Det första min syster brukar säga när hon kommer hem till oss är – Vad tyst det är?! Och det är det ju. Knäpptyst. Ingen ventilation som brummar eller biltrafik från vägen. Det som möjligtvis låter är golvknarr och flugsurr mot den tunna munblåsta fönsterrutan. Och så låter det ju från spädgrisen också. Men annars är det tyst.

Hos mormor fanns ett väggur, som nu är sönder. Det skulle gärna fått hänga hemma hos oss annars och slå varje timme. Det är så vackert med knäpptystnad som bryts av slaget från ett väggur som man dragit upp för hand. Det ljudet är trygghet och barndom för mig.