Är det inte sorgligt hur en skev kroppsuppfattning kan grundläggas tidigt och sedan hänga kvar hela ens liv? Som att jag alltid känt mig så otroligt okvinnlig. I förskoleklassen var jag mallig över att jag var längst av alla och dessutom hade störst fötter. Minns att vi mätte oss och jag stolt kom hem och berättade detta otroligt märkvärdiga för min pappa.

Men efter bara något år förstod jag att lång inte var bra. Inte när man är tjej i alla fall. Alla killar var i brösthöjd när man dansade tryckare och på en bild från en skolföreställning stack jag upp ett helt huvud ovanför alla andra. Det såg inte klokt ut. Vi hade dessutom en gungbräda i skolan. Jag satt på ena sidan och på andra sidan satt det två kompisar för jämnvikten skull. Vilket fick mig att förstå att jag måste vara något slags monstrum. Jag hade dessutom en jättesmal syster och bredvid henne såg jag ju knubbig ut (i efterhand kan jag se att jag faktiskt var spinkig). Men min längd och min storlek var löjeväckande. Tanken slog mig aldrig att jag hade kunnat fnissa åt att alla andra var fånigt korta. Nej det var självklart att det var jag som var missfostret.

Den känslan har dröjt sig kvar hos mig. Jag är för lång. Jag skrattar för högt. Jag rör mig hastigt och klumpigt. Jag går rakt på sak och skräder inte orden. Och jag är tung. När folk skämtar och säger typ ”Herregud jag var så tjock jag vägde 70 kilo” –  då ska ni veta att det är en drömvikt för mig. Väger jag 70 kilo har jag verkligen legat i och bantat. Som kvinna ska man vara liten och nätt och inte ta plats. Helst ska killarna kunna plocka upp en och sätta en i fickan. Om jag nu försöker sätta mig i någon mans knä är risken stor att lårbenet går av på honom. I hemlighet har jag alltid tänkt att jag skulle kunna förväxlas med en man – jag som är så manhaftig.

Undermedvetet har det kanske bidragit till att jag dragits till allting feminint kodat. Långt hår, yppiga bröst, runda höfter, klänningar som smiter åt i midjan och förstärker kurvorna. Jag älskar målade naglar, smink och lenrakade ben. Och så älskar jag allt som har med matlagning och bak att göra, och att pynta med blommor och rå om min familj.

Är det inte jävligt sorgligt när man tänker efter? Jag är född till kvinna men det räcker liksom inte. För man föds inte till kvinna – man blir det. Genom socialisering och träning. Och genom att passa in i vad andra bestämt är kvinnligt. Men inte ens när man bockat av varenda jävla grej på den listan är det säkert att man är kvinna nog.