Att som förälder vilja ha ensamtid verkar vara lite fult. Speciellt för mammor. Ibland hör jag föräldrar som med stolthet säger att de minsann väljer att spendera sin ensamtid med sina barn. Nej, vill jag då genast avbryta. Nej, du spenderar inte din ensamtid med dina barn. Du har valt bort din ensamtid. Det är en helt annan sak. Du har valt att vara med dina barn all din tid, för att du inte känner ett behov av att få vara för dig själv ibland. Och det är ju jättebra om du trivs med det! Men det är varken något att vara särskilt stolt över eller för den delen skämmas för. Det är mer frågan om ett personlighetsdrag. Själv skulle jag inte stå ut en minut om jag inte fick vara själv och ha min underbara egentid ibland.

Och så tänker jag på det ur min sons perspektiv. Så förmätet av mig att förutsätta att om jag nu vill vara med honom dygnets alla minuter – så vill han också vara med mig! Så är det ju inte. Även en tvååring kan vilja vara ifred. Redan som bebis kunde min son leka ensam i sin spjälsäng dryga timmen varje morgon. Det är helt enkelt hans personlighet och den har han väl troligtvis ärvt av mig. Från väldigt unga år stängde jag dörren om mig när jag lekte – för att jag ville vara ifred. Hade mamma och pappa då hökat över mig och insisterat på att vara med mig för att de inte ville ha ensamtid hade jag nog blivit både irriterad men också lite kränkt – då jag inte fick ha mitt så nödvändiga “privatliv”.

Det blir så fånigt när vi ska plocka poäng i föräldraskapet på sådant som egentligen bara råkar vara ett av våra personlighetsdrag! Vissa vill aldrig vara ensamma, varken som vuxna eller barn. Att de föredrar att inta ha någon ensamtid är förstås klokt. Och framförallt självklart! Precis som vi som som gärna är ensamma ibland kommer försöka att fortsätta vara det när möjligheten bjuds. Helt enkelt för att man skulle bli världens sämsta människa och förälder annars.