Efter det här inlägget blossade en hetsig diskussion upp i kommentarsfältet. Några blev kränkta för att de trodde att jag sa att alla som inte delade min åsikt kan fara åt helvete. Det sa jag inte. Jag sa att alla som inte vill behöva samsas om samhället med barn kan vistas där det inte finns några barn. Och så gav jag några förslag på sådana barn-ovänliga ställen. Raljant i överkant må hända.
Men precis som det inte är ok att generalisera kring grupper i samhället och säga att man ogillar romer eller bögar är det inte ok att säga att man ogillar barn. Och dessutom också förespråka att det ska finna platser där de inte ska vara tillåtna bara för att man själv stör sig på dem. För vems preferenser och fördomar ska vi då börja ta hänsyn till? Om någon stör sig på en funktionshindrad som pratar högt på bussen – ska hen då kunna betala för att slippa sitta bredvid funktionshindrade? Eftersom de kan tänkas prata högt?
Någon skrev att barn precis som hundar är sina ägares ansvar. Det är en inställning som gör mig mörkrädd. Barn är allas ansvar. Det handlar om att barn ska bli vuxna medborgare en dag och de kommer att ta hand om oss när vi blir gamla. Så att uppfostra barn till empatiska, fungerande vuxna är något som ligger i allas intresse. Det är inte ett ansvar man inte kan frånsäga sig bara för att man inte själv gillar eller har barn. Och nej självklart kan inte barn få bete sig hur som helst. Men hur ska de lära sig hur man beter sig om de förvisas från vuxna sammanhang? Och varför reagerar många vuxna som stör sig på barn själva så omoget i sådana situationer?
I mitt blogginlägg använde jag precis samma argumentation som folk som stör sig på barn använder. Men jag vände den mot vuxna istället. Som förväntat blev många arga eftersom det aldrig är roligt att bli utsatt för generaliseringar och diskriminering. Det tycker inte heller barn – vilket texten handlade om men många ändå missade.
Jag har inget emot tysta kupéer eller zoner på flygplan. Skillnaden är att jag och min stillsamma son är välkomna i dessa zoner eftersom att vi är just stillsamma. Men en barnfri zon kan vi förbjudas ifrån – trots att det finns många vuxna som beter sig betydligt olämpligare än barn. Och även om jag själv föredrar det lite tyst och stillsamt när jag reser – vem har sagt att just min uppfattning om vad som är lagom stillsamt är den rätta?
118 svar
”Barn är allas ansvar”.. Snacka om att vara uppe i skyn! *asgarv*
Sjukt att man ska behöva upplysa föräldrar att det är deras eget ansvar att uppfostran sina ungar tills dom klarar sig själva. .
Slappheten har verkligen ingen gräns, det på riktigt gör en verkligen mörkrädd, och samtidigt behöver man inte längre undra varför många ungar tillåts bete sig som dom gör Hahaha!!Det är för att >>Du<lilla barnfria läsare< SKALL ta itu med deras unge!! FATTAR DU VÄLL???Se så, stå inte bara där och i matkön och slappa när du har en barnfamilj bredvid dig, TA DITT ANSVAR OCH SE TILL ATT FRÄMLINGENS UNGE KAN BETE SIG!
Kom hem från en charterresa igår. Visst var det några barn som var lite väl högljudda ibland. MEN jag betalar hellre för att slippa alla otroligt dryga 65+are som utgjorde 90% av resenärerna på denna flight. Detta är människor som är födda på 30 och 40-talet vi talar om.. men maken till ohyfsade människor. Några otrevliga beteenden många äldre på denna resa uppvisade: Hostade på allt och alla, trängde sig före oss i kön (hej åldersdiskriminering!), gapade om oväsentligheter i flera timmar, långsamma i på och avstigning, körde bak sina säten med full kraft i våra knän utan besvär. Det var lite som att ha ett gäng riktigt besvärliga barn runt sig, i vuxna kroppar. Barn kan en ju alltid intala sig att det går över med tiden med vettiga föräldrar… men vuxna som beter sig sådär. FY!
Sen alla som avskyr barn har ställen där inga barn finns: krogen. Där finns istället massa vuxna människor som beter sig svinaktigt. Kom igen det kan bli kul!
Hej.
Blir lite ledsen av att läsa i kommentarsfältet.
JAG FÖRSTÅR VAD DU MENAR CLARA ! Och jag tycker inte att det är ett dugg svårt att fatta. Det här med genraliseringsbiten verkar vara svårt för folk att greppa. Bra exempel det där med funtionsnedsatta / bögar whatever. Det är ungefär som att säga att invandrare begår alla brott i Sverige ; fast det är inte så. Det är MÄN som begår de allra flesta våldtäkterna i sverige, och därför kan vi inte sätta alla män i en bur. > Ungar är en stor grupp av samhället och bara för att vissa ungar kan vara högljudda eller störande på ett eller annat sätt enligt vissa, kan man inte generalisera kring gruppen BARN. FN:s barnkonvention är löjligt underskattad, och sorglig på ett sätt. Väldigt grundläggande rättigheter står med i den, och folk i detta kommentarsfält tycks inte riktigt vilja ge barn vissa av de rättigheterna. Hemskt.
Den här grejen jag stört mig på länge ; folk som, när de stör sig på något, inte kan flytta på sig utan måste hävda sin rätt att det de stör sig på ska flytta på sig. Vem tror de att de är ?!
Men jag gillar barn, har inget emot att de är t ex högljudda iaffären för de inte fick saken de ville ha,applåd till den ansvarige vuxna som vågade säga nej och stå på sig och inte gav sig trots barnets oljud och andra vuxnas blickar. Det kallas att uppfostra sina barn och det är underbart. Men jag jobbar som förskolelärare så jag äter minst två måltider med barn varje vardag, jag vet att en måltid kan ske i lugn och ro ”trots” barnen. Vi åt t ex julbord på jobbet med 30 barn mellan 1 till 6 år, 11 vuxna och det var inte stressigt, barnen stod i kö och betedde sig oftast mer civiliserat än vuxna vid liknande tillställningar. Därför irriterar det mig när jag som privatperson sitter i en restaurang och ett eller två barn springer runt borden, skriker, går runt och pratar med allt och alla och en eller de två ansvariga vuxna antingen fortsätter äta eller grälar/ropar på barnen utan att något annat händer att de stör än mer… Det är inte uppfostran, det är ö uppfostran! Men det säger vi ofta på jobbet, det är inga problem med 22 barn, men 44 föräldrar däremot!! Och innan ni säger ngt, ja jag har testat säga till både barn och vuxna och vet därför att ”hela samhället” inte får lägga sig i hur barn beter sig, man kan förberedda sig att bli rejält utskälld om man som privatperson lägger sig i hur barn beter sig hur trevligt och pedagogiskt man än uttrycker sig. Så jo på ett sätt kan jag jämföra hundägande mot barn, de speglar sina ägare/föräldrar.
Jag stör mig lite på alla som i den här diskussionen gör sig till talesmän för alla kvinnor utan barn. Man ondgör sig över att Clara skulle predika att en kvinna utan barn inte är en riktig kvinna, att människor utan barn inte bidrar till samhället eller på annat sätt är en sämre sorts människor osv. Som kvinna utan barn säger jag: Tala för er själva!
Jag tyckte att det första inlägget var slagfärdigt och ganska dråpligt, och jag håller med Clara i det att det är ohållbart att kräva att andra, eller samhället, skall skapa barnfria zoner för att man själv skall få vara ifred. På sitt eget party bestämmer man själv, men inte på flyget, på sjukhuset eller på restaurangen. Jag flyger en hel del, även många långflygningar, och det är SÅ SÄLLAN jag stöter på barn som stör mig en hel resa. I den mån jag stör mig är det oftare på vuxna som antingen inte kan hålla sig nyktra (vanligt) eller också inte kan låta bli att högljutt ondgöra sig över medresenärer (också vanligt). Jag störs sällan av barn på tåget, barn på stan, barn på Åhléns, barn på restaurang. Och jag vet var man kan köpa öronproppar, om jag behöver.
Det här är inte en diskussion mellan de som har barn och de som inte har barn. Jag betackar mig för att, i egenskap av kvinna utan vare sig barn eller barnönskan, automatiskt antas hata barn ,störa mig på barn och helst vilja vara så långt ifrån alla barn som möjligt. Som sagt, tala för er själva och stå för vad ni tycker utan att låtsas att ni har en armé bakom er.
Word!
Du skriver så fint om att det är allas ansvar att uppfostra våra barn. Men hur ofta är det ok att säga till andras barn om vad de får och inte får göra. det är så känsligt att lägga sig i andras barnuppfostran.
Och vad händer om du ändå säger till? Har du provat? Jag gör det ofta, på lekparker och i offentliga miljöer. Jag har aldrig blivit konfronterad av en arg förälder. En del har kanske tyckt att jag inte ska bry mig, men ingen har någonsin sagt något och jag struntar i om de suckar bakom min rygg.
Jag har aldrig skällt ut ett barn, men jag har många gånger talat om att ”så där är det inte okej att göra, därför att det drabbar en annan person så här”. Oftast förstår och uppskattar barnet det. De är vana att förskolepersonal, lärare och andra berättar, lugnt och metodiskt, om något inte var okej. Ofta är det obetänksamhet, inte illvilja. Jag skulle uppskatta om någon sa till mitt barn om de gjorde något som drabbar någon annan negativt.
Oftast händer detta när ett större barn inte lärt sig att ta hänsyn till ett mindre barn. Vi måste alla värna om de svagare, om alla lär sig det hoppas jag att det en dag blir naturligt att ge upp sitt säte för en äldre, eller gravid person, att inte trängas, stå mitt framför dörrar eller vara allmänt hänsynslös.
Jag vill ha tysta zoner i samhället och jag vill att de tysta zonerna ska respekteras. Jag vill att alla vuxna och barn ska lära sig lagar och vettigt uppförande. Och jag tycker fortfarande inte om barn, oavsett hur de beter sig.
Skulle du vilja utveckla varför du inte tycker om barn? Oavsett hur de beter sig, skriver du. Så du ogillar en stor del av samhällets invånare – bara för att råkar vara under 18 år?
Och dessutom spela ett jävla helgon genom att: ”Åh, de är sorgliga människor, men jag hoppas att allt ordnar sig för dem.” är bara ett enkelt sätt att framstå som genomgod och förstående samtidigt som man omyndigförklarar personerna i fråga. Bloggen borde heta ”Pseudo- kristna Clara”
Hahaha alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I ett annat inlägg kommenterade Clara att de som kritiserar henne är olyckliga och sorgliga människor.
Att omyndigförklara alla som inte håller med en är ju ett jävligt enkelt sätt att att vifta bort dem. Så alla som inte håller med Clara är alltså bara deprimerade, sorgliga och icke framgångsrika personer och sådana kan alltså inte ha något intelligent att säga? Ja, Clara, vi är bara avundsjuka för att du är ett varumärke. Claras brist på bildning och hennes oförmåga att hantera kritik och se ur andra perspektiv blir alltmer tydlig. Människor som omyndigförklarar alla som inte håller med och dessutom ser ned på dem som inte är ”framgångsrika” enligt ens eget mått och uttalar sig negativt och generaliserar om folk med depression är obehagliga. Clara skrev att många vuxna beter sig som barn. När jag läser hennes kommentarer är jag böjd att hålla med.
BRA CLARA! Intolerans är vad det är. Inga problem att vissa inte vill få egna barn, eller ens umgås med dem, men att i det närmsta behandla dem som smutsiga små apor är precis samma sak som rasism. Verkligen. Och att vissa indignerat protesterar mot att det inte alls är samma sak gör det inte mindre sant. Man måste stå upp för det som är rätt. Jag blir också uppriktigt mörkrädd av ett samhälle där folk vill slippa vissa människokategorier, eller djur för den sakens skull. Jag sitter ofta tyst i sådana diskussioner, där folk nästan verkar vilja skada hundägare som glömt en hundpåse (har folk någonsin hört om den mänskliga faktorn?) eller katter som springer på deras tomt. Vilda diskussioner kan uppstå om hur de ska skada djuren. Som om man har glömt att vi också har bajsat ute en gång i tiden (vissa människor gör det fortfarande), och att alla har vi varit barn, helt utan verklighetsanknytning.
Någonstans i detta converse-uniformerade land som levt på tok för gott och länge utan krig, så att rent ut sagt gamla människor bara bryr sig om sociala medier, har vi glömt att alla de där andra intressena folk satsar på istället för barn finns för att någon annan har skaffat barn. Lägger du hellre tid på dina vänner än skaffar barn? Dina vänner är någons barn. Har du en tillräckligt stor familj utan barn? Grattis, vad kul att andra fick barn du kunde leka med. Har du andra intressen än barn? Din knypplingslärare är någons barn. Tänker du mer på karriären? Alla på ditt företag är någons barn. En gång i tiden har flera föräldrar lagt ner en otrolig möda på att du och alla du känner ska bli goda vuxna. Vi är en del av ett sammanhang. Barn är människor. Och de ska inte behöva delas in i stillsamma eller icke-stillsamma. De är människor, punkt slut. Precis som romer.
Jag har ingenting till övers för SD. De talar inte för mig och det tänker jag fortsätta säga till alla som hör. På samma sätt fattar jag inte vad barn-haters gör inne på en tolerant, kristen, varm och familjevänlig blogg, där jag har funnit en fristad från INTOLERANS. Hitta en kallare, mer cynisk plats där ni kan leka evigt unga. Eller jag vet, starta en egen blogg! Se hur många besökare ni får.
Och Clara, tro mig, vi är många som inte tycker att du behöver be ett dugg om ursäkt, benämna ditt barn med stillsam, eller säga att du tog i. Du har rätt. Och det är DIN blogg.
så att man bidrar till samhället på riktigt först när man fått barn? först då har man verkligen gjort något, för att utan barn kommer vi alla försvinna? grattis till de som inte kan få några, aldrig hittar den rätta att få dem med. ni blir aldrig den biten av samhället, den viktigaste, föräldrar.
snällt, trevligt och inkluderande av dig…
Hur kan du tolka in det? Så skriver hon verkligen inte. Läs om! Speciellt tredje meningen.
Så klockrent skrivet!
När Bertil var liten och du vart ute på promenad, var det någon som tyckte att Bertil hade för lite kläder på sig. ”Det avgör jag” skrev du på bloggen att du sa och att detta var en fras du övade på när människor uttryckte åsikter om dina barn/din barnuppfostran/din mammaroll. Har du utvecklats sedan dess och bytt åsikt? För att uttrycka att ”it takes a village…” samtidigt som man tränar på att skaka av sig de människor som sedan är denna ”village”, låter som en något konstigt kombination?
Jag är seriös nyfiken på min fråga och tankegång 🙂
Oj vad högljudda alla som blivit kränkta av barn i offentliga rummet är. Att man inte själv hör hur knasigt det låter. Att man ska kunna välja bort barn i offentliga rum, eller anse det vara okej att helt enkelt ”inte gilla barn”. Det må vara obekvämt rent fysiskt att ta sig runt i många av våra europeiska storstäder, eller övriga världen för all del, jämfört med här. Men rent själsligt är det en lisa för en småbarnsfamilj, för man möts av att barn är välkomna överallt i de flesta andra länder. Inga konstigheter. Barn som vuxna. Här möts man av sura blickar och suckar bara man har äntrat med första hjulet på bussen, även om barnen sover sött. Det är så otroligt trist. Clara har rätt, även ni som ”inte gillar barn” är faktiskt beroende av att andra sätter barn till världen. Vem skulle annars jobba när ni vill gå i pension? Ta hand om er när ni är sjuka? Vårda er när ni är gamla?
Barn är och ska vara en naturlig del i vårt samhälle, deal with it.
Det är väl ingen som argumenterar här för att barn inte ska få finnas i vårt samhälle. Däremot är det en hel del som funderar på varför just barnens (eller är det föräldrarna till barnen?) behov av att få vara med överallt och helt obegränsat (även i icke barnanpassade miljöer) ska gå före andra gruppers eventuella behov av vila, rekreation, tystnad.
Eller varför det har blivit så svårt att diskutera barns eventuella anpassning till det vuxna kollektivets regler och strukturer. Och behovet av att fostra barn till hänsynsfulla individer. För ibland går det inte att ”barn ska få vara barn” till 100 % överallt.
Jag har ett lysande exempel. Jag bor på Gotland och måste således åka färja för att ta mig till fastlandet. På denna färja ska många olika individer samsas: barn, vuxna, hundar, bebisar, ungdomar m.fl. Det finns en restaurang som ligger mitt i båten, helt öppet, och som alla måste passera som vill gå till någon av vilstolssalongerna eller till affären. I restaurangområdet står bord och stolar uppställda och mellan dessa är det som gångar där barn gillar att springa. I samma gångar ska restauranggästerna också gå med sina matbrickor med varm mat, kaffe etc för att kunna ta sig till sina bord.
Jag iakttar på varje resa dessa springande, stojande barn och förundras över att så pass många föräldrar inte tycks göra ens en liten ansträngning att säga till sina barn att lugna ner sig eller försöka sysselsätta dem med något.
Så hände för ett år sedan det jag bara väntat på (och som säkert hänt vid andra tillfällen). Ett springande barn sprang rakt in i min syster som bar på en kopp kaffe. Min syster fick det brännheta kaffet över hela sin arm och blev svårt brännskadad, och fick först vänta flera timmar på att komma i land och sedan tillbringa många timmar på akuten. Hon hade fruktansvärt ont under hela sin julvistelse hos oss och det tog lång tid för armen att läka.
Jag har verkligen inget emot barn generellt, men jag vänder mig emot att man inte ska kunna förvänta sig att också barn ska visa hänsyn, ta det lugnt osv i offentliga miljöer.
Om du läser Claras inlägg och försöker förstå det på riktigt ser du att det hon vänder sig emot inte är att barn ska visa hänsyn till andra (tvärtom säger hon ju att man har rätt att säga åt barn som uppför sig illa).
Jag har också åkt samma färja som du och tycker att fylla är ett betydligt större problem än barn. Varje gång jag åkt ser jag fika vuxna som ofta bättre sig illa åt. Trots det tycker jag att vuxna bör få åka med båten eftersom alla vuxna inte är fulla. Men jag tycker att de som beter sig illa kan gå veta det. Så tänker jag att det är med alla människor och inte specifikt barn. Om det var en fil man som knuffat din syster, hade du då velat stänga av alla vuxna män från färjan, eller är det bara barn som du inte ser som individer?
Jag håller med dig. Det obehagliga är att man just kan tänka sig att utesluta en grupp människor för att slippa bli störd. Inte alls som att t.ex utesluta omyndiga personer från krogen, då man ju gör det för deras skull. Håller även med om att alla barn är allas ansvar- de kan ju inte rå för att de finns och har dålig koll på hur omvärlden fungerar. För någon månad sen stod tre tioåringar och slog sönder ett litet trädgårdsbord utanför vår lägenhet. Jag gick ner till dem och sa bara vänligt att ”om någon annan ser er får ni betala, kul va?”. Dessa tioåringar var ju inga uträknat elaka männiuskor, de saknade bara insikt i att det kan få konsekvenser om de handlar på ett visst sätt. Förstår om man inte kan eller vågar säga så i alla situationer, det skulle antagligen inte jag heller göra om jag kände mig fysiskt hotad eller kanske chockad över något jag nyligen sett eller hört. I många situationer går det dock.
Störtlöjligt och konstruerat att jämföra barn med utsatta grupper i samhället. Du förenklar sammanhangen så att det inte liknar nånting. Det finns ju massor av tillfällen där man väljer bort grupper av människor utan att det räknas som diskriminering.
Olika pris på klippningar för barn/vuxna/pensionärer
Tjejtävlingar
Etc.
Du övertygar endast som någon som vill generera klick och kommentarer.
Störtlöjligt av dig att inte se att dina exempel jämför äpplen med päron. Det är trots allt en viss skillnad mellan att någon bjuder in en viss grupp till något och att någon annan vill exkludera en viss grupp från det offentliga rummet för att man ogillar den.
Heja! Jag håller med dig helt om detta.
Synd att Clara inte väljer att svara på den här typen av kommentarer, där man lite lätt kritiserar hennes svartvita, förenklade världsbild och bristande argumentationsteknik.
Jag tycker att det är fräckt och historielöst utan dess like att på allvar jämföra ”barnförbud” med apartheid och judeförföljelse, som hon gjorde som svar på en kommentar längre ner.
Om man ska driva en tes om att samhället exempelvis är barnfientligt, så borde man kunna göra det ändå, utan att ta till billiga argument som jämförelser med på riktigt utsatta och diskriminerade grupper.
Emn…i Miras exempel har man inte exkluderat någon för att någon tycker att dessa är störiga. Om ni vill göra en nyanserad och relevant invändning mot hennes kommentar kan det vara något att tänka på.
Barnfria hotell då.
Tjejtävlingar är väl ett gränsfall. Jag skulle säga att det beror på att man vill slippa störiga killar (OBS skämt!!)
I vilket fall är ju hela diskussionen dum. Clara vill ju bara starta bråk, det handlar förmodligen i ursprungsundersökningen om störningar i allmänhet och så har man slagit upp barn som störningsobjket i synnerhet.
Jag tror du missförstått problemet med dina exempel. Alla är i grunden positiva och inriktade mot en viss grupp, utom i exemplet barn, där man plötsligt ska befrias från gruppen. Barnfria hotell exkluderar fortfarande gruppen barn istället för att rikta in sig mot någon grupp man specialiserar sig på. Det senare är jävligt mycket mer sympatiskt än det förra tycker jag. Kan du inte se det själv?
Jag tycker tvärtom att det är en intressant diskussion av ett uppenbart problem. Nu är ju jättemånga som reagerar otroligt häftigt på att någon avkräver att ni ska hålla dessa känslor för er själva, snarare än att få slippa barn i det offentliga rummet. Vad tror du är oddsen att de attityderna inte märks av och påverkar småbarnsföräldrar att knappt våga använda allmänna kommunikationer, fika osv pga de reaktioner ni tycker är helt legitima?. Clara hatr två små barn och lever ett offentligt liv. Jag skulle gissa att hon talar av erfarenhet och att denna fråga engagerar henne. Jag tycker att det är småaktigt av dig att låtsas att hon inte ogillar ditt beteende på riktigt (som om det skulle vara otänkbart att någon kunde ta illa upp av att du och andra tycker det är super att ogilla barn som på något sätt stör er) utan bara vill ha trafik till bloggen. Du kan ju tycka att hon har fel, men det blir, för att parafrasera dig, störtlöjligt att bemöta någon med att hon hittat på frågan bara för att jävlas.
Men kära nån, jag har lika många barn i samma ålder som Clara, bor i samma region och är lika gammal som hon.
Det är klart att vissa alltid kommer att tycka att man är ivägen med småbarnen men jag kan ju inte tvinga dem son känner så att inte göra det!!! Och framförallt kommer jag inte med otidigheter mot dem som ju Clata gjort.
JAG ser mitt föräldraskap som en uppgift att få mina fina barn att fungera i samhället och med det kommer att respektera andras åsikter och inte tvinga sig på människor bara för att.
De flesta barn lär sig att vara i möblerade rum och fungera med andra och det är därför det är helt ok att välja bort att umgås med barn som grupp men inte att välja bort en grupp med exv sjukdom eller skada som gör att de inte kommer att lära sig de sociala reglerna.
Det finns inget stigma i att vara liten och alltså ingen diskrimineringsgrund
1. Att du har barn är irrelevant. Det är som att säga att gifta män inte kan vara sexister.
2. Ålder är en diskrimineringsgrund enligt DO. Du går här emot svensk lag, vilket kanske kan intressera dig.
3. Att det är ok att utesluta en grupp för att de flesta av dem kan uppföra sig måste vara det märkligaste skäl för diskriminering jag hört. Gäller det även andra grupper? Kan jag tex nyanlända invandrare från det offentliga rummet eftersom de flesta senare kommer att lära sig uppföra sig mer svenskt? Är det alls upp till dig att avgöra? Och om du själv fattar att de flesta barn INTE beter sig illa, fattar jag inte hur du kan använda det som argument FÖR din tes. Det är ett argument för Claras.
4. Det kommer alltid att finnas människor som ogillar grupper, rasister, sexister, homofober, barnhatare etc. Jag menar dock att de här personerna ska tvingas att avstå från att spy ur sig dessa åsikter eftersom det begränsar andras liv. Att slippa konfronteras med hat är för mig en viktigare rättighet än att få hata ostört.
5. Det är inte att tvinga sig på någon att existera i det offentliga rummet. Ser du det som att du tvingar dig på dina medpassagerare när du åker buss, tex?
Det var du som tillskrev Clara erfarenheter baserat på att hon har barn, jag ville bara påvisa att hennes eventuella (det var du som skrev det) erfarenheter inte är facit. Helt enligt din linje att det är irrelevant huruvida tyckaren i fråga har barn;-)
Ja! Jag vet att ålder är en diskrimineringsgrund, jag ville testa dig och du gick rakt i fällan:
I och med att ålder är en diskrimineringsgrund är förslaget om barnfria flyg inte tillåtet i Sverige. Antagligen är det då heller inte grund för förändringar i samhället som ju Clara befarar. Jag återknyter till min ursprungstes:
Disskussionen är felaktig, den baseras på en fånig artikel som vridits tre varv runt sin axel för att provocera.
Dina fällor är så otroligt märkliga, Mira. För det första är det en sak att påvisa att en person kan ha påverkats av det den personen skriver om, istället för att, som du menar, låtsas som om personen hittar på. Jag menar att det är en rimligare tanke att tro att Clara har upplevt/bryr sig om saken eftersom hon med stor sannolikhet kan ha drabbats av diskriminering via sina barn eller i sin föräldraroll. Oändligt mycket mer troligt än att hon hittar på pseudodebatter för att få läsare till sin redan välbesökta och omtyckta blogg. En annan sak är det att använda sina barn som alibin för alla möjliga konstiga åsikter. Jag vet inte om du ser skillnaden, du har inte varit bäst på sådana distinktioner tidigare i tråden. Jag håller med om att Clara naturligtvis hade kunnat driva sin tes även utan barn, utan att du eller andra för den skull ska behöva spekulera kring eventuella sjaskiga motiv att göra så.
För det andra förstår jag inte tre saker när det gäller din fälla (som luktar ad hoc lång väg). För det första fattar jag inte varför du alls är irriterad om du inte tror att det är på riktigt. För det andra förstår jag inte hur du kan förorda diskriminering om du vet att det inte är tillåtet, för det gör du ovan när du skriver att det är ok att välja bort barn som grupp (det är också en åsikt som andra i den här tråden drivit på fullt allvar, så om du inte tycker så egentligen är det här ett påhitt som kanske inte är helt uppenbart stolligt för alla läsare). För det tredje undrar jag om du tror att diskriminering upphör bara för att en lag instiftas (hur skönt vore inte det), eller om lagen är till för att komma till rätta med diskriminering som existerar. Det är alltså fullt möjligt att införa saker som diskriminerar även om det finns en lag.
Med detta säger jag adjö till diskussionen med dig. Det här senaste inlägget du skrev bevisar att du antingen är ovanligt fånig och hittar på löjliga undanflykter när du hamnar i återvändsgränder i din argumentation, eller att du är ovanligt fånig i din debatteknik när du istället för att säga vad du tycker låtsas som något annat för att lura dem du pratar med. Det kanske är något att se över till framtida diskussioner med andra? Det fick i alla fall mig att döma ut dig som inte värd min tid framöver.
”Ge barn kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek. Så kommer folkvettet av sig självt” – Astrid Lindgren.
Efter att ha läst en del kommentarer så vill jag själv säga något.
Barn föds rena, utan problem, bekymmer eller dåligt uppförande. Får inte barn tillräckligt med kärlek får de stora behov av bekräftelse efter just kärlek. Ett barn som växer upp utan tillräcklig kärlek blir ingen trygg vuxen. Även om barnet får tillräcklig kärlek från sina föräldrar så kommer den lära sig att genom att vara barn, med allt vad det innebär, är inte tillåtet i vissa vuxnas grupper. Barn ser, noterar allt och känner väldigt mycket. Och de är grymt smarta! De har heller inte långt ifrån att placera fel hos sig själva, och inte mindre då de känner sig fel/oönskade för att de är dem. Det kommer ju också göra att de försöker växa upp fortare, för att bli accepterade och omtyckta. Barn vill inget annat än att bli omtyckta av vuxna och känna att de duger. Problemet ligger inte hos barnet utan hos den vuxne som inte står ut med skriken (om det nu är skrik). Om jag stör mig på att någon smaskar jättehögt på en buss så ligger problemet hos mig! För det är jag som har problem med det. Antingen får jag tänka på något annat eller så får jag prata med den personen som smaskar… Så ”uppfostrandet” eller vad man ska kalla i detta fallet, pågår hela livet människor emellan. Säger en vuxen hora till en annan vuxen så säger jag gärna till, just för att den utsatta behöver höra att det finns medmänsklighet och att folk bryr sig och hör. Det är så vi skapar ett mjukare, mer kärleksfullt samhälle.
Det är ingen lätt värld att växa upp i för barn. Så de kriminella barnen är bara oälskade barn. Så det vi kan göra är att älska barn. Älska barn även om de inte är dina egna. Kanske får de inte tillräcklig kärlek från föräldrarna. Vart ska dessa barn i så fall få kärlek ifrån? Kärlek och mat är det som barn behöver växa på!
Allt fler barn blir satta framför tv:n eller med en iPad i handen istället för att få växa som människa genom vuxna och få uppleva verkligheten. Naturen, lek och utflykter tillsammans med vuxna. Få hjälpa till att göra ”vuxensaker”.
När vuxna inte står ut med barn ligger inte problemet hos barnet, utan hos den vuxne som känner obehag. Och det är förståeligt att man kan få huvudvärk av skrik eller få panik på saker som händer. Men barn gör inte saker för att skada, de härmar bara vuxna och blir otrygga bland otrygga vuxna. Barnet gör allt rätt alltid! Och känner vi att barnet gör något ”fel” så kommer det från vuxenvärlden och samhället, och då får vi lära barnet att göra annorlunda. Men det går inte om vi inte själva föregår med gott exempel. Däri ligger allas ansvar tycker jag.
Och sen en annan tanke. Vi eftersträvar mer comfort hela tiden i våra liv, men inte blir vi lyckligare för det. Av den enkla anledningen att det inte är sådana saker som gör oss lyckliga. De vuxna som stör sig på barn på tåget och vill ha barnfri zon väljer comforten framför kärlek, medmänsklighet och empati. Och det är de sistnämnda tre sakerna som gör att vi växer som mest som människor och formar samhället till en bättre plats.
Jag tror att genom att sära på barn och vuxna kommer bara skapa otrygga barn som blir otrygga vuxna. Och otrygga vuxna, som inte känt att de duger som de är och fått den kärlek de behöver, får i sin tur svårare att ge kärlek till barn. Ond cirkel! Och sen fortsätter otryggheten med stora bekräftelsebehov som ger sig uttryck på många sätt… kanske hela livet ut. För hur många vuxna finns inte där ute med bekräftelsebehov, vill känna att de duger som de är och bli älskade så.? Är det inte den världen vi innerst inne vill leva i? Barnen vill det, precis som vi. Och vi har chansen att ge dem den verklighet. Och barn lär oss vuxna hela tiden. Vi är härmapor precis som barn så ger vi barn rättigheter att vara barn med all den kärlek som de behöver, så kommer det studsa tillbaka mot oss vuxna. Ett bättre samhälle börjar med barnen! Tänk på det!
Jätteviktigt inlägg, heja Clara! Jag har alltid haft en relativt neutral inställning till barn eftersom det finns väldigt få barn i mitt liv. Jag har liksom många hyst agg i vissa fall, vilket beror på att JAG SJÄLV har gjort barn till ett problem. Jag har alltid generaliserat barn till en grupp utifrån samhällets värderingar, vilket är helt befängt. Då jag studerat landskapsarkitektur och designat platser till flera olika målgrupper i samhället så har barn alltid klumpats ihop, vilket är på ett sätt så märkligt med tanke på det individualiserade samhälle vi lever idag. Barn är ingen homogen grupp! Clara har en viktig poäng när det gäller barnförakt och hur folk kräver barnfria zoner – det är ren och skär exkludering och därför också diskriminering.
Jag har betraktat mig själv som ett ufo i sammanhang där barn befinner sig, även då barn tar emot mig med öppna armar har jag ingen om hur jag ska kommunicera med dem – ganska liknande mönster som förekommer hos gemene person när vi ställs inför något som är främmande och nytt, eller hur? Mitt obehag mot att umgås med barn – är det barnens eller mitt problem? Vems existens ska gå först?
Även om alla varit barn så är barn en grupp idag som jag anser till fullo diskrimineras och jag tycker att folk borde bita sig i tungan innan en börjar barnexkludera. Ja, vi har alla varit barn, vissa var lugna som barn med vissa kanske var ”skitjobbiga”, men det ger inte rätten till att förbjuda barn. Med barnexkludering så exkluderas även ytterligare en stor grupp, ett spår som Clara är inne på. Förbjud barn och samhället blir ännu mindre tillgängligt för många kvinnor. Jag tycker folk ska vara mycket försiktiga med sådana krav, samhället är svårt nog för många kvinnor med barn. Exempelvis, i den klassiska familjestrukturen kör pappan med bilen till jobbet medan den mammalediga kånkar runt med barnvagn i en icke barn-anpassad kollektivtrafik. Jag håller helt och hållet med att med barnexkluderingen följer ett vidrigt kvinnoförakt, för ärligen talat, får småbarnspappor som visar vördnad mot sina barn, tar med dom till caféer, bio, promenader, reser med dom etc, får dessa pappor verkligen lika mycket skit som mammor som gör exakt samma saker? Tro mig, nog har jag också (innan jag fattade bättre) och trånat mot hipsterfarsorna som gullat med ungar men jag har kanaliserat om detta beundrande till alla starka morsor som gnetar på trots att samhället varken talar för att vara kvinna eller att ha barn!
Wow! Stort! Vilken analytisk förmåga och självinsikt!??
Barn är utsatta individer utan myndighet till att bestämma själva. De behöver trygga vuxna som kan gripa in och hjälpa till. Att ta ansvar för barn, även andras barn, är ett sätt att visa medmänsklighet och det behövs mer medmänsklighet i vårt samhälle.
Att avsäga sig ansvaret för samhällets barn är som att säga att en inte bryr dig om andra barn, ingen begär att ni ska uppfostra andra barn, men alla har ett etiskt/moraliskt ansvar för dem. Små barn vill inte medvetet störa er, ni har säkerligen själv skrikit på offentliga platser när ni var barn. Vistas man på offentliga platser får en har lite acceptans för att olika människor med olika behov befinner sig där.
Tycker Clara har rätt i att det verkar ha blivit ”coolt” att inte gilla barn eller dess närhet. Tragiskt eftersom vi alla har varit barn, och barn menar inget illa.
Trodde det skulle dyka upp mer tankar kring att det oftast är valbart att skaffa barn idag. Att ”freda sig själv” är alltid ett personligt ansvar oavsett man måste ryta ifrån till en hund, ett barn, en tonåring, vuxen eller äldre. Men att utgå från att alla vuxna kan uppfostra och nå barn och sätta sunda gränser är tyvärr inte realistiskt, om än önskvärt. Jag tror valfriheten att skaffa barn hör ihop med jämförelsen med husdjur exempel: jag tycker om men kan inte hantera hundar- då skaffar jag inte hund och sätter jag mig på en plats i tåget som är djurfritt. Jag tycker om men kan inte hantera barn- då skaffar jag inte barn och uppskattar platser som gör att jag inte behöver hantera dem. Behöver inte finnas en dold agenda med för det?
Håller med! Klokt skrivet Fanny. Tack. <3
Och gillar du inte muslimer så åker du inte till länder med mycket muslimer och uppskattar platser som gör att du inte behöver vara i närheten av dessa? Ingen dold agenda, bara lite hederlig gammal rasism.
Men du, gillar du allt och alla? Varför ska du blanda in rasism i ett inlägg som överhuvudtaget inte snuddar vid att vara rasistiskt? Man måste väl kunna tycka olika, föredra olika saker, företeelser, människotyper utan att folk till varje pris ska blanda in rasism?
Sådana resonemang som ditt här ovan skrämmer mig rejält, för det är så enögt, intolerant, snävt, inskränkt och okunnigt att jag bara häpnar.
Men eftersom du själv drar upp rasist- och islamofobikortet, så kan du ju ta till dig det här:
Låt säga att jag inte gillar religion generellt (stämmer dock inte på mig i verkligheten, så detta är rent hypotetiskt) eller religiösa symboler, och att jag då som en konsekvens av detta hellre åker på semester till ett väldigt sekulariserat land än till ett, t.ex, muslimskt land där den lokala muslimska traditionen (som ju också kan variera stort mellan länder och muslimsk inriktning) sätter ett stort avtryck i samhället genom lagar, kläder, ljud och sociala koder (exempelvis Iran, Saudiarabien m.fl) – vad är det för fel på att göra ett sådant val?
Andra gör det motsatta valet och det är väl helt okej?
Vi är väl fria människor? Alla måste inte gilla allt och alla, däremot måste vi respektera de mänskliga rättigheter och religionsfriheten vi har i exempelvis Sverige. Men det är INTE RASISTISKT att inte tycka om en viss religion.
Rasism = att rangordna människor utifrån etnicitet/hudfärg etc och att anse att vissa utifrån sitt ursprung är lägre stående eller mindre intelligenta än människor av andra ursprung. Det är rasism, inget annat.
Det är absolut inget fel att göra det personliga valet. Och alla behöver inte gilla alla religioner. Och nej jag gillar verkligen inte allt och alla. Men bara för den sakens skull så tycker jag inte att det bör finnas platser där de jag inte gillar inte får vistas. Jag kan VÄLJA att inte umgås med folk jag inte tycker om men jag gillar inte när folk inte alls får något val utan helt sonika nekas tillträde någonstans bara för att det finns andra som inte råkar gilla dom. Det anser jag är att ”anse att vissa utifrån sitt ursprung är lägre stående eller mindre intelligenta än människor av andra ursprung”. Då får du välja att kalla det vad du vill.
Jag tycker det ar kul med dessa passionerade diskussioner! Det ar bra att vi alla inte alltid tycker likadant. Stimulerande!
Tack Clara!! Du är som vanligt GRYM BRA på att formulera dig och jag tkr inte det fanns nångon som helst missuppfattning i det du skrev i förra inlägget och inte nu heller. Du formulerade dig helt korrekt och jag kan inte se något som helst konstigt i det du skrev. Barn är en del av samhället och det är vår framtid, varför ska de petas undan. Sen ska vi heller inte glömma och framför allt inte dessa fisförnäma människor som ”ogillar barn” och som ej vill ”störas” att även DE har varit barn en gång i tiden…. Kanske har folk glömt hur livscykeln ser ut? Blir mörkrädd…. Barn låter, barn sprattlar….men precis som du skriver…det finns vuxna som låter och ”sprattlar” långt mkt mer och dessa vuxna är långt mycket jobbigare än ett livligt barn.
Skäms på folk som ”stör sig” på barn.
Jag förstår vad du menar Clara, men har lite svårt att se vart man ska dra gränsen. Vuxna utan barn är ju exempelvis inte välkomna till leklandet vi var på senast, är det diskriminering då? 15-årsgräns på bion för vissa filmer, diskriminering? I USA var vi och såg Terminator 4, en synnerligen obarnvänlig film, men framför oss satt en hel familj med en 4-månaders och en tvååring och barnen var naturligtvis inte nöjda… Är det diskriminering när man anordnar tjejkvällar på simhallen? Eller timmar enkom för pensionärer, eller specifika rabatter för dem som inte gäller oss andra? Är det rimligt att allt alltid skall vara tillgängligt för alla? Är det verkligen diskriminering att du inte kan välja flyg A för dig och ditt barn, men fortfarande kan välja mellan flyg B,C och D?
Hm, går det verkligen att jämföra barn med en marginaliserad politisk grupp som romer? Obs ej retorisk fråga, undrar verkligen. Intressant diskussion ju! Och bra skrivet! 🙂
http://fratellibaby.wordpress.com
Hej Anna och Clara!
Läs gärna min lååånga kommentar nedan. Jag vet att den är lång och är därför rädd att många inte orkar läsa den. Men läs!
Jag är nyfiken på båda eras kommentarer till den, speciellt Claras.
Jag anser att man inte kan kalla barn för en kollektivt diskriminerad grupp och förklarar i mitt inlägg varför. Och för övrigt, Clara, så generaliserar vi väl visst kring vuxna? Bland annat t.ex när vi gör en åtskillnad på barn och vuxna som två grupper som är olika varandra grundar det sig på generella slutsatser.
Men att därifrån hävda att en av dessa grupper är utsatt för förtryck/diskriminering liknande kulturell/etnisk diskriminering/marginalisering är
att göra ett rejält övertramp.
Vilken grupp ska vi jämföra dem med då Anna? Vuxna? Vi skulle ju aldrig någonsin generalisera kring vuxna på samma sätt som vi gör kring barn.
Du skriver att den generalisering du gör i inlägget är medveten, för att göra en liknelse vid hur vuxna generaliserar kring barn. Ändå fortsätter du med att det inte är okej att säga att man ogillar barn och likställer det med att uttrycka sig likadant mot någon specifik folkgrupp i samhället. Världen är inte så svart eller vit som du beskriver den. Att man någon gång kan vilja välja bort en situation där barn ingår, betyder verkligen inte att man ogillar barn. Så varför envisas du med att dessa två begrepp hör ihop?
Fast nu var väl inte frågan om man skulle kunna välja bort situationer där barn ingår? Det är enkelt, plocka bort dig själv från situationen. Frågan är väl om du ska kunna kräva att barnen plockas bort från en situation där du vill ingå för att det är mer bekvämt/trevligt/tyst/skönt för dig?
Fast jag får ju uppenbarligen inte ”plocka bort mig själv” från flyg där barn är tillåtna genom att använda ett barnfritt alternativ – är det inte det detta ramaskri handlar om? Det finns i nuläget en uppsjö med flyg som tillåter att barnfamiljer reser med dem (och så skall det ju självfallet fortsätta vara) – jag ber inte att de slutar tillåta att barnfamiljer flyger med dem.
Jag anser bara att det är helt okej att det finns ett alternativ till detta – inte att det görs en nedskärning på flygturer där barnfamiljer är tillåtna. Hänger du med på skillnaden?
Sen var det dock inte det som var min poäng, utan att Clara envisas med att hävda att alla som kan tänka sig ett alternativ som omfattar barnfria flygturer också ogillar barn och offentlig amning (och är främlingsfientliga och diverse grova anklagelser hon rapat upp under de senaste dagarna). DETTA blir jag väldigt illa berörd av, då det är en otroligt orättvis generalisering och de båda begreppen inte går hand i hand.
Precis så Clara! 🙂
Heja Clara!
Väldigt bra skrivet!
Du är nog den mest förnuftiga människa jag vet om! Fortsätt inspirera, du är helt underbar!
Alla var vi barn i början.
Alla ni som anser att uppfostran av barn och ungdomar inte är ett kollektivt ansvar att det inte är ert ansvar att säga till när barn och ungdomar är stökiga på offentliga platser: låt mig ge dig detta perspektivet,
Jag satt på en spårvagn på vägen hem i höstas, typ åtta på kvällen. Det var fyra st kids på vagnen, vänner, typ 13-15 år. Och ca fem vuxna som satt spridda i vagnen. Jag satt längst bak och det tog inte många minuter innan dessa ungar började trakassera mig. Både sexuella gester, sexuella ord och andra saker och rent ut av hån
Inte en jääääääävvel av de andra vuxna tog sin cvilkurage till för att hjälpa mig, och det var tio minuter kvar till nästa hållplats. Fyra mot en. Att säga åt dem hjälpte inte, att ignorera dem hjälpte inte, att ta till fysiska metoder som att knuffa bort dem när de kom när, hjälpte inte.
Ni säger alltså på riktigt att det inte är deras (de vuxna) ansvar att hjälpa mig när jag är i den situationen och säga åt dem att sluta, att det är fel, dessa vuxna (män) som inte vände sig om i sina säten för att kolla vad som pågick?
Det är detta som händer när vi inte kollektivt tar ett gemensamt ansvar för barn.
Ni som säger att vi inte har ett kollektivt ansvar, det är ni som tillåter detta hända. Jag sitter aldrig länge längst bak i bussen, pendeln eller spårvagnen på grund av detta.- Det är ni som sitter och tittar när andra far illa. Tacka fan att vi alla har ett ansvar för att uppfostra barn och ungdomar.
Det är föräldrar som har det yttersta ansvaret för sitt barn när det gäller uppfostran, där präglas de, får sina djupare värderingsgrunder, känsla för moral och etik, en vilja att behandla människor, djur och natur med respekt. Är man inte beredd att fostra sitt barn ska man inte ”skaffa barn”. Med det sagt menar jag inte att barn måste vara tysta små änglar för att man ska tycka att de har någon slags fostran. De är som sagt barn och ljud från barn hör till livet och livet är något fint! Men man märker skillnad på barn – eller rättare sagt på föräldrar som bryr sig/de som inte gör det. Föräldrar som hyschar sitt barn När det behövs och Där det behövs – kontra de som låter det fortgå, det där som faktiskt kan vara en stor påfrestning för andra att höra på. Ibland får föräldern kanske inte lugnat sitt barn eller få tystat barnet av olika anledningar man möjligen inte kan rå på alla gånger och då är de mer ”lugna zonerna” en lösning som gynnar de allra flesta. Höga skarpa ljud, ibland VÄLDIGT ihållande kan bli oerhört påfrestande, särskilt om utrymmet är begränsat som vid flygning.
Föräldrarna ska vilja ta det ansvar de faktiskt har och göra iaf det bästa utav det.
Ansvar för andras barn har jag själv däremot haft och känt vid situationer där jag sett små barn farit illa, där och då har jag som medmänniska ingripit om jag kunnat. Tveklöst på den. Men att mena att jag som inte är förälder ska tillrättavisa andras barn eller anse att man är emot barn som i ren trots skriker och stör där det är olämligt, är fel, så länge det finns föräldrar i bilden med den skyldigheten. Om det är tillrättavisande det handlar om.
Ogillar inte barn men ogillar vissa beteenden – hos barn handlar det mest om de som är stora nog att veta bättre. Men lär man sig respekt, ödmjukhet och gränser som liten följer det en lättare som vuxen. Får man inte med sig det som liten kan det bli illa för inte bara barnet utan även för andra.
Ett sidospår, kanske något udda exempel (om uppfostran som gått snett), dock inte så udda för mig som stadsbo med det jobb jag har: För ett par år sedan jobbade jag i ett hjälpprojekt i Hjällbo, där blev vi utsatta för våld av en mobb både vuxna och minderåriga. Några av föräldrarna till de mindre barnen höll ofta till vid en möteslokal i närheten och både unga och vuxna var ute till sent. Det är inte helt lätt i en sådan situation att försöka agera ”förälder” när barn och deras s.k förebilder blir hotfulla och inte bryr sig om sina barns förehavanden och vad det ställde till med för inte bara dem, utan även för oss. Vi stod till slut handfallna och fick avsluta på grund av att hoten escalerade och man använde tillhyggen. Även intilliggande hus fick påhälsning av skrämmande nog flera yngre barn som kastade saker mot fönstren och skrämde de boenden. Små barn med påkar, det var hemskt. Barnen i detta gäng har kanske ingen trevlig framtid tyvärr, man har sett det allt för många gånger. Föräldrar som skapat en miljö utan intresse där de låter barnen härja fritt, få taskigt umgänge, kanske t o m bli kriminella är jag inte intresserad av att överta ansvaret från. Ska påpekas att dessa föräldrar hade jobb och besatt sociala förmågor, men deras jobb som föräldrar och medmänniska brast katastrofalt.
Här riskerar man att bli ihjälslagen för mindre om man lägger sig i för mycket. Tyvärr. Klimatet är tufft. Som en isande råkall vind på sina ställen. Skrämmande. Och jag vill hem till min familj och till våra djur, varje kväll, varje dag. Och baka julbak kanske, eller annat bak. Sånt där som du gärna gör med din, det tycker även jag om.
Vissa saker saknar jag som förälder här i Spanien, som den evighetslånga svenska föräldraledigheten, barnbidraget och den billiga förskolan. Men Spanien är ett barnvänligt land. Här är barn välkomna överallt. Alla pratar med dem, ger dem uppmärksamhet, leker med dem. Barn är med på restauranger, tapasbarer, på stan, spelar fotboll på torgen. Barn synd och hörs och ingen säger något om det. Folk hjälper till. Barn är en självklar del i samhället, och det är fint hur alla umgås över generationsgränserna. På festerna är alla med, från de allra minsta till de allra äldsta. Jag är glad att min dotter har både svenskt och spanskt medborgarskap.
Jag kan lägga till här att jag inte riktigt tycker att det
går att jämföra barn med t ex grupper av viss nationalitet så som du gör i din
text. Barn är vi under en begränsad period av våra liv och alla har varit barn.
Det föds barn inom alla samhällsgrupper och av alla nationaliteter. Och att t
ex säga att barn generellt sett inte har samma impulskontroll som en vuxen
eller inte är lika motoriskt säkra är ju inte en fördom utan fakta. Ifall jag däremot skulle säga detta om en grupp
av viss nationalitet dvs ifall jag skulle säga att samer/danskar/afrikaner inte
har samma impulskontroll som infödda svenskar och inte är lika motoriskt säkra
så skulle ju detta vara en fördom/osanning. Vi har en massa åldersgränser riktade gentemot
barn bland annat just pga att de inte har samma impulskontroll som en vuxen
generellt sett har. T ex får personer under 18 år inte köra bil trots att en
del säkert är mogna för det tidigare än så. Detta (att barn under 18 år inte
får köra bil) går ju dock inte att likställa med att förbjuda en viss folkgrupp,
t ex romer som du använder som exempel, ifrån att köra bil. Förbudet mot bilkörning
för omyndiga har utfärdats för att hjärnan generellt sett utvecklas i en viss
takt och rent motoriskt har vissa begräsningar i tidigare tonåren – inte för
att man ser ner på barn/tonåringar eller har fördommar om dem,, (Jag tar inte
upp detta exempel som ett försvar för barnfria zoner på flyg, vilket jag själv
är kluven till och hellre skulle se ”tysta zoner”, utan enbart som ett
ifrågasättande av detta att jämställa barnfria zoner med zoner fria från en
viss folkgrupp),,
Min kompis dotter blev nyss 14 och fick sitt körkort. Nord Dakota, USA.
Ja, jag vet att åldersgränserna ser lite olika ut i olika länder/stater.. Jag syftade på Sverige i mitt inlägg, att åldersgränsen är 18 år här och av vilka skäl,, I Australien där jag bott under några år är åldersgräsen 16 så uppenbarligen har man i Sverige gjort en striktare gränsdragning, velat ha större säkerhetsmarginal,, Men oavsett vad finns det en anledning till att det överhuvudtaget finns en åldersgräns, och anledningen till detta handlar bl a om motorisk förmåga och inte illvilja gentemot barn, vilket var vad jag syftade på i mitt inlägg,, I USA är väl åldersgränsen generellt sett 16, jag trodde faktiskt inte att det fanns stater som fortfarande tillät 14 som lägsta ålder för bilkörning längre då jag uppfattat det som att många varit mycket kritiska mot denna låga åldersgräns,,
Ok, jag tycker att du och många andra här drar en rejält felaktig slutsats här när ni jämställer ”förtryck”/särbehandling/diskriminering whatever av barn med diskriminering av folkgrupper/människor med handikapp/människor med en viss sexuell läggning osv.
Det är inte logiskt överhuvudtaget. ALLA människor (oavsett hudfärg/ev. funktionsnedsättningar/sexuell läggning/etnicitet etc) är just nu eller har varit barn tidigare i livet. Barn är man en begränsad tid, sedan blir man så småningom vuxen.
Etnicitet/hudfärg/sexuell läggning etc växer man dock inte ifrån, så den eventuella diskriminering man utsätt för till följd av detta kan vara livslång och begränsas inte av ålder. Inte heller alla drabbas av den typen av diskriminering eftersom inte alla tillhör en diskriminerad minoritet.
Däremot drabbas ALLA av det ni vill kalla diskriminering av barn. Alltså kan inte orättvisan eller förtrycket i detta vara särskilt stort. Det är övergående, drabbar alla och alla slipper också ifrån det så småningom.
Därför tycker jag att det är oerhört fräckt att jämställa den ofantligt stora och svårdefinierade gruppen ”barn” med verkligt diskriminerade grupper och personer.
Och det är rent löjligt och rätt förfärligt egentligen att göra jämförelser med apartheid, förintelsen etc.
Generellt sett så har barn helt naturligt och normalt inte samma mognad, sociala kompetens och intellektuella kapacitet som vuxna generellt sett har. Det är därför barn inte är blir myndiga förrän de är att betrakta som vuxna (hos oss är gränsen 18 år). Det är därför inte barn får rösta förrän de är myndiga. Det är därför barn inte kan ställas inför rätta när de har begått ett brott. Vi vet att vi inte kan begära av ett barn att kunna agera som en vuxen, för ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen.
Det finns inget diskriminerande i att konstatera detta. Och med tanke på barns bristande förmåga att se konsekvenserna av sitt handlande i olika situationer, och att det exempelvis kan leda till bråk, stök, spring på olika olämpliga platser (där vuxna generellt sett inte skulle springa t.ex) så är det inte orimligt att kunna önska att barn inte ska ha tillgång till precis alla platser i samhället på samma villkor som vuxna.
Alla platser lämpar sig inte, generellt sett, för barn. Men eftersom inte alla föräldrar/vårdnadshavare inser detta, så väcks ibland kravet/önskemålet att kunna ha barnfria miljöer.
Det är överhuvudtaget inte samma sak som att önska sig miljöer fria från grupper som på riktigt är att betrakta som minoritetsgrupper. Du har helt rätt i att man inte kan leva i ett samhälle och begära att slippa omges av sådana personer som av någon anledning eventuellt ger en obehag/stör en. Det ingår i ett humant samhälle att låta alla olika sorters människor med olika sorters utseende/etnicitet/”funktionalitet”/sexuell läggning etc få finnas och existera på samma villkor som alla andra. Just för att detta inte är något som man väljer eller som växer bort.
Att vara barn däremot växer bort, och tids nog får alla barn vistas i miljöer anpassade för vuxna – när de själva blir vuxna.
Tyck vad ni vill om barnfria zoner och miljöer, men blanda inte ihop begreppen. Please!
Att det sedan finns stillsamma barn som inte stör en enda människa eller gör en fluga förnär är en helt annan femma. Ett samhälle har gemensamma regler och strukturer för att passa så många som möjligt och skapa så bra gemensam miljö och ordning för så många som möjligt. Om det sedan går ut över redan skötsamma individer och begränsar deras frihet en smula, så må det vara hänt. Livet kan inte vara hundra procent rättvist jämt.
”Ett samhälle har gemensamma regler och strukturer för att passa så många som möjligt och skapa så bra gemensam miljö och ordning för så många som möjligt. Om det sedan går ut över redan skötsamma individer och begränsar deras frihet en smula, så må det vara hänt. Livet kan inte vara hundra procent rättvist jämt.”
Men precis! Det finns massor av tillfällen då jag som skötsam person drabbas av att vissa inte är det genom att vissa förbud har satts upp. Tex om jag är utbildad ambulans förare eller rally expert vilket innebär att jag kan föra fram ett fordon säker i 200 km/h, så får jag ändå inte göra det på en allmän motorväg när jag kör privat, pga att alla inte har samma förutsättningar. Är jag då diskriminerad för att jag inte får köra fort fastän jag kan för att regler är anpassade efter dem som inte kan?
Nu verkar det som att de senaste 15 åren så har vi utvecklat en kultur hos vissa föräldrar som, vilket vissa redan tog upp i den förra tråden, att devisen barn är barn innebär att de släpps vind för våg. Den innebär också att samma föräldrar blir vansinniga om man skulle drista sig att säga till deras barn att sluta stoppa bullen i min väska, hur vänligt jag än sade till deras barn.
Är denna grupp i majoritet? Nej. Men det blir efter dem som vi måste sätta reglerna då de är tillräckligt många.
Vad lustigt, jag publicerade precis min kommentar ovan och såg då att du bara någon minut tidigare postat ett inlägg där du tar upp nästan precis samma teman som jag tar upp i mitt:)
Jag kan förstå att du känner frustration över att vissa
uttrycker sig nedlåtande om barn. Jag tycker dock att det blev en lite olycklig
sammanblandning mellan människor som säger sig ogilla barn och människor som
skulle välja barnfria zoner på flyg i din text, vilket jag också tog upp i
kommentarsfältet. Detta att välja en barnfri zon på flyg behöver inte alls ha
att göra med att med att man ”tycker synd om sig själv”, ogillar barn eller
tycker det är en mänsklig rättighet att slippa bli störd av någon någonsin utan
om att man är ljudkänslig och bara vill klara av att ta sig från en plats till
en annan utan att bli fullständigt utmattad och sängliggande i en vecka
efteråt. Men som du skriver den här zonen skulle mycket väl kunna kallas ”tyst zon” i stället (då ju även vuxna kan vara högljudda),, Det tycker jag också skulle vara att föredra,,
Oj, du borde tänka till på hur du använder ord som funktiosnedsatt. Antar att du menar utvecklingsstörda. Personer som sitter i rullstol, går på kryckor eller är blinda brukar mig veterligen inte gorma på bussar på grund av sin funktionsnedsättning. Det är egentligen helt galet, men det är tyvärr inte ovanligt, att folk blandar ihop fysiska funktionsnedsättningar med mentala på det här sättet.. jag satt ett halvår i rullstol pga skadade fötter. Mina vänner som skjutsade runt mig antogs vara personliga assistenter och jag antogs vara utvecklingsstörd. DET STIGMAT BORDE ALLA FÅ UPPLEVA.
Ibland blir det fel, och jag förstår att du inte menade det du skrev. Men ord har betydelse.
.
Det var en person som beskrev just den situationen i förra kommentarsfältet, och det är ju sant, man frågar sig: ska folk betala för att undvika dem med då? Vart drar folk sina gränser?
Fast jag syftade inte på utvecklingsstörda. Jag menar att man kan möta en funktionsnedsatt/äldre gubbe/kvinna i slöja som sitter och pratar högt på bussen. I telefon eller med en vän. Och man kan bli jättestörd av det utan att för den sakens skull förvänta sig att alla andra funktionsnedsatta/äldre gubbar/kvinnor i slöja också kommer att göra det.
Clara du är fantastisk! Stå på dig. Det du gör är guld och du kommer få betyda mycket för många.
Tack Julia <3
”Raljant i överkant må hända” – you think…!?
Jag tyckte du var för hård. Jag tolkade det som att du tyckte att endast föräldrar kan förstå en annan förälder och att alla som stör sig på barn tycker illa om barn. Vi är många som tycker olika och jag tycker det är viktigt att se den andra sidan, för visst kan det hända att jag har fel eller kan lära mig nåt. Kan du? Kändes som du stängt både ögon och öron. Jag kan förstå både föräldrar som kämpar med skrikiga barn och med de som irriteras, för jag vet att jag har det i mig att vara båda. Jag kan förstå det du tycker och att andra vill ha barnfritt. Kan verkligen inte du detsamma utan att döma?
Jag skrev att föräldrar ansvarar lika mycket för sitt barn som ägaren för sin hund, vilket var ett svar på en kommentar om farliga hundar som förbjuds. Varför gör det dig mörkrädd? Om du tycker alla har ansvar för alla barn tar väl det inte bort förälderns ansvar för sitt barn?
Jag kan förstå att folk vill ha barnfritt. Själv skulle jag gärna ha gubbfritt för att jag råkar ut för så många otrevliga gubbar genom åren. Betyder det att jag önskar gubbfria zoner på flyget eftersom jag tror att alla gubbar är så? Nej, det gör jag inte.
Att vissa människor ogillar barn kan jag påverka lika lite som att vissa människor ogillar romer. Men jag behöver inte tiga still när jag hör sådana dumheter uttryckas öppet. Jag tycker att det är obegripligt att det finns människor som på allvar tycker att barns rörelsefrihet ska inskränkas på grund av att vuxna stör sig på barn och finner dem jobbiga. Vuxna gör ju betydligt större skada mot barn här i världen än tvärtom.
Jag tycker att förvånansvärt många vuxna själva är som förvuxna barn som förväntar sig anpassning från alla och förtur i alla lägen.
Jag vill garna ha parfym/aftershave fritt.
Du säger att du förstår men det låter det inte som. Du vill ha gubbfritt men ändå inte…?
Visst, vissa ogillar barn. Du behöver inte tiga. Men åter igen, alla som kan störa sig på ett barn ogillar inte alla barn! Och inte handlade det väl om att skuffa undan barn? Det är jag också helt emot! Jag tänker mig att man strukturerar vem som sitter vart.
Tycker det är mer klädsamt att försöka mötas och visa att man vill och förstår även om man är väldigt långt ifrån varandra. Skulle gärna se att du istället för att förklara samma sak om och om igen, ger alla de läsare som tydligen tog illa upp lite erkännande.
Ger upp nu. Hoppas alla kan mötas här tillslut, det vore fint… All kärlek och respekt!
Jag kan tycka att ett barn är pissjobbigt – men det betyder inte att jag kräver ha barnfritt. Jag kan tycka att en gubbe är pissjobbig men det betyder inte att jag kräver gubbfritt. Man kan skilja på individer och kollektiv. Och jag är mycket skeptisk till att man går ut och strukturerar vem som sitter vart baserat på att vissa passagerare vill slippa undan andra passagerare. I alla fall när det urvalet inte baseras på beteende utan grupptillhörighet. Dvs: tillhör du fel grupp är du icke önskvärd. Det finns ju kulturer som har prövat sådant. USA, Sydafrika och Tyskland under andra världskriget till exempel.
OJ! Jag hör dig. Synd, jag hade hopp. Tror du har en poäng och att du är en bra person! Tror det om många som tycker annorlunda än dig också… Klart slut – igen 😉
Kan du utveckla ”Barn är allas ansvar”? Allas? Alltid?
Äkta exempel: 3-4 vuxna och två barn i 4-5årsåldern kommer in på McDonalds där jag sitter vid ett bord och äter med min kompis. Dom vuxna ställer sig i kö. Barnen går fram till ballongerna och börjar plocka ner dom en och en varefter dom smäller dom, skrattar och släpper skräpet på golvet. Detta pågår hela tiden, en vuxen från sällskapet går fram och jag tror hon ska säga till. Istället plockar hon ner ett par ballonger som sitter för högt upp för barnen. Är det verkligen alla på McDonalds ansvar att uppfostra deras barn då? I verkligheten sa ingen något utan satt chockade och tittade på liksom.
Eller när jag hör 3-4åringar på min gård kalla varandra för fitta och hora medan föräldrarna sitter en meter bort och röker med bebisen i knät. Är det mitt ansvar att säga till dom då också?
Ja. Det är ditt ansvar. Och mitt. Problemet är att alldeles för få vuxna känner det ansvaret. Jag har inget problem med att säga till både barn och tonåringar när de gör något opassande. Och det behöver varken göra argt eller upprört. Bara helt enkelt konstatera att ”så där gör man inte, det är inte okej”. It takes a village to raise a child. Om barnens egna föräldrar inte förmår säga till dem – då är det väl ännu viktigare att andra kan göra det? För om vi inte gör det – vad har vi då för rätt att klaga på barns beteenden? Vad är det för värld när vuxna människor inte ens har civilkurage och känner ansvar nog att säga till fyraåringar att det inte är okej att kalla varandra för hora?
Jag tror inte riktigt du förstår att klimatet är inte riktigt samma i alla områden. Alla accepterar inte att man tillrättavisar deras barn.
Och tillägg då. När upphör denna plikt? Vilken ålder? Just nu är det ett gäng ungdomar (vad kan dom vara, runt 15?) som slår sönder fönster, skjuter fyrverkerier på folk och när en tant sa till dom att sluta hoppade hela gänget på och misshandlade henne.
Ja om någon är kriminell eller våldsam är det ju extra viktigt att ha civilkurage. Varför var det bara denna enda modiga tant som sa till? Ifall alla vuxna på platsen gått ihop och sagt att det inte var okej hade ju femtonåringarna knappast kunnat misshandla hela högen med vuxna? Vad är din lösning på problemet? Femtonåringar är ju knappast ute på stan med mamma och pappa så vem ska uppfostra dem när ingen förälder är där och ser? Vi MÅSTE ta ansvar och våga lägga oss i mer. Inte bara liknöjt fördöma andra vuxnas tillkortakommanden i sin barnuppfostran.
Det finns ett ord för det du beskriver: Medborgargarde.
De flesta som förordar sådant sympatiserar med väldigt obehagliga krafter i samhället. Själv tycker jag vi ska låta polisen ta ansvar för brottslig verksamhet.
Så man ska riskera sitt eget liv för att uppfostra andras barn? Nej jag håller inte med och polisen råder till att absolut inte ingripa. Bara ringa eller fota. Ingen vet vad dom är kapabla till.
Nja, det där var väl att överdriva va? Riskera sitt liv för att uppfostra andras barn? 😀
Clara, jag håller med, om inte föräldrarna kan säga till när ett barn gör fel finns det säkert många i närheten som kan det.
Bra skrivet: ”Vad är det för värld när vuxna människor inte ens har civilkurage och känner ansvar nog att säga till fyraåringar att det inte är okej att kalla varandra för hora?”
Hur är det att överdriva? Om dom hoppar på och misshandlar dom som säger till är det väl att riskera sitt liv att säga något till dom? Eller? Eller menar du att ingen dör eller blir allvarligt skadad av misshandel?
Nej Clara. Barn är inte allas ansvar. Dina barn kan aldrig bli mitt ansvar. FÖRÄLDRAR har ansvar för sina egna barn, det är aldrig något man kan lasta över på andra.
Är dock tacksam för att du valde att göra ett förtydligande.
Läs vad Maria har skrivit några kommentarer upp. Hon som beskriver vad som hände när hon åkte spårvagn. Är det rätt att bara låta ungdomarna bete sig som de vill?
Jag är ledsen – men du är i högsta grad ansvarig för barn som du möter/tvingas möta i din vardag. Du betalar många tusenlappar per år i skatt som går till allas våra barn. En gång var du barn och vuxna tog ansvar för dig. Inte bara dina föräldrar utan alla möjliga vuxna som stötte på dig i din vardag. Vi är inte isolerade öar utan delar av ett fastland. Och även om du vill avsäga dig ansvaret för barnen så går det inte. Det enda du i så fall avsäger dig är rätten att tycka och uttala dig om barn öht. För den som inte vill ta ansvar för hur barn är eller hur de beter sig – de har också förverkat rätten att beklaga sig.
Jag förstår att du lever på landet och kan välja vilka tillfällen som du har lust att vara med om att ta ansvar för andras barn rent fysiskt.
Hur tycker du att de som bor i en flermiljonstad ska förhålla sig? Ska de var och varannan meter ta sig tid att ta ansvar för alla barn de ser (ja så kan det faktisk vara en dag när det är rikligt illa). Hur mycket tror du de människorna skulle få gjort på sin dag. Och skulle de ens hinna ta ansvar för sina egna barn? Och har du prövat att säga till ett barn när deras föräldrar är i närheten? Skulle inte tro det för ditt huvud ser inte avbitet ut.
Finns ett fall då jag håller med dig. Det är när barnets förälder inte finns i närheten. Då är det min skyldighet som medmänniska att ta ansvar. Men är föräldern där så ska baske mig inte jag lämpas över deras ansvar på. Jag har varken, tid lust eller skyldighet att ta ansvar för något som någon annan satt tillvärlden för att den inte själv pallar med.
Barnens icke-släktingar, dvs främmande på stan, har också rättigheter till att få leva sitt liv som de vill så länge det inte går ut över någon annan. Ingen har rätten att tränga sig på vad som går utanför normala konvektioner på hur man ska integrera i ett samhälle.
Och Clara, 16-årigar i stan som beter sig störigt utgår jag ifrån att de är beväpnade. Allt annat vore naivt av mig att tro.
När okända människor säger till till andras barn hur de ska beter sig då är det redan kört. Detta barn kommer inte att lyssna på okända människor, de behöver uppfostran, inte tillsägelse. Tillsägelse väcker bara revolt i dem och kanske aggression. Föräldrar sätter gränser och regler och förklarar för barn vilka konsekvenser följer om man inte respekterar andra människor. Och jag undrar verkligen om du någonsin träffat vilda 16-åringar och försökt säga till dem vad som inte är ok att göra?!? Och att det ska vara till något nytta kan jag inte ens tänka mig….
JJag blir helt chockad över dessa svar. När vi tror att vår röst, in i andras liv, inte spelar någon roll så är vi illa ute. Att lägga bilden på andra människor att det inte är viktigt vad en annan människa tänker, tycker eller känner leder ju endast till att det är den verkligen vi föder fram. När slutade vi tro på att människor kan förändras?
Spot on! Som vanligt. Klok som en bok. Nej, det ÄR faktiskt inte okej att uttrycka offentligt att man inte tycker om barn och vill slippa dem i offentliga rum. Lika lite som om någon annan grupp människor i samhället (gamla, gubbar, medelålders tanter, tonåringar, handikappade, korkade) Av någon anledning verkar folk tro att det är okej, just när det gäller barn, att få tala om dem som om de vore husdjur eller någon annan attiralj som föräldrarna valt att släpa med sig. Som jag brukar säga till mina barn: Man får tänka vad man vill men man får inte alltid säga vad man vill.
Jag har redan skrivit mina åsikter i frågan i ditt förra inlägg och tänker inte gå in mer på det.
Stora delar av problemet ligger dock i att väldigt få i dag ser sina barn som ”allas ansvar”. Dagens curlingföräldrar, som kör med fri uppfostran och har glömt allt vad ansvar heter, har gjort barnen till en förlängning av sig själva. ”Kritiserar du mitt barn kritiserar du även mig, min familj, min identitet, mitt föräldraskap”. Sedan drar curlingföräldrarna med sig sina barn därifrån och beklagar sig över den okunniga människan som hade mage att kritisera deras ögonsten, som ju aldrig gör fel och är finast i världen.
Du pratar inte om samma sak som Clara. Du pratar om uppfostran, Clara pratar om barns rätt till det offentliga rummet och hon ifrågasätter hur man kan generalisera människor just i egenskap av att de är barn. Är alla barn likadana? Nej. Skulle det vara bättre med tysta avdelningar istället för barnfria? Ja.
Jag svarade på detta: ”Barn är allas ansvar. Det handlar om att barn ska bli vuxna medborgare en dag och de kommer att ta hand om oss när vi blir gamla. Så att uppfostra barn till empatiska, fungerande vuxna är något som ligger i allas intresse”.
Tycker det är bra att du gjorde en uppföljning och försöker förklara mer hur du menar. Jag tycker nog ändå att barn är i första hand föräldrar – eller andra vårdnadshavares – ansvar. Antar att du menar att man som annan vuxen också ska kunna säga till om ett barn missköter sig, eller är på väg at råka illa ut, det håller jag med om.
Det är jätteviktigt det du pratar om och jag hoppas att de som blivit upprörda kan förstå nu vad du menade.
Jag är övertygad om att något fattas i Sverige vad gäller syn på barn. Jag förstod inte vidden av det själv förrän jag själv skaffade barn. T ex var jag och min son på julbord i fredags. Vi gick ner i källaren och där man lite mer avskilt får godis på maten och kan spela biljard. Vi var tidiga och det var bara ett sällskap vid biljardbordet när vi kom. Först log de mot mig men när de såg min son kunde man riktigt se deras förakt, för de såg ut som ”jaha, ett barn. Nu får vi inte en lugn stund”. Min son sa hej när han mötte dem men de tittade bort med avsmak. Varför? De antog att han i egenskap av att vara barn skulle störa dem så han bara med sin närvaro blev ett hot.
I Thailand lärde vi känna en kvinna som jobbade som massör på stranden. Varje dag hade hon med sin son till jobbet, en ettåring i blöja som lekte med 5-6 leksaker intill henne. Jag tänkte först ”vilken hjältinna som kan jobba och passa barn!” Men efter vi lärt känna henne kunde vi se att barnets närvaro inte var någon grej. Barnets närvaro ursäktades aldrig. När barnet ville leka med min sons leksaker utgick hon ifrån att det var ok, inte att de störde oss. Om hon behövde hjälpa sin son gjorde hon det och fortsatte sen massagen, tänkte aldrig att barnet var störande eller ouppfostrad. Barnet var också mycket avslappnat och lugnt. Kan ni leka med tanken hur det skulle ha varit för detta barn att vara med sin mamma på jobbet i sverige? Hur det hade varit för mamman? Tycker detta bevisar tydligt hur sammhällsnormen grundar problemen- inte nödvändigtvis barnen i egenskap av att vara precis barn.
Och som sagt; vart ska vi dra gränsen för vilja människor det ska vara ok att prioritera bort? Och vad sänder vi dessa människor för signaler?
Bra sagt!
Jag har tänkt på detta mycket när jag varit ute och rest med barn. Man kan komma till länder som har noll säkerhetstänk kring barn. Där barnstolar saknas i bilar, där lekplatser byggs på hård asfalt istället för sand. Men där människor genuint uppskattar barn. Jag har suttit på fina restauranger med mina barn i många länder och alltid möts av kärlek och vänlighet och glad personal och gäster. Även på ställen där det inte funnits något som helst incitament för dem att vara snälla mot mina barn har vi bemöts med värme. Så är fallet inte i Sverige – utan det är i många kretsar nästan lite coolt att vara ”antibarn” och beklaga sig över snorungarna. Även om det förstås är långtifrån alla som beter sig på det viset.
Men jag tror det handlar om att allt inte är svart eller vitt, bara för att man tycker barns sällskap är påfrestande behöver per automatik inte betyda att man ogillar barn eller inte vill samsas med dem i samhället. Jag är enig med dig det är inte en rättighet att slippa störa sig på folk, eller barn. Men jag stör mig och kan jag välja kommer jag välja barnfritt på tex flyg och hotell precis som jag föreställer mig att barnfamiljer väljer barnvänliga alternativ när dem kan. Det handlar inte om att utestänga barn eller barnfamiljer det handlar om att skapa valmöjligheter eftersom det uppenbarligen finns en efterfrågan.
Jag tycker att det är så underligt att det är så legitimt att säga så som du skriver: ”bara för att man tycker att barns sällskap är påfrestande”.
Menar du då alla barn? Barn är individer på samma sätt som du och jag. Om en person stör sig på mig så är det inte givet att den stör sig på dig – det tycker jag är en rationell tanke. Men så fort vi pratar om barn försvinner rationaliteten ut genom fönstret. Då gäller helt plötsligt devisen – jag träffade en gång ett barn som jag tyckte var påfrestande alltså måste jag tycka att barns sällskap är påfrestande.
Lite mer respekt än så förtjänar nog gruppen barn kan jag tycka.
Vad får dig att tro att min uppfattning om barn grundas på ett möte jag fann irriterande? Jag är tvärtemot enig med dig barn är individer som alla är olika, likafullt känns det ofta som att det förväntas att man ska älska barn bara för att dem är barn. Det handlar inte om att inte respektera barn och jag ber om ursäkt om jag uttryckt mig klumpigt och det känns som om det inte finns någon utväg ur den här diskussione
Jag menade att det var det resonemanget som verkade framkomma i citatet. Jag tror nog att vi i enskilda situationer inte är så svartvita som vi har en tendens att vara i skrift, vilket är tur.
Jag tycker att vi har tagit oss till vägs ände i diskussionen om vi är så rörande överens om att det inte går att älska alla, men alla förtjänar en initial respekt för att de är människor och ingen ska bli dömd på förhand på grund av ålder eller annan godtycklig kategori.
Bra slutsats!(?)
Alla har ju varit barn – att säga att man ogillar barn, betyder det att man ogillar sig själv då, eller?
Men eller hur! Barn är inget statiskt tillstånd.
Håller med dig helt och fullt!
Det var nog Ingen som generaliserade mot barn där. Det finns barn och barn, och jag tycker det till stor del handlar om föräldrar och deras inställning. Problemet är ju uppfattningen om ens eget barn (ditt är enligt dig lugnt). Vi har tre barn, nu alla ”nästan vuxna”. Da vi bor utomlands och har egen firma reste jag ofta och ensam med barnen da de var sma. Sa fort de var tillräckligt gamla sa visste de när det var allvar; de var tvungna att halla sig till mig pa flygplatsen t.ex. och att ta det (nagotsanär) lugnt pa planet. Pa tag finns det föräldrar-barn-kupeer som kan stängas och där inga ”utan-barn-resenärer” kan boka. Läste precis ”houseofphilias” blogg fran deras Sälenresa. Där skrev hon att de var atta barnfamiljer och att barnen ”sprungit runt i princip hela hotellet till midnatt”. Är man da ocksa en ”barnhatare” om man inte tycker att det är ok? Jag tror att om alla tar lite hänsyn sa ÄR det Inga Problem med barn pa tag, flyg, buss och hotell. Men, om folk alltid bara tycker att det ju är deras lilla gulliga unge och alla ska tycka likadant, det är da det uppstar Problem. Det tror jag att man kan fa tycka utan att förbannas till varmare platser!
Som spesialpedagog så tenkte eg og på at det finst barn med usynlege funksjonsvanskar som gjer at dei rett og slett ikkje alltid er i stand til å te seg som ein gjerne vil at barn skal. Det skremmer meg at så mange har synspunkt på desse forferdelege foreldra” som ikkje er i stand til å oppdra barn. Eg veit litt om korleis det kjennest å få oppgitte blikk i tillegg til at ein prøver å ta hand om eit barn som på grunn av indre spenningar og frustrasjonar stadig gjer ting dei ikkje burde. Det tar ein landsby å oppdra eit barn. Eg må innrømma at eg tenkte tanken at så mykje motvilje mot barn er det då ikkje i Norge… Er svenskane meir opptekne enn nordmenn av at barn skal vera veloppdragne og ikkje laga lyd? Sannsynlegvis er det vel ynskjetenkjing frå mi side at det er lettare i Norge…
Min poäng var att det också finns vuxna med osynliga funktionshinder (som jag t. ex. som har MS), som gör att man ibland inte orkar höga ljud, etc. Om jag i ett svagt ögonblick suckar eller himlar med ögonen, är det oftast inte alls för att jag tycker vare sig barn eller förälder har gjort något fel eller betett sig illa, jag har helt enkelt bara nått min gräns för vad jag orkar den dagen. Och då är det ju bra för alla involverade om det finns nånstans tyst jag kan sitta istället.
Ja som sagt inte bara barn som är barnsliga alltid 🙂 : https://www.youtube.com/watch?v=fZF3UDFAAd0
Usch, tyckte klippet var roligt först men det är ju faktiskt ganska hemskt när jag tänker efter. Väldigt dålig stil av snubben även om barnet är tokigt.
Helt rätt att klippet är hemskt men inte på grund av snubben utan på grund av den totalt apatiska mamman som ingenting gör då hennes unge står och upprepade gånger kör kärran på benen på en okänd vuxen människa. Hur tänker man som mamma där???
Antagligen var det någon form av ”fri uppfostran” som Fru Boholms Hörna” skrev om tidigare.
Verkligen kasst beteende från två vuxna. Inte lätt att vara barn.
Tycker det var väldigt fint att du skrev den här uppföljningen. Tack!
Word! Puss på dig Clara.
SÅ bra skrivet och du är så klok!!! Jag håller med dig helt och hållet.
Missa inte http://www.modevarlden.se idag. Mina senaste outfits och bilder på vårt nya soffbord i marmor och mässing.
Kram Johanna
Ok, tillbaka på ruta ett…