Det stora problemet med sorgbearbetning är att det mest handlar om att försöka undvika sorgebearbetningen. Den mesta energin går inte åt till att sörja utan att med alla medel försöka hålla sorgen borta. Så var det när mamma var sjuk. Så var det när hon dog. Istället för att tillåta mig att vara ledsen så försökte jag hitta ett sätt att vara mindre ledsen på. Den attityden ledde till att jag utvecklade panikångest. Man kan inte stoppa undan känslor, försöka fly dem. Allt man stoppar undan ska för eller senare fram igen. Och då kan man lita på att känslorna börjat lukta rutten fisk. Sorg måste ut! Den kommer att komma ut. Kommer den inte ut som gråt och tårar kommer den ut som något annat. Men ut kommer den.
Trots att jag vet allt det här reagerade jag på precis samma sätt när morfar dog i våras. Jag reagerade med att försöka att fly. Försöka bortförklara känslorna rationellt. Försöka hitta ljusa sidor och försöka göra sorgen mindre. Inget fel på den strategin egentligen. Men varför kunde jag inte få sörja? Varför fick det inte vara så hemskt som det faktiskt var? Min morfar förtjänade mina tårar. Med tanke på hur mycket jag älskade honom i livet vore det närmast ett hån att inte sörja när han nu är död. Och vilken sorg att tänka på att ingen sörjer när man dör för de har fullt upp med att försöka tänka positivt istället.
Jag tror att det här är en av anledningarna till att många lider av panikångest och reagerar så otroligt starkt på saker som egentligen är en del av livet. Att tonåringar besöker psyket för att en relation har tagit slut tror jag inte är en reaktion på att relationen tog slut. Utan istället en reaktion på hur skräckslagen och ledsen man blir över att man mår dåligt för att en relation tagit slut. För vi tror att vi ska kunna slippa sorg och smärta. Och när vi inte gör det mår vi inte bara dåligt över det vi har förlorat – vi mår dåligt över att vi mår dåligt. Och det är ännu värre.
102 svar
Tack för inlägget! Har just hittat till din sida genom en kompis (som tyckte jag skulle kolla in den, för att jag omedvetet har samma inredningsstil som du ;-). Jag hade precis samma när en vän dog. Han hoppade framför ett tåg, och visst sörjde jag, mycket. Men det var så hemska känslor så jag orkade bara inte med dom, utan grävde ner dom. Sedan blev jag den perfekta hemmafrun, klämde ut ett barn till (blev gravid nästan genast efter hans död), bakade bullar och sov typ inget, för barn 2 skrek om nätterna i 1,5 år. Men jag fick inte vila om dagarna, för jag ”måste” ju städa och vara perfekt. För annars kanske jag skulle känna efter, minnas sorgen, känna. Slutade med att jag körde i väggen totalt, inte orkade gå mer, och var sjukskriven ett halvår (från hemmafru till att barnen var heltid på dagis medan jag låg på soffan). Blev totalt 10 månader före jag orkade börja jobba igen, känns som jag missat 10 månader av mitt liv, minns nästan inget, förutom orkeslösheten och ångesten. Inte så det satt i huvudet att jag kände psykisk ångest, utan rent fysisk panikångest. Så TACK för ditt inlägg, för jag känner igen mig så, och jag hoppas också att folk (jag med) ska våga sörja öppet och inte behöva lida av panikångest eller bränna ut sig.
Hej Clara!
Vet inte om du läser igenom alla kommentarer här. Jag såg att min visst blir den 100:ande kommentaren på det här inlägget. Hej och hå!
Tack för att du skriver ner dina kloka tankar. Så att man kan få ta del av dem. Även om man är en sörjande 18åring i en småstad i ett land där bekräftelse och vara-stark verkar bli en ny folksjukdom. Att vara stark är såklart bra. Men man måste ju få vara svag också. Och hur klyschigt det än må låta är det stark att visa sig svag. Det du skriver är så klokt, att din morfar förtjänar dina tårar!
Min pappa har varit sjuk sen ett par år tillbaka. En såndär sjukdom som långsamt förstör hans hjärna. Hans liv. Och till viss del mitt. Men jag är tacksam, för han klarade sin hjärntumör som förvisso också är orsaken till hans sjukdom idag, och jag fick liv för det. Det är hemskt att se honom idag. En man i sina kanske annars bästa år har inkontinenskydd, hemtjänst och rullator. Frånskild av sin föredettafru som inte orkade planera hans liv när hans minne bara försvann och han inte kunde greppa situationer längre.
Min pappa borde få ha funnits där. Han borde ha fått vara min pappa. Nu är han någon annan. Och det går inte att få ner i ord hur sorligt det är, och hur sorligt det känns. Som en långsam begravning som aldrig tar slut.
Det här har nog skadat mig mer än vad jag tror. För jag försöker så ofta ignorera de där små molnen som dyker upp framför mina ögon. Ofta lyckas jag. Men jag blir rädd för hur det kommer gå sen. Kommer jag också få panikångest? Kommer jag aldrig kunna sörja? Är jag, en robot? Jag knuffar så ofta iväg sorg. Har svårt för att gråta. När pojken jag trodde jag började tycka om plötsligt avbröt det hela, och när jag fick reda på av alla andra att han låg med en annan, tog det tre månader innan jag kunde gråta. I regn, där det inte syntes lika mycket. Sparka på skåp och träd. Så hårt jag kunde.
Det skulle lätt kunna bli att jag sitter och vräker ut mig ord hela natten. Hela morgondagen och veckan efter. Är nog inte ensam om det. Vet inte om du läser det här, Clara. Eller så. Men tack, iallafall för att du skriver det här. Det är viktigt. Och på något sätt hjälper det mig. Klockorna börjar ringa och jag inser iallafall själv, även om det är svårt att åtgärda på några minuter, att jag går på en enkelriktad väg med stup. Stirrar bara på några ljuspunkter på himlen, men de ger inte tillräckligt med ljus.
Kram.
I
Tack själv fina du. Jag tror att jag förstår i alla fall fragment av vad du är med om och känner igen den känslan. Den är fruktansvärd. Precis så har jag också känt, att jag går mot enkelriktad väg och ett stup väntar mig. Och jag föll utför det där stupet – du kommer också att falla. Och du kommer, jag lovar, du kommer att landa tillslut. Det kommer bli annorlunda. Man kan också få ångest av tanken på att få ångest, av tanken på att man sörjer fel. Försök att inte ha ångest eller regler eller någonting. Bara acceptera. Det är inte så lätt, och funkar det inte så be någon duktig om hjälp. En psykolog eller något. Du ska inte bära det här ensam.
Läser ditt inlägg och känner spontant: KRAM! inte en, utan flera, många, massor av dom ska Clara ha…
Slående igenkänning på ditt inlägg.
Så himla BRA och FINT skrivet!!
Usch, ja men det är inte alltid det där att de förtjänar ens tårar. Jag grät inte på min mormors begravning trots att jag var förtvivlad. Hon hade tappat livsgnistan var relativt gammal med minimal syn och hörsel. Jag kände mig tvungen att hålla tillbaka mina tårar för jag visste att hon hade det så mycket bättre nu. Jag höll mig.. ända tills vi kom ut ur kyrkan. Fina mormor. I höst är det 12 år sedan men jag har inte fattat det än tror jag. Jag var 18 år då, ville vara så stark.
Jag håller med, så kan det vara. För vissa. Men alla är ju inte klippna och skurna utefter samma mall. Medan vissa hanterar sorg på ett vis som fungerar för dem, så hanterar andra människor sorg på ett annat vis som fungerar för dem. Vi är ju alla individer som hanterar känslor och situationer olika. Vad som är bra för en person behöver inte nödvändigtvis vara bra för en annan.
Ett viktigt inlägg!
Sorg är ju en naturlig del av livet men det är inte lätt att hantera när det drabbar en själv.
Ofta associerar man sorg till enbart döden men man kan sörja även andra förluster.
Själv har jag de senaste månaderna haft något av en ”förbjuden sorg”, då jag känt glädjen och tacksamheten av att få behålla min make men samtidigt sorgen av att han fått en bestående skada och förlorat egenskaper. Knepigt för oss, knepigt för alla andra då man utåt sett ser ut precis som vanligt men inuti pågår en sorgeprocess.
Jag tror att det kan hjälpa många andra att du skriver så öppet om ett så svårt ämne, om inte annat så känner man sig lite mindre ensam för en stund.
/Mel
Jag är ganska mycket en av dem, psyketungdomarna som stänger inne alla känslor tills de en dag exploderar helt och nej det funkar inte. Inte alls. Men hur ska man lära om? Hur lär man sig att känna och visa när man är van vid att ignorera och låtsas att allt är bra? Jaja, tack för det här inlägget Clara.
Ja, först måste man våga vara ärlig inför sig själv och känna efter vad som finns där och släppa rädslan för det…
Så sant som du skriver. Men det kanske är så för att man inte helt ska deppa ihop, för att man ska kunna ta sej vidare och inte helt gräva ner sig i sorgen. Sorg och tårar behöver naturligt vis ut, men skall man ta sig vidare behövs ju också lite skratt och positva tankar? 🙂
Jag är själv inne i en sorgeprocess, och sorgen har sin egen gång om man vågar vara i den. Vissa dagar är tårarna där hela tiden medan andra dagar har glädje i sig. Det är som att om man vågar bejaka den, vara i den och släppa ut den så sköter den om den saken av sig själv. Men jag har också tanken att jag bara släpper det som ska ut… känslor är som ett flödande vatten…
Huvudet på spiken..
Man måste avsluta sina sorger vad dom än må bero för att komma vidare i livet. Ha en skön semester! <3
Du är så klok att man blir glad.
jag känner igen mig precis. en väldigt väldigt nära vän sedan lågstadiet gick bort för tre år sedan och sedan dess har jag kämpat med panikångest. eller rättare sagt; jag insåg för bara något halvår sedan att det har varit panikångest. som tur är finns det vänner, familj och proffesionella personer (t.ex. psykolog) som kan ta hand om en och få en att inse att man MÅSTE få vara ledsen och att man MÅSTE bearbeta sorg. fast har alltså insett detta den senaste tiden. men bättre sent än aldrig, för hade jag fortsatt hålla sorgen inom mig hade jag nog sprängt snart.
kram till dig och kram till andra som kanske inte vågar bearbeta <3
Jag har en son som är svårt sjuk och jag har upplevt precis samma sak. Man vill kontrollera sina känslor till varje pris och får då panikångest istället. Tack för att du skrev om det idag, jag behövde höra att det även hänt andra.
tror du har ganske rett i den refleksjonen… merker det godt nå som mamma er syk og mormor er borte. det er liksom aldri tid til å være lei seg, eller man blir liksom aldri fort nok ferdig med det. ”nå har det gått tre måneder, nå burde det ha gått over”. men mormor var jo der alltid hele livet mitt, ikke så rart det tar mer enn tre måneder å komme over at det ikke er sånn mer.
Tack för inlägget Clara – jag efterlyste ju tidigare att du skulle ta upp psykisk ohälsa och uppskattar därför ditt inlägg extra mycket. Och jag tror ocksa att du har helt rätt, det ÄR inte lätt att leva jämt, och det MASTE fa göra ont ibland!
Du är så insiktsfull. Tack vare dig så förstod jag hur jag känner för sorgen efter mormor. Jag hoppas inte att du misstycker men jag var tvungen att skriva av mig lite jag också. Jag vill inte att du ser det här som spam nu men jag tycker att det var så bra reflekterat så jag ville skriva om det här också. Känner det som att klumpen i bröstet har blivit lite lättare nu. Tack för det.
http://elinpysslar.blogspot.se/2012/06/att-fa-grata-av-karlek.html
Sorgen är ens ovän eller kompis genom livet när man miste någon som ung. Att bli av med sin mamma vid alltför unga år är min sorg. Den smärtar alltsom oftast, eller mer sällan. Men den finns. Den påminner mig när jag försöker vara lika glad som ”alla andra”. Men när det kommer en go mor-dotterrelation farande förbi, då tjongar det till i magen på mig. Tjonget kan jag inte bli av med, men ibland fintar jag bort´et. Sådeså.
Jag tror det här gäller för lättare känslor också, inte bara den tyngsta av sorg. Det måste få vara ok att känna sig deppig, även om det är sol och fågelkvitter ute.
Vilken fin reflektion. Jag tror också på att saker och ting måste få komma ut, inte tryckas ner. Jobbar med ungdomar med missbruksproblem och slås varje dag av hur ovana de är att känna sorg, ångest & smärta. Man ska alltid vara uppåt, på röka eller piller. Aldrig må dåligt. Det är så tufft att se, och samtidigt så roligt att få ha ett sånt jobb där man kan få vara med och stå ut i ångesten och sorgen och hjälpa lite, lite på traven.
Väldigt, väldigt klokt tänkt Clara. När jag hörde ditt sommarprat förra året så grät jag av hur du beskrev förlusten av din mamma. Föga anade jag att jag inom kort skulle gå igenom exakt samma sak själv. Mamma fick sin cancerdiagnos den 3e november 2011 och den 12 mars 2012 somnade hon in efter en hård och tröstlös kamp. Under tiden jobbade jag heltid, åkte mellan Sthlm, sjukhus och föräldrahem som en skottspole. Efteråt jobbade jag mer än heltid och tänkte att det var bra med en distraktion, att det var bra att jag inte grävde ner mig.
Nu sitter jag här, heltidssjukskriven pga utbrändhet och krisreakton med en kropp och ett psyke som bara inte orkar längre. Önskar att jag hade insett innan att jag inte var någon supermänniska och faktiskt hade tillåtit mig själv att sörja ordentligt. Sorg är inte farligt. Det är bara väldigt, väldigt jobbigt och det kräver framför allt tid.
Man måste tillåta sig att få må dåligt för att sen kunna må bra igen…
Jag har fått lära sig att när va föds bör vi gråta och världen hurra; men att när vi dör bör världen gråta och vi vara glada. I alla fall borde det vara så om man har levt ett bra liv och varit så pass behövd att man blir sörjd när man dör… Det ädlaste som finns är att tjäna andra!
Det är ju något fint att sörja, och borde verkligen vara helt helt okej!
Jag har råkat ut för samma sak på tok för många gånger då jag undrar varför jag är ledsen och försöker bli glad på allsköns sätt… men det bästa är faktiskt att tillåta mig att vara ledsen och gråta för då kommer ju allt ut och så känns det oftast bättre!
Tack för bra inlägg!
Blev av med min mamma för 10 år sen när jag min första son då 6 mån.. Var så förkrossad, bodde på sjukhuset dom första sex månaderna med min son. Så jag gick både mitt första barn och samtidigt ta hand om min döende mamma! Jag hann inte sörja eller ens fatta!!! Men idag tio år senare så tjuter jag å grinar för ingenting… Filmer, folk berättar något, sitter nu och grinar som en galning efter att jag läst dessa kommentarer här ovan!! Så jag håller med dig Clara… TA TID OCH SÖRJ!!<3
Hörrni man kanske får hjälpa människor lite på traven tänker jag. Även fast jag själv har upplevt hur det är att förlora en närstående så blir jag ett frågetecken och hur blyg som helst när jag ska bemöta någon som just förlorat en närstående. Jag upplever ofta att jag får ”guida” personer i hur jag känner kring sorgen. Jag tycker det är helt okej att jag gör det för ingen kan ju vet annars. Jag upplever det som att ”folk försöker” med sina glättiga och positiva kommentarer och tänker att de vet ju inte bättre om jag inte talar om det för dem. Jag brukar inte tala om att ”gör si eller säg så”. Jag talar om hur läget är liksom. Om jag talar om att jag gråter ibland för att det känns oöverkomligt så har ingen lyft på ögonbrynet och tyckt att å va konstigt att du vill gråta för att nån har dött liksom. Jag känner det som att jag förmedlar hur jag vill bli bemött och även fast jag har sorg så upphör inte mitt ansvar i kommunikationen med andra människor.
Jag tycker alltid att folk brukar försöka sätta upp den där ”positiva” attityden och den som verkligen freakar ut blir inte väl sedd. Om man är sjukskriven, ältar och dricker vin och är allmänt osocial efter att någon dött tas det som ett svaghetstecken. man ska kunna verbalisera sin sorg och gå vidare. så effektivt som möjligt.
Min pappa dog för fem månader sen, det gick på två veckor från det att han åkte in på akuten. Jag fattar fortfarande ingenting. Jag var gravid i vecka 10 och nu är jag gravid i vecka 33. Jag tvingade mig själv att försöka må bra när pappa dog för att inte förlora mitt ofödda barn i samma veva. Visste verkligen inte hur jag skulle reagera. Fick total panik när de sa att min pappa kommer dö inom några timmar. Då fick jag för mig att det var den enda gången jag fick må dåligt under hela proceduren.
Får nu panikångestattacker och börjar först nu inse vad som hänt.
Jag får inte så mycket uppbackning av mina vänner kring det här, för jag känner ingen som förlorat sin förälder och de vet inte hur de ska reagera. Ett ”jag beklagar” och ” det blir snart bättre” har man ju fått men inte mer.
Nu handlar det här om mig helt plötsligt, men jag vill bara säga att jag tycker ditt inlägg var så himla bra. Tack Clara.
Känner igen mig väldigt mycket. Förlorade min mamma för fyra månader sedan efter en väldigt kort kamp mot cancer. Har heller inte så många vänner som förlorat en förälder.. Det är väldigt svårt för omgivningen att förstå hålet i hjärtat. Maila mig om du vill älta eller snacka. a.sara.jonsson (a)gmail.com Kram
Jag känner verkligen med dig. Mitt råd är att försöka att inte känna panik för att du inte vet vad du ska göra i din sorg, det vet man inte alltid och ibland måste man ta en paus från sorgen också och bara landa i att det som har hänt. Om du känner att du vill tillåta dig att gråta och känna så var i alla fall för mig bra minnen en bra startpunkt. Jag tänkte på allt fint jag haft med mina föräldrar och tillät mig vara glad och tacksam över allt det bra och att gråta och sörja över att nu blir det inte mer av detta.
Dessutom är du också gravid och graviditeten tar fram nya känslor också. Jag fick lov att gå igenom en sorgeprocess över att mina föräldrar aldrig får möta mitt barn då som inte kom ut då när de dog. Det kan faktiskt vara så att en mindre sväng kommer igen senare när livet förändras på något sätt och man ser hur den döde hade kunnat spela en roll i livet och i den förändringen och det är inget fel att det blir så eller något tecken på att man inte är klar med sorgen utan normalt.
Så sant!
Kloka, underbara Clara. Det där satt mitt i prick i mitt hjärta.
Så bra skrivet Clara! Och så sant. Jag reagerade själv likadant när jag förlorade min älskade mamma i cancer för snart 10 år sedan. Det tog lång tid för mig att förstå att nyckeln till sorgearbetet ligger i acceptansen. Man måste acceptera att man är ledsen och mår dåligt, man måste tillåta sig att vara i sorgen för att så småningom kunna gå vidare. Det gör ont att sörja, särskilt i början, men man måste låta det göra ont. Jag har insett att sorgen och saknaden efter min mamma aldrig kommer att gå över, men jag har accepterat den och lärt mig leva med den och den gör inte längre lika ont.
När min morfar dog (efter 10år med cancer), så reagerade jag på den kommentar som ALLTID mötte min mormor när hon berättade om morfar. ”Men han har det bra nu” Och jag vet att min morfar har det bra nu, jag vet det och det vet mormor också men sorgen kan väl få vara lika stor ändå!? Jag sa detta till min mamma och hennes syster flera gånger då de alltid pratade om hur bra han har det nu och att han inte lider längre. Jag kände det som om man berövade min mormor rätten att sörja!
Jag håller helt med dig i hur viktigt det är att låta sorgen komma ut!
Mikaela, det kanske inte var menat som att de ville beröva din mormor sin sorg. Kanske kan de ha sagt det i ett försök att trösta. Folk säger alla möjliga konstiga saker dels för att rättfärdiga sina egna känslor och i hopp om att trösta någon annan. Att han har det bra där han är nu var kanske det som kunde sägas som alla liksom kunde hålla med om. Din mamma och hennes syrra visste inte hur mormor kände det och istället för att låtsas förstå så sa de det som alla kunde förenas i.
Jag sprang, blundade, reste, reste, reste, tog värktabletter för värk i hjärtat, men det fungerade givetvis inte. Jag knep i hop ögona så hårt jag kunde. Men det har gjort vansinnigt ont i själen, det kändes som jag hade något i halsen och jag andades från svalget istället för lungorna. Oj, vad det gjorde/gör ont.
Men 2004 i november sa det pang – jag rammlade ihop på toaletten, på jobbet, sedan fungerade jag inte, sedan har jag gråtit i 2 år, sedan var sorgen ute ,sittande i mitt knä, hon kommer aldrig att försvinna, men nu kan hon sitta på min axel och säga att det är OK att sakna min älskade 6 åriga syster, som lämnade livet för tidigt, men hos mig lever hon kvar.
Marie
Alltså jag vet inte riktigt. Jag lever efter devisen livet går vidare men det är okej att gråta och vara ledsen. Klart de som är döda förtjänar ens tårar, men det får ju inte gå till överdrift. Jag brukar tänka att den som är död helst av allt skulle se att man var glad och att man lever livet. Är man död har man nog inga ”själviska känslor” längre, tror inte de går runt uppe i sin himmel och säger att den eller den gråter för lite och jag borde vara värd mer tårar. Jag har upptäckt att mycket av de tårar jag har fällt när jag har förlorat någon har varit för min egen skull. En slags självömkan men en helt okej sådan. Sorg kan ju ta sig många olika uttryck. Min sorg går aldrig över, jag har haft den där hela livet och så kommer det fortsätta. Jag har nog aldrig ”stannat upp” för att sörja men jag har heller inte levt i förnekelse. Hittills har jag levt livet och sörjt under tiden. Det har gått alldeles utmärkt. Sånt är mitt liv; ibland bryter jag ihop och gråter men oftast gör jag inte det:)
Känslan snarare än tanken om känslan. Berg&dalbanan skall åkas. Fin text /<3
Ja, jag har inte så mycket att tillägga annat än att jag tror du har helt rätt i det du skriver. Huvudet på spiken. Klok som vanligt!
Läste ett så fint citat för ett tag sedan där en präst pratade om begravningar (minns inte källan tyvärr):
”Sorgen är priset vi betalar för att vi älskar”.
Ja, var får sorgen plats i Sverige? Jag har varit så arg efter mina föräldrars död. Framförallt efter pappas, för då var det jag som skulle fixa allt det praktiska. Jag avskyr de orden. Allt det praktiska! Det var så mycket praktiskt att jag inte fick tid att sörja, och för att hinna med allt tyckte omgivningen att det var dumt at jag åkte och träffade min sambo i ett par veckor, det jag behövde mest. Då väntade jag ändå till efter begravningen!
Jag tänkte mycket på det här när en kompis mamma dog här i Spanien, hur annorlunda det är mot i Sverige. Skrev om det också:
http://www.casaannika.blogspot.com.es/2012/03/nar-nagon-dor.html
vilket fantastiskt inlägg! bra clara!
som arbetande sjuksköterska på en vårdavdelning vars inriktning är vård i livets slut brukar jag uppmana närstående att gråta. och kramas. för att det är det enda som gör det bättre. och precis som du säger, när de försöker kväva sin gråt för att ”de inte vill vara ledsna inför henom” brukar jag säga att tårar är det finaste man kan ge någon eftersom det är tårar av kärlek. sorgen uppstår ju för att kärleken är så stor..
kram!
Mycket hög igenkänningsfaktor, sånt jag funderat mycket på under hela våren faktiskt. Att det finns en slags ”friskhets”-norm i samhället. Men hoppas på att förändringarnas vindar blåser och det är fint när det skrivs om i en så stor blogg som din. Du verkar vara en mycket klok människa! Stor kram till dig Clara
Du är en så otroligt klok människa!
Åh, så sant. Men så svårt. Min mamma är väldigt sjuk i cancer för fjärde gången och det är så tungt ibland. Det jobbigaste är att jag inte vet hur jag ska hantera sorgen, att jag livrädd skjuter den ifrån mig så fort den närmar sig. Och även om jag vet att det är viktigt att vara ledsen, att mina panikångestattacker under våren berott på att jag inte släpper fram det, så vet jag inte riktigt HUR. Ska jag bara ligga där och.. vara ledsen? Det är så svårt. Det gör så ont. Jag vill bara skjuta bort allt jobbigt och tänka ”Allt kommer bli bra, allt kommer bli bra, allt kommer bli bra…” tills det blir det.
Tänk att du som är så ung kan vara så klok! Det lovar gott och gläder mig. Jag tycker precis som du men det har tagit många år av både terapi och sjukdom innan jag insåg att jag var rädd för mina egna behov. Om jag blev ledsen så fick jag inte vara det utan såg bort ifrån det. Fortsätt våga se dina känslor. De är inte farliga. Bra att du skriver om detta.
Mycket bra inlägg. Precis så är det! Själv måste jag hela tiden aktivt påminna mig om att det är okej att må dåligt över något för att det inte ska komma ikapp mig senare. En annan sak som jag tycker kan vara svår är att ta emot tröst.
EXAKT DÄR är jag nu, borde ta mig din text ordentligt… men är så rädd för mina egna tårar och folks reaktioner över att jag mår dåligt, så jag bara stoppar undan och stoppar undan, snart sprängs det. Det känner jag.
Hei Clara! For et utrolig fint innlegg. Jeg synes det er så bra når kjente personer som du går ut og forteller om personlige problemer som er litt tabubelagt. Det er lettere å si at man har et vondt kne enn å si at man har panikkangst. Takk for at du forteller det, det gjør at det blir lettere for andre når de ikke føler seg alene om å slite. Lykke til med det og la deg selv være lei deg når du er det 🙂
Oj va bra skrivet Clara, jag håller med dig och hoppas att du snart kan gråta ut ordentligt efter alla du älskar och saknar, det behöver varje människa! Sorgearbete görs bäst med tårar! Kramar om
Kinesiskt ordspråk som säger/ Du kan inte hindra att sorgens fåglar flyger över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.
Kanske är det för att sorg idag inte ses som ett naturligt inslag i livet? Och att sorg hänger ihop med förluster av olika slag, inte bara död, även om det är den vanligaste kopplingen vi gör när vi hör ordet sorg. Sorg är helt enkelt en känslomässig reaktion på en förlust, vilken den än är. Jag tror du har helt rätt, att sorgen tar sig andra vägar och krångel i kroppen eller sinnet om man inte bejakar den. Jag är handledare inom sorgbearbetning och ibland kan man behöva hjälp med att läka sig själv efter en förlust. http://www.sorg.se har en mängd klokheter och länkar till människor runtom i Sverige som arbetar med detta. Rekommenderar dem varmt. Det är en känslomässig metod att läka ett brustet hjärta, ingen terapi.
När man ser så många kommentarer om ett visst företag så vill man bredda perspektivet lite och skriva att kyrkan ofta har grupper för sörjande där man också kan få bra hjälp. Och känner man att man behöver enskilt stöd kan man även tala enskilt med en diakon eller präst. De har tystnadsplikt och har både utbildning och lång erfarenhet att samtala och vara ett stöd i sorgen.
Och inget av detta kostar pengar. Det är gratis.
Jag är själv kristen och under alla mina år i kyrkan, i själavårdssamtal o.d. så är det ingen som har kunnat hjälpa mig vidare i min sorg. Att prata med någon som har tystnadsplikt är bra och viktigt, men ska man bli fri från sin smärta så behöver man göra det aktiva valet att uttala ursäkter, förlåtelser och andra känslor man har burit på gällande relationen. Präster, pastorer och andra som jobbar själavårdande eller med terapi gör ett jättebra jobb, men författarna till den här boken i sorgbearbetning har verkligen hittat något som jag vågar säga är något som hjälper alla, bara man vågar möta den sorg man trängt undan i åratal (eller någon månad). I kursen så får man lära sig hur man ska skriva ett sk fullbordansbrev och man får lära sig hur man som lyssnare bara ska just lyssna på vad den andre läser, utan att döma och ifrågasätta. Alla relationer är unika. Personligen väljer jag också att ”fördjupa” min sorgbearbetning genom att lägga relationerna i Guds händer och inför honom förlåter personen och tar mitt ansvar innan jag börjar skriva mitt fullbordansbrev.
Gott och se att fler har varit i kontakt med svenska institutet för sorgbearbetning.
Ja de är helt fantastiska och sedan jag själv började arbeta med sorgbearbetning så häpnar jag över hur fantastisk metoden är. Även för de som är skeptiska.
Håller med. Och när man lärt sig att använda sig av ”verktygen” så inser man också hur många olika slags relationer man kan bearbeta. Jag har en lång lista som jag håller på att beta av, och redan innan jag har påbörjat själv fullbordansbrevet så känner jag en slags lättnad, för jag vet att när jag har läst upp det så kommer känslorna inför personen att sakta börja förändras eftersom min egen läkningsprocess startat.
Det där behövde jag! Förlorade min mamma för 8 månader sen och vart den tiden har tagit vägen vet jag precis. På jobbet! Jag har en liten dotter som snart ska fylla 2 och jag VET att jag gör fel. Jag vill inget hellre än att vara all min tid med henne (och min man) men att jobba är mitt sätt att slippa vara ledsen. Då hinner jag ju helt enkelt inte.
Mamma var min tryggaste punkt i tillvaron. Vi pratade minst en gång om dagen om stort och smått. Mellan det att jag fick veta att hon var sjuk (igen) i februari tills att hon lämnade oss i november grät jag varje dag. Floder! Tanken på att hon inte skulle finnas var svindlande och otänkbar. Det var ju inte så livet skulle bli, hon skulle ju finnas i mina barns liv. Mormor som alltid är trygg, har vackra blommor i trädgården och gör godaste söndagsmaten. Dock tog gråten av sig den där hemska hemska dagen i november. Jag håller mig sysselsatt för att slippa tänka. Slippa gråta.
Hon är värd all sorg från mig, hon fattas mig varje minut!! Tack Clara!
Marie, jag går igenom precis samma sak själv. Det är snart fyra månader min mamma lämnade mig. Hon var också min trygga punkt och allt som jag hade tänkt kommer nu att bli helt annorlunda. Jag har också tryckt undan min sorg alldeles för hårt, med jobb, med aktiviteter, med annat, så nu är jag helt slut. Blev sjukskriven och försöker att handskas med det här på bästa sätt. Hör av dig om du vill älta. a.sara.jonsson(a)gmail.com
Min pappa dog för 3 månader sen, jag har knappt fattat det än, ena stunden är det som att inget har hänt, allt är som vanligt, snart ringer han, och nästa stund gråter jag och tror inte att jag ska orka prata med nån igen, , och sen tittar jag på gamla foton och minns glada minnen, sen känns det overkligt osv osv,
jag är så tacksam för att jag har en tro, att jag vet att jag kommer att få träffa honom igen.
Jag kan bara skriva en sak: svenska institutet för sorgbearbetning (http://www.sorg.se)! Det går inte att förklara hur denna kurs har hjälpt om man inte själv har tagit sig igenom alla stegen. Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå vidare i min sorg (som handlade om förlust av relationer med levande personer) men här fick jag verktyg att våga få ur mig alla känslor jag gått och tryckt ner under flera års tid. Det är en seriös kurs och det är flera terapeuter och psykologer som har gått den och förstått hur bra det är och använder sig av den i sina jobb. Jag är själv arbetsterapeut och funderar på att gå fördjupningskurs för att mer kunna lära mig att möta människor i sorg. Min egen kurator har hållit i kursen på den vårdcentralen dit jag går. Det går att provläsa kursboken på deras hemsida och även läsa om deltagares upplevelser. De finns även på Facebook. Skulle önska att alla som ibland eller ofta känner sig bedövade av sorg kunde gå denna kurs. Det är verkligen en investering för livet! Jag vet inte hur jag kan säga det på något annat sätt. Så Clara, om du läser detta (och andra som har skrivit inlägg), besök deras hemsida och ta en allvarlig funderare om ni har möjlighet att gå denna kurs. Jag tror inte man kan hitta ett bättre verktyg för att påbörja själsligt helande.
Åhh, jag tycker att vi skyddar och skyddas alldeles för mycket från livets mörka sidor, jag har också tänkt på det, jag vet föräldrar som inte låter sina barn se Astrid Lindgren, de tycker att Emils pappa är för arg och Pippi är för ensam och Abbes pappa som dricker och fattigdomen som syns ibland och, och och… Jag arbetar med tonåringar och jag har tänkt precis så, att det är inte konstigt att världen blir så brutal och ohanterbar om man kastas ut i den utan att få testa dessa känslor som barn. Allt detta finns ju runt oss, sorg och ilska, alkoholism och fattigdom är lika verkliga som lycka och kärlek, detta verkliga livet lever våra barn i varje dag. Tycker det är det som är så oerhört fint med Astrid och det är därför jag gärna tittar/läser detta för mina barn, hon vågar visa de lite mörkare sidorna av livet men på ett varmt och enkelt sätt. Man måste faktiskt få lov att känna dessa känslor och tillåta andra att visa dem.
För mig som är barn till en alkoholist var Madicken väldigt jobbig att titta på men samtidigt var det den första gången jag såg ett annat barn (Abbe) leva samma verklighet. Det som också är positivt är att porträttet av pappan inte är nattsvart, min egen pappas alkoholism överskuggade aldrig helt att han också hade bra sidor. Först som vuxen så har jag mött andra som växte upp som jag i verkligheten och många av dem säger samma sak om just Madicken.
Ja, det är ju det jag tänker, barnen lever ju ändå i verkligheten, förstår om det var jobbigt att se Madicken! Men någonstans tror jag att det var det som lockade så mycket med Astrid Lindgrens berättelser, den där mörka sidan som man ändå såg/hade i sig som barn. Någon som skildrar livet precis så som det faktiskt är, varken helsvart eller kritvitt utan mycket komplext! Både för att kunna känna igen sitt eget liv men också för att förstå andra barn/människor i sin närhet och framförall
Kloka tankar!! Som psykolog verksam i primärvården möter jag dagligen personer som skulle känna igen sig i såväl Claras som många kommentatorers beskrivning av hur svåra känslor bara gör ännu mer ont när man försöker hålla dem ifrån sig genom att fly, rationalisera eller ”stänga av”.
Vill passa på att tipsa om Anna Kåvers bok ”Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor”. En liten pärla som påminner om vad det innebär att vara en kännande varelse. Finns också många bra barnböcker om känslor i allmänhet och sorg i synnerhet!
Tack för en alltid lika läsvärd blogg!
Ett tips till dig som psykolog: http://www.sorg.se
Tack för att du tar upp ett så viktigt ämne i din blogg. Oavsett hur en människas sorg tar sig uttryck är det uttrycket som är viktigt. Att känna igen sorgen när den finns där och låta den få utrymme. Tänker också att det är viktigt att kommunicera till sin omgivning att man ”är i sorg” ett tag och måste få vara det. Liksom vi ser det självklart att tala om när vi är glada. Då kan vi lära varandra att sorg inte är något farligt, och att sorgeregistret kan rymma en hel sfär av känslor som besvikelse, ilska, frustration, uppgivenhet, osv osv.
Det har blivit min sanning efter ett liv med inkapslad sorg – som tagit sig uttryck i exempelvis panikångest, ätstörning och stress. När jag äntligen hajade att det sämsta man kan göra är att fly sina negativa känslor, och det bästa man kan göra är att gå in i dem, se dem i ansiktet och utsätta sig för dem – så blev jag en mycket lyckligare och friskare människa.
En övning som jag fått lära mig och som jag brukar försöka sprida till andra är enkel men effektiv. När en negativt laddad känsla loopar runt i en, ex en rädsla eller en ledsen tanke, då ska man stanna upp, försöka fånga tanken/känslan och verbalisera den. Säga den högt för sig själv i 20 sekunder. T ex:
– Min man kommer att lämna mig. Min man kommer att lämna mig. Min man kommer att…
– Tänk om min mamma dör, tänk om min mamma dör, tänk om min mamma dör, tänk om…
– Min son är död, min son är död, min son är död, min son är…
– Jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte…
– Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte…
…eller vad det nu kan vara för något. Då händer något i hjärnans tolkning av budskapet, den blir ett ord i stället för en känsla. Trycket lättar. Jag har använt det många gånger och det funkar! Faktum är att de känsloloopar jag gjort denna övning kring aldrig kommit tillbaka.
Så börja mumla där ute!
/Sofia
BRA!
Bra med mummel, det tror jag på! Tack för tips!
jätte bra skrivet…jag har många gånger försökt trycka undan alla former av sorg och känslorna kommer alltid tillbaka, hos mig blir dem ofta större/värre än om jag tillåtit mig sörja från början…jag försöker förmedla till min yngste son om rätten till sina känslor och hur viktigt det är att känna alla olika känslor som dyker upp. Med mina vuxna barn för jag ständigt samtal kring känslor och hur viktigt det är att känna sina känslor. Jag läste en gång att kroppen minns det jag själv vill glömma och denna mening bär jag med mig…
jag är så tacksam att du skriver om sorg/känslor i din blogg för du når många människor därute som kanske tror att det är något fel med dem pga panikångest mm…
varma kramar Åsa
ibland bara orkar man inte vara ledsen, oroa sig eller fundera på hur saker ska bli. det kan ju hända att man faktiskt går och ödslar en massa oro i onödan, känslor som inte behöver släpas på. åtminstone inte för stunden. ibland tar känslorna över så mycket att man, precis som du var inne på Clara, blir rädd för sig själv och mår dåligt över att må dåligt. kanske som ett dåligt samvete, man ska ju jämt va GLAD!! vem orkar med en nedgången gnällspik ?! men tänk att man ändå kan få duga som man är, ledsen och dan.
Usch ja, det där en en metod som jag själv använt mig av. Funkar inte alls. Eller, det funkar ju de första tre åren. Men sedan får man psykbryt i form av gråtattacker, agression, panikångest och överreaktioner som folk runtom en inte kan tolerera på samma sätt, eftersom man ”bör han sörjt klart”.
Så nu i vuxna livet har jag fortfarande inte accepterat att mina föräldrar skilt sig och varje gång folk rör vid/pratar med döda släktingar/vänner så får jag fnatt.
Hemskt.
Fin och viktig text! Jag har också förlorat en förälder (och flera andra närstående) och jag måste säga att både och känns viktigt för mig; att få sörja, skrika, gråta, förbanna alla lyckliga jävlar – men också att få tröst. Inte den sorten som förmanar mig att skärpa till mig, inte sorten som ”fungerar” (inget fungerar, utom tid – för ja, med tiden blir det lite lättare att bära sorgen) utan den sorten som gjorde att jag kunde hoppas på att en dag orka leva med min sorg. Vänner som sa till mig att du kommer att klara detta.
Sänder en styrkekram! Sorg är som sagt något man inte kan hoppa över utan måste gå igenom. Har själv varit där. Det var jobbigt men lärorikt och det blir bättre! Kram igen!
Hej! Jag är åtta år men fyller nio. Jag håller med om att det är hemskt att inte låta barnen gråta på vissa dagis så att dom inte kommer ihåg varifrån sorgen inom sig kommer. Sen kan man ju t.x. tycka att det är töntigt att gråta, men då när man blir vuxen så kan man bli ledsen varje dag och bli retad. (Alltså att t.x. många skrattar åt en.)
Och i vissa skolor, till och med i Sverige så retas vissa personer en själv om man gråter. Men då vill man man ju stänga inne gråtet!!! Så jag tycker att det vore olagligt!! Och på vissa ställen, så gör t.x. vissa människor olagliga saker, man villl gråta men då blir man retad av andra och stänger inne gråtet. (Jag har inte varit med om det här, men jag vet att det kan hända, för det är ganska logiskt.) Och så om nån har dött så vill man ju verkligen gråta!!! Jag förstår att du tyckte det var ledsamt när din mamma dog och att du försökte stänga in gråtet. Tur att du gav upp! 🙂 Jag har blivit retad mycket i skolan, och då grät jag, så klart! Men i vissa böcker så håller huvudpersonerna in gråten. Det är sämst!!!!!!! Min syster Lydia prenumererar på hästbokklubben PennyGirl, (Förut hette den Pollux om du inte visste det) och vissa böcker där är DOM ENDA jag sett innehålla personer som håller inne gråtet!!!!!
Jag håller med dig John! Att stänga in gråten är sämst. Vad klok du verkar vara som förstår att man måste få visa vad man känner utan att bli retad för det. Det borde verkligen vara olagligt. Jag tror att det är många vuxna som är rädda för att visa vad de känner, och som inte heller vet vad de ska göra när andra visar sina känslor. Det är modigt att våga känna efter, och visa hur man mår. Och som Clara skriver så måste det som gör ont få komma ut, för annars växer det och blir till större problem.
Ja, och om det blir större problem, så kan man t.x. kasta saker i väggar och bli känsligare och känsligare för kanske ordet: Ganska fin teckning! Det kan leda till fler tårar, och fler instängda gråt.
Instängda gråt. Vilken fin liknelse, John. Du är en mycket klok ung man. Kram
Sorg är individuell. Inget är rätt eller fel.
Instämmer. Sorgen kommer i många skepnader. Det är viktigt att sörja, och viktigt att låta alla sörja på sina egna sätt. Att tänka rationellt när man är golvad av sorg är faktiskt också en stor styrka. Sorgen skall ut men också få vara klädd i olika kläder.
Du är klok Clara. Man måste våga sörja. Så är det bara. Man ska inte stänga in sina känslor. I våras förlorade vi vår son Mio, som föddes alldeles för tidigt och därför inte klarade sig. Han var så vacker och så liten. Vi sörjde och sörjde och tillät oss göra det. Vi letade upp lyckan som ändå fanns där mitt i sorgen. Lyckan över de barn vi har. Lyckan över att vi har varandra och att solen går upp varje dag. Och Mio finns med oss hela tiden. Att ta ut glädjen i förskott har du ju skrivit så klokt om förut. Det är också viktigt tycker jag. Vi är glada att vi hann vara glada för Mio innan han dog. Då finns ju den glädjen kvar i oss för att bära oss genom sorgen.
Kram!!!
http://queenofkammebornia.blogg.se/2012/may/vemod-blir-till-sorg-1.html
Verkligen sant!! Bra inlägg verkligen. Tänker på vilken viktig uppgift vi har som föräldrar inom just det här området. Att visa och hjälpa dem helt enkelt. Vi fungerar ju så olika och vi sörjer på olika sätt. En del barn lever så nära sina känslor och medans andra inte gör det. Men att stänga inne alltihop och låta det växa och påverka ens liv på flera olika områden o.s.v. är inte bra och som du skriver kan det bli panikångest av det m.m.
Tänker också ibland på att många små barn måste ”stänga” sina känslor vid alltför tidig start på förskola och vad det gör med de barnen. Även tänker jag på alla hem som splittras och där barnen kommer i kläm. Sverige ligger högt upp på listan när det handlar om skilsmässofamiljer bl.a. Så tänker jag ibland och som jag förstår det så har ångesten kommit ner i åldrarna. Tufft när man inte hittar något svar på varför ångesten finns där.
Tack för din fina blogg! Hoppas att du nu känner att du kan få ut sorgen efter din morfar.
Hej, precis så är det! Får inte sorg komma ut som sorg kommer den ut på annat sätt..eller inte alls så kan en, som du skriver, få panikångest eller må dåligt på annat sätt. Min uppfattning är att vi här i Sverige, generellt sätt, är lite rädda för att visa känslor.
Hälsningar Nina
Människor sörjer på olika sätt och uttrycker sin sorg inte bara genom gråt eller förtvivlan. Alla är olika och ingen kan veta hur någon annan bearbetar en förlust eftersom varje sorgeprocess är unik.
Det är så sant. Idag så är sorgen ingen naturlig del i livet som den var här förr och är fortfarande i många andra kulturer. Vi dör på sjukhus och allt är så i ordning. Men sorg är sällan i ordning. Den kan vara på många olika sätt, men sällan just i ordning. Att prata om det som hänt, det som fattas oss, hur det gick till och låta de känslor som kommer få komma, även om det känns som att kasta sig utför stupet är bra för sorgearbetet. Om man inte vågar ge sig hän och sörja blir nästa kris långt värre.
Det här tänker jag på då och då, vad som egentligen är bäst. När jag gick på högstadiet var det en tjej i skolan vars pappa dog hastigt i en bilolycka. Detta hände en lördag. På måndagen därpå var hon i skolan ”som vanligt” till min stora förvåning. Jag hade förväntat mig att hon bara skulle gråta i veckor, kanske månader. När en i min familj tog sitt liv gick jag tillbaka till jobbet dagen därpå, i chock som jag var. Det ångrar jag idag. Tårarna kom ändå förstås men jag plågade verkligen mig själv för att dölja sorgen. Samtidigt är det skönt att livet går vidare, fast man trott att man Aldrig mer ska skratta, aldrig konversera med någon utan att tänka på Det, aldrig vakna mitt i natten utan att tänka ”har det verkligen hänt”? Livet går vidare och sorgen går från att riva i bröstet och ta andan ur en till att bara hugga till då och då. Men även om du ”hoppat” sorgen så går det bra att ta igen den. Senast igår föll jag en tår för min saknade morfar även fast 5 år har gått nu. Sorgen är priset vi betalar för kärleken som någon sa.
Jag hade aldrig klarat sorgen över mina föräldrar som båda är döda om jag inte direkt tagit upp mitt vanliga liv efter de dött. Att sitta hemma och bara gråta hade kastat in mig i en monsterdepression. Det som höll mig flytande var att det fanns något som var vanligt och normalt, skolan när pappa dog och jobbet när mamma dog. När jag kom hem kunde jag gråta och spåra ur allt jag ville men under arbetsdagen kunde jag få känna mig ’normal’, hitta saker att skratta åt och känna att jag kunde göra något vettigt för andra. Alla är olika men en del funkar det bäst att inte ta en paus i livet utan just med att få tillåtelse att fortsätta. Jag kan fortfarande sakna mina föräldrar 14 respektive 5 år efter deras död men jag sörjer dem inte längre på det där sättet man gör när något just hänt. En stor tröst för mig var just att kunna se att livet faktiskt inte hade stannat och att även om något drastiskt hänt i mitt liv så var det i övrigt som vanligt.
När någon dör blir livet aldrig detsamma igen men tack och lov så blir det vanligt och bra igen fast på ett annat sätt.
Åh, så sant. Tänker att det kanske beror på att man inte klarar all sorg på en gång, utan måste portionera ut det för att palla. Men ut måste sorgen, på något sätt. Jag kom att tänka på min favoritdikt:
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål
Tappa inte bort denna riktning
Låt inte sorgen glömma sitt ärende
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
/ Harry Martinsson
Tycker det är fint att du är medveten om detta och väljer att dela med dej av dina tankar.
Stor kram till dej!
fruktansvärt sant!
Herregud Klara ! Spot on! Har just precis haft en period av panikångest, kanske inte så mycket pga sorg utan för att jag i allmänhet går runt och inte lyssnar på mina känslor. Just för att jag inte känner när jag är stressad fast jag egentligen är ppe i hundra knop i hjärnan! Hur lär man sig att inte vara rädd för sina känslor? teach us:D
Mycket sant och bra skrivet. Vi behöver tillåta både oss själva och andra att må dåligt, vi är så många som vad vi än går igenom ska vara ”starka” och ”positiva” men det är inte alltid det bästa. Ibland måste man få tillåta sig själv att erkänna att det man känner kanske är en stor enorm sorg eller ilska eller besvikelse. Och att släppa fram det kan vara det starka för det är fan så mycket jobbigare att släppa fram och hantera än att trycka bort och låtsas som det inte finns. Och som Clara säger den kommer att finna andra vägar, mer eller mindre trevliga så om man kan försök släpp fram!
Ja det är ett svårt kapitel det där med sorg och sorgearbete.
Alla är vi olika och hanterar känslor etc på olika vis.
Du har absolut rätt när du säger att man måste tillåta sig själv och andra hantera sin sorg och sitt sorgearbete.
Jag tror dock att det kan vara lite farlig när man drar alla över en kam.
Det som är rätt för dig behöver inte vara rätt för någon annan.
Det kan tex få någon att må ännu sämre av att få höra att man inte sörjt tillräckligt eller varit tillräckligt ledsen.
Precis som det kan bli fel om någon anser att man sörjt eller gråtit för länge.
Det är en process av tankar och känslor som var och en får och bör bearbeta
EFTER BÄSTA FÖRMÅGA, eller be om hjälp om man inte reder ut det på egen hand.
Det är faktiskt en styrka att be om hjälp ibland.
Kram Mrs G
Been there, done that… Eller ”Are there” kanske stämmer bättre, om man nu ska vara ärlig med sina känslor. Har tänkt mycket just på det där idag faktiskt. Att även om jag vågar känna och utagera vad jag känner hemma i tryggheten, så vågar jag inte tala om det med tanke på vad alla runt omkring mig ska säga. Jag sörjer fortfarande barnen jag förlorade (två missfall, det senaste för 2½ år sen), trots att jag har en levande son, trots att det ”gått så lång tid nu”. Jag saknar mina barn. De kommer alltid att vara saknade, men på nåt viss så förväntas man glömma och gå vidare.
Håller med dig! När jag fick mitt missfall i v.17 efter att fått två barn sa en nån att det var tur att det inte var första barnet eller försökte trösta bort med tur för det var ju något fel eller att jag inte skulle vara stark nog att klara en graviditet! Många tankar och svåra frågor när man förlorar ett barn: vad hände? Gjorde jag nåt fel? Kanske jag aldrig kan få nåt mer barn osv. Man måste få vara ledsen och sörja för att kunna gå vidare och kunna bli glad igen! Kanske man blir hård och kall och inte kan känna alls annars? Sen kan man nog förstå andra bättre som går igenom nåt liknande, och det kan ju också vara till glädje både för sig själv och andra!
Bra formulerat Clara. Våga sörja. Jag förlorade min lilla ofödda dotter för 6 månader sedan och sörjer henne varje sekund av min vakna tid. Det var 2 v kvar till bf. Är gravid igen (underbart!!) och nu förväntas jag vara glad och nöjd med livet igen! Aldrig i livet. Människor har slutat fråga. Slutat prata om ”det som hände” och nu är livets glada dagar här. Men jag är inte färdig med att sörja lilla Molly. Och jag vet inte när jag är det. Om jag någonsin blir det. Som Clara skriver så förtjänar hon mina sorgtårar. Man kommer aldrig glömma sina små änglabarn. Men livet får gå vidare. Fast då med sorgen bredvid. Självklart är jag överlycklig över det lilla livet som nu får chansen att växa i mig! Men det är ett helt annat barn. Än så länge är jag fortfarande uppgiven, förtvivlad och förstörd för att jag förlorade mitt första barn!
Ida, jag beklagar din sorg. Det måste vara otroligt jobbigt och delade känslor, sorgen efter lilla Molly och glädjen inför din nuvarande graviditet. Stor kram till dig!
Fint inlägg ♥ Håller med föregående talare; det är viktigt att BEJAKA (både sina egna och) barns känslor. Livet är inte alltid en dans på rosor.
Bra där! Och därför tror jag också det är så viktigt att låta våra barn känna och uppleva sina känslor. Bekräfta dem, trösta, förklara att ibland är man ledsen och ibland är man glad och ibland är man arg. Och låta dem KÄNNA. Inte curla bort känslorna och distrahera så att barnen blir glada med en gång igen. BEJAKA sina känslor – även de negativa. För de går ju över.