Efter-maten-lugnet har sänkt sig på verandan. Bara Jakob,  jag och hunden. Barnen är ute och vittjar hönsgården på ägg.

Det är någonting med värmen, solen och luften som gör en så snäll. Allting känns liksom enkelt och lätt nu. På hemmaplan. Men jag maskar på jobbet, försöker hitta enkla genvägar när arbetsron inte vill infinna sig. Och det är okej – jag ger efter för den känslan. Idag skulle jag ha haft redaktionsdag i stan med Erica men istället hade vi mötet över telefon så att jag samtidigt kunde vattna blommor och plantera.

Jag tror aldrig jag lagt upp en osminkad porträttbild här på bloggen förut.  Men någon gång ska vara den första. Och när jag zoomar in ser jag att jag har fått små, ljusa fräknar över hela ansiktet. Har alltid drömt om fräknar – Jakobs kinder är översållade – och det är så vackert.

Titta vilket fint kakfat jag hittat förresten! Matchar så bra med min gula karaff som är från samma tid ungefär. Kan det vara fyrtiotal eller något sånt?

Tänk att efter att knappt ha haft en trädgård alls  – bara en ogräsbevuxen gräsmatta – kan jag nu gå ut och plocka det här i min trädgård i maj. Häggmispel, Rosenplister, Tulpaner, Penséer. 

Det är inte bara jag som älskar maj. Även Melker är lycklig. Han som knappt vill gå ut under vinterhalvåret ligger nu och steker sig i solen på punschverandan hela dagarna.