Den här hösten har varit helt galen. Delvis av egen förskyllan, delvis på grund av saker vi inte kunnat råda över. Oförutsedda problem. Jakob har pluggat hundra procent. Jag har varit barnledig själv. Haft huvudansvaret för lillen. Plus att jag startat upp mitt aktiebolag, skrivit en bok, gjort helt nya säsonger av Pikant i P4 och Husmorsskolan i P1. Medverkat i Gokväll regelbundet, skött bloggen, skrivit krönikor för diverse tidningar samt gått igenom en otrevlig arbetsrelaterad konflikt. Arbetsuppgifter som tagit bra mycket mer tid än en heltidsanställning. Hur sjutton har jag fått ihop det med att ha en liten bebis? Jag fattar inte. Men jag umgicks knappt med en kompis i höstas, jag ringde ingen släkting, jag var med lillen hela dagarna och jobbade hela kvällarna och på alla hans lurar. Inte för att det var roligt men för att jag var tvungen. Jag hade fan i båten, och försökte desperat att ro honom i land.

Att leva som vi gjorde vissa perioder i höstas – det går emot alla mina ideal. Alla tankar jag har kring hur jag vill att mitt liv ska se ut. Man kan inte jobba som en tok för att sedan panikvila, för att sedan jobba som en tok för att panikvila…balans fungerar inte så. Balans är att hitta jämvikt. Inte sett över ett år – utan sett över varje månad, vecka och dag. Över varje timme. Balans är att stå och balansera i nuet. Men om man bara pendlar mellan två diken, aldrig förmår stanna på vägen. Då är man inte i balans.

Det är inte konstigt att jag nu känner mig lite trött. Lite kantstött. Nu när jag är ute på andra sidan. Men samtidigt också fruktansvärt stolt.  Inte för att hösten var bra,  den var ju faktiskt helt omänsklig, men för att jag fixade det. Jag är stark som fan – starkare än fan! Jag tog honom i båten och rodde honom i land.