Känner mig hudlös och skör efter en intensiv vecka (eller egentligen två) där jag inte hunnit stanna upp, vila och bara vara. Falun T&R på måndag och tisdag. Sedan fullproppad onsdag. Sedan upp i ottan på torsdag, köra till Övik och vara med en hel dag på en rolig konferens. Kom hem halv två inatt efter att laddningen krånglat och jag fått stannar 4 (!) gånger på hemvägen och försökt ladda på olika ställen och det dessutom var snöblandat regn på kall vägbana och tung trafik efter E4an. Fick typ ett hysteriskt anfall till slut. Steg sedan upp 06.30 imorse för att skjutsa Bertil till skolan och få iväg hela familjen. Känner den där sortens trötthet som trycker bakom ögonen och ligger som en klump i halsen. När som helst kan jag börja gråta. Har räknat ut att jag innan denna vecka är slut kommer att ha kört 200 mil i bil.

Ända sedan skrivresan har alla dragit i mig och skickat vänliga påminnelser om allt jag inte gjort och behöver leverera. ”Det här vore det bra att prioritera just nu”. Men det har inte gått att prioritera. Allt är lika viktigt och brådskande. Det har varit tre olika läkar och tandläkartider för barnen, trasiga glasögon som kräver optiker, mitt nya körkort som skickats tillbaka efter att jag missat att hämta ut det i tid. Ett barn som tappat bort sin mobiltelefon, bokmanus jag behöver få iväg, bredband som behöver införskaffa till stugan, mailtrådar jag inte lyckats svara på. Kvitton som ska till revisorn. Utkast till sponsrade inlägg som ligger hopade i datorn. Paket som behöver hämtas ut. Det är min nya leasingbil som snart ska levereras men då måste jag först lämna in min nuvarande på kontroll och när har jag tid att avsätta en halv dag till det? Det är grej efter grej efter grej sådär som livet blir när allt hopar sig. Jag avskyr den här livsadministrationen som krävs för att existera!

Men. Snart ska jag hämta mina systerdöttrar hos min farsa och åka till skolan med dem och överraska Folke och Uffe. De tror nämligen att kusinerna ska komma först ikväll. Imorgon ska jag och Anna och alla våra ungar dra till stugan för en veckas påsklov. Och då ska jag vila, njuta och sova gott. Så det är inte alls synd om mig, jag måste bara orka lite till.

Och trots all stress har jag ändå lyckats genomföra två styrkepass den här veckan. Det har nog räddat mitt förstånd! Det ena skedde imorse. Jag har ju nya pass som jag tränar och det kräver tankeverksamhet. Otroligt jobbigt att också känna sig så orutinerad i övningarna, efter att ha kört mitt förra pass så länge och kunnat det som ett rinnande vatten.

Har börjat filma mig själv när jag tränar för att kunna kolla tekniken i efterhand. Spola tillbaka och se var det finns obalans och var jag kan ta ut rörelsen djupare. Allt man är intresserad av är roligt, men det går ju åt andra hållet också. Allt man sätter sig in i och visar intresse för blir roligare. Med träning handlar det för mig om det senare. Att försöka visa intresse och lära mig mer, så att träningen ska bli kul.

Nej nu hinner jag inte blogga mer. Nu ska jag korra några kapitel av Hemmets almanacka som min förläggare skickat i retur. Sedan leverera utkast på ett samarbete och försöka göra en packlista medan hjärnan fortfarande är hyfsat pigg. Och så har pappa lovat att bjuda mig på kroppkakor till lunch. Ska bara försöka låta bli att börja grina av pur trötthet innan dess…