Jag blir så rörd av studenttider och att se alla vackra ungdomar. Om de bara kunde inse hur värdefulla de är. Som vuxen ser man mest friheten och framtidshoppet och glömmer hur stressande och otäckt det också är att kastas ut i verkligheten.
Jag tänker mycket på min egen gymnasietid. Jag utvecklades i en omskakande takt. Fick vänner för livet, fick äntligen hålla på med musik, teater och litterär gestaltning. Jag blev kristen, ännu mer feminist och hann (lågt räknat) vara kär i tretton killar per termin. Jag gjorde erfarenheter som jag har nytta av varje dag i mitt vuxenliv. Och jag träffade Jakob. Jag var som en blomma som stått i en för trång kruka men plötsligt planterades ut i en solig, varm rabatt. Jag blomstrade!
Samtidigt präglades gymnasiet av att mamma blev sjuk. Sommaren mellan ettan och tvåan upptäcktes tumören, bröstet opererades bort och hon påbörjade en strålbehandling. Ett par månader innan jag tog studenten upptäckte de att cancern spridit sig.
Det finns så få bilder från gymnasietiden och min vardag – jag håller hårt i dem jag har kvar. Här sitter jag i skolcafeterian iklädd mammas gamla t-shirt med texten Jokkmokks Korrespondensgymnasium. Platinablont hår och pipilotter med lockade toppar. Klistrigt Juicy Tubes på läpparna och stora örhängen. Alltid stora örhängen.
Den här bilden togs på balen någon månad innan studenten. Då hade jag precis blivit ihop med Jakob men redan hunnit bestämma att jag skulle gå med min klasskompis Adam. Minns att jag hade väldigt roligt den kvällen och kände mig så fin.
En tid innan balen åkte jag ner till min syster som på den tiden bodde i en skabbig andrahandslägenhet i Vasastan. Utan badrum men med pälsängrar, silverfiskar och fläskbaggar som husdjur. Vi letade igenom varenda tänkbara affär efter en lämplig balklänning och strax innan stängning fick vi napp i en vintagebutik. Det var den här åttiotalsblåsan för 800 kronor som mamma lovade att betala åt mig efter att jag ringt hem och kollat. Skorna var min systers reafyndade Pradaskor som jag fick låna om jag lovade att inte ”fotsvetta ner dem”.
En balbild av mig och min kompis Sanna. Vi hängde ihop hela gymnasiet i ett gäng på sju tjejer och vi umgås fortfarande när vi kan. Vi har gått på varandras bröllop, dop, barnvälsignelser och försöker ses varje jul och varje sommar om vi råkar vara i krokarna samtidigt. Våra messangertrådar är långa och vindlande.
Alla som kände mig innan allting förändrades har jag ett särskilt band till.
Champagnefrukosten på studenten. Bar samma klänning igen och i min dagbok skrev jag om framtiden ”Jag vill jobba som kreativ mångsysslare, men hur fan ska jag kunna försörja mig på det?”
Elina känner ni säkert igen. Hon är ju min närmsta vän och syns ofta på bloggen. Hon hade också en gullig lillasyster som hette Stina – en småtjej som hängde med oss ibland och delade chipspåse framför teven. Idag är det istället våra barn som delar chipspåse framför en skärm. Vi har ju matlag ihop <3 Elinas svägerska Charlotte bodde i England vid den här tidpunkten, så henne kände jag inte alls. Men idag bor hon en bit bort längs samma grusväg som mig och är min högra hand i jobbet som kreativ mångsysslare.
I mitt fotoalbum från studenten finns många bilder. Mamma och pappa dukade långbord på verandan. Mormor och morfar kom hela vägen från Jokkmokk. Faster Inger och Ulf var med och moster Mia med familj dök också upp. Det var världens finaste dag och jag minns att jag kände mig så firad.
En bild berör mig särskilt. Den är tagen tidigt på studentmorgonen. Jag är sminkad inför champagnefrukosten, Anna står i morgonrock. Och mellan oss står mamma med ett snett leende och en sjalett kring hjässan. Några veckor tidigare hade hon tappat allt hår. Stora tussar som hon kammade loss, lutad över badkaret. Mamma vars fantastiska lockiga hår var hennes signum. Jag gjorde henne sällskap till sjukhusfrisören och vi försökte hitta en peruk som hon kunde stå ut med.
Våren när allting skulle handla om frihet, fest, utspring och kompisar. Handlade det lika mycket om cytostatika, perukprovning och en mamma som tappade aptiten. Som förstod att hon skulle dö ifrån sina flickor.
Allt det tänker jag på när jag ser nybakade studenter och deras glädje, hopp och rädslor. Jag tänker på det stora, svåra och vackra livet som bara ligger och väntar på dem.
55 svar
Jag fick inte fira min student med studentbal champagnefrukost utspring och studentflak. Pga att min skola inte gjorde det. I många år var jag ledsen och avundsjuk men jag jobbade med det. Jag läste senare på universitetet och efter ett par terminer upptäckte jag ett par förskrämda ungdomar i början av en hösttermin. Det var de som hade varit så högljudda och sturska studenter några månader tidigare. Tack o lov för att jag kom över detta.
Otroligt vacker text. Berörande ord om din mamma.
Fine minner og ord 💕 Pappa fikk ”dødsdommen” pga. kreft da jeg var i ferd med å avslutte videregående. Surrealistisk tilværelse med ungdomslivet på skola, og livet hjemme, der jeg visste at Pappa skulle dø fra oss. Først i voksen alder har jeg reflektert over hvor mye det egentlig påvirket meg, og ikke påvirket meg. Litt sårt. Og er litt misunnelig på de som har begge foreldrene sine enda.. Klem
♥️
Min egen mamma dog på vårterminen i nian. Jag orkade inte gå gymnasiet efter det. Minns att jag satt kvar i bilen på parkeringen när min jämnåriga kusin tog studenten och grät för att jag också ville. Men jag kunde bara inte. Hon var så lycklig och jag var så sorgsen.
Din text var vacker och fick mig att vemodigt minnas den tiden. Hur liten man är liksom.
Du har inte aldrats en dag, forfarande lika vacker.
Och sa vackert skivet, tararna rinner. <3
Massa Karlek fran Afrika
Clara, vilket vackert och vemodigt inlägg. Tack för att du delar 💖 Förstår att det måste ha varit oerhört tufft att förlora din mamma, allt för tidigt.
Jag har aldrig känt den där frihetskänslan och hoppet som många pratar om, i samband med studenten. Bara oro och rädsla vad jag skulle kunna/vilja jobba med. Försörja mig på. Och den rädslan fanns med all rätt, mitt arbetsliv har varit krokigt och jag ser inget slut på det – trots att jag nu är medelålders.
De som tar studenten nu är det nog extra knepigt för mitt i en pandemi, inom vissa branscher är det extra svårt att få jobb. Och att lyckas behålla. Dessutom inte alls likadant att vara/börja på ett jobb, i rådande pandemi. Hoppas att de flesta ändå känner en tillförsikt och hopp. Med det kan man komma långt. 🍀
Jag har en bok för mitt barns hyss och roligheter och även en bok som jag vill att hon ska få om jag går bort för tidigt. Där jag allteftersom skriver när jag kommer på något jag vill hon ska få ta del av. Högt som lågt. Mycket eftersom min egen mamma hade bristande förmåga att lära ut saker till mig. Sakerna har jag snappat upp av mina vänners mammor, eller kommit på längs vägen av egen erfarenhet. Sådant som man ofta inte läser om men förväntas veta ändå kanske? Som att man ska välja kortärmat framför linne om man fryser lätt, då det lilla som att täcka axlarna bara lite mer gör stor skillnad i värmen. Och att man ska välja hög sula på vinterskor för att inte frysa om fötterna. Viktigare än vilket märke och material det är på skorna.
Och djupare grejer med.
Sedan är jag noga med att få fram att det bara är mina upplevelser och tänker, det är inget som är skrivet i sten eller som hon måste hålla med om.
Men som jag önskar att jag fått med mig, personliga tips liksom om allt mellan himmel och jord.
Åh Anna, så fint med boken med klokheter du skriver åt ditt barn! 💕 Jag blev väldigt berörd av ditt tänk. Och vad du beskrev att du själv missat från din mamma.
Tack, så fint av dig 💖💖💖
Så fint inlägg! Jag tog själv studenten 2014 men det känns som att det var igår. Jag vet att många här tog studenten för ännu längre sedan, men jag känner igen mig i känslan.
När jag tog studenten hade jag ingen aning om vart jag ville. Det slutade med att jag hoppade på en ryska-kurs för nybörjare och sedan hoppade av och började jobba istället, haha.
Jag hoppas att alla studenter ser allt så ljust som möjligt!
Hoppas att du får en fin helg 🙂
Fina Clara! Vilket inlägg. Så mycket en inte förstod som barn, om vad som hände och hur det kändes <3 Vad mycket det är som inte syns, utanpå, i skolan osv, men som pågår i ens liv.
Jag tror jag har några bilder på dig, gick ju runt med min kamera och svartvita rullar. Om du vill ha? Säg bara till! Satt själv och bläddrade igenom gamla album och bilder här.
Vilken oerhört vacker text. Jag blir så berörd och rörd. Tack!
Så otroligt fin och målande beskrivning!
Fint! Grät! Själv tagit mig igenom bröstcancer behandlingar och räknas som cancerfri. Det värsta var att det drabbar andra också. Min dotter hjälpte mig att välja peruk. Som jag knappt stod ut med. Tacksam varje dag att jag och familjen tog oss igenom detta.
❤
Clara! Du måste SKRIVA! MER! Vilken gåva du har med ord.
Så otroligt fint och träffsäkert. Tack
Hjärtskärande vackert inlägg! <3 <3
Underbar text. Blir alltid lika berörd när du skriver om din mamma, då min egen också dog alldeles för tidigt.
Detta kan va ett av dina finaste inlägg. Tack för allt du ger och delar med dig av. Underbart att få se korten med dig som ung. Tack tack tack<3
Så fint. Så berörande. Varje gång du skriver om din mamma berörs jag in i hjäteroten. Min mamma blev 15 år äldre än din, o fick träffa alla sina barnbarn.
Men det är ändå samma känsla som du beskriver, den tunga cancern och en mor som sakta tynar bort.
Tack för att du skriver om detta.
Många kramar.
Lycka och sorg går ibland hand i hand.
I år tog min yngsta studenten och de är verkligen värda att fira efter många års hårt kämpande! Så mycket glädje, men också vemodigt – för oss gamlingar. Väcker minnen från min egen student (även om det är drygt 30 år sen…) och från min sons student för 2 år sedan. 5 dagar innan somnade mamma in i sviterna av sin cancer. Det var verkligen med dubbla känslor man stod där och skålade. Men det blev en minnesvärd studentfest och sen en vacker tid för att ta farväl av mamma – tillsammans med pappa och mina syskon.
Tack för en fin blogg!
❤️❤️❤️
Smärtsamt och vackert du beskriver tiden. Får tårar i ögonen.
Så oerhört fint och skört. sorgligt ♥️ men också fullt av livet som det är. Drömskor som lånas ut på nåder och som inte får svettas ner, och sjukdom och sorg, spirande kärlek och växande vänskap samtidigt.
Fint och öppet skrivet, det gick rakt in i hjärtat.
Din blogg UnderbaraClara gör verkligen skäl för namnet❤️🥰❤️💪
Smärtsamt men också vacker beskrivet. Graviditeten med mitt första barn blev helt annorlunda än vad jag trodde då min mamma fick diagnosen spridd lungcancer. Mitt i det som skulle vara glatt och fantastiskt kunde jag bara gråta och se henne tyna bort. Men hon blev piggare, och nu har hon hunnit få bli mormor igen. Varje gång du skriver om din mamma blir jag så berörd, för jag är ”mitt i det”. Du påminner mig om vad som är viktig och jag känner sån tacksamheten över att jag får ha min mamma kvar lite till. Tack!
Jag vet inte hur jag ska uttrycka hur mycket jag berörs av denna text och hur otroligt bra du skriver. Jag känner en sådan ömhet för den unga Clara med sitt blonda hår och sorgsna ögon. Jag blir sittande och får tårar i ögonen, du beskriver så målande. Jag skulle gärna läsa en bok om den unga Clara, hur det var för dig i tonåren på högstadiet, gymnasietiden, och hennes väg till att blogga och bli en av Sveriges bästa mångsysslare, nej, den bästa. Du skriver ord som går in till hjärtat, ger tårar, och sätter sig i magen ( på en bra sätt) ja, flera av dina texter går in i ens system rent fysiskt.
Oj vad flummigt det blev nu, ursäkta en gammal litteraturvetare.
Tack för läsningen, denna text stannar kvar länge och ska återkommas till.
Trevlig helg
Fin kommentar, och jag håller med. Skulle älska att läsa en sådan bok av Clara.
För mig var gymnasiet den totala friheten. Jag valde medvetet en linje som inte fanns där jag bodde. Istället låg den elva mil bort och det innebar att jag kunde flytta ifrån min dysfunktionella familj. Jag har aldrig återvänt.
Oj.. detta berörde verkligen! ❤
Så fint, och så sorgligt. ❤️
Du har alltid varit duktig på att skriva, Clara, men på sista tiden har du lyckats beröra mig nåt så enormt med dina texter. Det är knappt jag vågar läsa när det kommit ett nytt inlägg, för jag vet att det allt som oftast innebär att jag sitter med våra kinder…
Lika här Sara.
Alla andra bloggar bleknar sakta bort.
(Kommentaren till Sara kom fel förut)
❤️
Så fint och känslosamt du skriver❤️ Hela min tonårstid präglades av min mammas alzheimers som drabbade henne när hon var blott 47 år. Har en bild från min studentdag där hon står mellan mig och min moster. Jag i min studentmössa och hon som en skör och blek skugga av sitt forna jag💔 Livet, tufft och underbart i en enda röra.
Åh! Och jag som tyckte att min mamma var ung när hon drabbades av Alzheimers, bara 58! Så förtvivlat tungt det måste ha varit för dig som var ännu yngre än vad jag var (22). Cancer och Alzheimers, två av de värsta sjukdomarna.
Jag var 13 år när hon började förändras och när jag var 15 fick hon diagnosen. Tonårsrevolten kom liksom av sig kan man säga och istället vårdade jag och pappa henne hemma i många år. Ja, det är två fruktansvärda sjukdomar! Prisar forskningen och hoppas att den så småningom ska knäcka koden och komma med en lösning.
Så utrolig vakkert skrevet. <3 Takk for at du setter ord på dette, min historie er veldig lik.
Oj va du berör med din text. Tänk vilken oro din mamma måste känt. Alla mammors mardröm att inte få se sina barn växa upp.
Åh vilken text. Så fin. Men så sorglig.har själv tagit mig igen bröstcancerbehandling och är så tacksam över att vara frisk nu
Ååååå, kjære deg.
Du skriver så sant om livet og jeg kjenner igjen hvert ord. Hver gang du skriver om din Mamma som gikk bort så kjenner jeg igjen hvert ord. Slutt aldri med det, det bekrefter og trøster og viser at man likevel kan ha et rikt liv, tross erfaringer man helst skulle vært foruten🌼
<3
Det är 30 grader varmt. Utanför skriker glada studenter och bilarna tutar. Vi sitter coronaisolerade och vår student har corona och är blek och trött. Och jag vill gråta av alla anledningar som du skriver om ovan.
Åh det låter tufft Anne! Jag hoppas att ni snart blir friska och krya igen! Sommaren har precis bara börjat. Förhoppningsvis kan ert studentbarn ta igen firandet lite senare under sommaren.
Vad fint du skriver … och hjärtskärande ♥ Jag är säker på att din mamma där hon befinner sig är väldigt, väldigt stolt över dig!
Så vackert skrivet. Nu som mamma själv förstår jag hur obeskrivligt sorgligt det måste varit för min egen mamma när hon tynade bort och förstod att hon kanske inte skulle vara med. Fram till att jag fick egna barn har jag bara tänkt på hur hemskt det var för oss barn att mista vår mamma men nu som mamma förstår jag hur hemskt det är att dö ifrån sina barn, när de är alldeles för små.
Underbart inlägg. Rysningar ända ner på låren!!
❤️
Nämen, detta var nästan mer än jag klarar av, skyller på pms. Skitfint att få se bilder på unga Clara (du ser prick likadan ut idag), och började böla över slutet kring din mammas sjukdom, behandlingar, att dö ifrån sina barn… står inte ut!
Nästa år tar mitt äldsta barn studenten, hon som jag fick när jag själv i princip bara var ett barn på nyss fyllda 20. Livet❤️
Förresten, visst har du skrivit ngt om dina ”böjda” fingrar och släktdrag? Funderat på detta eftersom mina egna händer ser likadana ut som dina och halva min släkt är från Burträsk, men någon generation tillbaka (sen flyttade de till Hälsingland). Vansinnigt spännande om det hänger ihop!
Intressant med böjda fingrar, min farmors släkt var från Burträsk och skämtet i familjen har alltid varit att vi alla har lite hår under fötterna eftersom det var så mycket inavel i Burträsk. Nu har jag ingen aning om det ligger någon sanning i det. Någon som vet? Eller någon som har hår under fötterna? haha
Pluggade läkarprogrammet i Umeå och en av genetikerna där hävdade med bestämdhet att Västerbottens inland är en av världens mest inavlade platser, så pass att forskare från utlandet reser dit för att studera vidare 😛 . Vintertid var byarna insnöade etc…..det finns en ansamling av genetiska sjukdomar i området.
Haha, kul! Halva min släkt är från Västerbotten i trakterna kring Skellefteå, och även min killes morfar samt pappa är därifrån, skulle hemskt gärna göra ett DNA-test på oss två😅 Tur vi inte ska avla!
Ja, denna jävla cancer. Man förstår inte vad det innebär förrän man har den i huset….
Gymnasietiden var verkligen mina i särklass sämsta skolår.
Tänk så olika det kan vara!