
Spolar upp ett hett bad när Jakob lägger barnen. Tar fram boken jag hela tiden går och tänker på och en skål med skalad pomelo. Sjunker ner och låter kroppen bli riktigt, riktigt varm för första gången den dagen.
Hämtar barnen från skidträningen i byn. Rödsvettiga pannor och upphetsat berättande om hinderbanor och fotboll på skidor. -Det var sååå kul!
Jag gör iordning morgonens första kopp kaffe, matar elden med några fler klabbar och sjunker ner i korgstolen bredvid den. Dricker långsamt och startar dagen makligt.
-Jag är så stolt över min mamma! säger nioåringen högt – men liksom för sig själv – när han sitter vid matbordet och slevar i sig efterrätten.
Går runt i bokaffären, stryker på omslag och klämmer på ryggar. Fundera på allt jag vill hinna skriva i mitt liv och att jag kanske har möjligheten till det.
Pulsar ut tidigt i det ymniga snöfallet och fyller fågelmataren med solrosfrön. Står sedan vid köksbänken och betrakta domherrar och talgoxar som flockas kring maten, trots att det knappast ljusnat ute än.
Vi äter en stökig fiskpinne-middag och barnens kompis är på besök och något som sägs får alla att bryta ihop av skratt. Att munhuggas kring bordet, retas och sedan krevera av Folkes förvirrade inpass i samtalet. Essa börjar skälla av uppståndelsen och jag skrattar så att jag resten av kvällen går runt med hosta.
På väg hem från stan, fredag eftermiddag. Ensam i bilen och med ett färdigskrivet kapitel i datorn. En känsla av att vara något på spåret efter att ha fått sitta och skriva med flow i nästan fem timmar. Glömma av klockan och att det börjar bli mörkt, bara för jag är så uppfylld av att få skapa.












21 svar
Underbart ❤
Nu har jag levt med din fina bok ”Underbara vinter” sedan den utgavs, men nu tycker jag att jag vill lägga den på paus och mera börja tänka på vårvinter, vår osv. för att sedan ta fram boken igen senast i slutet av oktober! Ja vissa recept kommer att hänga med året runt förstås, men det är en annan sak. Vad jag vill komma fram till är – jag hoppas, hoppas, HOPPAS att du ger ut en liknande bok som behandlar den övriga delen av året-årstiderna, jag får abstinens nu då jag sätter din bok lite åt sidan! Jag vet inte hur jag skulle klara mig om inte din blogg fanns, tack och lov för den!!!!!!!!!!!
Det var det som låg mig på hjärtat nu! Tack för ordet!
Stor kram till dig och tack för att du finns!
Du beskriver det så fint så jag kände lyckan själv! Tack för en fin start på denna dag.
Åh så härliga vardagsbetraktelser att ta del av!
Vilka fina stunder!❣🌅
Hade också en sådan med familjen när vi träffades senast – min pappa, brorsan o syrran och våra nu vuxna barn(dom är i 25-årsåldern) livliga, roliga samtal runt matbordet där alla ibland pratar i mun på varann, skrattar och ibland fattar ingen någonting av vad som sades!😍😂❣
Din blogg har ju så hög kvalitet att du skulle kunna publicera valda inlägg från den i bokform, jag ser framför mig att det skulle bli lite som poesi.
Så fint!
Min favoritsort av inlägg, vardagen och förundran inför den i små skärvor av helheten.
Underbart! Den gyllene vardagen ✨
PS tack för Rut-städtricket, använde det idag i köket medan teet drog (5 min) för hade ingen lust att lägga blöt tekula nån annan stans än vid vasken, så koppen fick inte lämna sagda plats 😊
Vad roligt! Kram
Så ljuvliga små ögonblick ur vardagen, dom små skimrande pärlorna som ett efter ett träs på livets halsband 🙂
En stökig fiskpinnemiddag får en djupare innebörd och kan verkligen värderas ur flera perspektiv, så sant, det fina är ju att ha förmågan att se det vackra i det mesta 😀
Ur det lilla kommer det stora <3
Tack! Ja, det är de där små stunderna som man lätt glömmer bort efteråt men borde stanna upp och se!
Att ha förmågan att glädjas åt det lilla mitt i det stora är sann lycka!
Trots att jag är mer än dubbelt så gammal som du är så känner jag igen mig i så mycket av det du delar med dig av som handlar om familjelivet, dina barn, ditt eget jobb, saknaden efter din mamma och även städmetoden du kallar Rut. Läser din blogg med stor behållning varenda dag så stort tack!
Vad roligt att höra Gunilla!
Vilka härliga bitar ur livet som du delar med dig av. Livet som ständigt pågår och som man inte alltid hinner reflektera över.
Så fina beskrivningar av lyckliga stunder. Jag är en kännande människa. Lätt till vemod. Lätt till oro. Men också lätt för att njuta. Lätt för att se lyckan i det vardagliga. Lyckan i snöknarr under kängorna. Lyckan av en soffa och en varm kopp te.
Så fint skrivet! Jag känner också igen mig.
Presis som jeg er, Lollo. Det er både «på godt og vondt» å være slik, men jeg setter stor pris på min egen evne til å fryde meg over ting andre kanskje ikke engang registrerer. Mitt snart 5-årige barnebarn er uvanlig opptatt av skjønnhet, han kan stopp opp midt på veien, henført over en vakker blomst, en solnedgang, en hvit sky mot knallblå himmel, en istapp som «skinner som en diamant, mormor!» Jeg håper han beholder den evnen og det blikket.
Vad jag känner igen mig i det du skriver, Lollo. Är så tacksam för gåvan att kunna njuta, att se det stora i det lilla mitt bland sorg och oro.
Ljuvligt det låter!
En ökad medvetenhet om nuet och tacksamheten som inte vet några gränser!
Har tagit bort 4veckors gips idag! Jag njuter!
Ha en fortsatt fin dag!
/Therese
Alltså den känslan! Jag bröt min foten, dubbelt fotledsbrott, för ca 10 år sedan och var gipsad och gick med kryckor i 10 veckor, fick inte ens nudda foten i marken. Samma dag som jag fyller år fick jag ta av gipset. Den lyckan när jag var självständig igen, obetalbart för en individualist som jag är. Så jag är så glad för din skull!