Att ha barn är det roligaste och bästa i hela mitt liv! Det finns absolut ingenting som kan konkurrera med det. Jag är liksom kär i min son. När jag är borta från honom kan jag ligga och tänka på honom och fnissa förälskat – sådär som jag gjorde när jag precis blivit ihop med Jakob. Visst knöt jag an till lillen som nyfödd men det var en stillsam kärlek. Jag kände mig lite avvaktande och försiktig. Men den kärleken har vuxit sig starkare för varje månad. Nu är jag himlastormande förälskad! Min fina fina kille!
Ibland tar kärleken tid, det är inget onormalt eller konstigt med det. Låt det ta tid att knyta an till ditt barn. Det är ju en helt ny människa som du ska lära känna. Och en helt ny människa som ska lära känna dig. Tids nog sitter de i knät på en, smyger en liten hand under ens haka, kliar omsorgsfullt och säger -Älska mamma.
54 svar
Åhh, jag känner igen den känslan. Man kan liksom komma på sig själv sitta och stirra på sitt barn efter flera minuter när han somnat. Min plutt är snart 9 månader och det går allt för fort känner jag!
Underbar blogg!
Vill du hjälpa mig vinna ett fint pris, Klicka på länken och rösta! Hade uppskattats något enormt! ♡
http://hannahmeh.vimedbarn.se/varfint/
Håller helt med! Min kille är nio månader och jag känner verkligen att kärleken blir starkare och starkare för varje dag. Redan från första dagen tyckte jag ju att han var fantastisk och det är obeskrivligt att vara mamma, men jag kände honom ju inte riktigt när han var sådär pytteliten. Så den där rosafluffiga kärleken har också sakta vuxit fram här, den fanns inte från början.
Så otroligt fint också att få läsa kommentarer från er med vuxna barn. Att vara förälder är magiskt! (och jobbigt ibland också förstås, men det vet vi ju!)
Åhh, jag kände hur det växte i bröstet på mig och ögonen tårades. <3
Du har så rätt så. Det är verkligen en växande känsla som bara blir större med tiden 🙂
Ja, det är en underbar förälskelse! Man kan liksom inte få nog ibland!
hej, surfade runt bland bloggar och hittade någon som kopierat ditt blogginlägg clara. http://www.ankpung.se/97-att-alska-sitt-barn
det är ju precis dina ord.. thumbs down för henne!
och du är så klok
Det verkar onekligen vara en himla fin kärlek 🙂
Tror också att det är viktigt att prata om att den där himlastormande förälskelsen kanske inte kommer på en gång, för jag tror att många nyblivna föräldrar kan känna skam i att de inte känner sådär stark på en gång ”som man ska” då det inte är något som man pratar om. Men jag tror att man kan lugna alla dessa föräldrar med att det kan få ta tid sådant där men att det kommer 🙂
kram!
Ammen på det! Själv fick jag två barn på en gång och det har tagit lite tid att knyta an, ibland har det varit lite ojämnt också men nu är jag precis så som du skriver – förälskad och fnissig. Hur kan man bli själastormande glad över HUR någon äter ärtor?
Så fint! Ärligt och härligt!=)
Vad fint skrivet. Kloka ord det där, ibland tror jag att vi tror att allting bara blixtrar och smäller till. Att låta det ta tid, att växa in i roller och kärlekar… Det är nog mer nära verkligheten.
vet inte hur pass relevant det är egentligen men såg att ditt inlägg och text blivit mer eller mindre ”snott”.
http://www.ankpung.se/97-att-alska-sitt-barn
i övrigt; tack för underbar läsning. <3
Så himla fint att läsa..
Framförallt när jag skräms av tanken på barn…att jag inte vill missa det men heller inte känner den där längtan…
Svårt att förklara och det är inte så många som talar så. Men så många har berättat för mig hur magiskt det är..så många har ju inte fel
Kram Åsa
Väldigt fint skrivet. Så känner jag för mina katter… 🙂
Måste bara säga att du är så vacker och en stor inspiration och förebild för mig 🙂
http://www.ankpung.se 23år, mamma till en liten son, skyddad identitet, förlorat mina föräldrar
Utrolig fint. Jeg har en baby i magen som jeg nettopp har begynt å merke at beveger seg. Det er så rart og fint! Og jeg må riste litt på hodet av meg selv – når jeg leser sånt som dette blir jeg blank i øynene med én gang. Du beskriver foreldre-barn-relasjonen så ekte, nært og vakkert. Ekstra flott at du skriver om at det kan ta litt tid. Takk!
Usch man blir ju bebis-sugen för mindre ! Fick gåshud över hela kroppen av att läsa.. Låter helt otroligt :’)
Tack för inlägget!
Jag har nu en dryg 6-månaders och det är egentligen först nu vi börjar lära känna varandra, härom dagen kände jag för första gången helt spontant ”Men va kul att vara mamma till den här lilla fantastiska egna personen”. I början var det så mycket amningstrassel, hormoner och kolik på det. Jag grät för att jag inte kunde känna något då. Jag kände mig verkligen hemsk när jag pratade med min sambo om det. Att se och höra en massa andra rapportera om den där FANTASTISKA kärleken och den rosa bubblan direkt på BB gav mig bara mer ångest. Jag tycker verkligen det är något som behöver tas upp mer, så att inte de stackars nyblivna föräldrarna ska känna sig usla och känslokalla i onödan, eftersom det verkar vara en ganska vanlig reaktion. (Sen såklart grattis till er som känner kärlek och allt det på en gång!).
Men det är ju jättevanligt att det tar tid. Jag tror film och TV är stora bovar i det här. Har du någonsin sett en film eller ett TV-program där den nyförlösta inte lyser eller gråter av lycka när hon ser sitt lilla barn första gången?
Så kan det säkert vara. I de få fall där det inte är så är det något allvarligt fel som uppdagas senare i filmen. Typ ”Vi måste prata om Kevin” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170373094
Tack Clara för detta inlägget! Behövde det idag! /Märtas Mamma.
Våra älskade pojkar är vuxna nu och förser oss med barnbarn. Första gången jag höll äldsta barnbarnet Martin i mina armar så slog känslorna totalt knockout på mig. Att bli så störtförälskad trodde jag inte existerade. Stora vågor av kärlek bara sköljde över mig,och de finns kvar än. Lika underbart var det när Freja och sedemera Kalle kom till världen. Knockoutkärlek väntar som sagt när barnbarnen anländer.
När yngsta sonen (då runt 20)jobbad på annan ort och fick kärleks bekymmer messade vi varann flera ggr dagligen, stöttade så gott jag kunde på distans. Så en dag kom ett sms ” mamma jag älskar dig” Tror ni mammas tårar rann då????
Tack Clara! Precis vad jag behöver höra. Just idag.
Jag älskar mitt barn gränslöst. Men anknytningen har tagit sådan tid, och samvetet har varit konstant dåligt i 6 månader.
… o om nåra år säger han… .:mpfmh…mmpfh..äta…mmpfh….sova…..mmpfh….uhu….sluta tjata!!….mmpfh….sluta klämma mina finnar!…..mmpfh…uhu….kan du hämta?…. (o DÅÅ kan du kanske få en kram) men du älskar lik förbannat lika mycket !
Så skönt att få läsa det. Sitter med en tvåmånaders bebis här och har lite dåligt samvete för att känslorna inte är starkare. Men det är ju som du säger, vi håller på att lära känna varandra.
Det pratas inte om det här, men jag har upplevt det som väldigt vanligt.
När jag fick första barnet upplevde jag att hon var helt självklar i mitt liv och att jag ville beskydda henne och ta hand om henne. Men den där stora kärleken, den där som gör att man nästan tappar andan, den kom inte förrän hon var runt 4 månader.
Med sonen så dröjde det 8 månader innan jag kände den där enorma kärleken.
För några av oss tar det tid innan den där kärleken kommer och det är helt okej.
Så härligt! ♥
Precis så är det!
”älskar dig mamma så att det ryker om det…” kom det ut ur munnen på min då 3.5 årige son..nu e han 27 och fortfarande lika go…
Det är så sant! Kärleken blir bara starkare! Och ögonblicket när orden kom… Älka di mamma! Då blöttes ögonen!
Oj, då ska ni bara vänta och se, ni småbarnsföräldrar… Mina barn är stora nu, runt 20, och kärleken blir bara större och större, det är helt makalöst! När de var små och helt nya, tog det lite tid innan jag visste vilka de var, precis som många av er skriver. Och då undrade jag lite om det var något fel på mig. Skulle man inte stormälska sin bebis från allra första stund? Det trodde jag. Men herregud vilka krav vi kan lägga på oss, vi mammor. Vi måste ju få tid att bekanta oss med våra barn. Vi har ju faktiskt ingen aning om vilka de är. Förrän de börjar visa sig, sin personlighet, sitt temperament, den de är. De är ju inga ”vita blad” direkt. De är ju individer, om än väldigt små.
Det är verkligen urkul nu när de är nyvuxna. Nu är de inte bara underbara barn, utan helt fantastiska människor. Så roliga. Så kloka. Så påhittiga. Så unika och med sina olika talanger och intressen (och så lika sig själva som barn, fast allt är MER). Man beundrar dem så att hjärtat spränger av kärlek.
Du skriver så pricksäkert! Min son är mitt livs största kärlek och jag blir precis lika fnissig som du beskriver det när jag tänker på honom. Samtidigt var jag ganska avvaktande i början, kärleken fanns där men var inte sådär överväldigande som många beskriver den, det kom med tiden och den har växt varje dag sen dess.
Hej Clara! Härligt med växande kärlek till växande Bertil! Men nu när han fyllt två, är han inte snarare ”barn” än ”bebis”? Dax att byta namn på kategorin Claras bebisliv tycker jag!
Så fint skrivet!
Hej hej!
Jag vet precis vad du pratar om…Jag har sex barn från 20-29…och nu får jag barnbarn…Tänk vad livet är fantastiskt!!
Underbart! Jag blir varm och glad i hela kroppen av att få ta del av din mammakärlek 🙂
Så fint. Och så sant. Och ja, det är så stort att känna den där kärleken.
Så fint! Och visst är det fantastiskt när hjärtat svämmar över!
Så sant – inget kan konkurrera med att vara mamma/förälder! Det är verkligen det största av allt – och gör också livet så skört… Jag tackar ännu högre makter varje kväll för mina skatter jag fått…och då är det ändå snart fjorton år sedan jag fick mitt första.
Tack för en härlig blogg!
Den dagen min plutt kan säga att han älskar mig kommer jag flyga till månen. Och där tror jag att jag stannar resten av livet.
Den dagen, den dagen, den dagen.
Så sant att kärleken till ens barn är sådan att den växer för varje dag en spenderar tillsammans. Jag har haft äran att vara hemma på heltid med min son sedan han var 4 månader. Det är en berusande känsla att få en varm, go kram och den där blicken som säger mer än några ord.
Det är ju precis så som du beskriver det! Minns när jag fick min son för snart 3 år sedan, hur det dåliga samvetet gnagde under hans första månader. Alla pratade om att knyta an, att älska sitt barn och så vidare. Jag kände inte det, då. Det har liksom växt sig starkare hela tiden och gör fortfarande. Aldrig kommer jag älska någon så som jag älskar mitt barn, det finaste jag har!
Och mina älskade flickor är 23 och 26 och den underbara kärleken till barnen finns kvar. 🙂 Visst gjorde det lite ont när dom inte längre ville sitta i knät och gömma sig under min haka men det är OCKSÅ en del av det. Att få se dom två jag älskar mest i världen, som jag skyddat med min kropp och min själ ta över och skydda mig. 🙂
Det är ett privilegium att få ha barn. Sänk tempot ett snäpp till, sitt ner och njut. Ännu oftare än vad du redan gör. 😀
Så himla fint <3
Det är så mycket som förändras då det kommer en ny människa till familjen. Det är klart att det tar tid och kärleken växer för var dag som går. Det är så intensivt då det håller på. Nu, då det finns två små i vår familj, är jag så lycklig för att dom får lära sig att ta hand om varandra och jag blir tårögd nästan varje gång som dom visar hur mycket dom tycker om varandra. Då känns det som att jag lyckats på något sätt.
Så fint uttryckt! Och inte blir det mindre med åren. Natten till idag ägnade jag en stor del av att beundra min sovande trettonåring och verkligen känna hur mycket jag älskar honom.
Så himla fint! Och plötsligt är min dotter 3,5, då och då slår hon armarna hårt om min hals och säger ”Du är min kärlek!”
Kan inget annat än att hålla med. Min lilla son har varit ganska sjuk i veckan, och det var då jag insåg hur mycket jag älskade den lilla killen. Jag längtar verkligen efter att få se honom växa upp till en ung frisk man.
Så är det verkligen! Min son är 16 mån nu och jag är mer förälskad en någonsin. De växer verkligen på en de där små liven:)
Jag har velat skriva om det här men vet inte hur. Jag känner ju dåligt samvete över att känslorna växer. Jag trodde alltid att mina föräldrar älskade mig över allt i världen när jag var en bebis, att det var konstanta starka känslor. Men nu med en egen dotter känns det som att ju mer personlighet som tittar fram, ju mer förstår man vad man skulle kunna förlora. Nej, jag vill inte ens skriva om det.
”Älsklingen” säger hon när hon ser mig.
Så sant så! Det tar tid att finna den där riktigt fantastiska mamma kärleken, men tid ack så väl värd att investera 🙂 Mina pojkar är nu snart 6 och 4 år och jag älskar dem så jag blir alldeles stollig ibland!
Du skriver så härligt! Rättfram och utan konstigheter, bara som det är. Underbart tycker jag 🙂
Kan bara hålla med, att ha barn är helt underbart !
Ja, den känslan alltså. Å! Jag har en son på snart 1 år och jag älskar honom bara mer och mer för varje dag som går. Lyckan och kärleken i livet!
Förstår precis vad du menar. Helt underbart!
Sitter här med min lilla gravidmage och blir blank i ögonen av ditt inlägg. Fint hur du beskriver föräldra-barn relationen som något ömsesidigt som får ta tid. Borde vara självklart men är det inte. ❤