Att som förälder vilja ha ensamtid verkar vara lite fult. Speciellt för mammor. Ibland hör jag föräldrar som med stolthet säger att de minsann väljer att spendera sin ensamtid med sina barn. Nej, vill jag då genast avbryta. Nej, du spenderar inte din ensamtid med dina barn. Du har valt bort din ensamtid. Det är en helt annan sak. Du har valt att vara med dina barn all din tid, för att du inte känner ett behov av att få vara för dig själv ibland. Och det är ju jättebra om du trivs med det! Men det är varken något att vara särskilt stolt över eller för den delen skämmas för. Det är mer frågan om ett personlighetsdrag. Själv skulle jag inte stå ut en minut om jag inte fick vara själv och ha min underbara egentid ibland.
Och så tänker jag på det ur min sons perspektiv. Så förmätet av mig att förutsätta att om jag nu vill vara med honom dygnets alla minuter – så vill han också vara med mig! Så är det ju inte. Även en tvååring kan vilja vara ifred. Redan som bebis kunde min son leka ensam i sin spjälsäng dryga timmen varje morgon. Det är helt enkelt hans personlighet och den har han väl troligtvis ärvt av mig. Från väldigt unga år stängde jag dörren om mig när jag lekte – för att jag ville vara ifred. Hade mamma och pappa då hökat över mig och insisterat på att vara med mig för att de inte ville ha ensamtid hade jag nog blivit både irriterad men också lite kränkt – då jag inte fick ha mitt så nödvändiga “privatliv”.
Det blir så fånigt när vi ska plocka poäng i föräldraskapet på sådant som egentligen bara råkar vara ett av våra personlighetsdrag! Vissa vill aldrig vara ensamma, varken som vuxna eller barn. Att de föredrar att inta ha någon ensamtid är förstås klokt. Och framförallt självklart! Precis som vi som som gärna är ensamma ibland kommer försöka att fortsätta vara det när möjligheten bjuds. Helt enkelt för att man skulle bli världens sämsta människa och förälder annars.
77 svar
Jag håller med till fullo! Speciellt biten med att det är förmätet att tro att barnet vill vara med sin förälder hela tiden. Heja dig Clara, du har en så himla sund inställning!
Jag tror att det är enormt viktigt med egen tid! Både för mamma, pappan, barnet, relationen och vännerna. Jag hoppas att jag tar mig den tiden när jag får barn. Sen kanske det är svårt att släppa kontrollen från början men så snart som man vågar ta steget desto bättre tror jag att man mår. På onsdag ska jag bjuda ut en nybliven mamma på restaurang. Bara hon och jag en hel kväll. Gubben ordnar med mjölk (ut pumpad) och blöjbyten och vi kan vara löjliga, skratta och frossa i oss själva. Kram på dig och tack för dina fina och eftertänksamma inlägg!
Så sant! Jag är också så, behöver vara själv ibland och fylla på energi. Inget fel i det, huvudsaken att man lyssnar på sig själv och vad man har för behov.
Tack.
Presis!
Rätt tänkt tänker jag.
Du har en sådan underbar blogg. Skriver alltid så klokt. Tänkvärt.
Men.. det beror väl på om mamman och barnet har samma behov.
Om barnet har mer behov än mamman då? Mitt barn har mycket behov, mer än mig. Jag ger henne det=mindre egentid. Ofta ingen alls. Jag skulle behöva. Om jag väljer massa egentid före mitt barns behov så jag skadar mitt barn. Barn är sköra och de flesta behöver mycket god med sina mammor.
Ja.. man får extra poäng som förälder om man prioriterar sina barns behov före sina egna.
Det är ju ett val man gör för att ge sina barn det de behöver.
Jag tänker att barn också mår fint av att få vara med sina pappor/far och morföräldrar osv. Har man tur och har närvarande sådana är stunden man får själv inte bara tid för en själv utan också en tid då ens barn kan få fantastisk egentid med en annan vuxen som vill dela deras liv =)
Håller med i ditt svar Clara. Mitt barn vill vara med mig mest hela tiden, vi behöver inte leka men jag måste vara där, sitta precis i närheten. Det fungerar inte alls för mig. Jag spenderar största delen av min tid tillsammans med mitt barn men jag har absolut behov att tid helt ensam. Ladybonds kommentar innebär alltså att jag SKADAR mitt barn för att jag väljer att ta en paus för mig!
Som tur är tar jag inte åt mig av sådana kommentarer, men många mammor gör garanterat det och får dåligt samvete. Resultatet blir mammor som inte tar hand om sig själva vilket är helt fel. För att vara en bra mamma måste man i första hand må bra själv!
För min del anser jag att mitt barns pappa och våra respektive föräldrar är minst lika viktiga personer i hans liv, att påstå att min närhet är viktigare skulle nästan kännas pinsamt.
Jag har turen att ha människor omkring mig som inte ger ut extra poäng till mammor sätter sina barns behob före sina egna. De respekterar andras behov och känslor och skulle aldrig påstå att man inte väljer sitt barn först för att man tar en paus för sig själv. Det är inte att välja bort barnens behov.
Skulle jag tvingas välja mellan mig och mitt barn i hälso/livsavgörande sammanhang skulle jag ge honom allt. Men att få dåligt samvete av att ta en paus finns inte med på min världskarta. Kom ihåg att ta hand om er själva alla mammor och pappor, vadän det betyder för er!
Jag tror det är upp till var och en att känna in vad som funkar för sina barn. Är de ok med att vara med andra så jättebra. Min minsta har krävt mig 24-7 hela sitt första år. Sedan släppte det. Vi provade “vänja av” och jag lämnade huset (pappan hemma)och gick ut rätt många gånger. Hon skrek, skrek och grät. Och gnällde då hon inte orkade skrika -tills jag återvände.
Det tycker jag inte kändes ok. Så jag hade henne med mig typ jämt och det var helt ok. Lite drygt då jag gärna hade gjort annat ibland, och delat läggning, tröstning och matning med någon, men jag insåg nånstans inuti att det här bara är en fas, som skulle gå över. Men alla kommentarer man läser och som propsar på egentid och jämställdhet gjorde mig osäker. Jag tänkte ibland att jag kanske borde lämna henne trots gråten, för att “vänja av henne”. Men så vips, efter ett års ålder började det släppa och strax efter var det som om hon mättat sitt behov av mammatrygghet. Sjukt skönt, för nu som snart två är hon fortfarande helt obrydd om jag går ut och in och om jag lämnar henne med andra och börjar välja sin pappa mer och mer. Mkt social, trygg och stabil liten tjej. Jag känner att det var rätt att ha henne som en utväxt i famnen i ett helt år, då det blev så bra till slut. jag har ju hela livet kvar och det är roligare för pappa/mormor/farmor/morfar att ha henne nu då hon är glad och trygg och inte då hon bara grät då de tog henne.
Känner att vi gav henne det hon krävde då och det var rätt och nu får jag obegränsat med egentid om jag vill, då hon glatt vinkar ej-å mamma, då jag vill ut och rida eller hitta på nått annat. Så, känn efter bara och använd det egna samvetet/medkänslan/förnuftet.
Mycket bra skrivet, Märta!
Klart att man ska ta egentid om man kan det som mamma, och om man behöver det. Men det måste faktiskt vara på barnets villkor i första hand. De flesta barn är det inga bekymmer med, men vissa har ett större mamma-behov än andra. Skönt att se att det ju faktiskt är något som växer bort och inte som ska “vänjas bort”!
KRAM!
Fast nu pratar vi om ett ganska litet barn fortfarande.. Om barnet är nöjt tidigt, fine, men annars är det ju lite annorlunda. Givetvis ska man göra det som fungerar också och det är olika från barn till barn, men att få “extra poäng” för att man inte tar tid för sig själv alls är löjligt! Tycker att det är viktigt att komma ihåg att om det är en mamma som faktiskt mår dåligt av att inte kunna få en timme eller två utan att ta hand om barnet en stund då och då (alla som diskuterar här blir så extrema och verkar tycka att det handlar om var och varannan dag!!) så tycker jag inte vi ska ge den (hypotetiska) mamman dåligt samvete genom att diskutera extra poäng!
Jag håller med dig om att ensamtiden är jätteviktig. Jag behöver den för att tänka över livet och faktiskt på det viset utveckla mig i föräldrarollen eller kanske bara göra vuxensaker som ger kraft att anpassa mig efter deras behov. Precis som du skriver hade jag varit en betydligt sämre mamma utan tid till bara mig…
Ja, vi är sannerligen alla olika och med olika behov. Precis som du så trivs och behöver jag få vara ensam allt emellan åt, utan att det för den skull går ut över barnens välmående, och vad är det som säger att just jag är bäst lämpad att i alla lägen vara i barnets närhet, förhoppningsvis finns det en andra förälder eller syskon eller släktingar som kan ge barnet helt andra perspektiv på livet.
Det inte för inte vi leker “titt ut” med våra små, de lär sig nämligen att även om en förälder inte alltid är i deras synfält så finns de ändå där för dem, det ger trygga och självständiga barn. Så jag tror inte att de föräldrar som tror sig inte kunna lämna barnet i någon annans vård eller ensamma för en stund gör barnet någon tjänst, snarare tvärt om…
Jag skulle bli en mycket sämre mamma utan min egentid. En timme på gymet eller i löpspåret varje dag, sen orkar jag skratta, busa, vagga, lugna och trösta hur mycket som helst!
Bra skrivet! Håller med!
Jag tror du har helt rätt i att det är en fråga om personlighet och om hur mycket man har omkring sig. Med mina två första barn kände jag inga som helst behov av någon egentid, vi var hemma men inte alltid tillsammans. Min yngste son däremot vill gärna vara med mig hela tiden och då uppstod ett behov av lite eget utrymme.
Däremot kan jag tycka att set är en balansgång. I vissa fall blir föräldrars egentiden väldigt mycket på barnens bekostnad. Och som förälder bör man inte prioritera sig själv före dem för ofta. Det är min åsikt Och jag hävdar inte att jag har det slutgiltiga svaret.
Är det inte det att ordet ensamtid är lite uttjatat? Behöver vi verkligen påpeka varje gång vi är trötta att vi behöver egentid? Som att vi “glömde bort” att skaffa barn upptar väldigt mycket tid och kanske tar tid från det vi gjorde innan vi skaffade barn. Att göra saker för sig självt gör väl alla mer eller mindre någon gång. Jag tror inte att det är själva tiden som man gör någonting självt som stör vissa utan själva ordet egentid och hur viktigt det är att påpeka SIN egentid hela tiden. Som att någon “snor” ens tid och nu ska jag minsann ta tillbaka den. Bara en reflektion! 🙂
Tänkvärt och bra skrivet!
Jag upplever att det är precis tvärtom, att det är norm att ha egentid och vilja ha egentid. Jag har flera bekanta som varit ifrån riktigt små barn hela dagar pga egentid vilket jag aldrig hade valt att göra när min dotter var så pass liten som deras barn. En timme, visst, längre om det var absolut nödvändigt men aldrig bara för att få vara ensam. Jag förstår att jag inte kan säga åt andra vad de ska göra men jag har mått dåligt bara av att läsa deras statusar om egentid. Nu när min dotter är ett år så skulle jag självklart kunna vara borta längre från henne men ännu har jag inte lyckats hitta på något som tar en hel dag som jag velat göra men jag har inget känslomässigt som hindrar det. Jag har varit borta en kväll som inte gick speciellt bra och mitt barn var väldigt ledset och därför har jag inte velat göra det igen och ganska många halvdagar och kortare perioder och visst har det varit skönt men majoriteten av dessa svängar har varit för att ge min dotter och hennes pappa tid med varandra och inte för att jag ska få vara ensam i första hand.
Jag håller med dig Elin. Jag tycker snarare att det tjatas alldeles för mycket om den åh-så-viktiga ensamtiden, som tydligen gärna ska börja tas ut genast barnet är fött. Annars är man genast en dålig mamma, som inte litar på barnets pappa och åsidosätter sina egna behov.
Hellre ser jag det ur barnperspektiv – tiden de behöver sin mamma nära dygnet runt känns väldigt kort (i alla fall sett i efterhand) och det var absolut ingen uppoffring från min sida att jag var hemma i stort sett hela tiden (utom någon enstaka timme här och där) tills hon var 10 månader gammal. Visst har hon en fantastisk och närvarande pappa, men hon visade tydligt att hon *behövde* mig, och jag hade aldrig kunnat koppla av om jag lämnat (övergett) henne just då.
Nu när hon är två år är det en helt annan sak och vi njuter av våra barnfria kvällar då dottern sover över hos mormor och morfar 🙂
Om man å andra sidan pratar om ensamtid som tid när alla nog är hemma, men pysslar på varsitt håll – då är jag helt med! Om barnet väljer att leka i sitt eget rum ska man väl inte gå dit oinbjuden och störa.
Så slutklämmen blir väl; ja visst är både barn och föräldrar olika individer med olika behov, men egen/ensamtid ska främst ske när barnet är moget för det, inte för att föräldrarnas vilja ska styra.
Jag håller med er precis!
Mycket bra formulerat Charlotta! Jag instämmer till fullo.
Å andra sidan hur förmätet är det inte att tro att ditt barn vill ha sin ensamtid samtidigt som dig? I den frågan borde föräldern anpassa sig t barnet.
Sen borde det väl rimligen också finnas barn som inte vill ha ensamtid om det nu finns föräldrar som inte vill det om man ska dra din logik ett varv till.
Och givetvis finns det barn vars ensamhetsbehov gå r upp och ner.
Ja, men det är ju precis det jag skriver! Barn och föräldrar är olika – så det är ju helknäppt att hävda att samma sak gäller för alla och att alla barn har exakt likadana behov av närhet
Åh satt just och funderade på det här med ensamtid. Har upptäckt att jag har ett stort behov av det. En stund om dagen helst. Fick dåligt samvete först gentemot min kille och tänkte att nåt kanske var fel. För många par i min omgivning verkar vilja umgås hela tiden. Men jag är inte sån. Jag har många behov och att vara ensam är ett av dem. Och tar jag mig inte den tiden så vantrivs jag. Tack för din sköna blogg och dina bra böcker!
Jättebra som du säger, behöver man tid måste man få det. Vi är ju alla så olika, och det är väl tur det 🙂
Åh vad jag har skrivit mycket om detta. Alldeles nyss skrev jag ett inlägg som heter ” saker man inte får säga när man får barn”.
Över 10000 har läst inlägget redan och jag har fått enorm positiv respons just för att man är ärlig med att ens barn är jobbiga och att man vill vara ensam ibland!!
Fast jag håller inte alls med om att det på något sätt är fult, snarare tvärtom. Folk festar, reser, tar hand om sig själva, har barnvakt tidigt osv. Det känns som att det som gäller nu är att barn inte alls ska förändra sättet som man lever sitt liv, vilket också kan bli konstigt.
Håller med, förskräcks snarare över all festar/shoppar/minglar/weekendrese, etc-tid som div bloggmammor /pappor tycks behöva. Alternativet är att de släpar med sig bebisen-barnen precis överallt, eftersom “inget ska ändras när man får barn”.
Är verkligen konferensrum, barer, möten, innerstadskrogar, varuhus osv den bästa miljön för ett barn? Någon gång ibland, ja, men ALLTID?
Själv tycker jag att allt förändrades när jag fick barn, dessutom kom de sent i livet – så jag hann verkligen smaka på egentidslivet med råge. Jag satsar med glädje det mesta av barnens vakna tid nu på lovet tillsammans med dem, men tar igen det hela på kvällen och ofta natten, nattuggla som jag är. Tysta nattimmar med tidningsläsning, bloggläsning, en bra film eller promenad, är balsam för sinnet.
KraM!
Jag tänkte på det här med att ta med sitt barn överallt, och vill bara påpeka att för mig har det funkat finemang med att ta med min bebis (nr 4 i ordningen) på möten, jobbresor etc. Egentligen var planen att jag skulle vara föräldraledig, men så blev en projektansökan jag hade skrivit beviljad, och antingen hoppar man på tåget eller så mister man 2,5 års finansiering och möjligheten att bygga upp en verksamhet som nu blivit väldigt bra. Jag resonerade som så att så länge min bebis är med mig så är allt bra. Jag ammade helt, kunde inte pumpa ur så detta var mitt val. Och faktiskt gick det över förväntan! Det var snarare kostymnissarna som höjde på ögonbrynen. Efter 7-8 månader fick jag tänka om när han blev mer rörlig, men varför ska föräldrar INTE ta med sina barn ut dit de önskar om det nu funkar? Go for it skulle jag vilja säga!
Sen tänker jag ibland på min farmor (10-barnsmorsa) och vad hon skulle ha sagt om nån föreslog att hon skulle ta egentid. Hon hade nog bara skrattat. Det var kanske tidigt på morgonen med kossan hon fick sin lugna stund 😉
Tycker också att det är fantastiskt att ha med ungen överallt! Vår dotter har legat på en filt på golvet och skrattat åt mina sångelever, alt. sovit sig igenom sånglektioner i sjal på mitt bröst. Hon har hängt med på genrep med kören jag håller i samt genrep med skolklassers konserter. Det känns fint att kunna ge henne en icke-barncentrerad vardag också där hon får utrymme att själv iaktta och upptäcka på vilket sätt hon vill vara delaktig.
Känner att just grejen med barn är lite för tidigt för mig att känna igen mig i, men jag måste också vara ensam och det rätt ofta. Ibland undrar jag om det kanske sliter lite på mitt förhållande, men jag känner samtidigt att jag måste få vara ensam, och folk verkar ha så svårt att förstå det. Att förstå att jag inte vill klänga och gosa hela tiden trots att vi bara varit ihop några månader, att jag vill läsa böcker och titta på film ensam och gå på promenader för mig själv och sådär, att det är ett av mina starkaste behov. Önskar att folk kunde förstå det lite bättre, att alla är så olika vad gäller sånt!
Tack för ett bra inlägg! Som ensamstående mamma så får jag ofta ganska sura blickar när jag säger att jag ser fram emot att vara barnledig… Där har jag ju min egentid och eftersom pappan i fråga inte har sitt barn speciellt mycket, så hänger hela min sons liv på mig… Och det kan ibland bli väldigt mycket ansvar för bara en person… Vi är ju programmerade till att vara en mamma och en pappa, delat ansvar, men så är det inte alltid och då blir det tungt.
Svaret från andra blir ofta att det inte kan vara så jobbigt, eller “Tänk på mig, jag har två barn” (men hon som säger så, har även en man. Bara för att hon inte kräver mer tvåsamhet i föräldraskapet, så är inte det samma sak som att vara själv) eller “Du är ju inte klok, jag skulle sakna mitt barn så otroligt mycket!” – Jo, men det gör jag! Det är inte samma sak! Jag saknar honom samma minut som han går ut genom dörren, men det är också skönt att få somna om kl 7 på morgonen en lördag, när man kommer på att han är hos pappa… När han kommer hem igen, är jag ju mer “uppvilad”, taggad och har fått ladda batterierna, vilket gör att jag blir en bättre mamma.
Vilka behov vi än har som människor, barn eller vuxna, så tycker jag det viktigaste är att vi vuxna respekterar varandras val, för om vi visar att vi tycker illa om någon annans val, kommer vi föra det vidare till våra barn. Titta inte snett på mig som ensamstående, förstå mig istället och var inte heller avundsjuk – saknaden tar död på mig! Tro mig, jag hade hellre varit en mysig familj än en splittrad med ångest.
Och en sak till, jag brukar inte använda “barnledig” som ord, snarare att min son får ha “semester från mamma” 🙂 Det handlar om inställning!
Vilken härlig formulering, “semester från mamma”! 🙂 Precis som i alla andra relationer tror jag att det är bra med pauser ibland, men som sagt, det är ju individuellt! Som med andra behov får man väl försöka ta hänsyn till både sitt eget och barnets behov av närhet och “egentid” och göra det så bra man kan. Det som funkar i min familj kanske inte alls passar i en annan, och vi måste nog försöka respektera varandra istället för att komma fram till en slutlig sanning.
Det är inte för att plocka poänger och visa mig bättre än andra som jag avskyr begreppet egentid. Alla verkar ha hejdlöst med behov av egentid just nu, nästan som att det är den nya flugan. Gärna också sucka och inför sina barn och prata högt om att de inte orkar. Jag undrar bara hur barnen känner när de förstår att de är anledning tillbesvär och minskad ork.
Jag jobbar som förskollärare och kan intyga att många många föräldrar knappt träffar sina barn. Barnen är hos oss 40-50 timmar i veckan och sedan ska föräldrarna ha egentid också. När ska dessa barn (och de är alarmerande många) få närheten och kunna kärlek och avkoppling tillsammans med sin familj?
Själv är jag mamma till en trotsig tvååring och gudarna ska veta att jag är jättetrött emellanåt. Kvällarna är sköna då jag och barnets pappa får vila oss när barnet somnat och vi turas om att ge varandra sovmorgon. Ensamtid är nödvändigt, missförstå mig inte. Men ingen får samtidigt glömma barnets familjetid, en grundförutsättning för barnets positiva utveckling. Vi måste prata om detta också, eftersom det långt ifrån är alla som tänker på det.
Tack, vad bra skrivet.
Håller med, tack!
Sant och riktigt!
Ja, men det problemet bottnar väl snarare i att folk i allmänhet verkar tro att det är en bra idé att fortsätta jobba heltid när de skaffar barn? Om jag ser mig omkring bland alla mina vänner och bekanta som skaffar barn nu så verkar de som har ett hälsomsamt föräldrarskap vara de som insett att detta inte är tiden i livet då en jobbar heltid – detta är tiden då en tar hand om sin familj, vilket också innefattar föräldrarna själva. Personligen tror jag att hela samhället skulle tjäna enormt på om det blev standard för föräldrar att gå ner till _högst_ 80%-igt yrkesarbetande tills barnen börjar skolan.
Jag får egentid varje kväll när barnen sover, men hade egentligen velat ha nån för- eller eftermiddag här och var också. Svårt att få till det med ettåriga tvillingar och renoveringsprojekt som brådskar, dock. 🙂
På norska finns det två olika ord för ensam; “ensom” och “alene”. “Alene” är ett neutralt laddat ord och betyder helt enkelt att man är för sig själv, att ingen annan är fysiskt närvarande där man själv är. “Ensom” är alltid negativt laddat och betyder att man känner sig ensam (som i te x övergiven), och det kan man ju som bekant känna även bland andra människor.
Jag tänker att den här frågeställningen grundar sig i spannet mellan de här innebörderna. Ingen vill lämna någon “ensom”, och vi har alla olika behov när det gäller att vara “alene”.
Känner verkligen igen mig. Har visserligen inga barn- men jag behöver ensamtid ändå. Bor tillsammans med min pojkvän och känner att jag behöver en hel del tid för mig själv periodvis (verkar ha ett större behov av det än honom). Det är helt nödvändigt för att jag ska må bra, och utan det skulle jag nämligen vara en riktigt jobbig flickvän!
Jag gillar att vara ensam och brukar sjasa ut man och barn på äventyr de dagar jag känner att jag måste få några timmar helt för mig själv. Lyckligtvis är min son och man likadana, sonen är snart tre och stänger ofta dörren om sig när han leker för att stänga ute ljud och för att visa att han vill vara själv.
Håller med dig fullt ut! Men det jag är lite trött på begreppet “egentid”. Varför måste man namn ge det egentligen? Varför måste det vara så stor grej? Jag har egentid nu i så fall. Barnen sover och jag slöläser bloggar, eller så är det helt enkelt en vanlig kväll. Man kan kalla det egentid när jag är och fikar på stan med kompisar. Eller så kallar man det helt enkelt att jag är på stan och fikar med kompisar. Måste allt bli så himla uppförstorat? Härligt dock att ditt kid har behov av att vara i fred. Det verkar bara jag ha i det här huset, man, barn, katt och kanin är supersällskapliga. Haha!
Vi namnger saker för att lättare kunna prata om dem som koncept. Det blir väldigt rörigt om vi i ditt fall ska prata om att ta en fika, i nån annans fall ska prata om att gymma och i ett tredje fall prata om att läsa en bok utan att kunna formulera att det inte rör sig om de tre väldigt olika sysslorna utan ett gemensamt koncept – att kunna göra något för sig själv för att värna om sitt eget välmående, oberoende av vad detta något råkar vara.
Tack Clara att du “erkänner”. Har ofta sjuk prestationsångest som mamma när jag läser din blogg. Mvh iverkligheten.nu
Bara för att man får barn så ska ju inte hela ens tillvaro vändas uppochner…vilket den ju till en viss del gör. Ibland känner jag mig “borttappad”. Att den jag var innan inte finns längre. För mig är detta en fruktansvärd känsla. Jag trivs med min egen ensamhet. Om så bara för en timme. Då hinner jag andas.
Bra talat!
Bra skrivet.
Är själv inte en förälder, men som barn hade jag ett oerhört behov av att vara för mig själv. Min mor förstod detta och lät mig vara ifred, något jag idag är henne väldigt tacksam för.
När jag var social, oavsett med vem, blev jag psykiskt utmattad efter bara korta stunder.
Senare blev jag diagnostiserad med Asperger, men jag tror inte att det behöver vara just diagnosen som är enda anledningen till att jag alltid haft mitt behov av ensamtid.
Så mycket prat och dramatik kring allt man kan tyckas vilja kring sitt/sina barn. Kanske är det en trend i tiden att diskutera allt detta. Jag behöver vara för mig själv i bland. Det var något jag var väldigt tydlig med innan jag flyttade ihop med min man(vilket jag tyckte var ett större steg än att skaffa barn men då hade jag bott sju år ensam innan). Nu är mina barn ganska stora och de stänger dörren om sig och jag stänger min dörr också. Det är inget konstigt något man bara gör och inte pratar så mycket om. Tycker inte folk har med det att göra alls.
Tack!! 🙂
Att “tanka” sig förälder kan man också kallad det:) Och alla borde få fylla på mellan varven,, allt gott
Jag får ofta höra när jag reser i tjänsten “men barnen då?”
Ja, sist jag kollade hade de en pappa i varje fall.
Tycker det är att nedvärdera faderns ansvarskänsla och förmåga att själv ta hand om sina barn att säga så. Maken får aldrig höra detsamma nnär han är på tjänsteresa.
Ensamtid är ju jätteviktigt, för det är ju då vi kan “känna in själen” och känna var man ÄR, inom sig. Vad man själv tänker, känner, vill, inte vill, allt det där som är nödvändigt för att må bra och vara i kontakt med sig själv. Själv hade jag ont om egentid när jag var småbarnsförälder åt tre småttingar samtidigt. Och så kom en dag då barnen var tonåringar och sa till mig; “skaffa dig ett liv”! De märkte förstås att jag tappat bort mig själv någonstans på vägen och mest var inställd på dem, på vad de ville, gjorde, tänkte, planerade osv. Gud, vad betungande för dem! Så jag blev tvungen att hitta mig själv igen. Ungefär som Malin Berghagen (såg just en intervju) som började med yoga när hon tappat bort sig själv i mammarollen. Så nu har jag hittat mig själv (mycket genom meditation) och barnen behöver inte oroa sig mer 🙂
Det här tycker jag är en jätteviktig poäng! Det är hemskt betungande som barn att höra och känna att man är sina föräldrars “allt”. Jag har själv brottats med detta ända sen jag som barn började inse att mina föräldrar inte tog vara på några egna intressen utanför sitt föräldrarskap. En måste leva upp till så himla mycket om ens föräldrar inte har något annat de bryr sig om eller som definierar dem.
Så bra och viktigt inlägg! Jag känner precis samma sak. Jag behöver min egentid för att fungera bättre. Jag har haft kompisar och en pojkvän som inte alls förstått min prioritering av att få vara ensam ibland. Svårt det där, när det inte respekteras. Men alla är ju olika och har olika behov och så måste det få vara!
AMEN!
Håller helt och hållet med!
När min son var mindre var han extremt krävande. Ville bli buren hela dagarna. Trots att vi var två stycken var jag totalt utbränd, och jag tog mig “egentid” ibland för att ladda batterierna. Annars hade jag aldrig orkat med att vara mamma, syster, dotter dotter, fru och vän. Världen omkring stannar inte direkt upp för att vi får barn. Relationer måste underhållas och vårdas. Jag är glad att jag tog mig den tiden. Men självklart fick jag några verbala örfilar av andra mammor som minsann inte hade det behovet eller hade behovet utan att ge utlopp för det och därför var bättre mammor än mig.
Jag såg mig aldrig som en sämre mamma. Möjligen annorlunda, men aldrig dålig.
Som en introvert person och HSP (highly sensitive person) har jag behov av ensamtid för att överhuvudtaget fungera normalt. För mycket intryck får mig lätt i obalans, särskilt efter min utbrändhet förra året. Jag har inga barn ännu men ibland oroar jag mig för när den tiden kommer, hur jag kommer att hitta den balansen jag behöver för att orka när man är så van att spendera så mycket tid för sig själv. Jag antar att man bara måste försöka hitta sitt sätt. Jag blir lite irriterad när det ska ses som något “dåligt” att man ger tid för sig själv. Lite det här med att förgylla offerrollen. Varför ska det vara något beundransvärt när någon klagar på hur mycket man offrat för sina barn, hur mycket man lyckats glömma bort sig själv, hur dåligt man mår men hur mycket tid man ändå ger barnen. Är det inte kvaliteten på tiden som är viktig också? En utmattad mamma som ger av sin tid och inte är riktigt närvarande eller en mamma som även förstår vikten av att ta tid för sig själv att fylla på med energi (särskilt om man är en sådan person som behöver ensamtid för att ladda batterierna) och sedan kunna ägna den energin och uppmärksamheten åt barnet. Livet handlar alltid om en balansgång. Man måste ta hand om sig själv först för att kunna ta hand om andra. Det är bara destruktivt att glömma bort sig själv och tro att det gynnar andra i längden.
Nu är jag som sagt inte mamma så jag kanske inte vet vad jag talar om 🙂 Men sådana tankar har jag.
Ja! Jag är uppvuxen med en självuppoffrande mamma så jag har lärt mig precis hur en ska vara för att vara just självuppoffrande. Jag vill lära min dotter att uttrycka när hon vill vara ifred, när hon har behov som inte går hand i hand med det vi vill just nu, precis de behov vi alla kan ha. Och hur lär jag henne det på annat sätt än att själv, klart och tydligt, uttrycka och göra det jag behöver? Hon blir tre i oktober och jag blir så glad när hon tar en bok och sätter sig och “läser” och säger “jag vill vara ifred” eller “jag vill inte bli störd”. Eller att hon i leken går in så totalt i fantasin att hon inte vill ha nån som helst input från någon av oss vuxna. Jag kan sitta ett par decimeter ifrån henne och bara njuta av att betrakta henne i dessa stunder (i smyg…). 🙂
För mig är det så viktigt med egentid. Om jag inte fick några timmar här och där skulle jag nog vara en ganska grinig mamma med kort tålamod. Några skriver om att skada sitt barn. Jag väljer att tro att alla mammor gör vad de tror är bäst för sina barn. Om min dotter hade ett stort behov av sin mamma just de timmarna jag tänkt göra något själv, ja då väljer jag såklart min dotter.
Ja, jag kan inte annat än hålla med.
Håller verkligen med!
Bra skrivet Clara! Jag håller helt med. Tycker det är så trist att man ens ska behöva förklara och försvara egentid. Jag skulle offra allt för mitt barn! Tid, pengar vad som helst hon ska ha det så bra som möjligt! Men egentid för mig innebär ju inte att hon ligger och skriker efter mig! Egentid för mig är mys med pappan för henne eller… ja hör och häpna, Ibland sover hon faktiskt vilket också ger egentid. Skulle hon vilja vara i min famn dygnet runt så skulle hon få det. Men det vill hon inte! Jag har inte heller hört en enda man försvara att han behöver egentid! Det verkar vara givet att män kan ha egentid utan att barnet far illa!
Det finns ingen som ställer så höga krav på mig som jag själv och jag kämpar hela tiden med mitt samvete för att kunna ge mitt barn all kärlek och vård hon behöver. Jag är helt övertygad om att alla föräldrar gör det dom tror är bäst för sina barn. Ibland blir det fel, men man gör alltid sitt bästa! Och vad som är bäst för mitt barn behöver inte vara det som är bäst för något annat barn.
Sen finns det ju såna som jag också, som är ensam 24/7 o har varit sedan tidig grav…Här är det inte tal om någon egentid överhuvudtaget, eller jo, den får jag väl när jag är på jobbet då ;-). Tycker det är helt okej o nu är min son större, men visst kunde det kännas kämpigt ibland när han var liten o man inte ens kunde gå ut o slänga soporna… Som sagt, vi är alla olika!
Hej!
Jag har har en mysig liten unge på strax över ett år. Hen är bra på att sysselsätta sig själv korta stunder, men behöver ofta väldigt mycket stimulans, lek och bus. Jag tycker om det, men skulle antagligen förvandlas till ett monster om jag inte fick sitta ifred med en bok eller mitt skrivande en timme då och då. Jag och min sambo delar upp tiden mellan oss eller är med hen tillsammans så mycket det går. Varannan sovmorgon, åka iväg själv på stan etc. Det fungerar bra för oss och det är skönt att släppa iväg varandra på utekvällar med vänner också för att vi ska slippa vara så tätt inpå varandra hela tiden.
Sen håller jag med om att det är viktigt med “familjetid” när barnet börjat på dagis. Har själv jobbat på förskola och vet att många barn har långa dagar. Jag tror personligen att jag kommer vara än mer närvarande de dagar med C som hen inte går på dagis eftersom jag då fått egen tid om dagarna på jobbet.
Mitt tips är att, om ni är två föräldrar, åk iväg själv en timme på stan, gå en promenad, eller sätt dig i et annat rum och läs en bok en stund. Flera små andningspauser kan funka lika bra som en lång. Sedan är det skönt för barnet att få knyta band till andra vuxna, mor/farföräldrar eller mostrar exempelvis. Vår unge har haft barnvakt ett flertal gånger och haft det jättekul varje gång.
Kram på er!
Ha ha! Jag ville också vara mycket ensam när jag var liten. Tack och lov hade jag en dörr med ett lås. Dörrens utsida var full med hack från bröder som bankade med sina leksaksbilar och ville in. Skönt att mina föräldrar lät mig vara ifred.
TACK!!!!!!!!
Bra skrivet Clara!
Jag var en av dom som kunde irritera mig på alla dom behövde egentid strax efter att jag fått mitt andra barn (-08). Men 1,5 år av att inte sova (sonen som var baby då kunde vakna 12 gånger per natt) och att vara ständigt närvarande, ständigt sätta barnen först – hur trött jag än var, ställa upp på allt, göra allt själv alltid, aldrig be om hjälp, resulterade i en total krash (2010). Jag orkade inte ens gå mera, åkte ambulans till sjukhuset, hamnade in för utredning akut, man tog massa prover, för hur kunde friska unga jag gå från hurtig parkfarande mamma som hade tid för allt och alla, till sängliggande på mindre än en vecka? De trodde jag hade allt möjligt, men sist och slutligen kom de fram till: ta daa! “Du är trött”. Och den vilan tog sin tid, jag var sjukskriven ett halvår, barnen som varit hemma med mig åkte in på dagis på heltid, och totalt tog det 10 månader innan jag klarade av att jobba igen (jag behövde komma bort hemifrån), och när jag började jobba 4 dagar/veckan, ja då var barnen i dagis 5 dagar/veckan första halvåret (att jag hade dåligt samvete!), så jag skulle hinna vila ensam hemma en dag. Läkarordination. Livet blev helt enkelt helt upp och ner. Allt för att jag skulle vara duktig och offra mig själv 100%. I retrospekt var det extremt korkat, men jag var väldigt trött och kunde inte tänka så klart. Nu är jag i stort sett frisk, barnen är 4 och 7 år gamla, och jag ser till att få en stund för mig själv varje dag (det kan vara 10 minuter en vanlig dag, det kan vara 1 timme en helgdag). Den känslan jag hade liggandes på soffan de där 10 månaderna, utan att orka göra nåt annat än att klappa barnen på huvudet typ, den vill jag inte uppleva igen, och vill inte att nån annan ska behöva känna det heller.
Behöver man egentid ska man försöka få den också, i alla fall innan man bryter samman till kropp och själ helt och hållet. :-/ Det gäller att gå en mil i en annans mockasiner innan man dömer dom.
Jättebra skrivet! Precis så är det, alla är olika och har olika behov. De allra flesta sätter sina barn främst och det tror jag att man gör när man gör saker på egen hand också. Annars skulle man inte orka med att vara en bra förälder eller människa för den delen.
Själv har jag en väldigt mammig och krävande 11 månaders son. Jag gör inte mycket på egen hand. Jag tränar några gånger i veckan och sen så har jag kvällarna när sonen sover. MEN jag behöver inte mer. Jag klarar mig. Sonen sover sju-sju vilket är underbart. Men INNAN han fick denna rutin höll jag på att bli lite galen. Han hade sjukt dålig sömn och hade inte den förbättras hade det sett annorlunda ut. Då hade jag haft behov av mer tid själv.
Dock känner jag att jag ofta blir dömd pga att jag inte går iväg utan mitt barn. Att jag valt att inte dricka alkohol, att jag väljer att inte gå på fest, att inte gå på bio osv osv folk ifrågasätter om jag verkligen mår bra, att jag inte litar på min man osv. Men jag vill inte just nu. Just nu är jag mammaledig och vill tillbringa så mycket av den tiden som möjligt med mitt barn. Varför kan folk inte bara se att vi är olika och har olika behov? Ingen är “bättre” än den andra. Bara olik.
Men så himla skönt att höra att det faktiskt kan vara bra även för barnet att inte vara 24/7 med mamman. Jag har gruvat mig för den delen inför mitt eget (mycket oväntade) barn. Har tyvärr ingen förutom sambon som kan avlasta då släkten bor långt bort, men hoppas få hjälp av vänner eller samhället på något sätt. Har ett enormt stort behov av att ha lugn och ro runt omkring mig så att jag kan tänka och må bra. Inte särskilt social egentligen. Egentid har jag dock tänkt att jag är glad om jag får sova någorlunda ostört och gå på toaletten själv. Tur att jag har tre katter som jag har övat på; gråter utanför sovrumsdörren, avskyr stängd toadörr. “MAMMA (=matte alltså) VAD GÖR DU??? SLÄPP IN MIG, JAG ÄR ENSAM!” Haha, skämt åsido, får väl vänja mig vid att uträtta mina behov inför en annan människa. 🙂
Haha så gjorde min valp när hon var liten, och gud vad jag hat-älskade det! Hon var ju så otroligt söt när hon blev så där förtvivlad, men jag ville verkligen ha den där ensamtiden på toaletten! 😀 Nu är hon tre år och van vid att jag försvinner iväg ibland.
Lite underligt att du tar upp det just när jag har blivit så ifrågasatt av min egen mamma och mår så förfärligt dåligt av det. Hon surar så för att mammor idag tar egentid men så minns jag hur elak hon var när hon inte fick den tiden själv och hur mycket bättre mamma hon blev när hon började jobba halvtid och tjäna sina “egna pengar”…..kanske ska påminna henne vid nästa kommentar ;).
GÖR DET! 🙂 Det är lätt att tro att man är Gud själv när vi alla bara är människor och gör vad som känns bäst för oss.
Riktigt bra skrivet! Det är väl det där jag fruktar mest med att bli mamma: att inte få vara för mig själv. Jag är väldigt privat av mig, älskar att å sitta för mig själv och skriva, måla, pärla, sjunga, fotografera… jag vill inte vara ensam, men jag vill kunna få vara själv. Jag kan inte tänka mig ett liv utan ensamtid. Det skulle göra mig galen. Mina föräldrar gav mig mycket space när jag var liten. jag stängde sällan dörren, men jag fick sitta inne på mitt rum och leka, ensam eller med syrran, utan att dem lade sig i. Mamma var oftast i köket, där hon sydde eller läste. Och pappa låg på soffan i vardagsrummet och vrålade på fotbollsspelarna, eller satt inne i sitt data/musikrum där vi inte fick gå in. Vi visste var dem var och dem visste var vi var 🙂
Älskade ordet “kränk”t! lite narcisstiskt tror du inte? Vi alla är olika och gör olika och trivs olika. Vi måste prova olika typer av tillbringande av vår tid för att se vad vi trivs vi mest med. Och det kan man vara stolt över och skämmas om man känner det. Tyvär det är inte OS spel där nån kan värdera våra stolthet. Vi ska gör det vi känner för. Älskar din blogg Clara, men inte det fär inlägget.