Jag blir så rörd av studenttider och att se alla vackra ungdomar. Om de bara kunde inse hur värdefulla de är. Som vuxen ser man mest friheten och framtidshoppet och glömmer hur stressande och otäckt det också är att kastas ut i verkligheten.

Jag tänker mycket på min egen gymnasietid. Jag utvecklades i en omskakande takt. Fick vänner för livet, fick äntligen hålla på med musik, teater och litterär gestaltning. Jag blev kristen, ännu mer feminist och hann (lågt räknat) vara kär i tretton killar per termin. Jag gjorde erfarenheter som jag har nytta av varje dag i mitt vuxenliv. Och jag träffade Jakob. Jag var som en blomma som stått i en för trång kruka men plötsligt planterades ut i en solig, varm rabatt. Jag blomstrade!

Samtidigt präglades gymnasiet av att mamma blev sjuk. Sommaren mellan ettan och tvåan upptäcktes tumören, bröstet opererades bort och hon påbörjade en strålbehandling. Ett par månader innan jag tog studenten upptäckte de att cancern spridit sig.

Det finns så få bilder från gymnasietiden och min vardag – jag håller hårt i dem jag har kvar. Här sitter jag i skolcafeterian iklädd mammas gamla t-shirt med texten Jokkmokks Korrespondensgymnasium. Platinablont hår och pipilotter med lockade toppar. Klistrigt Juicy Tubes på läpparna och stora örhängen. Alltid stora örhängen.

Den här bilden togs på balen någon månad innan studenten. Då hade jag precis blivit ihop med Jakob men redan hunnit bestämma att jag skulle gå med min klasskompis Adam. Minns att jag hade väldigt roligt den kvällen och kände mig så fin.

En tid innan balen åkte jag ner till min syster som på den tiden bodde i en skabbig andrahandslägenhet i Vasastan. Utan badrum men med pälsängrar, silverfiskar och fläskbaggar som husdjur. Vi letade igenom varenda tänkbara affär efter en lämplig balklänning och strax innan stängning fick vi napp i en vintagebutik. Det var den här åttiotalsblåsan för 800 kronor som mamma lovade att betala åt mig efter att jag ringt hem och kollat. Skorna var min systers reafyndade Pradaskor som jag fick låna om jag lovade att inte “fotsvetta ner dem”.

En balbild av mig och min kompis Sanna. Vi hängde ihop hela gymnasiet i ett gäng på sju tjejer och vi umgås fortfarande när vi kan. Vi har gått på varandras bröllop, dop, barnvälsignelser och försöker ses varje jul och varje sommar om vi råkar vara i krokarna samtidigt. Våra messangertrådar är långa och vindlande.

Alla som kände mig innan allting förändrades har jag ett särskilt band till.

Champagnefrukosten på studenten. Bar samma klänning igen och i min dagbok skrev jag om framtiden “Jag vill jobba som kreativ mångsysslare, men hur fan ska jag kunna försörja mig på det?”

Elina känner ni säkert igen. Hon är ju min närmsta vän och syns ofta på bloggen. Hon hade också en gullig lillasyster som hette Stina – en småtjej som hängde med oss ibland och delade chipspåse framför teven. Idag är det istället våra barn som delar chipspåse framför en skärm. Vi har ju matlag ihop <3 Elinas svägerska Charlotte bodde i England vid den här tidpunkten, så henne kände jag inte alls. Men idag bor hon en bit bort längs samma grusväg som mig och är min högra hand i jobbet som kreativ mångsysslare.

I mitt fotoalbum från studenten finns många bilder. Mamma och pappa dukade långbord på verandan. Mormor och morfar kom hela vägen från Jokkmokk. Faster Inger och Ulf var med och moster Mia med familj dök också upp. Det var världens finaste dag och jag minns att jag kände mig så firad.

En bild berör mig särskilt. Den är tagen tidigt på studentmorgonen. Jag är sminkad inför champagnefrukosten, Anna står i morgonrock. Och mellan oss står mamma med ett snett leende och en sjalett kring hjässan. Några veckor tidigare hade hon tappat allt hår. Stora tussar som hon kammade loss, lutad över badkaret. Mamma vars fantastiska lockiga hår var hennes signum. Jag gjorde henne sällskap till sjukhusfrisören och vi försökte hitta en peruk som hon kunde stå ut med.

Våren när allting skulle handla om frihet, fest, utspring och kompisar. Handlade det lika mycket om cytostatika, perukprovning och en mamma som tappade aptiten. Som förstod att hon skulle dö ifrån sina flickor.

Allt det tänker jag på när jag ser nybakade studenter och deras glädje, hopp och rädslor. Jag tänker på det stora, svåra och vackra livet som bara ligger och väntar på dem.