Har jag berättat att jag har dåligt tålamod? Faktiskt verkligen INGET tålamod. Vill jag göra någonting så vill jag göra det på en enda gång. Framförallt om det handlar om kreativa saker. Jag kan absolut inte vänta på att Jakob ska komma hem från skolan för att hjälpa mig flytta något tungt till en ommöblering. Jag gör det själv på ren vilja.
Detta innebär att jag på egen hand kånkat stora linneskåp uppför vår branta trapp, flyttat ett piano själv när jag var gravid i sjätte månaden. Och i helgen innebar det att jag bar tre massiva spegeldörrar nedför vindstrappan. Dörrarna väger som en mindre björn, vindstrappen stupar brant och för att få ner dem skulle de pressas genom en vindsglugg så smal att Kim Kardashian skulle fastnat. Det slutade med att jag fastnade. Jag blev fastklämd i vindstrappan! Ensam hemma, under en tung spegeldörr. På radion spelades blott en dag ett ögonblick i sänder…och jag tänkte att jag dör nog här. Fryser ihjälp på vinden till mitt eget hus. Fastklämd under en spegeldörr. På grund av ett pysselrus. En kreativitetsöverdos. Ett stackars offer för den inredningsmani som sköljer över landet.
Fast sedan blev jag arg nå vansinnigt och bände loss dörren. Det tog sin modiga halvtimme, men tillslut kunde jag åla mig därifrån. Än mer bestämt satte jag genast igång att bära ner resterande dörrar. Jag tar det nämligen som en personlig förolämpning när saker är för tunga för mig. Bra sås reder sig själv.
83 svar
Hejja dig! Ursäkta att jag fnissar lite åt din näradödenupplevelse, men jag känner igen mig i det. Man vill att saker ska hända på en gång, nu, fortare, genast!
Ps. Bra där att få upp linnesk
ps. Bra där att kånka upp linneskåpsåpseländet själv. jag och maken försökte få upp en liknande pjäs till barnens rum igår kväll men det var stört omöjligt att få upp den för trappan. Det slutade med att vi direkt började tokmöblerade om i hela vardagsrummet för att slippa göra oss av med möblen. Ja, du hör. Tålamodet är en bristvara även hos andra…
Clara, det där inlägget var ett av de bästa som jag läst av dig!
Mycket sanningar bakom orden och kan tala för mycket, mycket mer än själva den händelsen.
Jag är nog själv lite likadan, har jag gett mig in i något så tar jag mig ur på ett eller annat sätt…lyckat eller misslyckat, strunt samma.
Det viktigaste är att man har viljan och fantasin att försöka…annars vet man ju inte hur det hade kunnat gå?
Kram Mrs G
Ha, ha, ha!
Du är underbar och skriver helt underbart!
Haha vad kul! Jag är EXAKT likadan. I december så byggde jag ihop en säng på 200 kilo helt på egenhand trots att jag hade ryggskott så stod den bäddad och klar när min sambo kom hem ifrån jobbet, ett par dagar senare levererades även våran enorma soffa när min sambo också var på jobbet, när han kom hem stod den ihop monterad och klar på sin plats, och ryggskottet det var då kvar även här haha. jag kan inte vänta, tänk om man skulle ångra sig eller ve och fasa, glömma bort!
Haha! känner igen detdär. Kreativa idéer vill inte vänta. Jag brukade möblera om mina gamla lägenheter halva nätterna. Kvällen är en kreativ tid för en kvällspigg. Kånka på tjock-tv, bord och skjuta fram bokhyllor med böcker i (för det är jobbigt att plocka i och ur).
Åh, kreativitet kan ibland vara förödande.
”Death caused by pysselrus” fin obduktionsrapport det skulle bli. Roligt inlägg Clara 🙂
Haha 🙂 målande bild med ”Blott en dag” och kul med liknelsen till Kim Kardashian 🙂
Härligt, kul att du lever och tack för enda högljudda härliga gapskrattet idag. Blott en dag o du i trappen Ha ha ha (fniss/god natt)
Underbara Clara med sina Underbara Inlägg.
Ha, ha, ha……..tack för ett roligt inlägg…..med hög igenkänningsfaktor! Har själv funderat på idag att det går att städa ihjäl sig – inte kul alls – men fint blir det!
Ha..ha..tänkte oxå på om man kunde städa så man dog..kändes så idag…hi..hi..
Ensam är stark..kvinnligt måtto!!
Oj, oj…..hur många gånger har jag inte försatt mig i liknande situationer. Men skam den som ger sig!
Hahaha! åh, jeg kunne gjort presis det samme.
Go Clara, go! :-))
Åh vad jag känner igen mig! Jag har heller icket något tålamod, men en vilja av stål! Allt går om man så bara ger sig fasen på det.
Jag känner också igen mig! Något så otroligt…!
Haha, vad rolig du är 🙂 Ännu roligare blir det eftersom jag känner igen mig själv, och min nedrans envishet, så mycket i det du skriver 😉
Snälla snälla Clara det där kallas att vara dumdristig, du kan faktiskt göra dig riktigt illa. Hoppas du tänker om och väntar tills hjälp finns. Skönt att det gick bra iallafall.
Haha, heja Clara!
Oj, jag brukar göra samma saker själv hela tiden (senast var att jag målade om hela köket), men har nu fått stränga order från min sjukgymnast att inte göra några tunga lyft alls för resten av min graviditet. Så det blir snarare småpyssel de sista månaderna.
haha åh vilket härligt inlägg!! du verkar vara en fin människa
Ha ha ha! Fan vad kul du skriver 🙂 Kim kardashian skulle fastnat hi hi hi! Tur att du kom loss tillslut så att du kunde blogga om det, det gjorde min kväll 🙂
Känner igen mig totalt. Av bara den anledningen kör jag alltid combi så att jag har möjligheten att välja att vara fri och oberoende när jag vill! Och bara få vara i känslan NU!
Åh, det här inlägget fick mig att skratta när jag som bäst behövde det. Tack!
Oj så jag känner igen mig själv i den här texten, Hejja!!!
Jag måste säga att vi är lika som bär du och jag! Kreativiteten rinner ur öronen och om jag inte får ge utlopp för den så blir jag galen. Konstigt hur stark man kan bli på ren vilja eller hur. Både psykiskt och fysiskt.
Jag är väldigt glad för att du inte blev fastklämd en längre period då du är en av mina största inspirationskällor!
// Lisa
Inte bra! Tänk på vad ditt barn kan hitta på när du sitter fastklämd!
Äh kåll käfften, han låg väll o sov i sin spjälsäng eller nått. Det finns ingen morsa som alltid har koll på sina barn.
När jag var bebis så ramlade min pappa ner från taket o bröt benet men det gick bra endå.
Lägg dig inte i så himlarns mycket i andras sätt att sköta sina jävla liv. Och anta inte på en gång att hon faktiskt inte hade koll på ungen. Basta!
……..
Känner igen det där, tålamod är överskattat!
Haha, underbart! Också mycket bekant både med tålamod, pianoflytteri och att bli fastklämd i vindstrappor bärandes på spegeldörrar, ah vad de är tunga! Jag tänker alltid som så då jag pustar och stånkar, att det här är det bästa tänkbara gymmet!
Ha ha ha vad jag känner igen det där,) Jag skulle ha gjort lika som du kämpat på av ren tjurighet!
hahahaa, fantastiskt! Känns skönt att vara i gott sällskap. jag bär lite i smyg, för att inte bli idiotförklarad av folk som tycker man ska be om hjälp. Kånkade grejer så tunga att jag själv stannade upp efteråt och tänkte nej nu får jag ge mig, då jag var rejält gravid.
Bar en gång en massiv sjukt tung kökssoffa genom en supersmal dörr, igenom en liten hall i 90 graders vinkel in i nästa rum. Fick ställa den på högkant, vicka den och dra millimeter för millimeter, med många pauser och funderingar, med hjälp av mattor för att få in den. Men snygg blev den där den hamnade!
Känner igen mig själv i den beskrivningen! 🙂 Vad KUL skrivet det blev i ditt inlägg, speciellt om när det spelades ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”
”…vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då…” Hi, hi. Tycker om den sången (Lina Sandell)! Ha det så bra!!
Underbara Clara med sina Underbara Inlägg.
http://www.facebook.com/#!/groups/spotpix/
Clara
Ha..ha..så rolig du är..
Kram
Hihi, kan inte hålla mig!!
Jag tar det nämligen som en personlig förolämpning om mina värden är för låga för att jag ska få cellgifter!! 😉
Roligt inlägg men min spontana reaktion är hjälp var var sonen under tiden?!?
Med sin pappa. Eftersom jag, som jag skriver i inlägget, var ensamen hemma
Okej, missade att du var helt ensam, läste endast att din man var i skolan och när man är i skolan så brukar man ju för det mesta inte ha några småbarn med sig.
Haha! Vilket härligt inlägg, igenkänningsbart. Fint att starta dagen med ett gott skratt, tack!
Precis som om det skulle varit jag!! En bra kvinna reder sig själv.
Kram!
*ASG* Känner igen mig i det där. När maken och sonen var bortresta utomlands förra sommaren så bara skulle jag renovera 2 st rum helt på egen hand trots att jag var ensam hemma med 2 små töser som var under 3 år. Men jag skulle banne mig göra detta och det SJÄLV!!! Jag konkade också på tunga möbler uppför en slingrig och brant trapp, jag spacklade och målade och slipade och kunde bara inte ge mig. Handlade sängar och körde hem dem (utan släp) och det gick…stolt som en tupp….men helt slut efter en veckas slit 😉
HA! Jag dör av garv! Själv händer det att jag rusar in till mitt arbetsbord med ytterkläder och skor och börjar kreativitera. ORKA lugna sig!!!! NU ska det hände. Kreativiteten är som en stor bajskorv som trycker på och vill ut – den kan inte vänta!
Jag har skrattat i en kvart åt den liknelsen. Klockrent!
HEJA!!
:O)
Jävligt roligt….
Det låter precis som mig, jag är otroligt envis. Dock har jag lugnat mig lite på senare dar.
Vill se bilder på det där! Alltså trappan, dörrarna, gluggen!!!!
Haha. Låter som en grej jag tog mig för förra helgen. Till vår lägenhet tillhör glasförsedda spegeldörrar av i övrigt massivt trä. Jag tyckte tidigare att de var ruskigt fula men nu hade jag alltså ändrat mig och ville sätta in dem. Vi bor på fjärde våningen och jag förberedde mig på att det skulle bli rätt kämpigt. Dessutom var klockan 11 på kvällen när jag satte igång, vilket innebar att jag absolut inte kunde föra något oväsen, vilket i sin tur krävde en mycket…statisk lyftteknik i den snäva trappen. Nåja. I förrådet brevid mitt eget, som var tomt och ”obebott” stod ett par identiska dörrar men med mycket snyggare handtag och jag tänkte att det nog inte gjorde något om jag bytte ut dem mot våra lite fulare. Så ja tog (jag stal, får man väl säga) dem och kånkade upp och hängde på. Jag var helt slut och hade fått armarna uttänjda till golvet, bara för att upptcka att dörrarna var spegelvända och inte alls passade i vår dörröpping. Mycket förbryllande och minst sagt irriterande. Så jag fick släpa ner båda dörrarna igen, och upp med de ursprungliga. Behöver jag säga att jag var rejält mörad dagen efter. Synden straffar sig, sägs det.
Genast och fort är mitt motto med! Sisu! Vem har tid att vänta på att klockan ska bli fem så att gubben kommer hem? När inspirationen slår till gäller det att handla, annars blir man bara arg och deppig, och i värsta fall får man ingenting gjort.
Oj,oj oj, känner igen mig i det där…det är jag i ett nötskal.
Vilka goa skratt du bjuder på! Din blogg gör en gla långt in i själen!
Haha, åh, jag är precis likadan! Jag vet inte om jag ska ta min envishet som något positivt eller negativt. Jag får ju saker gjorda, men en dag kommer det nog resultera i att jag knäcker ryggen.
Haha 🙂
Det är ju så det ska va, snabbt ska det gå!
Igenkänningsfaktorn är total. Är precis likadan själv och har nog flyttat på varenda pryl i huset, både en och två gånger, SJÄLV 🙂
Haha…finns många ”kan-det-själv”:or…bra tycker jag! Själv kilade jag fast mig med en byrå i källartrappan…fick såga loss en del av trappen för att få loss eländet..:)
/Carina
Jag är likadan.. envisare än en åsna och lite tålamod. Ska nåt vara gjort ska det göras NU. Så jag har också kånkat på diverse blytunga grejor bara för att man bara måste kunna klara av det själv med….. både bra och dåligt att vara en sådan!
Hahaaaaaaaa! Ursäkta men jag skrattar halvt ihjäl mig! Tack och lov att det inte blev din sista potatis men det var en grymt skön spegling av en karaktär som saknar tålamodsgenen… Jag är en av dom =)
Jag känner igen mig så väl! Och värre blir det när döda ting INTE gör som man vill! Få saker gör mig lika förbannad som när saker inte följer mina instruktioner utan välter åt andra hållet eller vägrar följa med. Lite ologiskt kanske, men va sören! Ska man inte ens få lov att bestämma över sitt eget skräp!
Jo känner väl igen det där med tålamodet och att göra själv. Däremot finns det någon man lever med som tycket att man kan fråga om hjälp någon gång så där innan man gör något ”galet”. 🙂
Äh vadå då…
En så underhållande text di skrivit! Jag antar att du inte gjorde dig illa. Att läsa det du skrivit gav mig massor av roliga bilder i huvudet och glada mungipor! 🙂
Ha ha, trödde nästan att det var mej du beskrev där ett tag…
Känner igen mig så.
Får jag en ide så har jag absolut inte tid att vänta på hjälp om något står ivägen för min famfart.
Jag har dragit tunga bokhyllor fyllda med böcker och stora möbler genom rum med hjälp av mattor som glid bara för att konstatera när de är på plats att de nog passade bättre där de stod från början…. :O)
Åh så härligt att höra Clara, jag är nämligen på pricken lika dan! Impulsiv och utan tålamod? Nja.
Handlingskraftig och driven? Jajamän!
Jag fattar inte liknelsen med Kim Kardashian, hon är ju inte slank?
Nä det är ju det jag menar. Har man en rejäl bak så fastnar man. Såsom jag så och Kim
Hahahaha, ursäkta. Men som så många andra känner jag också igen mig i detta fenomen. Heja dig! (eller oss!)
Kära Clara! Tillåt en kyrktant att lära dig en bön, som kan vara bra för personer med din personlighet:
”Herre, ge mig tålamod – GENAST! Amen”
Haha, du är ju för härlig!
Vad säger sjukgymnasten om sådana oergonomiska lyft 😉
Ha ha ha! Underbart skrivet! You go girl!
Haha det ligger så mycket av mig själv i det där! Men det går om man vill, det vet jag av erfarenhet.
När jag var 12 år ville jag bli av med heltäckningsmattan på mitt rum, men ville inte vänta tills min pappa kom hem, så jag drog loss mattan en bit, flyttade bokhyllan, drog lite till osv, han blev väldigt förvånad när han kom hem och det var klart redan.
Haha!
Åh, jag känner också verkligen igen mig i det där att jag tar det som en personlig förolämpning om saker är för tunga för mig. När jag skulle flytta kånkade jag envist ner både möbler och lådor för fem trappor. Och när min stackars pojkvän (numera sambo) undrade om jag ville ha hjälp med de tyngsta sakerna bara fräste jag åt honom. Envis som synden…
Satan i gatan vad jag garvade!
Känner så väl igen mig. När jag får mina ryck ska idéerna genomföras pronto. Det finns inget senare och det finns ingen morgondag.
Jag möblerar om rum och flyttar tunga möbler med en bebis på armen.
Jag åker 22 mil för att jag har en känsla av att tyget med mönstret jag såg i mina drömmar finns i just den butiken.
Jag sågar brädbitar till ett staket med en morakniv för att jag inte vill vänta till morgondagen då byggvaruhuset som tillhandahåller sågar öppnar.
Jag har kört åtskilliga flyttlass på egen hand för att jag inte kunde vänta en dag tills någon kunde hjälpa mig.
En gång fick jag för mig att bäddsoffan (minst 100 kg tung) skulle byta rum. Att plocka ur alla tyger som låg i bäddelen skulle ta för lång tid så den fick vara kvar i trots att det gav soffan plusvikt.
Jag lyfta av dörrar och slet loss dörrkarmar med kofot för att soffan skulle komma igenom dörrhålet. Nästan framme i mål (krypandes med soffan på ryggen) tappar jag taget och rullar runt och soffan hamnar över min arm. Jag ligger klämd under en hjärnbalk och kommer inte loss. Jag orkar inte lyfta soffan med bara en arm så jag får lov att ligga där tills sambon går av sitt skift 6 timmar senare.
Det visade sig att armen var bruten. Efter det är jag lite mer försiktig.
Hahaha! Då jag inte visste vem Kim Kardashian är och läste personens namn för andra gången (i mitt liv) idag, var jag tvungen att googla. Jag hade föreställt mig en kille, kines och eftersom denne var smal, typ gymnast. Det stämde ju inte såg jag på bilderna!
Ha ha, this was funny. And well written- I could just picture it.
Ha ha! Underbart skrivet Clara.
Jag känner igen mig i det du skriver. Det absolut värsta som hänt mig är när jag fastnade på vår vind (ett hål i taket) när jag skulle hämta julpynt. Kl var tio på fm, ingen skulle undra var jag förren bortåt tre. Jag hade ingen telefon & inte mycket kläder. Bara massa musbajs som sällskap & ca 1 m på högsta stället. Gravid i fjärde månaden vågade jag inte hoppa. Då gav jag mig den på att jag skulle ner på något sätt. Släpade tyger, täcken, kläder, plastllådor, ja allt ner genom hålet. Försökte parera så allt kom på vart annat. Jag tog mig ner balanserades på en klädstång, lite mjukt att landa på och så en dos envishet. Chocken kom när jag var nere. Så ni lyssna på mig klättra aldrig upp på vinden själva på en värdelös stege som dimper i golvet när du är gravid, hemma själv & inte har någon telefon med dig upp.
Haha jag är likadan!! Kan själv. Fastän jag bara är 166cm. Har fått många människor att skratta och förtvivla när jag hittar på knasiga grejor. Bär alltför tunga bördor. men vill man har det gjort måste man fixa det själv, annars glöms det ju bara bort 🙂
Jag älskar din blogg och dina otroliga formuleringar och beskrivningar gav mig dagens skratt, tack!
Helt underbart när du skriver ”Jag tar det nämligen som en personlig förolämpning när saker är för tunga för mig”! Precis så känns det ju!