Det kanske är mensen jag vet inte. Men redan innan klockan nio på morgonen idag har jag hunnit gråta av tacksamhet för:

-Att min laptop som jag tömde ut en hel latte i igår startade som vanligt idag och verkar funka felfritt. Har inte kunnat sova inatt för att jag legat och oroat mig över hur det ska gå. Inte bara med datorn utan med allt jobb jag inte kommer kunna göra ifall den kraschar. Alla kunder som kommer bli så besvikna på mig. Nu ska jag rädda allting på den och sedan lämna in den på en extra kontroll för säkerhets skull. Men tills dess kan jag andas lugnt.

-Över den unga killen på caféet som rusade upp från sin plats och hojtade SITT STILL till mig när jag spillt ut kaffet och sedan hämtade massor av papper och hjälpte mig torka bordet, stolen, datorn, min telefon och mina airpods som också blivit översköljda med kaffe. Torkade, tröstade och var så himla snäll. Mänskligheten alltså. Hjärtat står knappt ut med hur mycket vardagsgodhet som finns.

-Att jag har så fina kärleksfulla söner. Mot varandra och mot mig. -Mamma du är sååå fin och snäll säger de hela tiden. Du är så gullig mamma. Vilka fina kläder du har! Vad har jag gjort för att förtjäna dessa omtänksamma pojkar? Böl och lip!

-Av tanken på att jag på fredag ska äta lunch med (nästan) hela mitt gamla gymnasiegäng med tjejer. Jag älskar hela högen så mycket och längtar efter att återigen trängas runt ett fikabord och skvallra med dem. Det är exakt det jag behöver just nu.

-Av att solen skiner, att jag ska få baka på arbetstid idag och kanske hinner åka lite längdskidor på lunchrasten.

Nu ska jag snyta mig och blaska ansiktet med kallvatten och sluta vara ett sånt blödigt exemplar av människoarten