Jag kan inte hjÀlpa att tycka vÀldigt synd om min sjÀlv just nu. Den hÀr veckan har varit helt sjuk. Jag har gÄtt och lÀngtat i flera veckor efter att ta med Beppe och hÀlsa pÄ Anna plus hennes fÀstman. Dels för att jobba med vÄrt gemensamma projekt, men dels ocksÄ för att vila och hÀnga. Men nÀr jag kom hit hade min syster fÄtt sÄ vansinnigt mÄnga andra jobb, och deadlines. SÄ den enda tiden vi har kunnat jobb pÄ Àr nÀtterna, nÀr lillen somnat. Klockan 02.30 har vi gÄtt hem frÄn hennes ateljé för att sova nÄgra timmar han Äter vaknar. Min syrra förövrigt kanonsjuk i bihÄleinflammation.

Ganska snart vi kommit hit började jag kĂ€nna mig riktigt dĂ„lig och fick ocksĂ„ nĂ„gon slags jĂ€kla influensa. Bertil blev ocksĂ„ sjuk sĂ„klart. Sedan fick jag mens och bara det brukar rĂ€cka för att dĂ€cka mig i nĂ„gon dag. Men vi har jobbat pĂ„ Ă€ndĂ„. Och i onsdags började vi packa för att resa hem pĂ„ torsdagen. DĂ„ krĂ€ks plötsligt lillen över Annas rygg, dĂ€r han hĂ€nger i sele. Det Ă€r inga smĂ„ krĂ€kningar – han riktigt kaskadspyr. Och fortsatte med det hela natten. Jag fĂ„r lite panik eftersom tanken Ă€r att jag, direkt vi landar i UmeĂ„, ska Ă„ka och förelĂ€sa pĂ„ Nolia för UFs rĂ€kning. Efter en mardrömslik natt nĂ€r lillen blir mer och mer dĂ„sig bestĂ€mmer jag mig för att inte flyga hem utan stĂ€lla in förelĂ€sningen. Det kĂ€ndes sĂ„ himla himla dumt! Men alternativet gick inte – att Ă„ka med dĂ„sig krĂ€kbebis pĂ„ flyg i sex timmar nĂ€r jag sjĂ€lv Ă€r kanonförkyld med muskelvĂ€rk. Stackars liten! Till min glĂ€dje började lillen i alla fall mĂ„ lite bĂ€ttre pĂ„ dagen igĂ„r. Men snart började istĂ€llet jag kĂ€nna mig konstig. Lagom till middagstid ligger jag dubbelvikt över toaletten och spyr.  Till saken hör att jag Ă€r ganska rĂ€dd för att spy – för det har inte hĂ€nt sedan jag var pytteliten. I alla fall, jag spyr och spyr och spyr tills jag slutligen svimmar, störtar framlĂ€nges pĂ„ golvet och slĂ„r pannan i elementet. Anna blir helt förskrĂ€ckt och tvingas bryta upp toadörren utiftĂ„n eftersom jag Ă€r sĂ„ borta att jag inte kan resa mig. Sedan vaknar Bertil och sĂ€tter igĂ„ng och skrika…. ja ni förstĂ„r. Galghumorn.

DÀrför Àr det kanske inte sÄ konstigt att jag Àr lite mosig efter den hÀr veckan och inte orkar blogga. Jag ligger nu nedbÀddad i Annas sÀng och hon har tagit med Bertil till jobbet, sÄ han ska fÄ vara med nÀr hon handleder modestudenter. Tur att han Àr pigg igen i alla fall. SjÀlv har jag en jÀkla muskelkramp men tack vare  att illamÄendet slÀppt kan jag i alla fall börja skratta Ät elÀndet. Humor Àr smÄbarnsförÀlderns enda vapen har för att inte bli tokig. Humor och slÀktingar.