Det var nästan omöjligt att ta sig upp ur sängen imorse. Kroppen protesterade högljutt efter en vecka med alldeles för lite sömn, väldigt mycket jobb och en hotande förkylning ständigt närvarande. Ute är det grått och mörkt och snart ställer vi om klockan så att dagarna blir ännu mörkare. Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!
Det känns som att det bara var två – tre veckor sedan barnen vinkade hejdå till sina sommarstugekompisar efter en evighet av sommarlek. Men nu ska de alltså ses igen. Den här hösten har gått så snabbt att jag inte hunnit med mentalt! Och när jag lämnade Ulf på förskolan imorse kom en skräck över mg. Att resten av livet också ska gå så här snabbt. Att de ska växa upp och flytta hemifrån innan jag ens hinner märka det. Att hela den här underbara delen av mitt liv ska vara över – och sedan återstår bara tråkigt vuxenliv utan barn. HJÄLP!
Men nej, jag vet att det bara är jag som är lite uppskruvad. Det jag behöver allra mest just nu är lugn och ro, vila och att vara med min familj. Då kommer livet återfå sin normala hastighet igen och allt kommer kännas som vanligt igen.
42 svar
Tänk att jag och min man (båda 55+) satt och pratade exakt om det här igår. Vi kom på att vi har det oförskämt bra och att vi båda är så förvånade över det; vi trodde ju att livet sedan barnen flugit ut skulle vara förskräckligt tomma och hemska.
För visst minns jag, när jag var mitt uppe i barnaåren, skräcken över att de aldrig, aldrig, aldrig fick flytta ifrån mig. Men man är då inte medveten om två saker: Att barnen inte är barn alltid och när de börjar bli vuxna är det ganska skönt både för dem och oss att hitta nya vägar. Det andra är att man själv åldras, konstigt nog. Idag hade jag absolut inte orkat med nattvak och annat bröt.
Idag bor våra tre barn utspridda över hela världen. Jag saknar dem ständigt och är alltid så lycklig när jag får träffa dem IRL. Men de mår bra och de har det bra där de är. Det gör mig lycklig.
Ursäkta lång uppsats!
Min äldsta fyller tjugo i år och har flyttat hemifrån. (Hur hände det egentligen, jag är ju inte en dag äldre än 25…..) Jag är glad över att han har bygger upp sitt eget liv men det är jobbigt att ha honom långt från mig. Alla ni som har små barn, njut av tiden för det kommer en dag när mamma inte är lika viktig längre att hänga med. När barnet ska komma underfund med vad h*n vill med sitt liv och bygga upp något nytt.
Om man i princip aldrig har avlastning – som Claras familj verkar ha ganska ofta – har man nog en annan inställning och känsla för hur det ska bli när barnen är stora. Vi har aldrig släktingar på besök som roar barnen i timtal t ex. Att träna flera ggr/vecka är också helt uteslutet i vår situation. Begreppet ”egentid” betyder en pytteliten stund i soffan efter att barnen somnat (samtidigt som morgondagen planeras) eller att få hänga tvätten ifred. Vi har redan gått ner i tid för att barnen ska slippa lämning 06.30 för att hinna skjutsa till aktiviteter.
Kommentarerna till detta inlägg är <3 <3 <3
Åh! Känner samma! Man kan alltid fundera på att bli familjehem när barnen blivit större. Behövs så många fler! Trodde vi var komplett som familj men sen kom ett till barn till oss och just nu är det så här familjen ska se ut.
Är dryga 50, inga barn…det är en sorg…men jag lovar, man kan leva ett rikt liv ändå…
Det tvivlar jag inte en sekund på. Men för mig kommer det vara tråkigt när mina barn är stora och jag ska leva vuxenliv utan dem
Det är fint att leva vuxenliv med vuxna barn. Att ha dem i sitt umgänge. Att få vara en del av deras umgänge. Att dela vuxna tankar, samtal och aktiviteter med dem.
Jag har under årens lopp ofta gått tillbaka till texten du skrev i juli 2011:
https://underbaraclaras.se/2011/07/16/vi-som-skyldiga-aro/
En bonus kan vara att få vara en del av eventuella barnbarns liv.
Låter underbart!
Nyfiken på det här med dina tankar kring vintertid. Att det blir mörkare. Det är ju lika många timmar ljus vara fördelat så att morgonen blir ljusare. Hör nämligen flera som tycker att vi alltid ska ha sommartid för att det är ljusare då, men det är ju samma sak där. Bara fördelar på ett annat sätt.
Tycker att det är jobbigt att det blir mörkt så tidigt på eftermiddagarna. Mornarnas extra ljus har jag liksom ingen nytta av.
Åh vad skönt att läsa. Just såhär mammade jag mig själv många gånger, senaste tiden. För min son är 18 mån och så vansinnigt söt och underbar och jag orkar knappt med tanken på att han inte ska vara just i den här ålder längre osv osv osv in i oändlighet. Tills jag stannar mig själv och säger ”nej. Lugna ner dig. Varje dag är våran dag och jag måste inte göra allt samtidigt. Jag kan arbeta mindre och ta tid med familjen. Jag bestämmer mkt själv och ska inte låta njutångest förstöra allt det fina” . Idag skrev vi papper på ett lagom stort hus. Så glad och tacksam. Tack tack för bloggen. Tack för livet.
Ja, jag kan inte heller låta bli att förundras hur det är på ”andra sidan”. När varje dag inte känns som ett maratonlopp och man orkar göra nånting vettigt på kvällen förutom att stirra håglöst framför tv:n och samla krafter inför nästa dag. Mina barn är relativt små, att vara ledig med barnen är långt ifrån att vara ledig. Men jag märker att saker blir lättare och lättare på ett sätt. Och samtidigt är det konflikter och olika behov och viljor som ska samsas.
Känner mig igen i nästan alls som skrivs här. Förstår också ångest att innanför höstlov osv. Jag har gjort sådär (bor i ett annat land, vi har redan höstlov): Tog min dotter med mig till en annan stad, där vi varje dag tittade på några sevärdheter, helt utan stress. Oftast såg vi bara lite något. Det är okej. På kvällen åt vi något i något mysigt ställe (alltid pasta och tomatsås plus lite något grönt för min dotter, då blev det ingen gnäll), och efter maten kunde vi där på plats göra pussel, spela kort och läsa något. Har aldrig känt så mycket lugn och ro som där. Hemma ser jag bara röret. Det är förstås svarare när man har bebis. Annars då spenderade vi redan hela dagar på någon bibliotek, oftast får barn titta på saker helt själv. Det accepterades som aktivitet, och man kan amma barn där också.
Jag förstår dig till fullo. Jag har själv svårt att vara i nuet och tycker nästan alltid att tiden går för fort eller inte räcker till. Ta tillvara på tiden i stugan allt vad du kan och ha det så fint. Själv har jag precis varit och hämtat ut din så fina bok Underbara vinter. Perfekt så här inför en kommande helg, då jag dessutom är ledig. Jag känner mig mycket nöjd med att jag bestämde mig för att ge din bok i present till mig själv.
Ser också mycket fram emot höstlov nästa vecka, även om jag inte är ledig hela veckan. Mina barn är stora (13 och 16) och för att få så mycket tid med dem som möjligt har jag bokat ett par hotellnätter i Stockholm åt bara oss tre (maken stannar hemma och jobbar…), annars skulle de väl mest sitta och tryna på sina rum. Vi ska gå på museum, gå ut och äta och mysa på rummet med snacks och spel och äta hotellfrukost lääänge. Så glad att sonen på 16 fortfarande vill hänga med mamma och lillsyrran. Ja, att lillsyrran också vill förstås. <3
Livet blir inte automatiskt tråkigt bara för att man har stora (vuxna) barn. Eller inga barn alls för den delen. Livet kan vara roligt, njutbart och meningsfullt ändå ❤
Bra note till self. Men det Clara pratar om tror jag är tankarna som kan komma. Att man själv gillar familjelivet så pass mycket och har drömt om det så mycket innan det kom, att man sedan känner att det blir tomt när barnen är stora, för att man har barn. Det betyder inte att man utesluter andra möjligheter utan mest bara tankarna som kommer och som behöver få uttryckas.
Så sant ❤️
Jag fick barn som 23-åring. Är nu snart 40 och har den nyfunna känslan av att nästan vara ute ”på andra sidan”. Barnen är 15 och 11 och har roligare saker för sig än att hänga med mig, vilket gör att jag nästan har hur mycket egentid som helst. Jag har precis börjat studera och känner mig som en tonåring på nytt. Men denna nya tonårsperiod har jag nog vett att uppskatta mycket mer än när jag var tonåring på riktigt. Nu inser jag hur mycket jag har saknat mig själv under tiden barnen var små. Heja stora barn!
Va skönt att läsa att det kan kännas bra o inte bara sorgligt 💕 Jag längtar själv till egen tid hela tiden men är samtidigt orolig att sörja småbarnsåren när de är över. Längtar efter att de ska bli större men stressar redan över att missa njutningen (som man får höra ständigt att man ska njuta av dessa år)
Skulle va intressant med nåt längre inlägg om detta på bloggen också 😉
Jag har varit mycket själv med tre barn (3, 8, 10) i höst, pga att maken jobbar borta i veckorna en period. Och alltså – min målbild är i nuläget att de ska vara flygfärdiga, rediga unga vuxna som kommer hem på helgen och äter middag med oss! Jag TRÅNAR efter lite barnfri tid! Inte för att de är jobbiga, men för att ansvaret är jobbigt, slitsamt och tröttande att bära. Otillräckligheten, samvetet, logistiken, taxiverksamheten, utvecklingssamtalen, föräldramötena, engagemanget, VABBANDET gudbevars… Tanken på att det kommer att komma en tid då jag får sitta med mina egna tankar och bara vara, det håller mig flytande just nu 😂 Sen förstår jag ju att det bitvis säkert kommer kännas sorgligt och tomt o.s.v. när vi väl är där, men ändå.
Jag är gravid i v39 med mitt första barn och står således med ett ben i mitt gamla vanliga liv och ett ben i det nya. Det är lite läskigt och ibland undrar jag hur det kommer att bli i mitt nya liv och om jag kommer att sakna det gamla fria livet. Blev glad av att läsa ”…och sedan återstår bara tråkigt vuxenliv utan barn. HJÄLP!” jag hoppas innerligt att jag också kommer att känna så, att livet med barn är bäst 🙂
Hej Caroline! Alldeles säkert kommer du ibland sakna ditt gamla liv och undra varför i all världen du skaffa barn. Gud vad jobbigt det är ibland! Men det du förmodligen inte kommer ångra är den fullkomligt livsomvälvande kärleken till ditt barn som gör att du ALDRIG vill vara mer än en armslängds avstånd bort ❤️ I alla fall var det så för mig. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig på hur det är att älska sitt barn, och hur man är ett trånande, förälskat fån som tycker att allt hen gör är fantastiskt. Haha, men reservation för att man blir vansinnig på dem ibland såklart. Stort lycka till 💕
Åh, vad spännande Caroline! Det är en stoor omställning att bli förälder, både i relation till barnet och till ev partner och till ens egen tid. Men det är härligt också! Bara att gå in i det och fokusera på det lilla livet och ens nya liv som skiljer sig rätt mkt från ens liv utan barn men ändå är sig likt på flera sätt. Tiden fylls lätt och det var och är också viktigt för mig att komma ut själv ibland t ex på en promenad, träffa en vän osv. Min son är 7 år nu. Det har gått både fort och långsamt. Han är stor och liten santidigt nu. Det är en fin tid. 0-2 år var jobbigast för oss, sen blev det enklare. Stort lycka till med förlossningen och familjelivet! Kram
Tiden går vara fortare och fortare. Numera går den inte den rusar fram.
Barnen finns kvar också när de är vuxna. Det blir en annan och ofta väldigt fin kontakt. Det är fantastiskt att se sina barn vara föräldrar. Numera 70+ har jag så gott som bara egen tid att fylla med böcker, träning, vänner osv.
Skulle vilja höra mer om detta – hur det känns att ha vuxna barn.
Vad kan man förvänta sig i relationen? Hur ofta ska man ringa? Tänk om de bara vill frigöra sig? Hur besviken blir man då? Hur mycket ”eget liv” i form av intresse osv behöver man ha? Mina barn är 10 månader o 5 år men jag är redan rädd för den separationen o känner att jag börjat bearbeta den redan nu haha 😂 Obs jag är introvert som mest längtar efter egen tid redan nu (för att skriva, skapa, vila mm) så jag har verkligen saker att fylla min tid med, men är orolig för att förlora själva familjekänslan (vilket ju är oundvikligt?)
Mina 3 barn är vuxna och jag har 8 barnbarn. Vi umgås en hel del. Framförallt på sommaren när alla kommer till oss på landet. Det är så mysigt då när man får vara tillsammans i vardagen med de vuxna barnen och barnbarnen!
Separationen var jobbig och plågsam de åren de flyttade ut men så småningom släppte sorgen och det blev ganska skönt att tex inte behöva oro sig för när tonåringarna skulle komma hem sena nätter=tidiga morgnar. Hur kontakten blir beror nog mest på hur relationen ser ut när de flyttar. Nu är mina barn välfungerande vuxna som gärna umgås.
Hej,
Jag känner så för mycket. Som att sista åren till för stor del gått åt att fasa över när de är stora. Jag har jobb, vänner, intressen och träning. Men jag älskar att vara mamma. Och för mig personligen är det både lättare och mer kärleksfullt när de är mindre.
Har fint med mina stora barn också, 16 år, en snart tonåring och min lilla åttaåring som jag håller hårt i med kärlek.
Visste inte att det skulle gå så fort, att frigörelsen gör ont, att jag skulle sakna deras varma armar och pussar, så brutalt. Men visst är det fortfarande att kärt besvär, det består.
Det är arbetsamt med lov med tre barn, till viss del, för de flesta tror jag. Men allt är relativt till en tuff jobbvecka. Olika faser på barn och omständigheter. Konflikter med skärmar och mellan syskon kan vara skitjobbigt.
💛
Att frigörelsen skulle göra så ont. Det visste inte jag heller.
Som mamma till en 16-, och en 14-åring så är den där känslan verkligen påtaglig. Jag saknar dem i förväg, och försöker njuta av deras sällskap på ett sätt jag inte var förmögen till när de var mindre och allt gick i ett.
Åh vad jag önskar att jag kände samma. Själv har jag ångest inför höstlovet med mina två barn i lågstadieålder plus en bebis. Inga kompisar är lediga, så vi får klara oss själv hela veckan. Kommer bli fyllt av konflikter, rastlöshet, bråk om skärmar och för mycket stillasittande. Det vore så mysigt att få se fram emot lediga lov, men så ser inte mitt liv ut.
Hej, förstår. Det kan vara jättejobbigt.
Kom ut på fm om du orkar. Låt barnen ha skärm främst när bebisen sover, så du kan göra nåt/eller ingenting. Ät enkelt, gå till korvkiosken. Kan du låna ut nåt barn?
Om du gillar att träna. Promenera/spring med bebis. Låt de andra cykla. När ni kommer hem ge en liten belöning, typ en klubba. Rastning har varit så viktigt för oss. Det ger tillbaka. Men det är olika hur aktiva barn man har. Vi måste ha struktur hemma. Typ ut/träna/hem och läsa/lite nytta brukar alla må bra. Eller hjälpa till lite med nåt. Sen skärm och klubba, lite mys och slött. Sen rastning igen. Om vi är hemma med skärm en hel dag blir det katastrof. Vet fortfarande inte varför riktigt. Det verkar funka så olika i olika familjer.
Hoppas det blir ok.
Ja, jag leker ibland i huvet att vi är en förskola. Nu går vi ut, nu går vi in, nu äter vi, nu spelar vi Bamses gympaspel osv. Tips på aktiviteter:
– Säg till dina barn att du har fått kontakt med agentcentralen och att ni har fått ett viktigt uppdrag. Det är superhemligt men ni måste utföra det idag. Uppdraget kan vara vad som helst men gärna utanför hemmet och gärna nåt ni inte gör så ofta, t ex gå till en ny lekplats, park, staty, café, sjö, strand, skog, bibbla eller vad ni nu har hemma. Väl där får du ett nytt uppdrag fr agentcentralen, t ex hitta en snäcka och två stenar i olika färger, rita av statyn, testgunga alla gungor, smaka på nytt bakverk, kasta 5 pinnar i sjön, leta uoo en tall och en björk, en kotte, hitta en bok om kaniner eller böckerna om Mysterieklubben (asbra!).
Viktigt att gå in i rollen som agent dock sp gör nog barnen ocksp det, hoppas jag. Detta funkar iaf på min 7åring och hans 4åriga kusin. Man kan se Agenterna på svtplay för att komma i stämning.
Lycka till på alla era hemliga uppdrag!
Kämpa på mot målet, snart är du där!
Men det här fick mig att fundera på en sak. När började du se en ledig vecka med barnen som faktiskt ledig och din? Du skriver att du bara ska laga mat och diska men att resten av tiden är din. Ganska många föräldrar har nog en helt annan bild av en ledig vecka med barn – som att absolut ingen tid alls är ens egen. Tror du att det här är en inställning du har haft i hela ditt föräldraskap eller är det något som började när barnen nådde en viss ålder? Det här skulle vara jättespännande att läsa ett helt inlägg om!
+1!
+1
+1
+1
Vilken dröm det är att tid att göra ”ingenting” och inte ha massa måsten som hänger över en. Nu har jag visserligen inga barn, men väl sambo och katt, och det är en del att rådda med hushållsmässigt trots allt. Har en semestervecka i mitten av december som jag kommer ägna åt precis detta ingenting, d.v.s. korsord, läsning och målarböcker. Det kommer att bli fantastiskt!
På tal om tid så har jag de senaste åren lagt märke till att det känns som att den faktiskt går mycket snabbare. Är 39 nu, och frams tills 35 ungefär tänkte jag inte på det men nu? En vecka är som en grisblink, och det känns som att jag inte hänger med!
Ha ett trevligt o njutbart höstlov 🍁🍂☀️
Den känslan har jag också allt för ofta, tyvärr. Som jag önskar att jag kunde stanna tiden och få ha mina små barn kvar nära, nära i många år till (3 och 6 år gamla).
Man hör att alla åldrar har sin tjusning, och jag hoppas verkligen att det är så!