Manhaftiga Clara

Är det inte sorgligt hur en skev kroppsuppfattning kan grundläggas tidigt och sedan hänga kvar hela ens liv? Som att jag alltid känt mig så otroligt okvinnlig. I förskoleklassen var jag mallig över att jag var längst av alla och dessutom hade störst fötter. Minns att vi mätte oss och jag stolt kom hem och berättade detta otroligt märkvärdiga för min pappa.

Men efter bara något år förstod jag att lång inte var bra. Inte när man är tjej i alla fall. Alla killar var i brösthöjd när man dansade tryckare och på en bild från en skolföreställning stack jag upp ett helt huvud ovanför alla andra. Det såg inte klokt ut. Vi hade dessutom en gungbräda i skolan. Jag satt på ena sidan och på andra sidan satt det två kompisar för jämnvikten skull. Vilket fick mig att förstå att jag måste vara något slags monstrum. Jag hade dessutom en jättesmal syster och bredvid henne såg jag ju knubbig ut (i efterhand kan jag se att jag faktiskt var spinkig). Men min längd och min storlek var löjeväckande. Tanken slog mig aldrig att jag hade kunnat fnissa åt att alla andra var fånigt korta. Nej det var självklart att det var jag som var missfostret.

Den känslan har dröjt sig kvar hos mig. Jag är för lång. Jag skrattar för högt. Jag rör mig hastigt och klumpigt. Jag går rakt på sak och skräder inte orden. Och jag är tung. När folk skämtar och säger typ ”Herregud jag var så tjock jag vägde 70 kilo” –  då ska ni veta att det är en drömvikt för mig. Väger jag 70 kilo har jag verkligen legat i och bantat. Som kvinna ska man vara liten och nätt och inte ta plats. Helst ska killarna kunna plocka upp en och sätta en i fickan. Om jag nu försöker sätta mig i någon mans knä är risken stor att lårbenet går av på honom. I hemlighet har jag alltid tänkt att jag skulle kunna förväxlas med en man – jag som är så manhaftig.

Undermedvetet har det kanske bidragit till att jag dragits till allting feminint kodat. Långt hår, yppiga bröst, runda höfter, klänningar som smiter åt i midjan och förstärker kurvorna. Jag älskar målade naglar, smink och lenrakade ben. Och så älskar jag allt som har med matlagning och bak att göra, och att pynta med blommor och rå om min familj.

Är det inte jävligt sorgligt när man tänker efter? Jag är född till kvinna men det räcker liksom inte. För man föds inte till kvinna – man blir det. Genom socialisering och träning. Och genom att passa in i vad andra bestämt är kvinnligt. Men inte ens när man bockat av varenda jävla grej på den listan är det säkert att man är kvinna nog.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

137 kommentarer på “Manhaftiga Clara”

  1. Ja, suck. Tänk om vi människor slutade att jämföra oss hela tiden. Vi hittar nämligen alltid något fel på oss, och gör vi inte det så gör någon annan det. Vi får helt enkelt kämpa för att utvidga ”mallen” för olika föreställningar. Och det gör vi genom att visa vem vi är. Det är inte bara homosexuella som behöver gå ut ur garderoben. De är bara en symbol för något, som vi alla behöver göra. Alltid är vi udda på något sätt, var och en – psykiskt eller fysiskt eller både och. Men när vi ser andra våga komma ut ur sina garderober kan vi ju bli hemskt inspirerade att göra likadant 🙂

  2. Känner verkligen igen mig i detta. Det är så sorgligt att det ska behöva vara så. Jag har alltid undvikit feminint kodade saker för att de varit ”töntiga”, och det känts som att jag klär ut mig, då jag ”inte är tillräckligt kvinnlig”. Så knäppt.

  3. Intressant reflektion och tack för att du delar med dig! Din blogg är alltid så läsvärd!

  4. I mina ögon är du kvinnligheten personifierad och dessutom vacker som en dag <3 Var stolt över din längd och över att du vågar ta plats! jag vet att det inte är lätt, jag har också alltid varit längst och sannolikt även tyngst även om jag aldrig varit tjock. Nu efter tre barn finns ett antal kilon som jag skulle vilja bli av med, men tjock Nej! Jag har också uppfostrats till att säga vad jag tycker. Jag jobbar som chef sedan snart 15 år tillbaka och nu ser jag bara fördelar med min längd och med att jag står för vad jag tycker. Det ger faktiskt mer pondus och respekt i en, många gånger mansfokuserad värld. Var stolt! Du är bäst! <3

  5. Japp, samma här. Som tonåring drömde jag om att vara kille, och klädde mig i pösiga kläder i grått och svart, eftersom det var så svårt för mig att vara kvinnlig nog med min storlek. Sen gick jag också till det väldigt kvinnliga. Det är först efter jag fick barn som jag har uppnått balans och kan vara som jag vill. Ibland slashas i gamla jeans och omodern tröja, ibland affärskvinna med dräkt och klack och då och då partypingla med tajt fodral och smink.

  6. Åh, känner så igen mig! Har alltid varit längre än mina vänner (även om 170 cm verkligen inte är något extremt) och har liksom alltid velat vara liten och nätt… Tyckt det varit jobbigt när jag dejtat någon smal kille för då känns jag liksom ännu större! Nåväl, jag har funnit mig i att jag är som jag är och trivs numera bra med det!

  7. Jag är också grov och tung även utan övervikt.
    Jag härstammar från sega skärgårdskvinnor som aldrig hade överlevt det hårda livet vid havet med rodd, segling, dra upp nät, sköta kossor, bära mjölk osv om de varit sådär späda som jag också tycker idealet är (sätta i fickan-tjejer är mitt i prick). Jag är stolt över var jag kommer ifrån, även om kläder som storleksmässigt passar ändå inte inte passar över axlar och höfter där jag är klart grövre (axelbredden har alltid vatit värst, är inte bred pga någon träning). Numer skiter jag i detta men så har det verkligen inte alltid varit.
    Tack för din kloka text.

  8. Jag gjorde tvärtemot ganska länge – hånade allt rosa, traditionellt kvinnligt, lockigt och piffat och sa att det var ytligt och löjligt. För jag kände mig ju som en uppsminkad gris när jag försökte vara sådan! Det är först de senare åren som jag börjat hitta till någon sorts feminint uttryck som känns bekvämt och rätt för just mig. Jag insåg att jag aldrig kommer bli nätt med näpna, mjuka ansiktsdrag eller orka sminka mig och locka håret osv. i en lång rutin varje dag, men 1) det är ingen anledning att klanka ner på de som ÄR vackra och/eller vill lägga tid på yttre skönhet och 2) det gör mig inte till en andra gradens kvinna att jag inte passar in. Bara kvinna på mitt eget perfekta sätt. 🙂

  9. Åh kan verkligen relatera! Är också en lång, musklig tjej som tänker att jag skulle sett ut som en supermodell om jag vägde 70 kilo. Jag kan dock känna mig hemma på ”båda sidor”, ibland kan det vara nice att ha lite säckiga kläder och en kavaj för att känna mig lite könslös och kanske mer som mig, samtidigt som jag ibland i klänningar och läppstift kan bli fåfängt kär i hur rätt jag ser ut. Det är oerhört konstigt det där.

  10. Kände igen mig så mycket i detta. Jag är 183 cm lång och de flesta av mina vänner är mycket mindre och nättare än mig och ändå är dom inte nöjda. Jag är 20 och har i alla fall börjat förstå att jag är fin som jag är, men det är svårt att sluta jämföra sig med andra. Blir väldigt glad av att läsa din blogg och lyssna på er podcast så tack för det! Kram

  11. Det är verkligen ledsamt att vi ibland låter andra definiera oss eller bara själv får en felaktig bild av en själv. I mina ögon är du kvinnlig och vacker och manhaftig är det absolut sista jag skulle tänka om dig.

  12. Välformulerat inlägg, mycket bra och tänkvärt! Det är riktigt jävla sorgligt.
    Själv har jag fått veta att marinblått är en killfärg. Det va dagen efter jullovet i klass 3 som jag kom till skolan och var sååå nöjd o glad över en marinblå kofta med guldmärke på. Men den hade jag aldrig mer för jag fick veta av mina klasskompisar att det var en ”killkofta”. OM jag hade varit en hundra-del av hur jag är nu hade dessa personer vetat hut av min uppläxning då!
    Eller snarare om jag hade vågat berätta hemma hade barnens föräldrar fått veta hut av mina föräldrar.
    Och det fortsätter ske, föräldrar smetar på sin egen trångsynthet och osäkerhet på sina egna barn. BLÄ!

  13. Himla bra skrivet, trots att jag får ont i hjärtat att läsa… men tänkte att fan vad bra att jag lever som feminist och vill skapa en värld utan detta till mina barn. Du är grym Clara <3

  14. Detta kunde varit mina ord. Sen att bli gravid som stor och tung (men helt fullt frisk och superstark) blev skulden och skammen enorm. Det är så sorgligt.
    Älskar ju min starka trädgårdsmästarkropp!

  15. Åh jag känner igen mig i vartenda ord. Har alltid varit längre, tyngre och haft större fötter än vad en kvinna förväntas ha. Det är så hemskt att man fostras att må dåligt över sin kropp och vilja korrigera den om den sticker ut i mängden. Jag tycker du är otroligt vacker Clara och ser dig som en riktig förebild!

  16. Jag har alltid varit tvärt om, smalast, kort, minst fötter och blond. Idag är jag 30, välutbildad och försöker ta mig fram i karriären. Märker att jag kämpar för att inte bemötas som lilla flickan (Ser yngre ut). Jag känner mig som den personen jag är men blir ofta bemött baserat på mitt utseende.

    1. Samma här, som kort och smal i en mansdominerade branch har jag fått lägga till en väldigt tuff attityd för att slippa ”lilla gumman” fraserna.
      Ser tillbaka på uppväxten där jag alltid, alltid var minst att jag utvecklade en attityd som påminner om en shetlandsponny ?

      Jag tycker Clara är oerhört vacker med sina former och kvinnlighet.
      Men alla kvinnor ska kunna känna sig vacker oavsett storlek, dit ska vi sträva!

      1. Jag tycker vi borde sträva efter att det inte är viktigt att vara vacker alls. Är så trött på uttryck ”du är fin som du är”, ”alla storlekar och former är vackra”. Det lägger fortfarande vikt vid att det är viktigt att vara fin som kvinna. Varför är det det?? Kan vi inte bara få vara? ☹️

    2. Precis samma för mig. Liten, kort, blond och ser mycket yngre ut än vad jag är vilket har varit väldigt negativt för mig då jag även tas för mindre kompetent, mindre erfaren och helt enkelt någon man kan prata över huvudet på. Får kämpa för att höras inom mitt yrke.
      Som yngre tyckte sig även många (killar) ha rätt att lyfta upp mig hur som helst. Och bära runt på mig en stund. Kände mig väldigt förminskad och bortgjord.

      Så var stolt och rakryggad Clara! Du är otroligt vacker och kvinnlig!

      1. Så på pricken. Har själv av den anledningen (tror jag) haft väldigt svårt för gulliga och söta attribut som gullar till mig än mer. Har tyckt mig behöva tuffas till genom det yttre för att på något vis bemötas bättre. Håller också med om att det än idag (är 34) är svårt att känna sig ”vuxen” och tas på allvar i vissa situationer.

  17. Å, känner så igen mig! Även om jag inte är lång, utan bara råkade gå på en liten skola där alla andra i min ålder var väldigt smala. Efter skolsköterskans besök med den obligatoriska vägningen så skulle det förstås frågas på skolgården ”vad vägde du?” – och det var där någon gång jag verkligen insåg att det var en skillnad. ”100 kilo” ljög jag, för att slippa berätta att jag var 10-15 kg tyngre än de andra. Så vansinnigt knäppt att det var så, såhär i efterhand.

    Kan för övrigt rekommendera Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna som tar upp just det här du skriver om, om hur man skapar sig själv som kvinna. Läsvärt och roligt.

  18. Relaterar! Minns när jag i tvåan vägde cirka 45 kilo och mina vänner vägde under 30 kilo. Och att vuxna tyckte jag åt så mycket när jag ville ha en tredje smörgås eller tredje pannkaka. Men så var jag 169 centimeter lång i trean. Är ju längre än de flesta av mina kvinnliga vänner idag! Idag är jag 178 cm lång och kommer fortfarande på mig med att kuva mig något när jag umgås med vänner som är kortare än mig. Mitt smalaste jag väger 78-80 kilo. Då var magen platt, revbenen tydliga och midjan liten. Men lår hade, och har jag. Ingen träningsform tar bort dom. Hoppas inte barn och ungdomar fokuserar lika mycket på vikt idag. Var extrem vikthets när jag växte upp. Usch.

  19. Känner så igen mig! Har alltid ansetts kaxig och tuff för att jag tar plats. Det får en ju inte göra som tjej..så då har jag försökt mildra detta genom att klä mig mer i klänning o tajta grejer..men skiter i det efter min graviditet nu har jag det som jag tycker är skönt, vilket kan vara både klänning el jeans! Och vill jag vara fåfäng så försöker jag vara det. Det är min sköld ibland,bisarrt nog.

  20. Oj oj… Hög igenkänning på din beskrivning genom uppväxten.
    Jag har alltid varit längst, tyngre än de flesta, den me störst fötter. Väldigt icke-feminin i min stil.
    Sorgligt hur vi matas med det där lilla söta ”stoppa-i-fickan” idealet…
    Idag är jag drygt 180cm lång med 42-43 i skor.
    Står stadigt på jorden i alla fall även om det kan svaja lite när det stormar…

  21. MEN va bra skrivet! Betyder mycket för mig att få känna igen mig i din beskrivning. Så rätt ❤️ Och så vidrigt att det ska få va på detts vis. Men jag tror att det sakta förändras – med förebilder som dig känner i varje fall jag mig starkare och tryggare att vara mig själv oavsett rådande kroppsnormer. Tack!

  22. Oj, tänk att vi alla bär omkring på sån här skam? Det är ju inte klokt.

    I dina ögon är jag motsatsen: liten, 160cm, smal. Men jag går också omkring och känner mig okvinnlig. Inga bröst, för senig och knotig. Tränar jag får jag snabbt synliga muskler, en dröm för många men inte särskilt kvinnligt. Att jag sen dessutom varit lite pojkflicka, gillat aktiva lekar, inte gillat att fixa med hår och smink och allt det där som du idag personifierar bidrar till min skam.

    Jävligt sorgligt är just vad det är. Ingen är nöjd för ingen kan någonsin uppnå ”idealet”.

  23. Spot on beskrivet! När jag tittar på gamla bilder ser jag oxå hur ”smal” jag var trots att man alltid kände sig som en jätte. Men nu när jag närmar mig 40 kan jag älska i bland att vara lång och bastant:) ger en pondus. Men så många år av missnöje i onödan…

  24. Jo, det är jävligt sorgligt! Du är en kvinna och du är en kvinnlig sådan, oavsett vikt, hårlängd, målade eller omålade naglar etc. etc. Men jag känner igen det du säger till viss del. Dessvärre är nog både kvinno- och mansrollen ganska snäva. Kram Clara, underbara kvinna!

  25. Jag känner igen mig, fast på ett lite annorlunda sätt. I 8-9 årsåldern hade jag lite kvar av ett barns knubbighet, fick bland annat höra utav skolsyster att jag var för tjock(!). Vid 12-13 års ålder växte jag på längden men vikten ökade inte, idag är jag 161 cm och väger 50-55 kg. Men har fortfarande självbilden av att vara knubbig! Ser jag mig på ett gruppfoto kan jag reagera över hur jag faktiskt är i mindre laget, men självbilden som en liten elefant kommer nog alltid att finnas kvar i mig.

  26. För mig var det tvärt om. Minst, spinkigast…. folk trodde jag var en liten kille tills jag var typ 13. Alla andra blev rundhöftade, fick bröst och blev kvinnor utom jag. Jag vägde 48 kg när jag var 17 år och killen jag var kär i ville inte krama mig för jag ”stacks”….
    Har nu fött tre barn väger 60 kg och hunnit bli 37 år gammal. Äntligen får jag också känna mig dom en kvinna!!

  27. Tenk om folk bare kan få være som de er, og slippe andres kommentarer. Har kommet frem til at deres kommentar er et uttrykk for deres egne komplekser.
    Sett fra et annet perspektiv – den lille og nette – kan jeg si at det ikke er artig å bli betraktet som et barn heller når man er voksen. For det er nemlig tilfellet for oss som er små. Da mine ”lange” venninner til stadig beklaget seg over hvor liten jeg var i forhold til dem var det ikke noe som ga næring til selvtilliten presis.
    Og det er heller ikke artig å bli snakket til med barnestemme i en alder av 59 år av betjeningen på ica. Det skjedde nemlig for en uke siden da jeg måtte be om hjelp til å ta ned det som sto på øverste hylle.
    Men andre sine holdninger kan vi ikke gjøre noe med. Det er egentlig deres problem og ikke noe som angår den som blir utsatt for det.

  28. Det känns som det är mig du beskriver! Idag är jag 25 och skäms forfarande över att berätta min skostorlek eller min vikt. Gungbrädan känner jag också igen. Jag blir så ledsen av att läsa inlägget eftersom ingen borde känna så, samtidigt är det så otroligt skönt att se att många fler känner likadant!

  29. Så otroligt bra skrivet, igenkänning på allt! Jag kan bli så sorgsen av att tänka på hur mycket just det här påverkade mig under hela högstadie- och gymnasietiden, och vilka spår det satt i mig.

  30. Ang vikt så hörde jag nyligen i ett gammalt avsnitt av träningspodden att man kan ha kvar en slags måttstock från ungdomen om vilken vikt som är ”ok”, och att många män tror att alla kvinnor väger lite. Jag vet en man som höll på att svimma när han hörde att den 16-åriga tjejen bredvid honom vägde runt 70 kilo. En tjej på 170 cm med vältränad kropp och redan lite synliga muskler. Inte stor, inte mullig, inte klumpig. Så han trodde att hon vägde strax under 60 – det var hans bild av vad en tjej/kvinna väger!

    1. Haha jag bad min kille gissa min vikt (176cm lång, stor och kraftig, fött ett barn). Han gissade 79kg.
      79kg?!?! Hahahaha.
      (Jag väger typ 110kg)

  31. Känner verkligen igen mig själv! Har alltid varit stor- iaf i mina ögon. Och väger jag 70 kg har jag lyckats gå ner till en vikt jag är nöjd med.
    Det är onekligen sorgligt hur samhället skapat en bild av hur kvinnor ska se ut och vara.
    Heja dig! Klok och vacker!

  32. Känner igen mig så oerhört mycket i det du skriver Clara! Jag har också alltid varit den långa, klumpiga som tagit till alla trick i utseendeboken för att visa att jag minsann är en kvinna. Nu är jag 35 och börjar äntligen bli aningen sams med kroppen, och förstå att alla andra är lika ängsliga för sin egen.

  33. Hög ingenkänning! Störst i klassen alla tider. Numera 177 cm och 75 kg, bra så! Då kan jag ha kläder i stl 40-42 och det tycker jag att är helt ok för mig, inte kan väl jag som är halva huvudet längre än många andra dra 36-38? (vilket verkar vara nån sorts ideal….) Stå på er ni yngre tjejer (jag är 49 år), ni är sååå snygga och stiliga! Har jobbat i mansdominerd miljö hela livet och min längd är en fördel. Dessutom har jag kraftfull röst . Jag irriterar säkert en del men det behöver man inte bry sig om.

  34. Hej å hå vad jag känner igen mig! Gungbrädan har jag inte tänkt på under en lång tid, puhh vad jag ogillade denna lekgrej. Och att jag aldrig kunnat bli buren eller sitta i knät utan att liksom försöka bära upp mig själv litegrann så att personen vars knä jag sitter i inte ska bli mos. Nu har jag på något vis lyckats släppa dessa tankar mer o mer. Tänker att min längd o storlek inger respekt. Få personer kan se ner på mig!

  35. Tråkigt att det ska vara så, men så skönt att höra att jag inte är ensam! Minns så väl skolsysters ord i sjuan. Jag vägde 69kg och gick jag upp ett till så får jag börja tänka på vad jag äter! Jag var färdigvuxen på längden redan, 172 cm lång. Min pappa som försökte trösta mig ”Du är inte tjock, bara… stor!”. Ännu värre.. tjocka kan banta men vad gör man när man bara är stor? Nu är jag både stor och lite tjock, lika bra, jag blir ju ändå aldrig nöjd så då kan jag lika gärna strunta i att banta…

  36. Ja det är verkligen helt sjukt! Jag tycker du är såå kvinnlig. Jag får ofta höra att jag är liten och nätt. Numer är jag väl inte supernätt men däremot kort. Och jag har HATAT att vara så liten och söt hela tiden. När jag var liten ville jag bli lång och stor som min pappa (1.88 och 110kg, kallades för vikingen). Jag ville bli piketpolis. Det fanns alltså mer jäklar anamma i mig än vad folk såg. Jag kände mig inte alltid hemma i den korta kroppen (smaal har dock varit eftersträvansvärt av nån anledning….). Så sjukt och tråkigt att så mycket ska läsas in i hur man ser ut eller vilken kropp man fötts i och att andras bemötande och förväntningar på en påverkas så mycket av det.

  37. Vilket fint och ärligt inlägg. Sorgligt samtidigt. Jag har kommit såpass långt i min kroppsnoja att jag slängt ut vågen. Att inte kunna väga mig varje dag har gjort under för mitt sätt att se på mig själv. Nu går jag efter hur det känns i kroppen istället. När jag tänker efter så är kroppen alldeles fantastisk. Med eller utan några kilon för mycket.

  38. Blev så rörd av det här. Väldigt hög igenkänning! Och något slags sorg: När jag tänker på hur jag gick omkring med skam och självförakt under hela min uppväxt, och bara förmår älska den jag var då i efterhand– varför kunde jag inte gilla mig själv då? Varför alltid i efterhand?

  39. Åh känner verkligen igen det där. Det finns vissa kommentarer jag fick som barn som etsat sig fast, och påverkat hur jag ser på mig själv fram till idag. Har ett (1!) minne från när en kille jag var kär i sa att jag hade gula tänder. Aldrig hört det varken förr eller senare men sen dess har jag haft komplex för mina gula tänder. Helt sjukt att det är så egentligen!

  40. Så har jag också känt mig, fast jag hade dessutom platt byst. Fast efter alla graviditeter så har jag ändrat min syn på mig själv och insett att jag är vacker precis som jag är. Oavsett avsaknad av byst, intresse för mekaniska prylar och hembakt.

  41. Jag känner igen mig NU som vuxen. Jag bor i Frankrike och alla fransyskor är så små och nätta, alla väger typ 55kg. Så jag som är 165cm lång och väger 63kg känns som en jätte ibland, även om det inte är riktigt sant… I Sverige är jag ju nästan kort, eller så har jag åtminstone en standardlängd.
    Här frågar folk om jag kan hjälpa dom att ta ner varor från hyllorna i affären, känns absurt ibland 😉

  42. Åh som du setter fungeren på noe jeg tror jeg og mange kjenner seg igjen i. Har alltid kjent meg litt større enn de andre selv om jeg ikke har vært det. Typisk kurvig, smal men stor nok til at samfunnet hele tiden antar at man vil gå ned i vekt. Har lest mye av Lady Dahmer og hennes synset har virkelig hjulpet i forhold til å ikke legge verdi i antall kilo. De siste årene er liksom første gang jeg ikke har hatt noen trang eller lyst til å bare gå ned de der 2-3 kiloene.

  43. Tack Clara! Du sätter ord så fint på känslor som jag burit med mig sedan skolstarten och det betyder ca 41 år i år. Känner igen både skolfotot och gungbrädan. Hur jag valde att inte ”utsätta” mig för vissa situationer som barn, t ex alltid erbjuda mig att vara den som skulle lyfta istället för att bli lyft eller att så klart vara längst ner i den mänskliga pyramiden. Att stå upp på discot så att killarna från början kunde se hur lång jag var. Att det fanns en skam kring att be om en smörgås till eller mer mat. Jag kan idag förstå att jag var vältränad och fullkomligt normal, jag rörde på mig hela tiden (av lust för jag gillade fysisk rörelse), men jag förstod det inte. Jag jobbar fortfarande med just dessa känslor. Vill så gärna relatera till det kvinnliga. Jag är 176 cm och har slutat väga mig sedan något år. Hoppas att det ska hjälpa mig att känna efter när jag mår bra istället. Hoppas ni tar in fler klädtyper i Miss Clarity – heja er för det projektet!! – byxor och kjol till exempel.

  44. Men alltså, det där är ju jag! Så sjukt, du beskrev precis mig. Så tragiskt att en aldrig ”får” duga som en är…

  45. Tack för att du skriver om detta! Skönt att inte vara ensam om såna här tankar. Jag har länge känt något liknande, fast tvärtom, precis som flera andra har skrivit om. Jag har alltid varit kort och liten. I puberteten utvecklades lite höfter och lite hull, men alltid är det något som fattas – var fanns brösten? 15 år senare undrar jag fortfarande om jag är tillräckligt mycket kvinna, och bemöts ofta som om jag vore yngre än jag är. Jag har precis som du försökt klä mig kvinnligare för att markera mina former, dels för att jag tycker att det är fint, men också som någon slags kompensation för brist på yppighet. Jag kan samtidigt undra om det har hjälpt eller stjälpt min önskan om att bli bemött som en vuxen, kompetent kvinna… Det känns som att det pågår något skumt under ytan här – kanske det gamla vanliga att kvinnor ”ska” känna sig missnöjda med sina kroppar? Att kvinnlighet ska följa en särskild mall? Och som du skriver – hur man än gör så finns det mer kvar att ”bocka av”. Jag är trött på det. Jag har tamigtusan viktigare saker att göra! Ändå finns tankarna där. Återigen, tack för att du belyser ämnet!

  46. Hear you! Jag tyckte som barn också jag var cool som var lång, gänglig och liknade killen jag var kär i – tills jag insåg att det var precis så man INTE skulle vara. Lång, gänglig, tung (oavsett hur smal el tjock, alltid tung). Eller insåg och insåg, det krävdes ett antal ”upplysningar”. Fett hemskt att det är så. Idag kan jag inte bry mig mindre men vissa grejer sitter ändå kvar förstås, som skammen över de ”gigantiska” långa fötterna som ser ut som två skidor i fel sorts skor.

  47. Känner igen mig. Att vara 183 cm lång som tjej är ingen hit direkt. Nuförtiden finns det ju ett ganska bra utbud av byxor med ordentlig benlängd i alla fall, det var en utmaning att hitta när jag var ung (44 år nu). För att inte tala om det du skriver, att alltid känna sig för stor, klumpig och bara fel. Ett tag var jag i alla fall smal, för är man lång och väldigt smal kan man ju i alla fall delvis passa in i mallen. Det är sorgligt att så många ska behöva gå igenom livet och känna sig ”fel”, det tar kraft som man skulle kunna lägga på konstruktiva saker istället.

  48. Så sorgligt att man inte får duga som man är.
    En reflektion och lite positivt i detta sammanhang är att våra barns förskolerektor berättade igår att förskolelärarutbildningen i dag jämfört med för 20 år sedan är mindre normfokuserad och mer inriktad på att vi människor är OLIKA, både utseende, intressen, egenskaper och det är okej att det är så. De arbetar för att förstärka och utveckla barnens intressen och samspel med samtliga barn så att barnen lär sig hur vi är och leker/jobbar/umgås med personer med olika egenskaper.
    På så sätt ska samhället (förskola, föräldrar, barn) inte längre sätta en stämpel på vissa barn som riskerar att förfölja dem resten av livet. Nu går inte alla barn på förskolan men jag är tacksam för vår förskolas arbetssätt och pedagogik (kommunal och grundar sig på modern forskning).
    Ville bara säga det.

  49. Spännande läsning för en som är motsatsen. Jag har alltid varit liten och tunn. Jag har ljugit om min vikt uppåt istället och alltid känt att jag måste bevisa mig fysiskt. Inte heller är jag särskilt intresserad av bakning och matlagning. Blir mer nöjd när jag lyckas starta gräsklipparen eller såga en grov gren. Vi bär alla på olika perspektiv och verkligheter!

  50. Åh, så jag känner igen mig!
    Nu vid en ålder av 34år är jag inte bekymrad längre, men vad det har slitit på en genom åren…

  51. Tack för det här inlägget. Har aldrig vägt under 70kg men alltid sagt att jag vägt 65, för det har jag förstått är en helt ok vikt. Ligger snarare runt 85 men är heller inte tjock (vilket såklart också är ok!). Orka behöva bry sig om det här egentligen. Undrar hur det är för killar?

  52. SOM jag känner igen mig i det du skrivit. Alltid längst. Tyngst. Alltid ”avlastat” lite i smyg med ena foten om man satt i knät på någon. Känt mig obekväm bredvid pojkvänner som varit jämnlånga eller kanske mindre axelbreda än jag. Suck. Ville tro att detta gick över strax efter gymnasieåldern men inser när jag läser din text att så nog inte helt är fallet.

  53. <3 Sorgligt men sant. Känner verkligen igen mig. Var knubbig som barn och yngre tonåren vilket ledde till ätstörningar och träningsmani som ung vuxen. Det spelar ingen roll hur smal jag blir eller att jag idag ser mig som frisk från ätstörningar. Jag kommer aldrig att vara tillräcklig. Men jag har ibland, kanske du också, stunder av fullkomlighet när allt bara stämmer, när jag är stolt över mitt utseende och ser med andra ögon i spegeln. De stunderna är viktiga och det är viktigt att påminna sig själv om att de där elaka tankarna inte talar sanning så ofta. Rätt sällan faktiskt. Typ aldrig. Kram till dig!

  54. Detta inlägg berör mig verkligen. Varför kan inte alla bara få se ut som de vill utan att någon ska döma eller tycka överhuvudtaget? Att vi kunde respektera och hylla olikheterna på riktigt. Själv är jag (enligt gälllande normer) alldeles för smal och allmänt okvinnlig. Jag kunde inte bry mig mindre om varken smink, rakade ben och armhålor, noppade ögonbryn och vilka kläder som är trendiga. Även om jag mot min vilja skulle försöka pressa in mig i gällande norm skulle det inte gå för jag har inte förutsättningarna. Att försöka behaga andra med mitt utseende är liksom en ickefråga. Jag är hel och ren och försöker vara en fin medmänniska. Jag vet att jag duger som jag är – men jag önskar bara att alla andra också gjorde det.

  55. Jag kände igen varenda ord i det här inlägget, gungbrädan alltså ja precis så var det, man satt själv på ena sidan medan 2-3 satt på andra, jag blev kallad för stor av skolsystern som rådde mig att gå ner i vikt, då var jag 15 år… alltså jag har alltid känns mig otroligt okvinnlig i min egen kropp… jag vet att jag inte är ensam men då för så många år sedan då var man ensam. Tack för att du delar med dig!!

  56. Hej.
    Så konstigt med sånt här, för vem ska du vara ”kvinna nog”? Dig själv eller din omgivning? Vem ska sätta den normen? Nog tror jag att din man tycker att du är kvinna nog, för honom. Kvinnor är oftast för jävliga mot sitt eget kön, det har du tagit upp många gånger och sagt ifrån, bra där.
    Jag är kort, knubbig, yppiga bröst, klär mig oftast i jeans och tröja, lagar all mat från grunden, syr, stickar men städar dåligt. Men jag har aldrig funderat om jag är kvinnlig nog. Det skiter jag i, uppriktigt sagt, för jag känner mig kvinnlig och struntat högaktningfullt i vad andra tycker. Finns säkert många (kvinnor) som tittar lite snett åt mitt håll och förfaras över att jag inte lagt ner halva min lön för att vara tjusigt klädd efter senaste modet, men glo på då, tänker jag, förlusten är er, som måste följa alla modets nycker. Känner mig inte som en sämre människa för det.

  57. Det är sorgligt, och då är du ändå en stark person som kan se att det är sorgligt. Tänk så många som vi i samhället formar till ängsliga människor för att de är invaggade i att man duger inte. Huvale vad hemskt!

    Och detta behöver du inte höra men jag vill ändå säga det för att alla gillar väl komplimanger 🙂

    Jag har läst din blogg i många år, kommenterar ibland men aldrig om ditt utseende MEN du är så vacker, fantastiskt vacker med smink och klänningar men den finaste bilden på dig jag sett är nyligen när ni var ute och fiskade och du hade en röd flanellskjorta. Andkippande vacker!

    Och när vi ändå är inne på det, min snart två-åriga dotter heter Clara. Jag är ingen knäpp stalker men när det inte var en Ebbot som kom ut trots min övertygelse så gick vi igenom alla flicknamn som vi hade och inget var rätt tills jag viskade Clara till en sovande lillstrumpa.

    Precis som jag kopplar ihop Astrid med en elak tant med ihopsnörpen mun kopplar jag Clara till en varm och stark kvinna som ryter till när det behövs, ha världens bästa höstdag <3

  58. Känner så igen mig i det du skriver. Jag har aldrig haft problem med längden men alltid med att jag har varit kurvig (timglas-figur) och inte sådär smal och liten som ”kvinnor ska vara ” :/
    kämpar fortfarande med att acceptera att det är okej att se ut som jag gör och att man är kvinnlig fastän man inte är petite!

    Styrkekramar!

  59. Känner igen mig precis i din ord & uppväxt & även känsla som vuxen. Det är ju en så märklig känsla & upplevelse som präglar en starkt. Även om du är en fantastiskt vacker & kvinnlig kvinna i mina ögon så vet jag den där egna känslan man ändå bär på & att det inte bara är en känsla utan definitivt ett idel som man existerar & som man rent av kan ta på. Ändå skönt att man bor på landet. I stan hade jag fått ”klä ut mig” (klä upp kvinnan i mig) varje dag….

  60. Jag kan verkligen relatera! TÄNK om en finge väga 70 kilo! Otroligt ju! Jag är glad om jag kan ligga runt 80, och bara det är ju skamligt, just för att ”då är man ju tjock”. Hur många gånger har jag på något sätt fått försvara min vikt efter att någon varit vänlig nog att dela med sig av sin åsikt à la ”men du ser ju VERKLIGEN inte ut att väga så mycket, har du kanske kraftig benstomme, eller är det bara för att du är så proportionerlig?!”. Ja, vad ska man svara?! Och hur många gånger har jag försökt klä mig ”mindre” och ”smalare” – och för vem har det varit viktigt? Det blir ju en livsstil till slut, och nu vet jag ärligt talat inte om jag VILL bli ”smal” eller om jag bara tror att jag vill det. Det är ju själva f-n att vi inte kommit längre, ärligt talat.

    Tack Clara för att du tar upp detta, för bloggen, podden, Miss Clarity och allt annat fint du gör för dig, barn, kvinnor och för världen i övrigt! <3

  61. Otroligt tänkvärt och smärtan känns i dina rader. Det finns mycket att tänka kring denna text och jag tar den med mig och kan verkligen känna igen mig i mycket.
    Men det är lustigt ändå kan jag inte låta bli att tänka: för för mig är du liksom kvinnligheten personifierad. (Obs utan att värdera vare sig det maskulina eller feminina här i världen såklart). Inte bara i det ”uppenbart feminina” du utstrålar utan också i just den styrka du tycks besitta, ett driv och att du inspirerar att ta tillvara på det husmoderliga arvet på något vis. Har svårt att formulera mig så jag får fram vad jag menar.
    Iallafall är du som kvinna en förebild för mig som kvinna i precis det du är och gör. Tack för en fantastisk blogg.

  62. Bra inlägg! Verkar vara få som är nöjda med sig själva hur de än ser ut. 🙁

    Jag växte också fort som barn och var färdigväxt på längden typ i femman. Såg ut som en sparris med gräshoppeben. Plus skostorlek 40 på det. Jag höll på med hästar och tyckte alltid att mina kompisar såg så proportionerliga ut på sina ponnysar medan jag fick fiska upp benen under hakan.

    Det verkar finnas en allmän uppfattning att alla tjejer vill bli kvinnor så fort som möjligt, men så var det inte alls för mig. Alla ”kvinnliga förändringar” under tonåren var bara begränsande. Har alltid uppfattat mig själv som pojkflicka och trivs bäst i jeans, underhållsfritt långt/obehandlat hår och utan smink. Kroppsligt ses jag nog dock som feminin. Ligger åt det smala hållet (väger 54 kg på mina 171 cm), men med en byst som väl visserligen är inom ”normalspannet”, men som ser väldigt stor ut på min annars spinkiga kropp. Passar inte min personlighet alls! Genom åren har det gett mig en typ av uppmärksamhet som jag absolut inte velat ha. Så medan andra tjejer i klassen fyllde ut med vadderade BH:s och skröt om sin mens var min högsta dröm att få vara platt som en planka. Enda fördelen var att mensen inte kom förrän i åttan, men då grät jag i en vecka över att livet var förstört. Tänk så olika det kan vara.

    Tur annars att förebilderna idag verkar vara mer varierande. När jag växte upp var kvinnokroppsidealet supermodeller som typ Kate Moss och Naomi Campbell. Idag verkar det mer accepterat att ha kvinnliga former och inte vara underviktig.

  63. Detta är så sant och sorgligt!
    Som stor och tung och gravid blir ångesten än värre och när barnmorskan påpekade att jag borde äta gravidkost (trots perfekta värden på alla tester möjliga) så blev det för mycket. När ska skammen och obekvämheten över den kropp man föddes i försvinna?! Och hur ska den tillåtas göra det när man inte ens som fullt frisk och stark kan undgå att bli ifrågasatt!?

  64. Jag är mycket genomsnittlig storleksmässigt men inte var jag nöjd för det. Nädå, istället har jag känt mig pluttig bredvid längre tjejkompisar och otymplig bredvid kortare. Men min självbild och självuppskattning har blivit bättre med åren. Och nu kan jag faktiskt glädja mig åt bilden i backspegeln också, åt att jag en gång var lite närmare idealet är jag är nu – fastän jag på det hela taget bryr mig mindre. Jag försöker applicera det förhållningssättet på min förväntade livslängd. Säg att jag blir 85 år. Då lär jag inte vara lika spänstig och rörlig som nu, vid 40. TÄNK VILKET SLÖSERI att vara missnöjd med sin kropp NU trots att den kan göra en massa fräna saker som att springa, eller inte kissa på sig hela tiden, eller börja sig ned och plocka upp en sak, eller lyfta tunga matkassar, eller promenera i flera timmar, eller sitta i skräddarställning, eller ja ni fattar. Synd bara att vägen mot den känslan och insikten ska vara så förbaskat svår, och försvårad.

  65. Men Klara! Du är inte manhaftig! Du är jättejätte vacker och typ den kvinnligaste kvinna jag vet ? Kram Elin

  66. Jag är av finskt påbrå och känner mig märkligt nog som en kvinna, dessutom vacker, i finska sammanhang (vet inte varför, kan bero på hur folk ständigt sagt till mig att mitt utseende ”inte riktigt är svenskt, var är du ifrån?”). I Sverige, upplever jag mig själv också vara manhaftigt och okvinnlig, vilket jag inte trivs med riktigt. Har tänkt mkt på det men orkar inte utveckla just här och just nu.

    Intressant iallafall och ps. 70 kg vore också för mig om jag suttit på diet osv. Är relativt lång.

    Tack.

  67. Har aldrig klätt denna känsla i ord men klart jag känner igen mig. Så. Jävla. Mycket. Tack!

  68. Jösses, det kunde verkligen ha varit jag som skrivit det där, jag är 180 cm lång. Att alltid vara ”stor” fast man är helt normalbyggd, känna sig okvinnlig och manshaftig, viska sin vikt i skidshoppen när de ska ställa in bindningarna och framför allt, ha ångest över klädstorlek 40-42 för att ens kompisar (som är 20 cm kortare!) har 36. Har också alltid varit avundsjuk på alla små ”söta” tjejer som passar så fint i sina kurvor, jag själv känner mig som en mammut så fort jag går upp ett kilo. Så tröttsamt!
    Försöker verkligen landa i det nu när jag passerat 30-strecket, men det är inte lätt. Är dock tacksam för min starka friska kropp som tillåter en massa roliga sporter och äventyr 😀

  69. Så himla sorgligt, verkligen! Detta är dessutom det tredje inlägget på rad (!!) i mitt Bloglovin’feed som handlar om hur kvinnor tvingats ta nedlåtande kommentarer för att de har en kropp.

    Jag hoppas verkligen att du hittar ro i din kropp och inte behöver känna att en vikt på 70 kilo som du hårdbantat dig till är en dröm..

  70. Bra skrivet! Känner så väl igen mig… Önskar dig en riktigt mysig kväll!

  71. Känner så igen mig i allt du skriver! Lång tjej men alltid varit väldigt spinkig (för att inte tala om hur mycket tjat jag fått utstå under min uppväxt pga det). Nu är jag dock mer fyllig efter 2 barn och är faktiskt mer bekväm i min kropp. Även när jag vägde 10 kg mindre, typ 62 kg kontra min längd 175 cm, så kände jag mig ”stor” och otymplig. Helt sjukt. Hjälp vad du satte huvudet på spiken här, att man ska vara så liten så någon kan stoppa en i fickan. Precis så är det.

  72. Såååå stor igenkänning på det, är 178 cm och känner mig ofta ”monstruös” brevid vänner (som av nån anledning alltid är väldigt korta?!?). Hah – 70kg – hur skulle man kunna nå ner dit utan att se anorektiskt ut?!?

  73. Men eller hur! Fattar inte hur olika folk kan väga. Minns när skolsjuksyrran i gymnasiet sa att runt 60 kg var någon slags medelvikt/måttstock för mig och jag ba ”Jag har inte vägt så lite sedan jag var typ 12”.
    Och då är jag av medellängd, 168 cm. Hade då storlek 38-40.

  74. Sååå sant!! Och tragiskt. jag har alltid sett mig som en människa x 1,5.. kommentarer och självbild från barndomen sitter för alltid kvar. Men du ska veta hur vacker du är Clara, och ibland kanske du vet det också. Och jag med. Men samhället prackar på oss den där sjuka bilden av den nätta, tysta, bekväma kvinnan och jag blir såå trött. Orkar inte längre spela kvinna!! Orkar inte spela gullig och inte ”för mkt”. Vill bara vara mig själv. Som Mia Skäringer säger: jag har ”No more fucks to give” och det är dags att ”släppa klungan!”… PUSS

  75. Hade likaväl kunnat vara jag som skrivit denna texten.
    Känner igen mig på precis varenda sak/situation.
    Ush! Alltid större, längre, tyngre, klumpigare, otjejig, säger vad man tycker, går med raka vägen fram osv osv. Allt så himla ”okvinnligt” enligt vad man tydligen ”ska” vara.

  76. Logiskt sett måste ju allt som kvinnor är och gör vara kvinnligt. Oavsett i vilket fack andra placerar dessa egenskaper eller sysslor.

  77. Oj, vad många vi verkar vara som känner igen oss. Jag är 183 cm lång och har stora fötter och platt byst. Tror inte att jag har så mycket komplex längre (29 år gammal) men känner nog ändå att livet hade varit lite enklare om en varit mer norm-stor. Fattar egentligen att det inte är sant men ändå.

  78. Vad många vi är som känner igen oss! Även jag har alltid varit större än mina väninnor. Usch så mycket komplex, helt i onödan. Tack för att du tar upp denna fråga 🙂

  79. Åh vilken igenkänning! Hela mitt liv har jag velat vara mer ”petite”. Både fysiskt och psykiskt velat ta mindre plats. Men jag är ganska lång och bredaxlad, skrattar högt och är ganska klumpig. Fint att inte vara ensam om att lämna så. Och att jag aldrig tänkt tanken att du har haft samma tanke och också velat vara mindre. Varför liksom? <3

  80. Åh vad jag känner igen mig. Jag är också en tung kvinna och hår alltid känt mig som det enorma freakshowet i gruppen. Nu när jag börjar närma mig 30 oroar jag mig över min vikt när jag tänker på framtida graviditeter. Är jag för tung? Hur tungt kommer det bli? Borde jag banta? Träna mer? Ja, listan blir lång…

  81. Så stor igenkänning på detta!!! Så har jag också alltid känt.. Sorgligt, men så fint du sätter ord på det<3

  82. Åh store tid, det där inlägget hade jag kunnat skriva själv. Alldeles förbannat sorgligt är det.

  83. Tänk vad mycket man kan gå och gubbla/gräma/störa och fixera sig på. Även jag har känt mig som du beskriver, blev lång tidigt och med former, aldrig stor på något sätt, men ändå alltid före ”alla andra”. Vid skolfotografierna var min högsta önskan att få sitta, eller stå på mellangården-men likväl hamnade jag högst upp, oftast i kanten. Som jag sjönk ihop och knäade när fotografen spanade ut över klassen..
    Är idag så normal jag kan vara, anser jag. Skulle lätt kunna önska mig lite annorlunda, särskilt med tre barn i bagaget, men är ändå förnjöd över den kropp jag fått. Den kan så mycket!

    Och som en parentes. Min man tror alltid att det är jag på bild när du publicerar din krönika.Det fotot, och några till, ska tydligen vara väldigt likt mig.. det tackar jag för ?

  84. Jag känner så väl igen mig i din text. Tonårsosäkerhet. När jag var 18 år var jag 183 cm och vägde 55 kg, jag kände mig väldigt udda jämfört med mina kamrater och många som inte kände mig trodde att jag hade någon form av ätstörning. Det enda jag ville var att gå upp i vikt och få kurvor och känna mig ”kvinnlig”. Jag åt som en häst, men inget hände med vikten förrän jag var runt 22 år.

    Nu är jag 34 år, 185 cm och väger 80 kg. Jag styrketränar en hel del och kan med lätthet bära min 100 kg tunga sambo på ryggen. Trots/tack vare längd och vikt så känner jag mig perfekt, stark och oövervinnerlig. Jag önskar att jag kunde berätta för mitt tonårsjag att sluta hänga upp sig på det yttre och istället fokusera på viktigare saker i livet.

  85. Alltså detta är vad jag älskar med din blogg Clara!! Du sätter ord på något som jag inte riktigt har formulerat förut men känner igen mig så väl i!

  86. Tack Clara för detta inlägg!
    Om vi nu är så många som känner igen oss (jag med, väger liksom i normalvikt det som mina väninnor förfasar sig över när de är höggravida, trots att jag verkligen inte är överviktig) så låt oss då sträcka på oss och bär stolt upp den kropp vi fått som gåva. Älskar uttrycket du använder i samband med Miss Clarity också ”för kroppar som levt” för det är ju precis så det är. Jag fick verkligen en ny insikt av detta inlägg och känner mig stärkt av att läsa alla kommentarer som kvinnor som känner likadant. Nu ska jag sluta gnälla och sträcka på mig istället. Precis så som du gör, vackra, härliga, kreativa och modiga Clara!

  87. Hög igenkänningsfaktor på det du skriver, Clara – förutom att jag nu inte är särskilt lång. Däremot väger jag alltid minst 10kg mer än folk tror, för att jag är grov i konstruktionen. Till och med rent medicinskt, om man följer den numera erkänt snäva parametern BMI, behöver jag vara utan minsta extra gram framtill för att komma ner i 25. Orättvist, när somliga kan vara direkt feta utan att ändå s a s väga för mycket. Men det är bara att konstatera att afrorumpor väger mer än äppelmagar 🙂 Och apropå det – den gång jag besökte Afrika insåg jag: Jag har inte stor rumpa, jag har aldrig haft stor rumpa. Den är en medium minus, högst. Globalt sett, liksom 🙂 En tröstande tanke för mej just då, hur ytlig den än verkar, med tanke på allt annat jag också såg där….

    Ledsamt, då man läser kommentarerna till ditt inlägg, hur många som fastnat i självbilder som baserar sig på ogenomtänkta vuxenkommentarer man fått som barn. Det drogs jag med länge också. Samt med den uppfattning jag – helt omedvetet – ärvt av både min mor och mormor om hur man ska se på sig själv. De har båda ständigt utbrustit ”Nej herregud så jag ser uuuut!” så fort de stått intill en spegel eller sett ett foto på sig själva. Mamma (som alltså är i allra högsta grad normalviktig), som fortfarande vid snart 70 års ålder har för sig att hon är enorm, för att hon inte kommer ner i samma vikt hon hade vid 24, innan hon blev gravid, sitter också envist fast i att man borde bära typ tält, då man är ”lite stadigare”, som hon kallar oss. Hon dissar alla mina ens lite åtsittande klänningar. Det är liksom så tragiskt! Har också blivit superförbannad det senaste året, då folk (i ålder 50 eller äldre, bör väl påpekas) hela tiden tar sig friheten att kommentera min nu 15 mån gamla son, som hela sitt lilla liv har varit fullt normalviktig men haft runda kinder och breda axlar: ”Han har minsann varit framme då det serverats” och ”Du ska se upp så han inte får viktproblem” och ”Oj, vilken stadig bit!” var man än rört sig. Är babyns (inbillade) vikt faktiskt det viktigaste att kommentera när folk fått barn!!!??! Man blir ju bara så förbannad och ledsen!

    1. Vår son föddes med låg födslovikt och vi var såå tacksamma att han snabbt tog igen vikten de första månaderna. Men då fick vi höra av en läkare när han var 3 mån att ”oj du får minsann gott om mat”. Blev så ledsen! Men fann mig och gav svar på tal att han bara tog igen sin undervikt. Nu är han 11 mån och vikten har för länge sedan jämnat ut sig, precis som vi trodde att den skulle. Men man blir bara så trött!

  88. Hög igenkänningsfaktor på dina upplevelser från skoltiden. Jag var alltid bra på idrott, stark fysiskt redan då av den längre och lite grövre sorten, ingen typisk ”flicka”. Jag kallades vid ett tillfälle (som sitter djupt rotat) för ”plankan” eftersom jag låg en bit efter i utvecklingen. (Vilket jag var fullständigt medveten om ). Jag var inte då och kommer aldrig att bli ”en riktig dam” i omgivningens ögon, har jobbat som brandman och boxats på fritiden, dessutom jobbat inom stålindustrin…vilket gjort att omgivningen, även i vuxen ålder varit frågande och kritiska till mina val. Är idag stark (stärkt!) och trygg i att jag valt att gå min egen väg. Men…omgivningens förväntningar på mig som kvinna och vad jag ”borde” göra, och ”borde” vara har fått mig att må riktigt dåligt i perioder och tvekat på min förmåga. Sorgligt när omgivningens förväntningar, föreställningar och krav på individen är att passa in i någon slags schablon för vad som är kvinnligt/manligt. Vad hände med att se kraften hos individen? Drivet i vad en människa kan prestera kvävs sakta när ifrågasättandet blir för stort. Det gäller att de som står en närmast kan uppmuntra, bekräfta och peppa. Om det så är en positiv röst mot 100 negativa. Välj alltid att höra den positiva och låt det bli ett mantra att bygga en grund för självkänsla och självtillit.

  89. Jag är 179 lång och har storlek 42 i skor. Så stor har jag varit sedan jag var 14 år. Dessutom är jag klumpig. Jag led av min storlek tills jag var c:a 25 år, men sedan dess trivs jag verkligen med min längd. Clara, du är så tjusig och vacker. Det är så fint att du låter dej fotograferas i dina fina kläder med dina vackra kurvor och allt. Älskar din blogg.

  90. Ja verkligen sjukt är det. Funderat på samma saker länge… Ännu viktigare hur gör vi för att förändra. Vad kan jag göra för att min dotter ska växa upp ovetande och härlig precis som hon är? Svårt.

  91. Wow!
    Särskilt de två sista styckena Clara.

    Något som kanske kan vara till tröst är att nog vartenda människa bär på komplex om att duga och räcka till. Och den som inte gör det bär nog på någon allvarlig psykisk störning. ^^

    Dessutom är det inte helt fantastiskt att vara en ”stoppa i fickan kvinna”, många män tar sig då friheter…medan andra beskyddar, men det första är vanligare. Sjukt är det egentligen. Sedan får man påpekat att man är liten varje dag, eller att man ser ut som 18 fastän man är 30 (Nej det känns inte som en komplimang vid den åldern! Jag vill se ut som min egen ålder, varför skulle det vara eftertraktat att se ut som en tonåring när man är väl vuxen kvinna?). Och ”söt”? Hur jädrans trött är man inte på det? Vill man se söt ut som 40åring med undrar jag? Enda fördelen jag finner med att vara petite är att kunna få mer plats i biografstolen, på flyget och på tåget, och att man typ blir mätt på en förrätt när man går ut och äter. Haha. Har dessutom fått höra att jag inte är kvinna nog.. är det vanligt tro? Att få sin genusroll ifrågasatt?

    Ta hand om dig, feminina Clara och alla andra som är lika mycket kvinnor oavsett personlighet, kroppsbyggnad eller yttre attribut! Heja oss!

  92. Hihi, berätta mer om hur du har dragits till yppiga bröst 😉

    Nä men för att vara allvarlig känner jag igen tankegången – jag är 1,76 och har inte vuxit sen sexan. Jag har alltid (medvetet) varit stolt över att jag är lång, men omedvetet har det gett mig en förfärlig hållning! Jag har gått och krökt ihop mig för jag har upplevt det som obehagligt att ”titta ner” på folk. För en del år sen hängde jag ihop med en kille som var två meter… det var en fantastisk och oväntad upplevelse av ro – jag kände mig liten!

    Minns också att jag fick nån elak kommentar av en idiot i gymnasiet, ”du är ungefär lika kvinnlig som en dieselmotor”, vilket ledde till att jag började klä mig i kjolar och klänningar varje dag. Nu som vuxen brur jag mig mindre… om jag nu vill gå runt i fleecejacka och fula byxor så gör jag det. Ganska ofta… men även för min egen skull kan det vara roligt att känna mig lite finare ibland. (Fast egentligen handlar det kanske igen om hur jag upplever att andra ser på mig när klär mig kvinnligt…?)

  93. Clara, allt det där känner jag. Främst det där med att vara ett huvud längre och vilja vara kort och sitta i pojkars knä, inte vilja ha högklackat för att bli ÄNNU längre. För att inte tala om storleken på fötterna som liksom tvingar mig att känna mig okvinnlig då skobutikerna inte tillåter en att ha större fötter än 41, då blir man hänvisad till herravdelningen med klumpiga breda skor som bara förstärker känslan av att vara lång, stor och klumpig.

    Vi bör sträka på oss, bli motiverade av vår längd och ta de höga ”manspositionerna” i företagen! Yes we can ??

  94. Känner igen det där. Som 12-åring hade jag växt klart med mina 186 cm. Alltid längst, tung och klumpig. Hördes och syntes lång väg. Under tonåren var jag besatt av att fixa allt med smink och så men för varje år som gått har jag tilöslut landat i att jag är lång, snygg och värd att höras. Även om jag inte sminkar mig eller har rakade ben. Men det känns hemskt att så många år spilldes på att inte duga.

  95. För mig har det varit lite dubbelt,, Och det är ju lite lustigt det där att det dels är ett ideal att vara lång som kvinna, en kvinna ska t ex vara över 1,80 lång för att kunna bli ”supermodell”, och samtidigt ”ska” man inte vara längre än männen/den kille man är tillsammans med eller dansar med,, Det är väl ideal som kommer ifrån två olika världar som kommit att existera jämsides,, Just det där att känna sig ”stor”, för att ens ansikte och andra kroppsdelar t ex ju per automatik blir större än ens vänners när man är längre, och att då uppleva sig själv som klumpig/”manhaftig” pga det känner jag också igen,, Jag har också fått höra en hel del kommentarer av typen att det måste vara svårt att vara så lång för då blir det ju inte så lätt att hitta en partner,,, Eller att ”nej de här skorna är till för kvinnor” när jag frågade efter skor i storlek 42 i en butik,, (Ja det har hänt två gånger faktiskt),, Samtidigt har jag sedan sena tonåren också trots detta alltid tyckt om att vara lång,, Känt att det var något med det ändå liksom 😉 Blev nyfiken nu på hur lång du är förresten? Själv är jag 1,82 och blir ofta förvånad över att många som är ganska mycket kortare också uppfattat sig själva som väldigt långa,,

  96. Jag har aldrig mått dåligt av att vara kort så det kanske är rätt åt mig att du vill skratta åt mig som är fånigt kort, det är på tiden att jag blir retad jag också 😉 Har långa kompisar som är livrädda för att deras döttrar ska bli korta. Känns inte som att man ser det som något negativt längre, att vara lång.

  97. TACK för det här inlägget! Du sätter ord på så mycket av det jag tänkt och känt under åren. Bara en sånhär sak som att jag alltid insisterade på att vara den som skjutsade på cykeln för att jag var rädd att få kommentarer om att jag var tung. Att konstant under tonåren jämföra mig med kompisar och inse att jag alltid vägde för mycket, trots att jag i efterhand ser att jag snarare var sjukligt smal men ändå vägde mer pga min längd. Har aldrig suttit i pojkvänners knä och fått panik när någon insisterat på att lyfta mig. Känner mig än idag manhaftig vid tillfällen, särskilt när jag är osminkad med håret bakåtdraget i hästsvans. Både konstigt och sorgligt egentligen.

  98. Det är intressant hur omgivningen är med och formar vår bild av oss själva istället för att vi får börja med att bilda oss en egen uppfattning. Jag uppfattas nog ha idealkroppen, och den är jag rätt nöjd med. Men jag är inte nöjd med synen andra har. Jag blir ofta tagen för yngre, och mindre kompetent, än jag är och jag bedöms mycket för mitt utseende. När jag klippte av mig det långa håret och började med killfrisyr var det plötsligt fler som fokuserade på det jag hade att säga. Som hyfsat ung, kvinna och politiker på ett tyngre uppdrag (kommunalråd) var det lite skrämmande. Jag hade visserligen redan fått uppdraget för att partikamrater tyckte att jag hade vettiga saker att säga, men bemötandet från en del andra skrämmer mig. Men att det skulle vara så stor skillnad i bemötandet beroende på om jag har kort eller långt hår, samt om jag väljer att klä mig ”kvinnligt” eller med neutralt, det hade jag aldrig trott innan.

  99. Veldig bra innlegg og jeg kjente meg veldig igjen! For meg har det å bli ”medveten” om disse sjuke strukturene gjort det lettere. At når jeg kjenner meg feil på en eller annen måte, kan jeg minne meg selv om at det er normene for kvinnelighet som skaper den følelsen. Skulle ønske alle unge jenter/kvinner hadde den analysen. Synes generelt det hjelper å bli eldre og å ha folk rundt seg som heller ikke bryr seg så mye, og som ter seg og kler seg som det passer dem.

    Litt gøy at både du og Flora skrev om kropp omtrent samtidig (de to bloggene jeg leser jevnlig). Hun fikk noen helt drøye kommentarer på denne. :-/ http://flora.baaam.se/2017/10/04/kronika-kommer-min-kropp-nagonsin-fa-vara-bara-en-kropp/

  100. Inte längre lång, men längst i skolan i sexan – helt fel. Tidigt utvecklad; därav längden förstod jag senare; komplex, inga andra fick mens vid 10 års ålder. Upplevde mig och upplevdes som tjock – det var ju den (för) tidiga utvecklingen. Men absolut annorlunda i en skola på landet med bara 6 tjejer – som var normala. Fick dock min revansch 30 år senare vid en klassträff – där de hade passerat mig, på alla sätt. Hoppas du också får din revansch, eller ännu bättre redan fått det, när du inser att du hade kunnat skratta åt dem, istället för tvärtom. Men som du säger, så har mitt intryck av mig själv alltid varit att jag är stor, tjock, för muskulös.

  101. Så sant, bra skrivet! Skönt att höra att vi är så många med samma erfarenheter, tragiskt att så många (mig inkluderat) har fått råd från vård och skolsköterska i tidig ålder. Jag var i stort sett färdigväxt i sexan 168cm och 65 kg, dansade balett och var galet muskulös men fick varje år vid hälsokontroll höra att jag var stor och att jag skulle passa mig. Ätstörningen kom som ett brev på posten. När jag äntligen blivit frisk och som vältränad vuxen 170 cm lång och 72 kg tung kommer till barnmorskan för ppiller skruvas det på bmi-skivan och harklas att jag får passa mig så att jag inte blir överviktig… Säkert i all välmening då ppillereffekten kan avta med övervikt (även om det nog snarare rör sig om grövre övervikt än ett par kilo) men vem tror på största allvar att kvinnor inte redan har koll, väger, gruvar sig?
    I skolan ville jag ha killkläder men mina breda höfter och stora byst gjorde att kag bara såg ut som en påse och när jag har typiskt kvinnliga kläder är det lätt hänt att jag ser mer vulgär än kvinnlig ut, suck, när man lever i landet lagom….

  102. Åh vad jag känner igen mig! Har alltid känt mig som en stor elefant bland klasskompisar under uppväxten… oxh då var jag ändå en vältränad fotbolls/hästtjej. Men att alltid vara längst, med breda axlar och starka muskler var inte alltid så lätt. Att killarna var kortare allihop gjorde ju inte saken bättre! Kjol eller klänning var aldrig tal om, och inte än idag! Det värsta är på jobbet, där finns ju alla snygga, sminkade tjejer, som alla är kvinnliga och fina i sina kjolar. Jag skulle inte våga komma i kjol en dag, då skulle alla tappa hakan och känna sig tvungna att kommentera, och jag vill absolut inte ha den uppmärksamheten! Kan inte ens släppa ut håret en dag utan att det skulle bli så. Nu är jag mammaledig och kan gå i mina jeans och t-shirt och trivas med mig själv som tur är, längtar inte tillbaka till jobb och utseendehets!

  103. Åh, Clara, och alla ni i kommentarsfältet! Så sjukt att vi är så många som känner eller har känt såhär. Jag kan bli så bitter på att man som kvinna hela tiden måste förhålla sig till andras tankar kring hur man ser ut. Jag är lång, bredaxlad, men ganska smal och har alltid varit livrädd för att gå upp i vikt då jag har fått lära mig att det är fult och fel att vara ”stor” som kvinna. Dessutom har jag en ordentlig byst som jag hela mitt liv har fått en massa oönskad uppmärksamhet för, och det går åt en massa energi till att välja kläder som inte gör att jag känner mig utstirrad eller vulgär. Visst vet jag att det bara är hjärnspöken, och att jag borde lära mig att inte bry mig, men det är verkligen lättare sagt än gjort. Vilken tröst ändå att läsa alla era berättelser och veta att man inte är ensam. Kram systrar i alla storlekar! <3

  104. Det är så synd att nästan alla kvinnor går runt och skäms för sitt utseende. Man är för lång, för kort, för tjock, för kort… Det sjuka är ju att nästan allt är inbillat. Det är INGEN ANNAN än du själv som ser det fula. De flesta människor är vackra! Se det vackra i livet istället. Varför inte vara tacksamma när man kan leva sitt liv i ett land utan begränsningar, när man inte är handikappad eller sjuk?

  105. Känner igen mig så mkt i detta, jag är 177 och ‘rejäl’. Kommer ihåg att min mormor (1,85 m) alltid berömde mig för min bra hållning som barn samt mina grova händer. Jag hade grova händer eftersom jag alltid var i ute i trädgården och i stallet och kämpade redan som väldigt liten. När jag kom till skolan och var så nöjd över mina grova händer fick jag väldigt väldigt snabbt veta att det inte var något önskvärt attribut. Kan tänka tillbaka på detta och bli så arg! Jag är en stark person, men ändå hade jag komplex över mina händer genom hela tonåren.

    Så himla bra och viktigt skrivet <3

  106. Eftersom att vi blir kvinnor: och detta sker genom språk. Så skriver jag: Vackra flickor/kvinnor har stora blad. Så kan man möta en flicka vars fötter växer fort. Sedan kan man säga: handsvett behövs för att inte möjligheter ska slinta ur en kvinnas händer. Sen sa min mamma ”riktiga Qwinnen ha hår på bena” och det stämmer ju naturligt har de flesta människor hår på bena.
    Önskar jag kunde läsa dessa formuleringar istället för det som kommersialismen som jag möter i mediaflödet, med gå ned i vikt på sju dagar etc.

  107. Exakt. Jag var alltid fetast, och när jag ser på kort i efterhand så stämmer det ju inte. Min största skräck är att bli lyft – ni vet så där ”härliga killar lyfter tjejer i filmer oj vad vi gillar varann”-kul. Inte kul. Vidrigt.

  108. Och min störta önskan under min uppväxt (speciellt i tonåren) var att bli tre centimeter längre. Tänk om jag åtminstone kunde bli 162 centimeter lång, då hade mitt liv varit sååå mycket bättre, tänkte jag ofta. Jag har alltid fått höra att jag är så liten och smal. När folk fick reda på att jag var tillexempel 23 år utbrast dem, ”Men åååhh, är du verkligen så gammal, jag trodde du var högst 17 år:). Detta gjorde att min självkänsla, som var väldigt bra som barn, blev sämre. Nu som 35-åring är jag tillslut nöjd med min lilla och smidiga figur. Det är även helt okej att folk tycker att jag ser ung ut för min ålder. Nu när jag är gravid med mitt tredje barn känner jag mig stundtals mycket vacker. Jag njuter av att kunna ha lite urringade blusar och få lite mer kurvor. Jag känner mig även fin och kvinnlig i tights och smal kjol:).

  109. Stor igenkänning! En av mitt livs värsta skoldagar var när vi skulle spela amerikansk fotboll på gympan och man blev indelad i lag efter vikt. Vi var bara 2 tjejer som erkände att vi vägde över gränsen och fick spela med killarna. Jag minns att det var så gräsligt att bli utpekad. Kände mig stor som ett hus, fast jag faktiskt inte var tjock.

  110. Känner så igen mig i det du skriver! Har alltid varit längst i klassen av tjejerna och även i vuxen ålder är jag längst, störst och tyngst! Har svårt att känna mig feminin när jag är med mina vänner då dom är så små och nätta och jag själv har stora bröst och väger betydligt mer än mina vänner. Dock är jag inte överviktig utan bara 20 cm längre än alla andra!