Sommaren innan högstadiet blev jag feminist. Syrran hade fått boken Fittstim i födelsedagspresent och jag snodde den, läste ut över en natt och blev upplyst. Plötsligt förklarade någon för mig så att världen liksom blev begriplig.

Det ledde mig snabbt in på ett intresse för alla möjliga feminister och kvinnosakskvinnor. Jag läste en bok om suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen. Och lärde mig om svenska kvinnosakskämpar som Fredrika Bremer, Elin Wägner och Ellen Key. Särskilt Ellen fascinerade mig. Hennes barnsyn, fredsivran och inte minst Strand. Gården byggd vid Ombergets strand, helt efter hennes egna huvud och ideal. Jag tittade på bilder, läste och beundrade huset med det gröna köket och blomsterbordet med blå hortensior. Tänk att få gå där och titta på allting i lugn och ro?

En bilsemester något år senare fick jag nästan chansen. När vi var på väg mot Gränna fanns det plötsligt en skylt med texten Ellen Keys Strand. Jag skrek upphetsat

-Men där är ju Ellen Keys Strand, pappa!

Varpå min far hojtade

-Vi ska inte bada nu!

Och gasade vidare.

Men här sitter jag nu, tjugofem år senare och arbetar vid Ellen Keys skrivbord på Ellen Keys Strand. Två veckor av skrivande, kontemplerande och att räta ut sig själsligt och fysiskt. Som var just Keys ambition när hon i sitt testamente förvandlade Strand till en vistelsegård för arbetande kvinnor. Det känns overkligt att just jag får vara här just nu. Tassa ner i köket och göra kvällsfika. Krypa upp i soffan i bokrummet och läsa. Sitta på solfånget och pelarbron och känna vinden i håret och solen i ansiktet. Jag kom i tisdags och stannar till nästa söndag. Jag ska ta vara på den här tiden. Det ska jag verkligen.