Jag läste intervjun med Sofie Fahrman i senaste Café och blev irriterad. För Sofie hyllar budgetmode och menar att det är viktigt att visa billiga kläder som folk har råd med. Många journalister slår sig för bröstet av just den här anledningen. De verkar tycka att budgetmode är ädelt. Jag tycker inte att budgetmode är det minsta ädelt.

Jag tror inte på stora kedjor och billiga märken. Köper man en topp för 149 kronor kan man vara säker på att någon blivit utnyttjad. Jag tror inte på slit och släng. Jag tror inte på köp tre skor betala för två. Jag tror inte på kläder av så dålig kvalitet att de närmast är engångsplagg. Jag tror inte på multinationella företag och på att budget är lika med bäst.

Svenska journalister hyllar modevisningar med Ida Sjöstedt, Minimarket och Dagmar, men plaggen de sedan visar i tidningarna är från Top Shop och H&M. De stora kedjornas billiga priser underminerar hela designbranchen och gör det omöjligt för små designers att överleva. Och kunderna är inte stort bättre själva. För vi prioriterar kvantitet före kvalitet. Det viktigaste verkar vara att få shoppa mängder.

Jag tror inte på budgetjournalistik. Jag tycker att Elle är ädlare än Sofies Mode. Fast jag nästan inte har råd med någonting i Elle. För det är inte shoppingtips utan inspiration jag är ute efter. Och har man inte råd att impulsköpa något får man spara, längta och investera i sina kläder. Jag tror på en återgång till dyrare kläder. Kläder som handlar om kvalitet för livet. Jag tror på att sy upp plagg hos skräddare. På att köpa förre plagg till dyrare pris. På väskor handsydda av italienska hantverkare snarare än indiska småbarn. Och jag tror på miljövänligt budgetmode. Det ska baseras på secondhand, klädbytardagar och mormors garderob. På att fixa själv, styla och pyssla. Inte på stora kedjornas förmåga att tjäna maximalt på att någon annan blir utnyttjad. För det tror jag bara inte på. Aldrig i livet.

Fattiga är de riktiga miljöhjältarna