Jag blev så förbannad när jag läste den här texten i Expressen av Britta Svensson med rubriken “Det duger inte att jobba deltid, hämta tidigt på dagis och sedan klaga på att pensionen blir usel”.  Britta Svensson menar att kvinnor får skylla sig själv för sin dåliga pension eftersom de jobbar deltid och är mer barnlediga. För det första så verkar Britta okunnig om att många kvinnor faktiskt aldrig erbjuds heltid. Inom många kvinnodominerade yrken har man inget annat val än att jobba deltid. Vad ska kvinnorna göra åt det?

Men sedan fattar också många mammor beslutet att jobba deltid. Därför att det ibland är en omöjlig ekvation att jobba heltid och ha småbarn. Och jag blir galen på att kvinnors beslut alltid ska problematiseras och ifrågasättas. Hela vår tanke om jämställdhet bygger på att kvinnor ska bete sig som män. Men varför är mäns sätt att leva och fatta beslut något eftersträvansvärt?  Varför problematiserar vi inte dem istället?  Jag tror inte att det ligger i samhällets bästa att mannen är norm. Jag tycker att kvinnorna borde vara normen som männen får anpassa sig efter. Därför att kvinnor oftare väger in barnperspektivet när de fattar beslut. Och barnperspektivet borde vara det första vi tar hänsyn till! Vad kan vara viktigare än barnen?

Varför tittar inte Britta på omvärlden och säger “Det duger inte att jobba heltid, hämta sent eller aldrig på förskolan och låta kvinnan ta hela smällen som följer med deltidsarbete.” Tänk om vi någon enda gång kunde prata om det riktiga problemet här: Att män inte tar ut barneldighet. Att män inte vabbar. Att män inte jobbar deltid. (För någon måste ju faktiskt göra det). Deras beslut bidrar till att män är mer eftertraktade på arbetsmarknaden. Män får högre löner och viktigare positioner. Och så blir det ett självsnurrande hjul – för det är ju mycket bättre att den som tjänar minst går ner i arbetstid när barnen kommer…

Själva systemet med åtta timmars arbetsdag i grunden är felaktigt och omodernt. Det infördes år 1919 när männen som arbetade åtta timmar kom hem till en fru som oftast inte yrkesarbetade alls. Tänk om någon kunde påpeka det besynnerliga i att vi fortfarande nästan hundra år senare jobbar lika långa dagar. Trots galloperande arbetsbrist. Och trots att de heltidsarbetande föräldrarna inte kommer hem till en hemmavarande vuxen som sköter markservicen. Tänk om vi kunde fundera ett varv till över detta –  istället för att som Britta skuldbelägga kvinnor som spelar de kort de har givits så gott de kan.

 

Läs mer om vad jag skrivit om arbetslinjen här:

Jag hatar arbetslinjen

Underbaraclara och De Obekväma

Min dokumentärfilm