Dags för del 4 med svar på frågestunden. Del 1, 2, 3, hittar ni här.
Har barnen några aktiviteter på fritiden och hur ser du på det?
Jag tror att våra barn har haft ovanligt få aktiviteter jämfört med många andra. Men det är för att vi tycker att fri lek och egen tid att disponera är otroligt viktigt. Jag avskydde att ha en massa aktiviteter när jag var barn och hade inga problem att roa mig själv. Och jag har känt likadant för mina ungar, som dessutom tydligt visat att de föredrar att vara hemma i lugn och ro. Men nu när de är äldre så har det blivit lite mer. De går på scouterna en gång i veckan och skidträning i byn, som är väldigt prestigelös och lekbetonad. Det är de enda ”ordnade” aktiviteter de har.
Men därutöver har vi ju matlag varje tisdag och på torsdagarna brukade de ofta spela rollspel med några kompisar i byn och deras pappa. Så trots att det ”bara” är två organiserade aktiviteter per vecka finns ju inte så mycket ledig tid kvar.
Hur ser era rutiner ser ut på mornarna? Här är mest bara tjat och sura miner av att behöva gå upp tidigt och dessutom tvingas att äta när man egentligen vill sova. Har du tidsgräns på kvällen för att de ska vakna i tid?
Jag har uselt morgonhumör, så för oss är det bäst att vi delar upp mornarna lite. Jakob stiger upp vid 06.30, kallbadar, gör upp eld och förbereder frukost till barnen. Sedan vaknar pojkarna vid 06.50, äter frukost och tar det lugnt. Och sedan vid 07.15 promenerar Jakob och Essa till kontoret och ungefär då stiger jag upp (ifall jag jobbar hemifrån den dagen. Jobbar jag i stan och behöver göra mig iordning stiger jag upp 06.45).
Jag ser till att barnen får med sig sina skolgrejer och rätt ytterkläder och vid 07.40 brukar vi gå ut till bilen. Då skjutsar jag storbarnen och lämnar Ulf. Sedan åker jag hem igen, matar fåren, äter frukost och sätter igång med arbetsdagen. När det är barmark brukar jag istället cykla med barnen.
På vardagskvällar lägger vi Ulf strax efter 19. Storbarnen ska sova vid 20.30.
Förut fick barnen se på skärm på morgonen vilket var en väldigt dålig ide. För visst är det mysigt att starta dagen under filtarna i tevesoffan och äta frukost i lugn och ro. Men vem har lust att åka hemifrån då? Nu får de inte ha någon skärm alls på mornarna och följden är att de efter en timma brukar vara rätt rastlösa och sugna på att gå till skolan och träffa kompisar.
Hur gör du för att räcka till som mamma? Man får så lite ”familjetid” i veckorna och på helgerna känns det som barnen slåss om uppmärksamheten.
Jag tycker också att det är svårt. Eller rättare sagt – tiden kanske räcker till barnen men då räcker den inte till så mycket annat. Dessutom äter ju barnrelaterade saker som föräldramöten och tandläkartider enormt mycket av ens arbetstid. Sedan höstterminens start har vi haft drygt 20 tillfällen totalt med tandläkare, optiker, utvecklingssamtal, föräldramöten, övriga skolmöten och doktorsbesök. Då har jag ändå tre fullt friska och välfungerande barn. Men det är liksom nästan en halv arbetsdag i veckan som går åt till sånt?
Mitt knep för att barnen ska känna att man har tid för dem är att sätta sig ner i lugn och ro med en kaffekopp. Lägga bort mobilen och signalera med hela kroppen att man finns där tillgänglig. För att gosa, diskutera eller bråka med. Så fort jag slutar fara runt som en skållad råtta kommer även mina barn till ro och känner lugnet. Då minskar klängigheten.
Varifrån kommer barnens namn/ hur resonerade ni kring namnvalen/ har de fler namn? Tycker namn är så kul
Namnet Bertil kom till oss några dagar efter att han fötts. Jag gillar ju gamla namn och min farfar hette Bertil. Folke tog vi för att en kompis precis innan döpt sitt barn till Stig vilket varit vårt första alternativ. Älskar dock namnet Folke som känns robust och fint. Många äldre undrade om vi döpt barnen efter Folke och Bertil Bernadotte – men det gjorde vi alltså inte. Ulf är ett kärt släktnamn och så är ju namnen Bertil och Ulf så fina ihop – som de underbara pojkarna i Ulfs Starks bok Kan du vissla Johanna?
Våra barn har två mellannamn vardera, valda efter olika släktingar. Och hemma kallas barnen mest för Berra, Uffe och Hokka. Det var Ulf som inte kunde säga Folke som liten och då blev det Hokka istället – vilket lever kvar.
Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Tex att du svär ibland, tycker det är fine att Jakob dricker alkohol…Min erfarenhet är att en del som går i kyrkan både ska välkomna alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?
Tack, det var väldigt fint sagt – jag hoppas att det stämmer! Jag tror att jag är ganska frisinnad eftersom jag själv alltid känt mig ”fel” i alla sammanhang. När jag blev kristen var jag för vänster och för feministisk. Och för vänsterfeministerna var det suspekt att jag blivit frälst. Och i alla sammanhang utom de kristna har det varit konstigt att vara nykterist. Jag känner inte att jag hör hemma helt och hållet någonstans och därför har jag heller inte särskilt polisande inställning till vad andra gör.
Hur gör ni med barnens skärmtid? Jag får alltid ont i magen av dina inlägg om när barnen leker i timmar ute, bygger kojor, går på egna upptäcktsfärder mm. Allt som jag egentligen hade velat att mina barn skulle göra.
Det är svårt med skärmtid. Just nu har våra barn två timmar per dag (mobil, padda, dator, tv inräknat) och det har vi kommit fram till tillsammans genom att diskutera hur hjärnan och kroppen påverkas av skärmar, samt hur inaktiv och stillasittande man kan bli. De knorrar inte över skärmtiden – men begränsade vi den inte skulle de sitta mycket mer.
Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att peka på barnen och säga vad de ska göra. Jag tror på att leda genom sitt eget exempel. Om man inte vill att barnen ska glo i mobilen kanske man själv får sluta med det. Om man vill att barnen ska läsa böcker kanske man själv får börja med det. Om man vill att barnen ska gå ut så får man själv gå ut. Det är pissjobbigt. Men det hjälper.
Är det skillnad på att vara pojkmamma och flickmamma tror du?
Ja absolut, jag märker det när jag diskuterar med min syster som bara har flickor. Samma typ av problem ter sig ofta väldigt olika beroende på kön. Men det beror förstås mest på inlärd kultur och olika förväntningar. Hade jag fått en dotter nu skulle jag nog bli väldigt medveten om skillnaderna i barnuppfostran mellan flickor och pojkar. Säkert skulle jag banna mig själv för sånt jag har gjort annorlunda utan att tänka på det.
Men en sak som är skön med att vara mamma till pojkar är att jag inte alls känner lika stark press på mig själv som kvinna. Alla mina vänninor med döttrar verkar bära ett tungt förebilds-ok. Det gör jag inte alls på samma sätt. Det faller ju på Jakob.
Jag tycker det skulle vara intressant att höra dina tankar kring att du har tre söner. Är det något du själv funderat kring? Hade du velat ha en dotter? Har andra kommenterat att du endast har söner?
Jag har alltid drömt om döttrar och varit övertygad om att jag skulle få en flicka varje gång jag varit gravid. Nu blev det inte så och även om jag fortfarande kan mysa av tanken på en dotter så är jag så oerhört lycklig över mina söner. Jag som aldrig haft bröder tycker att det är så utvecklande att få se pojkar växa upp. Och helt ärligt är det asmysigt att vara den enda kvinnan i familjen, vara pojkmamma och den trygga matriarken. Ibland när jag står och lagar mat åt mina söner och deras höggludda kompisar – ja då känner jag mig som en mäktig italiensk matrona. Kan bara tänka mig hur det kommer vara när de är stora och kommer hem och hälsar på – långa, skäggiga och beskyddande om sin lilla mamma.
Innan jag fick egna söner tyckte jag att pojkar var så onödigt bröliga, högljudda och fysiska med varandra. Och det är mina söner också – för det är ju mycket energi som måste ut. Men förut trodde jag att det stod i motsatsförhållande till att vara mjuk. Det gör det inte. Det existerar samtidigt. Mina pojkar är också gosiga, keliga, kärleksfulla, omtänksamma, förståndiga, snälla och mysiga. Och riktiga mammagrisar.
Jag inser också att en stor anledning till att jag velat ha döttrar är för att få återskapa det fina systerskapet jag och min egen syster har. Men det ser jag nu växa fram mellan sönerna istället. De är så otroligt tajta, lojala och kärleksfulla mot varandra.
Jag vet att det är ett känsligt inlägg att skriva om – men jag försöker gå ner i vikt och det känns omöjligt. Vill bli inspirerad till att känna att det går att tappa några kilon så min fråga är egentligen: Hur gör och tänker du för att tappa kilon?
Onsdagens poddavsnitt av Wollin & Clara kommer faktiskt handla precis om detta. Håll i hatten!
Jag lever inte som jag vill och hittar aldrig motivationen eller knepen för att upprätthålla ett liv som jag önskar.. (kanske vågar jag inte tro på ett gott och drömmigt liv?) Har det hänt dig någongång? Har du några tips..?
Ja det är väl det som hela livet handlar om på sätt och vis. Vad man drömmer om och önskar – och vad man sedan förmår med tanke på omständigheterna? Jag tror att det är viktigt att förstå att viljestyrka och motivation är något flyktigt och att man måste skapa hjälpsystem som träder in när viljestyrka och motivation falnar. Jag tror också att det är viktigt att förstå att om man vill tillföra något i livet så måste man våga plocka bort annat. Vill man äta bättre, träna, träffa sina barn mer eller sova bättre – då kanske något annat måste minskas ner på först?
Jag har också använt min ilska och mitt missnöje över saker som en drivkraft till förändring. Som ilskan när jag en solig majdag sitter på ett hotell i en främmande stad och gör ett tråkigt jobb – istället för att vara i min trädgård och kratta. Det har hänt alldeles för många gånger för att det ska få hända igen!
Jag har länge funderat på hur du känner inför att din syster valt att bo så långt bort från både dig, familjen och hemtrakten, för jag har samma situation. Jag kan bli lite avundsjuk på kompisar som har syskon och syskonbarn närmare och som kan ses en eftermiddag för en utflykt eller som kan hjälpas åt med hämtning på förskolan. Jag känner att vi missar så mycket värdefull tid tillsammans, speciellt nu när barnen är små.
Ja, det där tänker jag också på ibland. Jag står ju så nära min syster – så tänk vad kul om vi bott närmre varandra? Men min syster och hennes man har ju ett så bra liv där nere. Och där har de karriärer som de aldrig skulle kunna ha i Umeå. Jag ser det inte heller som att hon valt att bo långt bort. Hon valde ett jobb och hittade kärleken där och då behövde hon bli kvar.
Och när vi väl ses – så ses vi ordentligt. Jag vet ingen annan som bor nära sin syster och sedan får njuta hennes och syskonbarnens sällskap under sitt tak under ett helt jullov. Sånt kan man däremot göra när man bor långt ifrån varandra och kommer och hälsar på. Och det skapar en annan sorts närhet. Stort plus också för att mina systerdöttrar pratar så jädra gullig och grov Boråsdialekt.
Mina barn tycker dock att det är väldigt orättvist att just deras kusiner ska bo så långt bort. Många barn på deras skola har ju kusiner och tremänningar i sin egen klass (inte helt ovanligt i en liten by) och det drömmer förstås våra barn också om.
Jag undrar ofta över hur ni hinner med så många aktiviteter under en dag. Ofta är det flera utflyktsmål samt ett eller två bad också. Vad är ditt knep för att orka? Hur orkar barnen?
För att ge lite kontext till frågan så kom den alltså i slutet av sommarlovet. Men liknande frågor kommer då och då. Och sanningen är väl att sånt som jag själv tycker är kul (bad, utflykter, loppisturer etc) det orkar jag driva igenom eftersom det ger mig massa energi. Och då orkar jag också göra det bra och roligt för barnen.
Men sedan kan saker också se så mycket ”mer” ut när man skriver om det. Varje sak blir liksom en stor grej när man har flera bilder på badet, cykelturen eller vad det nu är man gjort. Men i själva verket kanske det bara höll på i typ fyrtio minuter. Och det är ju inte så lång tid ?
Det brukar jag också tänka på när jag ser kändisar på bild ihop. Jag får alltid känslan av att de känner varann så bra. Men efter att själv ha gjort diverse teveprogram och morgonsoffor så vet jag ju att man kanske spendera en kvart totalt med den andra personen. Men bara för att det finns en bild på oss ihop så känns det ”mycket” och som att man är bundis med varandra.
Min poäng: saker som fotograferas och beskrivs framstår ofta som så mycket mer speciella.
Har du blivit mindre religiös med åren – eller är det så att om du skriver om det så får du många konstiga kommentarer?
Jag har kanske blivit mindre religiös men inte mindre troende. När jag bodde i stan var jag med i en bönegrupp, gick ofta på gudstjänst och var engagerad i kyrkans lovsångsteam och sådär. Jag saknar att engagera mig i kyrkan och planerar att börja göra det mer.
Vad har du för udda vanor?
Haha, flera stycken. Men en vana sedan några år tillbaka – det är att plocka svarta hårstrån från benen med en pincett. Jag har pannlampan påslagen och lyssnar på podd samtidigt som jag jagar de svarta hårstråna bland allt ljust fjun på benen. Meditativt så det förslår. Kan sitta i timmar.
Vad äter du helst när du ska moffa snacks?
Chips och choklad.
Trender bland influencers du inte begriper/fnissar åt?
En sak jag tänkt på sådär generellt är bristen på unika idéer. Eller snarare att folk inte känner ett större stolthet i att komma på något eget. När influencer nummer 273 i ordningen visar hur man sår luktärter eller viker en julstjärna av brunt kraftpapper – då fattar jag noll. Det är såklart ofrånkomlig att vissa ideer återkommer. Men om någon annan hinner före mig med att göra samma en idé jag själv har tänkt ut – då brukar jag steka den. Just för att det inte ska kännas gjort.
Jag har nyligen startat eget och jobbar hemifrån. Kreativt skrivarbete. Hur gör man för att få rutiner och vara motiverad och kreativ och allt det där?
Här finns ett gammalt inlägg jag skrivit med några olika tips.
Kanske alldeles för skvallrigt och flashbackigt, men är det en beef mellan dig och Billgren/Wood??
Jag har inget otalt med någon influencer alls vad jag vet.
Jag har länge haft en liknande fundering, fast mer allmän. Är ni influensers kollegor som man är inom andra yrken? Kanske en töntig fråga. Jag ser framför mig hur ni har APT och ”speglingar” (när man går igenom dagen eller svåra/ jobbiga händelser). Känns som en väldigt hård bransch.
Hahaha – apt skulle definitivt behövas! Och ja, många influncers är ju kompisar. Om man tex bor i Stockholm och går på samma event och ligger på liknande plattformar så tror jag att det är vanligt att man blir vänner, bollar och delar erfarenheter. Och det är nog toppen att ha många influencerkompisar. Man driver trafik och följare till varandra och kan fråga om råd när det gäller kunder och prissättning. Men jag är dålig på att nätverka på det sättet.
Jag läser ganska många bloggar som delvis tjänar sitt uppehälle på bloggen och en del (tyvärr allt färre) som bara delar sitt liv eller sitt intresse eller sina åsikter. Men i min bekantskapskrets så läser väldigt få bloggar och det är ALDRIG något man diskuterar. Jag får intrycket av att bloggar anses vara lite töntigt och inget man skyltar med, nästan som att säga att man läser Hemmets journal eller nåt. Så till min fråga. Hur upplever du att statusen är på att blogga. Alltså – inte yrket, utan på att blogga i sig. Tycker både att det skulle intressant att höra dig resonera och få ta del av läsarnas reflektioner i kommentarsfältet efteråt.
Ja det har ju definitivt skett en skillnad på den här fronten. För tio år sedan hade var och varannan tjej en blogg. Idag har nästan alla gått över till instagram istället och det förstår jag på ett sätt – eftersom det är mycket lättare att komma igång och mindre krävande att underhålla. Men jag tycker förstås att det är trist eftersom formatet inte tillåter längre texter eller att man kan bre ut sig kring teman och ämnen. Däremot är det toppen med storiesfunktionen och det smidiga kommenterandet.
Men när tillflödet av bloggare minskat har ju också tillflödet av nya bloggläsare minskat. Det är tråkigt. Statusen på att blogga har alltid varit låg – men nu pratar man ju snarare om termen influencers – och den titeln har ju om möjligt ännu lägre status.
Ända sedan jag började blogga för sjutton år sedan har folk pratat om bloggens död. Men bloggen kommer inte att dö ut. De som har stora plattformar och förstår att vårda dem kommer kunna fortsätta skriva så länge någon vill läsa. Själv älskar jag att läsa bloggar och letar efter nya med ljus och lykta!
Att arbeta som bloggare tycker jag bara har blivit roligare i takt med att jag professionaliserat det. Ju mer tid och energi man lägger på något – desto viktigare blir det ju för en. Men jag tar inte illa upp när någon tycker att bloggar är trams eftersom jag vet att jag inte sysslar med trams. Jag vet också att min egen framgångsfaktor genom åren har varit att hålla i, nöta på och sitta still i båten genom stormiga tider. Och det har jag inga problem att fortsätta med. Ingen vet om instagram eller tiktok kommer vara lika populära om tio år – eller om apparna ens kommer att existera. Men ingen kan ta ifrån mig den här plattformen eftersom jag byggt den själv. Det är så otroligt motiverande – och om tio år till tror jag att den här platsen kommer att ha vuxit, utvecklats och fått en helt annan betydelse än nu.
Vad för fenomen får dig att se rött/ bli fullskaligt provocerad?
Väldigt många saker. Inte bara stora, viktiga saker. Utan också små perifiera. Jag är känd för mina upphetsade långa rants (fråga bara matlaget) som kan handla om vad som helst som jag stör mig på. En politiker, en jobbig förälder på ett föräldramöte, eller en orimlig åsikt. Men dessa rants har jag ju för att det är kul och renande. De påverkar mig inte på djupet och de är hastigt övergående. Jag tror däremot att jag på ett mer ytligt socialt plan uppfattas som ganska snäll och glad och tolerant. Och det stämmer paradoxalt nog också.
Vad upplever du är den största missuppfattningen folk har om dig som person?
Jag upplever att många har en bild i huvudet från typ 2009 då de såg en ung tjej med femtiotalsklänning och en degbunke och ba ”MEN GUD VILKEN PRÄKTIG, MESIG HEMMAFRU SOM TYCKER ATT KVINNOR SKA FÖDA BARN OCH STÅ VID SPISEN”. Och sedan dess har den tanken kanske aldrig omprövats. Men ni som följer min blogg regelbundet vet ju att det finns fler sidor.
Romantiserar du gamla tider eller andra länder eller är du bara alltid nöjd med det liv du har?
Jag är väldigt nöjd med mitt liv men jag romantiserar absolut andra sätt att leva! Och särskilt gamla tider. Är dock högst medveten om det och plockar ju också också bara godbitarna från den tiden. Slipper gärna utedass, att skicka sina söner till skogen för att arbeta, samt att föda tretton barn hemma på kammaren. Livet i andra länder romantiserar jag också. Att drömma, fantisera och leka i fantasin hör ju till livets stora glädjeämnen. För mig handlar det inte om att jag är missnöjd med det jag har utan om att fantiseradet förhöjer min egen verklighet.
38 svar
Hej! Jag har en fundering om att du skriver att du har tre fullt friska och välfungerande barn.
Just uttrycket fullt friska är något jag undrar över? Vad innebär för dig fullt frisk?
Jag är funkismorsa, min dotter har en rätt ovanlig diagnos och till följd av det också CP. För mig är hon fullt frisk.
När du skriver fullt friska tolkar jag det som barn utan någon typ av nedsättning och innebär då en nedsättning att man inte är fullt frisk?
Är det jag som totalt misstolkar, hur tänker du?
Jag menar barn som inte har behov av regelbunden vårdkontakt (vilket förstås tar enormt mycket mer tid i anspråk)
Så fint och bjussigt inlägg. Det skrev du inte på en kafferast!
Tack för den tid och omsorg du lägger ner på inlägg som det här: Det uppskattas!❤️
Vilken fin beskrivning av att vara pojkmamma! Jag väntar mitt första barn nu, en son, och har tänkt mycket på det där att jag inte vet någonting om hur det är att ha pojkar eller vara en. Däremot stött på diverse störiga svärmödrar som borde klippa navelsträngen och i alla fall tänkt på hur jag inte vill bli. Ditt svar gjorde mig väldigt tröstefull och längtansfull!
Jag letar också efter nya bloggar att läsa. Älskar att läsa om vad andra skriver, deras liv och hur de ser på saker. Jag har haft min blogg sedan 2007 och tror faktiskt inte att jag kommer sluta blogga. Även om min blogg är en väldigt liten blogg sett till läsarskara så älskar jag verkligen att plita mer om min vardag, träning och ibland tankar kring det som händer i världen. Tycker att det är synd att instagram och tiktok tagit över. Tiktok vill jag inte engagera mig i men instagram har jag fortfarande kvar.
Jag undrar om det där verkligen är könsberoende eller om det handlar mer om personlighet och inlärt beteende. Jag tycker mig kunna finna massor av exempel i min närhet som inte alls stämmer inte på din beskrivning.
Din blogg ÄR underbar!
Jag har bara småbarn än så länge men i vissa avseenden känns det omöjligt att göra rätt framöver. Detta med aktiviteter t ex. Jag läser hela tiden åsikter om att barn har för mycket aktiviteter nu för tiden. Men sen läser man om att barn rör sig för lite, tydligen trots att nästan alla är inskrivna på minst en aktivitet. Gissningsvis skriver väl föräldrar in sina barn på aktiviteter just för att de ska röra på sig mer. Förstår liksom inte hur man ska få ihop det…
Känns också som att det kanske var lättare förr när barn rörde på sig mer obevakat, idag är man ju mer rädd för att låta barn leka på egen hand eller t ex cykla hem från skolan. Men resultatet att mycket färre barn förolyckas i trafik osv, men ändå till kostnad av något annat kanske….
Det stämmer verkligen att det man skriver om och fotar ser ut som ett mycket större projekt än det var.
Och din blogg är guld. Fattar att det ligger mycket jobb bakom.
Absolut att kvinnor generellt är mer familjeorienterade, men det blir också lite vad man gör det till. Jag har många exempel i min familj och släkt på nära relationer mellan farmödrar och barnbarn. Och också på komplicerade mor-dotter relationer, jag står själv nära min mamma men relationen till svärmor kan ibland kännas enklare just för att det inte är en lika känslomässigt nära relation, utan vi förenas av vår kärlek till mina barn/hennes barnbarn. Som farmor tror jag det finns en massa olika sätt att få en nära relation om man vill ha det – se till att bo nära, erbjuda att vara barnvakt, be sin son om fler bebisbilder, bjuda in, vara generös, skriva brev, hålla sig uppdaterad om barnbarnens liv och intressen osv.
Intressant det där med döttrar och söner. Jag har två döttrar och vi ska inte ha fler barn. När jag var gravid så hoppades jag innerst inne båda gångerna att de skulle vara just döttrar. Det var jobbigt att känna så för såklart skulle jag ha älskat söner lika mycket. Men det som gjort att jag känt så är att inte åren när det är pojkar utan när de blir vuxna. Jag känner ingen man som står nära sina föräldrar i närheten hur döttrar brukar stå nära speciellt sin mamma. Döttrar är mer familjeorienterade.
Och så barnbarnbiten. Farmor får nästan aldrig samma kontakt med barnbarn. Döttrar skickar dagligen foton och filmer på sina barn till sin mamma medan farmor för tigga om det, kanske får foton en gång i veckan. Jag berättar allt för min mamma om hur ena barnet bajsat till ett utbrott andra barnet precis hade. Farmor vet knappt vad favoritbarnprogrammet är och ja, jag tjatar på min man att dela med sig mer men tycker män ska ta mer ansvar. Jag har inte relationen till svärmor att berätta alla detaljer som händer (eller tiden att göra det, väljer ju min mamma för vi har den relationen). Där är du verkligen ett exempel Klara med sönernas farmor. Önskar de var mer så, min svärmor bor långt bort så kan inte bjuda in på samma sätt.
Och så sista punkten är min egen bror. Som är en fullständig idiot med hemsk kvinnosyn som tycker kvinnor är prostituerade ifall de har sex med flera, hör hemma i köket osv. Att de finns såna män som är söner. Oavsett uppväxt.
Alla dessa saker gör att vuxna män som söner gör mig orolig. Även om jag förstår de finns söner som är nära sina mammor som vuxna och har fin kontakt med.
Håller med dig i det du skriver. Jag är otroligt glad över att jag fått en dotter. Nu känner jag att jag kan få hur många pojkar som helst, jag har min dotter!
Jag önskar att min svärmor fått en dotter för att få en liknande relation som jag tror att nästan enbart mormödrar har till barnbarnen och barnens familjer (iallafall fram till idag, kanske kan detta förändras?). Ibland får jag dåligt samvete gentemot min svärmor. Att jag inte delar med mig lika mycket till henne som till min egen mamma när det gäller barnen. Samtidigt tänker jag att det ligger på min man och kanske till och med en på henne själv, hur hon valt att uppfostra sina söner. Hårda ord från mig.
Tycker det är så tråkigt att folk fortfarande tror att kön avgör hur man är. Tjejer uppfostras till att ta mer ansvar för familj och relationer, därför gör de det. Tror absolut att det går att få en lika nära och fin relation med söner och ser flera sådana familjer omkring mig. Allt går inte att påverka, det KAN ju hända att sonen väljer en partner som man inte kommer så bra överens med och då kan det ju påverka relationen med barnbarn om det vill sig illa. Men det enda man kan göra är att ha en skapa en så positiv relation med sina barn som möjligt och hoppas att den håller även när de blir vuxna. Sen tror jag att man gör alla en tjänst om man lär (särskilt) sina söner att kunna sköta ett hushåll och ta lika stort ansvar för hem och familj som kvinnor förutsätts göra. Och då är det ju bra om de har en pappa som är en förebild inom området.
Ledsen att du känner så, tror det underlättar med bättre erfarenheter av personer med annat kön runt sig, så kanske hade varit bra om du fått en son så du kan se mänskligheten lättare i alla och utvecklas ang fördomar..? Menar tror det gäller alla att det är bra att kunna se alla som människor. Själv har jag en god relation med min ganska komplexa pappa och två bröder, så har snarare svårare att umgås ytligt med tjejer ( vad gäller ytligare saker) men har ej problem att relatera till män på ett generellt plan. Är ganska känslig person men det är män med beroende på personlighet ju. Har snarare fördomar ang kvinnligt kodade sätt att umgås,
Jag hade själv en väldigt fin relation med min farmor, minst lika bra som med mormor. Och mina barns farmor har en väldigt nära relation med dem och med oss. Jag tror att det beror mycket på farmodern, som är aktiv, gärna passar dem, bjuder in oss, intresserar sig för dem och oss. Så det finns allt hopp om att du får en bra relation med dina barnbarn! 😊 Min man har också en nära relation med sin mamma (som har två söner och inga döttrar), de ringer varandra mycket oftare än jag pratar med min mamma. Så det kan bli så också, även om jag också generellt sett tror att kvinnor jobbar mer aktivt på att hålla kontakt med andra.
Är också övertygad om att det generellt sett är så att kvinnor är bättre på att hålla kontakten och vårda relationer men också att det är viktigt att visa att det finns undantag, och att detta kanske också vänder med en annan mansbild i yngre generationer. I min närhet har jag min svåger, alltså man till min syster, som är den som har närmast relation med mamman, trots hon också har två döttrar. Och själv har jag en som alltid haft en väldigt tajt relation med sin mamma och pratar med henne på telefon varje dag (vilket inte jag gör trots att jag tycker jag står min mamma nära). Så man får också samla på de goda exemplen!
För oss är farmor mest involverad och hon bor långt bort. Det finns hopp 🧡
Har både en dotter och en son, inga barnbarn än. Dottern har jag inte alls lika nära relation med som sonen, hon är extremt självständig och har aldrig delat med sig av sina tankar och funderingar. Sonen däremot är öppen och känslig, delar med sig av sitt liv och diskuterar gärna allt från högt till lågt.
Så tror inte det beror direkt på vilket kön det är utan mer hur personen är.
Min man och hans bror, står väldigt nära sin mamma. Hon är duktig på att höra av sig, finnas där. Barnbarnen är hon jätteduktig att hålla kontakten med, ringer minst en ggn/v och kommer och hälsar på ofta. Det finns hopp! 🙂
Okej exakt det du skriver har vi pojkmammor redan funderat över flera varv. Men vi älskar våra pohkar ändå
Infuelncergrej jag inte fattar måste ju ändå vara alla dessa HAULs. Genuina köptips har jag inget emot men att se på när infuelncers prasslar med pastapaket eller packar upp tvättmedel i storpack kan jag liksom vara utan.
Jag och min sambo hade svårt att få vårt första barn, det tog nästan tre år innan vi fick vår son. Sen fick vi pang bom en son till bara 20 månader senare. Jag mår inte så bra när jag är gravid, går upp mycket i vikt och oroar mig mycket inför förlossningen och har upplevt båda förlossningarna som ganska traumatiska. Båda mina söner är helt underbara små pojkar och ändå kan jag inte släppa att jag skulle vilja ha en dotter också… Det är så dumt och jag vill inte behöva vara med om varken graviditet eller förlossning igen, men det är så svårt att släppa den önskan, som samtidigt känns som ett svek mot mina fina pojkar.
Åh vet du, döttrar kan var minst lika grabbiga som vilken kille som helst! Mina grabbar är riktiga mjukisar (trots skägget) jag har både flickor & pojkar alla är mer eller mindre vuxna nu.
Vad fint du svarar på alla frågor, trots att många frågor är väldigt personliga! Har sett lite andra bloggare ha frågestunder där de svarat uppfostrande att ”den frågan får man minsann inte fråga, fy dig”! Jag menar såklart inte att bloggare måste svara på alla frågor, men då kanske man hellre ubte svarar alls, än att man svarar otrevligt. Uppskattar dina frågeinlägg skarpt. 🙂
Det är spännande att läsa hur du tror att vi läsare kanske upplever dig. Jag (lite sen på bollen) har fastnat på att läsa bloggar de senaste två åren. När bloggarna kom så var det inget som intresserade mig men nu tycker jag att det är så härligt att läsa bloggar. Framför allt skrivna av kvinnor med olika bakgrund och livssituationer som beskriver sina liv. Det stärker mig som person och vidgar mina tankar om hur livet kan vara. Jag blir så inspirerad av alla dessa starka och driftiga kvinnor som driver egna företag samtidigt som de belyser hur det kan vara att leva som kvinna idag i med och motvind. Vilka historiska dokument tänker jag. Väldigt spännande!
Älskar också att läsa bloggar lider (till skillnad mot för 10 år sedan) stor brist på nya favoriter – någon som har några tips?
tipsar om det här inlägget från Clara med bloggtips: https://underbaraclaras.se/2022/02/22/9-bloggparlor-du-kanske-inte-kande-till/
Och sen gillar jag flora.elle.se för bilder och språk, sardellen.wordpress.com för välskrivna betraktelser och små berättelser ur livet, densistaversen.wordpress.com för språk och lek med form, dendaromjenny.wordpress.com för ärligt om både underbart och svårt i livet (hon är lösenordsskyddad pga sitt jobb men man får lösenord om man mailar, rekommenderar varmt). Gillar även imageinabird.se för vardagsreflektioner, tankar om drömmar och familjeliv och vackert bildspråk.
Samma för mig! Har blivit en bloggläsare nyligen och blir också inspirerad av många olika kvinnor i bloggvärlden. 🙂
Din blogg är fantastisk, Clara! Du är en fena på att formulera dig och en superbra fotograf! Är så glad över att du skriver ett inlägg om dagen. Instagram använder jag på ett helt annat sätt, mycket ytligare och snabbare. Scrollar snabbt förbi det mesta och gillar inte att läsa texter där.
En fråga till Claras läsare: finns det någon annan blogg ni kan rekommendera? En med bra texter om allt möjligt och bra bilder.
Tack för dina välformulerade och genomtänkta svar. Jag vet varför jag har fastnat för din blogg. Jag är fast här…
Fantastiskt fint inlägg som visar hur klok och mångfacetterad du är, precis som väl alla människor är. Du kan skriva om både högt och lågt, djupt och ytligt och jag brukar alltid känna igen mig. Drömmer om dig någon gång per år, att jag kommer hem till dig och att vi är vänner. När jag hade dåligt självförtroende drömde jag att jag var sjukt nervös i ditt sällskap och att jag gjorde bort mig. Men nu när jag är trygg i mig själv drömmer jag om att du verkligen uppskattar mitt besök och presenterar mig för dina nära och att jag får bidra med ännu mer glädje i ditt liv.
Detta har jag aldrig vågat berätta för någon, men så levande är du för mig efter att nästan dagligen ägnat igenom din blogg i tio år 🤣
Jag blev så förvånad när jag födde mitt första barn och att han var en pojke. Trodde inte det gick att få söner i min familj då jag själv har två systrar och min äldre syster då precis hade fått en dotter. Men så blev det. Nu har jag två söner och en dotter. Jag var länge ovan vid att umgås med unga vuxna män.
Va fint du beskriver hur det är/känns att vara pojkmamma. Jag är det och får ofta frågan om jag inte saknar en dotter, å svaret är nej. Jag trivs med att va pojkmamma! Du beskriver det så bra 😊
Var tvungen att visa svaret på sista frågan för min man (som jag ställt:). Under hela min uppväxt romantiserade jag min mormors uppväxt på landet i början av 1900-talet. Som barn älskade jag att vara hos henne och höra henne berätta om sin uppväxt på landet med fyra syskon, djur och bygemenskapen samt om hennes liv var som ung vuxen då hon gick på dans och var hembiträde i Göteborg och Stockholm. Nu är jag duktig på att fantisera om att bo i ett annat land ihop med släkt och vänner som hela tiden umgås, fikar och äter nyskördade grönsaker och frukter från den egna gården. Men jag inser såklart att jag har det mycket bra nu och skulle egentligen inte vilja byta mitt liv. Men det är så jag fungerar och tror att mina drömmar förgyller mitt liv, jag kan inte vara på ett annat sätt. Min man drömmer aldrig om att resa, byta jobb eller leva ett annat liv. Jag var tvungen att visa honom ditt svar och han höll med om att vi är lika på den punkten. Min man säger att jag har varit en tant sen vi blev ihop för 20 årsedan, nu när jag är 40 år jag en stolt och nöjd tant.
Sen gillar jag att fantisera. Jag drömmer om att resa till Italien men är ganska nöjd med att drömma. Någon gång ska jag dit (såklart:). Ibland när jag förverkligar vissa drömmar, som att till exempel att besöka en plats så är den inte riktigt som jag har föreställt mig det i fantasin. Det är bra men verkligen och min föreställning om hur det ska vara stämmer inte alltid överens. Sen kan jag vara nöjd ändå. Jag gillar att drömma och planera. Planera en bjudning, vad jag ska göra i sommar, hur många barn jag ska ha, vad jag ska plantera i trädgården etc. Min man planerar högst en vecka i taget:).
Hur låter Boråsare? 🤣 Bor inte många mil från Borås men kanske inte hör det längre. Är inflyttad.
Boråsare här och jag har ingen aning. Jag tycker jag pratar så rent och tydlig utan särskild Boråsdialekt, men jag jobbar närmare Göteborg och det är sååå många som kommenterat min dialekt att det är sååå tydligt att jag kommer från Borås. 😂 Särskilt sättet jag säger ”sluta” på? Schluuuta. Haha förstår ingenting 😄
Västgötskt dialekt men absolut inte göteborgska. Upplever att en boråsare uttalar alla bokstäver (till skillnad från tex i halländskan och småländskan där ”r” ofta är stumt). Ganska långa ”u” och slutna ”ö” framför ”r”.