Under min graviditet med min son gick jag två veckor över tiden. Då var det som att jag – på fullaste allvar – tänkte att det aldrig skulle bli något barn. Magen skulle börja krympa och efter nio månader skulle den ha gått tillbaka helt. Allt skulle bli som förut igen. På samma sätt brukar jag känna varje vår. Jag måste verkligen anstränga mig, för att våga tro. Tro att våren kommer att betvinga vintern och värmen betvinga kylan. Tilll slut kommer träd att slå ut och blommorna kommer blommar. Jag kan inte alls tro på det, denna marsdag med isande vindar. Med det finns bara en riktning att gå. Den vi går just nu.