Dröjer mig kvar ute länge om kvällarna

Det är vid sjutiden det börjar bli som allra finast

Jag och hönan som Bertil döpt till Annakarin (efter min kära kollega)

Fin-fin utsikt

Hönsen spatserar och letar febrilt efter korn i gräset

Det är inte nådigt så fina kvällarna är nu! Det är nästan plågsamt för jag vet inte hur jag ska hinna njuta av allt det vackra och ta tillvara det fullt ut. Jag försöker vara utomhus så mycket jag bara kan och orkar men ändå känns det som slöseri varje gång jag går och lägger mig: Någon måste ju vara vaken och bevittna allt detta vackra? Vem tar ansvar för det?!