Vet ni vad jag avskyr? Jag avskyr när folk liksom koketterar med att ”de ogillar barn”. Ja, det är påfallande ofta folk säger det. Samma personer brukar vid närmare efterforskning också förakta mammor och mammagrupper. Kanske ogillar de också offentlig amning och barnvagnar som tar upp plats på caféer. Ja, faktiskt ogillar de allt som har med barn att göra.
I DN stod det om att allt fler vill ha flyg med barnfria zoner. Det är ok för mig. Fast det är ingen mänsklighet rättighet att slippa störa sig på folk. Men om någon ska slippa störa sig så är det ju faktiskt vi som dagligen utsätts för människor som inte gillar barn. Det riktiga problemet är nämligen inte barn utan alla som stör sig på barn. Ingen vet bättre än en förälder att barn låter högt ibland. Och tro mig – vi gör vad vi kan för att lösa det. Men sura blickar och miner från andra vuxna hjälper inte. Vuxna som är så självupptagna att när de hör ett ledset barn reagerar med att tycka synd som sig själva. Vuxna som himlar med ögonen åt ammande morsor och stör sig på barnvagnar på bussen.
Kvinnor tar ut största delen av barnledigheten och spenderar mest tid med barnen. Samtidigt finns det en ganska stor grupp vuxna som ägnar tid och energi åt att fördöma, störa och irritera sig på dessa barn och kvinnor. Det är inte bara barnfientligt utan kvinnofientligt. Var ska kvinnor och barn ta vägen då? Ska de stanna hemma tills barnen nått skolålder? Låta bli att resa eller handla mat? Leva i hemmets avskildhet som på medeltiden?
Jag tycker att samhället borde förskonas från vuxna som inte gillar barn. Ärligt talat skulle jag gärna betala extra för att slippa möta dessa människor. Jag skulle vilja ha vuxna-som-ogillar-barn fria flyg. Istället för att hyssja skrikande barn borde vi hyssja suckande vuxna. Och istället för att lägga filtar över ammande barns ansikten borde vi hänga filtar över dessa människors ansikten när de äter ute.
Jag inser att många ogillar barn och att behöva anpassa sig efter dem. Så kanske är det ändå enklast att ni får egna platser i samhället där vi slipper möta er. Förslag på sådana platser:
– Vildmarken
– Northlands nedlagda gruva i Pajala.
– Nionde kretsen i Dantes inferno
EDIT: Jag har skrivit en uppföljning till detta inlägg – det finns att läsa här.
600 svar
Håller helt med dig Clara. På pricken! Så skönt att veta att det finns balanserade och fina medmänsher! Lite sen feedback men ändå ❤
Jag sade alltid innan att jag ogillar barn. Det är inte sant. Jag ogillar föräldrar. Inte alla föräldrar. Men ganska många.
Barn är fantastiska. De är bär sina känslor utanpå huden. De är raka. De är ärliga och de är helt fantastiskt vackra.
MEN.
När det kommer in ett barn med en Festis (i butiken jag jobbar i), heller ut hela på golvet, föräldern tittar på det och går ut ur butiken blir jag arg.
När en förälder är i provrummet och förväntar sig att jag ska springa efter deras barn som ständigt försöker gå ut ur butiken samtidigt som jag ska hjälpa mina kunder blir jag arg.
När ett barn sitter och sparkar på mitt ryggstöd på flyget och föräldrarna inte säger till blir jag arg.
När jag behöver säga till ett barn att man inte får bara bakom kassan (vi har saxar, nålar, knivar för att kunna sy där) för att föräldern är på en annan del av butiken blir jag arg.
En biljett på ett flyg utan föräldrar på? Ja tack!
Så otroligt bra skrivet! hoppas det publiceras i ngn dagstidning också på bred front! Jag har inte småbarn längre (min son är i 20-årsåldern) men jag tror det har blivit värre de senaste 10 åren kanske? Jag upplever det som att när det har blivit sämre inom många områden i vårat svenska samhälle. också oroligheter i omvärlden måste människor allmänt ha något att rikta sin oro, vanmakt och frustration på, och då blir det den sk ”svagare” gruppen; kvinnor och barn som blir måltavla, som i så många andra situationer, det är skrämmande tycker jag. Det är också som att de som tycker illa om barn som låter och deras mammor, rättfärdigar sej själva, och det är ngt som i längden kan leda till en form av fascism- eller som du skriver en tillbakagång till hur kvinnor och barn levde under medeltiden, och som många kvinnor och barn fortfarande lever i vissa kulturer; instängda och bevakade av mannen och samhället.
Har flugit massor med mina barn och har varit med om det mesta. Har stor sympati för barn som blir uttråkade, får ont i öronen vid tryckförändring etc. Det är jobbigt att vara förälder i sådana lägen. Och jag känner med dem också. Sedan finns det föräldrar som inte gör något för att hålla ordning på sina barn på en resa, men det är en annan sak. Dem har jag ingen sympati för.
Men jag kan faktiskt förstå folk som skulle välja en barnfri flygning/hotell/tågvagn etc. om det var möjligt. Det är en pina att sitta intill ett barn som skriker 6 timmar i sträck på en flygning (har jag varit med om). Oavsett om det beror på magont eller ont i örat. Barnet kan inte hjälpa det, inte föräldern heller. Men det kan vara jättejobbigt för den som sitter intill.
Och jag inte drömma om att klaga på det trötta barnet som skriker i kön på ICA och mamman som inte får tyst på det. Vet precis hur det var, fastän det är femton år sedan sist.
Kopierar in vad ”Alex skriver: ”Om barn blir uppfostrade och lär sig respekt från föräldrarna i tidig ålder kan de vara sig själva för då förstår de att lyssna på när någon säger till. Det är inte okej, tycker jag, att barn får bete sig som galningar överallt.
Han har rätt MEN barn har inte den mentala mognad att de kan avgöra vad som är rätt, respekt os.v. Där kommer vi föräldrar in i bilden- tada! Det är föräldrarnas roll att begränsa barnets utrymme, utbrott m.m. så att inte andra människor lider skada. Sen så har ju allt en skala, det finns ûberkänsliga människor och de som tål lite mer. Joakim Lamotte skrev en krönika om föräldrar och ett barn på en restaurang som lät personalen komma med glass som ungen hällde ut på golvet flera ggr och personalen fick torka upp. Föräldrana satt där o flinade. I det fallet skulle både föräldrarna och barnet fått ett kok stryk (om det var tillåtet i Sverige). Att behandla människor som undersåtar gör ju det barnet till en vuxen översittare.
Föräldrar ska inte gömma sig men måste stoppa sina barn i tid, anser jag. Och det är inte alltid lätt.
Lägg av.barn o föräldrar tar inte ngn hänsyn till att det finns andra än dom.uppfostra barnen så kan vi alla vara tillsammans överallt
Heja heja! Mycket bra inlägg.
Jag tror inte önskan om barnfria zoner på flyg handlar om att människor ogillar barn, utan om vårt tidseffektiviserande samhälle och hur vi flyger idag. Jag pluggar utomlands och flyger därför regelbundet till Sverige. Jag vill då kunna använda flygtiden till att plugga, svara på mail (inte sällan på mitt 3:e språk som jag inte behärskar så väl) eller andra koncentrationskrävande uppgifter. Även lugna barn som beter sig så bra en 2-6 åring kan i ett flygplan i 2-3 h är då ett störande moment om de befinner sig för nära mig (falsksjungande barn några stolar ifrån en, en 3 åring med jobbig benlängd som gör att hen av misstag sparkar en i ryggen då och då osv). Tåg har redan tysta zoner för passagerare som önskar lugn och ro, det är förmodligen det som efterfrågas även på flygen.
Jag vill ha flighter där det ej serveras alkohol så jag slipper störiga, stinkande, fulla vuxna !
Jag ser skillnad på barn och ouppfostrade barn, helt utan att blanda in bokstavskombinationer och handikapp vilket så klart förklarar skumt beteende..
Gränsen är överskriden när en frisk unge beter sig respektlöst, protest skriker och sparkar på allt i sin omgivning.
De vuxna som försvarar sådant beteende har inget i min vänskapskrets att göra.
Instämmer till fullo med ett undantag. Jag tycker inte de ska få vara i vildmarken, för där vill jag och mina barn också vara.
Våra grannar klagar på att vår ettåring kastar sin napp/dricksflaska/sked i golvet på morgonen (efter att hon vaknat kl.07:30). Jag skulle så gärna bo i ett höghus där det var förbjudet för dessa sorts vuxna att bo.
När du är som bäst då är du verkligen bäst så bra inlägg tack den behövdes :))
Ganska onyanserat inlägg. Jag kan tycka att folk borde vara liter mer toleranta på alla sätt och vis och inse att skrikande barn på semesterresan (eller till och med jobbresan) är ett lyxproblem. Visst, man får bli irriterad, men arga blickar och kommentarer hjälper ingen. DÄREMOT tror jag att en stor del av problemet ligger i hur barn mindre och mindre tycks uppfostras att respektera andra människor, till exempel att kunna vara tyst när man sägs till eller när någon annan pratar. Bebisar är en sak förstås. Var i kyrkan på Luciafirande igår tex och det var ett jävla liv inkl. när prästen talade och när det sjöngs. Helt omöjligt att njuta. Ett antal barn som konstant väsnades. Kan man inte fostra sina barn att vara tysta vid vissa tillfällen, eller ens försöka be dem lugna sig när de håller på, då tycker jag att man får gå ut alternativt inte ta med dem på sådant.
Vet du vad Jesus sa om barnen? Att de skulle komma till honom. Så om barnen stör dig i kyrkan är du på fel plats.
Det var det sjukaste att använda Jesus som frikort till äckligt beteende. Barnen på Jesus tid betedde sig säkerligen inte som kräk i stil med dagens samhälle. .
Förstår inte alls att så många tar åt sig av inlägget som kritik mot barnlösa kvinnor. Läser och läser om men förstår inte den kopplingen. Verkar helt galet att välja ut en grupp i samhället som man kan betala för att slippa. Bättre med tyst vagn, men jag menar, det finns väl redan, inte så många barnfamiljer åker första klass, tips.
Jag var under en period personlig assistent åt en gravt handikappad man. Vi lät MYCKET. Är säker på att en del störde sig på oss, mer än barn, men känns väldigt obehagligt att folk skulle kunna betala för att slippa se/höra honom…
Clara skriver att föräldrar förstår, alltså de som inte förstår är inte föräldrar då…? Sen uttrycker hon sig så att alla som stör sig på barn tycker illa om barn, som om man måste hata allt man stör sig på!? Om man nu har låg toleranströskel för barn, man kanske är känslig, sjuk eller vad det kan vara – då behöver man ju inte vilja alla barn och föräldrar illa för det. Det är ju inte allmänt accepterat att reagera när man stör sig på barn, se bara här, då är man ju ”barnhatare”. Då är det väl bättre, om man vet detta med sig, att man får en chans att slippa konfrontationen till att börja med? Sen kan man kalla det tyst avdelning, barnfritt, business class eller vad som helst. Klart man får lov att ha tolerans för vissa saker, men om man nu kan göra lite extra för att få det lite lugnare så ser jag inget fel i det, särskilt inte när man betalar för det. Så har det väl alltid varit – de som har pengar kan betala för att få det lite bekvämare i form av komfort, bättre mat, barnpassare osv. Barfritt är det ju lite varstans annars. Inte alltid uttalade regler, men man tar tex inte med sig bebis i vagn på vanlig bio eller teater, just för att de kan störa. Inte för att de är onda, utan för att varken de eller deras föräldrar kan rå för det och då går man någon annan stans.
Jo det gör man visst. Mina bäbisar har både pluggat på universitet och gått på teater. Aldrig några problem.
Precis jobbar själv inom funktionshinder. Där finns det människor på tidig utvecklingsnivå som kan ha stor glädje av utlandsvistelse(ibland reumatisk värk mm) och de låter och syns på ett sätt som stör många också. Vilka rubriker det skulle bli. Betala extra för att slippa vistas bland gravt funktionsnedsatta människor.
Poängen här är väl att idén med ”barnfritt” är osmaklig. Tyst avdelning och kupé är ju jättebra och borde finnas (och respekteras…) på fler ställen – är det däremot just BARN man stör sig på håller jag helt med Clara. Låt bli att gå ut i samhället.
Oj vad många upprörda! Jag är både nybliven mamma och sådan som ibland stör mig på barn, hehe. Men tänker att barn är som alla andra, rör man sig ute i offentliga miljöer måste man bara gilla läget, folk låter och är jobbiga och luktar illa. Detta är omöjligt att skydda sig mot. Men om folk absolut vill betala för att slippa barn är väl det ok, men risken är ju stor att ni hamnar bredvid en fullgubbe som snarkar istället. Personligen stör jag mig på folk med parfym, ska jag kunna betala för att slippa dem? Blir tillslut otäckt när man börjar fundera över vilka andra man vill slippa. Är barn verkligen så hemska? Har nog aldrig upplevt det så pass…
Stör mig på människor generellt som är skrikiga, inte har särkilt genomtänka åsikter om saker och tar dålig hänsyn till andra omkring sig. Barn faller ju tyvärr av naturliga skäl ofta inom den kategorin men dömer dem inte för det. De är ju liksom nybörjare på allt här i världen och kan ju inte hjälpa det.
Vuxna däremot med samma egenskaper som haft all tid i världen på sig att träna på att ta lite hänsyn och ha något intressant att säga men ändå inte har det, dem har jag noll överseende med.
Men barn som är nybörjare på allt här i världen är ju sällan utan sina föräldrar och det är ju föräldrarnas uppgift att se till att barnen visar hänsyn och uppför sig som man ska i samhället. Som du säger, vuxna som har haft all tid i världen på sig träna på detta (och därmed skiter i att säga ifrån till sina skrikiga/ouppfostrade ungar) har jag noll överseende med.
Jo, det är säkert sant i många fall att föräldrar behöver förklara för barn att de måste ta hänsyn till andra omkring sig.
Samtidigt tycker jag inte att vi alltid kan kräva av barn att följa exakt samma sociala koder som vuxna alla gånger. Jag accepterar ju liksom att barn ställer underliga frågor och att mitt kusinbarn vill se samma hjärndöda film en miljard gånger för jag inseer ju att det tillhör hens utveckling. Jag accepterar att hen pajar grejer hej vilt (inte av illvilja utan för att barn har taskig motorik, inte förstår värdet av saker och pannloben med konsekvenstänkande inte utvecklas förrän man är 25).
Jag accepterar att de är små vandrande slumpgeneratorer som tar mystiska beslut eftersom de inte har så många erfarenheter att basera sina beslut på. Då kan det vara rimligt att roa sig en tågresa med att linda in varandra i toapapper på tågtoaletten under ett obevakat ögonblick. De har ju helt enkelt uppriktigt inte tänkt på att andra kanske behöver det här pappret till viktigare saker.
Vi har ju alla varit där och man måste göra så otroligt många misstag som liten för att lära sig göra ”rätt”. Och det går ju inte att säga till ett spädbarn att vara tyst och sedan förvänta sig att det ska vara det, och då dömer jag inte föräldrarna och tycker inte att ”de borde stannat hemma” eller nått sånt. Många gånger går det ju också att vara tillmötesgående och fixa barnpassning i något hörn av bibblan, på kafét, på föreläsningar etc. Tycker både det är föräldrarnas, barnfrias och vi i samhället gemensamts ansvar att föräldrar med barn och vi utan barn kan röra oss så smärtfritt som möjligt i samhället.
Jag tycker också att det är irriterande med föräldrar som verkar tycka att barnen får bete sig hur som helst. Och jag kan bli irriterad på många andra mänskor också. Ändå känns det konstigt att ordna zoner fria från det ena och det andra.
Flera blir kränkta av slutklämmen i inlägget, men poängen håller jag med om: om du vill ha lugn och ro ska du inte placera dig på ställen där det förekommer ljud. Barn är en del av livet. Och livet låter ibland.
Fast det är ju just det som är grejen. Vi som gärna vill ha en stunds lugn och ro på flyget till semesterorten (eller vad det nu är man är på väg till) är ju i Claras önskevärld förpassade till den nionde kretsen i Dantes inferno och andra ställen som vi inte behöver återupprepa här. Hur tänker du att vi ska förflytta oss? Ska vi bara gilla läget och stanna hemma i tystnaden så att alla fantastiska kvinnor med barn kan erövra världen och vi andra stackare som misslyckades med the Almighty Mission att producera avkomma kan sitta och skämmas i vår vrå? Jag raljerar en aning, men det är faktiskt sjukt tröttsamt att bli stämplad som en barnhatare eller ett allmänt missanpassat miffo bara för att man inte kan eller vill få egna barn och/eller uppskattar en stunds tystnad, även i offentlig miljö, ibland.
Det är ju just det som är grejen: åk bil eller cykla eller ordna egen hytt på båten ifall du vill vara ifred medan du förflyttar dig. Eller använd öronproppar.
Jag tycker att man måste visa hänsyn mot andra, såväl barn som vuxna, men omvänt ska man nog tåla ljud omkring sit på offentliga platser.
Herregud allt i livet är inte en dans på rosor. Du kanske har svårt för att åka tåg med barn av dina anledningar, jag med hundar av mina, min kompis med män av andra. Hur fan ska man kunna anpassa allt efter alla? Ibland får man bara gilla läget och inse att världen faktiskt inte går under ifall du ”står ut” under en tågresa till din semester…
Jag läste ditt inlägg nyss Clara; Att du inte tänker be om ursäkt. Varför skulle du?
Riktigt tråkigt.
Men hur ska en kunna be om ursäkt till den här mobben?
Det är som om spelkorten i Alice i Underlandet skulle försöka överrösta den galna kortdrottningens: ”Av med deras huvuden” med ett f-f-f-örlåt.
Bara skriva en ursäkt. Mycket enkelt.
Det är riktigt osympatiskt att aldrig vara beredd att försöka se en sak ur andras perspektiv.
Så fort någon inte håller med henne drar hon kortet om att vad kvinnor än gör så är det någon som blir upprörd.
Vem är förvånad över att Clara inte ber om ursäkt? Det hade jag inte förväntat mig. Hon är alldeles för stolt. Har hon någon gång erkänt att hon haft fel eller bett om ursäkt för något hon skrivit? Även om hon ångrade sig skulle hon aldrig erkänna det. Clara gör aldrig fel. Hennes framgångar har stigit henne åt huvudet – hon struntar totalt i sina läsare.
Varför ska hon be om ursäkt för att hon har en ursäkt som inte stryker er medhårs? Herregud, människor. Acceptera att andra kan tycka att vissa av era beteenden är osympatiska. Tycker ni inte det själva så fortsätt glatt med dem, men att få en ursäkt. Omg. Ska veganer be köttätare om ursäkt för att de tycker att det är osympatiskt att äta kött, eller nykterister be personer som dricker om ursäkt? Eller får de göra sina val så länge de aldrig framför eller motiverar skälen till dem?
Om du hade läst min kommentar nedan så hade du sett att jag inte alls tycker att alla ska hålla med alla. Jag vill inte ha någon ursäkt. Har inte tid att debattera med korkade idioter som du. Debattinläggen här ligger på en extremt låg nivå intellektuellt. Hejdå jävla idiot.
Förstår inte varför hon skulle behöva be om ursäkt när hon skriver utifrån eget huvud och egna erfarenheter. Jag tycker inte att hon pekar ut någon alls i sitt inlägg, utan sätter fingret på hur sjukt det faktiskt är att det verkar vara okej att utesluta en viss samhällsgrupp från offentliga miljöer, flyg osv.. Och om vi nu ska utesluta barn, vilka fler samhällsgrupper ska vi passa på att utesluta? Det är väl bättre att inte vistas i miljöer där det finns en massa barn om en nu tycker att de är så jobbiga (är alla verkligen det?) än att en stor del av befolkningen ska behöva exkluderas för att vuxna tror sig ha företräde till samhällslivet? Det handlar inte om att de som inte gillar barn inte ska få finnas i samhället, utan att de måste inse att barnen har lika stor rätt att finnas där som dem.
Varför ska hon be om ursäkt. En bra bloggskrivare provocerar? Vem vill läsa en lagom blogg där bloggskrivaren håller med alla? Går en sådan blogg ens att leva på? Det är helt frivilligt att läsa och följa bloggar dessutom. Livet står inte och faller med en blogg liksom
Jag har inte krävt någon ursäkt, skulle aldrig falla mig in. Däremot var det många andra som ansåg att Clara skulle be om ursäkt och då sa jag bara att jag inte förväntat mig det.
Äh, det handlar ju inte om att alla ska hålla med alla. Grejen var att hon påstår att folk som vill ha lugn och ro på resan och är beredda att betala extra för det är barn- och kvinnohatare. Det tycker jag var en riktigt dålig analys. Ja, vi förstår att hon vill provocera. En provokation kan vara intressant ifall den utgörs av en skarp analys. En provokation som enbart vill provocera är nödvändigtvis inte intressant. Om man driver en blogg och bara spottar ur sig provokationer på löpande band trots att man inte har något intressant att säga, för att få uppmärksamhet, kan det bli trist efter ett tag. Självklart får hon skriva vad hon vill men det är väl intressant att läsarna har en levande diskussion efteråt? Jag är helt för provokationer, men skulle gärna se några intressanta nyanserade reflexioner. Och om hon ska driva en tes behöver hon göra det lite bättre för att övertyga mig. Clara skriver riktigt intressant ibland, men många anser nog att detta inlägg var ett av hennes sämre. Även solen har sina fläckar.
Det är skillnad på att provocera och vara hpnfull eller föraktfull eller osympatisk!!
Det är en konstig inställning att en bra bloggare måste provocera. Varför då? Det är heller inget som säger att man måste kunna leva på sin blogg. Det är väldigt få som kan det.
Ja, det är frivilligt att läsa bloggar men när jag tycket ett resonemang är konstigt eller fel känns det relevant för mig att bemöta det.
Clara lever på sin blogg. Provocera var kanske fel ord. Beröra menar jag. Clara får oss att beröras och tänka till. Vi är vuxna läsare som har eget ansvar för hur vi läser och tolka rin/respektive inte tolkar in. Jag blir lite nyfiken på hur man kan bli såpass illa berörd av vad en inte närstående person skriver på en blogg så att man vill att hen ber om ursäkt. Jag skulle kunna välja att bli sårad av att du en okänd person tycker att min inställning till att en bra bloggare måste provocera är konstig. Istället skulle du kunna välja att bli nyfiken på mininställning och ställa frågor. Det är ett val att vilja lära sig något om sig själv och om andra eller att hela tiden välja att bli kränkt och känna sig som ett offer för framgångsrika människors åsikter.
Om alla bara uppfostrade sina barn så skulle det inte finnas människor som ogillar barn. I de flesta fallen är det trots allt föräldrarna som är problemet.
Under förutsättningen då att det inte fanns funktionsnedsatta barn både med synliga och osynliga funktionshinder som människor kan reta sig på. Synligt funktionshindrade barn som dreglar fortare än dreglet kan torkas bort. Utvecklingsstörda tioåringar som fortfarande undersöker världen med hjälp av munnen. Femtonåringen med tourettes och adhd som bara inte kan sänka rösten. Förr satt vi dem på instutionsliknande samhällen där allt fanns för dem. Men se nu är de mitt ute bland oss i samhället.
Tycker det rimmar illa att utge sig för att vara kristen och samtidigt önska medmänniskor till helvetet. Men det är dubbelt som så mycket annat med Clara. Som att avsky arbetslinjen och att ondgöra sig över människors konsumtionsvanor. Och att sen arbeta så många timmar för att få råd att knacka ut väggar och göra en matsal. Med hantverkares hjälp. Att göra så omfattande projekt, dessutom med hantverkares hjälp är inte gratis. Blir lite dubbelmoral att själv lägga alla dessa timmar på arbete när man kan välja att låta bli och spendera den tiden med sina barn istället. Och den förfärliga konsumtionen (!) och sen skriva böcker och uppmuntra folk att konsumera dessa som ju faktiskt rent krasst är fullkomligt onödiga ägodelar. Jag har följt denna blogg ett bra tag men nu säger jag tack och hej!
Allvarligt… kan inte alla som har barn bara acceptera och respektera att det finns människor som har valt att inte skaffa barn? Är det så himla svårt? Eller är ni bittra för att alla inte måste gå igenom det Inferno som det måste vara att ha småbarn? Det är tydligen helt accepterat att hata folk som inte vill ha barn. Det verkar som att Clara är mer av en särartsfeminist än hon vill ge sken av att vara, då hon insinuerar att föräldraskap är synonymt med moderskap, att välja bort platser där barn vistas är automatiskt att kränka kvinnor. Kristendomens hyllande av modern med barnet har tydligen satt djupa spår i Clara. Kvinnan äger existensberättigande enbart i form av mor.
Till och med Astrid Lindgren sa: Nej, jag älskar inte alla barn.
Jag åkte tåg för ett tag sedan och satt då nära en familj med fyra barn. Samtliga barn som var minst 5 år sprang fram och tillbaka i gången och tjoade och allt möjligt, vilket egentligen inte störde mig särskilt mycket. Men vad jag reagerade på var att föräldrarna inte sa till. Mamman satte på sig hörlurar och ignorerade barnen och pappan typ viskade med bebisröst att de skulle sluta, vilket ungarna gav blanka fan i. De tog ingen notis om honom. Jag tycker absolut inte att barn ska vara rädda för sina föräldrar men det känns som att många av dagens föräldrar inte besitter minst gnutta auktoritet i förhållande till sina barn. Jag skämdes faktiskt å föräldrarnas vägnar för att det var uppenbart att andra i vagnen tyckte att barnen störde. Tyckte det var pinsamt att föräldrarna inte kunde ta ansvar och säga ifrån. Att lära sig vissa normer, hur man beter sig i grupp är en del av socialiseringsprocessen och om man inte lär sina barn att uppföra sig gör man barnen en björntjänst. Man måste förstå att man uppför sig på ett vis hemma och på ett annat på offentliga platser. Med detta sagt gillar jag inte stigmatiseringen av föräldrar vars barn lider av adhd etc. Jag har själv jobbat i en lågstadieklass med tre adhd- barn. Jag vet hur omöjligt det kan vara att ”få ordning” på vissa barn. Att få dem att lyssna. Stökiga barn beror inte alltid på att föräldrarna inte bryr sig eller inte tar ansvar. Vissa barn är helt omöjliga att uppfostra.
Nu var det ju mestadels yngre som ville a barnfria zoner på flyg och diskussionen handlar ju mest om ifall man tycker om barn eller inte. Men jag tänker på min pappa som är hörselskadad och dessutom har ett par andra fel på hörseln. Han har svårt med bullriga miljöer. T ex om vi barn med familjer är på besök , ca 6 – 15 personer, och det blir skratt och lite högre röster, då får han gå undan eller be oss att dämpa oss. Det är inte av illvilja, han är världens snällaste och älskar oss barn och barnbarn, men han mår fysiskt dåligt i huvudet. Så han skulle ha väldigt svårt att sitta en längre stund med stökiga barn.
Jag tror att Clara menar väl men ja det är viktigt att tänka på att det finns många som har ”dolda handikapp” och det kan ju också bli så att en person som ständigt får huvudvärk och ont i öronen av ljud ibland kan bli irriterad när ett barn är högljutt, även om personen så att säga inte ”vill” bli det, för att de mår så dåligt av ljuden och då misstas för att vara negativt inställd till barn/ses som gnälliga eller så,,
Exakt! Dessutom kan t.ex. hjärnskadade och utbrända må dåligt av höga ljudnivåer eller sorl.
Så är det verkligen. När min mamma var utbränd klarade hon inte ens av en prasslet av en påse när man tar upp matvaror.. En utmattad och trött person kan bli extremt ljudkänslig.
Ofta när du argumentarar så tänker du så ENSIDIGT och det här är en sådan situation. Jag har inget emot ammande in public och hatar att du drar den parallellen, men däremot barn som skriker och föräldrar som sitter och tittar på sin telefon stör mig enormt! Du nämner inte ens den sidan av saken. Det finns många föräldrar som inte försöker trösta sina barn, inte har koll på dem i butiker etc. och ursäktar det med att ”det är ju bara barn” som att det är ok att bete sig hursomhelst. Det handlar bara inte om att andra vuxna ska tänka ett steg längre utan om att föräldrar ska ta lite mer ansvar.
(Sedan tycker jag också att det är osmakligt att förvissa någon till Pajala, det är många som förlorade jobbet där och fick riva upp sina liv).
Har haft många resor förstörda av en skrikande unge. Man hatar inte barn bara för att man inte gillar att ha ett skärande skrik i bakgrunden. Jag tycker att de som väljer att resa långt med barn med allt vad det innebär – många barn tål inte 12 timmar på ett flyg till USA – ska vara på en egen avdelning. Inte bara för vi ”kvinnoförtryckande barnhatarnas skull”, utan för ungarnas egen skull. Denna avdelning kunde ju placeras nära ingången och göra det mycket lättare för tidig på/avstigning vara nära toaletten och några säten kunde vara specialbyggda för barnsängar etc. Skaffar man ungar har man valt att ta ett eget ansvar för var det innebär.
Själv har jag haft många flygresor förstörda av vuxna, fler än av barn. En del Fulla, andra högjudda, gnälliga och som inte tar hänsyn. Vuxet folk har också tyvärr svårt att bete sig bra bland andra
Fast den _avgörande_ skillnaden är att en vuxen som beter sig störande kan få en rejäl tillsägelse, avvisas eller anmälas för olämpligt beteende och _förväntas_ skärpa sig. Det blir svårt att bötfälla ett spädbarn för att hen skriker för mycket…
Oj, vad folk är lättkränkta. Även om man inte håller med om allt så kan man väl roa sig åt beskrivningen och att folk tänker olika?
Som jämförelse skulle jag inom hemtjänsten, när jag pratar om barn med en vårdtagare och denne säger att ”det kan vara skönt med barnfritt ibland”, replikera med ”en barnhatande sexist som du borde förpassas till vildmarken, avlida och brinna i helvetet!”.
Professionellt? Nä. Hade jag varit välkommen tillbaka? Nä. Men de läsare som gjort så att Clara kan bygga sin karriär, de kan man visst behandla såhär. Det skriks om respekt men visas ingen tillbaka.
Att Clara är kristen bidrar nog till att många tar hennes budskap om förpassningen till helvetet mer allvarligt.
Jag tycker iaf det. Annars hade jag nog ryckt på axlarna. Men när en troende kristen skriver så-då tolkar jag det som en pik.
Skrev inte du för flera dagar sen att du skulle sluta läsa den här bloggen?
Det kommer jag att göra, men denna diskussion är rätt intressant.
Jag fattar att Clara försökte vara rolig och jag uppskattar verkligen en riktigt rolig och vass satir t.ex. Detta var dock inte roligt. Inte vasst. Och intressant hur många som anser att kommentatorerna är lättkränkta men inte reagerar på att Clara är minst lika lättkränkt. Jag tror att de flesta fattar att Clara överdrev för att vara rolig och förstärka sitt budskap. Men att döma av kommentarerna verkar de flesta inte ha skrattat eller hållit med om budskapet. Jag tror inte att folk har problem med att Clara har en annan åsikt, utan att hon gick vilse i detta inlägg och blandade in kvinnohat och annat. Det gör att de som känner sig träffade av inlägget känner sig anklagade för en massa saker, till exempel att de skulle hata kvinnor för att de inte vill bli störda på resan. Det finns ju avdelningar där man inte får ha husdjur, p.g.a husdjursallergi. Vissa kanske mår dåligt av höga ljudnivåer och behöver lugn och ro. Detta behov kanske har uppstått av en anledning: många upplever att föräldrar inte säger ifrån när deras barn är störiga. Det hade varit diskriminering om barnfamiljer skulle betala extra, men nu var det ju de som vill ha tyst som skulle betala extra. Sedan kan man fundera över om vi vill att Sverige ska bli som England, där barn är portade på många restauranger etc. Eftersom Clara är beroende av sina läsare bör hon, liksom en veckotidning, vara mottaglig för kritik från sina läsare. Det är inte konstigare än att hon tar emot pengar från annonsörer.
Jag slutar nu läsa denna blogg. Att som trogen läsare bli förvisad till helvetet – nä, det är för magstarkt. Trovärdigheten i denna blogg är nu lika med NOLL. Man kan inte som professionell bloggerska i ena inlägger be läsarna dra åt helvete och i andra be om att samma läsare ska köpa böcker, delta i tävlingar, köpa gosedjur eller handla i den ekologiska butiken. Bit inte den hand som föder dig.
De starka reaktionerna handlar väl om att vi (kvinnor) som väljer att inte skaffa barn är så jävla trötta på att alltid bli kallade lata eller egoistiska och självupptagna för att vi inte kliver in i den förväntade kvinnorollen. För ja, det förväntas fortfarande att kvinnor ska vilja ha barn trots att kvinnorollen på många sätt förändrats. Vi förväntas fortfarande älska barn. Jag förstår att barn är en del av Claras självförverkligande, eftersom det knappast går att driva en nostalgisk husmorsblogg utan barn som hon kan klä ut och fotografera. Barnen är en del av hennes karriärbyggande. Hon vill väl leka Astrid Lindgren och alltid vara den goda som tar barnens parti. Jag håller med om att man inte kan generalisera och säga att alla barn är stökiga och skrikiga. Inte heller beror högljudda barn alltid på brist på uppfostran. Men många barn har adhd osv. Visst finns det jobbiga vuxna, men knappast vuxna som tillåts förstöra en julkonsert genom att gallskrika. Problemet är ju att barn slipper följa de normer som vuxna måste följa. Man kanske inte måste ha med sig spädbarn överallt? Det känns lite långsökt att påstå att det handlar om kvinnohat för att man vill ha lugn och ro när man reser. Om en vuxen hade betett sig som ett jobbigt barn på ett flyg eller tåg hade den personen blivit tillsagd. Barn tillåts oftare vara jobbigt, för att ”de är ju barn”, därför tror jag att generaliseringen uppstått, dvs. barnfri flyg ist för tysta. Jag är helt pro amning på offentlig plats men kanske vill ha lugn och ro på resan. Är trött på att alla kvinnor måste älska och ha överseende med alla barn, oavsett hur jobbigt de beter sig. Och på nedlåtande kommentarer om alla som inte tycker att modersrollen är det underbaraste som finns. Tror att folk är lite trötta på att Clara flyter runt och tjänar pengar på att fotografera dina stylade barn och sitt hem samtidigt som hon talar nedlåtande om en del av sin läsarskara. Det är extremt få förunnat att tjäna pengar på att julpyssla och spy galla på kvinnor som inte är en del av hennes moderskult. Lite ödmjukhet vore passande.
Exakt! Mycket väl formulerat!
Word! Du uttryckte exakt det jag själv tänkte men inte kunde formulera lika väl.
Jag tycker att detta inlagget
fran Clara var impulsivt och lika fordommande som manniskor om spyr galla om
barn och ammande kvinnor. Jag tror det
som fick min mage att vanda sig var hennes kommentar ‘Nionde kretsen i
Dantes inferno’. Fy alltsa. Nu ar det slutlast for mig.
Har du hört talas om det retoriska greppet att använda sig av hyperboler? Dom ska inte tolkas bokstavligt utan understryka kraftigheten i uttalandet
Har du hört talas om sunt förnuft och långsiktigt tänk.
Har du hört talas om hur jävla svårt det är när Northland stängt gruvan?
Har du ingen empati?
Vad ska jag svara på det? Hur kan jag svara på det?
Självklart tycker jag att jag har empati. Det är inget som över huvudtaget oroar mig 🙂
Självklart orsakar kapitalismen skit-situationer för arbetare nör vinst går före allt annat som för Northland. Men det är inte det vi snackar om. Eller det är det DU snackar om men glömmer attdu skriva. (Då blir det svårt att ta hänsyn). Jag skulle gärna läsa ett inlägg där jag får mer inblick i hur situationen är för dom som nu blir utan jobb. Det hade varit intressant och konstruktiv att läsa.
Du behöver väl inte läsa ett inlägg för att förstå att utan arbete går vi på knäna. För att förstå att somliga av oss måste lämna hembygden och andra som flyttat hit får ge sig av. Här finns inte gott om jobb. Gruvan var mångas sista hopp. Det är inte bara sälja huset och flytta från en egentlig avfolkningsbygd. Direkt anställda och entrepenörer drabbas. Bygden satsade på så mycket och att det ger ringar på vattnet är självklart.
Visst är det jobbigt med gallskrikande barn, men barnen är ju däremellan de charmigaste man träffar på ex i kollektivtrafiken. Undrar mycket över er som säger upp bekantskapen med Underbara Clara pga det här inlägget, måste ni ALLTID tycka lika som de ni umgås med? En god vän dumpar man inte så lättvindligt, man surar lite och sen blir det nya tag. Eller..
Mina goda vänner är inte förakt och hånfulla.
Det är väl ändå en väldig skillnad mellan en god vän och en blogg man läser. Jag har olika åsikter, t.om. politiska, än mina vänner, men vi säger inte att vi vill slänga filtar över varandra och att den andre kan fara dit pepparen växer för det. Clara har gjort just det, och då drar vi som vill få inspiration och positiv energi av bloggar, istället för att få höra att vi är icke önskvärda element.
Fast här handlar det inte om att tycka olika. Här handlar det om att inlägget är oförskämt och hatiskt. Jag tycker verkligen inte alltid lika som mina vänner men någon som är oförskämd och hatisk mot mig finns det ju ingen anledning att umgås med.
Men om det är mer konstruktivt att försöka förstå anledningen till varför ETT uttalande blev lite hatiskt! Alltså bygga förståelse istället för avstånd.
Lite hatiskt? Mycket hatiskt. Förlöjligande, oförskämt och hånfullt. Varför förstå översitteri och trångsynthet.
Inlägget går att redigera..
Det går att skriva om, göra tillägg eller ursäkta sig.
Att rycka på axlarna är hånfullt det med.
Inte första och enda gången heller..
Precis
Det här var helt klart ett av dina sämre inlägg Clara. Det känns inte riktigt genomtänkt och som om du publicerat det i affekt istället för att skrivit det i affekt, sen låtit det vila och slipat vidare på det före publicering. Det är i alla fall så jag tänker mig att du brukar göra.
Det kan vara så att de som vill åka med barnfria flyg bara vill ha lite lugn och ro. De kanske inte alls ogillar barn. Kanske ogillar de vuxna som inte uppfostrat sina barn (och då tänker jag inte på spädbarn eftersom det inte går att uppfostra dem).
Ja, hur som helst så tycker jag att du skrivit ett riktigt risigt inlägg. Men det är klart, även solen har sina fläckar. Bättre lycka med nästa inlägg!
Oförskämt inlägg!
Jag håller med tidigare kommentatorer om att det här inlägget känns lite märkligt svart vitt. Förstår poängen Clara har, men samtidigt kan man ju inte välja en grupp människor som alltid ska gå före i alla sammanhang, ex barnen eller vuxna som behöver lugn och ro. Bara för att en person väljer en tyst vagn eller flyg eller vad det nu kan vara innebär ju inte detta den personen inte tycker om barn eller människor som låter. Ibland behöver en bara lite lugn och ro. Tänker att det kanske är lätt att glömma när man som Clara bor på landet och får väldigt mycket tyst och lugn och ro ändå.. Men jobbar man ex med människor varje dag och bor i en stad med mycket trafik och brus, så är det himla skönt och välbehövligt att få ha en tyst flygresa på semestern utan barnskrik. Det är väl inte så svårt att förstå??
Vad hände med att respektera varandra? Du säger ju emot dig själv. Om jag ska acceptera att du tar med dig dina barn överallt, även till ställen där jag tycker det är olämpligt, eller att jag ska gilla läget när mamman mitt emot mig på fiket helt utan ett försök till att dölja sitt bröst, börjar amma, ja, då får du helt enkelt acceptera att jag kan tänka mig att betala extra för att åka med ett barnfritt flyg. Tråkigt att du önskar mig död och förvisad till Dantes helvete på grund av det. Hej då Clara, din blogg åker bort från mina bokmärken direkt.
Att sitta på flyget med en skrikande unge bakom sig som sparkar i ryggstödet gör att jag gärna betalar extra för att flyga utan barn. Sen det med gruvan i northland gör att jag aldrig kommer klicka in mig på din blogg igen. Ett känsligt ämne som knappast borde tagits med i detta inlägget. Många människor mår väldigt dåligt över den situationen. Medmänsklighet, slå upp det ordet.
Er veldig glad i denne bloggen og bruker den som et pusterom når tilværelsen blir stressende ellers. Synes også den utfordrer mine tanker om feminisme på en god måte ved at Clara er karrierekvinne, mor og arbeider hjemmefra og at hun ser saker fra helt andre sider enn jeg selv gjør.
Her ble nok avstanden mellom oss for stor. Det må være mulig å være et ordentlig og redelig menneske (ja,til og med kvinne!) som ikke er spesielt begeistret for barn, uten at man skal bo i en gruve av den grunn? Jeg forstår og respekterer at for deg, med barn, er de det viktigste og mest selvsagte i verden. Da forventer jeg samme holdning tilbake når jeg sier at for meg er de søte av og til, irriterende av og til, men for det meste en mildt uinteressant del av tilværelsen. Jeg ville nok benyttet meg av barnefrie fly.
Det gjør meg ikke til et dårlig menneske så lenge jeg har respekt for alle involverte.
Clara; Vi är många som nog vill att du följer upp det du skriver i detta inlägg istället för att bara låtsas som det regnar och gå vidare.
Det är vi som ser till att du kan blogga öht så du borde hålla bättre ton. Utan förakt och förlöjligande och påklistrad fasad.
Först önskar Clara livet ur en stor del av sina läsare, och istället för att svara på reaktionerna så följs det upp med ett inlägg om att man ska köpa hennes böcker och stötta henne ekonomiskt så hon kan fortsätta sin idylliska tillvaro.
Förutom hennes påhopp om att alla som ibland uppskattar lugn och ro är lika med kvinnohatare så visar hon även ett riktigt mysigt klassförakt. Att hundratals gruvarbetarfamiljer nu mister sin inkomst, det är tydligen bara något som man kan göra ett coolt statement av. Ja, jag kanske är lättkränkt då, men då min släkt består av gruvarbetare sedan 1600-talet så kan jag inte finna hennes text som något annat än smaklös.
Det finns många vidriga människor i vårt samhälle, men själv tycker jag att de som förtjänar att brinna i helvetet för evigt är sådana som våldtäktsmän, djurplågare och andra sadister, eller varför inte bara de ”tuffa” killarna som spottade en äldre farbror rakt i ansiktet på tåget innan idag, när han bad dem bete sig bättre.
För Clara räcker det tydligen med att någon inte har samma åsikt som henne gällande om ifall alla miljöer alltid är lämpliga för barn, för att hon ska be dem brinna i helvetet.
Att Clara är en godhjärtad feminist som tycker om mångfald, det tycks bara vara en image som passar för bloggkarriären. Toleransen för mångfald tar slut när någon inte tycker som henne.
Man kan ärligt talat läsa någon mobbarblogg istället, de är i alla fall ärliga med vad och vilka som de ser ned på.
Asså det lättkränkta samhället delux! :))))
Lättkränkt är fel ord. Helt fel. Du är ute och cyklar. Ingen som reagerat negativt på detta inlägg är lättkränkt..
Du kanske ska läsa om och läsa rätt.
Ledsamt att du inte kan skilja på saker.
Jag tänker att jag nu går vidare i livet med en axelrycknign och ett leende. Jag kan inte ta ansvar för att ni är arga. Det får ni vara. Uttryck det gärna på ett konstruktivt sätt.
Du känner ingen i gruvan förstår jag?
Har inget med lättkränkt att göra.
Jag är en av dom som kanske måste lämna allt här..
Jag gissar att du är i yngre tonåren så du kanske inte riktigt förstår.
Jag tycker även en ursäkt är på sin plats till alla som tagit illa vid sig.
Ja, det tycker jag också hon borde göra.
Tack Annelie, för att du skrev inlägget jag tänkte skriva. Jag är helt med dig.
Tack, jag håller verkligen med. Många bloggare anser att de har rätt att skriva vad de vill i sin blogg. Det är förstås sant, och det ÄR upp till mig och alla och envar om man vill läsa eller inte. Jag har inte tagit åt mig personligen av det här inlägget, även om jag inte håller med i sak, men många har uppenbart tagit illa vid sig av olika skäl. Om man som bloggare, och framför allt medmänniska, bryr sig om dem som läser, och som bloggare vill man väl rimligen ha läsare, tycker jag att det är dålig stil att först riva upp mångas känslor och sedan som du säger låtsas som om ingenting har hänt. Även om man gör som man vill med sin blogg tycker jag att det visar vem man är, åtminstone i just den här situationen. Jag tycker det framstår som nonchalant och nedlåtande, och dessutom inkonsekvent med tanke på att inlägget handlade om hur tokigt det är att välja bort människor, och döma dem som anses göra det. Vad som rör sig under ytan vet man förstås aldrig, vårt beteende har många nyanser och orsaker. För min del väljer jag att inte läsa här mer, jag gillar inte att vara en del av det som för mig känns som högfärd och översitteri. Stämningsfulla bilder kompenserar inte det för mig, och jag sponsrar det inte. Men jag önskar både Clara och alla andra ett gott liv, var och en har sin historia och jag är inte den som kasta första stenen, eller ens en näve grus. Och jag tycker det är helt oacceptabelt att gå till osakliga personangrepp som jag anser att någon gjorde här, och skriva anklagelser om att inte Clara vill ta ansvar för sig och sina barn, inte vill försörja sig osv. Det räcker att hålla sig till sak, tycker jag. Lycka till med era liv, alla.
Bra skrivet!
Men det går ju inte att svara här på grund av tonen i kommentarerna. Det är ett låst läge eftersom ingen här på något sätt uttrycker att de vill ha en konstruktiv debatt.
Jag har i ett av mina svar här bett Clara om ursäkt om jag varit orättvis mot henne, och skrev också att jag tycker att det skrivits orätta anklagelser mot henne här, vilket jag inte tycker är acceptabelt. Men hon har inte svart på det heller – inte lätt att bygga broar av förståelse med någon som inte svarar och är tillgänglig. Jag anser mig ha räckt ut handen och försökt. Men det är frivilligt. Det som inte vill ha en kommunikation med mig kan jag inte tvinga, så klart, och vill inte heller. Det krävs fler än en för att bygga broar av kommunikation.
Jag anser att det hör till god ton att följa upp de kommentarer jag gjort här, om nu någon svarar på det jag skrivit, av samma skäl som jag anser att trådskaparen borde följa upp tråden. Fegt at skriva och sedan inte stå för det man skrivit. När ingen har något mer att säga mig pga mina kommentarer tackar jag för mig här. Jag tycker att Clara har angett tonen här på ett tydligt sätt, och då blir svaren därefter. Jag kan se hur många svar som helst som inviterar till en konstruktiv debatt. Och om Clara själv tycker som du kunde hon ha skrivit åtminstone DET – att hon gärna svarar dem som vill ha en konstruktiv debatt. Om samtliga här har missat något kanske du kan vara vänlig att berätta för oss vad som är en konstruktiv debatt i den här situationen? Det vore säkert förlösande, om nu allt beror på ett låst läge. Vem som helst kan skriva/säga saker som misstolkas, förstoras, sårar fast man inte menade det, det händer mig alltför ofta att jag själv är orsak till det, tyvärr. Men det jag vänder mig emot här är att Clara lyser med sin frånvaro istället för att svara dem som tagit illa upp. och förklara vad hon menade. Det är inte alla som kan tolka ironi, t ex. Jag har själv diagnosen aspergers syndrom, och det är otroligt ansträngande att försöka få klarhet i vad människor egentligen menar. Menar de vad de säger? Menar de något annat? Skämtar de? Ironiserar de? För min bror och min son är det ännu värre. Jag begär inte att vare sig Clara eller du eller någon annan ska anpassa er till mitt sätt att kommunicera, jag kan välja att ”gånågon annan stans”om det inte passar, och det gör jag också när jag svarat på det andra skriver till mig här. Men uppenbart har många fler än jag reagerat. Och Claras inlägg visade då inte mig att hon själv visar den förståelse och respekt hon förväntar sig av andra. Inkonsekvent och trist. Tycker jag.
Jag skrev ”samtliga här”, vilket var fel. Det är inte samtliga här som reagerat negativt på inlägget, jag menar samtliga av dem som HAR reagerat negativt.
Äh, kan man inte ta inlägget för vad det är borde man se över sin självdistans. Ta varken er själva eller Clara på så stort allvar.
Folk som himlar med ögonen och suckar vill jag mest ge en lavett i ansiktet. SÄRSKILT personer som har äldre barn. Vi har en väldigt aktiv och energisk son som vi har flugit med till Grekland en gång om året sedan han föddes eftersom hans farfar bor där. Andra gången vi åkte, när han var dryga ett år, mötte vi en fruktansvärt osympatisk mamma. Vi gjorde vårt bästa för att ”dämpa” vår son och underhålla honom. Inte helt lätt att ”uppfostra” en ettåring heller kan jag lova. När resan är slut och vi sitter genomsvettiga ber ändå min man om ursäkt till en äldre kvinna och hennes följe i stolarna framför; ”Jag hoppas att det inte var allt för jobbigt” lägger han dessutom till. Kvinnan, som vänt sig om mer än en gång under resan och blängt på oss, säger ”Jo, det var det faktiskt” och säger sedan att hon brukade ge sina barn Postafen när de var små. Hon föreslog alltså att vi skulle droga vår son för att han skulle bli mer dämpad och trött och på så vis inte störa andra. Alltså – en vuxen kvinna med egna barn, tre stycken om jag inte minns fel, har noll och INGEN sympati bara några år senare.
Jag hade GÄRNA betalt extra för att slippa människor som henne och tycker förslaget är ypperligt.
Äntligen! Vad glad jag blir. Klart att man inte bara kan ”säga till” en ettâring. Det krävs väldigt mycket mer. Och visst man kan göra resan bättre med barn som förälder genom att förbereda sig, men ibland tappar barnet humöret, kan inte somna o s v… Barn fungerar sâ. De har inte impulskontroll och förstâr inte regler särskilt bra. Jag har suttit bakom ett föräldrapar som smällde sin ettâring pâ fingrarna kanske 15 gânger pâ 3 timmar och spände fast honom med bâltet hälften av tiden. Om han satt tyst och stilla. Nej verkligen inte! Och jag blev sâ otroligt ledsen och har fortfarande ont i magen! Uppfostran tar tid och det finns gränser för hur auktoritär man ska vara eller vad ett barn faktiskt klarar av. Pâ hemresan satt jag bredvid en fyraâring som fick tre örfilar. Om han uppförde sig perfekt! Nej. Och han hade trâkigt helt enkelt. Barn har inte lärt sig sitta stilla sâ länge. Att säga till ett barn 150 gânger pâ tre timmar fungerar INTE. Däremot att ta med underhâllning och hjälpa barnet förstâ vad som ska hända tycker jag kan fungera. Ibland mâste man ju resa som förälder. Jag är utlandssvensk. Vi tycker det är underbart att resa hem och anstränger oss att göra det bästa av situationen! Ibland gâr det jättebra och ibland mindre bra, likadant som i vardagen med ett barn. Klart att barn och föräldrar ska fâ flyga flygplan. Helt vansinnigt.
Jag är en om de som gärna betalar en extra 1000-lapp för att maken och jag ska få sitta vid vingen utan små barn. Jag hatar inte barn, har själv två och två barnbarn, men uppskattar att få sitta i lugn och ro. Vi flög för tre år sedan till Turkiet och hade på nerresan en 2-åring som skrek tills hon kräktes under hela resan. På hemvägen hade vi en 1-åring som efter två veckor utomlands hade rinnande diarré och som bollades fram och tillbaka vid varje blöjbyte mellan mamma och pappa. Efter denna resa så betalar jag glatt för att få lugn och ro och extra benutrymme!!
Jag tror att det finns en ganska stor grupp av människor som tycker att oväsen från fester, konserter eller fulla människor är helt okej men som stör sig otroligt på ljud och stoj som kommer från barn. Det är i deras ögon fel sorts ståhej, helt enkelt. De vill inte ha barnfria hotell för att de vill ha lugn och ro utan för att känna clubstämning istället för förskolestämning. Dessa människor har en ganska hög beredskap att störa sig på barnljud och den attityden ÄR diskriminerande och skadlig för samhället. De vill säkert inte omges av en grupp förståndshandikappade heller, men det vågar de väl inte säga högt. Jag tycker att alla först och främst måste fråga sig om det inte är en önskan att ha ”rätt sorts folk” omkring sig som styr ens egen åsikt. Det hjälper faktiskt att tänka: ”Men vad härligt att de också kan/vill vistas här!” Det tänker jag när jag ser äldre människor på nåt hippt ställe tex.
Att så många här pratar om föräldrarnas ansvar samtidigt som exempel nummer ett här är spädbarnsskrik på flygplan är ju också rätt sympomatiskt. Det är ju en sak föräldrar kan påverka MINST av allt, samtidigt som det väldigt snabbt framkallar stor aggressivitet hos dem som behöver lyssna. Men dessa aggressiva känslor borde alltså inte projiceras på föräldrarna. Öronproppar kan vara en bra idé. Önskar att det fanns näsproppar också, jag brukar må illa av påträngande parfym.
Sen tycker jag väl inte att lugna avdelningar på flyg är problematiska i sig.
http://snabbmakaroner.wordpress.com/
Tänker lite på alla dessa lågstadielärare som kanske har en klass på 25 lågstadieelever varav kanske tre har en form av koncentrationssvårighet. Om man då unnar sig en weekend i Paris med väninnorna så kan jag nog förstå att man helst önskar flyga i en barnfri, eller tyst avdelning. 🙂 tror att huvudet håller på att sprängas av oljud som det är ändå, trots att man fullkomligt älskar barn 🙂
Jag tycker att det är viktigt att skilja på just barnfri avdelning och tyst avdelning på tex tåg och flyg. Tyst avdeling – skitbra för då kan man få vara i fred från höga telefonsamtal, hejarklackar, upphetsade kompisgäng och även livliga barn om man vill det. Men vad är det för mening att sitta i en barnfri avdelning när det finns en massa andra högljuda människor som stör? En barnfamilj kanske också vill ha lugn och ro på sin resa.
Absolut! Håller med om att barnfamiljer kan vilja ha lugn och ro och därför är det superbra med tysta avdelningar. Dock måste ju barnen vara lite större för att förstå begreppet ”tyst avdelning”. Jag vet att det finns vuxna människor som inte kan bete sig, men de allra flesta gångerna när någon är högljudd på plan så är det ofta barn (enligt min mening). Jag bor i London och flyger därför ganska ofta och det är extremt sällan jag stöter på högljudda vuxna. Själv är jag extremt bra på att stänga ute höga ljud, så om små barn skriker kan jag ignorera det ganska bra, och i annat fall sätter jag bara på hög musik i hörlurarna, men jag vet att många inte alls kan det. Barn är ju till skillnad från det allra flesta vuxna mycket svårare att be att dämpa sig många gånger 🙂
Jag jobbar med personer med funktionsnedsättning, kan jag betala extra för att slippa dessa när jag är på resa? Eller om man jobbar med mycket män? Kan jag betala extra för TT slippa dessa på resa? *hoppas*
Var det där en fråga till mig tro? Rekommenderar att du vänder dig till flygbolagen, jag kan tyvärr inte svara på den! 🙂
Och jag tänker på dessa som jobbar med äldre människor som gärna betalar lite extra för att slippa se pernsionärer/äldre på deras weekend till Paris med vänninorna. 🙂
Nja, jobbar man mycket med äldre på äldreboenden så är chansen liten att du får träffa på dem på flyg! 🙂
Kanske, kanske inte. Jag är fritidspedagog i en 1:a och har inget emot att barn finns och syns i samhället. Har svårare för vuxna som inte kan ta ansvar för sig själv eller sina barn.
Givetvis har ju inte ALLA lärare en jobbig/stökig klass/får ont i huvudet av mycket stoj. Det är ju jätteolika såklart beroende på vilken klass man arbetar i, hur miljön på skolan är i övrigt och hur känslig man själv är. Lider man av migrän t.ex. Är ju risken mycket högre att man kan fara illa av oljud. Vad jag menade var att det finns en uppsjö anledningar till att vilja åka i en barnfri/tyst sektion utan att man nödvändigtvis ogillar barn. Tror inte att dessa lärare har ont av att barn syns/finns (de har ju liksom valt att arbeta med barn) men skulle verkligen kunna förstå att de skulle kunna tycka de var skönt att slippa barnskrik när de sitter på ett flygplan i två/tre timmar.
Ja så kan det såklart vara. När jag har migrän kan jag inte träffa någon enda person. Jag reagerade bara på att du använde oss pedagoger som ett retoriskt redskap. Jag arbetar för övrigt i en klass med elever med elever med särskilda behov som de fleststå gör. När jag vill vara ifred så stänger jag in mig på mitt rum. Jag förväntar mig inte att få vara ifred för någon i kollektivtrafiken. Min förutfattade mening är att det är personer som sällan träffar barn som ser dem som ett problem.
Ok nu är det ju lite såhär. Varför bryr ni er? Varför inte låta folk fnysa o sucka? Finns det inte värre problem? Och om folk inte tycker era ungar är lika fantastiskt fina som ni tycker är det kanske helt ok? Låt folk (vuxna) vara om man inte vill. Måste alla älska barn? Nej? Och snälla om du nu som du alltid blir så arg på alla som faller in i klyschor med genus och allt vad det är sluta dela in oss andra i fack, bara för vi ogillar när det är totalbelamrat med barn på fiket betyder det eventuellt inte att vi ogillar offentlig amning? Vad är det för uttalande? Sen vill jag bara säga att jag hoppas dina barn fortsätter vilja ha klänning på sig och bara genusneutrala för vem vet hur du kommer reagera den dagen de skulle komma och vilja leka brandbil i blåa kläder? Nej förlåt och förlåt för alla stavfel men varför måste man vara såhär gnällig bara för det finns människor som inte är som en själv där ute? De skadar väl iaf ingen?
Bra rutet Clara, Heja dej !
Haha, klockrent!
Har läst ditt inlägg igen och jag vill säga till alla att var toleranta mot varandra och visa kärlek, det löser många problem. Clara om du vill slippa vuxna så skulle du inte kunna leva på din blogg, det är väl därför du gör inlägg så vi kan lä sa och kommentera. Ingen skulle komma till dina föreläsningar, köpa dina böcker mm., mm. Alla kan inte tycka om alla och du vet inte varför någon blänger irriterat på en förälder vars barn skriker, den personen kanske har haft en dålig dag eller mår dåligt, likaväl som barnet kanske har en dålig dag. Jag förstår om du blir upprörd över vissa beteenden i samhället och vill provocera dina läsare men förvisa inte ditt levebröd till Vildmaren, Northlands nedlagda gruva i Pajala eller Nionde kretsen i Dantes inferno. Lite väl magstarkt!
Hon har inte förvisat alla vuxna någonstans. De handlar om att ogilla de vuxna som ogillar barn. Detta tror jag inte förminskar hennes läsarskara då jag är övertygad om att vi som gilla Clara gör det just för att hon är den hon är och för mig är det iaf så att jag också sympatiserar med många av hennes åsikter t.ex. denna! Kan också tänka mig att det även lockar ”motståndare” som älskar att låta sig provoceras!
Bra rutet Clara!
Det förminskar hennes läsarskara genom hånfullhet visat genom hånfullhet och förakt!
Hur kan du sympatisera med att en kristen önskar andra till helvetet, undan frälsning?
Hur kan du sympatisera med hånet att skicka någon till Northlands stängd gruva?
Clara förlöjligar människor.
Jag betalar gärna för att slippa föräldrar!!! Barn ska vara med men så länge föräldrar tror att alla vill vara med i deras offentliga vardagsrum blir det krockar.
”Det är inte barnets fel” är samma som ”det är inte Pitbullens fel”. Om antingen den slappa ägaren eller föräldern misslyckas med sitt ansvar så är ”Barnfritt” eller i vissa länder ”Pitbull förbud” the only way to go.
Det är absolut lika mycket föräldern som är ansvarig för sitt barn som ägaren för sin hund. Men nu är det ju inte fråga om att förbjuda misslyckade föräldrar! Man kan ju bli störd av barn utan att det finns någon att klandra. Sen tycker jag valet av hundras här var lite olyckligt då den redan är så smutskastad i media. Den har blivit synonym med ”farlig hund” vilket är helt uppåt väggarna fel!
”Men nu är det ju inte fråga om att förbjuda misslyckade föräldrar!”
Nä precis. Eko. .eko. . What was the only way to go again?”
”valet av hundras här var lite olyckligt då den redan är så smutskastad”
Ja men du. . jag måste nog hålla med dig att det var ju riktigt dumt sagt att det är misslyckade slappa ägares fel. . Nu föll poletten ner. Tack.
Förlåt, men jag förstår ingenting av ditt svar…men är lite nyfiken vad du menar.
Du kan inte jämföra barn med pittbulls. Hunden avlivar vi vid behov. Du använder inte samma logik med barn hoppas jag.
Både barn och hund Kräver uppfostran.
Jamen du, där slog du huvvet på spiken och som gjorde din kommentar till så intressant rad fyllnad! Eftersom du uppenbarligen inte har fattat detta ännu så bara måste jag tipsa dig: har du märkt hur dyrt barnmat är jämfört med flera hundfoder?? Köp d istället till din unge. För att inte tala om hur mycket billigare föräldrar skulle komma undan om dom köpte bajspåsar istället för blöjor. Eller för tusan sätt ungen på ett pensionatet istället när du ska ut och resa! Billigare än flygbiljett säkert. .och problem solved med oljud för medpassagerare!
Och jag som alltid tyckt att Clara säger så vettiga saker. Nu blev jag uppriktigt förvånad. Varför ska man skicka folk som ibland stör sig på skrikiga barn till helvetet? Jag älskar inte alla barn, lika lite som jag älskar alla vuxna. Är jag ond då??
Nej inte alls. Du förväntas inte älska alla barn. Det är det ingen som tycker. Men personer jag inte älskar ska inte orsaka reaktionen: jag vill aldrig ha dem i min närhet, de måste försvinna till en speciell avdelning med folk som JAG inte älskar.
Du är inte ond, du är bara människa =)
Nä, verkligen inte. 🙂
Jag skulle gladeligen betala extra! Jag är feminist ut till fingerspetsarna och förstår ärligt talat inte riktigt kopplingen mellan att vilja resa bekvämt och att förakta kvinnan.
Håller helt med dig Clara!! Mycket bra skrivet.
Det verkar finnas två grupper här. De som stör sig på barn och de som ser det som en naturlig del. Ni som stör er på barn o allt som går med det, säger ni ”Gud vad jag hatar medelålders kvinnor, vill slippa dessa gnällspikar eftersom de har för kul på planet” etc etc. Skrämmande samhälle där man efter individuell smak suckar och får andra känna sig hatade. Jag tror inte det handlar om just resor men attityden är mycket mer hostile mot mammor. Amma inte där och gör inte si o så. Som man har ett val? Vi pratar inte om barn som beter sig illa utan hatet mot just hur de är, naturligt. Herre gud vad jag stör mig på massa olika människor. Tycker synd om bittra människor som tycker elakheter här, men jag accepterar att ni finns. Kanske får ni helt enkelt stanna hemma om så mycket stör er. Ilands problem big time. Tror Clara tycker det är skönt att slippa människor här som lämnar en blogg efter ett inlägg. Good on you Clara
Fast du verkar inte har läst kommentarerna särskilt noga. Clara länkar till en artikel från DN om att allt fler vill ha flyg med barnfria zoner och konkluderar glatt att dessa personer är hemska människor som ogillar barn. Det många här försöker säga är att man inte alls behöver ogilla barn för att tycka att barnfria zoner kan vara en bra idé, det kan finnas många olika anledningar. Lady Dahmer skriver t ex att man ska ha förståelse för att föräldrar ibland ger upp att få tyst på sina barn och istället slänger på sig hörlurarna, och visst, det förstår jag absolut! Men varför är man då en självupptagen och kvinnofientlig människa om man kanske har migrän eller haft en jäkligt tuff dag på jobbet och väljer att sitta någon annanstans?
Jag vill ha ett Dahmer fritt flyg;) Jag kan väll utveckla frågan på vilket sätt jag önskar? Jag håller med, tyst zon är ok. Men ska vi köra barnfri zon då vill jag ha gubbfri zon och Stockholmare fri zon. Förstår du skillnaden?
Självklart gäller det inte enbart barnen. Men när man pratar om ”barnfri zon” är det väl för att barn ju då fortfarande blir den enda grupp som är exkluderat från den tysta zonen på bakgrund av just grupptilhörighet? Eller? För det verkar ju verkligen inte rimligt att förvänta sig att barn ska vara tysta 4-5 timmar. Tycker jag då.
Det ÄR hemskt att rikta in sig på enbart barnen. Jag tycker att det vore rimligare att försöka ordna någon slags tyst zon där inga ”störisar” får vara.
Just det! Att enbart sikta in sig på barn är fel.
Jag har då inte uppfattat att det handlar om ”hets mot mammor”, eller mot barngenerellt, däremot synpunkter på mammor och pappor som medvetet låter bli att ta ansvar för sitt barns uppförande. Jag trordäremot att det finns många här som känner sig ”hatade” för att de väljer att betala extra för att de vill ha en lugn resa. Vad är problemet? Ingen vill neka föräldrar och barn att resa, det handlar ju om att man ska få välja HUR man vill resa. Ok, kalla det istället för tyst kupé, eller avdelning eller vad som helst, så behöver ingen känna sig utpekad. Här sitter de som vill ha det tyst, och här sitter de som vill ha det mer uppsluppet. Hur svårt kan det vara? Barn är barn, och kan inte vara annat. Hur väluppfostrade de än är har de andra behov än vuxna, de behöver få röra sig, prata, skratta, gråta, protestera, fråga, iaktta, delta, få vara nyfikna, hoppa, säga nej, säga varför – igen och igen och igen. För att de är BARN. Vi kan inte begära annat, det är över deras förmåga. De har rätt till sin barndom. Därför kan det vara skönt att vara i en lugnare ”avdelning” ibland, inte för att man ogillar barn, utan för att man helt enkelt behöver en stund av vila och inte pallar att hänga med i barnens (underbara) tempo och energi. Och självklart ska det då ALLA vara tysta och lugna, barn, ungdomar, vuxna, pensionärer, damer, herrar… Alla. Det är inte så längesedan Clara själv skrev att bästa stunden på dagen är när barnen lagt sig, och det var många, många som höll med henne. jag höll inte med, och fick på nöten för det, inte av Clara men av andra. Helt ok för mig, och SJÄLVKLART förstår jag dem som tycker annorlunda än mig. Vem vet, en vacker dag kanske jag vill ha mer egentid än alla andra ihop, men nu har jag inte det behovet. Jag tycker det är helt oacceptabelt att som någon här anklaga Clara för att inte ta ansvar för sina barn, och ifrågasätta hennes sätt att ta ekonomiskt ansvar, så gör man bara inte, enligt mig. Men det var Clara själv som hade synpunkter på folk som vill resa i lugn och ro, och som hade förslag på var dessa skulle förpassas för att övriga skulle slippa dem. Nu menade hon givetvis inte detta bokstavligt, men det antyder ändå en ”attityd” och inställning, och eftersom det skrevs i en offentlig blogg blir det reaktioner. Jag anser att det inte är rätt att döma folk som hon och andra gjort, av den enkla anledningen att de vill ha det lugnt en stund. Det vill hon ju själv, och många med henne. egentid. Vuxentid. Det är helt naturligt att behöva det, att få ladda om. Men ska man då vända sig emot andra som fragar efter, och betalar för, samma sak? Som behöver vila från andras barn ibland? Det tycker jag är orättvist. Barn är barn. Låt dem för allt i världen vara det. De KAN inte sitta stilla och tyst hur länge som helst. jag kör inte iväg dem. om jag inte, som vuxen, orkar möta barn utifrån deras förmåga, behov och mognad är det jag som får flytta på mig, inte stöta ut barnet. Och då vill jag slippa att skickas till Dantes helvete för det, tack. Rätt ska vara rätt – åt ALLA håll. Och tack för mig.
Jag håller med dig helt och hållet!
Det finns massor av grupper här! Det är ju det som är problemet med den här diskussionen att man slarvigt klumpar ihop alla till ”de som älskar barn” och ”de som hatar barn”. Så är givetvis inte fallet!!!
Fast jag förstår verkligen inte problemet. Det hade ju varit skillnad om förslaget var att barnfamiljer skulle betala extra bara för att de ville ha barn med på flyget. Men nu är det ju tvärtom, de som inte vill resa med barn får betala en extra avgift. De som tycker att barn är ett störande element kan då betala lite extra och de som inte vill betala extra för den ”tjänsten” slipper. Det handlar väl ändå inte om att bannlysa barnen helt, utan snarare ge mer valmöjligheter.
I en del inlägg här ar det påpekats att det är bättre i vissa sydeuropeiska länder – att där är barn minsann välkomna och stöts inte ut. Läste i Aftonbladet för några dagar sen om en familj som lämnade sin bebis, 3 månader, hos dagmamma. Pappan sa med glimten i ögat, enligt artikeln, att i början var pojken som en gråtande grönsak, men sen gick det bra, och de tyckte att det finns viktigare saker än att vara barnledig. Bebisar är söta, men inte roliga att vara med, de kräver för mycket uppmärksamhet. Nu var just detta EN familj som sa just så, men tydligen är det helt vanligt att barnen lämnas betydligt tidigare än i sverige, därför att de inte får betalt särskilt länge för att vara hemma. Snacka om att bli ”utstötta”, att inte få vara innesluten i den grupp man fötts in i och som är den viktigaste gruppen att få tillhöra – familjen. Nej, det är nog inte allt som är bättre för barnen i sydeuropa. Jag tror inte att sena resturangbesök kan kompensera att skiljas från familjen när man är 3 månader och inte kan föra sin talan på annat sätt än att vara en ”gråtande grönsak”. Jag mår illa…
Jag är lite trött på shamingen som kvinnor som har valt bort barn möter.
Om man ”bara” att man inte vill som anledning att vara barnfri så verkar det som det inte gälls, utan alla ska till varje pris uppfylla något slags modersideal, annars är det fel på en.
Jag har tröttnat på att förklara och justifiera mitt ”Nä, jag vill helt enkelt inte” när folk frågar när vi ska börja planera och försöka, och istället börjat säga ”Jag kan inte”, för att få vara ifred med mitt beslut.
Barn ska få vara barn, och ibland så stör de omgivningen, så därför vill jag ha alternativ för att undvika den störningen.
Vill jag inte möta horder av högljudda tonåringar: Då går jag inte till McDonalds kl 0130 på en fredag/lördag
Vill jag inte stöta på HöHöHö-gubbgänget: Då går jag inte till tex O’Learys en dag när det är fotboll VM
Bibliotek, bio, teater och liknande är ställen, framför allt där man är instängd nära varandra under en tid, då man vill minimera saker som stör, och det är ofta barn gör det, och därför är det bra att det finns alternativ.
Barnen ska inte behöva flytta på sig, men jag vill ha alternativet att flytta på mig
Jag håller med dig och vill bara göra ett tillägg. Jag kan på riktigt inte bli gravid och min tråkiga erfarenhet av att svara folk med det när de frågar om jag inte ska skaffa barn är att de inte ens ger sig där,. Utan då är det med ”tycka-synd-om-blick” men varför inte det, eller förlåt att jag frågar, men varför inte det? (de kan helt enkelt inte låta bli att fråga) Jag har fått kommentarer som ”men vad tråkigt, du som är så söt” och liknande. Kanske menat som en komplimang men det är som att de måste trösta mig med ngt eftersom det nu är detta STORA fel på mig. Jag har blivit dumpat av min pojkvän för att han ville ha barn på ett ”naturligt sätt” äggdonation var då onaturligt enligt honom. När jag var 19 år och fick mitt besked om att jag var i klimakteriet så fick jag också frågan av läkaren ”om jag kände mig okvinnlig” Jag fattade ärligt talat inte vad han menade. Och vad är min poäng nu då? Jo, att när Clara skriver en sådan sak som hon nu gjorde, där hon tycker att hennes behov av att låta sina barn störa andra hursomhelst är helt okej. Så tycker hon att hennes behov är viktigare än precis alla andras därför att hon har barn och det gör henne viktigare. Mina behov i det här fallet är alltså inte alls lika viktiga, jag är alltså mindre värd som människa för att jag inte har barn. Sådana människor som tycker så sårar mig så himla mycket. För jag kommer i deras ögon aldrig att bli mycket värd som de. Nu broderade jag ut ämnet lite, men snälla alla. Tänk er för med vad ni vräker ur er, för ni är många föräldrar (inte alla) som beter er som att ni är högre stående och vi som inte har barn är omogna och förstår inte förrän vi fått egna etc. Tänk er för, innan ni dikterar för andra vad som är viktigast i livet. För om jag skulle lyssna på er så är det alltså meningen att jag ska anpassa mina behov efter er och era barn i resten av mitt liv som dessutom till stor del, enligt er inställning förlorat sin mening. Det är inte bara barn man ska hänsyn till. Ok?
Och Clara, jag hoppas verkligen att du bara hade en dålig dag igår och att du egentligen inte är så svart eller vit, för jag tycker i övrigt att du verkar vara en klok person och empatisk. Men nu vet jag inte riktigt.
turisten.devote.se
Så bra skrivet! Jag känner igen mig till 100% i det du skriver! Jag är så sjukt less på morsor som tycker de är viktigare och mer värda bara för att de har barn.
På mig gör Clara ett djup osympatisk intryck.
Amen! Många verkar se det som synonymt att man väljer bort barn för att man inte gillar dem. Håller man sig inte till den normen som kvinna så ska man förklara och försvara sig enligt vissa. Väljer man en barnfri miljö så är det ju hundra procent att man inte blir störd av ett barn. Vill man inte chansa så finns det ju här en möjlighet. Barn skriker, hundar skäller – inte alla och alltid, men jag som utomstående vet ju inte vem, när och hur och kan inget göra heller om så är fallet.
ja, precis, enligt Clara skulle det vara fel på alla människor som använder tysta rum i bibliotek/universitet/skolor/överallt, vi bör utlysas från planeten jorden för det betyder att vi diskriminerar alla människor som ”låter” för vi är ju egentligen skapta för att låta och höras och kommunicera…..
Helt med på hur du menar. En av mina vänner har valt bort barn, hon tycker om dem men har valt bort egna. Vi lärde känna varandra genom att jag läste hennes blogginlägg och skrev att jag vill ha barn själv men jag förstår dig. Hon svarade att ”Du är den första jag träffar som vill ha barn som gör det” Det säger en hel del om vad kärleken till barn gör med människors huvuden.
Skillnaden med de andra exemplen är ju att om du undviker tonårsgänget eller höhö-gubbarna så förstår folk dig. Du blir inte ifrågasatt ”Nä, men varför då? Höhhö-gubbar är ju så mysiga” . Ironiskt är ju att tonårsgänget ofta också räknas som barn enligt barnkonventionen (tills de fyller 18), men jag har ännu inte hört någon äcklas av att man tycker att tonåringar är jobbiga. Det är tydligen bara små, söta barn som räknas.
Oj, känsligt ämne.
Måste säga att jag reagerade ganska starkt på det här inlägget. Du är ju
precis lika dömande som de som du dömmer!! Jag är en äldre mamma som
har gått igenom det där med skrikande småbarn på flyg, då vi har rest
med våra två barn sen de var 1 år och 3 år gamla. När mina barn var små
så tyckte jag också att äldre människor var jobbiga som suckade över
mina barn, men nu när jag själv är i den åldern så kan jag förstå dem
bättre. Vi har varit där med skrikande barn och nu vill vi bara ha lugn
och ro på vår semester. Är det så svårt att förstå?? Vi är trötta på
alla prinsar och prinsessor som föräldrarna släpper vind för våg på
hotellet med devisen ”barn måste få vara barn”…. Ja visst måste de får
vara det, men jag har iakttagit och kommit fram till att det uttrycket
många gånger kan användas som en anledning till att inte behöva ta det
där besvräliga samtalet med sitt barn om hur man uppför sig och visar
respekt för sina medmänniskor, även äldre ”gringa” människor. Det
uttrycket gör att det är legalt att vara slapp i sin attytyd mot sitt
barn och låta det fara runt som en virvelvind och göra livet till ett
helvete för andra som också betalt dyra pengar för sin resa. Tala om för
era barn att livet är inte alltid roligt och kul, solen går inte upp
varje morgon för deras skull. Ibland så måste man kunna anpassa sig till
en grupp för att gruppen ska kunna fungera och om då alla ger och tar
med tålamod och trevligt sätt så blir det mycket trevligare. Det senaste
hotellet vi var på under vår semester i Turkiet var numera barnfritt.
Helt underbart!! När jag frågade hotellchefen varför man tagit det här
steget så svarade han att det hade blivit så mycket klagomål på
barnfamiljer under de senaste åren att , från både personalen och andra
gäster, och deras sätt att bete sig under vistelesen där att man för
att kunna fortsätta att konkurrera var tvungen att ta det här steget….
Det säger en del…. Jag har med glädje följt din blogg under flera år,
men nu säger jag tack och adjö och lycka till i fortsättningen. Jag
upplever att det här inlägget du skrivit visar en sida av dig om jag
inte tycker om, det visar på inskränkthet! Och vill bara säga dig att Northlands nedlagda gruva är inget som du ska använda som något ironiskt inlägg!! Många jag känner är hårt drabbade av det!!
Håller med dig i det du skriver om Northlands nedlagda gruva. Det passar inte som ironi.
I övrigt är hela ditt inlägg bra!
Jag känner igen det du skriver om.
När jag reste till Indien förra året med mitt barn så hade de placerat alla oss barnfamiljer längst bak tillsammans, det tyckte jag var en bra lösning. Vi hade en egen gemenskap där bak, förstod varann om något barn skrek och barnen hade glädje av varandra också. Och vi slapp dömande blickar och suckar från tex barnlösa.
Kram Marie
Så har det varit när jag rest också, alla med små barn har fått platser längst bak. Smart, tycker jag. Är personligen glad över att det finns tex barnfria hotell på semesterorterna, då vet man att de som vill ha lugn och ro vid poolen (vilket jag förstår) kan välja något av de hotellen istället. Om jag åkte på en barnfri semester med min man hade jag gärna valt ett sånt hotell. Alla bör vi ta hänsyn till andra, vi föräldrar bör lära våra barn att göra det, och de flesta förstår som tur är att det inte alltid är så lätt. Det de reagerar på är föräldrar som inte ens försöker, det gör jag också. (nej det är inte ok att ta på sig hörlurar och strunta i sina bråkiga barn, som förälder har man ansvar) Dock bör även vuxna ta hänsyn till andra, och detta görs tyvärr alltför sällan. Fylla, starka parfymer, rökning bredvid andra, musik som hörs ut ur hörlurarna… Det finns många exempel…
Det verkar som om inlägget är skrivet i affekt, och kanske inte är det riktigt genomtänkt. Eller också är det riktigt genomtänkt och tillspetsat bara för att locka läsare och fylla kommentarsfältet Oavsett vilket – jag tycker att det här inlägget var ett riktigt lågvattenmärke. Och faktiskt det som får mig att lämna bloggen som jag har följt länge men som mer och mer börjat likna en (sämre) veckotidning. Trist! Tack för de här åren, och lycka till med skrivandet och familjen och livet.
Vet du Anna, du är den tredje som skriver att de tänker sluta läsa pga detta inlägg. Jag är en av dem, jag håller med dig fullkomligt. Det blir väl så när Clara ber delar av sin läsekrets att dra åt…
Amen to that!
Jadu, det här var ju ganska egoistiskt o värdelöst skrivet. Uppfostrade barn och föräldrar som vågar ta tag i saker på offentlig plats är vad jag saknar. Fyrkantighet och raka rör är vad som behövs för de flesta barn i dessa tider. Det är vi som format samhället hit, dags o börja forma om det hela.
Problemet gäller ju inte ouppfostrade barn utan att folk stör sig på barn i allmänhet och sånt som definitivt inte har med uppfostran att göra. Som skrikande spädbarn till exempel, de fattar liksom inte om man ber dem vara tysta. Barn har dåliga dagar, precis som vuxna, och det kan de ha oavsett hur väluppfostrade de är.
Jag har väldigt svårt att tro att någon vid sina sinnes fulla bruk stör sig på skrikande spädbarn. Irritationen berör äldre barn med slappa föräldrar.
Jag var på en julkonsert i kyrkan för många år sen. Där var en mamma som hade med sig sitt spädbarn som var väldigt litet. Mitt i konserten började barnet gallskrika och överröstade hela kören. Mamman satt längst bak i kyrkan och kunde lätt ha gått ut med barnet, men det gjorde hon inte. Det var inte bara jag som var besviken och kände att hela kvällen blev förstörd. Min enda poäng här är att barn inte riktigt passar in överallt. Har man små barn får man kanske se till att ha barnvakt eller faktiskt låta bli att göra saker tills barnet är lite större.
Låta bli att göra vissa saker menade jag. 🙂
Väldigt många här, inklusive jag själv, vittnar om att de inte stör sig på barn i allmänhet utan att man stör sig på när föräldrarna låter sina barn löpa amok utan att föräldrarna försöker göra ngt åt det.(vilket tyvärr är väldigt vanligt) Och anledningen till att så många skriver om det är för att de vill förtdliga att de automatiskt inte hatar barn bara för att de tycker att det är en bra idé med en barnfri zon där de kan få lugn och ro. Man kanske inte ska kalla det för ”barnfria zoner” utan ”tysta zoner” där alla får vara så länge de inte stör ngn annan.
http://turisten.devote.se/
Ja, men jag tolkar det här blogginlägget som att det gäller just de som stör sig på barn i allmänhet, oavsett uppfostran,
Håller med om att det vore bättre att kalla det ”tysta zoner”, som finns på tåg exempelvis. Det är ju långt ifrån bara barn som för oväsen, vuxna är rätt bra på det också.
Vill göra ett tillägg efter att ha läst ännu fler kommentarer här;
Visst vore det önskvärt att slippa störiga vuxna och barn i vissa lägen och då kanske tyst vagn/tyst avdelning/tyst avgång/tyst tur/tysta timmar på affär kunde vara en bra idé. Inte exkludera barn eller andra som kan vara högljudda, hela tiden.
Redan nu finns singelkvällar, tjejkvällar (inte lika ofta killkvällar) alkoholfria discon (för ungdomar) och kurser/resor endast för pensionärer. Jag ville gå en kurs i retorik men just den visade sig vara bara för seniorer! 🙂 Att satsa lite extra på en viss grupp ibland behöver inte vara fel!
Är det verkligen så många som ogillar barn så till den grad som Clara beskrev? Som ogillar mammagrupper, offentlig amning osv? Jag har då inte lagt märke
till dylikt, varken sett bevis för eller hört såna kommentarer. Beror det på var man bor? Vilka man umgås med?
Ha ha ha! Du är verkligen underbar! Jag skulle också vilja slippa suckande gnällspikar som saknar medkänsla.
Herregud. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa vad Clara skrivit en gång till. Jag tror många läst in en massa i Claras text som hon inte alls skrivit. Vad jag kan se så handlar det inte om ouppfostrade barn till slappa föräldrar som uppför sig illa. Barn som skriker gör ju inte det för att de är dåligt uppfostrade. Nu tänker jag på små barn här, eftersom jag förutsätter att det är vad som menas. Man kan inte uppfostra en fyramånaders bebis till att inte skrika på bussen tex. Jag kan själv tycka att det är jobbigt att höra en bebis som gallskriker, men tycker mest synd om föräldern, eftersom jag vet och har varit där själv. Ger man sig ut bland andra människor får man ta att de ibland inte beter som man själv önskar. Självklart ska man visa omgivningen hänsyn så långt man kan.
Skön satir! Och satir hjälper oss ofta att öppna ögonen och se saker ur en annan synvinkel än den konventionella, vilket definitivt behövs, inte minst när det gäller synen på barn. Du är riktigt bra på det Clara!
Välfärdsproblem!!!!!!!!!!! – både egocentrerade personer som inte står ut med barn och tycker att de stör, och bortskämda barn till egocentrerade föräldrar. Alla i samhället har rättigheter och skyldigheter. De flesta i välfärdssamhällen tänker för mycket på rättigheter, och glömmer uppfostra sina barn till skyldigheter. Vårdnashavare svarar för omyndigas skyldigheter. ALLA borde fundera mer på sina medmänskliga skyldigheter. Där ingår att öva sig på att stå ut med varandras existens.
Shit pommes frites. Det var hårda kommentarer i tråden ser jag nu. Som jag precis skrev, jag tyckte mycket om din text. Tack för att du orkar och fortsätter blogga. Jag håller inte med dig i allt du skriver och det vill och behöver jag inte heller. Du är en mycket viktig person för mig och du ger mig hopp för ett öppnare (mer nyanserat) debattklimat!
Hahaha. Så. Jävla. Bra. Text.
Word. Jag tycker folk som ogillar barn har något omänskligt över sig. De skrämmer mig. Folk som bara vill ha en lugn stund på tåget förstår jag bättre. Tur att det finns tysta vagnar och öronproppar för dem.
Om jag kunde resa till vildmarken och bosätta mig där, så skulle jag.
(Och jag ogillar bara gallskrikande barn, inte amning eller mammorna. För vet du vad, jag är en tråkig svensk som vill ha lugn och ro.)
Vi kan vara tråkiga svenskar tillsammans om du vill.
Bra skrivet Clara! Efter jag även läste några kommentarer till detta inlägg så slog det en tanke i mitt huvud.
Undrar hur samhället hade varit om det inte fanns negativa tankar överhuvudtaget? Allt skulle liksom vara mycket enklare då!
Mvh Anette
Precis men då kan ju Clara börja själv med en bättre attityd..
Bra inlägg Clara! Jag blev så upprörd när jag på Nyheterna möttes av detta att många önskade att få flyga i en barnfri zon. För det första är det mycket märkligt att klumpa i hop barn till en enhetlig grupp. Det är ett påhopp på alla barn och i mitt tycke definitivt diskriminerande. Jag undrade och undrar fortfarande vilka andra vi kommer att ha möjlighet att önska bort vid våra flygresor. Det är ju inte endast barn som kan störa en flygresa. Våra sinnen kan triggas av mängder av olika saker. Att människor upprörs över ditt inlägg är ju bara ett bevis på att du har prickat rätt. De har rätt att önska bort en grupp, men det har inte någon annan. Fritt och demokratiskt..
Vi upprörs över att Clara som kristen troende önskar andra människor till helvetet.
Vilken sorgsam förfärlig sak att skriva.
Att hamna där. Det är för mig obegripligt hur Clara kan önska någon detta. Kan inte förstå.
Vi upprörs över att hon ironiserar gör sig lustig över en nedlagd gruva i ett redan tyngt norra Sverige. Så många har mist sina arbeten och vi har det redan kämpigt här. Det är rent hånfullt.
Vi upprörs över Claras fördömande ton. Hennes nedlåtenhet gentemot de som skiljer sig mot hennes åsikt.
Vi upprörs över trångsynthet.
Vi upprörs över det enkelspårig och ett slags översitteri.
Vi upprörs över att hon dikterar att de som inte gillar barn, de som inte vill resa med skulle vara sämre människor.
Vi upprörs över att hon är funkofob, exempelvis.
Hon har inte prickat rätt. Hon ser bara ned på de oliktänkande.
Har redan kommenterat en gång. Men fy vilket elakt inlägg av dig Clara! Nästan så att jag är på gränsen att sluta läsa din blogg! Att ”samhället borde förskonas från människor som ogillar barn”??? Var kom det ifrån! Att du ens skriver så! Hemskt! Det är väl för FAN inget konstigt att flyga barnfritt för en extra slant om man vill ha lugn och ro??? Finns tex redan tysta vargnar på tågen osv…du har vänt denna debatten till ett tillfälle att skrika ut dina EGNA fördomar, i stöd av en artikel! Säger mer om dig tyvärr!
Jag förstår hur du känner. Undrar var vi som tycker om barn men inte överallt hela jäkla tiden ska ta oss? Femte kretsen?
Varför bara nästan på gränsen? Varför inte gå över gränsen? Hejdå
Håller med dig Clara. Om jag som vuxen hade haft den åsikten om någon annan folkgrupp ( vilket jag inte har) då hade det blivit ett jäkla liv. Eller om det hade införts alkohol fria flygningar. När har det blivit ok att diskriminera barn, de tillhör livet som allt annat och finns vare sig vissa vill det eller inte. Alla har varit barn.
Det betyder ändå inte att alla gillar skrikande barn på flyg.. Alkoholfria flygningar låter som ett bra alternativ, det finns många som är alkoholister och inte klarar av att folk i närheten dricker sprit. Och hur kan du hålla med när Clara dömer ut alla som ogillar barn? Jämför du det med att dissa en hel folkgrupp.
Fast barn har ju inte samma rättigheter som vuxna. Och inte samma skyldigheter.
Jag ogillar inte barn. Jag ogillar de föräldrar som medvetet skiter i sina barn. Som inte uppfostrar dem så som barn behöver. När barn får bete sig oregerligt utan gränssättningar blir det fel. Den åsikten betyder inte att jag älskar barn mindre än dig eller att jag förstår att barn har sina perioder och stunder då de testar omgivningen eller bara vill vara barn. Men barn av vår tid känns inte som barn då jag var barn. Det är svårt att inte bli upprörd när föräldrar skiter i uppfostran. Och då menar jag verkligen s k i t e r i det. Jag behöver inte dra exempel. Bor i storstan och här finns det gott om skräckexempel. Det är synd om dessa barn för gränser är också kärlek.
Till Clara! Att inte alltid tycka lika är ok, och ditt inlägg har onekligen ”skapat debatt”. Jag tror att det är bra att lyfta fram olika sätt att se på det vi möter i livet, även när det ”hettar till”. Men att gå över gränsen och komma med osakliga påståenden som någon gjorde i ett inlägg nyss, är inte ok, jag vill inte vara en del av det. Om jag på något sätt varit orättvis mot dig eller gått över gränsen för att jag inte helt delar din åsikt i den här tråden ber jag ärligt och uppriktigt om ursäkt. Jag ser dig som ett stort föredöme när det gäller att ”tänka miljö”, och ser att du är en otroligt kreativ människa, även ekonomiskt, som verkligen tar ansvar för dig och de dina, och för den planet vi bor på så långt det står i din makt. Jag har skrivit det förut och gör det igen – dina barn ser verkligen ut att ha det bra med dig och din man som lever så nära dem, och som skapar en genuin vardag där barnen får ingå i ett sammanhang där de respekteras och räknas. All heder åt er för det! Rätt ska vara rätt.
Första gången som jag blivit lite illa berörd av något du skrivit. Blir så trött på att omgivningen tvångsmässigt ska pracka på en åsikten att man måste avla ett barn för att bli en fullvärdig människa (gäller framförallt kvinnor) Jag förstår att barn för väldigt många är en viktig del av livet. Men för oss som inte har egna barn, som tycker att de kan vara lite jobbiga, svåra att handskas med, ja kanske till och med obehagliga. Måste vi bli stämplade som kvinnohatande barndiskriminerande sämre sortens människor. Bara för att vi vill kunna välja lugn och ro… Tråkig stämpel och tråkigt tänkt. Med vänlig hälsning / 29-årig tjej som inte gillar barn, inte har egna barn men som kanske någon gång i framtiden ändrar sig.
Men jag förstår inte vad problemet är. Det är väl ingen som förbjudit barn att flyga? Jag har vuxna barn och jag kan bli lite småirriterad på att barn skriker när jag flyger eller är på restaurang. Jag förstår att barn skriker vid start och landning och det är inget problem. Men varför ska det bli sånt liv om att man vill att alla ska må bra? Vill man betala mer för att ha lugnt och tyst så borde det väl vara ok. Det betyder väl inte att man inte tycker om barn. Man kanske bara vill ha lugn och ro de timmar man flyger. Är man en hemsk person för det?
Hon är väl säkert egentligen bitter för att hon sitter där med ett gäng gnälliga ungar och inte vill unna andra den avslappningen att kunna betala för att slippa ha barn intill sig..
Men sen när är det ok för någon att uppträda störande? Varför ska barn vara undantagna från alla regler om hur man uppför sig som gäller för vuxna? Börjar bli sjukt trött på dina inlägg. Du vill bara slippa ansvar själv, det är det enda dina texter går ut på. Du vill vara hemma hela dagarna och mysa med dina barn och helst vill du att dina man också ska det. Men vem ska försörja er då, tycker du? Är det vi som inte har barn? Vi förhatliga män och kvinnor som inte har och kanske inte får barn?
Förstår du vad barn är`för något?
Är det någon som håller en pistol mot ditt huvud och tvingar dig att läsa hennes inlägg? annars förstår jag inte varför du läser!?
Jag läser och kommenterar just för att jag ofta tycker att Claras inlägg är märkliga och behöver bemötas. Många av hennes läsare håller med om allt hon skriver. De behöver höra att det finns andra människor som har en annan uppfattning.
Att vara hemma med sina barn, och skapa en mysig vardag tillsamman med dem, är det att slippa ansvar? Jag har inte alltid samma uppfattning som vare sig Clara eller någon annan, lika lite som hon eller någon annan delar min uppfattning i allt, eller ens något, men att hon vill skapa en genuin vardag tillsammans med sin man och sina barn tycker jag är verkligt hedervärt. Vilken gåva för barnen att få ha det så, och vilken glädje för föräldrana! Och det kan väl inte ha undgått någon som läser här att Clara är en oerhört kreativ människa som försörjer sig själv och inte ligger någon till last ekonomiskt! Att inte ha samma åsikter i allt är en sak, men att gå över gränsen för vad som är sakligt och rättvis är inte ok.
Nä, det inget fel på att vilja skapa en genuin vardag åt sina barn. Det har du såklart rätt i. Angående att ligga någon till last ekonomiskt så hade jag Claras tidigare inlägg i tankarna här (repliken på Britta Svensson krönika i Expressen). Clara gör helt säkert ett jättebra jobb som tar han om bebis och försörjer sig samtidigt men de allra flesta har inte den möjligheten.
Clara har ju varit den som till största delen försörjt sin familj under lång tid med alla de projekt hon håller med på (skrivprojekt, radio, tv, inredningssamarbeten mm mm) så jag förstår inte riktigt hur du menar när du skriver att hon skulle ha något behov av att bli försörjd av oss andra ifall hennes man inte skulle ha jobbat? Hennes man har ju inte jobbat under flera år, utan studerat, vilket funkat pga Claras inkomst,, (Sen håller jag inte med Clara i allt hon skriver men det är ju en annan sak),,
Det var Claras tidigare inlägg (replik på Britta Svenssons krönika i Expressen) som jag hade tankarna här.
Jag tycker ditt inlägg är vidrigt. Ta själv och kryp ned i Northlands nedlagda gruva i Pajala eller nionde kretsen i Dantes inferno. Ta barnen med dig om du vill.
Du vet om att DU själv varit barn en gång va? eller..?
Spelar det ngn roll?
Man kan fortfarande ogilla barn, herregud.
Jadå.
För att förtydliga: Jag tycker Claras inlägg är vidrigt.
Varför?
Det är inte okej att önska folk till helvetet. Så gör man inte.
Jaha, du reagerade på det. Jag är inte kristen så där hamnar jag nog ändå enligt dom som tror… mig gör det detsamma.
🙂 Jag är inte heller kristen men tycker bara inte man skriver så när man har en välkänt och populär blogg. Jag reagerade nog även på den väldigt hatiska tonen i inlägget också.
Jag tänker att den hatiska tonen är en effekt av: What goes around comes around. Det är inte en jättesnäll värld vi bor i och olika grupper i samhället misstänkliggörs på felaktig grund dagligen vilket orsakar missämja och i vissa fall en hatisk ton. Det är himla synd.
What Engla just said.
Ah, så har jag aldrig tänkt på det. Jag har nog alltid varit en sånt, men det är ju sant.. Ska börja tänka mer. 🙂
Respekt för alla parter kanske är på sin plats. Respekt för de som vill ha en tyst flygning (som kanske har barn hemma och nu äntligen får en stund till att reflektera i tysthet). Respekt för föräldern på flyget som kanske inte har rätt kunskap/ork/problem av annat slag, till att se efter sitt barn. Respekt för barnet som kanske inte kan rå för att det gråter hejdlöst av kolik eller pratar uppsluppet om dagens händelser.
Jag är inte religiös över huvud taget men tror faktiskt INTE ATT NÅGON behöver möta kyrkans Dante efter döden. Vi föds oskyldiga och i döden är vi åter oskyldiga. Tror jag är mer religiös än de som utger sig för att vara det :).
Respekt för alla tack!
Ps. Jag tycker att ammande mammor på offentlig plats är helt i sin ordning, mammagrupper är också bra, pappagrupper lika så, och även de som söker tystnad utanför hemmet. (Själv har jag två små gossar).
Så tänkte jag också (håller helt med dig). Det är alltså inte okej att önska att ett skrikande barn (förövrigt låter glada barn ofta värre än ledsna) tog ett annat flyg/buss men att önska nedanstående citat på sina meningsmotståndare är helt okej.
”Nionde kretsen: Förrädarna mot sina nära och vänner är fast till knäna i en frusen sjö, landsförrädarna till midjan, förrädare till sina gäster till halsen och de som förrått sina mästare är helt infrysta i Cocytos is. Judas, Brutus och Cassius tuggas levande avSatan som är fast i sjöns mitt.”
Jag har barn. Jag älskar barn, egna och andras. Men om jag ska flyga långt så betalar jag gärna extra för att få en plats där det är lugn och ro. Precis som jag helst väljer tysta vagnen på tåget. Inget konstigt alls enligt mig. Barnen är välkomna, på flyg och tåg. Men jag tackar för möjligheten att få en lugn resa.
Om fler föräldrar tänkte som du, så skulle vi ha trevligare flygresor tror jag =)
Förstår inte att det blir sådant ramaskri när man tar upp frågor som rör en hel samhällsgrupp, som dessutom utgör en väldigt stor del av samhället. Det är inte självklart att barnen är en del av samhället idag, ofta ses barn som något slags bihang som är ”lite störande”. Helt sjukt. Heja Clara!
HEJA DIG!!!
Kram Bea
http://m.youtube.com/watch?v=SOAbA4E88iY
Kommer att tänka på det här klippet när jag läser om idiotin kring att vilja införa ett barnfritt samhälle. Vanlig hyfs kring hur alla människor (och där ingår även barn,tänk lite större modell då) borde ju vara vedertagen praxis i hela samhället. Men att inte kunna acceptera att barn existerar och deltar i livet är rent osund. Då har man bättre nytta av att sitta några pass hos terapeuten och reda ut sitt liv än att spendera sin egen och andras tid med att uttala sig i frågan.
Hur ska barn kunna växa upp och lära sig om världen om de inte tillåts vara en del av den?
Nu kommenterar du på fel artikel. Ingen har nämnt något om att införa ett barnfritt samhälle. Hur skulle det gå, snälla berätta! xD För övrigt kan barn inte växa upp i ett samhälle om samhället inte tillåter barn..
Alla gillar inte barn och sluta dra in rasism i detta, för tusan.
Men okej, om du inte gillar spindlar och inte vill ha en spindel som husdjur borde du gå i terapi för det. Logik?
att införa barnfritt samhälle???? var läste du det? vad har klippet att göra med diskutionen öht? Har du varit någon gång i tysta rummet på skolan, biblioteket eller universitet? Är alla som sitter där rasister?
Jag jobbar som förskollärare och tycker att det är underbart med barn, de är fulla av liv o upptäckarlust. Jag får skratta och hänföras varje dag och emellanåt röras till tårar tillsammans med små härliga individer. Dock vill jag inte umgås för nära och för mycket med barn när jag är ledig, just för att jag då är ledig från mitt jobb och vill kunna koppla bort det såsom alla andra inom andra yrken. Jag väljer att åka till barnfria hotell och sätter mig gärna en bit bort från barnfamiljer på caféet eller på bussen. Barn kan vara påfrestande och krävande men oftast är det föräldrarna som är problemet och det blir en påfrestning i sig att ha kunskapen om hur barn fungerar (som förskollärare och även mamma) och samtidigt se hur galet det går till i vissa familjer, och därför väljer jag också bort att se det när jag inte jobbar. Jag tycker att det är helt i sin ordning att ha möjlighet att välja att betala för att få lugn o ro om man vill det.
Det har jag full förståelse för. Ledig tid måste få kännas som just ledig!
Din barnsyn går inte att likställa med läroplanen. Du borde se över denna eller tänka om yrkesmässigt.
Det står ingenstans i läroplanen att en lärare/förskollärare inte får önska lugn och ro på sin fritid! Vad är det för trams!
Jag ber om ursäkt för min hårdhet och otydlighet. Jag anser att om en ser barnfrihet som lugn och ro, och vill att vi ska kunna betala för detta. Genomföra att det ska finnas platser fria från barn (samhällsmedborgare och människor) också ser barnet som mindre betydelsefullt. Vilket jag tolkar som motsägande till värdegrunden i läroplanen. Men det må vara en tolkningsfråga.
Ditt resonemang här är bland det dummaste jag hört.
Vilket otroligt långsökt resonemang. Jag jobbar också som förskolelärare och älskar det, men jag håller helt med Maria. Efter en heldag med en massa fantastiska barn kan det vara fantastiskt skönt att bara få ha det tyst omkring sig, det har INGENTING att göra med vilken syn man har på barn. Jag kommer ofta hem efter jobbet och spenderar ett par timmar i tystnad, ingen tv, radio eller musik, bara för att låta huvudet och öronen vila. Har du själv erfarenhet av att arbeta med barn?
Förklara dig.
Lugn och ro går inte att likställa vid barnfritt. Man borde kunna välja en zon utan barn, lika lite som man kan välja en zon fri från män, judar, romer, afrikaner, homosexuella, förståndshandikappade, människor med psykiska sjukdomar osv. Du har ingen rätt som människa att välja bort andra människor. Vissa stör, andra inte. Men det ligger nog ändå som ditt ansvar att välja vad du ska bli störd av och inte.
Skillnaden jag ser är inte att man väljer en barnfri zon, utan en störfri zon. Då kan man ju undra vad en störfri zon är? Skillnaden här ligger i barns beteende och agerande vilket är vad man vill undvika helt i enlighet med lagen om ofredande som gäller för vuxna. Man får inte störa andra hur som helst med sitt agerande. På samma sätt har vi som samhälle beslutat att andra former av agerande ej är tillåtna, då menar jag vad vi anser vara brottsligt och vad man ej skall utsätta sina medmänniskor för (Så som svar till Lina, jo vi har via lagen redan valt bort vissa människor baserat på deras handlingar). Nu är naturligtvis inte högljudna barn brottsligt, och jag tror inte heller barn i regel har intentionen att vara störande. Det jag vill få fram är att det är skillnad på att störa sig på barn som är exempelvis högljuda det vill säga baserat på deras agerande och att störa sig på människor baserat på utseende, etnicitet, psykiska hälsotillstånd och så vidare. Sen kan man även hävda att barn inte kan hållas ansvariga för sina handlingar och det håller jag med om.
Frågan gäller enligt mig, vad skall vi som samhälle besluta vara giltigt skäl som störande av andra? Högljuda barn – hörselintryck som kan uppfattas som ofredande, detta är en handling och den är påverkbar, barn kan vara tysta? Utseende, alltså vad folk kan anse stötande visuellt, jag tänker här på ammande mammor, åter igen beteende, går att undvika? Skall vi anse att sådant beteende är ofredande för andra?
Vad jag vet finns redan diskriminerande institutioner, här tänker jag på att ibland krävs viss klädsel för inträde. På samma sätt brukar ålder användas som diskrimineringsmetod (med diskrimimering menar jag här enbart bortväljande).
Finns det skäl för att kunna välja flyg fria från barn då?
Hoppsan – vad ska vi då göra med de föräldrar som vill vara barnlediga då och då, en del mer än andra? har de rätt att ”välja bort andra människor” – sina egna barn? Är det i brist på ansvar för vad de blir störda av de behöver vara barnlediga ibland?
Jag väljer inte bort människor, jag väljer bort situationer. Min man vill inte fira sin semester i en industrilokal och jag vill inte tillbringa min ledighet i närheten av Lollo & Bernie land. Vi behöver alla ladda våra batterier för att hålla oss starka, friska och kapabla att göra ett bra jobb. I mitt fall innebär det att uppsöka lugna miljöer och i viss mån ensamhet. Det anser jag att jag har full rätt till. Då kommer jag tillbaka till Sveriges bästa förskola (jag skojar inte men tyvärr är det fullt för er som undrar ;)) utvilad och laddad, sugen på nya äventyr tillsammans med kunskapstörstande och livfulla barn!
Barn är människor, med samma männskliga rättigheter som alla andra. Tänk om DN skrivit en artikel om afrikan-fria plan, jude-fria plan eller plan fria från romer. Det är ju helt absurt. Det liknar apartheit. Sen när blev detta socialt accepterat?
Jaha så barn är en folkgrupp? Jag trodde vem som helst kunde få barn, var som helst i världen. Men det kanske alltså bara kommer barn från en viss plats på planeten, ahaaa, då förstår jag vad du menar.
Och för övrigt Lina, det är inte socialt accepterat att ogilla barn. Jag som kvinna får alltså ständigt höra ”varför ska du inte skaffa barn”. Vissa kan inte ens skaffa barn, folk tänker inte på det. Folk är så förbannat elaka och hänsynslösa.
Nä, gör om, gör rätt!
Fast barn kan ju inte uppföra sig som det förväntas att man gör på t.ex. nobelfesten. Det kan däremot vuxna afrikaner, judar och romer göra. Det finns vissa situationer som barn kan få vänta på tills de är mogna för det. Jag har varit på bröllop där barn har skrikit så högt i kyrkan att gästerna inte uppfattade vad prästen sa. Där tycker jag att de barn som är så små att de inte går att tysta hade kunnat stanna hemma eller iaf haft en förälder som kunde bära ut dem, för VARFÖR ska de ha rätt att följa med i kyrkan och störa en hel vigsel?
Sen är det klart att barn ska kunna resa men då ser jag inte problemet i att ha tysta avdelningar som kostar lite extra för de som vill vila öronen.
Om du nu kommer och drar kortet om samma rättigheter så borde barn rimligen ha samma skyldigheter också. Vilket, nej, det har de inte, för de är barn och omyndigförklarade och det är vårdnadshavarna som ansvarar för dem.
Afrikaner, judar och romer är inte omyndigförklarade över 18 års ålder. Du sitter och blandar ihop korten hejvilt mellan människor som enligt lagens mening får och ska ta hand om sig själva och små människor, kallade barn, som inte alls kan det.
Samma MÄNSKLIGA rättigheter står det. Konventioner som beskriver värde och rättigheter alla bör ha endast utifrån egenskapen att vara människa. (http://www.manskligarattigheter.se)
Så du får nog stå för själv att vara den som blandar ihop korten.
Barn har inte samma rättigheter som vuxna, barn måste ha en förmyndare, barn kan inte köpa sprit, cigg osv, barn behöver en vuxen men vuxen måste inte ha barn. Barn kan inte adoptera, barn kan inte gifta sig, ha konto på banken, barn kan inte föra sin talan i tingsrätten, barn anses inte veta vad som är bäst för dem, barn kan inte registrera ett aktie bolag, få lägenhet osv.
Dålig jämförelse tycker jag. Afikaner och judar uppför väl sig inte som barn? Om de då inte är barn vill säga 🙂 Barn har inte samma rättigheter som vuxna och de har inte heller samma skyldigheter förrän de fyllt 18 år och därmed räknas som vuxna nog för att ta hand om sig själva och ta ansvar. Fram till den dagen är de sina föräldrars ansvar. Det skulle självklart vara helt galet med afrikan-fria plan och jude-fria plan men den jämförelsen haltar eftersom frågan handlar om hur vida barn stör genom sitt beteende. Inte genom utseende eller ursprung.
turisten.devote.se
Bra rutet och bra jämförelse!
Det är väl inte barnen i sig som är jobbiga, utan snarare föräldrar som inte kan eller orkar hantera dem.
Fick åka hem med Cinderella en gång förut, eftersom Ålandsfärjan var inställd. Eftersom det är en kryssningsfärja så var jag förberedd på stökiga, fulla vuxna och högljudda, sockerpumpade barn med ”semesterpassiva” föräldrar. Väl ombord så sökte jag mig ner till våning 5 och satte mig i soffan i hopp om lite lugn och ro. Efter ett tag fick jag sällskap av en pappa och hans 3 barn. Medan han läste en bok, sprang barnen runt och lekte. Det tog inte länge innan både jag och soffan fungerade som en hinderbana för dem. Jag tog såklart för givet att pappan skulle säga åt dem att sluta, så jag satt lugnt och tog emot små sparkar när de snubblade över mig. Min fräckhet fick till slut övertaget så jag frågade honom lugnt ifall han kunde lugna ner dem. Blicken jag fick tillbaka var guld värd. Kunde bara tolka den som ”Ge fan i att uppfostra andras barn”.
TACK!!!
Okej… såhär då. På tåget finns tysta zoner. Där behöver ingen stå som måltavla eller bli orättvist beskyllda för att vara störiga bara på grund av ålder. Här är alla störisar förbjudna; mobil-pratarna, bråk-paren, gnäll-gubben och jag-kan-inte-sitta-stilla-i-en-tågvagn-längre-än-tio-min-utan-att-sänka-en-flaska-vin-personen. Det tycker jag är rimligare, varför ens blanda in kidsen?
Fast det är ju inget som hindrar mobil-pratarna, bråk-paren, gnäll-gubben, jag-kan-inte-sitta-stilla-i-en-tågvagn-längre-än-tio-min-utan-att-sänka-en-flaska-vin-personen från att boka tyst avdelning. Barn och föräldrar kanske också mår bäst i tyst avdelning men hindras eftersom barn automatiskt anses föra oljud trots att många barn blir mycket mer harmoniska i lugnare miljöer. Därför blandar man in kidsen (dock sjukt mkt cred för alla —– sjukt jobbigt att skriva)
Nej, vem som helst får boka tyst avdelning, även barn (eller ja, deras vårdnadshavare). Om man sen inte är tyst kan man räkna med att få detta påpekat av medresenärer och tågvärd och ombedd byta till en annan plats om man inte vill vara tyst. Vuxna som barn. Fyllon som nykterister.
Är det verkligen så jobbigt att du måste ta ansvar för när ditt barn beter sig som en skithög? Huh. Konsekvenser är jobbiga alltså… Det är bara DU som tycker att ditt barn är speciellt. Alla andra slipper helst.
Det är bara du som tycker att du är speciell.
Så… Nej, du har inget att komma med alls? Du förväntar dig bara att dina små illbattingar skall kunna bete sig hur som helst och att du skall ha fri lejd att skita i det för att ”barn är barn”. Nej. Du och dina barn har lika mycket skyldighet att visa respekt i det offentliga rummet som jag. Nästa gång ett barn springer fritt någonstans kanske jag skall ställa mig och ”wäää wäää wäää”:a i förälderns ansikte? Inte? MEN LUFTEN ÄR JU FRIIIIIIIIIIIII……. Suck.
Jag har inga barn. Jag är bara en som upplever att det är svårare att resonera med vuxna än med barn. Jag tänker att det är lättare för dig som är vuxen att uttrycka varför du är frustrerad.
Du menar som ”Det är bara du som tycker att du är speciell”? Mm. Du har verkligen visat att du klarar av att hantera situationer på ett vuxet sätt.
Nej jag erkänner att det var klumpigt uttryckt. Jag tycker absolut att det är helt bisarrt att säga så om en annan människa. Jag var i affekt när jag skrev det eftersom jag var provocerad av att det på allvar var tonen som användes.
Malin, du är barn. Andra är det inte. På samma sätt som du anser att alla ska hantera att barn finns och skriker, får du hantera att alla människor inte klappar händerna av förtjusning bara för att de ser en juvenil Homo Sapiens.
Det förväntar jag mig inte heller. Men lite jäkla hövlighet i mötet med en annan människa förväntar jag mig.
De vuxna som inte ger dig den hövlighet du förväntar dig kanske inte har fått lära sig bättre? De kanske är uppväxta med inställningen att ingenting är barnens fel, att samhället inte är anpassat för dem och att det är de vuxna som gör fel som förväntar sig något av barnen? Det kanske är det, eller åtminstone en del i, att de nu som vuxna bär sig ohövligt åt och inte kan ha överseende med andra, små eller stora, medmänniskor? Jag håller med om att inte samhället är anpassat för barn, eller för familjeliv, och jag håller med om att barn behandlas väldigt illa och orättvist, många gånger och av många. Men jag tror inte att lösningen är att inte lära barnen hänsyn och respekt, oavsett yttre omständigheter. Jag tror inte det hjälper dem att få uppföra sig illa bara för att samhället ”är skit”, och för att det finns vuxna som bär sig illa åt. Vi pratar mycket med våra barn om det när de, förståeligt nog, tycker att andra gör ju fel, så då måste de också få göra det. Men jag tror inte det är rätt att hålla med dem där. Det finns människor som struntar i andra, men det är inte mer rätt för det. Det finns egoister men det är inte dem vi vill efterlikna. Det finns de som stjäl, men det gör inte vi. Ja, jag gjorde också fel när jag var barn, men det var fel redan då. Vad jag vill säga är att jag håller med om att samhället i stort är barnfientligt, att det inte är barnens fel, att deras beteende är ett svar på vad de upplever, känner och tänker. De kommunicerar med oss, men lyssnar vi? Men likväl anser jag att vi gör dem en björntjänst om vi inte lär dem att visa hänsyn. Det är de som får betala priset, trots att det precis som du skriver inte är deras fel. Och så kan karusellen med en dålig självbild vara igång. Det är inte lätt att vara förälder, eller barn. Eller människa alls. Att visa tillrätta, att ta barnen i försvar när de blir orättvist behandlade, att jämka mellan syskon och mellan sina egna och andras ungar. Det är lätt att ge upp. Men för barnens skull, om inte annat, hoppas jag att vi inte gör det. Jag hoppas vi fortsätter att göra VÅR del i att vara förebilder och inte ge upp de värderingar vi har. Och som inbegriper allas lika värde och rätt till frihet och integritet – OCH samverkan och solidaritet. Våra barn är värda det. Det är inte barnens fel. Därför har de rätt att bli visade tillrätta i en värld som är nog så kaotisk. De har rätt att få stöd och vägledning från mamma och pappa och andra vuxna i sin närhet, och inte bli lämnade att fostra sig själva för att samhället och många vuxna brister. det vore ett övermäktigt uppdrag för en liten människa.
Tyvärr Malin, när en annan människa sparkar mig i ryggen eller försöker att ge mig tinnitus så får hövligheten spela andrafiolen till förmån för självbevarelsedriften.
Barn försöker inte ge dig tinnitus och kanske inte ens sparkar dig i ryggen. Deras uttryck handlar inte om dig utan om dem. Mycket troligare skriker de för att något är fel hos dem, samt att de kanske inte fått kunskapen om att den framför känner buffandet mot sätet. Klart att du kan bete dig illa mot barnet när du säger ifrån, men vore nog klokt att räkna med en tillrättaviselse för ditt eget dåliga uppförande isf. Du skriver att du avskydde att folk behandlade dig som mindre vetande när du själv var liten, men det är ju precis vad du själv gör när du tror att det inte går att prata och resonera med barn bara för att de är upprörda.
Förövrigt ChristinaM, så behövde ingen säga åt mig när jag var liten. Jag hade föräldrar som höll koll på mig och såg mig, inte bara som ett barn utan också som en blivande vuxen.
Jag säger inte ifrån till barn, just pga av att då får man höra att man hör hemma i helvetet av någon rabiat morsa. Jag har fått många tillsägelser i min dag, och även om jag hatade dem då (och inte direkt älskar dem minnena) så gav de mig något värdefullt-gränser. Jag lärde mig att tygla mitt humör, just för att jag lärde mig att jag förlorade på konsekvenserna. Förövrigt, varför ska jag ta ansvar för ett barn någon annan har valt att skaffa?
Har du då fått konsekvenser för sättet du sagt till på? Kan själv inte minnas upplevda problem från andra vuxna när jag själv sagt till andras barn, och det händer rätt ofta. Det handlar inte heller om att du ska ”ta ansvar för ett barn”, utan ansvaret för dig själv i relation till en annan människa. Som råkar vara barn.
Varför vill du inte ge barn dina gränser när du själv minns dem som värdefulla? Ingen människa kan ju gissa till sig just dina gränser.
Huruvida barnets existens varit ett medvetet val eller ej ser jag inte spela någon roll i sammanhanget.
Förövrigt blir jag fascinerad att en sådan moralens väktare som du helt utan reflektion tycker att det är okej för Clara att vilja skicka människor till en nedlagd gruva eller till helvetet. Men just ja, vi är ju inte barn…
Att du blir fascinerad är ju helt utifrån påhittade idéer om mitt sätt att tänka. Det säger bara något om dig och inte om mig. Jag har inte skrivit ett enda ord om Clara (förrän just nu) eller något om att skicka iväg människor.
Det har du inte gjort, men i och med att du inte har protesterat verkar du stödja Claras tankesätt. Och det rimmar mycket illa med den människosyn du säger dig ha.
Det jag menade är att jag fick lära mig att det fanns regler och gränser för hur man betedde sig. När jag var barn var det inte okej att skrika offentligt eller att sparka på säten, ens i den egna bilen. Det borde även moderna föräldrar kunna räkna ut med röven och säga till sina barn. Det blir mycket mindre genant eller obehagligt för barnen än om en främling gör det.
Har du någonsin försökt prata med ett barn? Alltså på riktigt engagera dig i det? Oftast slutar tinnitus-skriket och sparkandet ganska snabbt då. Annars finns öronproppar.
Och varför i hela fridens namn är det mitt ansvar? Suck. Skaffa inte barn om du förväntar dig att dela ansvaret med främlingar. Din önskan om självförverkligande är inte prioriterat över andras. Dessa självupptagna föräldrar…
Driver du med mig? Du tycker alltså att skrikande barn ska belönas med uppmärksamhet? Jag engagerar mig i människor jag kan föra ett vettigt samtal med. När ett barn börjar skrika har hen på önskvärt sätt markerat att vi är bortom det. Jag engagerar mig inte i vuxna som vrålar rakt ut heller om de inte är skadade, jag markerar att jag inte är intresserad av deras strupljud. För övrigt avskydde jag barnkära människor som barn. De lade alltid huvudet på sned och pratade en som att man var mindre vetande.
Jag driver inte!
Jag började undra, för din syn på barn och människor öht gör mig mörkrädd.
Hur menar du att min människosyn gör dig ”mörkrädd”? Förklara gärna.
Din tanke om att barn har alla rättigheter och att vi alla bara lägga huvudet på sned och kvittra glatt när ungarna beter sig som små demonyngel och river, härjar och gör andra liv till ett elände. Den empati du så högljutt ylar om när det gäller barn verkar helt försvunnen när du upptäcker att andra människor. Tror t.ex. att om någon sade ”Det är bara du som tycker att du är speciell” till ett barn skujlle du anse personen vara elak, men när du säger det till en vuxen. Det verkar som att din värld är det bara barn och ”glada och snälla” människor som räknas, och det är nära min vision av helvetet.
Ja den meningen ångrar jag såklart. Jag skrev mest så för att spegla hur absurt det är att säga så om andra människor. Det är helt rimligt att ta illa åt sig av en sån kommentar oavsett ålder.
Det jag inte ångrar är att jag har en grundmurad respekt för barn och att jag utgår från att barn försöker göra rätt men inte alltid har alla förutsättningar eller strategier att lyckas med det.
Jag är glad för att jag har den människosynen för den innebär att jag kan gå in i mötet med andra med inställningen att jag tror att det kommer bli bra och att alla kommer att göra sitt bästa.
Och om du tänker på det så är de allra flesta möten med barn trevliga och välfungerande. Varför kan inte dom upplevelserna få sätta standarden istället för de få gånger då det inte fungerar?
Jag tror gott om människor till motsatsen bevisas. Om en människa, barn som vuxen, beter sig på ett sätt som får mig att må dåligt väljer jag bort den personen. Det gäller oavsett ålder. Jag behandlar nämligen barn som människor, inte som barn. En del är fantastiska, andra är små demonyngel.
Med det önskar jag dig en trevlig tillvaro i La-la land.
Detsamma.
Driver du? För din syn på barn och människor gör mig mörkrädd.
Då är jag rädd att du får sova med lampan tänd.
Flitens lampa kommer föralltid lysa när det gäller min syn på att försvara de som inte kan försvara sig själva.
Det gör jag också, men jag ser inte direkt att västvärldens barn är direkt utan försvarare.
Tack och lov inte! Men de är utan makt att försvara sig själva.
Vad träffar du för barn egentligen? För de barn med talförmåga jag har träffat och njutit av sällskap (jag kan njuta av barns sällskap, f*n tro’t) har varit verbala och fantastiskt bra på att argumentera för sig.
Jag träffar individer från 0-18 års ålder. Vissa mer verbala och villiga att ta plats än andra. Men det handlar inte om deras förmåga kring att kunna argumentera för sig (vad glad jag blir förresten över att du lyfter barn som kompetenta), utan deras plats i samhället. Barn har ingen makt men mycket kompetenser. Det är tillexempel få barn som har vetskapen om att dessa diskussioner förs och därmed inte möjligheten att försvara sig.
Jag haller med manga andra om att det inte ar svartvitt. Jag tror inte att Clara sjalv ar omedveten om det. Jag gissar att pointen med inlagget var att fokusera pa hur dagens samhalle innehaller manga manniskor som vill ”slippa” det jobbiga i samhallet.
I det har inlagget handlar det om barnen, men det kunde lika garna galla de hemlosa eller manniskor med en psykisk sjukdom. Jag tycker sjalv att det ar skrammande att se hur ett valdigt sjalviskt beteende och syn pa varlden blir allt mer normaliserat.
Idag skams vi inte langre for att vi ar sjalviska, vi tycker att detta ar en rattighet.
Oh jösses vad det är provocerande med oss som helst slipper andras ouppfostrade barn. Ärligt talat är nog det här det dummaste du har skrivit.
Vuxna som inte uppför sig kan bli nekade och avhysta, husdjur som inte är uppfostrade det samma, men barn som tillåts bete sig precis hur som helst av deras slappa föräldrar, de ska vi av någon anledning tolerera?
Och att du börjar snacka om ”kvinnoförakt” här – vi kvinnor som inte har barn eller kommer att få barn, av en eller annan anledning, visade du inte precis samma ”förakt” för oss? Skämmes, tamigfan.
Kan bara hålla med. Sjukt föraktfullt inlägg.
Håller med dig om föraktet som syns i Claras inlägg. Bra!!
Barn är människor. Ganska sjukt att jämföra barn med husdjur. Du kan aldrig veta om barnet i fråga är ouppfostrat eller kanske förståndshandikappad. Borde vi i så fall kanske ha plan fri från förståndshandikappade personer också. Kan ju hända att hen i fråga skriker något opassande eller har svårt att sitta still. Hur gör vi med dem som har touretts? Kanske är bäst ändå att alla, som skulle kunna tänkas störa en sån som dig, stannar inne?
Fast nu handlade ju texten om att det är vi ’hemska människor som någon gång ibland har mage att välja bort att vistas i samma utrymme som skrikande barn’ som skall hålla oss borta från rikets gränser, eller åka till någon kolgruva eller hur det var. Vad hände med rätten till åsiktsfrihet? Måste alla i hela Sverige tycka om att umgås med barn (nu gör jag förvisso det, men jag tycker att det är en mänsklig rättighet att inte behöva tycka likadant)?
Nu har jag sett dina kommentarer ovanför mig, och du måste ju allvarligt talat vara ett troll. Om inte, så är det ändå ingen vits med att diskutera med dig för du sitter bara och skriker om ”diskriminering” och ”apartheid”. Jisses.
Generellt vågar jag säga att de flesta ouppfostrade barn varken har touretts eller är förståndshandikappade. Så vad är din poäng?
turisten.devote.se
Trams!
Människors lika värde borde väl betyda att alla människor oavsett ålder är värda just lika mycket?
Har jag valt att inte involvera barn i mitt liv så ska jag kunna ha det fria valet av att inte behöva involvera dem.
Jag väljer att byta vagn i tunnelbanan om en morgontrött förälder inte orkar engagera sig i att få barnet i fråga att lugna ner sig när det med leriga stövlar hoppar på sätet. Jag väljer att sätta mig på ett café där det alternativt inte är några barn för tillfället eller att jag sätter mig längre bort.
Jag anpassar mig.
Jag går inte fram till föräldern och säger åt dem att flytta på sig för att de stör mig.
Jag är den som söker mig bortåt.
Att jag ska diskrimineras för att jag har valt att inte ha barn är inte mer rätt än någon annan diskriminering.
Ska jag ha dåligt samvete för att jag vet vad jag inte vill och dessutom straffas med att ”stoppas undan” i nedlagda gruvor och diverse för det?
Ska jag tvinga folk som är rädda eller allergiska för diverse djur, att gosa med mina djur för att jag älskar dem? Säga ”Hej, här är min tarantella Elsa!” och sitta med den i knät?
Det om något skulle aldrig accepteras men att jag måste sitta bredvid ett barn med överskottsenergi är förväntat av mig?
Den som är rädd för diverse djur väljer att träffa mig när de inte är i närheten, jag väljer att inte vara i närheten av barn, varför ska den ena vara mer rätt eller fel än det andra?
Bara för att barnafödandet är en norm och mer social accepterat? Där pratar vi väl ändå om förlegade kvinnoroller..?
Om man nu vill ha och eventuellt betala mer för en barnfri resa så är väl det bara bra, precis som man får betala mer för en djurhytt på en kryssning (där har man dock inget val om man vill/måste ha det med sig!).
Det är ingen som rasar och protesterar mot att ta bort åldersgräns på vissa hyresrätter, djurförbud i delar av kollektivtrafik och solresor för par?
Vad jag vill och mår bra utan att skada någon annan ska väl vara det centrala i alla människors beslutsfattande och är jag beredd att betala för det så varför inte?
Jag vill kunna välja att leva det liv jag väljer att leva, inte det som förväntas av mig.
Barn är människor. Med rättigheter. BARN ÄR INTE ATT LIKNAS VID HUSDJUR. Herregud. Jag blir helt matt av det du skriver. Man kan välja ett liv utan barn, lika lite som man kan välja ett liv utan män, judar, romer, afrikaner, homosexuella, förståndshandikappade, människor med psykiska sjukdomar osv. Du har ingen rätt som människa att välja bort andra människor. Välkommen till 2014 och en värld där alla människor är lika mycket värda existera. Oavsett ÅLDER, kön, sexuell läggning, religion, kultur eller etniskt ursprung. Vissa stör, andra inte. Men det ligger nog ändå som ditt ansvar att välja vad du ska bli störd av och inte.
Rättigheter och skyldigheter kommer hand i hand. Självklart har barn samma rättigheter som vuxna, men med det följer också skyldigheter. Där behöver barn stöttning och vägledning av sin vårdnadshavare, och det är där det brister. För att många av dagens föräldrar aldrig någonsin borde ha satt ett barn till världen eftersom att de inte bemästrar uppgiften. Det är inte barnen som är problemet, egentligen. Det är föräldrarna och deras brist på lite vanligt jävla folkvett. Det är vansinnigt tragiskt att se hur många föräldrar slår undan benen på sina barn genom sin oförmåga att vägleda, stötta och sätta gränser.
Det finns forskning som jämför barn med hundar 🙂 Håller med dig om att man inte kan likna barn med husdjur, men jämföra kan man visst göra. Det är ju faktiskt så att barn inte är färdigutvecklade vuxna människor när de föds vilket gör att de under en viss period i livet befinner sig på samma intelligensnivå som vissa djur. Så är det bara. Personligen tycker jag att alla levande varelser på denna jord ska behandlas med största respekt.
http://www.expressen.se/nyheter/hundar-lika-smarta-som-2-aringar/
turisten.devote.se
Men snälla du, du kan väl inte likställa barn med husdjur. Barn är Människor med samma rättigheter att finnas i det offentliga rummet som vuxna. Vissa här verkar helt ha missat att barn är egna individer och inte sina föräldrars ägodelar. Självklart ska man som förälder se efter sina barn så de inte stör andra men det är inte det som är poängen här. Poängen är att man kan inte exkludera en viss grupp människor bara för att de är barn. Folk skriver om barnkär hit och dit, bara ordet barnkär är ju helt befängt. Sluta dra alla barn över en kam och respektera deras rätt att finnas höras och synas precis som alla andra människor.
Så det du menar är att ett liv är mer värt än ett annat?
Jag har inte sagt att de har mindre rättigheter eller att de ska gömmas undan, det är din egen tolkning. Jag har sagt att precis som att jag ska kunna välja att åka en rökfri resa ska jag kunna åka en barnfri, det är mitt fria val.
Du är bäst Clara!
Varför skriver du så här Clara??
Du som är troende, som älskar Jesus, älskar gud.
Hur kan du skriva att du önskar fördöma… att människor ingen frälsning får? Varför skriva så om Dantes inferno.
Helt obegripligt.
Å varför skriver du så om vildmarken. Här i Sveriges sista vildmark har vi barn. För att vi valt det, för att vi älskar våra ungar.
Ja, å varför gör du dig lustig över Northlands nedlagda gruva. Så många av oss här uppe har det svårt nu. Vi kanske måste lämna en bygd vi älskar och älskat sedan barnsben. Vi får gå på knäna och vi sover oroligt.
Istället kan barnintoleranta ge sig dit där du bor.
Intolerans söker intolerans.
Åh, tack för din fina kommentar. Du sätter ord på precis det jag själv känner. Jag blir mest ledsen av Claras inlägg som jag upplever som alltför oförstående, för vasst åt fel håll. Att bemöta den här frågan på det ovilliga och ganska strängt ogillande sätt som görs känns inte ett dugg bättre än att sucka åt högljudda barn.
Var nyligen på en veckas solsemester. Kommer aldrig någonsin åka till det hotellet igen. Hotellet som sådant var bra och personalen var jättetrevliga (med ett enormt tålamod) – men gästerna! Huvuddelen av de som bodde där var barnfamiljer från Sverige, Norge och Danmark. Hotellet hade en restaurang av buffétyp och man kunde om man ville köpa all-inclusive. Måltiderna var en hemsk upplevelse. De flesta barnen släpptes ”vind för våg”. Förutom den outhärdliga ljudnivån var det väldigt många barn som tog med händerna av maten på buffén, tog en tugga av varje bakverk och lägger tillbaka (!) de som inte var goda (?), kladdar i största allmänhet med maten på buffén (häller tex i av ena grytan i den andra), häller ut läsk på golvet – inte råkar spilla utan fyller glaset och häller ut gång på gång. Borden, stolarna och golvet där familjerna suttit och ätit ser ut som om man haft matkrig – massor med matklet överallt som personalen slet med att ”sanera”. Inte en gång en förälder som guidar och förklarar, nu är vi på restaurang då tar man av maten med den slev/tång som ligger framme, man lägger inte tillbaka något man smakat på osv. Men om man som ”utomstående” vuxen försökte förklara – tex lägg inte av den rökta laxen i köttgrytan även om det ser roligt ut – det finns människor som kan bli sjuk av maten då, så vips var föräldern där och ”barn måste ju få vara barn” inte kan det väl vara så farligt?
Hur är detta barnens fel? Vuxna har ansvaret att se till att barn har en dräglig situation. Antagligen var den där matsituationen lika jobbig för barnen som för dig. Men ansvaret vilar på de vuxna som finns runt barnen inte på barnen själva. Därför är det hemskt konstigt att barnen får stå som måltavla i den här diskussionen.
Min berättelse var en observation, en beskrivning av en situation jag nyligen upplevt. Situationen som sådan är inte barnens fel – har de inte fått lära sig kan de inte veta. Det är de vuxnas ansvar att lära barnen att man som person är en del av samhället, att omgivningen inte finns till bara för att tillfredsställa mig och mina behov just nu och omedelbart. Många föräldrar tar inte det ansvaret och det är här det skär sig med omgivningen, och barnen hamnar i skottlinjen.
Barn vaknar inte bara magiskt en dag som vuxna med insikt i spelreglerna för att vara tillsammans med andra i allmänna ”ytor” i vårt samhälle med ömsesidig respekt för varandra. Det är ingen kunskap som kommer som en uppenbarelse den dag man fyller arton, utan något som måste läras, övas under tid för att bli en naturlig del av livet. Jag tycker synd om många barn som lämnas att själva försöka avkoda reglerna. Barn som jämt får göra precis som de vill och styr hela familjens tillvaro, utan att någonsin få förklarat för sig hur deras beteende påverkar andra. Som inte lär sig att även vara rädd om andras saker, likväl som sina egna (syskonbarnet, 4 år, sitter vid middagen och hackar ur bitar av lacken på vårt matbord – kommenteras inte ens av föräldrarna).
I vårt samhälle idag har individen många rättigheter, men med rättigheterna följer också skyldigheter – något som väldigt många idag väljer att bortse från. Jag förstår att det är jobbigt att ta ansvar, förklara och sätta rimliga gränser, vara den vuxna i situationen – men gör vi inte barnen en otjänst om vi avstår? Hur kommer barn av idag att fungera i samhället som vuxna om vi som är vuxna idag avsäger oss vårt vuxenansvar? Får ett samhälle som är ändå mer egocentrerat än det vi har idag?
Sara-du är en mycket klok människa.
Amen.
Jag tror inte att Sara säger att det är barnens fel. Jag tror att hon försöker att visa varför somliga tycker att barnfria hotell och flyg kan vara en god idé.
Där fick du till det på slutet, instämmer verkligen .
Tack! nästa gång jag utsätts för dessa människor tänker jag använda många citat ur din klockrena text!
Föräldrar har större tolerans mot sina barn är omgivningen i många fall. Barn har självklart rätt att finnas på alla platser och det är deras föräldrars fulla ansvar att omgivningen inte ska störas. Finns många störande moment på flyg, fullgubbar, fylletanter och andra. De är ändå vuxna, och de kan jag hantera. Det är bara att säga till. Andras barn säger man inte till om. Då skulle jag bli avkastad från flyget. Respekt från både föräldrar och ” barnfria” borde väl inte vara så svårt
Alltså var rör sig alla dessa människor som möter monstruösa barn som hänger i takkronorna, sitter och sparkar andra människor för full kraft och skriker ohejdat samtidigt som deras föräldrar sitter uppslukade i sina iPhones? Kan det vara samma ställe som alla dessa ammande mammor sitter med bar överkropp och sprutar mjölk hejvilt medan de dinglar hängbrösten över medgästernas mat? Det måste vara ställen jag inte rör mig på i alla fall för jag har faktiskt inte stött på de här fenomenen.
Flygplan, caféer, tåg, bussar…. Dessa är platser jag har stött på en hel del av ovan nämnda exempel. Tyvärr snarare regel än undantag.
Märkligt. Det låter ju som de miljöer jag ofta rör mig i och jag har som sagt inte upplevt det.
Jag jobbar i en bilhall och träffar ofta på barn som krälar runt i fyrahundratusen-kronorsbilar med skitiga skor eller hänger på motorhuven och repar lacken. Och detta utan att (vissa) föräldrar säger till. Skyller inte på barnen, men förstår verkligen de som kommenterar och tycker att det kan vara skönt med barnfria zoner.
Åh så bra skrivet!!!!!! Mitt i prick!
Haha klockrent! Har heller aldrig träffat på dessa människor. Konstigt…
Jag tycker att det är sorgligt att vi fortfarande exotifierar och generaliserar ”barnet”.
Det är inte en ovanlig fjäril från djungeln vi snackar om, utan en person med integritet och lika mänskligt värde som vilken vuxen som helst. Att vilja inrätta särskilda barnavdelningar på flyg är ett sluttande plan till särskilda avdelningar på restauranger, på bussar, i stan osv. En slags apartheid fast riktad mot barn.
Barn har ingen makt i samhället, de får inte rösta, de har inga ekonomiska medel de är omyndiga. Hur vissa vuxna kommer fram till slutsatsen att de ska få använda sin oproportioneliga makt över barn för att inskränka deras redan inskränkta möjlighet till självbestämmande är ett skämt!
Alla som är vuxna i samhället har ett ansvar gentemot alla barn. Det är inte att ta sitt ansvar att peka på barnen och dra den ack alldeles för mossiga: barn ska ses men inte höras. Lyssna nu. Barn gör så gott dom kan i ett samhälle anpassat efter vuxna. Om de ibland inte pallar är det vårt kollektiva vuxen-fel!
Tack! Jag blir mörkrädd av kommentarerna till detta inlägg. Tack för att du ger lite hopp och sätter ord på det självklara. Alla tummar upp.
Men snälla nån, barn är fortfarande barn…och inte vuxna! Dom ska inte behöva ta det ansvaret med makt, pengar och politik. Deras hjärnor är inte utvecklade för det ännu, handlar inget om att man försöker göra barn till generaliserade exotiska fjärilar eller va du nu babblar om…Skrämmande inställning du har måste jag säga!
Hej,
Jag skrev aldrig att jag tyckte att barn ska ha det ansvaret. Jag ville visa på hur utsatta barn är för vuxnas godtycke.
Jag menar snarare att det vilar ett enormt ansvar på oss vuxna att se till att barns liv och situation är dräglig och fungerar. Vi måste anpassa verkligheten så att barn får plats i den eftersom vi är dom som har makten att göra det.
Jag tror bara att vi i kommentarsfältet är oense om hur exakt denna anpassning ska ske.
Så himla bra skrivet!
Men nu förstår jag inte…. Om du inte vill ha suckar och blickar för att ditt barn skriker på flyget, då är det väl YPPERLIGT att det finns barnfria zoner? Då slipper du ju människor som stör sig på barn! Och de som inte en gallskrikande unge i sin närhet under resan slipper det. Då blir det ju bra för alla! Vad är problemet?
Så med dig i det här! Kan egentligen inte se någon större skillnad på barnfri zon på flyg och tyst vagn på ett tåg. Sen kan jag kanske tycka att det borde kallas just tyst zon snarare än barnfri zon, men det är egentligen strunt samma. Jag personligen har inget emot barn i något sammanhang, jag stör mig inte på att de låter, men jag har respekt för de som gör det och som vill betala extra för att få spendera en långflygning i tystnad. Förstår verkligen inte heller vad det stora problemet är…
Vårt mål kan inte vara att slippa varandra… Eller snarare; har en som mål att slippa andra människor så får det vara den personens ansvar att anpassa sig, t.ex. inte flyga, inte tvärt om.
Eller så anpassar hen sig genom att betala extra för att få en lugn flygresa?
Fast just flygresan är ju så speciell därför att dels så har jag ju betalat flera tusen kronor för min resa och dessutom så sitter jag ju instängd i många timmar och kan inte välja att gå undan. Sitter jag ex på ett cafe så kan jag ju välja att gå därifrån, det kan jag inte på ett flyg. Dessutom flyger jag inte för att uppleva ett umgänge på planet, utan för att ta mig från en plats till en annan. Jag har inte pratat om att vi ska ”slippa varandra” i samhället i stort, utan nu var det ju flygresor det stod om i DN, eller hur?
Jag menar att det är ett sluttande plan där vi vill rensa bort störande moment/personer eftersom vi inte anser oss ha tid att vara toleranta och accepterande gentemot varandra.
Tack för inlägget!
Jag tycker att det du tar upp här egentligen handlar om två olika frågor,, Dels skriver du om barnfria zoner på flyg där t ex människor som känner att de vill eller behöver ha det tyst omkring sig, vilket ibland kan handla om sjukdom och känslighet för höga ljud, kan sitta,, Dels skriver du om människor som beter sig respektlöst gentemot barn,, Människor som skulle välja barnfria-zoner på flyget behöver inte alls tillhöra den senare gruppen,,
Men nu tycker jag du blandar ihop det lite och drar lite för hårda paralleller! Man kan väl vilja ha lugn och ro utan att tycka illa om barn, eller vara barnlös för det!? Jag har hund och älskar hundar – men jag kan definitivt bli störd av andra hundar för det! Om någon vill söka sig ifrån barn tillfälligt och dessutom betala för det ser jag inget fel i alls. Varför tror du att man då automatiskt föraktar barn och deras föräldrar? Du skriver att föräldrar gör allt de kan för att tysta ett skrikigt barn – men det är ju långt ifrån sant! Jag har definitivt överseende med en förälder som jag ser försöker lugna sitt barn men inte lyckas. Ogillar ingen för det! Men får jag i dessa fall inte vilja söka mig därifrån för att det stressar mig? Har du hört talas om HSP tex, att vara överkänslig för ljud och andra intryck? Man är inte en oförstående och känslokall människa för det!!!
Men att specifikt säga att en inte vill bli störd av barn är som att säga att en inte vill bli störd av blondiner, eller av personer med smink, eller av personer med skägg osv. Godtyckligt och intolerant.
Malin, tycker du verkligen att likhets tecken ska stå mellan skrikande barn och blondiner/sminkade personer. Jag har aldrig fått migrän av blondiner däremot av barn, hela semester blir förstörd. Varför måste du tvinga mig till något som jag skulle kunna slippa? Blir du och dina barn gladare om ni flyger med mig eller med likasinnade? Om Clara vill betala för att slippa mig så låt henne göra det, alla blir glada!
Jag får huvudvärk av att leva i ett patriarkat varje dag. Men jag ber inte män att sätta sig längst bak i flyget för den sakens skull.
Fast nog är det väl vanligare att barn skriker och är högljudda än att personer med skägg eller smink gör det?
Nej det är inte vanligare. Och då har de sminkade och skäggiga personerna ändå ett mer utvecklat språk. Tokigt.
Har du någonsin frågat dig varför barnen skriker? Det kanske är just för att det måste sitta bredvid någon med skägg och tycker att det är jätteläskigt och inte vet hur det ska förhålla sig till ansiktsbehåring… Men skämt åsido… Har du någonsin frågat dig varför barnet skriker?
På vilket sätt är det relevant för någon som inte har någon relation till barnet och som vill flyga i lugn och ro?
Det ÄR relevant eftersom du som vuxen har en massa fördelar som gör att du slipper bli så frustrerad varje dag att du måste skrika rakt ut för att orka leva med dig själv. Samhället är inte anpassat efter barn (det är anpassat efter dig) – därför måste dom skrika ibland.
Du har helt tappat spåret. Det är ingen som motsätter sig barns rätt att skrika eller gnälla, frågan handlar om huruvida någon ska kunna tillåtas att betala för att slippa höra det under en kortare tid, oavsett vad hen har för skäl till det. Det är ingen som vill förbjuda barns existens. Sluta vara en dramaqueen.
Jag tror att många av de som vill slippa barnskrik är folk som själva har barn och som vill ha så mycket lugn och ro som möjligt när barnen inte är med. Har man småbarn så kan en jobbresa med två timmar på tåg vara en underbar paus. Och då känner man inte medlidande med en mamma vars barn har svårt att sitta still och tyst utan förbannar att man hamnade i samma vagn. Med sina egna barn vet man ju oftast varför det blir som det blir, t.ex. sitter inte barnet stilla så vet man att det beror på att man åkte långt med bil innan man satte sig på flyget/tåget och att barnet gör så gott det kan just då och bara skulle bete sig ännu jobbigare om man började tjafsa. Med andras barn är alla de där förklaringarna puts väck och man ser bara oönskade beteenden och dåliga föräldrar. Tror det blir ännu värre när man lämnat småbarnsåren bakom sig. Många av de som stör sig på andras barn har säkert haft lika jobbiga barn själva men det är bortglömt.
Brilliant!!
Om du vill slippa de som ogilla barn bör du vara FÖR barnfria zoner. För där lär garanterat de som ogillar barn samlas. Problem solved.
Ser inga som helst problem med erbjuda barnfria zoner. Jag stör mig dock inte på vare sig ammande kvinnor eller barnvagnar. Inte heller på barn i allmänhet. Kan dock har förståelse för att vissa saker som folk betalar pengar för (kanske mycket) som flyg som kan ta timmar kan kräva lugn och ro. Att barn inte alltid är lättkontrollerade har jag förståelse för, men varför då inte vistas med andra mer förstående som kanske har samma problem?
Jag finner det oacceptabelt med föräldrar som låtar sina barn störa andra. Nu menar jag inte gap och prat utan t.ex. sparka på framför sittandes stol (kan hända även äldre barn men dessa går enkelt att säga till men ett litet barn är svårare och då får föräldern faktiskt ta sitt ansvar).
Barn är inte ett problem. Intolerans är ett problem! Det är ett problem att vi fortfarande inte ser barn som individer med en rätt att bli respekterade och inkluderade. Barn har lika stor rätt som vem som helst annan att finnas i det offentliga rummet!
… och då ska de också ha samma skyldigheter. Dvs inte skrika, sparka på sätet osv.
Jag tycker inte att barn har samma skyldigheter som vuxna, framförallt för att de inte har samma rättigheter. Deras föräldrar har däremot ett ansvar och en skyldighet att ta hand om sina barn. Och merparten av ALLA föräldrar gör det på ett utmärkt sätt.
Bra skrivet Clara! När man vänder på steken (gällande många ämnen och situationer) inser man plötsligt hur otroligt löjligt och befängt det hela är.
Själv vill jag helst slippa överförfriskade medelålders vita män – de behöver VERKLIGEN en egen sektion i flygplanen. Amen!
Tack för den, huvudet på spiken! De är helt klart värst. Amen på det.
Intressant att du som nyligen skrev ett inlägg om att debatten om förskolan är så svartvit skriver ett helt svartvitt inlägg om barn och vuxna som ogillar barn. Herregud, det är väl inte så himla konstigt att folk kan tycka det är skönt att slippa barnskrik på flygningar? Kanske är det dessutom skönt för föräldrarna som då slipper dessa ”blickar” från dem som störs. Visst finns det de som ogillar barn i största allmänhet och de som älskar ”alla” barn, men de flesta tycker väl att barn precis som andra människor kan vara söta, roliga, jobbiga osv. De flesta som vill flyga i barnfri zon vill nog mest slippa skrik och barn som lever rövare, precis som många vill slippa stupfulla skräniga vuxna på flyget. Det innebär inte att man hatar barn eller vuxna, men däremot att man tycker vissa av deras beteenden kan vara störande.
Varför exotifieras barn nå så råjävulskt? Det är inte en Tasmansk djävul vi pratar om utan människor med lika stor rätt som dig att finnas i det offentliga och privata rummet.
Jag kränker väl inte barns rättigheter om jag tar nästa flyg eller? Måste jag vara med?
Gör som du tycker passar dig. Det jag menar är att barn gör så gott dom kan. De har oftast inte så välutvecklade metoder för att hantera sin frustration och därför är det inte så konstruktivt att stirra sig blind på barnen.
Men hallå det handlar inte om att man inte förstår att barn skriker och är högljudda! Jag kan förstå att de blir uttråkade på långflygningar och att föräldrar generellt gör så gott de kan för att lugna dem! Jag skulle gärna betala för att komma ifrån att sitta nära barnfamiljer eftersom det händer att barn skriker av många olika anledningar som jag som medpassagerare inte heller har kontroll över!
Amen! Ditt inlägg sammanfattar alltihop, tycker jag, och det behövs inte mer än så. Hur svårt kan det vara? Föräldrar själva raljerar högt och lågt om sin rätt till egentid, det uttrycket står mig upp i halsen, de har uppenbart behov av att vara barnlediga och leva vuxenliv där de slipper ta hänsyn till barn och barns behov och ständiga frågor om stort och smått i livet… Och då gäller det de EGNA barnen, dem de älskar mest. Men när andra vuxna uttrycker behov av lugn och ro blir det liv i luckan, och borta är förståelse och respekt. Då handlar det plötsligt om barnhat och kvinnoförakt. Sanslöst, tycker jag. Jag säger som du – herre gud, det är väl inte så konstigt om folk vill ha lite lugn och ro? De flesta har stor tolerans mot barn, det är då min erfarenhet, och jag har alltid många (livliga) barn i släptåg. Men att folk blir irriterade av fötter i ryggen och ett allmänt härjande är väl inte så konstigt? Inte far väl barn illa av att lära sig respekt och hänsyn, och att vara tysta och lugna ibland? Annars kanske de rentav blir just såna där vuxna som inte är så kul att ha att göra med – såna som bara ser till sitt, som gnäller och klagar, som stör sig, som inte tål barn… För att de själva alltid fått stå i centrum och inte lärt sig att vi är fler än en åt gången här på jorden. Tack för ditt inlägg, jag säger bara amen och tar itu med mina vildbasar innan grannarna klagar… 😉
Heja Heja! Bästa inlägget på länge!
Såg precis ”De obekväma” som handlade om dig och älskar din syn på konsumtionssamhället. Har inte följt din blogg så jag vet inte var du står politiskt men känner du till det lilla partiet som heter Enhet? Tror du skulle älska dem 🙂 Jag fick höra talas om Enhet strax innan valet och de kändes som ett självklart val, nästan som att ”hitta hem” 🙂 http://www.enhet.se
Håller helt med! Det mest störande är vuxna människor som helt ogenerat visar hur mycket de stör sig på barn i omgivningen. En gång stod jag med en gråtande 1-åring i famnen och en vuxen kvinna höll demonstrativt för öronen. Jag menar give me a break! Vem är barnet i den situationen?! Men detta känns också som en vanligare företeelse i individualistiska kulturer som vår. Jag känner mig alltid mycket mer välkomnad med barn på restauranger i sydeuropa i jämförelse med här. Där ses barnen som självklara och alla hjälper till.
Du menar Sydeuropa där barnaga är både lagligt och socialt accepterat.
Jag har rest mycket med mina barn och min helt subjektiva erfarenhet är att människor i många länder är mer positiva till barn i det offentliga rummet i jämförelse med Sverige. Att Sverige i princip är världsledande när det kommer till barns rätttigheter är fantastiskt och jag älskar Sverige. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Om vi störs på varandra då är det fantastiskt om vi får möjlighet att välja olika flyg!
Olika flyg? Finns inget bolag som skulle satsa på det. Det är en mycket hårt pressad bransch. Den som vill slippa barnfamiljer får välja första klass, där är de som sagt mer sällsynta. Jag stör mig på otrevlig vuxna var jag än möter dem, på flyget eller i tunnelbanan, men det skulle aldrig falla mig in att vara otrevlig tillbaka. Vi borde lära mer av engelsmännen när det gäller att visa varandra hänsyn i det offentliga rummet, de är överlag exemplariska.
Skillnaden är väl att barn i sydeuropa och många andra länder är uppfostrade i högre grad än här i Sverige. Barnen är fortfarande barn, men beter sig inte på något sätt illa.
Sa ar det nog inte riktigt… Har egna barn i Italien, bor har sedan 12 ar tillbaka, och kan inte saga att italienska barn generellt skulle vara battre uppfostrade an andra, trots auktoritara uppfostringsmetoder med hot om sculacciate (smisk pa rumpan), och castigo, att typ bli instangd pa sitt rum. Som tur ar haller mkt pa att forandras och foraldrar blir mer medvetna om det ar fel att behandla barn sa. Stora skillnaden ligger i en storre tolerans av att barn hors och syns, manga tycker om att ha barn omkring sig, de ar ju del av samhallet. Finns mycket annat att stora sig pa har…
Nonsens!
Nu är mina barn ite äldre, men när vi skulle flyga (våra barn är väldigt vana vid att flyga) så råkade det uppstå ett problem och vi fick sitta på planet i väldigt länge innan det lyfte. Jag hörde då en grupp kvinnor som skulle ut och resa tillsammans börja viska om att det var så mycket barn och hur det skulle gå. Jag kan säga att varken våra barn eller de andra barnen var något störande moment. Det var helt klart dessa kvinnor som hade fått i sig för mycket vin redan tidigt på resan och gapskrattade hela resan. Jag hade egentligen inte brytt mig om dessa kvinnors uppförande heller om det inte var vad de hade sagt om barn innan. Våra barn satt och gjorde sina läxor i väntan på take of.
Vi har haft turen att inte någon av våra fyra barn har haft problem med öronen med flygningen, men det är väldigt vanlivgt att det är det som orsakar ledsna barn. Att bli arg och irriterad på ett ledset barn med kanske ont öronen, skulle jag aldrig kunna tänka mig. Men känna medlidande både med barn och föräldrar absolut. Har flugit mycket både med och utan barn och barn har aldrig varit det störande momentet, ledsna oroliga barn har det funnits, jo, men störande, nej. Så bra du skriver Clara, detta tyckr jag är en sak som säger mycket om den intolerans jag kan tycka sprider sig i samhället på många plan. Är det inte bättre att fösöka prata lite med barnet och ge det uppmärksamhet även om man inte är förälder utan bara en medpassagerare. Då tror jag helt klart barnet skulle lugna sig, om det förstås inte beror på smärta i öronen.
Word!
Du gjorde just min regngråa dag underbar!
Jag älskar barn och förstår varför barn kan reagera negativt och skrika av att vara på ett flygplan. Men som flygrädd, vilket jag långt ifrån är ensam om, hjälps jag väldigt mycket av när det är lugnt på ett flygplan och tycker detta kan vara en bra idé, fast kan tänka mig att det istället skulle kunna var just en tyst avdelning på flyget som tysta kupén på ett tåg istället för ”barnfritt” eftersom det inte bara är barn som kan vara högljudda.
Jag tror det skulle vara en fördel även för föräldrar. Min bästa vän har en tvååring som hon flugit och åkt tåg med, och har varje gång varit väldigt nervös över att hennes barn ska börja gråta och skrika eftersom hon tycker det är jobbigt att störa andra passagerare. För henne och jag tror även för mig när jag har barn vore det en stor lättnad att kunna flyga och åka tåg och veta att det finns en annan avdelning där de som vill ha lugn och är känsliga sitter. Det handlar också om att respektera andra.
Gissar att du tar i lite extra för att skapa debatt Clara, en debatt jag tycker är bra, men jag tycker vi och dom tänket är onödigt starkt både från dig och andra här i kommentatorsfältet. Som om samhället var uppdelat i ”Vi som tycker om barn” och ”Vi som inte tycker om barn”, vi är lite mer komplexa än så.
Men herregud! Vilken ickefråga! Personer utan barn får väl respektera personer med barn och personer med barn får väl respektera personer utan barn. Ömsesidig respekt kommer man långt med.
När jag jobbade som flygvärdinna brukade vi rekommendera föräldrar till små barn att antingen amma eller ge barnet sin nappflaska under take off och landning. Det gör ont i deras öron men äter de litet utjämnas trycket. Det funkade och vi hade sällan skrikande barn ombord. Om ett barn skrek länge brukade vi fråga om vi kunde hjälpa till eller om de ville komma till en plats där de kunde stå upp en stund och vagga barnet, inte lätt i ett trångt säte. Vad gäller att barn springer omkring i planet är inte bra ur säkerhetssynpunkt, då man kan råka ut för turbulens utan förvarning och då kan barnen skada sig. Under alla mina år som flygvärdinna har barnen sällan varit ett problem utan problemet är män som har druckit för mycket och blir dumma och högljudda.
Med det sagt flög min man och jag från Grekland till Sverige på en sen kvällsflygning och i 3,5 timmar illvrålade ett barn i 2-årsåldern tills det stackars barnet till sist somnade helt utmattad och föräldrarna var också helt utmattade. De gjorde allt de kunde för att lugna barnet men inget hjälpte, barnet var hysteriskt. Det var en jobbig resa speciellt för att det var många barn på planet och det var inte lätt för någon att vila, så barnen var trötta och blev kinkiga. Efter en sådan resa kan man tänka att det vore skönt om det fanns en tyst avdelning men även om det gjorde så hör man ju skriken över hela planet, så det hjälper inte. Personligen tycker jag väldigt mycket om barn och försöker alltid tala med barnen och säga hej till dem och blir för det mesta vänligt bemött. Om en mamma med barn stiger på bussen tycker jag det är en självklarhet att de ska få sitta ner och likväl en självklarhet att om en äldre person behöver en sittplats kan föräldern ta barnet i knät och erbjuda platsen till den äldre. Vi måste respektera varandra och ha tålamod med varandra och det gäller alla. Hur ska det gå i livet för ett barn som inte får lära sig hur man uppför sig och visa respekt, då får det barnet heller ingen respekt. Det är många krav att vara förälder men livet blir lättare för alla om man sätter gränser och vågar säga nej.
Visst kan man bli arg över hur vissa människor uppför sig men det blir inte bättre av att kalla varandra för nedvärderande saker. Kärlek och medmänsklighet kommer man långt med.
Klok som en bok. <3
Så himla bra skrivet, håller med till fullo.
Om vi nu ska ha barnfrizon vill ja ha alkoholfrizon finbs det nåt mer störande änn fulla människor som man dessuton sitter trångt unstängd med högljuda och noll respekt dessa människor är dessutom vuxna i kan inte bete sig. Ett barn lär fortfarande och barn är det finnaste vi har även vi har varit barn skrikit gråtit skrattat o stökat.
Ha ha. Så bra! Jag delar detta vidare. Kram!
Hej! Här tycker jag det behövs lite mera infallsvinklar! Jag tycker själv barn inte är värre än folk generellt, skämt åsido. Men jag förstår de som reser mycket och kanske särskilt de som reser i jobbet, vilket många faktiskt gör. Då är det inte så roligt att arbeta under skrik och gråt eller om man behöver restiden till avkoppling. Vuxna människor kan man (oftast iaf) säga till om de är för högljudda. Alla människor reser inte bara för nöje, då det är lättare att inte störas av diverse ljud etc. Sedan måste jag också säga att jag inte förstår alla som måste flyga och fara långt med sina barn, okej man ska inte ”sluta leva” för att man fått barn men ibland känns det väldigt egoistiskt. Det verkar ju (ofta) inte särskilt kul (med tanke på all gråt) att resa som väldigt liten, man kan ju heller inte uppleva resan förrän man är tillräckligt gammal.
Att resa med flyg är först och främst avsett att föra personer från en plats till en annan. Att göra det till en arbetsplats är frivilligt och inte något en kan räkna med att fungera, barn närvarande eller ej.
Jag tror inte folk reser bara för att få plåga sina barn och medresenärer, utan att de ser en större vinst eller ett större mål med resan än med självaste flygturen. Så låt du dem vara de bästa att avgöra värdet med resan.
Många har idag ett sådant arbete att de behöver arbeta på sin restid, sen kan vi tycka vad vi vill om det. De ska också få sitt schema att gå ihop. Kanske de har barn hemma och vill jobba undan så att de har tid för sina barn när de kommer hem? Kanske de ska hinna köra barnen till aktiviteter, kanske är de själva ledare på aktiviteterna? Byt jobb då, säger den som är ute efter att klandra. Visst, om det vore så väl. I den bästa av världar kunde vi byta jobb och leva på ett annat sätt. Det är inte så lätt för någon av oss. Kan vi inte försöka förstå varandra lite mer? Mer respekt åt folket.
Vilka skäl eller behov individer än nu har för att resa är det aldrig ursäktat för att förtrycka en utpekad grupp. Barn, och föräldrar till dessa barn, ska inte behöva stanna hemma för att människor kanske vill använda flygturen som en arbets- eller viloplats. Barn är inte ”ett barn”, barn är alla olika individer precis som vuxna. De har också olika behov och förväntningar på resan. Och som jag skrev tidigare så finns det inget som garanterar flygresenärer arbets- eller vilo ro bara för att barn inte är där. Det kan vara andra människor som exempelvis är berusade och blivit skräniga, har dålig hörsel och därför talar högt, är allmänt högljudda som personer, diagnoser som gör att de ger vissa ljud ifrån sig, ect. En kan aldrig förutse hur en stor grupp främmande människor på ett flygplan kommer bete sig, om en inte gör det till ett helt plan där allmän tystnad är påbjuden under resans gång.
Jag har aldrig någonsin uttryckt att det är ok att ”förtrycka en utpekad grupp”. Att förvänta sig allmän respekt och föräldraansvar är väl knappast att förtrycka eller kränka någon? Nej det finns inget som garanterar lugn och ro så länge vi är fler än en åt gången. Ofta är det vuxna som stör. Det är inte barn som skapar krig i världen. Det jag menar, och jag kan bara tala för mig själv, är att jag tror på att hitta gemensamma lösningar så att alla kan vara med och leva i ett tolerant samhälle. Vad vet vi om den som färdas tillsammans med oss genom livet, vare sig det är på flyg eller till fots. Vi har alla vår historia, stora som små. Nog kan vi som är föräldrar se till att inte våra barn stör andra människor, så vida det inte handlar om vuxna som stör sig på barns blotta existens. DÅ är det en annan sak. Barn låter, och rör sig och ÄR. Den som inte tål det får skapa sig en lösning där de kan undvika dessa våra minsta. Men det jag, och många andra här, vänder mig emot är när barn, som någon uttryckte det, tillåts löpa amok, förstöra, sparka och härja vilt. Vad är det för något? Ska vi tycka att det är ok? Jag tycker inte det. Dessa barn ska bli vuxna. De vuxna som idag är intoleranta och inte kan ta hänsyn kanske tilläts bete sig hur som helst som barn, utan att behöva ta hänsyn, eller på vanlig svenska aldrig fick lära sig hyfs och fason och veta hut. Gillar vi såna vuxna? Nej, inte speciellt. Jag tror på ömsesidig respekt. De vuxna som inte barn för att de är barn, och de föräldrar som låter barn härja hur som helst utan hänsyn kanske inte ska resa alls. Vad de ska göra vet inte jag. Jag tål alla människor. Men jag kan se att vi har en del att jobba med, vi människor, inte minst jag själv.
Att frånta barn privilegier, -rätten till att få befinna sig på ett flygplan, bara för att de är barn, är att förtrycka en utpekad grupp. Alltså det inlägget handlade om. Allmän respekt kommer en väldigt långt med självklart, men också förståelsen för att vi alla är olika. De få barn som ballar ur på flyget med vuxen/vuxna som inte gör särskilt mycket kan ha bra mycket mer orsaker till situationen än att föräldrar bara skulle vara lata och skiter i sina ungar. Även om det det ut så. Att ha respekten att diskutera problemet en har med individen direkt kommer en långt med, även om personen bara är 5 år.
Precis, jag håller med dig. Att frånta en utpekad grupp privilegier är diskriminerng och förtryck. Visst finns det människor som inte tycker om barn generellt, och de har problem om de inte låser in sig. Men jag har förståelse för dem som stör sig på de föräldrar som UPPENBART tycker att deras små älsklingar har rätt till vad som helst bara för att de är de charmigaste på jorden. Jag tycker man gör barnen en björntjänst genom att inte lära dem respekt – i de fall det verkligen ÄR så. Det finns tusen skäl till att vi är som vi är, barn och vuxna. Inte alltid syns det på utsidan. Min bror har en utvecklingsstörning och autism och bor hos oss på heltid, min son har adhd, min mans son har asperger… Det går livat till ibland, kort sagt. Alla ser helt ”normala ut”, även min älskade bror. Han fyllde 20 år nyss, ser väldigt bra ut och flickorna svärmar som flugor runt honom. Tills han börjar röra sig, eller prata (på sitt sätt, han har inget verbalt språk) Då fnissas det, görs miner, gester… Man ställer sig i ring och tisslar och tasslar, himlar med ögonen. Det gör ont. Om de bara visste… Vi var i Thailand nyss. Hela gänget. Resan gick bra, ingen hade något att klaga på. Men väl framme började helvetet. Min bror pratar med ”läten”, men tystare än någon vanlig vuxen pratar. Han uppför sig exemplariskt, förutom att han kan bli sittande och ”vifta på händerna” när han är lite osäker. Ljudlöst, inga stora rörelser, men ”avvikande”. Vi fick inte sitta i matsalen. Gästerna upplevde honom som ”obehaglig”. Min son fick inte vara med på barnaktiviteten han sett fram emot, han tog ”för stor plats i gruppen” genom att vara fysiskt livlig. Det är sant, det är han och det gick inte att hantera. Men det känns. Min mans son fick vi hålla avsides efersom han inte förstod att de andra barnen också ville bada – bassängen var hans privata enligt honom. Vi gjorde egna utflykter, hittade nästan folktomma stränder, gjorde upp egna aktiviteter. Hade en underbar semester. Jag förstår dem som inte ville bli störda. Men det här med min bror, att han blev utvisad ur matsalen, det förlåter jag inte. Han störde ingen. Det är kränkande, och vi har gjort en anmälan. Jag har själv aldrig utpekat en grupp och diskriminerat dem. Men jag kräver ett visst uppförande, både av stora och små, så långt det ligger i deras förmåga att efterleva kraven. Svårare än så är det inte. Kram på dig, och lycklig resa, nästa gång det är din tur att gå ombord.
Visst kan vissa människor behöva arbeta under sina många och långa resor. Det är därför Businessclass. Vill man ha lugn och ro och få medpassagerare använder man sina pengar eller bonuspoäng till att uppgradera sig på långflygningar. Sen kan man absolut argumentera för att det kanske finns ett behov av någon sorts budget business och business även på kortare sträckor osv. Men faktum kvarstår, du får vad du betalar för. Köper du snikbiljett i ekonomiklass får du räkna med att dela kabin med småbarn, pratglada äldre och svempa och hans glada grabbgäng på väg på semester. Instämmer med flygvärdinnan som kommenterade om att respekt och allmän hyfs kommer man långt med.
Exakt. Precis vad jag skrivit förut, och många många med mig. Det handlar inte om att utesluta någon, utan om ömsesidig respekt. Det jag vänt mig emot är de föräldrar som INTE visar respekt genom att ha tillbörligt ansvar för sina barns uppförande. och då pratar jag inte om att barn är barn – barn rör sig (alldeles för lite numer tycker jag) och barn låter. Men när barn stör genom att sparka på säten osv, som lyfts fram som exempel här, då är det inte ok oavsett vad biljetten kostar. Respekt var ordet. Från alla, till alla.
Har själv småbarn och håller helt med dig om att det ingår i föräldraansvaret att lära barnet hur man beter sig eller inte beter sig. Har själv nolltolerans mot saker som ryggsparkar. Just mellan 2 och 3 år kan barn vara svåra att kontrollera om de får för sig saker och man inte kan lämna platsen som i ett flygplan. Sist betalde vi extra för att sitta 2 framför, två bakom just av den anledningen att någon av oss vuxna och inte en främmande person skulle sitta framför 2åringen. Hon skötte sig dock exemplariskt trots sura och stressade flygvärdinnor och vuxna människor som nästan mejade ner mina och andras barn i sin jakt på att gå ombord först. Ser gärna till att mina barn uppför sig om du och alla andra vuxna slutar springa ner människor modell mindre och tränga er. Deal? 😉
Ja-a då, jag lovar att aldrig mer springa ner dina eller andras barn, eller tränga mig före dem 🙂 Jag harinte så värst mycket tid att springa varken före eller efter andras barn, mitt järn-gäng är mer än nog – puh! Vi var på julmarknad i söndags, och jag tror faktiskt att de som skriver om ”monsterbarn” var på samma marknad, och at det är vi som är orsaken till deras ”barn-hat” 🙁 Barn är en välsignelse (!) men jag kan faktiskt förstå dem som tycker det blir jobbigt. Efter vårt bidrag till julefriden i söndags förstår jag dem än mer, den som klagade då gjorde det med all rätt. Vi gjorde allt som VI kunde för att vara präktiga föräldrar, men barnen hade inte läst samma böcker om pedagogik/psykologi som vi. För allas trevnad avbröt vi och lämnade jultrevnaden därhän, och åkte till ett synnerligen barnvänligt och tolerant äventyrsbad istället. Det kunde vi räknat ut från början, men ibland vill man mer än verkligheten tillåter. Allt slutade gott, och jag hoppas att de vi störde fick en extra glögg som plåster på såren – det är de värda.
Ha ha jo det är inte lätt alltid att vara förälder. Själv lämnade jag över en trotsig och småförkyld minsting för en lugn dag med maken och åkte på julmarknad med 5åringen. Lugnt och fridfullt i jämförelse även om jag blev tvungen att muta barnet med godis och skridskoåkning på vägen. Hot och mutor he he 😉
Känner igen mig – hot och mutor 🙂 Hur ambitiös man än är blir det trots och kaos mellan varven, det är jag den förste att intyga! Ibland får ”psykologin” stryka på foten för verkligheten, och den är inte alltid så nådig med små järnviljor! Ni var klokare än vi och delade på er, och vi gör ett försök till nästa helg – med de två äldsta och med hot, hut och mutor 🙂
Nä, bara föräldrar som sätter sina mål med resan högre än sina barns välmående?
Och drabbar det/går det ut över andra andra så angår det faktiskt andra.
Kram
Det finns så många anledningar till att folk reser och vi kan omöjligt veta hur eller vad föräldrar eller andra vuxna har haft med i beaktande när de fattat beslutet att resa med barn. Kanske är det värt att resa utomlands hela familjen, trots att två av barnen ännu är ganska små och riskerar få ont vid start och landning, om pappan fått cancerbesked och bara har två månader kvar att leva? Det hände förra våren. Ingen av de andra passagerarna kunde veta om att det låg bakom beslutet, men risken fanns att någon tyckte att det var egoistiskt av familjen att göra så mot små barn bara för att de ville till Thailand. Sen är det ju svårt att veta hur barnen kommer att klara av flygturen innan de har provat.
Men det är ju inte heller bara barn som drabbar alla andra, utan ljud från andra individer. Så skulle det finnas flygresor eller avdelningar på flyg där tystnad eller låg ton är påbjuden för alla, så skulle jag inte reagera utan tom tycka det är bra att det finns. Småbarnsföräldrar skulle säkerligen inte heller välja att boka platser där i första hand, även om det är första resan. Förutom de som har barn med särskilda behov av dämpat ljud dvs. De finns ju också.
Det folk avskyr med barn är deras föräldrar som itne sätter gränser för barn, de tillåts löpa amok, nä’r man läser din text framstår du som en sådan människa, men det är ok, om offerkoftan passar så kanske den värmer lite extra nu i vinter.
Jag bor i Spanien och tycker att det är annorlunda här. Här är barnen viktigast och alla känner ansvar för dem. Om mina ungar börjar vråla ute på stan eller i tunnelbanan kommer det ALLTID fram någon och försöker muntra upp dem. Qué pasa??? säger de och pratar med barnen och gör miner eller plockar upp någon rolig grej de har i fickan. Och om vi är på restaurang gullar servitörerna med dem och de får en klubba eller kaka (vilket kanske inte alltid är bra iofs :-)) Sverige är på många sätt ett fantastiskt land för barn, men det är tyvärr väldigt ålders-segregerat, vilket jag tycker är trist.
Oj , vad jag håller med! Var nyligen i Spanien med barnen för första gången och kan bara instämma! Samtliga spanjorer och sydeuropeer vi träffade på var uteslutande vara och underbara í sitt sätt mot barnen. Vart vi än gick log folk mot barnen och gav dem positiv uppmärksamhet. Gick vi på restaurang välkomnades barnen och barnstol och sittkudde ordnades raskt. Barnen fick själva beställa och tacka så gott de kunde på spanska och det uppskattades av både små och stora. Gick vi på stranden och plockade snäckor kom det ofta fram andra sydeuropeiska eller spanska badare och gav barnen de snäckor de själva hittat. Det slog mig att det aldrig varit så lätt att vara förälder som de där veckorna av Spaniensemester. Bara mata, byta och lagom aktiviteter. Inget gnäll. Glada barn. Tvååringen somnade snällt när hon blev trött i vagn eller famn. Något färre skötrum/toaletter vägdes mer än väl upp av all denna vänlighet och omtänksamhet barnen fick i det offentliga rummet . Inte ens akutbyte av bajsblöja var något problem för den underbara spanska markpersonalen när vi skulle checka in för hemresan. När jag kom tillbaks svettig och stressad med gnälligt barn hade tjejen i incheckningen fixat loungebiljetter så att barnen kunde få lite mellanmål och samtidigt kunna se på flygplanen under det att vi väntade på avgång. Kontrasten var enorm när vi sen klev på SAS planet hem och möttes av sura svenska flygvärdinnor som inte hade nån aning om vart barnmåltiden jag beställt veckor i förväg hade tagit vägen och inte kunde bry sig mindre om sina minsta passagerare. Kanske är det en slump att inga barn jag såg under veckorna i Spanien betedde sig illa. Kanske har det att göra med att barnen ses som små människor där. Inte bara störande moment som i Sverige.
Jag håller helt med det är stooor skillnad mellan Spanien och Sverige. Mycket lättare att ha med barn på stan etc. Där reser de sig upp om barn behöver sitta eller när man är gravid och inga onda blickar men många glada och uppmuntrande.
Jag vet! Senast igår erbjöd jag mig självmant att byta plats så att en barnfamilj kunde sitta tillsammans på ett pendeltåg. För mig är det självklart. Men de blev så tacksamma att jag nästan blev rörd..
Ytterligare en sak jag reflekterar över, inte för att vara ”tyken” eller elak utan för att jag tycker diskussionen är viktig att se från så många håll som möjligt när den nu förts på tal, är det du skrev om att ni var tvungna att avbryta radioinspelningen för att lille Folke skrek istället för att sova lugnt. Vad hade det gjort, i konsekvensens namn, om radiolyssnarna och ni som deltog hade fått lyssna på barnskrik? Barn är ju barn, väl? Men det finns fler nyanser än så – jag utgår ifrån att ni avbröt för POJKENS skull, inte för någon annans. Han behövde dig och var viktigare än ett radioprogram. Men likväl kan det vara bra att lyfta reflektioner från olika håll – frågan verkar vara laddad…
Att Vildmarken (som jag älskar) jämställs med Dantes inferno är ett klart övertramp.
Dessutom suveränt bra ställe för människor i Alla åldrar. Gott om plats och högt i tak 🙂
Har själv varit en som ”ogillat barn” förr, men har tänkt efter lite på senare tid. Nu tänkte jag efter ännu mer! Funderar på att själv blogga om detta framöver, hur föräldraskap och omhändertagande (och i förlängningen barn) ses ner på pga feminint kodat!
http://fratellibaby.wordpress.com
Håller med alla som sagt att det inte är barnen som är problemet, utan föräldrarna som inte vill/kan ta ansvar. Håller oftast med dig Clara, men här tycker jag nog att du kastar sten i glashus. För bara något inlägg sedan reagerade du på att det inte finns några gråzoner i dagisfrågan, Tycker du generaliserar samma sak här. Att jag inte gillar att bli sparkad i ryggen, svara på sjuttielva frågor när jag vill vila eller att lyssna på någon som gallskriker av ilska i flera timmar betyder inte att jag stör mig på ammande kvinnor (det tycker jag snarare är fint). Det betyder inte att jag inte gillar barn, inte heller att jag älskar alla barn. Det är som med vuxna, vissa tycker man om mer, andra mindre.
Men hur grym är du inte Clara?!? 😀
Det är ju sällan att ett barn är ett barn som man kan reta sig på, utan att barn ofta är högljudda och inte lärt sig etikettregler som att tex inte sparka på stolen framför sig.
Men det rimligaste vore väl att ha ”tysta” flyg och hotell, eftersom även vuxna kan vara högljudda och ohyfsade.
Bra skrivet inlägg, kan inte annat än hålla med!
Usch jag avskyr verkligen barn… fattar väl att de måste få vara i samhället som alla andra, men fan vad de är jobbiga. Tur att det numera är valfritt om man vill skaffa egna snorungar eller inte.
Tycker det här var fruktansvärt okänsligt skrivet. Jag gillar barn. Tycker om att prata och spendera tid med barn, som oftast. Men alla folk med psykiska besvär, med PTSD, panikångest, etc, då? Själv har jag en kronisk sjukdom och blir ibland väldigt trött och överkänslig for ljud och andra sinnesintryck. Och just för att barn är barn och ska få vara det, är det väl bara bra, om jag kan undvika dem när jag är i behov av det? Men då är det alltså jag som är ego och kvinnofientlig, och du som är tolerant som tycker att jag är självupptagen och kan dra åt helvete? ”Okay”.
Jag känner precis som du. Överväger att sluta läsa denna blogg, då jag uppenbarligen hör hemma i en nedlagd gruva eller i helvetet (ganska grov förolämpning av någon med en djupt kristen tro) pga att jag inte uppskattar att få trumhinnorna sönderskrikta eller att bli påsprungen i mataffären. Här finns tydligen bara plats för villkorslöst barnkära.
Reagerade också på det där med Dante’s.
Det är fasansfullt skrivet att en kristen troende.
Faktiskt obegripligt.
Jag är inte troende kristen så ur den aspekten tog jag inte illa upp men när sådant togs till blev jag upprörd. Där gick all form av försök till ömsesidig respekt ut genom dörren och lär inte komma igen på ett bra tag.
Tycker det är lustigt att det blir sånt ramaskri när barnfeia zoner tas upp. Vad är problemet? Föräldrar med barn har i alla tider respekterats på flyg och varför ska då inte det kunna finnas barnfria zoner? De med barn borde respektera de utan barn också vilket faktiskt glöms bort. Och nej, jag hatar inte barn för den åsikten.
Det finns barnfria zoner? Hur ofta stöter du på en barnfamilj i första klass eller på tågens tysta vagnar? Hur många caféer finns det egentligen inte där barn inte är välkomna? Har du någonsin störts av ett barn på en pub? De barnfria platserna finns. Hur många fler ställen bör barn exkluderas ifrån?
Jag tycker det är skrämmande att barn inte är accepterade att vara just barn i dagens samhälle… I bästa av världar sitter barnen tysta upp och ner och gör som de blir tillsagda men alla dagar är inte bra dagar även för barn. De har inte samma tålamod att sitta still som vi vuxna… Och dessa ska kalla sig för vuxna människor!
Det finns vuxna som inte accepterar barn, och som behandlar barn oacceptabelt. Det är skrämmande. Jag tycker också att det är skrämmande att många barn, långtifrån alla, får bete sig som tyranner, framför allt när barn får göra det mot andra barn. Det är inte barnens FEL, det är de vuxna som ska ta ansvar, men det är fortfarande oacceptabelt. Att vara barn innebär inte att man har fribiljett till ”dåligt uppförande”. Men jag tror att många som stör sig på barn i offentliga sammanhang stör sig på barnets UPPRÖRANDE, och på föräldrarnas brist på ansvar. Inte alltid är det så, det finns ”vuxna” som bara, bara har rättigheter. Kanske de blev bortskämda som barn? Kanske de är resultatet av att de vuxna inte fostrade och vägledde dem när DE var små? Kanske dessa klagande, intoleranta vuxna var ett av dessa barn som bara hade rättigheter när de själva var barn, vars föräldrar ville skicka den till vildmarken som hade mage att ha synpunkter på jordens charmigaste lilla medelpunkt som bara hade rättigheter och skulle tas hänsyn till? Kanske de var det barnet som fick skrika och störa, som sparkade i folks ryggstöd på tåget och fick härja fritt i affärer utan att någon ingrep? Jag vet inte. Men det kan vara lönt att tänka efter. Vad beror vårt beteende på, barn och vuxna? Man kan vara en varmhjärtad och barnkär person även om man har synpunkter på allmänt hyfs. Förhoppningsvis börjar man (jag) med sig (mig) själv.Många gånger är det nog beteendet och inte själva barnet man stör sig på. Man måste inte ”kasta ut barnet med badvattnet”, som det heter.
Fast detta eviga tjat om att föräldrar är oansvariga tycker jag är tröttsamt. Det brukar folk använda så fort barn beter sig som barn. Det är INTE normalt att barn alltid sitter snällt, tyst och stilla. De har en massa spring i benen och det händer fullt av grejer i huvet på dem, så att de inte kan vara tysta och stilla länge. Så klart ska man undvika situationer som inte passar barn, men ibland är det oundvikligt, som vid resor. Och då behöver andra vuxna ha överseende. Barn och barns behov är faktiskt alltid viktigast, så är det bara, det måste alla vuxna förstå och acceptera. Så det så.
Det jag pratar om handlar inte om de tusentals stunder när ”barn är barn” – spring ibenen, livfulla lekar och upptåg, frågor, skratt och bus – utan det som många lyft fram i den här tråden. Barn som ”river” affärer, sparkar på ryggstöd, inte respekterar andras egendom osv. Sådant hör inte ”barndomen till” enligt mig, och uppenbart inte heller enligt många andra både i den här tråden och i samhället i stort. Och eftersom barn är barn kommer vi, enligt mig, inte ifrån detta eviga tjat om att föräldrarna ska ta ansvar. Barn har rättigheter – och jag anser att de har rättighet att bli vägledda så att de går att ”ha i möblerade rum”. Det inte föräldrarna lär dem, i kärlek, får de ofta nog lära sig på ett betydligt hårdare sätt när de kommer ut i stora vida världen på egen hand, utan mammas och pappas överseenden vid sin sida. Det tycker jag är lite orättvist mot barnen. Vi kan bespara dem mycket genom att lära dem att respektera andras gränser, och inte minst lära dem att själva sätta gränser. Tyvärr, skrämmande nog och till min fasa finns det vuxna som behandlar barn mer regelvidrigt än ett aldrig så ouppfostrat barn någonsin skulle kunna ”prestera”. Världen är inte så fredlig alltid. Tyvärr.
Bra skrivet Elin.
Klarar barn inte av att sitta still.. så kanske man ska vänta med långa flygresor tills de är stora nog att göra det?
De absolut största problemen är faktiskt ouppfostrade barn och föräldrar som inte uppfostrar barnen! Föräldrar som tar sitt ansvar, och barn beter sig bra, det är inget problem. Ta och fundera en stund på varför det ens finns folk som ogillar barn? KAN det bero på att vissa barn beter sig som svin och tillåts göra det???
Det är väl perfekt om de som inte vill störas av barn kan köpa dyrare biljetter och på så sätt inte behöva störa sig på varken barn eller föräldrar… Vi föräldrar slipper ju då dessa
Win-win tänker jag…
Så civiliserat folk ska betala extra så att slappa oansvarslösa föräldrar kan fortsätta läsa sin tidning? Mycket bra tänkt. Holy Shit.
I framtiden borde bara föräldrar som fått godkänt ”Barnuppfostran” licens få vistas på folktäta områden.
Hahaha! De tre sista raderna gav mig dagens skratt! Ja, fy vad folk är ego. Och vem kan ”skryta med” att aldrig själv ha varit barn? Ingen.
<3333
Hurra för dig! Om man slutar se på barn som BARN utan som (med)människor med lite mindre vett och etikett (för tillfället) så blir det bisarrt att de ska vara uteslutna i vissa delar av det offentliga rummet. En person med funktionsnedsättning som utstöter höga ljud då och då skulle vi inte sätta i ett enskilt plan till exempel. Mer tillgänglighet åt alla!
Jag ser OFTA föräldrar fullkomligt SKITA i sina skrikande, gråtande eller stojande barn så du kan köra upp det där ”vi gör vad vi kan för att lösa det” nånstans där solen aldrig skiner!
När jag hör ett ledset barn tycker jag inte synd om mig själv, jag blir bara JÄVLIGT IRRITERAD!
JA, lämna barnen hemma när ni ska handla, eller gå ut på stan eller vad ni nu ska göra! Anlita barnvakt! Be släkt och vänner om hjälp! TA INTE MED BARNEN ÖVERHUVUDTAGET, för ni föräldrar verkar ändå inte ha TID för era barn!
Vad samhället VERKLIGEN borde förskonas ifrån är alla stressade, självupptagna, egosistiska jävla äckelföräldrar som inte TAR SITT FÖRBANNADE JÄVLA ANSVAR och tar sig tid för sina barn, och uppfostrar dem bra och lär dem rätt och fel i samhället! Såna som hellre bloggar om hur jobbiga alla ”barnhatare” är än att ägna tid åt sitt barn!
Jag skulle betala extra varenda jävla dag för att slippa just DIG och DITT barn. Och alla andra barn också. I alla situationer.
Men barnfria människor och ”barnhatande” människor behöver man inte ta hänsyn till, för samhället lever till fullo efter barnnormen, och närhelst någon vill ha ett barnfritt lunchbesök, en barnfri resa eller något annat barnfritt, så blir ett jäkla hallå och folk ska hängas ut till höger och vänster! Alla förväntas ta hänsyn till barn och föräldrar och ni är JÄVLIGT bra på att ta för er och kräva det ni anser vara er rätt, men ni tar FAN I MIG ingen jävla hänsyn till NÅGON annan! När barnet kommer ut så försvinner ert vett och förnuft och ingenting annat än just ni och era barn verkar existera i denna värld! Jag har aldrig stött på så totalt blinda och hänsynslösa människor som mammor med barnvagn. De bara går rakt på utan att se sig för, och kör gärna på folk med vagnen så folk skadar sig, och stirrar sedan irriterat på den som blev påkörd och kräver att den ska flytta sig. Hur vore det att se sig för själv istället för att köra på folk? Och det är bara barnvagnsmammor som beter sig så här idiotiskt, papporna verkar ha lite mer vett i huvudet!
Så du tycker att vi som har problem med barn borde gå och dränka oss, i princip? Vet du, flytta ut i skogen själv med din skrikiga jävla unge och din skitblogg!
Jag vet inte om detta publiceras automatiskt utan godkännande, eller om du ens vill tillåta att det publiceras, men nu har jag åtminstone sagt min mening och jag hoppas att åtminstone du har läst det. Man får räkna med mothugg och är man irriterad och gnäller, får man irriterade och gnälliga mothugg tillbaka.
Haha gapskratt! Du skulle förmodligen bli galen på mina ungar 😀 Men till mitt eget försvar så tar jag mig verkligen mycket tid och engagemang för att uppfostra dem. Jag gör verkligen det. Jag försöker ha med dem på olika ställen så ofta jag kan, annars lär de sig aldrig att bete sig bland folk. Men min treåring har visst en egen uppfattning på hur man ska bete sig oavsett vad jag gör. Men jag försöker, jag lovar!
Grejen är att jag förstår dig helt och hållet. Om jag skulle åka på en flygresa utan barn så skulle jag helt klart välja barnfritt. Däremot så TILLÅTER jag inte mina barn att sparka på säten och gapa och vråla och leva jävel. Barn måste få lära sig respekt och omsorg om sin omgivning och det gör de inte om de får härja fritt när morsan är på Facebook.
Tack, det är skönt att det trots allt finns VISSA föräldrar som fortfarande försöker göra rätt, och beter sig som man ska. Ungefär 95% verkar nämligen inte göra det. =(
Snälla och väluppfostrade barn är bra barn. Men jag vill ändå inte krama dem.
Är du född på 30-talet? Förr (fram till 60-70- talen) sa man att ett tyst o stilla barn är ett snällt och väluppfostrat barn. Sen dessa har forskning och sunt förnuft förändrat synen på barn. Dina åsikter är som en gammelmormors från ett katolskt land..
Barn är individer, olika, ej lika utvecklade som vuxna i impulskontroll, och så SKA det vara! Som förälder ska man uppfostra dem till hänsynstagande individer men inte till lydiga soldater som någon skrev tidigare.
Snälla och väluppfostrade barn existerar inte. Man gör så gott man kan för att skapa så funktionella vuxna som möjligt. Och det innebär att inte slåss, uppföra sig mot andra, vara snäll mot andra helt enkelt. Det luriga är att barnet måste lära sig att förstå de här sakerna. Det är inget inbyggt. Det går inte att tvinga någon att göra saker utan att de förstår varför. De måste få tid att lära sig och förstå, precis som vi 🙂
Blir fan mörkrädd när man läser din kommentar. Sök hjälp!
Vad är problemet, undrar jag då? Sök hjälp själv, för fan! Gnäller man på mig så skäller jag tillbaka. Det är inte alls konstigt att vi barnfria är milt sagt tjuriga på ”barnälskarna” eftersom vi barnfria extremt ofta blir HÅRT ifrågasatta av omgivningen, vi utsätts för förhörsliknande samtal om varför vi tycker som vi gör, och vi utsätts också för en hel del intolerans!
Om du tycker att jag ska söka hjälp så kan du gott berätta vad det är jag skrivit som du upplever som ett problem. Släng inte bara ur dig allmänna uttryck på det där viset. Du är väl intelligent nog att kunna peka på vad som stör dig och kunna argumentera för din sak?
Så jävla bra skrivet Daige! Det här tvånget att ta hänsyn till allt som rör barn som om de vore guds gåva gränsar till ren barnfetischism, och det är skönt att se att det finns flera som VÄGRAR ställa upp och blint lyda alla dessa allvetande allsmäktiga föräldrars minsta vink! All heder till vettiga föräldrar, som uppfostrar sina barn att man beter sig som folk ute bland folk!
Tackar, jag uttryckte bara mina innersta känslor och tankar här. Ursprungsinlägget gjorde mig heligt förbannad.
Väl rutet! I totally agree and couldn’t have said it better myself.
Ha! Ååh, jag älskade detta. Gick från att känna mig deppig av allt gnäll runtomkring till att faktiskt bli på bra humör. Säger som ladybond, bli min kompis?
Haha, tack igen! Bara att ”kompisa på”, dock vet jag inte hur. 😉
Du verkar inte må så bra. Jag rekommenderar dig att besöka närmaste psykologiska mottagning så att inget otäckt händer, i värsta fall kanske du skadar någon. Hoppas du inte bor i närheten av mig, för jag vill inte att du ska ge dig på mina barn (som är så väluppfostrade en treåring och niomånaders kan vara, och därmed inte är fullt pålitliga).
Kram, hoppas du får den hjälp du behöver.
Haha va? Jag gillar ändå barn och förstår ändå precis vad hon menar. Aggressiva mammor som kör på både mig och andra med sina barnvagnar för att de enligt sig själv har ”förtur” har hänt flera gånger.
Haha, blev du orolig? Jag kan säga dig detta: Jag är en lugn och fin person, som dock har ett hetsigt temperament som visar sig när någon börjar kasta skit på mig eller mina vänner. I det här fallet kände jag att det var just så: Skit kastades. Hej vilt. Överallt. På alla.
Som jag skrev tidigare någonstans: Jag har inga problem med snälla och fina, väluppfostrade barn. Jag vill bara helst slippa ha dem i närheten av mig, och än mindre hålla i dem. De flesta gillar nog barn, men det gäller inte alla. Jag älskar hundar. Tycker om djur. Men ogillar barn. Och vet du vad som fått mig att ogilla barn? Skrikande, odrägliga, störande barn. Hade jag bara upplevt fina barn hade jag nog inte ens ogillat barn. Men tyvärr, jag har låg toleransnivå och är ljudkänslig. Dessutom är jag rädd om mina prylar, men barn ska alltid på och kladda på allting och saker går sönder eller tappas bort, till mitt stora förtret. Jag har lyckats överleva min tid med flera småsyskon, så det funkar heller inte att säga ”du vet inte vad du pratar om, för du har ju aldrig haft barn”. Jag har haft småsyskon och har sett och upplevt dem i så gott som alla aspekter när de varit små. När småsyskonen väckte sina föräldrar mitt i natten vaknade jag också. När de skrek och bajsade på sig så både hörde jag det och kände lukten, precis som deras föräldrar. Så i väldigt, väldigt många aspekter vet jag PRECIS vad det innebär att ha barn, bättre än de som aldrig haft syskon.
Och jag tycker inte alls om hundar. Tycker dom är läskiga, oberäkneliga och ofta lite äckliga. Farligare än barn är de också. Inbillar mig därav inte att alla hundägare är ÄCKELEGOISTER om de vistas med sin hund någon annanstans än på sin privata bakgård. De flesta andra tycker ju trots allt att det är trevligt med hundar, så då är de rimligt att de kan få vara med på offentliga platser. Det är liksom inte hela världens uppgift att anpassa sig så att jag ska slippa störa mig på något.
Det är ju inte direkt svårt att hitta varken hundfria eller barnfria miljöer.
Varför ska Daige ses som psykiskt störd för att ogilla barn?!
Undrar vem som inte mår bra?
Måste ju få ha åsikt precis som alla andra? Utan att bli kallad störd. Härskarteknik. Varför?
Du låter som en väldigt klok person. Trots att du har barn. Det finns hopp för mänskligheten ändå. 😉
Känner att jag vill bli din kompis lite, fast jag har egna barn.
Tack. 😉
Jag har inga problem alls med snälla, fina barn. Så länge jag slipper hålla dem. 😛
Jag förstår att du ville starta en diskussion – och så blev det.
Jag har själv inte barn men gillar generellt barn – liksom människor i allmänhet. Sen finns det undantag, både barn och vuxna.
Det finns tillfällen då små barn inte får mycket utbyte av att vara med, inte kan lära sig för framtiden och kan störa i onödan. Ex. på stora högtider som dop och bröllop. Som en skrev på inbjudningskorten: ”Vi älskar barn men på bröllopsfesten ser vi hellre att de leker med sin barnvakt”.
Eller på bio och teater där man betalar för upplevelsen, där är inte kul om man får det förstört, varken av barn eller vuxen.
Riktigt sur på de vuxna blir jag då de har barn med sig som de inte tar ansvar för, låter springa runt och dra fram saker i affärer (jobbat mycket i affär, sett en del) eller inte ser till att barnen är dämpade där det är önskvärt. Det kan också orsaka stort stresspåslag med oljud överlag och vissa är känsligare än andra.
Babysar och andra små barn kan man inte bli arg på – en baby är en baby, de låter och förstår absolut inte bättre. (Men behöver inte vara med precis överallt) Och så klart måste även småbarnsföräldrar få resa, handla osv. Men vissa turer utan barn – vissa barnfria tider på affärer? – låter som god idé! Att visa hänsyn är nyckelordet!
Balanserat och fint skrivet Anja. Tack! Tycker Blogginlägget var raljerande och lågt med en ledsam syn och generalisering av vuxna människor.
Umgås gärna med barn men har gärna valfriheten vid flygning eller tågresa. Precis som jag kan välja mobil eller hundfri vagn på SJ.
Angående Fritidsresors barnfria hotell undrade min dotter om det också fanns vuxenfria hotell.
Yes!
Det här inlägget var föraktfullt och trångsynt.
Klockrent Clara! Hade inte kunnat skrivit det bättre själv! Var är kärleken till andra människor och acceptansen till andra livssituationer? Tankar om att barn inte är välkomna avslöjar ett enda stort ego hos den vars tanke ägt rum. Pinsamt, själviskt och väldigt, väldigt skrämmande!
Så barnfria ska lära sig acceptera föräldrar och barn, men föräldrar och barn behöver inte acceptera barnfria? Var det inte ÖMSESIDIG förståelse, acceptans och respekt du ville ha, menade du? Det är bara VISSA personer som ska skärpa sig, för resten är alldeles förträffliga och perfekta? 😛
Det har jag inte påstått. Givetvis ska alla visa hänsyn till sina medmänniskor, men även ha rätten till att finnas. I mitt resonemang är sunt förnuft en självklarhet. Peace.
Jag har biologiska barn, ”bonusbarn”, syskonbarn som ofta bor hos oss, min x-mans ”nya barn” som ofta är hos oss eftersom de är ”halvsyskon” i huset och därmed ingår i vår familj, min nya mans x-frus nya barn… Och min bror som behöver vård som ett barn. Jag älskar barn och att leva med dem, både specifika barn och barn generellt. Men jag älskar inte att föräldrar/vuxna av vilken anledning det än må vara låter bli att ta sitt vuxenansvar. I andra sammanhang heter det att barn är jämställda i fråga om rättigheter, vilket jag är den första att skriva under på. Barn är däremot INTE jämställda i fråga om skyldigheter och ansvar, av den enkla anledningen att de är barn och inte kan ta samma ansvar. Ändå är det ju dit de är ”på väg” – mot ett liv som ansvarsfulla vuxna, och utifrån deras mognad och förmåga bör de väl rimligen vägledas att bli just mogna och ansvarsfulla vuxna? Någon skrev att vi inte kan räkna med att barnen en dag tar hand om oss om vi mobbar dem, men är det mobbing att lära dem att leva i respekt för andra? Risken finns att de inte har något som helst intresse av att ta hand om någon alls om de inte lär sig respekt nu, utifrån förmåga och aktuell situation. Jag har fått höra, på både den här bloggen och i andra sammanhang, att jag är dömande för att jag inte har behov av ”egentid”, och för att jag inte tycker att den bästa stunden på dagen är när barnen lagt sig. Jag förstår inte konsekvensen i detta. Att vilja ha ”egentid” anses självklart, och ”jag älskar minsann mina barn ändå”. Jag betvivlar inte detta, och folk får göra precis som de vill för mig. Men jag förstår inte att inte samma ”rättigheter” gäller för alla? De som vill ha lugn och ro på offentliga platser kanske med väldiga arrangemang har lyckats sno ihop lite ”egentid”? Kanske det är den bästa stunden på dagen, den då de lyckas få en timme eller två på en resturang? Visst, vill man vara säker på egentid kanske man inte går ut på lokal, men kan vi inte visa respekt åt alla håll och INTE DÖMA (som jag fick höra av någon här att jag gjorde). Att vilja skicka folk till avlägsna platser för att de behöver lugn och ro tycker jag är magstarkt. Ska vi göra så mot de föräldrar som vill ha egentid? Ut i vildmarken eller hem till Dante? (En av mina söner heter Dante, han är snäll och fredlig) Många mammor, och nu menar jag verkligen inte dig Clara, jag känner dig inte) men många av dem jag känner pratar så otroligt mycket om sina RÄTTIGHETER. Visst har vi rättigheter. Men många, inte alla, blir otrevligt självupptagna och ego i alla sina rättigheter. Påtalar man skyldigheter är man kränkande och intolerant. Jag förstår inte det. Jag älskar barn, mina och andras, har inget behov av egentid och tycker att den bästa stunden på dagen är när barnen vaknar. Men jag inser att inte alla tycker att just ”mina” barn är jordens charmigaste medelpunkt, och jag anser definitivt inte att mina barn ska störa andra. Är de ledsna, rädda eller gjort sig illa gör jag allt för att hjälpa och trösta dem, men de får inte hålla på med rackartyg som stör andra. Jag ingriper också om mina barn utsätts för vuxnas orättvisor och dåliga hyfs och humör. Att störa sig på en offentligt ammande moder med ett förnöjt barn som äter sig mätt förstår jag däremot inte alls. DET tycker jag tangerar kränkning. Men det är jag det.
Att i egenskap av vuxen tro sig ha företräde till det offentliga rummet är ren idioti enligt mig. Jag har full förståelse för om en tycker att barn kan vara jobbiga, det tycker jag också emellanåt. Jag tycker att fulla människor är jobbiga, därför är det väldigt sällan jag är ute på krogen. Kanske borde ni som inte gillar barn undvika att vistas i de miljöer där det finns barn i stället för att tro er ha företräde till de platser där barn faktiskt har all rätt att vistas. Det finns alternativ om en vill försöka undvika barn, det finns tysta avdelningar på tågen, förstaklass (väldigt sällan barnfamiljer) och barnfria caféer bl.a. Om en trots detta stör sig så förskräckligt mycket på barn i allmänhet kanske Claras alternativ kan vara passande. Barn ska inte behöva hållas undan på grund av att de är barn. Hela attityden kring barn som jobbiga är så himla märklig. Jag upplever dessutom att många verkar ha samma attityd vad gäller äldre (för tjatiga, gnälliga, långsamma eller vad det nu kan vara). Jag tycker att det ofta är de människor som har dessa förutfattade uppfattningar om barn (och äldre) som är jobbigast. Det ska stånkas, stönas, rullas med ögonen, kommenteras osv i all oändlighet. Jag har flugit med min son sen han var 3 månader gammal på grund av att vår släkt bor långt ifrån oss, VARJE gång jag flugit (han är 4 år nu) har någon börjat stånka och stöna när de sett att de ska behöva flyga med ett barn. Aldrig har det hänt att han blivit ledsen eller suttit och sparkat i sätet framför sig. Däremot har vi blivit tvungna att sitta bredvid diverse människor som stinker parfym, sprit eller svett. Vi har fått sitta bredvid människor som pratar JÄTTEHÖGT, som spelar musik som hörs i hela planet, som bråkar eller som är direkt otrevliga. Jag har inte möjlighet att välja bort dessa människor, för de är vuxna, varför ska då barn som grupp behöva exkluderas? En skulle aldrig få för sig att kollektivt bestraffa vuxna, men med barn verkar det helt okej.
De som pratar JÄTTEHÖGT, spelar musik som hörs i hela planet, som bråkar eller som är direkt otrevliga = avkomman från de föräldrar som inte lärde sina ungar allmänt vett och respekt för andra människor.
Respektlösa egotrippade människor är vad dessa fria barn växer upp till.
Min poäng är att många förutsätter att ALLA barn är jobbiga, det är väldigt sällan jag stöter på barn som faktiskt är störiga, oftare stöter jag på vuxna som tror sig kunna bete sig som de vill för att de är just vuxna. Friare uppfostran leder inte nödvändigtvis till störiga vuxna, samtidigt som en ”bra uppfostran” (subjektivt) inte nödvändigtvis leder till respektfulla vuxna. Det handlar om individer, det verkar folk förstå när en talar om vuxna, men så fort en pratar barn så är det barn som grupp och då är dom jobbiga och ska helst stoppas undan nånstans där de varken syns eller hörs.
dessutom bör väl en vuxen ha mer vett och impulskontroll än ett barn, så att ett barn beter sig respektlöst är i mina ögon inte hälften så illa som en vuxen som beter sig på det viset. Barn är under ständig inlärning, vuxna borde ha lärt sig.
Men nu handlar claras text om att det inte är okej att välja bort barn på flyget… Det kan man göra på tåg, caféer etc. Det går ett barn som sköter sig och som är snällt på tio som beter sig som om hela världen tillhörde dem.
Jag undrar var alla dessa barn bor, de som många i denna tråden tycks ha stött på. För jag träffar väldigt sällan på barn som är direkt störiga och beter sig som ”om hela världen tillhörde dem”.
Men exakt!
Förr i världen hade SJ-tågen en familjevagn som fyllde just detta syfte – som trebarnsmamma med livliga små och som ofta reste långt med tåg slapp jag andra vuxnas sura miner. Någon gång fanns det bara plats i familjevagnen när jag reste ensam utan barn – och då kunde jag ändå koppla av eftersom jag insåg att det var jag som var outsidern:-)
Jag håller med om att barn-/kvinnofientlighet är vidrigt och inte hör hemma i civiliserade samhällen, men vill ändå pröva nyansera lite.
En barnfri zon skulle lösa både ditt och de intolerantas problem. När de intoleranta håller sig till sitt avgränsade sterila område får vi ju ett vuxna-som-ogillar-barn fritt flyg i resten av kabinen. Det är mest terminologin som är misslyckad, att kalla zonen barnfri (liksom rökfri, mobilfri eller andra störande moment-fri) skickar såklart fel signaler. Många älskar nog barn men vill ändå veta att de kan flyga utan olika barnskrik i nio timmar så de kan fortsätta älska dem lika mycket när de landar.
Du är bäst!
Precis som du Clara upprörs jag också av detta klimat vi verkar befinna oss i, där barn ses som ett störande moment. Det finns såklart vissa miljöer dit jag som förälder inte tar med mig mina barn, för att jag inte tycker att de ska vara där. Vilka de är bestämmer jag ju som förälder själv. Det får gärna finnas hotell, restauranger, fik, speciell tid i simhallen och i span som är reserverade för människor över en viss ålder. Mina barn behöver inte ha tillgång till alla utrymmen, vid alla tider. De kan anpassa sig, och de kan lära sig att de inte alltid kan vara med överallt när de själva vill. MEN vuxna ska banne mig också kunna anpassa sig och respektera barn och deras föräldrar, och tillåta dem att på ett naturligt sätt få ta plats där de har rätt att vara. För de vuxna var en gång faktiskt själva barn, och jag skulle bli väldigt förvånad om de alltid uppförde sig på ett sätt som andra utomstående vuxna ville att de skulle göra, och deras föräldrar kämpade nog också och gjorde vad de kunde för att få sina barn att bli så kunniga och väluppfostrade vuxna som de idag är (haha). Det var inte bättre förr! Störiga barn och föräldrar fanns det även för trettio år sedan när jag själv var barn! Barn tar kanske mera plats i samhället idag än förr, men det är väl ändå bara positivt, de hör ju även hit. Varför ser så många vuxna det som något hot?
Debatten här nere om man överhuvudtaget ska resa med barn på flyg och om vilken sorts semester som är passande för småbarn finner jag helt befängd. Tack, där vill jag själv bestämma, och kan jag betala flygbiljetterna för mig och min familj har mina barn precis samma rätt att sitta på flyget, och jag vill inte behöva be om ursäkt för att de är där. Har någon ett problem med mina barn får de gärna säga det till mig så hittar vi säkert en lösning. Men det är det nog ingen som gör… för då måste hen ju titta mig i ögonen och stå för vad hen tycker!
Jag undrar vidare: Har man som vuxen alltid rätt att få vara ostörd och få ha det som man vill? Har en affärssnubbe alltid rätt att få sitta och jobba ostörd var han vill, när han vill? Har en trött människa rätt att få sova var hen vill, när hen vill? Har ett nyförälskat par alltid rätt att få sitta på en resturang i ett rosa moln och titta sig djupt i ögonen utan att bli störda? Har tre vänninor alltid rätt att få den perfekta fikastunden på ett fik utan störningsmoment? Har man rätt att förvänta sig en behaglig flygfärd utan att störas av medpassagerare?
Ingen har rätt att få det denne vill på någon annans bekostnad, tycker jag. Inte barn heller, även om vi givetvis ska ta hänsyn till att barn är just barn. Men det kan ju faktiskt vara så att människor som går på t ex, resturang själva är småbarnsföräldrar, och som lyckats få till den åtråvärda ”egentiden”, kanske t o m på tu man hand, för en gångs skull. Jag får höra att jag skuldbelägger, och det är fritt att ta åt sig, så klart. Men vem skuldbelägger vem, egentligen? Är det ok att skuldbelägga dessa vuxna som vill och behöver en kväll i lugn och ro? Som tagit sig sin rätt till egentid? Om det är en RÄTTIGHET kan diskuteras, jag gör det gärna och ofta och får mina fiskar varma för att jag INTE har behov av egentid, och som istället har ungarna med jämt. De som behöver sin tid, de kunde väl stannat hemma då, om de nu störs av andras barn? Kanse det. Kanske inte. De kanske har barn i olika åldrar, alla lägger sig inte kl 19. Det kanske inte blivit så mycket lugn och ro hemma? Vad har vi för rättigheter, vi människor? Frågan är viktig, nödvändig och intressant. Vad ska vi göra? Vad blir bäst, inte bara för mig, för dig, utan för helheten?Jag har inga heltäckande svar, men bra är det ju att vi kan ”mötas” så här och samtala om situationen!
Nej jag tycker inte heller att man ska skuldbelägga de trötta föräldrarna som sett fram emot sin första date-kväll på evigheter, och ingen annan ska heller skuldbeläggas, då löser vi ju absolut inga problem. Alla har vi olika behov och stör oss på olika saker. Men jag hör ibland vuxna diskutera om barn som om de är ”den stora faran” för deras välbefinnande. Jag får också kommentarer för att jag spenderar mycket tid med mina barn, och att jag inte behöver vara ifrån dem särskilt mycket, eller andra barn heller för den delen. Barn stör jag mig personligen nästan aldrig på. Jag tycker inte att jag låter mina barn uppföra sig ”opassande” någonstans, men vad vet jag vad andra tycker. För vad jag tycker är rätt kanske någon annan tycker är fel, såklart. Det är ju klart att man ska diskutera och finna lösningar som passar de allra flesta. Och vill vissa ha barnfria zoner, så låt dem de ha det, så slipper de klaga. Själv tycker jag att det är trist när barn inte är med.
Man betalar ju för en upplevelse då vill man ha den förväntade stunden fin och behaglig, inte förstörd av andra oavsett vem..
Absolut vill man det, jag med faktiskt. Men det finns ju ingen garanti för att det blir så som man tänkt sig. Vad jag stör mig på egentligen är att många pratar som om att tar man bort ”riskfaktorn barn” så är alla problem lösta och DÅ kommer allt att bli bra. Vilket ju inte stämmer. Alla stör vi oss på olika saker. På flygningar stör jag mig mest på alla vuxna som måste springa på toan stup-i-kvarten. Hur kan det vara så att en massa vuxna människor måste på toa tre gånger under en tre timmars flygning, när min treåring som precis blivit torr klarar av att hålla sig? Men för den skull vill jag inte införa toa-fria plan. 😉
”Ingen vet bättre än en förälder att barn låter högt ibland. Och tro mig – vi gör vad vi kan för att lösa det. ” Håller inte riktigt med. Jag vet många föräldrar – inklusive flera av mina vänner – som inte alls fattar när ders barn stör eller försöker göra något åt det. Det jag stör mig på är inte barn som väsnas/stökar utan föräldrar som skiter i det.
Exakt så! Jag har jobbat i många år i butik där det i fyra av fem fall händer att barnen skriker, tjoar, klättrar upp i fåtöljer med skitiga skor, river ner grejer som kostar tusentals kronor från hyllorna – och mamman/pappan/båda ber dom vagt att sluta och tittar på mig helt handfallna, som om det vore min uppgift att uppfostra deras barn till vad man kan och inte kan göra i en butik. Förstår verkligen att det är från person till person, men jag tycker det finns en tydlig osäkerhet i vad som är rätt och fel att göra och att många föräldrar vill ha en bekräftelse i det från utomstående… Bara det att jag, som i de här fallen råkar vara den utomstående var 19 år(!) när jag började på mitt jobb, var väldigt långt ifrån att skaffa barn själv och kände mig knappast bekväm i att ge tips till småbarnsfamiljer inom uppfostran. Men vad spelar det för roll, när en kund implicit överlämnar sitt barn till mig, eftersom jag verkar vara den som måste springa efter och plocka upp det som faller till golvet samt ta ifrån barnet det som kostar flera tusen och hen håller på att bryta av på mitten, medan föräldern/föräldrarna fortsätter sitt bekymmerslösa botaniserande i butiken.
Kan tillägga att jag ogillar inte barn, barnvagnar på bussen, mammor, mammagrupper, offentlig amning och allt vad det var som du skrev, och jag ger inga sura blickar i de situationer jag beskrev ovan utan försöker vara hjälpsam i den mån jag kan. Men att utgå från att alla föräldrar gör vad de kan tycker jag inte stämmer.
(Skrev från mobilen förut. Det blev sådär sskriver från datorn lite bättre nu.)
Idag är det många curlade unga vuxna som inte vet hur man gör när man visar hänsyn.
Det finns många inlägg/artiklar osv på kränkta föräldrar. De lär sig att de alltid har rätt och då behövs inte någonting annat. Har de fel så är de kränkta. Och en annan är dum. Många inlägg tex som handlar om föräldraskap öht som sömn och amning och tom träning får ju kritik för man kränker andra.. för att man inte tar eget ansvar i dag.. och dte går ut över barnen och leder till de här problemen. På tex flyg.
Ansvaret tar inte föräldrarna.. det blir allt vanligare. Hänsyn som inte visas åt båda hållen. Det gäller ALLA, men speciellt de som har ansvar för andra- föräldrar. De som konstant har sårade egon för att andra är så dumma och orättvisa.
Du har själv skrivit inlägg om att man får ta eget ansvar för det man känner. Bra inlägg btw. Men nu gör ju du samma sak. Du är lite störd över att folk tycker att barn är störiga på flyg. jag tror inte dina barn är störiga, jag tror du säger till, så du behöver inte bli så irriterad-egentligen
. Det är ett växande problem med barn som gör som de vill utan handledning från vuxna, det gäller ju nya generationer med. I skolorna så får man inte säga till elever för de blir de kränkta. När chefen sparkar dom för att de hellre är på stranden ist för att jobba så ringer deras föräldrar och skäller på chefen. Det är ett samhällsproblem faktiskt. Inte bara på flyg och man måste få tycka att det är dåligt.
Man gör sina barn en otjänst när man inte lär sina barn att uppföra sig.
De blir gnälliga ouppfostrade vuxna som ingen gillar.
Jag förstår tanken i detta inlägg som ja- indeed ryter ifrån.
Men vart finns öppenheten för vuxna människor som kanske tycker om barn men som inte kan hantera skrik, gråt och sparkar i flygstolar…?
Många människor liksom jag ÄR vuxna, respekterar barn och föräldrar men anser kanske mer att ett störande barn är detsamma som en störande vuxen, något man inte accepterar eller kan hantera. Varför ska barn få frikort för deras beteenden?
Jag själv lider av diverse depressioner (PTSD) och har svårt att hantera sådana situationer följt av min uppväxt och anses alltså då vara fel och dum i huvudet för att jag inte kan hantera skrik och panik…?
Börja med att peka finger åt rätt personer- dra inte alla över en kam.
Amning eller barnvagnar på caféer i all ära- men sen finns de föräldrar som sitter på flygen med laptops och hörlurar medan de små barnen förväntas tillfalla flygpersonalens ansvar.
Så du UNDERBARA Clara… Kanske är det sådana föräldrar du ska ta och sätta i karantän och kanske ska du syna dina tankar i sömmarna innan du publicerar dem för det är en viss typ av människa som åsyftas i artikeln om barnfria flyg- inte alla.
Har du någonsin frågat en människa som blänger på flyg över skrikande barn- varför-eller drar du bara egna slutsatser om att alla som inte är som du är likadana- alltså dumma i huvudet?
Det är ju aldrig att ett barns beteenden är obefogade och de påvisar ofta klimatet föräldrarna skapar… Så liksom många redan författat- börja peka finger till rätt klientel- de som faktiskt är i behov av det.
Kanske vore en lösning att alla föräldrar med bristande föräldraskap ska få flyga tillsammans så alla andra slipper dem. Där kan också alla fyllbultar och sursnipar hamna. Mycket bättre för alla.
HAHAHAHAAHAHAHAHA! You rock Clara!
Jag ser inte riktigt problemet i texten och jag ser inte heller problemet med att inte gilla barn. Att inte gilla barn är inte detsamma som att vara kvinnofientlig eller anse att barn borde stanna hemma till skolåldern. Jag vet många föräldrar, både mammor och pappor, som inte är särskilt barnkära. De älskar naturligtvis sina egna barn högt och stort, men inte allas barn. Inte barn i allmänhet.
Att vara kvinna och inte vilja ha barn eller inte gilla barn särskilt mycket, är förmodligen väldigt svårt i dagens samhälle och säger nog mer om könsroller och fientlighet än detta ämne. De kvinnor jag känner som valt att inte skaffa barn har berättat att de har fått höra att de är konstiga, okvinnliga och blivit bemötta med reaktioner som ”du kommer att ändra dig när du har träffat rätt man” och ”när du blir äldre kommer du att inse att barn är meningen med livet”. Att lägga skuld och skam över en kvinnas rätt att leva sitt liv utanför normen, är bra mycket mer kvinnofientligt och diskriminerade än att ”inte gilla barn”:
Man kan naturligtvis även vara icke-barnkär men ändå förstå och respektera att vi alla är olika och att vi måste samsas om offentliga platser. Respekt åt båda hållen. Förstå att barn ibland är ledsna och skriker och att det ibland inte finns något att göra åt detta. Förstå att även om du tycker att ditt barn är finast i världen, kommer inte alla tycka att det är roligt att hålla ett långt samtal med ditt barn på tåget klockan sju på morgonen på väg till jobbet, samtidigt som hon eller han klättrar på ditt säte.
Personligen varken gillar eller ogillar jag barn. För mig är det lika logiskt att säga att ”jag gillar/ogillar barn” som att säga att ”jag gillar/ogillar vuxna”. Jag tycker jättemycket om mina vänners barn och träffar dem gärna ofta, men jag gillar inte alla barn per automatik bara för att de är barn, precis som att jag inte gillar alla vuxna per automatik bara för att de är vuxna.
I slutändan bör alla människor, oavsett ålder och oavsett om man älskar eller ogillar barn, kunna kräva att få bli behandlade med respekt.
Tack, håller med om allt du skrev!
Haha! Så sjukt bra!
Som så många andra redan kommenterat så är mitt problem inte barnen, utan de vuxna som inte tar ansvar. Åkte på en jobbresa nyligen då jag hamnade intill ett barn+mamma med andra barnet+pappa bakom mig. Barnet bakom mig sparkade hårt i stolen en gång, pappa sa till honom att inte göra så och det så var det problemet löst. Pratade dom? Ja. Högt? Njae. Det var tillochmed trevligt att lyssna på en femårings tankar och funderingar, och eftersom jag satt intill ett litet barn hade jag ovanligt mycket plats och ingen som bråkade om armstödet.
På vägen hem från samma resa hade jag en vuxen man som rapade vitlök HELA RESAN, och som gång på gång sparkade på mina fötter då han hade så långe ben att dom stack ut vid min stol när han sträckte på sig. På grund av dom långa benen var det också en massa sparkar i ryggen när han bytte ställning.
Jag hade gärna blivit av med honom istället.
Något som jag dock stör mig otroligt mycket på är mammor (för det är alltid mammor) som går i trånga klädbutiker med sin enorma barnvagn och VÄGRAR FLYTTA PÅ SIG när man försöker gå förbi. Vissa butiker är ju lite klumpigt utformade men kan du iallafall försöka knuffa barnvagnen lite åt sidan när någon försöker gå förbi, på samma sätt som man tar ett steg åt sidan om man står i vägen själv? Jag fastnade bakom en vagn för inte så längesen och sa försiktigt ”ursäkta, skulle jag kunna få klämma mig förbi här?” och mamman kollade på mig med en irriterad blick och säger: ”Nej du kan väl faktiskt gå runt om du ser att jag står med en vagn här?”
Ville lappa till kärringen.
Kan du gissa vem som är snabbast på att backa ut och välja en annan väg av en med barnvagn och en utan? Jo, just det, i ca 98% av fallen är det mycket enklare för den utan vagn att väja;-)
Absolut, och det gör jag också med ett leende på läpparna! I den här situationen så stod hon still och blockerade en hel gång, och jag skulle behöva gå runt hela affären för att ”gå runt” henne. Hon vägrade alltså ens försöka flytta på vagnen så att jag skulle kunna klämma mig fram och det tyckte jag var väldigt störande. Det var inte heller en situation då hon stannat för att trösta eller kolla till sitt barn, utan barnet sov sött och hon stod och kollade på kläder. Jag väjer/stannar för bilar och cyklister också för att det är lättare som fotgängare, men det betyder inte att du får parkera tåget var du vill bara för att det är svårt att flytta på.
Håller med Karin här. Jag har iofs valt en vagn med mindre svängbara framhjul och flyttar mig så gott jag kan. Vagnar med fyra stora fasta hjul flyttar man inte så jättelätt på i sidled och åtminstone jag får jätteont i ryggen efter ett tag om jag flyttar ofta i sidled. Tyckte också innan jag fick barn att barnvagnsmammor mest var i vägen. Nu förstår jag om en småbarnsmamma eller pappa med sovande barn kanske vill ha en minuts lugn och klädfundering. Kanske efter en jobbig natt. Kan jag gå en omväg gör jag det om jag kommer utan vagn.
Jag håller med er till fullo, jag flyttar mig gärna och hjälper till med dörrar och lyfter vagnen in på bussen osv. det är inte där problemet sitter. Det var den totala oviljan att bry sig, kvinnan i fråga tyckte liksom att ”störst går först” och att hon minsann hade rätt att blockera hela butiken. Som sagt, det var en konstig layout på butiken och hade det handlat om att gå runt ett bord hade jag gjort det utan att tänka på det, men nu fick jag gå igen/runt hela butiken vilken gjorde mig så irriterad. Kanske var hon en trött mamma med en kolikbebis som fått ta mycket skit från andra människor bara för att hon går med en vagn, vad vet jag. Men man behöver inte ha taskig attityd för att någon vill gå förbi, jag frågade snäll och hon snäste av mig som om jag hade bett henne sälja barnet för en 20-lapp. Jag tycket för övrigt det är lika irriterande med folk som blockerar gångarna med kundvagn i trånga butiker, det handlar inte BARA om barn.
Jag älskar barn. Men omm möjligheten finns, så gärna flyga utan barn. Bättre för dig och bättre för mig. Annars omger mig gärna med barn. Skrikiga och skitiga eller rena och tysta, spelar ingen större roll. Men, när jag flyger långt, då vill jag inte ha en unge som sparkar mig i ryggen, skriker och gapar och är allmänt störande. Jag vill heller inte ha en fyllskalle bakom mig som gör i princip samma sak. Om jag får välja. Och ibland får jag det, och då gör jag det.
Jag har inga större problem med barn egentligen. Jag har problem med många föräldrar. Faktiskt. Det är inte okej att se ut som man vill slå ner sin medpassagerare på flyget när hen vänder sig om och frågar om det går att få barnet som sparkat hen i ryggen under senaste timmen att låta bli för det är en lång flygning till Bangkok.
Ja barn är barn. Korrekt. Barn låter, är ledsna, kräks, tar plats och är vår framtid och dom som ska vårda oss när vi är dementa och behöver blöjbyten. Men, vuxna måste vara vuxna, föräldrar måste vara föräldrar och alldeles för många gånger tillåts barn uppföra sig precis hur som helst.
Som vuxen har jag faktiskt samma känslor som barn. Jag förväntas bara kunna stänga in dom och hantera dom efter mina år i livet. Vissa dagar när jag är precis lika trött som treåringen bredvid mig på bussen så går det kanske inte. Vissa dagar när jag bara vill börja illvråla ikapp med tvååringen med magknip i mataffären så blir jag störd av barnens ljud. Är det märkligt? Är det konstigt att även vuxna ibland har känsloreaktioner?
Jag har också själv valt att leva utan barn. Helt medvetet och genomtänkt. För jag har inget intresse av barn. Det betyder att jag inte är intresserad av att ha främmande barn krälande på mig, barn som ställer åttioelva frågor till mig när jag är trött på vägen hem. Det betyder inte att jag ogillar barn, jag vill bara ha rätten att välja när jag ska umgås med dom. Barn får gärna finnas men jag ser inget märkligt i att det ska finnas tillfällen och utrymmen där det helt enkelt inte är lämpligt med barn av olika anledningar. Sen är det kanske lämpligare att kalla det för tyst avdelning eller något åt det hållet om man vill vara politiskt korrekt.
Jag (2 barns Bulgarisk mamma) tycker i alla fall att tills nyligen hade Bulgarien ett väldigt bra system vad gäller familjeflygande som gynnar alla resenärer.
Föräldrar med småbarn tilldelas säten längst fram i flyget (bakom 1-sta klass) och samtidigt erbjuds att checka in först av alla samt fick hjälp att kliva av planet först av alla.
Det besparar en massa besvär för föräldrarna som har det rätt kämpigt att få ordning på all bagage plus sina trötta småsura barn, det blir enklare för de att få eventuell hjälp av flygvärdinnan sedan under flyget, samt det blir enklare för alla andra att genomleva flyget i relativ lugn och ro.
Passande med Migränreklamen under ditt innlägg! 😉
Jag förstår de som blir irriterade – men jag blir irriterad över FÖRÄLDRARNA, inte barnen. Jag gillar barn. Jag hjälper till på bussen och tycker man ska få amma där det behövs när det behövs.
Men när föräldrarna inte säger till sina barn när dom stör de som jobbar på flyget, eller t ex sparkar i stolen framför, är det som att de skulle säga ifrån sig lite av ansvaret som förälder. Med barn på resa och ute bland folk är man i en situation där man måste ta hänsyn till medpassagerarna. MEN samtidigt får också passagerarna ta hänsyn till att barn är barn! Såklart kliar det i benen och man blir otålig på en 6 timmars resa. Ont i öronen=heller ingens fel. Ett sympatisk leende gör situationen så mycket enklare, och störs du av nåns fötter som ständigt knackar på stolen så säg till istället för att sitta och grämas och blänga. Ingen ska eksluderas! Men jag reagerar på ditt sätt att konkludera med att det är samma personer som är imot offentlig amning, blänger på barnvagn i bussar osv och att de borde skickas nån annan stans.
Fast om man vet med sig att man har ett barn med känsliga öron kan man kolla av öronen hos läkare inför just flygresan/badsemestern. Lite nässprej/lätt smärtstillande i förebyggande syfte eller med sig kan också rädda resan. Hörlurar/dricka/ tugummi/ lära barnet tryckutjämna kan också hjälpa vid start o landning.
Jag blir också lite skrämd av mångas attityd till barn, och deras förmodade oansvariga föräldrar. Det är som många säger inte barnen som stör mest tycker jag. Det är alla andra otrevliga, griniga störande människor. Föräldrar har lärt sig vilka krig som är värda att föra med sina barn oh vissa beteenden prioriteras inte att banna. Det blir nog tydligare i ett trångt utrymme som ett flygplan, men alla har rätt att resa, även föräldrar med sina barn. Föräldrar är också resenärer som betalar en resa likväl som alla andra. Oftast får vi köpa oss en biljett i ekonomiavdelningen där vi har råd. Ni som har råd, kan ju välja en högre grad på sina biljetter där det säkert är färre barn och ungdomar automatiskt. Spark i stolsryggen är ju förvisso störande. Här kan ju flygbolagen välja att sätta barn på de främsta stolarna utan säten framför om det är möjligt, som något flygbolag redan gör. Det är ju en superbra service som kanske inte räcker till för alla, men det hjälper lite.
Dantes nionde krets…haha, den va bra. Ruggig plats.
Tycker att det är rätt trångsynt att kalla folk för barnhatare som borde förvisas ut i vildmarken. Jag älskar barn och ser inte alls ledsna bebisar eller ammande mammor som problemet..
Jag tycker att problemet ligger hos pappan som lät sitt barn klättra på hyllorna framför kassan på mitt jobb. Inte ens när jag sa att det kunde vara farligt reagerade han. Barnet rev självklart ner ett helt hyllplan med plopp och pappan bad mig slänga kvittot innan han gick utan att varken be om ursäkt eller göra en ansats att plocka upp.
Eller mamman på tåget som lät sitt barn springa vind för våg i tågvagnen och som inte tyckte att hon borde ingripa när hennes barn terroriserade mig och min hund genom att försöka peta på honom trots att jag vänligen hade förklarat att min hund ville vara ifred och att han blev stressad. Jag fick tillbringa en två timmars resa med en stressad hund i knäet och var tvungen att spana som en hök efter barnhänder som stack fram från bakom sätet, under sätet, i hålet mellan sätena… Och nej jag kunde inte be om att få byta plats eller sätta mig i tysta vagnen då min hund endast är välkommen i hundvagnen där vi satt.
För mig är det väldigt sällan det handlar om oljud som barn för utan hur föräldrarna beter sig. Är det verkligen vettigt att en förälder kommer in på ett tåg, lämnar barnvagnen i barnvagns vagnen där den tar upp två sittplatser för att sedan ta ut barnet och gå till en bekvämare vagn där de sätter sig med barnet och givetvis tar upp en varsin plats och en extra till väskan med leksaker och andra förnödenheter?
Som många skriver; det är väldigt sällan era barn vi stör oss på, det är de föräldrar som inte tar sitt ansvar.
Jag skulle aldrig blänga åt en förälder som jag ser försöker, men när man ser föräldrar som verkar ha fri uppfostran på sina barn ser jag rött.
Jag jobbade på IKEA en gång i tiden, inte på barnavdelningen men jag gick dagligen förbi där och såg förödelsen. Föräldrar som låter sina barn leka och smutsa ner leksakerna som sedan blir osäljbara. Barn som hoppar i sängarna, ofta med skor sommar som vinter, och förstör inte bara sängkläderna utan även möblerna. Ritar med provpennorna eller sliter upp en ny förpackning och målar med de pennorna i stället. Gärna på möbler, inredning och väggar. Föräldrarna tittar inte ens, än mindre städar upp efter sitt barn eller erbjuder sig att ersätta de produkter som nu är osäljbara.
Eller som i en klädaffär jag var inne i häromdagen. Föräldrarna går runt och tittar på kläder och överlåter helt barnen till personalen som snällt får be barnen gång på gång att inte slita i skyltdockorna då de kan välta och gå sönder, gå runt och samla upp kläder som barnen kastat på golvet, snällt be barnet att inte CYKLA inne i butiken! VEM låter sig unge ta med en cykel in i en butik, och sedan cykla runt?
Ni föräldrar som gör detta: Om barnet tex vält en skyltdocka, hade ni erbjudit er att ersätta den då? Eller hade ni skrivit arga inlägg i sociala medier om hur företaget krängt er och att man inte tillåter barn i sina butiker, att barn ska vara barn BLABLABLA alltså jag blir så trött på er!
Jag har pratat mycket med min mor om detta och hon sa att hon ALDRIG hade tillåtit detta beteende hos mig och mina syskon när vi var små. Jag minns väl att gjorde vi dumt så blev vi tillsagda på skarpen, och efter det slutade man. Mina föräldrar har gjort mig en tjänst genom att sätta tydliga gränser och lära mig bete mig och visa respekt mot andra människor.
Dagens ungar visar inte ens respekt för sina lärare, och det värsta är att det gör ju inte ni föräldrar heller. Inte konstigt att skolåren för en del blir de värsta åren i livet när dagens föräldrar inte lär sina barn rätt och fel.
TACK FÖR MIG!
Som småbarnsförälder kan jag bara säga att jag hoppas verkligen inte att du eller någon annan tror att de föräldrar du pratar om är representativa för alla föräldrar eller dessa ouppfostrade ungar representativa för barn i allmänhet. Jag och maken är trogna IKEA kunder och gillar verkligen allt hos er utom just detta klientel som hänger med sina barn hos er. Jag vågar inte ens åka utan maken med barnen till er. Inte för att mina barn inte skulle uppföra sig, gör de inte det åker vi hem direkt. Utan för att vissa som inte klarar av att uppfostra sina barn låter dem härja fritt med andras saker och med andras barn. Saker går sönder, lugnare barn far illa.
Jag skulle önska att sociala tog en tur på IKEA ibland och kollade av vissa av de problemfamiljer som hänger i de krokarna. Barnen kan inte må bra som beter sig så. Jag har egna barn och haft barnkalas med 15-20 sockerpigga barn utan att större problem. Jag hämtar dagligen mina barn från varsin förskoleavdelning med verksamheten i full gång. Ingenstans har jag sett barn som betett sig som på IKEA, något fel är det och de familjerna verkar behöva seriös hjälp. Har full förståelse för att det är jobbigt för IKEAS personal som jag enbart haft goda erfarenheter av själv och en eloge till er som står ut. Jag hade läxat upp föräldrarna för länge sen.
Jag känner inte alls igen mig i detta inlägg. Jag vet ingen som sagt att de ogillar barn. Jag tycker själv om att åka flyg/buss när det är tyst, och betalar gärna lite extra för det. Det handlar inte om barnen. Det är minst lika jobbigt med vuxna som pratar/skrattar högt, ungdomar som spelar upp musik osv.
Klart att föräldrar ska kunna ha en vardag med sina barn, jag skulle försöka ignorera om någon himlade med ögonen för att jag åker buss eller handlar med ett gnälligt barn. Jag tycker i princip att barn kan följa med överallt men att man t.ex. kan vänta med att gå på finkrog till barnet är lite större och faktiskt kan dämpa sig.
Intressant att stänga ute en hel grupp människor från någonting. Sånt brukar ju vara rätt känsligt. Skulle vilja se skylten ”På flyget från Arlanda till Sturup med avgångstid 08:15 tillåts inga barn eller finländare på raderna 17-32”
Jag håller inte med dig, jag tycker du läser in för mycket åsikten om barnfritt. Jag skulle gärna välja barnfritt flyg, men ännu hellre tyst avdelning i ett flyg! Det är ju fler än barn som kan väsnas. (Läs fulla, stökiga vuxna)
Vad är problemet? Jag skulle lätt kunna betala extra för att inte bli störd under flygning precis som jag väljer mobilfria avdelningar på tåget när jag kan. Det betyder inte att jag inte gillar barn utan bara att jag bara vill ha lugn och ro om jag kan. Kan jag inte få det då om jag till och med är beredd att betala extra för det?
http://turisten.devote.se/
Tycker som du! Vill också gärna ha lugn och ro om jag kan få det.
Jag har själv två barn men tycker det skulle vara perfekt med barnfria flyg. Det betyder nämligen att när jag reser med mina barn så vet jag att det inte gör lika mkt om de stör. De som är allra känsligast kan ju då nämligen välja att flyga utan störiga barn. Förstår inte hur man kan ta det som något negativt. Alla skrikiga barn kan störa ikapp på ett ställe och dom som vill ha lugn och ro kan vara på sitt ställe. Precis som man kan välja tyst vagn på tåget.
Dessutom tror jag inte de flesta stör sig på te.x ett skrikande spädbarn, det har de flesta förståelse för. Utan de flesta stör sig på ouppfostrade ungar som härjar precis överallt med passiva föräldrar som står brevid och to.m tycker ungarna är gulliga när de gapar o vrålar och klänger…
Jag jobbar i affär och upplever varje vecka hur föräldrar tar med sig sina barn och sedan låter dem härja fritt, klänga, gapa skrika, rycka i allt , äta fritt av lösgodiset och leka med ev leksaker vi har i försäljning och föräldrarna går lungt runt utan att ingripa. Inte konstigt att folk tröttnar på ungar då.. Jag vet att barn låter och det är helt okej men det är faktiskt ens jäkla ansvar som förälder att sätta gränser när det gäller hur man beter sig och det finns tyvärr en stor del vuxna idag som inte har den förmågan….
Min första nyfödda dog på min mage. Min andra nyfödda dog på min mage.
Sen skulle vi komma bort lite. Flög utomlands. Det var extremt jobbigt med barn på flyget. De klättrade och skrek -lekskrik- inte ont ledsen.
Då kände jag att jag ville ha barnfritt. För folk som inte klarar av att säga åt sina barn.. de borde hamna i Dantes inferno.
Nu har jag två barn. En på två och en nyfödd.
skulle aldrig vara så grym att jag släpar med de utomlands. De har inget behov av det.
Jag samsover. Jag ammar-överallt. Jag har dom inte på dagis. Men utomlands har de inte behållning an just nu. Kam man inte hålla ordning på sova barn ska man inte flyga med dom. På cafe så kam man gå. Lite svårt kliva av ett plan. Varför ska jag visa hänsyn mot folk som inte klarar av att säga till sina barn.
Nä. Längsta inlägget du har gjort.
Jag avskyr ouppfostrade barn. Alltså odrägliga barn. För de finns liksom det finns odrägliga människor.
Men vem är du att avgöra vilka barn som har behållning av att åka utomlands? Dina har inte det men vi ska väl inte fatta beslut som gäller alla barnfamiljer utifrån hur en specifik barnfamilj har det?
Och ja, det finns säkert odrägliga barn men hur avgör du vilket barn som är ”odrägligt” utifrån en 3 timmar lång flygresa? Kanske är barnet övertrött (vi vet väl alla hur barn tycks omöjliga att söva just vid de tillfällen då det verkligen behövs)?
Lite mer tolerans i samhället tack och försök utgå från nån annan än dig själv!
Håller med dig Sofie, även om jag förstår ladybond till viss del. Hur kan man avgöra åt en annan familj att deras barn inte behöver resa utomlands? Jag har flugit flera gånger med mina barn för att hälsa på släktingar utomlands. Tror faktiskt att det gav mina små barn rätt så mycket, både att träffa släkten och se en annan kultur/stad. Och släktingarna var sjuka så de kunde inte resa till oss. Vid ett tillfälle skrek min ettåring konstant två timmar i sträck, dvs hela resan. För mig var det jobbigt och jag undrade verkligen vad ”grannarna” på planet tyckte. Om jag reser själv störs jag däremot inte så mycket av andras barn, tänker tvärtom att det är skönt att de inte är mina vid det tillfället och att jag då kan slappna av =)
Jag vet inte. Hur många 1-åringar har ett stort behov av att få åka utomlands?
Hälsa på släkt javisst såklart. Men semester?
Jag har rest. Hugo och Oskar 2 och tre år gamla, den fräscha mamman. Perfekta kläder. Smink.
Hugo och oskar. Hon sa till dom så många gånger att hennes barns namn är förevigt inpräntat i min hjärna.
När vi åkte hem var hennes kläder skrynkliga. Hennes hår oordning. Hon fick nog ingen bra semester. På vilket sätt behövde hennes barn semester?
Hon behövde en till semester utan barn.
Men barn behöver inte flygsemester när de är små. Derad föräldrar möjligen. Jag vill så gärna åka. Jag har varit gravid varje år sen 2007. Två barn har jag idag.
Jag skulle behöva det verkligen. Men jag vill inte resa med dom. De behöver inte det. Hur mycket jag än vill.
Så istället har vi hyrt in städhjälp. Fixat snickarhjälp. Vi åker på roliga saker med vår tvååring. Badhus. Stranden. Zoo. Lekland. Gärna nära så det inte blir så många timmar i bil. För det behöver inte mina barn heller.
Vem är clara som får uttala sig i så fall? Eller du?
Barn minns ofta inte resor de gjorde när de vart två. Eller tre. Min bror minns inte förrän han var nio. Så små har ingen behållning. De kan inte tryckutjämna och många får väldigt ont i öronen. Det är ju föräldrarnas ego som ska åka. Barn har inget behov av det när de är 2. Oavsett familjeförhållanden.
Hälsa på sätt kan man göra. Men bara resa kan man väl vänta med ett par år.
Övertrött. Jag har barn. En intensiv tvååring. Skriker när hon är hungrig och trött. Jag skulle inte komma på tanken att ta med henne utomlands. Finns mängder med saker att göra hemma. Ställen hemma/Sverige att besöka. Min dotter lyssnar inte alltid på mig. Men jag skiter inte i att säga till henne. Det är mitt ansvar.
Odrägliga barn. Ja. De finns. Mängder.
Om barn inte fixar tre -fyra timmar på ett plan så kan man vänta tills de gör det.
Faktiskt.
Clara utgick från sig själv! Du med! Vem katten ska jag jag annars utgå ifrån?
Vem är det som är otrevlig?
Kram
Min poäng är att du kan anse det onödigt att åka utomlands med barn, andra kan anse det onödigt att vistas på ett café med barn. Ska andra bestämma i vilka miljöer barn och föräldrar ska vistas?
Åker man tex mycket tåg eller för den delen flyger mycket i arbetet är det väl ypperligt att det finns tysta zoner. Men att kalla det barnfritt… Vad gäller charterflyg tycker jag att det är störtlöjligt att gnälla över barn på flyget. Det gäller en begränsad stund, bit ihop och se fram emot själva semestern istället!
Det här inlägget väcker känslor märker ja. Minns en fantastisk gång när jag åkte tåg ensam med min fyraåring och tvååring(tvååringen diagnos autism dessutom) Vi satt mittemto en tant och en ung tjej som pratade mycket med barnen. Fyraåringen fick dessutom pröva lite att sticka på tantens stickning(tantens initiatvi inte mitt givetvis) Tjejen läste lite för dem. Mina barn var lite trötta så de sov också en del av resan ska tilläggas. Men vilket fantastiskt möte. Tjejen och fyraåring skrev något kort till varandra efteråt. Fler möten mellan oss männsikor barn vuxna gamla. Riktiga möten. Resor möjliggör det.
Tror att det är dags att dra efter andan nu…. Är det inte så att väldigt många vill slippa resa med oansvariga föräldrar?
Ett barn som är ledsen är väl inget problem? Har sällan sett att någon bli sur över en engagerad förälder med ett barn som gråter. Dom stackarna lider man bara med!
Vad man vill slippa är väl när leken går överstyr och ingen sätter gränser? Det händer tyvärr allt för ofta både på tåg och flyg och på caféer för all del.
Barn är små människor som har all rätt att finnas men det måste också finnas respekt (från föräldrarnas sida) för omgivningen. Dom senaste flygningarna har inte varit kul. Fyra timmar med ständigt sparkande i ryggstödet, film på iPaden på hög volym (nattflyg, höll hela jäkla planet vaket) vatten hällt med vilje i min handväska och ett allmänt jäkla spring som hindrar kabinpersonalen från att göra sitt jobb. Gemensamt för ovan nämnda är att föräldrarna hövligt har blivit ombedda att ta hand om sina barn OCH STRUNTAT I DET!
Konsekvensen av liknande situationer blir att jag/man ibland vill ha möjligheten att flyga, åka tåg och fika utan barn därför att man inte tycker alla föräldrar lär sina barn att man ska visa hänsyn mot sina medmänniskor.
Tycker inte att man behöver ställa dåliga beteenden mot varandra. Högljudda, pratiga, berusade vuxna är inte heller ok men bara för att dom finns behöver väl inte barnföräldrars och barns ageranden alltid ursäktas?
” Så som ni vill att andra ska vara mot er så ska ni vara mot dem”
För övrigt: Ja jag har barn. Ja jag reser med mina barn. Vi avstod dock från att resa med flyg under några år då det var väldigt många myror i brallan. Det var nämligen inte roligt för varken vuxna eller barn att pröva tålamodet så hårt. Är det ingen mer än jag som tycker det är ok att avstå från vissa saker under kortare perioder?
Till alla svettiga resetrötta mammor: Vi är fler som förstår er än som dömer! Vi hörs bara inte. Kram
Jag tycker det känns rätt otäckt att läsa många av kommentarerna här. Många hävdar att de störs av oljud och att det är därför det är berättigat med barnfria zoner, att det är okej att avsky barn som grupp. Men som många andra skrivit så är barn långt ifrån ensamma personer att göra jobbiga ljud ifrån sig. Känns som om det behövs påminnas om att barn är människor, människor som är olika. Problemen med oljud löses inte med barnexkludernade zoner, utan med påbjudna tysta zoner. Hur kommer det sig att det blir okej att säga att en hatar barn, men sedan sitter många av er och säger att en inte ska avsky stigmatiserade grupper? För det är just så retoriken går om barnen här, att det är berättigat att ogilla dem som utpekad grupp av diverse anledningar vilket verkar som en avhumaniserande retorik. Vem jag är som individ och vilka problem jag har spelar ingen roll, barn som grupp ska inte uteslutas bara för att de är barn. Vad gäller krogar, åldersgräns på bio, osv så är INTE motiveringen till de gränserna att de ärger egenskaper som anses vara jobbiga, utan är generella riktlinjer för att det inte anses hälsosamt för barnen att utsättas för dem. Barn är som sagt människor, kan vara bra att komma ihåg nästa gång ni möter dem.
Men det är väl otroligt få av dom som vill ha barnfria zooner som AVSKYR BARN SOM GRUPP? Och barn lyssnar inte alltid när man säger till dom, vuxna som stör kan man oftast säga till eller slänga ut för att dom missköter sig så pass. Ja, barn är människor, men inte vuxna! Dom har inget konsekvenstänk, dåligt tålamod, behov av att trotsa och testa gränser, vilket är normalt och naturligt, men också otroligt påfrestande, både för barnen, föräldrarna, och andra runt omkring.
Läs inläggen så ser du de kommentarerna, både här och på Instagram. Barn är inte likadana människor tills de en dag är vuxna och plötsligt kan bete sig. Det är i samverkan med omgivningen barn formas som människor. Olika barn har olika mycket tålamod, olika barn har olika mycket behov av att trotsa och testa gränser, olika barn kan också ha behov av mer eller mindre tysta zoner. Barn som sparkar på ens säte kan en be direkt om att sluta göra detta. Många gånger är det jäkligt tacksamt och effektivt att andra säger till, bara det sker vänligt och tydligt!
Barn fattar ofta mycket mer än vad många verkar tro. Ofta är det vuxna som inte förstår dem.
Många av dom som skrivit här bashar ju föräldrarna för att dom inte håller koll på sina barn och lär dom hur man beter sig bland andra och visar hänsyn och respekt. Alla förväntar sig att vuxna ska visa hänsyn och respekt, men när ska man börja lära sig det då, i vuxen ålder eller som barn? Jag anser som barn, men många menar att man försöker kuva barn att lyda om dom inte får springa omkring och vara som barn är. Tror dom ser föräldrar med ridpiskor bakom ryggen som drar in på måltider och straffar med rumsarrest som vill lära sina barn visa hänsyn och hur man beter sig på olika platser.
Och ja, jag är förälder själv.
Jag har läst och sett att dom är många, men jag tror knappast dom flesta är så.
Ingen har påstått att barn är likadana hela tiden heller.
De flesta (alla?) vet att barn är olika och har olika behov.
Jag, och många andra vet att man kan säga till, och gör det också.
Dock var det inte det som jag kommenterade på.
Haha. Inlägget är kul! Sedan tror jag att DN har tolkat den här undersökningen lite som dom vill. Jag tror oftast inte att folk generellt har något emot barn. Men ibland så vill man ha möjligheten att boka en tyst avdelning, som på tåget. Jag skulle dock hellre uppskatta att man införde familjezoner, snarare än barnfria zoner. Det ger sken av en positivare attityd till familjer, och där det kan vara lite mer anpassat för barnfamiljer. Jag har barn, och jag älskar andras ungar också. Och jag skulle nog känna det lite mer bekvämare om jag visste att jag sitter på en plats som är bättre avsett för mig och min familj. Då känner man sig mer välkommen. Sedan vill jag verkligen framhålla att en barnfri avdelning inte betyder ”tyst”. Testa att flyga med ett 20-tal fotbollssupportrar, eller klassresan med supande 18-åringar, eller de supande medelålders charterresenärerna. Det är faktiskt ingen drömresa det heller. Då föredrar jag barn, som åtminstone är snälla och glada.
Precis, som SJ:s gamla familjevagnar på tåg. Bara positivt! Och tysta vagnar är väl också bra om folk vill jobba till exempel eller bara ha en lugn resa. Det går att formulera på så många olika, positiva sätt i stället för negativa förbud mot just barn….
Helt rätt, Clara. Barn är inga andra klassens medborgare eller husdjur (även om man också bör behandla djur väl). Alla har ett ansvar för barnen. Inferno är nog hursomhelst vad människor som ogillar barn har att se fram emot.
Jag tycker inte att det är rätt att göra flyg BARNfria. Gör istället delar av flyget TYSTA. Vilket betyder att jag, som gärna reser i lugn och ro, kan välja att resa i en del av flyget där man slipper både skrikande barn, högljudda vuxna och gapande tonåringar. Precis lika ofta som man störs av barn, stör andra vuxna med sina högljudda telefonsamtal, gapande konversationer och spelande musik etc. Därför väljer jag alltid tyst avdelning på tåget till exempel, och hade uppskattat om det fanns en sådan på flyg också. Ska vi ha barnfria flyg tycker jag att dessa avdelningar borde inkludera högljuddamänfritt, högljuddatelefonsamtalfritt, fullamänniskorfritt osvosvosovosv.
Jag blänger och suckar åt vuxna som inte kan bete sig, inte åt barn vars föräldrar förmodligen redan har fullt upp med att försöka underlätta situationen för barnen.
Jag tycker det är lite orättvist att du drar parallellen att man hatar barn och är kvinnofientlig för att man inte vill ha barn på flyget. Jag är övertygad om att så inte är fallet i dem flesta fall. Mina vänner skulle nog felaktigt sätta mig i kategorin barnhatare, vilket inte är sant men jag förstår vad det grundar sig i. Jag är helt enkelt inte automatiskt särskilt förtjust i barn jag inte känner blott för att dem existerar och är barn. Detta är något som jag ofta känner förväntas av en. precis som att jag inte automatiskt är förtjust vuxna människor bara för att dem existerar.
Jag har förståelse för att barn beter sig som barn gör men det går inte att bortse från faktum att många föräldrar gör ett uselt jobb att uppfostra barnen, jag har fått lyssna på skrikande anekdoter om bamseklubben eftersom föräldrarna utgår från att alla tycker deras barns historia är söt, blivit sparkad i ryggstödet i timmar, biten i foten(?) Lyssnat på föräldrar som bråkar med flygvärdinnor för att dem inte får söva sina barn på golvet. Vilken är aspekter som jag inte har förståelse för sen att barn skriker oavbrutet har jag förståelse för men om jag kan välja bort det så skulle jag gärna göra det. Varför gör det mig till en dålig människa som ska förpassas till en nedlagd gruva? För att jag väljer bort barn OM jag kan? Jag är trött på att vi förväntas älska alla barn, och jag är trött på att föräldrar tar det personligt att man inte älskar barn.
Jag har fyra barn som dock nu alla är tonåringar eller ännu äldre. Det har dock varit många år då vi varit ute och gjort olika saker och barnen ibland säkert också kunnat störa någon. Nu är jag istället den där vuxne som ofta är ute och åker ffa tåg utan barn. Och visst ibland kan jag också bli störd, men alla mina år med flera barn har lärt mig att oftast tänka ”vad skönt att det inte är mitt barn den här gången…”. För barn låter ibland. Åkte mellan Stockholm och Göteborg för ett tag sedan och en flicka var ledsen och kinkade nästan hela vägen, trots att föräldrarna ansträngde sig till max. Då har jag baske mig ett ansvar att inte göra deras börda ännu tyngre genom att börja slänga blickar eller taskiga kommentarer! Hade jag varit i behov av tystnad så hade jag ju själv ett ansvar att boka plats i den tysta kupén och nu hade jag inte gjort det…
Sen händer det ju ibland att barn tillåts störa på ett sätt som kanske inte är ok, men då är det väl kanske inte barnets fel att föräldrarna inte gör det som de ska? Jag brukar då faktiskt på ett trevligt sätt säga till barnet och det brukar vara väldigt effektivt. Om ett barn sparkar i mitt ryggstöd och föräldrarna inte gör något, så kan jag ju faktiskt vända mig till barnet och säga. ”När du gör sådär så gör det ont i min rygg tex”, men jag har ju ingen anledning att skälla och vara otrevlig….
Problemet är ju att på flyg *kan* man inte boka i den tysta kupén. Håll med om att det skulle vara himla bra om man kunde göra det!
Vad gör du om barnet inte döttrar då? Säkert till föräldrarna men barnet ljuger och säger att det inte stör och sen fortsätter sparka?
Jag väntar mitt första barn nu och vissa av kommentarerna här gör mig så himla rädd! Jag har hittills i mitt 28-åriga liv ALDRIG stört mig på barn i offentligheten. Däremot stör jag mig på vuxna som inte kan resa sig på tunnelbanan för att låta småbarn sitta, vuxa som inte hjälper föräldrar på med barnvagnen på bussen osv. Ibland känns det dom att folk stör sig på barn innan de ems gjort nåt! Blänger på dem o deras föräldrar. Tills sist tror jag man som förälder blir väldigt stressad o der tror jag barnen ofta märker.
Hej Clara, jag har läst din blogg länge nu men aldrig kommenterat förut. Nu vill jag dock göra min röst hörd. Jag kan helt ärligt säga att jag inte gillar barn, för jag tycker inte att man kan klumpa ihop en hel grupp individer på det sättet. Jag gillar vissa barn och andra inte, på samma sätt som jag gillar vissa vuxna och andra inte. Jag har full respekt för att föräldrar vill ta med sina små ut på caféer, restauranger och resor och det har jag absolut inget problem med så länge föräldrarna tar ansvar och ser till att barnen inte springer runt, vrålar och lever rövare. För ja – det gör många barn. Dom får springa runt och bete sig lite som dom vill utan att föräldrarna griper in. För det är ju så positivt att barnen tar för sig. Eller nåt. Jag har valt att inte skaffa barn (och här kan vi snacka om något som tydligen är orerhört konstigt och provocerande i omgivningens ögon!) och även jag har rätt att ta en fika utan att bli vrålad i örat. Och nej, jag blir inte vrålad i örat varje gång jag går ut, men det händer. De allra flesta föräldrar är ju dock ansvarstagande och jag förstår verkligen att ni gör allt för att lugna eller trösta. För det är ju en stor skillnad på ett ledset barn och ett som bara är överstimulerat eller sockerhög.
Önskan om att ha det lugnt omkring mig medför verkligen inte att jag tittar snett på ammande mammor eller barnvagnar på bussen.
Är det inte fantastiskt att vi har möjlighet att välja! Jag som introvert enstöring kan välja den barnfria flygresan medan småbarnsföräldrar kan välja andra alternativ utan att behöva bli superstressade om barnet börjar kinka. Win win! 🙂
Tycker inte det är riktigt samma sak att inte gilla alla vuxna som att inte gilla barn.. Barn är ofta oförskämda, högljudda, egoistiska eftersom de är små och ännu inte lärt sig. De kan inte ta ansvar för sina handlingar på samma sätt som en vuxen. Tycker synd om de barn som inte är omtyckta bara för att de är just barn! Håller dock med dig om att barn får vistas överallt men att föräldrarna får ta ansvaret.
Absolut, barn beter sig ofta illa eftersom de inte vet bättre och där är det förälderns ansvar att kliva in och berätta hur man ska bete sig. Jag menade bara att man så ofta hör folk säga sig ”älska människor” och det kan inte jag säga att jag gör.
Om vi alla respekterar varandra och inser att vi alla är olika och att det är helt okej så vore världen mycket bättre.
Det bottnar väl i att respektera att andra människor har valt en annan livsstil än man själv har gjort.
Du har ingen som helst ”rätt” att ta en fika utan att bli vrålad i örat. Noll.
Vill du fika utan störningar får du göra det hemma.
Vem har rätt att skrika mig i örat när jag fikar? Idiot
Funderar på att gå runt och skrika lite på lunchen. Någon som vill hänga på?
Jag är helt klart på! Skrika folk i öronen är tydligen grejen! 🙂
Ha ha ha! klart hon har. Fast jag misstänker att du är ironisk 🙂
http://turisten.devote.se/
Nej, det är klart som fan att hon inte har. Vem kan hon kräva den ”rätten” av? Polisen? Notarius Publicus? Kaféägaren? Regeringen?
Kan man inte stå ut med stöket på ett kafé så ska man såklart prata med dom som stökar alt. personalen. Men om man ställer man sej upp i lädersoffan, skakar sina små nävar och börjar grina om ”rättigheter” då är man bara en outhärdlig rövhatt.
Men snälla du, vad är det för ton du har? Ta det lugnt! Jag uttryckte bara en i mitt tycke inte särskilt radikal åsikt om att vi alla, stora som små, har rätt till en trevlig offentlig miljö och att jag tycker att det är viktigt att föräldrar tar sitt ansvar. Vad är det som är så provocerande med det? ”Hon” har inte talat om att stå i soffan och ”grina om rättigheter”, utan det handlar om att respektera sina medmänniskor, stora som små. Så var snäll och gör det du också.
Vet du, där har du faktiskt fel. Förargelseväckande beteende är ett brott enligt svensk lag.
Lagen, brottsbalken 16 kap, innehåller följande mening om brottet:
Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.
Men eftersom vi nu pratar om ett barn som inte är myndigt så faller ju inte skulden på barnet utan på målsman som är ansvarig. Men lagen säger klart och tydligt att vi på offentliga platser måste uppföra oss så att vi inte stör andra i vår omgivning, alltså har vi rätt att inte bli skrikt i öronen på allmän plats.
Godkväll!
turisten.devote.se
Men vad bra att du upplyste mig om det Peter N, nu vet jag ju att jag bara behöver stanna hemma! Du har verkligen öppnat mina ögon! vad dum jag var som trodde att även jag skulle kunna få komma ut ibland. Så får skrikande barn och ouppfostrade föräldrar ta över alla offentliga rum. Eller så kan vi göra så här, att nästa gång du går ut och fikar så kan du ju meddela mig så kan jag komma och vråla dig i örat eftersom DET tydligen är en mänsklig rättighet att göra! Ha en strålande dag!
Jo det har hon faktiskt visst det.
Word!
Överallt i samhället finns ställen där alla INTE har tillträde! Man måste vara 11 för att få se vissa filmer, 18 för att köra bil, 25 för vissa krogar osv
Ja, jag har 3 barn!
Förstår inte riktigt problemet, alla har väl rätt till en åsikt? Och nog finns det väl många platser i samhället som är barn- och barnfamiljanpassade, varför kan inte då något få vara vuxenanpassat utan att man som vuxen som väljer detta alternativ skall behöva skämmas och känna sig som en sämre människa? Jag älskar barn och jag har verkligen inget problem med att mammor ammar sina barn offentligt (självklart skall ni göra det!) men jag har ett problem med vuxna som inte uppfostrar sina barn utan låter de göra vad de vill, till följd att barnen blir oerhört bortskämda och respektlösa.
Trots att jag är en ”sån där” som inte är så road av barn en masse, så är jag ju även mamma och har varit en ammande sådan. Jag skrattade så jag nästan grät när jag läste ditt inlägg!
Love it!
För första gången håller jag inte med någonting du skrivit. Det är inte roligt att flyga med ett skrikande barn på raden bakom. Dessutom är det inte roligt för stackars barnet. Det gör väldigt ont i deras känsliga öron, och de kan inte tryckutjämna. Jag förstår att man vänjer sig vid barnskrik när man har egna barn, men många har gjort ett aktivt val att slippa genom att inte skaffa barn. Nej förbjud barn på flyg säger jag! Varför ska man släpa med sig barnen på så långa resor? Det är inte humant, vare sig för barnen eller andra resenärer. Semestra i Sverige under småbarnsåren och ta med barnen utomlands när de blivit stora nog att uppskatta det!
Vi har det angenäma problemet att sonens farmor och farfar bor utomlands då min man inte är född i Sverige så vi måste flyga för att kunna träffa dem och resten av min mans släkt så sonen var 9 månader första gången han flög utomlands. SÅ om barn skulle förbjudas på flyg så skulle min son få träffa sin farmor och farfar och den andra halva släkten om vi har tur vartannat år och det är inte bra för sonens relation till resten av hans släkt. Jag har själv varit med om att en barn har fått sparka och skrika på medpassagerare utan att föräldrarna har valt att göra något och detta var på en kortare resa på mindre än 2 timmar. Jag kan förstå frustrationen när man försöker allt man kan för att få barnet lugnt men hen lyssnar inte och till slut kanske man ger upp för 5 minuter men de flesta föräldrarna kämpar vidare.
Bra skrivit Clara!!! Jag är också less på den hets som finns på att barn ska stöpas i samma form som verkar vara se men inte höras. De är också individer.
Kan ni inte ge far- och morföräldrarna era biljettpengar så att de kan flyga till er istället då? 🙂 Det är faktiskt en ganska intressant fråga det här med hur snällt det egentligen är mot barnen att resa mot dem med tanke på trycket i kabin och deras känslighet mot baciller och bakterier som man ju faktiskt blir extra utsatt för när du flyger. Ibland pratas det ju om hur humant det egentligen är att ta med djur på flyg, Konstigt att den frågan inte kommit upp när det gäller barn tänker jag. Men föräldrarnas längtan utomlands kanske är så stor att de detta fall väljer att blunda för det så länge det inte finns en debatt?
http://turisten.devote.se/
Jag är utlandssvensk. Vi turas om med morföräldrarna att hâlsa pâ varandra. Hur ofta tycker du att vi ska träffas? De är 75 âr gamla. Vi flög inte förrän barnet hade blivit 4 mânader och vaccinerats. Vi flyger till Sverige 2 gânger om âret. För traditioner, kultur, vänner, familj, hemlängtan, kunna se vârt barn bada i en svensk sjö, gâ i skogen, leka i snön, fira en svensk jul, prata svenska. Mormor och morfar vill vâldigt gärna att vi ska komma oftare och stanna längre. De tycker inte det är lika roligt att hâlsa pâ oss. Vi bor i en liten lägenhet. De fâr bo pâ hotell. De vill gärna visa upp sitt barnbarn för sina vänner. Vi kan tycka att det blir lite anstrângande att ha gâster hela tiden. Men att aldrig resa till Sverige känns inte aktuellt. Barnet är 3. Han är tvâsprâkig och hans favoritperson är hans morfar. Sedan vill farmor att vi reser till henne pâ somrarna. Fem timmars bilresa. Vi hade ingen bil tidigare och vi flög hellre än att hyra en bil. Sedan vill faster att vi ska fira jul där med hela släkten. Fyra timmars bilresa. Eller tâg. Och dâ försöker vi att turas om! Vi tycker inte om att resa men det är inte lätt att aldrig trampa nâgon pâ târna, vare sig det är släkt eller främlingar. Och jag flyger hellre dit än bjuder hela tjocka släkten att fira jul hos oss.
Jag har faktiskt ingen aning om hur ofta ni ska ses i er familj. Jag känner ju inte er, så det är svårt att ge dig råd där. Det är nog lättare för er att bestämma själva 🙂
I mitt inlägg lyfte jag endast en fråga som jag tycker är intressant. Jag tror att de flesta föräldrar vill sina barn väl och är mest förvånad över att frågan om hurvida det är nyttigt för barn att flyga eller ej inte dryftas mer, just med tanke på att det är en stor påfrestning för kroppen att flyga.
http://turisten.devote.se/
Du suckade ju själv åt din skrikande son som tvingade dig att avbryta en pågående radioinspelning för några dagar sedan?
Jag hatar inte barn, tvärtom, men jag tycker inte att hela världen kretsar kring dem. Självklart förstår jag att föräldrar till ledsna, trötta och otröstliga barn gör allt dem förmår för att lugna sitt barn, och att situationen är minst lika stressande för föräldrarna eftersom att den ibland är omöjlig att lösa. Det är inte sådana situationer som är problemet.
Problemet är när föräldrar inte orkar eller vet hur man tar sitt ansvar. Nej – ditt barn är inte viktigast och finast i hela världen för hela världen. För dig och din familj – självklart! Något annat vore fruktansvärt hemskt och fel.
Men flygvärdinnor och övrig personal skall inte behöva parera i redan trånga gångar för att du inte kan förmå ditt barn att sitta stilla! Andra resenärer skall inte behöva lägga ner sin bok och ta av sina hörlurar för att underhålla ditt barn! Du, och bara du, som förälder är ansvarig för ditt barn.
Ett ledset barn är inte ett problem. En lat, oengagerad och egocentrisk förälder är problemet. Om bara föräldern i fråga kunde ta sitt ansvar, så skulle vi andra som av någon outgrundlig anledning inte tycker att ditt barn är det mest fantastiska som vandrat på denna jord, slippa sucka åt ditt barn.
En suck som egentligen är ämnad åt ditt bristande föräldraskap, men som riktas mot ditt barn eftersom att det är honom eller henne vi märker. För mamma eller pappa vill väl bara få ha lite jävla lugn och ro någon gång, och sitter djupt nedsjunken i sätet med en bok och hörlurar, nöjd och belåten över vetskapen om att på ett flygplan kan barnet inte försvinna. Åh, vad skönt – lite lugn och ro?!
Sannerligen och verkligen. Helt rätt. Jag instämmer helt i det du säger.
En suck kan också vara just en suck över att behöva bli störd, inte ens riktad just till barnet eller föräldern. För Clara, tro det eller ej, men det har funnits föräldrar innan du blev förälder. Faktiskt är nästan alla vuxna föräldrar. Tänka sig! Nästa alla har faktiskt alltså jonglerat just det du jonglerar just nu. Tänka sig, föräldraskapet började inte med den här generationen. Vi har alltså hanterat ungar som skrikit just när vi önskar att de inte gjorde det, vi har också svettats, handlat, vakat, snutit näsor, sjungit, vaggat, haft russin i jackfickor. Vi vet. Vi har varit där och vi vet vad man kan undvika och hur man kan undvika det. Åren går så himla fort. Det är inte mänsklig rättighet att utsätta andra för skrik och sparkar i alla möjliga sammanhang bara för att man är mamma. Har man tokvilda barn (jag har haft sådana. Fyra stycken.) så väljer man sina sammanhang – för sin egen skull och för andras skull. Man måste inte flyga med barn som vrålar och vägrar sitta stilla. Man kan vänta ett år eller två.
Å nej, skicka inte hit dom! 😉
Det är inte bara flyget vuxna vill slippa barn på. Mina föräldrar bor uppe i Stockholm och vi i Skåne vilket innebär att vi och barnen behöver åka tåg ibland. Senaste månaderna har jag varit uppe två gånger och det gör mig gråtfärdig bara att tänka tanken att jag vid jul ska resa igen. Första gången var det två tanter (nästan alltid tanter…) som helt öppet stod mitt framför mig och diskuterade tillsammans hur förskräckligt det var att jag lät mina 3-åriga tvillingar leka med duplo SAMTIDIGT som de hade en i-pad på (jag gjorde allt i min makt för att de skulle vara lite lugna och då var detta absolut bästa lösningen). De diskuterade hur man måste sätta gränser och så vidare och så vidare, helt öppet utan att vända sig mot mig. Jag bara teg och blev ledsen. Nästa gång i söndags satt det en tant hela vägen från Linköping och blängde och blängde, mina barn skrek inte men de har ganska hög samtalston och vi försökte berätta för dem att de skulle prata lite tystare men herregud de är liksom 3 år! Till slut vänder hon sig mot sin man och helt öppet deklarerar hur förskräckliga våra barn är och hur ALLA andra barn i hela tåget är mycket tystare varpå jag till slut tappar det helt och säger åt dem att de kan prata med mig direkt istället varpå de upplyser mig om att jag minsann borde sagt åt mina barn och att de borde FÖRSTÅ att det är andra människor på tåget för de har hörapparat och det är så jobbigt med ljuden. Alltså stäng av hörapparaten tänkte jag och så har de väl då inte hört alla gånger jag pratat med barnen om att försöka sänka rösten lite. Alltså de var så fruktansvärt otrevliga och sånt här gör mig så ledsen. Varför inte prata med mig, eller be konduktören att få flytta? Varför snacka skit helt öppet bredvid mig. Så jag håller med dig Clara. Jag betalar gärna för att slippa sura tanter och gubbar på tågen.
Åh så sjukt jobbigt! Jag håller helt med dig. Har folk glömt hur det var att ha 3-åringar? Jag kan säga såhär: att efter två vändor runt halva jordklotet (alltså månads- resp. årslånga resor), har jag i andra länder ALDRIG stött på klagomål på barn som reser med sina föräldrar. Folk interagerar med barn, glädjer sig åt dem, pratar och leker. Vi hade en 5 resp 3- åring vi reste med tvärs över Indien i 1,5 dygn. INGA problem! Det var trångt och varmt, men medresenärerna var generösa, lekfulla och glada. Det resulterade i glada barn och föräldrar. Vad är det för fel på vår kultur?? Är vi så totalt individfokuserade att det går över i egocentrism?? Bit ihop lite vill jag säga till alla som klagar. Eller prata med barnet! Lek lite! Lev lite! Resan är snart över.
Åå. Nästa gång kan du upplysa dem om att det finns en lösning. DE kan boka plats i tyst vagn på de avgångar som har såna! Jises.
Men alltså hallå, om man inte gillar barn, ska man inte få ha en åsikt? Du skriver att det är diskrimiminerande mot kvinnor att de inte ska få vara mamma-lediga och så vidare, men du diskriminerar ju minst lika mycket genom att kalla oss som ogillar barn för att tycka synd om oss själva och att du gärna blir befriad från oss. För min del så gillar jag inte barn på grund av att föräldrar idag har absolut noll koll på dem och de får skrika, gapa och klättra över folk och inredning som de vill eftersom föräldrarna dels inte vågar säga till och dela för att ”barn ju måste få vara barn”. Att betala 40 000 för en resa där du först spenderar 12 timmar med en skrikande unge på flyget, 13 dagar på hotell med ungen springande längs med benen och ett evigt gapande och sen 12 timmars skrikande på flyget hem, vart är det okej?? Barnfria hotell är det bästa konceptet som någon hittat på och jag betalar mer än gärna för att slippa ha ett snorigt, skrikande och klättrade barn runt mig när jag är ute och reser. Kalla mig gärna för barnhatare och för att inte passa in i ditt perfekta samhälle, men så länge inte föräldrarna kan hålla rätt på sina ungar så bär jag den åsikten med stolthet. Och då har jag syskonbarn i min närhet också.
Och vad gäller amning på allmän plats; det får de mer än gärna göra, men att sitta med bröstet öppet i vädret när jag äter eller fikar eller var som helst egentligen; nej, det är inte okej. Sånt gjorde vi på stenåldern. Det är 2014 nu och det finns schalar, tröjor, amningsrum, vad som helst-använd det! Mamma-kläder idag har till och med extra smarta lösningar för att göra amningen enklare och mer diskret. Jag för min del skulle aldrig drömma om att sitta med bröstet ute offentligt om jag någon gång skulle bli mamma. Så innan du klagar på oss som ogillar barn kanske du ska tänka efter på ordet diskriminering och dess innebörd…
Så om du just satt dig på ett fik för att ta en fika med en vän, och din bebis blir hungrig, då lämnar du kaffet och kakan och traskar iväg för att hitta ett amningsrum? Hoppsan, det fanns inget amningsrum då skyndar vi hem med gallskrikande unge? Alla bebisar kan inte amma med en sjal över huvudet så då gissar jag att det blir din utväg om det skulle vara så? En tankeställare bara.
Fast sjalen var väl till att hänga över huvudet på såna som Annika så de inte får en skymt av bröst eller bebis? 😉
Den dagen du blir mamma hoppas jag då innerligt att du får ett sådant ovanligt barn som ÄLSKAR att ligga under en filt eller sjal när hen äter. Har hört att de finns, även om jag själv aldrig träffat någon. Stannar du hemma till barnet är tillräckligt stort för burkmat annars, eller?
Är student och har aldrig flugit längre än åtta timmar, min familj har inte direkt haft råd med sådana resor. Jag tror inte att ni som kan resa på det här sättet förstår hur priviligierade ni är, och då klaga över ett barn du ändå inte behöver hänga med längre än ett dygn typ…?
Men säg till en flygvärdinna, föräldern, eller barnet själv om det nu råkar vara så pass gammalt, eller plugga igen öronen förslagsvis.
Jag själv kan inte be flera hundra passagerare att anpassa sig till min fobi, jag har problem att kissa där det är mycket folk. Vilket gör att jag tvingats hålla mig i ett dygn ibland. Men det är fortfarande MITT problem och inget jag kan skylla någon annan för.
En sak som också är väldigt irriterande är föräldrar som tycker att man inte förstår någonting om barn för att man inte har dem. Det finns de som väljer att inte skaffa barn, inte för att de hatar barn, utan för att de helt enkelt inte vill ha några barn. Det verkar vara världens mest provocerande ställningstagande i det här samhället. Jag förstår att även barn måste få finnas till i samhället, men jag tycker inte att det är rimligt att de får störa precis hur mycket som helst. Det är en jäkla skillnad på ett ledset barn och på barn som lever rövare och där föräldrarna skiter i det. Jag förstår att det är stressande för föräldrarna när barnen skriker så därför förstår jag inte hur det kan vara så hemskt att barnfamiljer får en egen avdelning på exempelvis tåget. Där behöver ingen bli stressad och barnen kan leka fritt. Skrikande barn går väl an om man åker någon gång ibland, men när man ska pendla 26 mil om dagen och efter tio timmars jobb omges av skrikande barn varje dag då blir det ohållbart i längden. Barn måste få synas och höras och finnas till, men det är inte rimligt att de alltid ska styra tillvaron för hela sin omgivning och det måste föräldrar förstå. Jag hade till exempel problem när vi ville ha barnfritt på VÅRT bröllop, som vi hade betalat för, när föräldrar blev sura över att vi inte ville ha barnkalas med 20 ungar mellan 2 och 6 år (Spädbarnen var naturligtvis med).
Jag garanterar att du inte har en aning om hur det är att vara förälder om du inte har barn!
Om det var enkelt att fâ en tvââring att sitta still och vara tyst i flera timmar skulle inga barn skrika eller busa.
Tycker att du ska prova själv först? Om du redan vet hur man gör fâr du gärna berätta det för mig.
Jag har ett lugnt barn och ungefär varannan av vâra resor slutar med kaos pâ ett eller annat sätt. Vi undviker att resa och tar oftast bilen eller stannar hemma, men vâr släkt bor i ett annat land och de skulle bli ledsna om vi aldrig träffades.
Nä, men se, en förälder som säger åt någon utan barn att de inte vet hur det är att ha barn. That’s a first! Ärligt talat skiter jag i hur det är att ha barn. Har du skaffat dem får du lösa det! Det jag förväntar mig är att föräldrar inser att deras barn inte är jordens medelpunkt och får bete sig precis hur jävla illa som helst hela tiden. Det finns tillfällen och platser som inte lämpar sig för skrik och gap och spring och det måste man som förälder inse, eftersom barnen inte är kapabla att göra det. Bara för att man själv valt att skaffa barn och det är jobbigt har man ingen rätt att ösa sin skit över människor utan barn för att föräldrabitterheten gör att man vill att alla ska ha det lika jävligt. Jag vet ta mig tusan inga som har så mycket rättigheter som småbarnsföräldrar och heller inga som gnäller så mycket.
Det handlar inte om att man som förälder inte menar att man inte förstår om man inte har barn. Men vad som kan se ut som en förälder som inte bryr sig är kanske en förälder som gjort allt i sin makt. Det handlar om att vara försiktig om att döma. Och tro mig, ingen småbarnsförälder skulle vara lyckligare om det fanns barnvagnar på tågen men det finns inte. Däremot finns det ofta tysta avdelningar där barn inte sitter. Varför inte bara boka det i så fall.
I ditt fall kanske det inte handlar om det, men i många fall handlar det precis om det. ”Du kommer att förstå när du själv får barn.”. Precis som att alla kommer att få barn. Det kan säkert vara så att många föräldrar har försökt allt. Jag vet att det ibland inte finns något att göra, men ibland är det bara lite väl uppenbart att föräldrarna skiter i vad barnen gör. Tidigare fanns det ”barnvagnar” på tågen och jag är av åsikten att de borde återinföras. Jag är alltså inte, märk väl, av åsikten att barn inte ska kunna åka tåg. Jag anser bara att det finns möjligheter att underlätta för alla och att de borde tas, men det finns många som inte vill ha exempelvis separata ”barnvagnar”, eftersom de anser att barn ska få vara barn och vara det överallt och hela tiden. Jag har flera småbarnsföräldrar i min omgivning som har blivit förnärmade när jag har nämnt detta om ”barnvagnar”. Tysta avdelningar är ju underbara, men på tåg där man inte bokar plats, utan sätter sig där det är ledigt, finns det inga sådana avdelningar.
Jag är en av dem som alla arga mammor här inne anse skulle klassificera som ”barn-hatare” och som gärna betalt extra för en skrik och spring-fri avdelning på många platser jag besöker.
Jag vill bara förtydliga att jag älskar barn, och det är inte era barn jag stör mig på utan ER ilska jag-har-minsann-rätt-att-…- mammor. Ni som låter era barn härja vilt för att de, som ngn uttryckte det, inte är soldater.
På min senaste flygning, en charter till Turkiet (jag borde förstås undvika sådana resor helt, jag borde ju förstå att det finns barn där) härjade (sprang, lekte, kastade saker) barn, allt mellan 2-12 år runt i hela planet. Folk som stod i toalettkö fick snällt flytta sig till utrymmen som inte fanns och flygvärdinnor fick backa, köra fram, vänta om vartannat för att inte inkräkta på barnens lekområde. Föräldrarna såg man inte en skymt av. De tyckte väl att det var skönt att barnen underhöll sig på annat håll. Detta var en flygning på 2,5h. Kan man inte förmå sitt barn som inte längre är bebis att sitta på sin plats större delen av resan, eller iaf säga till det när de är i vägen för flygvärdinnor eller stör andra passagerare?
Vågar ni inte säga till era barn? Tror ni att de får men för livet om ni sätter gränser?
Jag läste någonstans (kanske var det här) att förr så gjorde barn allt för att deras föräldrar ska älska dem, idag är det föräldrarna som gör allt för att deras barn ska älska dem. True Story!
Så nej, jag är inte en av dem som blänger på er som låter er styras av era barn. Jag tycker snarare synd om era barn som kommer få det svårt senare i livet när någon annan måste sätta gränser för dem, tex i skolan där jag hoppas att sånt här beteende inte accepteras.
Håller med! Vi flyttade nyligen tillbaka till Sverige från USA och det var en så trist kulturchock att se hur vi ser ner på barn här hemma. Vi har en högst charmig 4-åring och jag var van vid leenden och idel glada medpassagerare på bussar, tåg och flyg. Man kan säga mycket negativt om amerikaner men detta ”barnförakt” jag upplevt här i Sverige såg jag inte där.
Här är det som om man bara är i vägen om man tar sig runt med ett barn. På bussen är man jobbig när man kommer med barnvagn, ingen ställer sig upp och låter barnet sitta på den skakiga tunnelbanan och INGA leenden någonstans. Vilken sur attityd överallt!
Rädslan för hur barn betraktas i Sverige är absolut en av anledningarna till att jag inte skulle flytta hem till sverige! Bor i Italien och har en trearing och en sjumanaders bebis och trots de svarigheter manniskor genomgar har, med hog arbetsloshet och ekonomisk kris och you name it, har jag aldrig mott annat an tolerans och vanlighet. Ibland har jag kanslan av att man generellt har det for jaklans bra i sverige, allt ska ga sa smidigt och latt, att minsta hinder eller storningsmoment far enorma proportioner.
Jag är en sån där som ”inte gillar barn”. Vill inte ha några egna och gillade inte ens barn när jag var barn själv, ville bara hänga med pensionärer då. Det betyder dock inte att jag agerar ut eller visar det, oftast. Och jag tycker att det är självklart att barn ska få ammas offentligt och inte stanna hemma. Har inga problem med amning, eller mammor och barn, bara ljud och mycket rörelser (oftast barn). Går inte runt och ”koketterar” om att jag inte gillar barn, men jag undviker aktivt situationer och tillfällen där barn kommer närvara och de som känner mig vet.
För mig som ljudkänslig och NPF är barn faktiskt skitjobbiga. ”Inte alla barn” och inte alltid såklart, men ofta. Min ovilja handlar inte om att det är just barn, utan om att barn låter både högt och mycket, rör sig mycket och ”är överallt”, inklusive min privata sfär. Jag tycker att det är extremt obehagligt med människor som kommer för nära och är påstridiga öht, men nästan alltid är det barn som gör detta. Jag vet att barn inte ”förstår såna sociala koder” och det kan man inte förvänta sig heller, men det är otroligt ångestframkallande för mig, och blir ännu jobbigare då jag själv inte har förmåga att interagera med barn.
Jag klarar heller inte av mycket/höga ljud och rörelser i någon högre utsträckning. Kan helt seriöst börja gråta av för mycket intryck och mental påfrestning när jag rör mig i det offentliga rummet, och bli så uppstressad och slutkörd att jag inte klarar av att göra något mer resten av dagen.
Det här är ju såklart väldigt handikappande och jag undviker redan de flesta såna här situationer idag, i den utsräckning det går. Kan inte gå och handla på stan (9 ggr av 10 får jag gå hem efter en kvart), byter buss och väntar på nästa om det kliver på ex. en skolklass, fikar eller äter aldrig ute (om jag inte hittar ett typ tomt café, haha). Umgås nästan aldrig med mina föräldrar längre pga att de skaffat nya bonusfamiljer med otroligt vilda och högljudda barn (dessutom bortskämda och kaxiga i det fallet) osv…
Sluta förutsätt att alla som ”ogillar barn” gör det av ren ovilja, eller att alla KAN anpassa sig efter barn och deras behov. Såna som jag är redan uteslutna från att kunna ta del av samhället i stort och det finns inga anpassningar (vilket jag väl heller inte tycker vore rimligt), men om jag ska resa vill jag jättegärna ha möjligheten att slippa vistas kring barn, det skulle minska risken att bli ett vrak och faktiskt kunna slappna av, avsevärt. Vet inte riktigt vad jag kan göra mer än jag redan gör, är ju i princip redan förpassad till att stanna hemma. Bosätta mig i vildmarken eller valfri nedlagd grotta pga mina funktionshinder, antar jag?
Precis, Claras inlägg skriker funkofobi-varning. Även som migräniker är höga ljud ofta en trigger.
Jag har barn och jag tycker att barnfria flyg vore toppen. Jag tycker om barn men blir ofta väldigt irriterad på barns föräldrar och deras brist på koll på barnet. De skiter helt ärligt i att se tlll att alla trivs på ett flyg. Har bott utomlands i 4 år och flugit otaliga långflyg, och VET att man kan göra mycket för att ens barn inte ska freaka/störa etc. Många föräldrar vet inte, eller orkar inte. De låter barnet gnälla medans de själva sitter och kollar på iPad, har inte med några leksaker, har ett otåligt barn i knäet som vill upp och gå, men se det orkar inte pappan så då hålls det fast i knät istället. Man har all rätt att irritera sig på idiotföräldrar. Och det finns MÅNGA. Sen håller jag med om att barn- och mammafientligheten i Sverige är obscen, för att inte tala om amningsdiskussionen. Ingen kategori av människor har mer rätt till det offentliga rummet än någon annan. Men om folk skulle hålla bättre koll på sina barn tror jag att stämningen skulle bli liiiiiite bättre…
Bra Clara!
Tråkigt att så många inte ser vad problemet handlar om. Visst tycker vi alla om att åka flyg när det är tyst och vilsamt, barnen med, men den attityden som brer ut sig allt mer att barnen är problemet – DET är problemet.
Det finns kulturer där barnen är självklara, där får de vara med överallt och där är de inga problem. Antar att vi helt enkelt inte kommit så långt här i norden helt enkelt. Mina morföräldrar fick inte sitta med vid matbordet som barn och de fick knappast tala om för en vuxen sin åsikt. Och det är inte så många generationer sen, så jag kan ändå se varför förvirring kvarstår i frågan. Men sluta säg att inget problem om attityder mot barn finns!
Jag reste med min äldsta son som var 6 veckor. Det var en resa jag var tvungen till att ta och jag var så nervös innan att han skulle skrika och störa. Vad tror ni? Han skrek så gott som hela resan. En kvinna beklagade sig till andra i vagnen men ingen hakade på henne. Hon bad att få en ny plats av tågvärden ”då hon inte visste att det skulle finnas BARN ombord”. När hon sa det slutade jag skämmas och vara ledsen, jag blev arg. Föddes den kvinnan vuxen? Nej- hon har säkert också gråtit och stört men vuxit upp och glömt samt tappat förstånd.
Jag vet inte vart folk får ifrån att man inte får säga till deras barn? Är man en respektfull människa som accepterar barns närvaro kan man absolut prata, vägleda ”säga till” andras barn. Man kan också prata med föräldrar, som en så rar äldre kvinna gjorde på min tågresa med bebisen. Hon kom och sa ”jag hör hur han skriker, det måste vara jobbigt för dig så kom och fråga mig om du vill ha hjälp. Vad som helst”
Det rörde mig till tårar och lugnade mig.
Ändå stod jag hela resan i utrymmet mellan vagnarna, där man kliver på och av. För att inte störa.
Hade jag kunnat köpa en biljett där barn fick vara barn, hade jag gjort det.
(Tips: vildmarkshotellet på Kolmården är ett hotell där barn får vara barn!)
Bra sagt klara! Flög med min 6 månaders bebis i höstas, flygresan skulle ta 55 minuter. Redan i kön till boarding såg jag hur alla stressade vuxna började blänga. Min son sov hur gott som helst hela vägen så min klump i magen var helt obefogad. Men min oro handlade om andra passagerare & inte min son. Ni som vill ha barnfritt, det finns en billig lösning på detta! SOVMASK & ÖRONPROPPAR! 🙂 ett ganska billigt tips!
Man ska aldrig himla med ögonen. Även en person som inte har egna barn bör veta hur barn fungerar i väldigt tidiga år, kommunikationen sinsemellan är inte alltid den bästa så att säga!
Dock kan jag tycka att barnfria zoner skulle kunna fylla en funktion vid många olika situationer när barnen blir lite äldre. Inte för att barnen är just barn utan mer för att väldigt många barn inte får någon uppfostran hemifrån utan får flyga vind för våg överallt och DÄR kan jag säga att jag har himlat med ögonen vid ett antal tillfällen. När saker sker men ingen reagerar!
Jag tycker också att inställningen till barn samt mammor är kass i samhället. Dock förstår jag inte helt problemet med ett förslag om t.ex tyst avdelning på flyg så länge det är de vuxna utan barn som får betala extra. Egentligen inte konstigare än tyst kupé på tåg. Där tycker jag det är skönt att åka efter jobbet. Och de flesta förstår nog implicit att man inte tar med barn in i en tyst tågkupé.
Varför är det så kontroversiellt förutom att just barn nämns som det ovälkomna ljudet?
Så bra och samtidigt så roligt när du skriver:
”Jag tycker att samhället borde förskonas från vuxna som inte gillar barn. Ärligt talat skulle jag gärna betala extra för att slippa möta dessa människor. Jag skulle vilja ha vuxna-som-ogillar-barn fria flyg. Istället för att hyssja skrikande barn borde vi hyssja suckande vuxna. Och istället för att lägga filtar över ammande barns ansikten borde vi hänga filtar över dessa människors ansikten när de äter ute.” Jag håller med dig!
Jag har inte problem med barn när jag reser så länge de inte sparkar i mitt ryggstöd på en 11 h flygning utan att föräldrarna så mycket som tittar på sitt barn och ber denne sluta, eller som en vän, får upp ett pojkhuvud mellan sina ben under en flygning då han krupit under hennes säte. Barn måste väl också lära sig att respektera andra medpassagerare, eller?
Sen är det otroligt stor skillnad på att ogilla barn och att vilja åka på resa och ha det lugnt och stressfritt…
Fast eftersom resor och flygresor i synnerhet är ett oerhört medwlklassprivilegium som miljontals människor världen över och i Sverige inte har råd med så är det inte heller någon ”rättighet” att få göra det i lugn och ro. Fundera över hur bra du har det istället för att störa dig på andra, tips bara…
Det är sant! Samtidigt som jag kan säga att det är fruktansvärt svårt att bara strunta i att flera barn såå små gallskriker i 2-3 timmar. När jag åker bil med mina barn stannar jag när de skriker, jag skulle inte låta dem skrika i timmavis! Man vill liksom bara trösta dem! Likadant så känner man för föräldrarna som försöker få barnet lugnt. Jag tänker absolut inte vilka idioter! Men jag begriper inte varför?
Jag har inget emot barn som leker eller att det finns äldre barn. Men de där som knappt fyllt ett år!
Men ska jag hårddra det precis som Clara, vilket jag inte alls gillar att göra eller tycker är rätt. För lite realistisk får man faktiskt vara.
Jag själv får dåligt samvete och känner mig egoistisk om jag för min skull gör att barnet skriker bara 10 minuter. Då tycker jag faktiskt att föräldrar som tar med sina småttingar (0-2 år) på ett flyg där de gallskriker antagligen pga obehag eller typ ont i öronen är fruktansvärt egoistiskt!
Hallå det handlar om en solsemester liksom!
För det blir svårt att övertyga mig att man reser på solsemester för barnets skull iaf!
Alla är olika, alla tycker olika, utan att man ska sättas i fack!
Hej!
Jag har själv barn 4 månader och 2 år.
När jag åkte till Kreta innan jag fick barnen så var det fyra barn runt där jag satt på flyget som var ca 1 år gamla. Barnen turades om att skrika nästan hela vägen och allra värst när vi skulle landa, då skrek alla. Jag led med både dem och deras föräldrar som kämpade med att hålla dem lugna.
Skulle jag i denna stund betala extra för att slippa detta.. Ja tyvärr skulle jag göra det!
Jag tyckte att resan dit var hemsk!
Jag har också svårt att förstå hur det kan vara avkopplande att åka med så små och själv skulle jag aldrig göra det. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag menar inte att jag dömer någon för alla väljer hur de vill göra med sina liv.
Förstår inte varför det är så provocerande att det finns folk som vill resa på en långresa o slippa höra barnskrik, Det handlar ju inte om att barn inte ska få resa utan om en avdelning där det finns bara barn o deras föräldrar, det blir ju en win-win situation, föräldrar slipper bli stressade över att deras ledsna och springsugna barn ska störa o dom som vill ha lugn o ro får det. för självklart måste barn både få höras o synas, man kan inte begära att små barn kan sitta stilla o va tysta så länge!!! Jag kan inte begära att andra ska ha tålamod o lyssna på mina barn som är trötta, gnälliga, rastlösa etc. Jag som mamma skulle också kunna koppla av mer om jag satt i en avdelning med andra som valt just den avdelningen! Så tagga ner lite Clara o inse att det inte handlar om att barn inte får finnas till i samhället.
Word! Jag har också barn och gillar barn, men jag gillar verkligen inte alltid att störas av barn eller gillar när mitt barn stör andra. Båda parter måste sätta sig in i den andras situation och inse att föräldrar ofta gör så jävla gott dom kan, och föräldrar måste inse att alla inte orkar höra på vilda barn hur länge eller ofta som helst! Vi måste båda kunna ge varandra lite jävla utrymme att existera på i lugn och ro. Lika väl som det finns barnanpassade caféer så borde det väl få finnas barnfria caféer exempelvis? Det handlar ju verkligen inte om att stänga ute barn eller en grupp människor någonstans, bara om att vissa grupper ska få en liten frizoon att existera på utan menande blickar.
Klokt sagt!! (JA jag har 3 barn själv).
Nej, där håller jag absolut inte med! Personligen så älskar jag barn, men hade absolut också kunnat betala lite extra för att flyga barnfritt, framför allt på längre sträckor. Jag tycker verkligen det är fel av dig att vända det till att man helt plötsligt ogillar barn! Det var till att ta i. Jag tycker du brukar skriva vettiga saker, men inte här. Barnskrik är stressande, framförallt om man kanske ska flyga i 10 timmar, och det väcker sådana instinkter i en att man bara vill gå fram till barnet, trösta det osv. Men det kan man inte, när det inte är ens egna barn. Och väldigt många gånger ser jag barn skrika och gnälla och föräldrarna gör INGENTING. Jo, det finns sådana föräldrar också. Och det är verkligen frustrerande. ”Herregud människa…ditt barn gråter, gör något!!!!” Där känner man sig maktlös och därför är det frustrerande! Ja, iaf….man ogillar inte barn, för att man vill flyga barnfritt. Då borde det vara lika fel att kunna boka hotell for couples, barnfria hotell. Och det är ju inget märkvärdigt. Med tanke på att du når ut till så många människor, så borde du akta dig lite för vilka ord du väljer. Och du är tyvärr inte bättre i ditt inlägg, där du dissar andra som inte har barn och där människor himlar med ögonen! Håller med Maria nedan!
Nej, alla som skulle uppskatta barnfria flyg är INTE barnhatare som ogillar allt med barn och hatar offentlig amning!! Jag har inga egna men har ALDRIG blängt åt ett barn som skriker i mataffären, eller äcklats av en ammande kvinna, eller tyckt att barn borde utrotas eller hållas hemma i 18 år. MEN det finns tillfällen när man kanske gärna betalar en extra slant för att få lugn och ro, tex på ett flyg eller ett hotell. Hur kan det vara så provocerande för föräldrar (mammor verkar det mest som)?! Min semester skulle helt klart bli trevligare om jag kunde gå ner till hotellpoolen och simma några längder i lugn och ro, utan att bli nedskvätt, få en badboll i huvudet och ett hoppande barn på smalbenet. En dag kanske jag är mamma till ett av de badbollskastande barnen men fram till den dan tycker jag att det vore fint med valmöjligheter.
Mycket bra skrivet!
http://hannafialotta.blogg.se
Jag älskar dig, så himla bra skrivet! Skrattade högt åt slutklämmen, känns som det ultimata stället för folk som ogillar barn så mycket.
Jag undrar hur dessa människor tänker att det fungerar med socialisering och hur barn lär sig bete sig på korrekt sätt i framtiden. Ska vi stänga in dem tills de är typ 15-18 år och då får de börja leva i den riktiga världen och då kommer de säkert att vara bra människor….
Det är det som är så härligt med att bo i Malaysia och Asien. Här är barnen helt självklara som en del av familjen och samhället. Barnen är alltid med på de aktiviteter som sker runtomkring familjen. De är med på jobbet, de är med ut på restauranger och äter flera gånger i veckan, de är med och reser, och om det är bröllop eller begravningar eller liknande ceremonier så finns det inte en chans att barnen lämnas hemma och enbart föräldrarna går. Självklart att barnen ska med! Det som är lustigt är att jag aldrig ens märker av dessa barn som ständigt är omkring en, för det är nästan som att när alla tycker att det är en självklarhet med barn så slappnar alla med barn av och slipper oroa sig för att ”störa” andra. För det måste ju vara så att barnen känner av oron från föräldrarna och den dåliga kemin runtomkring dem från sura vuxna och därför blir svårare att trösta och lugna om de blir ledsna..
Erika
fikapenang.blogspot.com
Det är väl precis ett sånt läge vi borde uppnå- och inte ännu större polarisering genom dessa barnfria flyg mm. Vilken dröm om barnen hade varit självklara! (Läs gärna min sista mening två gånger, ni som ”inte ser problemen”)
Tack för att du sätter ord på det här! DU ÄR BÄST!
Alltså jag tycker så mycket om dig!
Åh. Det har kliat i fingrarna på mig sedan jag läste Cissis text tidigare idag. Jag är 23 och har 0 barn bör kanske nämnas först. Jag jobbade i en tygaffär (skroten för er som känner till den, dvs ullared för tygintresserade) mellan 15-20 års ålder och nu varvar jag restaurangjobb med studier sedan tre år. Min poäng är att jag har ganska stor erfarenhet av service-yrken för min ålder. Under de här åren har det slagit mig gång på gång på gång att det aldrig är barn eller ungdomar som gör mitt liv jobbigt. ALDRIG. Det klart att det kan kännas lite övermäktigt ibland när det är ett skrikande barn i ens närhet, MEN, de som på riktigt gör mig ledsen är alltid folk som är 60+. Som är spydiga och otrevliga och aldrig någonsin är nöjda, hur mycket en än anstränger sig för att vara dem till lags. Samma sak till vardags. Det är aldrig barn eller ungdomar som tränger sig före i kön eller skäller ut en utan anledning. Det är alltid äldre. ALLTID. Tänkte till exempel på ett inlägg knivlisa skrev för ett tag sedan om att en man hade hyssjat henne när hon försökte söva sitt barn på ett långflyg till thailand. Vem gör ens det?! Ingen vill väl att ens barn ska skrika ögonen ur sig under en långflygning? Det klart att föräldrar gör så himla gott de kan? Ser att många för fram argumentet att de har sett hur föräldrar skiter i sina barn på caféer och låter dem leva rövare. Då undrar jag var i hela helvetet människosynen tog vägen. Tror ni på riktigt att folk vill att deras barn stör andra? En får väl ändå utgå från att folk gör sitt bästa? Och om det inte går så kanske de ändå förtjänar att dricka en kaffe på stan? Jag tar i alla fall 100 gånger av 100 en gapig unge framför en elak 60åring.
Jag är snart 70 och håller absolut med dig, men jag kan också ifrågasätta att man tar med spädbarn på långflygning och att man ofta ser mammor med månadsgamla spädbarn i stora varuhus t ex Ullared. Man ska inte utsätta sina bebisar för sådana påfrestningar. Kanske man ska inse att det inte går att göra precis allt som man gjorde innan man fick barn, åtminstone inte de första åren. När barnen inte ammas kanske man kan skaffa barnvakt ibland. Annars tycker jag att barn är det bästa som finns, även tonåringar i inte alltför stora klungor, haha.
Om du aldrig har sett föräldrar låta sina barn härja fritt på caféer och liknande, så kanske du kan tipsa om var du går och fikar. Jag har nämligen varit på alltför många sådana ställen, barnen härjar rundor, hoppar, skriker, leker tafatt (inomhus), föräldrarna sitter och fikar med en kompis. Det finns inte mycket som är mer provocerande.
Inser att jag nu gjorde en annan vi-och-domgrej nu och var taskig mot folk som är över 60. Bara för att vara tydlig, så menar jag bara att jag aldrig har blivit ledsen av hur ett barn har betett sig, men att vuxna människor har fått mig att gråta vid minst 20 tillfällen. Och att vara elak mot en medmänniska är i min bok alltid värre än att vara lite jobbig.
Man får ju bara hoppas att dessa barn-ogillare hinner träna hundar, eller varför inte programmera robotar, till den dag de blir gamla och behöver vård och omsorg. Vid det laget har ju de förhatliga ungarna vuxit upp till att bära samhället – duger deras expertis, skattepengar, vårdande händer då?
Tyvärr får vi ingen ny generation om det inte finns barn. Och vi får sannerligen inte en medkännande, omhändertagande och empatisk ny generation om föredömena/vuxenvärlden inte lär barnen dessa egenskaper.
”It takes a village to raise a child”skrev någon. Exakt. Så börja ta ansvar för att de barn du möter lär sig hur människor beter sig mot varandra. Barn gör som bekant inte vad man säger utan vad man gör. Vill vi ha en generation med vackra hjärtan som tar över efter oss duger det inte att mobba dem medan de formas!
Japp, automations-ingenjör har jag utbildat mig till! Och så har jag jobbat extra i hemtjänsten och sett att det inte är de med barn som är minst ensamma…
Personligen ser jag gärna ett öppnare Sverige där vi inte bara tittar inom våra gränser på hur arbetskraften ska räcka till om barnafödandet minskar. I invandring finns en stor arbetskraft. Världen som helhet behöver in befolkas mer! Och ärligt talat, skaffar NÅGON barn för att ”det måste finnas en ny generation som ska bära samhället”?
Ang. ”It takes a village to raise a child” och att vi alla ska börja ta ansvar för de barn vi möter – har du provat att säga till någon annans barn, eller försöka avleda ett skrikande barn ute? Det bemöts INTE med hurrarop och tacksamhet från föräldrar särskilt ofta..
Jag lyssnar mycket hellre på en skrikande unge än vuxna som hyssjar och suckar åt ungen. Visst, jag gillar inte barn på det viset att jag inte vill ha några, men att önska barnfria zoner är att gå helt för långt. Älskar dig Clara som ryter ifrån!
Jag. Älskar. Dig.
Det är få saker man som kvinna kan säga som är så provocerande som att man inte vill ha barn, eller ens tycker att barn är speciellt roliga. Ett av mina problem med barn är just att de är barn och att deras beteende inte går att göra något åt. Om en vuxen gallskriker kan jag i vänlig ton be hen dämpa sig. Självklart kan man inte säga sådant till ett barn. Och sitter man på en 12h-flygning kan man inte gör annat än bita ihop. Synd om barnet vars föräldrar inte har vett på att förstå vart det passar för barn att följa med och inte. Nä, istället ska man leva precis som innan barn och släpa dem med sig över allt oavsett om det är bra för barnen eller inte. Och ett effektivt sätt att slippa oss som inte är så förtjusta i barn är att boka barnvänliga aktiviteter – vi håller oss borta så gott vi kan.
Helt rätt! Tycker inte heller om att höra skrik och gap från ungar överallt. Deras föräldrar borde veta att visa respekt för andra som inte tycker lika mycket om barn som de själva gör. Man måste inte tycka om barn. Jag gör det inte. Och var och en har rätt till att tycka som dom gör! Att det sedan inte förstås eller accepteras av vissa ändrar inte faktum.
Alltså, Clara… Jag älskar dig! Du är bäst!
SÅ jäkla bra! Har ALDRIG varit så slut som när vi flög till Schweiz med vår treåring i somras… Han skrek och var ledsen HELA vägen – det var galet jobbigt! Men inte mest pga honom utan för vad alla tyckte och tänkte 🙁
Tänk då vad smidigt det varit om de som störde sig på skriken (vilket jag inte heller tycker är konstigt att man gör, föräldrar vänjer sig vid en högljudd vardag men för många av oss ovana kan det kännas som att huvudet ska trilla av när barn låter som mest) kunnat valt ett annat, barnfritt, flyg? De hade sluppit ditt barns skrik, du hade sluppit deras tyckande och tänkande.
På pricken!
Det som stör mig är att det finns många förädlar som uppfostrar dåligt eller inte bryr sig, det är DÅ man irriterar sig. Det är inte barnens fel. Sedan kanske man som utomstående säger något och då blir det kalabalik. Finns ju ordspråket ”it takes a village to raise a child”, ja det håller jag med om, får jag barn så vill jag att andra vuxna också säger till om hen gör något dumt, mot en vuxen, är ohyfsad eller mot ett annat barn. Kanske sparkar sätet på flygplanet… uppfostra ditt barn att sådant är ohyfsat. Säger inte att det aldrig kommer hända även om man uppfostrar ordentligt, men känns som att det faktiskt ofta beror på uppfostran att barn är ”vilda”, skriker och generellt beter sig ohyfsat (finns gränser faktiskt, annars kan ju DE leva i vildmarken?!) Tycker bra uppfostran är bra för barnet, då lär de sig respektera andra, och då lär de sig gränser.
Alex. Du verkar gilla ordspråk, har du hört ”När man är ute på djupt vatten är det klokt att hålla munnen stängd”?
Barnuppfostran handlar inte om att skapa små soldater som beter sig korrekt i alla lägen. Det handlar om att lära barnet att tänka själv, att visa kärlek och respekt. Att kunna visa känslor och att förstå andras. Och visst måste vi vuxna sätta gränser, barn ska kanske inte få fara omkring hursomhelst, men jag är rätt säker på att det inte är det Clara menar.
När du har stått i en aslång kassakö med en trött och ilsken tvååring, som kastar sig hämningslöst på golvet, trots att du ”satt gränser” så kommer du eventuellt att förstå… Då kanske du förstår att barn inte är soldater, barn är barn och det ligger i deras natur att göra lite som de vill ibland…OAVSETT uppfostran.
Det vore så mycket bättre med en hjälpande hand och ett vänligt leende än en spydig kommentar eller en sur blick.
Vilken spydig kommentar.
Jag tror att många medmänniskor faktiskt förstår situationen med ilska barn i kassakön, man måste handla, man står i kön, man är på väg ut. Som jag skrev säger jag inte att det aldrig kommer hända att man inte kan göra något.
Vad som är störande är som många redan har skrivit, alla dessa föräldrar som skiter i att barnen springer runt och härjar, helt enkelt inte har någon disciplin alls. De KAN eller VILL inte hålla koll på ungen, därmed visar de ingen respekt för omgivningnen och vad lär sig barnet? Att de får göra vad de vill. Jätte dåligt för barnet i framtiden, hur ska hen kunna hantera medmänniskor med respekt när hen lär sig att det är okej att bete sig hur som helst?
Om barn blir uppfostrade och lär sig respekt från föräldrarna i tidig ålder kan de vara sig själva för då förstår de att lyssna på när någon säger till. Det är inte okej, tycker jag, att barn får bete sig som galningar överallt.
Känns som att många drar ”scientologin metoden” med sina barn, i stilen ”barn är också en människa, dom får göra sina egna val,” men tex. från Barnpsykologen Vicki Panaccione:
– En femåring är inte utvecklad som en vuxen. Hon kan inte förväntas ha förmågan att resonera, fatta beslut och ha moraliskt omdöme.
Finns inget värre än att se hur barn blir uppfostrade till borstkämda individer för de fick göra som de vill, som skriker och slåss med föräldrarna, inte lyssnar, blir tykna tonåringar som inte tar åt sig i skolan, för de aldrig lärde sig att respektera andra. Jätte tråkigt.
Håller helt med Alex!
Håller med Alex
Överhuvudtaget så kan vi väl dela in samhället i olika zoner där vissa personer inte får vara? Känns som ett sympatiskt och utvecklande koncept, man kan aldrig få för mycket ”Vi och Dom”-känsla….
Elin
mellanskogochgard.blogspot.se