Dagen före julafton är speciell för mig. När man var liten var det ju världens absolut längsta dag. Ofta spenderade vi den i bilen för att åka de fyrtio milen upp till mormor och morfar vid polcirkeln. Längs krokiga vägar och snötyngda granar rullade vi fram – min syster och jag. Inklämda i baksätet mellan klappar och resväskor. Jag saknar både mamma och morfar så mycket i juletid. Båda är borta nu. Ändå är de med på sätt och vis. Fast jag inte längre firar jul i Stenträsk där jag firat närmare 20 jular känns den tiden lika verklig och nära som om det var igår.

Och minnena är en tröst. Jag har alltid trott att det är en floskel. Varför skulle man bli tröstad av minnen – man borde ju bara bli ledsen av att tänka på det man haft och förlorat? Och, jo, visst blir man lite ledsen. Men om jag sluter ögonen så sitter jag på vedlåren i mormors kök igen och ser på när hon rullar köttbullar. Känner värmen från vedspisen stråla mot benen och hör morfars snarkningar från soffan i vardagsrummet och ekonyheterna i radion. Och samma känsla av absolut trygghet uppfyller mig nu som då.