Jag rensade bokhyllan förra veckan. Sorterade ut sånt jag lånat och glömt att lämna tillbaka, som underbara Ditte Människobarn. Hittade favoritboken jag letat efter. Den blå rullgardinen hade glidit in och gömt sig mellan Middlemarch och Krusenstjernas Älskande par. Sedan plockade jag bort sånt jag försökt med men aldrig riktigt fastnat för. Som en pocket med Agnes Lidbecks Förlåten.

Några volymer fick mig dock att stanna upp och tveka. Vad ska hända med alla mina hönsböcker?

De måste stanna!

Snälla nån, du har ju inte öppnat dem på flera år?

Men jag är ju en hönsmänniska i själ och hjärta, jag är en sån som har hönor.

Sen när då? Du sa ju själv att de skiter överallt. Att det är jobbigt att rensa hönsbrädet och leta gömda ägg i trädgården och att någon stackare alltid blir en hackkyckling. Och i slutändan blir det inte så många ägg och då måste du ändå köpa fler från ICA för att kunna göra din himla pannkaka.

Stark identitetskris infann sig efter att ha resonerat med mig själv. Är jag inte en person som bara har ett kort uppehåll från höns? Är jag istället en helt vanlig hönsfri människa? Ja, det verkar så.

När jag kom till traven med gamla Gård & Torp-tidningar tog det stopp igen. De hade sparats för en framtid när jag skulle renovera, planera nya utbyggnader och modifikationer av mitt hem. De ville jag inte heller slänga, för där finns ju så mycket matnyttigt och fint. Men när jag bläddrade igenom dem fann jag ingen inspiration, bara en stor tyngd över bröstet. De måste ut ur mitt liv! Sedan tog jag mig modigt an samlingen av Allt om trädgård och la utan att blinka allting i en hög för bortskänkes.

Ärligt talat är jag inte lika intresserad av renovera längre. Och jag känner mig väldigt färdig med att ha tusen plantor och djur som ständigt pockar på uppmärksamhet. Kanske kommer lusten tillbaka igen? Men om jag inte vågar välja bort kommer det saknas energi att välja nytt.

Vem är jag nu? Det ska bli spännande att upptäcka.