Vinterönskan

Fredagsmorgon. Vi står i fönstret och tittar ut.

– Är det jul nu mamma? Jag ska kolla om tomten kommer 

Kanske han ser mig om jag lyser i fönstret?  

Vi blir stående en lång stund. Men ingen tomte kommer. Istället skriver vi brev med önskningar till honom. Jag önskar mig massa snö säger jag. Jag hoppas jag kan få hela säcken säger han.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 kommentarer på “Vinterönskan”

  1. Om ni skickar det till Tomteboda, googla adressen. Då får Bertil svar! Min son skrev förra året, dagarna innan jul kom svaret. Magiskt.

  2. Älskade lilla unge! nu längtar jag ihjäl mig efter er alla! ses om inte allt för länge i alla fall.
    /Syrran

  3. Underbar skildring! Får mig att tänka på ditt förra inlägg och alla pappor som väljer bort föräldraledigheten och vad dom går miste om.
    /L

  4. Vilket stämningsfullt inlägg!

    Jag har nyligen fått barn och funderar över det här med att vi lurar barn att tomten finns. Några vänner till oss kommer inte att ha tomte utan berätta för sina barn redan från början att tomten bara är påhittad.
    På sätt och vis kan jag hålla med dem om att det är onödigt att luras och tex förmå barn att vara “snälla” om de vill ha julklappar. Samtidigt behöver man ju inte göra det på det sättet utan bara låta tomten vara något magiskt som barnet kan fantisera kring och sedan klura på.

    Har du funderat över detta? Jag upplever att du många gånger har så fina och kloka tankar om saker. Önskar mig ett inlägg med dina tomtefunderingar!:-)

    1. Vad tråkigt att de gör så, låter som om de kanske missuppfattat meningen med att tro på tomten. Magin och mystiken är ju det fina, inte fogliga barn. Fantasi och lek är inte detsamma som lurendrejeri tycker jag. Älskar tomtesagor!

    2. Kan berätta att jag insåg att tomten antagligen var pappa iklädd tomtedräkt när jag var 5-6 år. Men tyckte det var kul med tomten ändå. Iofs finns det ju dem som har trott på tomten till tidiga tonår… Men skulle tro att de flesta förstår att deras föräldrar på ett eller annat sätt har ett finger med i spelet, så det är inte att lura barn.

  5. My börjas det. De små anekdoterna med den lilla stora sonen. Känner igen det så väl, dessa små ögonblick med den lilla människan som är så rätt fram, enkel i sin dyn på livet och det som händer runt omkring. Hälsa Bertil att det var en kalasbra idé att ta på lyciskronan så att han lyser i fönstret. Det är klart att det blir lättare för tomten att se honom då. Kramar
    Annette