Jag har träningsvärk i hela kroppen. På utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Varenda muskel i kroppen känns för att jag rört på mig. För att jag tränat och gjort någonting bra. Men under min utmattning, under depressionen, under min sista graviditet – då bodde jag i huvudet och kroppen var ett jobbigt bihang. Som ofta gjorde ont fast jag inte gjort någonting alls.

När jag började träna med PT för två år sedan startade vi på den enklaste nivån. Jag var i en fruktansvärt dålig form. Jag kunde inte göra utfallssteg utan att hålla i en käpp som stöd. Jag gjorde knäböj utan vikt och blev ändå helt slut efteråt. Jag var rädd för min kropp. Skulle jag spricka när jag lyfte tungt? Skulle kroppen låsa sig som en fällkniv? Skulle någonting åka ur led, gå itu, slitas av?

Ja, jag var rädd för allt och jag var svag. Och jag kände ett djupt motstånd mot att anstränga mig. Tiden som ledde fram till min utmattning tränade jag som en dåre. Och därför förknippade jag sedan träningen med ohälsa. Och den höjda pulsen under ett löppass blandades ihop med den ökade pulsen när man har panikångest.

Den där mentala sammanblandningen kom jag liksom aldrig över och successivt flyttade jag ut från min kropp. Övergav kroppsdel efter kroppsdel och bosatte mig i huvudet. Och det märktes så väl när jag började träna igen. Jag saknade koordination. Hittade helt enkelt inte musklerna. Inget i min kropp kopplade med någonting annat för det var ju ingen hemma när jag ringde på.

Den största skillnaden efter två års styrketräning är att jag inte längre bor bara i huvudet. Jag har flyttat in i hela kroppen. I mina händer, mina fötter, i axlarna. I utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Nu bor jag i hela kroppen och det är så mycket rymligare och friare att leva så. För när jag har ångest, stress, eller känner oro då studsar det inte runt, runt i huvudet som en flipperkula, utan finns plats för känslan att klinga av på. Och när jag känner mig glad kan glädjen ta plats i hela kroppen på ett nytt sätt.

Jag har lärt mig att göra armhävningar på fötter och lagom till jul satsar jag på att kunna ta nittio kilo i marklyft. Och som en väldigt trevlig bonus upptäcker jag små visuella förändringar – oftast först när jag ser mig på bild. Som en utbuktning på låret efter en ny muskel som gett sig till känna. Att rumpan höjts någon centimeter. Och att ryggen när jag leker med barnen och kastar dem i vattnet – har spelande muskler jag inte hade en aning om fanns där.

Att bo i hela kroppen är både spännande och spatiöst.