Ganska snart efter att mamma hade dött reste vi till varma landet. Jag ser på bilderna och märker att jag trots allt utstrålade mycket glädje och livslust.
Hur kan det vara så tänker jag. Hur kunde jag känna så, precis efter att någonting så tufft hade hänt? Jo, för att sorg går hand i hand med glädje. Och rätt vad det är så sitter man och skrattar mitt i gråten. Det måste man, för tillslut är sorgkvoten fylld. I alla fall just för den stunden.
Man får skratta i elände. Man får skratta åt död. Men man ska inte försöka släta över någon annans sorg. Det är inte tröst. Att trösta är att fråga och lyssna. Inte komma med råd eller uppmuntran.
Säg inte, tiden läker alla sår, hon hade ju ändå så ont, en dag känns det här lättare, du borde inte gräva ner dig. Det får bara den som själv sörjer säga. Om sig själv. När den har lust. Och därefter ändra sig, om den har lust med det.
I min gamla blogg var jag modigare. Vågade publicera bilder utan att tänka; vad ska folk tänka? Jag är så less på att tänka på det. Så bilderna åker fram. Sorgsna gamla semesterminnen som ändå utstrålar glädje och livslust. Sådant är livet.
39 svar
Åh vad bra sagt. Är i samma sits, förlorade pappa för lite drygt ett år sen och visst fanns det glädje mitt i all sorg men sorgen var lika stor ändå. Tror det är svårt för någon annan att förstå hur man har det, hur man ständigt kämpar med sorgen. Andra kan tro att bara för att man är glad en stund så har man ”kommit över det”, men så är ju inte alls fallet.
Jag har gått en leva vidare-grupp via svenska kyrkan som var väldigt bra. Där fick vi som hade liknande upplevelser prata om allt sånt här som man funderar på.
En av våra kära vänners son gick bort för några veckor sedan, vi åkte några dagar efteråt hem och besökte henne. Hon var nog den som var gladast vid bordet. Jag blev både förundrad och imponerad av henne. Men det är nog så som du säger.
Vad fint skrivet!
Jag får gråter i halsen vad du än skriver nu för tiden känns det som. Tror jag gått och blivit blödig. Men det känns ibland som du tagit en tanke ur mitt huvud och skrivit ner den och publicerat den för hela världen. Och det känns så bra. För du får mig att förstå saker och du får mig att känna att vi är så många som hller varandra i handen genom allt som är kallt och hårt och vasst.
Sen fick jag en liten tår i ögat också för att bilderna är så vackra att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Man ska inte säga att man vill se ut som någon annan men jag tror snart jag säger det ändå.
Kärlek.
hjälp vad snygg du är clara. det är så mycket brigitte bardot över den första bilden.
Om man vill läsa din gamla blogg, kan man det? var kan man hitta den?
Tack för en fin och tänkvärd blogg.
CLARA: på underbaraclara.webblogg.se
Har läst din blogg länge men aldrig lämnat någon kommentar. Ville bara säga att din blogg är underbar och att även du verkar vara en underbar människa med fina tankar och värderingar.
Åh kära rara Clara, du är så VACKER! Jag ler när jag ser de här underbara bilderna och tänker att du är en fantastisk kvinna. Och du har så rätt; sorgen är ens egen, den ska ingen försöka ändra på. Sorgen kommer inifrån och måste också få bearbetas inifrån. Jag tycker att det är så svårt att finna ord när någon i min närhet har förlorat någon kär, men när jag själv har gjort det har jag upptäckt att det finaste man kan få är en kram och ett leende. En känsla av att det är okej att känna, sörja och gråta. Mm, så är det. Kram! /Cecilia
Vackra du och tiden läker ju tyvärr inte alla sår. Såren finns ju alltid kvar än fast det kanske inte gör lika ont längre. Men när någon dör så saknar man ju den alltid såklart.
Kram på dig.
Tack för dina ord om den egna sorgen.Du är så himla fin och ibland gör det så himla ont i hjärtat att du är så himla fin,tros att du gått igenom de hemskaste hemskheter och jag som klagar och vardagsträlar alltför ofta om utspillda tablettaskar under bordet och tråkig huvudvärk.Du är fin.
när mamma blev sjuk för ett par år sedan, jättesjuk och jag var ledsen så hittade jag en pojke som aldrig kom med råd eller uppmuntran.Han satt i in säng och berättade roliga historier och hittade på underliga lekar och pussade mig en massa på pannan. han ställde frågor och undrade och han var den enda som fick mig att må riktigt riktigt bra. han räddade mig det året och jag är för evigt tacksam mot honom för det. fattar precis vad du menar. tack för fina ord och du är helt gorgeous på bilderna!
Du är så vacker och så modig Clara! Du är så fantastisk som skriver om det som gör ont och är tungt och det som är ljust och glatt och fint och inget tar ut det andra utan det finns sida vid sida! Tack!
”Att trösta är att fråga och lyssna. Inte komma med råd eller uppmuntran.” – SÅ sant! ofta när jag är ledsen över min kroniska sjukdom får jag bara höra peppande ord. dom verkar tro att jag ska bli frisk när jag vet att jag inte kommer bli det. den enda jag vill höra är ju att dom lyssnar och förstår att jag är ledsen.
Vad fint skrivet! Ärligt och från hjärtat. Det du skriver om ”Säg inte, tiden läker alla sår”… Tack! Jag håller med dig, peppande ord är inte alltid en hjälp. Att lyssna och finnas där är sådant som värmer. För mig i alla fall.
Du har så rätt, så rätt. Men det är få som vågar säga det; att det faktiskt är okej för den som sörjer att skratta mitt i alltihop.
Så sant, så sant. Det är ofta när man kämpar som mest med sorgen som man skrattar som högst åt ett skämt eller en tokig situation. Man behöver glädjen för att orka med det tunga sorgearbetet, att bara vara ledsen jämt skulle bli för jobbigt och vi skulle gå under. Och den vi har förlorat (om det är ett dödsfall som skett, för det är ju inte altid bara döden vi sörjer) skulle nog inte vilja att vi slutade skratta, även om vi saknar dem mer än ord kan beskriva.
Underbara bilder. Som ur en annan tid. Det där med sorg och glädje hand i hand känner jag också igen. Dagen då jag gifte mig dog också en god vän till mig i cancer i den församling jag är med i. Sorg. Glädje. Ur samma botten. Gud välsigne dig.
Bra skrivet, viktigt påpekande om sorgearbetet, håller verkligen med dig. Och åh vad vackert kvinnligt kurvig du är Clara! Fantastiskt fin, både på insidan (iaf den sida du visar ;)) som utsidan, vilket ju ofta hänger ihop ^^
Åh, jag blir så glad när du är modig. Det är såklart inte tvärenkelt att vara det inför så många läsare, men det är då du är som bäst. Du är så sjukt snygg på de där bilderna, du och bikinin, sjukt snygga är ni!
Vilka vackra bilder! Det sägs ju att barns sorg är ”randig”, att de i ena sekunden är ledsna och nästa stund leker de glatt en stund, för att sen åter gråta en stund senare. Men jag tycker inte det bara gäller barn, jag var (är!) likadan efter att ha förlorat min far för snart tre år sen. Jag har bilder från bara några dagar efter att pappa dött, familjen sitter på en restaurang, firar min lillebrors födelsedag, vi ser glada ut. Jag kunde förfasas lite efteråt över just att vi såg glada ut. Men dagarna dessförinnan, ja hela året dessförinnan, hade vi gråtit så mycket att vi kunnat fylla ett innanhav. Just denna kväll, på min brors födelsedag, hade vi fyllt kvoten som du skriver. Vi fick en paus. Och pappa var närvarande ändå, det var hans favoritrestaurang och vi bar honom med oss inom oss. Sorgen finns ju alltid med som en tagg i hjärtat hur glad man än är.
Du ser ut som hämtad från 50-talet. Badmodet var så sjuuukt mycket snyggare då! Du har inspirerat mig och mina 38-40-höfter! 😀
Så sant! Det är så hemskt med folk som försöker trösta genom att förminska sorgen. Som när en icke-djurvän säger ”men vadå, det var ju bara en hund” när en 9 årig flicka gråter för familjens hund precis har blivit avlivad (hände mig). Eller när någon säger ”men du har ju ett barn till!” till en mamma som just har förlorat sin 2-veckors bebis oväntat för han tydligen hade ett hjärtfel (hände min gamla lärare). Man har rätt till sin sorg!!! Och man har också rätt att skratta mitt i allt det hemska utan dåligt samvete för man inte sörjer ordentligt! Tack Clara för en underbar och klok blogg!
Till dig låten Angel med Sarah Mclachlan
http://www.youtube.com/watch?v=7CbAjj80NIM
Ljuvlig.
fan vad fin du är! jag älskar dig, din kropp och din blogg. (utan att låta för creepy)
Håller med om dina kloka ord om tröst och sorg… Har själv fått kommentaren ”alla kommer ju dö förr eller senare” när nära släkting dött och det är inte tröst, det gör mig bara ännu mer ledsen samt lite förbannad.. Synd att många människor är så rädda för att lyssna och trösta och istället känner att de måste vräka ur sig saker som inte passar…
Va vacker du är!!! Och tack för kloka ord!
Varför har många människor så svårt att hantera andras sorg? Är det för hemskt och stort att ta till sig? Många av mina vänner frågar aldrig hur jag mår. Jag ler, låtsas och pratar om saker som jag pratade om innan min mamma dog, vi pratar som förut. Men inombords är jag en annan människa, allt är ju så annorlunda nu, på den här sidan livet. Jag undrar varför vissa vänner aldrig frågar hur jag mår. Att trösta är att fråga och lyssna, som du skriver. Inte att släta över och sen inte vilja höra mer för att det är för jobbigt. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger. Kramar från Katrin
Clara, vad du är vacker!
Tack snälla Underbaraclara för de orden. Det var precis vad jag behövde höra just nu.
Jeg har også mistet min mamma. Jeg kjenner meg så igjen i det du skriver. Jeg ble så trist og lei meg når folk sa ”det kommer til å gå bra, med tiden blir det lettere”. Skulle de virkelig prøve å oppmuntre meg, når det verste i verden hadde skjedd?
Man trenger ingen visdomsord, ingen oppmuntringer, ingen velmenende løfter om bedre tider..ingen råd. Man trenger at noen bare er der.. At noen lytter. At noen orker å ta del i smerten. Varme klemmer og varme hender.
Og. Man trenger at de husker på det selv om det har gått over ett år.
Noen ganger ønsker jeg meg desperat tilbake til tiden rett etter at mamma døde. Ikke fordi det var lett å leve da. Men fordi alle kunne se hvor vondt jeg hadde det. Nå ser ingen det mer.
Klem til deg
CLARA: Precis så känner jag med. Klem på dig själv!
Hej Clara!
Klyschor är sådant folk tar till när de inte vet vad de ska säga!. Om man försöker få barn utan att lyckas: ”Snart är det er tur”. Om man väntar på adoption: ”Det är ju en lång väntan men det måste ju kännas skönt att ni inte är så gamla i alla fall”. Om man fått missfall: ”Men nu vet du ju att du kan bli gravid”. Visst är det irriterande! Måste man stå ut med det: nej. Kommer man få höra det igen: Ja!
Kram på dig
Clara, du skriver det så bra. Det som jag känner men inte riktigt kan uttrycka med ord. Min mamma dog för 1,5 år sen på kvällen. Morgonen efter föddes min brorson. Då var det verkligen glädje och sorg samtidigt. Väldigt förvirrande men samtidigt lite symboliskt om livet. Du har så rätt i att man själv bestämmer över sin sorg!Något ens omgivning ibland har svårt att förstå 🙁
Varför skulle du INTE publicera dessa bilder? De är ju hur fina som helst. Saker är som vackrast när de är som skörast. All värme till dig.
Clara, bilderna visar en av de vackraste kvinnorna jag någonsin sett. Allt gott önskar jag dig.
Underbara bilder
wow vilken kropp du har klara!
känner verkligen igen mig i det du skriver. bra skrivet. tack för din blogg. jag tycker så mycket om den.
WOW…du har en riktigt snygg kropp. Har allitd gillat naturliga tjejer med fina 50-tals kurvor. Synd att du är upptagen.
Hej igen!
Den här bloggen måste jag börja följa. Du skriver så fantatiskt fint och igenkännande. Bra gjort!
Nu till ngt mindre viktigt, men intressant för mig. Var har du köpt badkläderna? Jag MÅSTE sy likadana, eller liknande i alla fall. Jag älskar dem!!!
Tack för en fantastisk blogg!
CLARA: TACK! Jag har sytt den själv på frihand