka heller.
tack <3
tack, men jag tror vi kommer klara oss. för vi är inte alls ”bara mamma och pappa”. att vi väljer att inte ha barnvakt, betyder inte att vi inte har en vuxen relation. tvärtom. vi får en himla massa chanser att prata, umgås, göra saker tillsammans, då vi delar lika på föräldraskapet, och umgås tillsammans alla tre. och har tur som har ett barn som faktiskt inte är vaket dygnet runt.
tror inte att förhållanden behöver vara så sköra att de går under om man inte får avlastning av utomstående mellan amningarna; isf ska man nog fundera på sitt val av partner.
vrickad humor vet jag inte, men däremot är det aldrig fel med lite provokation… även om det i det här fallet inte var mitt primära syfte. men man säger inte emot clara bara så där, har jag märkt. då blir det storm. jaja. bra så. och hur skrattretande det än må låta, så tycker jag faktiskt detta; jag-vill-ta-hand-om-mitt-barn-själv.
Väldigt dryg och onödig kommentar måste jag säga.
jag tror Lina har lite vrickad humor och bara försöker provocera…
Det är en åsikt precis som din.
Mina föräldrar lämnade aldrig oss med barnvakt och så när vi var små. Vi fick istället hänga på dem vad de än gjorde och liksom anpassa oss efter deras liv och rutiner. Det funkade bra i vår familj. De ville att vi skulle kunna prata innan vi började dagis så att vi kunde berätta om något var fel. Nu har ju inte alla den möjligheten men jag tycker att tanken är god. Personligen så är det nog ytterst få som jag skulle lita på med mitt eget barn när det är väldigt litet är jag rädd. Men det får vi se den dagen. Det viktigaste är nog att man gör så som det känns rätt för en själv.
”vi har redan haft barnvakt massor av gånger”… så bra då; duktiga ni är. eller? det låter som du klappar dig på axeln iaf. och jag kan inte förstå; vem vill frivilligt lämna ifrån sig sitt nästan nyfödda barn?!? och då bli en ”glad förälder”?!?
själva ville vi bara vara nära, nära vår bebis, när han äntligen kommit ut. skulle känts hemskt att ”lämna över” honom till någon annan titt som tätt, både då och nu (han är ett år nu).
detta prat om avlastning – vad menas?!? vem vill bli avlastad från sitt eget barn?!? ok att man behöver och vill få en stund själv varje dag; men då kan den andre föräldern vara närvarande, eller så passar man på när barnet sover. eller så planerar man in en barnvakt, som alla kan förbereda sig inför. inte sådär slentrianmässigt hosta över barnet till någon annan i närheten, bara för att det tydligen ska skapa ”sociala, frigjorda barn” typ. varför ska det vara så eftersträvansvärt förresten?! och ska det isf verkligen ”skapas” av oss vuxna?!
jag tror att trygga barn, som är nära sina föräldrar och får massa kärlek av just dom, blir så som dom är tänkta att bli; sociala eller inte. men med en grundtrygghet och en känsla av att vara vald.
När man får barn har människor runt omkring en tendens att släppa på alla vanliga spärrar. De kritiserar, mässar om vad som ”minsann är bäst för barnet” och kan inte se längre än näsan räcker. Det är som att när man skaffar barn så blir man ett öppet mål för alla andra. Och det är klart att man ska bry sig om barn, och reagera när de far illa. Men ärligt talat så är det ju sällan det som det hela handlar om. Lisa, att utgå från att andra inte klarar av att ta hand om sina barn medan du själv anser dig ha all världens kunskap om dem, är faktiskt lite sorgligt. Jag ser föräldramötena framför mig: Ack och ve.
Du kanske själv skulle kunna känna igen dig i det med ”glad förälder” om du fick lite avlastning. Av att dömma av dina inlägg, verkar du inte vara en alltfär glad person.
Låter dessutom som du har ett något osunt kontrollbehov och inte litar på att andra människor kan ta hand om ditt barn lika bra som du. Kanske borde du öva på det där med tillit, skulle nog vara utvecklande både för dig och ditt (dina?) barn. Att låta kära personer som man litar på passa ens barn är hur fint som helst.
Min kommentar är givetvs riktad till lina.
tack tack.
det är nog kanske så ja. att jag litar mest till mig själv och min partner, när det kommer till att ta hand om vårt barn. och måste jag skämmas över det?! måste jag träna bort det?! jag tycker det känns helt ok faktiskt. sunt, i mina ögon.
förstår om du tycker annorlunda, och det är också en bra metod.
bara man är nöjd med sina egna val. och det är jag. och därför är jag glad. däremot är jag inte mycket för puttinutiga och hurtiga kommentarer; så visst, fine, jag kanske låter sur och bitter. eller så är jag bara väldigt säker på vad jag själv tycker.
och det tenderar ju att provocera.
Jo, men det är väl ganska naturligt att det uppfattas som provocerande att påstå att man själv skulle vara otvetydigt lämpligast att fatta alla beslut rörande sitt barn.
Det må vara hänt att vi av (framför allt) praktiska skäl låter föräldrar ha nästan oinskränkt rätt över sina barn, men det betyder inte att de vet bättre än någon annan vad som är bäst för barnen ifråga. Andra människor har ju trots allt lyckats såväl som misslyckats med att uppfostra barn. Jag känner ingen som inte kan anmärka på något som deras föräldrar gjorde ”fel” i just deras egen uppfostran. Nåt som kanske passade utmärkt för ett syskon, men var helt olämpligt på dem själva och jag kan nog garantera dig att dina barn kommer att känna likadant – allt kan inte bli rätt.
Sen tycker jag allt att det är rätt förmätet av dig att å ena sidan klanka ner på andras val när det kommer till hur de uppfostrar sina barn samtidigt som du hävdar självklarheten i att du vet vad som är bäst för ditt barn. Det kanske snarare är så att du vet vad du själv mår bäst av. Då klingar det säkert bättre att låta som att du har barnets bästa i åtanke och enbart dina ”motståndare” (som du verkar se det) har sitt eget bästa i fokus.
Jag håller helt med dig i ditt resonemang, lina. Jag har en dotter som idag är snart 2 år. Jag och min man hade aldrig barnvakt under hela hennes första levnadsår. Och det finns inget som helst ”duktigt” med det och det var heller inget medvetet val, mer än att vi inte har någon familj som bor i närheten som skulle kunna avlasta. Under min dotters första månader kände jag ett oerhört starkt band mellan henne och mig och hade svårt att vara ifrån henne längre stunder. Men i takt med att hon blev rörligare och började utforska världen på egen hand kändes det helt naturligt att vara borta från henne. Jag tror inte alls på resonemanget att man måste ”vänja” ett barn vid att vara vid andra människor redan när de är spädbarn. Vår dotter går hos dagmamma och är hur trygg som helst med det, och hur nöjd som helst de gånger någon annan passar henne. Vi fick ofta höra när dottern var liten och vägrade ligga i barnvagn att vi borde vänja henne vid det. (Vi hade henne endast i bärsjal hennes första månader) ”Annars kommer ni att få bära henne i tid och otid”.. Vilket visade sig vara helt fel. Nej, gå på magkänslan och lyssna inte så mycket på vad andra tycker och tror sig veta om barn. Det finns inget som helst coolt eller duktigt med att lämna bort sitt spädbarn, även om det säkert inte är skadligt för någon heller. Man gör det man måste och känner är rätt för sig själv.
skönt att få lite medhåll 😉 tack – du förstod vad jag menade.
för jag tycker ju som så, att oavsett om man inte vill lämna bort sitt barn första året (som jag), eller som man gärna tar emot barnvakt mellan amningarna, så ska inte det senare ses som det mest eftersträvansvärda.
idag har det nästan blivit någon slags norm att man ska vara så självständig som möjligt som förälder; våga/vilja lämna bort sitt barn tidigt; se till att skaffa sig egentid, börja jobba samma dag som man lämnar BB osv. DET om något leder till slitningar i en familj, tror jag. oavsett om det är mamman eller pappan eller båda två som ser det som en utmaning att försöka leva samma liv som innan barnet kom.
Men då är vi ju eniga!? Jag tycker också att det är sorgligt att det blivit en norm att föräldrar ska vara så självständiga. Jag är väldigt rädd om mitt äktenskap och mig själv och just därför väljer jag att ta mycket hjälp av alla nära och kära för att stötta upp oss och vår lilla familj så att vi kan hålla ihop på bästa sätt.
men kan du förstå hur jag tolkade dig (och andra)?! kan du hålla med om att det (oftast) mammor får ”beröm” om det kutar ut utan den nyfödda så fort som möjligt, eller är ”coola” nog att lämna över till barnvakt så fort som möjligt?! så är det iaf i min bekantskapskrets, och i många föräldrabloggar och forum.
sen att inte DU tycker så, det var inte riktigt det jag ville skapa debatt om. utan just detta att man som förälder idag kan få ”skämmas” om man väljer att behålla bäbisen i egna armar, och inte vill ha ”avlastning”.
det är ju till och med vanligt med föräldrar som skäms och vill förklara sig, när deras barn (i andras ögon) är ”mammiga” eller ”pappiga” – som om det vore fel?! det är väl bra med ett barn som känner behov av att vara nära sin förälder, tänker jag. att springa fram till vilt främmande människor och kasta sig i famnen på dom; det känns mer osunt..
tack för att du tar dig tid att kommentera tillbaka!
Håller helt med dig! Det är skillnad dels på barn och barn, vilket trygghetsbehov de har, och sedan också vid vilken ålder man kan lämna ett barn. Själv anser jag att spädbarn INTE ska lämnas bort utan i lugn och ro få knyta dessa så viktiga närhets- och tillitsband. Barn brukar ha en period vid 1 1/2 när de är extremt mammiga. Låt dem vara det! Tillits- och trygghetsgrunder läggs som mest när barnet är upp till 3 år gammalt. Det är också viktigt att barnet är så mentalt moget, när det blir lite större, så att det förstår att mamma eller pappa kommer tillbaka (om man vill ha trygga barn, annars kan ni ju slänga omkring dem lite som ni vill för att man själv ska ha det bra!)
Lina- jag förstår vad du menar och hur du tänker, och håller helt med i det du framhåller gällande att barn skall få tid med sina föräldrar. Tycker dock att det är jättetrist av dig att välja den tonen; ”duktiga ni är” osv gör din kommentar till ett påhopp istället för ett inlägg i en diskussion, helt onödigt.
Det jag undrar mest är dock om du överhuvudtaget läser Claras blogg? Vad jag kan märka så har Clara och Jacob ett helt enormt (och beundransvärt) stort fokus på att ta hand om B på bästa sätt, med lång barnledighet båda tillsammans, stor ambition att dela på föräldraskapet, osv.
Sen delar du upp fenomenet barnvakt i två varianter, en ”slentrianmässigt hosta över” som inte är OK, och en planerad som tydligen går bra. Vad är det som får dig att tycka att Clara ägnar sig åt den förstnämnda?
Jag skulle kunna fortsätta att invända mot ditt resonemang, men detta var det viktigaste. Hoppa inte på en person som så uppenbart satsar massor på att vara en bra förälder, Clara förtjänar bara uppmuntran!
Som barn blev jag aldrig passad av någon. Konsekvenserna av det blev att jag var rädd för att vara hos ”främmande” människor; rädd för att sova utan mamma och pappa i närheten, grät när mamma kramade mig hejdå för bara en natt. Det är helrätt att använda sig av barnvakter, låta någon annan ta hans om ens barn för en stund. Det handlar väl för sjutton inte om att lämna bort sitt barn för evigt, utan kanske för en timma, en dag eller två, för att man själv som förälder ska få chansen att orka med lite mer!
Fast detta tror jag beror på så mycket mer! Jag och mina två systrar växte alla tre upp i ett extremt klassiskt hushåll med en mamma som var hemma och en pappa som drog in kosingen som man mest såg på kvällar och helger. Vi blev typ aldrig bortlämnade (passade) och ingen av oss har gått på dagis.
Vi har blivit helt olika här. Jag som är äldst tyckte nog alltid bäst om att vara hemma, men var aldrig orolig eller ledsen när jag sov borta eller var med andra. Mellan systern var orolig, precis som du beskriver att du var och minsta syrran hade nog inte ett bekymmer i världen när hon var yngre, hon var alltid oerhört nöjd hos andra människor, hade aldrig problem med att sova över hos folk eller i några sociala sammanhang.
Det är ganska roligt att analysera sådana saker tycker jag och för oss som är födda mellan 88-93 där ”hemma-mammor” verkligen inte tillhörde vanligheterna har alltid fått försvara det senare i livet.
En sak som jag helt klart tror är ett resultat av min uppväxtmiljö är att jag alltid har haft svårt att förhålla mig till ”stora sociala grupper” typ fester, klasser, osv. Jag trivs mycket bättre bland färre människor eller INFÖR stora grupper, inte i dem. Det är en klar nackdel. Men som jag försökt få fram tidigare så tror jag att det beror mycket på hur man är som person redan innan. Ingen av mina systrar känner precis som jag i detta fall där båda två nu i vuxen ålder trivs som fiskar i vattnet i större grupper.
Tråkigt med en så negativ kommentar. Det är väl jätteskönt att kunna ha barnvakt lite då och då, om man vill det? Sen om du inte känner så är ju en annan sak. Mina föräldrar satsade på att ganska systematiskt vänja oss vid att vara hos och med andra människor, både sitta i knät på dem en stund, ha barnvakt en kväll nån gång ibland, och vänja oss vid att sova hos andra. Och jag måste säga att jag är oerhört glad för det. Och varken jag eller min syster har nånsin känt oss otrygga eller haft en känsla av att inte vara valda, snarare tvärtom. Vi har alltid vetat att det är ok att mamma och pappa försvinner iväg en stund för de kommer alltid tillbaka. DET har gett oss en grundtrygghet om något.
Det betyder inte att mina föräldrar gett oss mindre kärlek eller grundtrygghet, och jag tycker att det är oförskämt av dig att påstå detta, vare sig det gäller Clara eller andra föräldrar.
vilket jag inte påstår. varken om clara eller dig. läs igen.
och ”barnvakt lite då och då” var inte heller det jag vände mig emot. vad jag reagerar på är när folk (t.ex. clara) lägger en positiv värdering i att ”vi har redan haft barnvakt massor (sic!) med gånger”. som att det vore så bra för både barn och föräldrar. jag tror inte det. och jag måste få ha rätt till en åsikt, även om den går emot claras, utan att bli kallas negativ eller oförskämd.
för jag tror faktiskt att en bäbis helst av allt vill vara hos sina föräldrar så mycket och så nära som möjligt. inte hos grannen, mostern eller brevbäraren. hur skönt det än må vara för föräldrarna att vila ryggen en stund.
barnvakt är en bra grej, när man måste ha det. av olika skäl. och helst när barnet är tillräckligt stort för att själv uppskatta det, och se det som ett äventyr.
vad är det för fel på att istället låta sitt barn följa med på allt man gör, delta i föräldrarnas liv?!
Vår dotter tycker mest det är spännande med barnvakt. Och flera gånger har vi haft barnvakt efter att hon har somnat, så hon inte ens har märkt något. Jag tror också det är bra att barnet förstår att det finns fler snälla människor och att mamma och pappa alltid kommer tillbaka .
Hörru.
Hur vet du att det inte är frågan om barnvakt hemma? Att låta en älskad far- eller morförälder, moster, farbror, eller vän få snusa lite bebisnacke och vyssja lite medan man själv tar ett bad eller läser tidningen alldeles i närheten.
Jag tycker Clara har sunda värderingar och att det finns andra du kan hoppa på om du känner det behovet.
Jag kom tänka på Lasse Bergs intressanta bok ”skymnigssång över kalahari” när jag läste Claras tips. Där var det passage om hur Bushmän uppfostrar sina barn och allvård verkade vara det vanliga.
Allvård (dvs att mamman och pappan till närstående lämnade över barnet när hon och han skulle ut och plocka mat bland vildkatterna) var troligtvis det sättet vi uppfostrades innan vi blev bofasta.
Det är inget fel på att låta barnet följa med på många saker – som du ser har jag ju ofta med mig min bebis på jobbet. Det går alldeles utmärkt. SPECIELLT när de är så här små. Sedan vet jag inte vilken verklighet du lever i. Kärnfamiljen är ett modernt påfund. Barn har i alla tider blivit omhändertagna av många. Farmor, mormor, mostrar. Att ”bara vara med mamma” är en ny och absurd företeelse som jag tror ligger bakom många skilsmässor för att det skapar en enorm press på föräldrarna. Förr var mammor inte barnlediga – de hade en bondgård att sköta och barnen togs omhand av släkt och gemensamt i byarna. Precis som det borde vara!
Att ”bara vara med mamma” är inte alls en ny företeelse. I alla tider och i många kulturer har mödrar burit sina barn i olika bärdon (typ bärsjalar) för att hålla sitt barn så nära och tryggt som möjligt och samtidigt kunna fortsätta med sina vanliga sysslor. Jag skulle snarare säga att barnvagnar för spädbarn är en absurd, modern företeelse. Och nej, att vilja vara mycket med sitt barn leder inte till fler skilsmässor. Att ånga på i samma takt som man gjorde innan man fick barn, det tror jag leder till fler skilsmässor och utbrända föräldrar.
Ja men vad bra att du tycker det! Alla ska ju göra det som känns bäst för dem. Vill man inte lämna ifrån sig sitt barn ska man ju självklart inte göra det. Men det var det väl ingen som påstod heller? Jag skrev ju inlägget utifrån hur JAG ska göra. Inte hur du eller någon annan ska göra.
”precis som det borde vara” tycker du. men nej, det tycker inte jag. jag tycker faktiskt att det är skillnad på pappa och morfar. och jag vill INTE leva byaliv med bondgårdar och färre skilsmässor (och det kan vi ju grunna lite på vad det berodde på… inte var det nog så att kärleken var starkare då; det har nog mest med vad som är kulturellt accepterat att göra).
och ”vilken verklighet” jag lever i, vad du det har med saken att göra… jaa. jag lever långt ifrån både kärnfamilj och storhushåll och har ingen ”gemenskap” att ta hand om mitt barn. självvalt.
Vad fint att du är så nöjd! Jag tycker att det låter toppen att din ensamhet med barnet är självvald. Om du absolut inte kan vara ifrån din bebis så ska du såklart inte vara det. Själv tycker jag att det är otroligt skönt att ibland lämna min bebis i andras kärleksfulla händer under de tre fria timmar jag har mellan aningstillfällena. Då blir jag så mycket gladare och mer fokuserad när vi ses igen.
Fantastiskt. Jag ska från och med nu se frågan om barnvakt som en GÅVA. Jag älskar det. Tack 🙂
Hej Clara!
Jag gjorde två presenter häromdagen och kom på just nu när jag lyssnar i efterhand på husmorsskolan, att du kanske ville se.
Här finns det att skåda.
http://distantdiying.wordpress.com/2011/03/26/resurser-och-snaltider/
Bliss and bless och peppe och lugn 🙂
Helt enig (för en gångs skull 😉
Min lilla pyra är några dagar äldre än ditt pyre och hon älskar att hänga med Pappa. Jag älskar också när hon hänger med pappa så att jag får klippa tånaglarna i fred… För oss är det också en självklarhet att dela på ansvaret både mysgostiden och bajsbomberna… Du har en härlig blogg by the way…
Eller som filmen/filmerna ”Tre män och en baby”:
Åååhh vad tokigt att tre män ska ta hand om en unge, det går ju inte. Nä det går ju verkligen inte, hahahah vad tokigt – jag vet vi gör flera filmer om det. Hahaha män som tar hand om ett barn, jösses så knasigt!
Fast det är sådant här jag värjer mig emot. Att det är kvinnans ansvar att se till att männen håller i ett barn? Det är för böfvelen mannens ansvar att ta! Kan vi kvinnor en gång för alla sluta lägga männens/pappans ansvar på oss själva, alternativt sluta ta ansvar för att DE ska ta ansvar? Däremot ska man naturligtvis inte utesluta männen ur barnahållandet för att man inte tror att de är kapabla, för det är de ju.
Fast det ju vi kvinnor som har tagit ifrån dem ansvaret en gång i tiden och som inte alltid litar på att de inte klarar av det. Det är vi kvinnor som stått bredvid när de lagar mat och rättat till hur de gör istället för att låta dem göra fel. Det är ju, bland annat, vi kvinnor som ska ändra oss i vårt beteende!
Nej det är inte kvinnors ansvar! Men det är en himla fin gåva att ge de män som kanske längtar efter att hålla en bebis men aldrig riktigt vågar fråga/ blir utkonkurrerade av alla kvinnor som kastar sig över bebisen. Det är ett förtroendeuppdrag helt enkelt! Och där kan man behöva hjälp. Kvinnor har i regel mycket bättre bebssjälvförtroende, eftersom alla antar att kvinnor älskar och vill gulla med varenda bebis! Jag brukar för övrigt göra samma sak med bebisovana kompisar! Bara lämpa över. Det går alltid jättebra!
Så gjorde min kusin och bästa kompis till mig också första gångerna jag träffade hennes lilla skrutt – och det var GULD värt! Jag har nästan ingen bebisvana alls och hade aldrig vågat fråga om att få hålla och bära. Men nu törs jag ta bebisen själv (utan att fråga) och mitt bebis-självförtroende har gått från noll till hundra! Och tur är det, för nu har jag fått veta att jag har en egen liten skrutt i magen 🙂
Kommer att göra lika som dig och min kusin när den dagen är kommen, lämpa över ungen på ovana människor, killar som tjejer! Bra för allas självförtroende!
Vad fint! Grattis förresten 🙂
håller med!!
Nu blir jag faktiskt förvånad. Mina barn är 6 & 8 år så jag har umgåtts i föräldrakretsar ganska många år och har hittills faktiskt inte stött på en enda man som fått höra ”åååh vad ni är söta” – det har varit fullkomligt självklart att männen naturligtvis klarar av att vara med sina barn lika bra som andra. Då är männen och kvinnorna i min bekantskapskrets ändå äldre än vad jag antar att de är i din krets, så jag blir väldigt förvånad över att du upplever det så.
Att de som inte är vana blir obekväma när de får en bebis i famnen behöver inte ha med könet att göra, jag var inte så himla bekväm heller när jag premiärhöll. 🙂
Det är såklart inte pappor jag menar. De kan förhoppningsvis hålla bebisen själv. Mer sådär, killkompisar, en barnlös morbror, en lillkusin på åtta år!
Jo, fast det var det också jag tänkte på – ingen har liksom reagerat alls på att männen kånkat runt på ungarna. Snarare har det varit tvärtom och de har velat ”låna”. 🙂
Åh det blir jag glad av att höra! Så kul att det inte är lika trögt överallt 😀
Jo- det är ju ett allvarligt problem tycker jag. Men det är ju så överlag- när män väljer kvinnodominerade yrken, så är de dubbelt så bra som kvinnor, eller om de själva går till simskolan och följer barnet till skolan, eller håhåhå- är ENSAMSTÅENDE PAPPOR. Hur GÅR det till utan att ungen får negativ men??? *ironi*
Visst- kvinnliga poliser och brandmän blir ju också diskriminerade fast det är väl kanske inte så att folk säger: Åååh, hon är brandman- vad duttig hon är!
WORD!
Kan inte tänka mig att göra på något annat sätt.
Fint skrivet, jag önskar jag hade anammat det mer med våran grabb, men efter en längre tid med kolik så var det nästan ingen som vågade hålla i honom då han var så ledsen. Det är väldigt ledsamt att se någon hålla i det lilla livet och så fort det onda kom så fick dom panik i ögonen och lämnade fort över honom till mig. Det ledde till att jag kände att det var svårt att lämna bort honom för det kändes som att han skrämde dom. Men som tur är så är våran kille ganska social trots den mammighet som han visar.
Du resonerar klokt! Mitt främsta råd till nyblivna mammor och pappor är SOV NÄR BARNET SOVER. Jag gjorde INTE det och fick en rejäl törn av sömnbristen efter ca 3 månader. Inte kul alls!
Kan man ”lagra” sömn? De är absolut inte menat som nåt påhopp eller så, men jag har hört att förlorad sömn inte går att ta igen.
Jag har inget vetenskapligt belägg för de, så ja tänkte om de va nån läkare som hade sagt att ”bara för du inte sov under de tre första månaderna har du sömnbrist nu…”
Nån annan som har ett svar på den frågan?
jamen Malins kommentar handlar väl om att man inte sover när barnet sover dagtid, då man själv kan passa på att ta sig en lur, utan då istället tycker att man ska hinna städa och fixa. Och sen får man ju inte sova ostört på natten heller eftersom barnet vill amma, så då kan man ju tänka sig att man blir sliten till slut? Man klarar säkert en sisådär tre månader med störd sömn, men sen säger nog kroppen stopp.
Så det handlar inte om att ta igen förlorad sömn, utan börja ta tillvara på den sömn man kan få.
Haha, min hjärna måste vara rätt enkelspårig. Tolkade rubriken som: ”Att göra barn”. Jisses.
För övrigt tycker jag du har helt rätt i det du säjer. Det är en aning störande att män behandlas som de gjort en stor bragd när de håller i en bebis.
Och just de två sakerna har jag och min sambo bestämt oss för att göra också. Nu är iofs vår pojk bara 11 dagar än så länge… men det kommer ju med tiden att vi behöver barnvakt. Men vi är ”lediga” så fort vi åker bort i alla fall. Mormor, morfar, farmor, farfar, systerdöttrar och farbror får ta honom när vi är på besök så sitter vi bara och slappar just då 🙂
Tror barnet blir tryggt och får bra självtillit av att hänga med många olika människor. Kanske motverkar det panisk mamighet och liknande när det blir större! Låter bra i teorin i alla fall 😉
Heja dig! Riktigt bra. Bort med bilden av pappor som sekundärföräldrar och män som sämre…
Helt rätt:)! Så har jag också tänkt mej att göra när jag har barn (även om det inte är aktuellt än).