Jag kan inte hjälpa att tycka väldigt synd om min själv just nu. Den här veckan har varit helt sjuk. Jag har gått och längtat i flera veckor efter att ta med Beppe och hälsa på Anna plus hennes fästman. Dels för att jobba med vårt gemensamma projekt, men dels också för att vila och hänga. Men när jag kom hit hade min syster fått så vansinnigt många andra jobb, och deadlines. Så den enda tiden vi har kunnat jobb på är nätterna, när lillen somnat. Klockan 02.30 har vi gått hem från hennes ateljé för att sova några timmar han åter vaknar. Min syrra förövrigt kanonsjuk i bihåleinflammation.

Ganska snart vi kommit hit började jag känna mig riktigt dålig och fick också någon slags jäkla influensa. Bertil blev också sjuk såklart. Sedan fick jag mens och bara det brukar räcka för att däcka mig i någon dag. Men vi har jobbat på ändå. Och i onsdags började vi packa för att resa hem på torsdagen. Då kräks plötsligt lillen över Annas rygg, där han hänger i sele. Det är inga små kräkningar – han riktigt kaskadspyr. Och fortsatte med det hela natten. Jag får lite panik eftersom tanken är att jag, direkt vi landar i Umeå, ska åka och föreläsa på Nolia för UFs räkning. Efter en mardrömslik natt när lillen blir mer och mer dåsig bestämmer jag mig för att inte flyga hem utan ställa in föreläsningen. Det kändes så himla himla dumt! Men alternativet gick inte – att åka med dåsig kräkbebis på flyg i sex timmar när jag själv är kanonförkyld med muskelvärk. Stackars liten! Till min glädje började lillen i alla fall må lite bättre på dagen igår. Men snart började istället jag känna mig konstig. Lagom till middagstid ligger jag dubbelvikt över toaletten och spyr.  Till saken hör att jag är ganska rädd för att spy – för det har inte hänt sedan jag var pytteliten. I alla fall, jag spyr och spyr och spyr tills jag slutligen svimmar, störtar framlänges på golvet och slår pannan i elementet. Anna blir helt förskräckt och tvingas bryta upp toadörren utiftån eftersom jag är så borta att jag inte kan resa mig. Sedan vaknar Bertil och sätter igång och skrika…. ja ni förstår. Galghumorn.

Därför är det kanske inte så konstigt att jag är lite mosig efter den här veckan och inte orkar blogga. Jag ligger nu nedbäddad i Annas säng och hon har tagit med Bertil till jobbet, så han ska få vara med när hon handleder modestudenter. Tur att han är pigg igen i alla fall. Själv har jag en jäkla muskelkramp men tack vare  att illamåendet släppt kan jag i alla fall börja skratta åt eländet. Humor är småbarnsförälderns enda vapen har för att inte bli tokig. Humor och släktingar.