Författaren, krönikören och journalisten Hanna Hellquist skrev ett fint kåseri i DN innan jul. Hon nämner mig i texten så en vän tipsade  mig att läsa den, men jag fick aldrig tag i tidningen. Eftersom varje människa vill veta vad som skrivs om dem i DN ville jag egentligen maila Hanna och fråga om krönikan. Men då skulle jag ju verka alldeles för brydd och det är ju inte coola människor.

  Men som av en händelse skickade Hanna krönikan till mig. Och eftersom jag är varken är cool eller obrydd så publicerar jag den i min blogg. Lite som man visar upp ett fint betyg från fröken för sina föräldrar. För att man är glad. Och samtidigt är jag ledsen. Det är helt enkelt bottenlöst sorgligt när den man älskar går och dör. Men av någon anledning är det trösterikt att höra om andra som går igenom samma sak.  Det är därför jag trots allt orkar skriva om det ibland här på bloggen. Kanske blir det lättare för någon av er? Tack i alla fall fina fina Hanna!

 

 DN 23/12-2009

”Clara Lidström heter en begåvad tjej som bor i Norrland och bloggar under namnet Underbara Clara. Jag läser hennes blogg slaviskt. Hon tar fantastiska bilder och skriver tillbakalutat och familjärt och så är hon en jävel på att baka och pyssla och inreda och jag brukar kolla på de där bilderna och önska att jag hade det lite mer som Clara för hon verkar ha det så bra, men så skriver Clara någonting riktigt ärligt om sin vardag som får tillbaks en till verkligheten och det är därför jag tycker så mycket om henne.

Claras mamma dog i cancer. Claras mamma dog ifrån henne. Nu ska Clara fira jul utan sin mamma.

Hon skriver om hur julen skulle ha sett ut om hennes mamma hade levt, hur hennes mamma skulle sytt henne julgardiner och kikat förbi med en påse lussekatter men nu kommer det ingen mamma för hon finns inte längre och då måste Clara gråta, skriver hon.

Jag gråter inte längre. Jag vet inte vad jag gör. Det är så tomt.

Det här är den första julen utan pappa. Mamma och jag ska tillbringa den i Stockholm, långt bort från de karlstadska traditionerna som aldrig kommer att bli desamma utan karln som stövlade in i den nystädade lägenheten vid tolvsnåret, gick in med skorna och satte sig direkt och rökte vid köksbordet, trots att mamma och Göran har kommit överens om att man bara får röka under fläkten fast allra helst på balkongen. Göran har astma.

Hemma hos mig får man röka hur mycket som helst. Det gillar mamma. Så mamma och jag ska äta lax och dricka champagne och röka inomhus, kanske kommer min kompis Paul förbi på julafton, jag hoppas verkligen att han gör det för jag vill inte att den här julen ska påminna om någon annan, jag vill inte att det ska vara en riktig jul. Pauls mamma är också död. Om Clara hade bott i Stockholm hade hon kunnat få komma förbi också, och låna min mamma lite för min mamma räcker hur långt som helst, hon räcker till alla och blir över och det är därför som jag inte gråter längre”