Det är underbart att ha en treåring men också väldigt, väldigt ansträngande för öronen. Och hjärnan. Alla dessa spörsmål som ska besvaras. Här kommer ett axplock av frågor jag fått idag:
Mamma varför är det där huset så vitt? Varför finns det så många vägar? Varför kan man inte leva om man brinner upp? Kan gammelgäddan äta hajen? Varför är Folke glad nu när vi är här? Mamma, varför här bilen däck på fötterna? Varför ser det ut så här när det är mörkt? Mamma, varför vill hönsen bajsa? Varför har den där människan hår i ansiktet? Varför kan man inte leva när man är död? Varför är din mamma död? Varför är mjölken inuti brösten? Varför finns du? Varför hade vi ingen jord när jag var liten? Vad finns under huset? Men under källaren då? Varför har inte dinosaurierna samma färger? Vart var vi innan vi fanns?
Och jag gör verkligen mitt yttersta för att svara på alla frågor, för jag tycker att man kan visa den respekten. Men det är inte så mycket frågorna som är jobbiga som att mina förklaringar alltid följs av frågan varför? Och fortsätter jag då förklara ställs sedan samma varför? även till den förklaringen. Ända tills jag säger jag vet inte. Och då svarar han bara gissa. Och då måste jag gissa vart jag var innan jag fanns och den djupa filosofiska tanken är lite för stor för mig när jag står och steker halloumi. Och ställer jag en motfråga får jag höra nej, det vet inte jag – det måste ju du veta.
När jag blir nog less på att svara på frågor säger jag bara det där får du fråga pappa om vilket hjälper för stunden eftersom att han slutar fråga – men däremot leder de till att han tror att pappa vet mycket mer än mamma och det tål inte min stolthet.
Tillslut – när jag känner att hjärnblödningen är nära säger jag med min mest behärskat irriterade röst NU VILL JAG INTE SVARA PÅ MER FRÅGOR. Och då tittar han förvånat på mig med sina stora, bruna ögon. Varför inte det mamma?!!
57 svar
om man kollar i databaser med barnspråk (sammansatta av lingvister för att kunna forska på barns språkutveckling, man gör inspelningar i barnens naturliga miljö med jämna mellanrum) så ser man att ordet ”varför” har sin peak just i den åldern. Och jag märkte det på min dotter med 😉
Ha ha ha! Det här känner jag igen. Bit ihop!!!
Xxx
Annette
Ha ha haa!
Underbara frågor!! När jag var i B:s ålder var min mamma själv hemma med mig i veckornaeftersom min pappa jobbade iväg. Jag var ett väldigt frågvist barn och tjatade med samma frågor som B. Min mamma tröttnade ibland i slutet av veckan och kom på det geniala svaret, Du får fråga pappa när han kommer, i hopp om att jag glömt min fråga. En dag kom jag och sa, ”Mamma jag vet att du inte kan så mycket men du kanske kan svara på detta?” Efter den dagen svarade min mamma på alla frågor !!!
Fråga Bertil tillbaka;
vad tror du?
Sedan håller du bara med. Fiffigt va?
Detta brukar leda till roliga samtal (ibland lärande) och en inblick i min treårings tankar.
Min är 5. Och låter fortfarande likadant (bara mer avancerade frågor/ord) *puh*
Exakt sådär har jag det med min treåring också 🙂
Det är ganska så otroligt egentligen hur medvetna de små kan vara. Att de kan se sig omkring och verkligen inse hur mycket de inte vet och verkligen uppriktigt börja undra hur det ligger till. Tänk om vi hade kunnat vara lite mer så, även när vi är äldre.
Haha, vad underbart ;).
Vad gulligt! <3 men förstår att det kan bli jobbigt också. Jag minns att jag var likadan när jag var liten, otroligt att föräldrarna stod ut någorlunda…!
Haha ja jag känner igen det där, låter bekant:)
http://en.m.wikipedia.org/wiki/5_Whys De är inte så dumma ändå.
Alla frågor, roligt med också jobbigt ibland 🙂 Minns när min dotter, då 4 år frågade var vi kom ifrån etc. Jag förklarade lite om evolutionen, först så var vi fiskar o sen fick vi ben o gick upp på land etc. Sen pratade vi om annat en stund sen sa hon ” mamma, vad hette du när du var fisk” 🙂
Där fick jag min skrattdos för dagen. =) Min äldsta blir tre i februari, ska bli spännande att de om hen också blir en frågespruta.
Charmigt men ack så tålamodsprövande! 🙂
http://christinasharmoni.blogspot.se/
Jag har lärt mig att ett bra svar när en inte vet svaret är:
– det vet jag inte, men jag kan ta reda på det!
Tycker det är ett väldigt bra svar att visa att en inte kan alla svar men att en är villig att leta upp svaret (även om en ibland inte gör det)
Så jäkla underbart inlägg! <3
Cuz I said so!
Åh, vad jag också känner igen det där. Har en treåring och du beskriver så bra hur det är, att varje fråga följs av en ny 🙂
Hittade en bra bok på loppis som heter ”Stora varförboken” som vi tar fram och läser i när frågorna blir för många och svåra för mamma.
Haha åh jeez vad jag känner igen mig! Jag har en fyraårig dotter vars enda mål och mening i livet är att prata öronen av sin arma stackars mor! Och jag är en ganska tystlåten person som hellre tänker än pratar. Efter en längre tids varför det?:ande fick jag förklara för henne att jag inte vet allting. Att ingen vet allting. Att man får hitta på egna lösningar på det man inte vet. Samt att jag inte alltid orkar prata, att det kan vara skönt att umgås under tystnad.
Tror hon accepterade det. När varför det?:andet börjar igen ibland behöver jag bara titta lite på henne med ett menande leende så förstår hon vinken 🙂 Fast det gäller ju självklart bara ”meningslösa frågor” som innan jag hunnit förklara följs av ett nytt ”varför det” utan att hon ens lyssnat. Är det vettiga frågor hon genuint undrar över (döden till exempel) då svarar jag ju självklart.
Hahaha ååååh vad rolig! Fast jag kan tänka mig ganska jobbig just i stunden. Jag brukar inte lämna kommentarer men måste bara säga att din blogg är en av få bloggar jag läser. Den har riktigt innehåll och inte bara massa ”såhär sminkar jag mig skit”.. vilket ju också kan vara trevligt ibland men det är skönt att se en människa som är intressant och har något bakom pannbenet!
Ååååh, det kan vara så frustrerande ibland då man försöker vara pedagogisk och vill svara på allllaaa frågor men inte riktigt alltid har orken 🙂 Hög igenkänningsfaktor! 😉
http://www.lovelly.se är webbutiken med ekologiska, giftfria och miljövänliga produkter. Det är varken svårt dyrt eller tidsödande att leva ekologiskt. Vi på LOVeLLY erbjuder inte bara ekologiska och giftfria produkter utan vi erbjuder även kunskap, information och tips om hur du på ett enkelt sätt kan välja en mer ren, hållbar och giftfri livsstil. Den största förändringen gör vi tillsammans!
Fyll i rabattkoden lovelly när du kommer till kassan och få 15 % på hela köpet.
Be a LOVeLLY Parent & Live a LOVeLLY Life
Det var riktigt djupa frågor från en treåring, förstår dock att det kan gå en på nerverna till slut. Men frågar man inget, får man inget veta 🙂
Innan du fanns kanske du fanns i din mammas och pappas tankar? För de längtade efter dig. 🙂
Haha ungar är underbara!
http://Visitors2Cash.com/ref.php?refId=182619
Haha vilka bottenlöst djupa frågor och sannerligen svårbesvarade! Men i och för sig tycker jag att frågeåldern aldrig borde ta slut! Finns så mycket vi vuxna tar för givet och vi kunde verkligen lära oss mycket av barnen och deras sätt att se på världen. Gillade verkligen detta inlägg! Läste upp det för min sambo nyss och vi skrattade högt och hjärtligt så att grannarna säkert vaknade av oväsendet. Natten sätter säkert sitt prägel på läsningsupplevelsen… 🙂
Ha, ha! Så roligt när du skriver om det men jag kan mycket väl förstå att du blir trött. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var och funderar på om det möjligtvis kan ha varit lite annorlunda för att mina barn var födda så tätt inpå varann. Har en känsla av att de pratade väldigt mycket med varann. Sedan tror jag att det kan ha varit lite knepigt för dem att få komma till tals en och en. Usch, nu får jag en släng av dåligt samvete. http://www.hyrestanten.blogspot.se/
Haha alla treåringar är lika. Tur jag inte är den enda som ledsnar på att svara ibland
Åh treårsåldern! Underbar men kan även vara väldigt jobbig. Min känsliga dotter ställde liknande frågor om liv och död men var tyvärr väldigt rädd och ofta ledsen när hon tänkte på döden. Vi hade det kämpigt med nattningen ett tag men pratade och pratade och pratade oss igenom det.
Vi har också en frågvis liten treåring. Jag brukar kontra med att ställa frågor till honom istället. Och en treåring kan verkligen konsten att leverera svar som får en att skratta! Man måste passa på att ställa de där filosofiska frågorna till dem nu när de är små och ”oförstörda”.
Mina föräldrar (som båda har fler högskolepoäng än vad som är hälsosamt) brukade stadigt svara så länge de kunde. Istället dock för att på det sista ”Varför?” svara ”Det vet JAG inte” så svarade de ”det vet INGEN” eller ”det får du veta om du slår upp det”. Det räckte för att få tyst på mig och min bror i alla fall. 🙂
Vår fyraåring har tagit det hela ett steg längre. Efter en kaskad med varför-frågor där man tror att det ska ta slut, frågar han sist ”Hur vet du det?” och så måste man fundera ut var man lärde sig varför dinosaurier bajsar, hur lillasyster kom ut ur magen, vad som händer när en stjärna slocknar eller varför hans namn börjar på S. Puh! 🙂
Underbart! Lyssna på detta, en komiker som gör ett underbart klipp om den där varför frågan från barn 🙂 http://m.youtube.com/watch?v=4u2ZsoYWwJA
Hela klippet är roligt men det är de sista tre minuter han pratar om varför frågor från barn. Lyssna, sjukt kul faktiskt 🙂
Jag brukar svara med ”Vad tror du?”, när jag inte orkar mer.
Så roligt att du skriver om just detta som jag och min mor diskuterade idag! Har själv en treåring hemma. Öronen blöder! Hahahahaha Anna http://www.bjornensover.se
Minns det..Idag fick dock jag fråga om hjälp.. http://www.esterii.blogg.se
Hahaha, skrattar högt 🙂
Ha ha… Vad underbart. Ofta frågar han om för han inte förstår, om du formulerar om dig, slutar han fråga.
Hur vet du det?
Haha jag älskar dina inlägg. Min dotter är 15 månader och alla åldrar har sin charm och sina utmaningar. Minst sagt!
Inspirationsbomb idag på http://www.modevarlden.se.
Kram
Haha! The neverending ”varför?”
Livet livet! Har en likadan frågvis 3-åring – tär på tålamodet men boostar hjärtat <3
http://www.avocadobaby.se
Ibland när mina barn var i den åldern ställde jag motfrågor speciellt på deras knivigaste frågor som var var vi innan vi fanns. Tänk det kommer jag inte i håg sa jag till min dotter den gången. Gör du det? Ja då, svarade hon. Vi satt ju på varsin stjärna och tittade ner på människorna. De små kan komma med de mest poetiska svar på sin egna frågor om vi låter dem utveckla svaren själva ibland och ibland får vi söka svaren tillsammans. Vilket äventyr att dela tillvaron med frågvisa barn.
Gud så roligt att läsa! Vilket klokt litet barn du har som ställer så existentiella frågor. Barn får oss verkligen att tänka efter. Här kan vi gå och såsa! Om vi inte själva använder den hjärna och den intuition vi fått till skänks, så ser barnen till att vi gör det. När min son var i treårsåldern ställde han de mest djupa frågor, som verkligen fick mig att haja till och TÄNKA EFTER. Till exempel väg hem från dagis en slaskig vardag: ”Mamma, är det här en dröm eller är det på riktigt?”. Jaha, då får man ju tänka efter. Är det fysiska livet en illusion? Finns det något annat tillstånd som är mer på riktigt? Är denna tillvaro det enda som finns? Eller finns det något annat, mer sant? Ja, man kan ju bli upplyst på kuppen. Tack alla små barn, för de stora frågor som kommer ut ur era små underbara munnar
Kanske en ny bok på gång? : )))
Ibland blir det ju också ett frågande för frågandets skull. Ett sätt att få uppmärksamhet. Tror det kan vara bra att uppmana dem att tänka efter själva ibland innan de frågar. 😉
Hos oss har vi aldrig hamnat i den där frågekarusellen, istället har mina barn tvärsäkert berättat för mig hur det ligger till med olika saker… antingen har de kommit fram till resonemanget själva eller så hänvisar de till någon kompis som anses vara en auktoritet inom ämnet.
Det är lite roligt när de hänvisar till sina 4- och 5-åriga kompisar på ett sånt sätt som säger att dessa kompisar absolut inte kan ha fel oavsett vilket ämne det gäller.
Precis så är det! 🙂
http://hannafialotta.blogg.se
Fantastisk beskrivning..:)
Men så sött!
Oj, som mamma till en snart femårig pojke med autismliknande tillstånd blir jag mest lite avundsjuk. Förstår att det kan bli tjatigt med massor av frågande, men själv längtar jag efter att det ska lossna språkligt/kognitivt. Här hemma kämpar vi med språkträning, logoped, bildstöd och schema för att hjälpa honom på vägen. När han för några månader ställde sin allra första fråga ”vad är det där för något?” jublade vi och gjorde vågen.
Känner igen detta. Vi arbetade med att vår pojke med autismliknande tillstånd skulle ställa frågan varför när han var liten. Nu är han en underbar 15-åring som sitter framför nyheterna och gör de mest fantastiska reflektioner. – Varför åker journalisterna bara om kring och tittar på. Varför gör de inte mer när de ändå är på plats, reflekterade han häromdagen framför Aktuellt.
Jag kan tänka mig att det är kämpigt! <3 hoppas att språket ska få lossna med tiden. Förstår att ni gjorde vågen!!
Haha! Helt underbart XD
http://kingemarson.wordpress.com
”Vad tror du?” är vår eviga motfråga här hemma. Och om det kommer ett ”jag vet inte, säg du!” så är vi lika envisa tillbaka. Ofta får vi lika filosofiska svar som frågor…
Hahaha!
http://tillvaron.se/emma