Det är sådana underbara varma dagar just nu. Tio plusgrader och jag passar på att njuta. På verandan blir det 25 grader mitt på dagen så jag intar mitt kaffe där.

Så fint att se tapeten i matrummet i vårsolen.

Alltid efter en renovering är det spännande att se hur förändringen tar sig ut under de olika årstiderna.

Idag var det matlag hemma hos oss. Första matlaget det här året när vi setts i dagsljus! Det är alltid ett sånt härligt skifte på våren.

Ulf har traskat runt i mina näbbskinsstövlar i storlek 41. Bertil lånar dem i skolan nu. De är bara aningens för stora för honom. Store tid att jag har ett barn som kan låna stövlar i storlek 41.

Till matlaget gjorde jag den där veganska nudelsalladen igen. Succé!

Och så köpte jag hem lite vårblommor för att sätta piff på hemmet medan jag väntar på att mina pelargoner ska rycka upp sig.

Idag var första gången efter operationen jag sminkade mig. Lockade håret och målade naglarna. Gick från att se ut som Boris Johnson till att bli mig själv igen. En sådan lättnad. Det stora fula plåstret har äntligen plockats bort och nu räcker det med lite micropore-tejp över ärret. Men det behöver jag tejpa resten av året för att det ska läka snyggt. Så den här looken får jag vänja mig vid. Ska dock byta till hudfärgad tejp så att det syns lite mindre.

Idag är det prick två veckor sedan operationen och det har verkligen vänt. Andra dagen i rad som jag klarat mig helt utan smärtstillande. Nackspärren är borta och jag har till och med kunnat träna ett första försiktigt pass. Jag är så otroligt glad att jag har det här bakom mig. Hade blivit så van vid knölen att jag glömt bort hur jag ser ut utan den. Blev helt chockad när jag upptäckte nyckelbenen igen! Och att jag inte längre känner att jag kommer kvävas när jag ligger på rygg. Rethostan är borta. Och det sjukaste av allt? Jag har HELT slutat snarka!

Min snarkning har ju varit ett familjeskämt länge – alla retar mig för att jag drar sådana timmerstockar att det dånar i huset och ingen kan sova. Förut trodde jag att det hörde ihop med övervikten men det blev ingen skillnad av att jag gick ner i vikt. Hade inte en tanke att detta kunde höra ihop med sköldkörteln på något sätt men alltså från en dag till en annan har jag blivit tyst när jag sover. Det får mig att fundera på hur länge den här satans sköldkörteln har vuxit utan att jag vetat om det? Jag minns det som att jag började snarka kring när jag var gravid med Folke. Det är ÅTTA ÅR sedan. Det är dock bara tre år sedan det plötsligt syntes en knöl på min hals. Så vad pågick de där andra fem åren med min kropp? När jag inte testade mina värden men drog på mig en utmattning och depression? Hmmm….