Skärmavbild 2017-01-27 kl. 17.41.52

När jag beklagade mig över att jag var trött var det någon klok person som sa till mig  Du har ju gjort en massa saker. Det är klart att du är trött. Då kan du ju inte tro att du ska vara utvilad. Det är ju en ren självklarhet förstås – men ändå är det så svårt att komma ihåg det. Att trötthet inte tecknet på hur förbaskat lata vi är utan på att vi gjort något.  Jag tycker ofta att tröttheten känns som en besvikelse. För jag har någon konstig tanke om att jag inte ska bli trött förrän efteråt. Först när jobbet är klart för dagen och middagen lagad och bortdiskad och ungarna sover. Då får jag bli trött. Då är det okej. Att vara trött innan dess är ett misslyckande.

Och det är ju så himla lätt att slå ner på sig själv. Att vara arg över allt man inte hinner med. Det har ju varit minst sagt kaosigt här hemma under perioder.  Och jag har varit så frustrerad på mig själv. Varför är det sådant kaos? Varför får jag inte till ordningen? Varför orkar jag inte mer? Till jag plötsligt en dag bara stannade upp och vände på tankarna och kom på att jag ju  är väldigt duktig som roddar allt det här. Och jag skulle exempelvis aldrig be någon som precis fått barn att uträtta det jag uträttade mitt första år med Folke. Men jag kräver det av mig själv. Och blir dessutom arg när jag känner mig för trött. Det är ju helt orimligt!

Trötthet är inte ett tecken på att man är dålig och lat utan att man kämpat hårt. Och lösningen kan förstås inte kan vara att kämpa hårdare och slita ännu mer – utan istället försöka hitta den där vilan man uppenbarligen behöver. Att vara utmattad är inte ett tecken på att man är svag utan på att man varit stark för länge.