Har ni sett det där ”upprörande” klippet som cirkulerar från årets julkalender – där man läser ur en bilderbok om hur barn blir till? Ja, det fick mig att tänka på hur man pratar om blommor och bin med barn. För här vet jag att föräldrar resonerar väldigt olika.
Men så här tänker jag: Vi har pratat om hur kroppen fungerar, mens och hur barn blir till ända sedan ungen var stor nog att fatta. Typ två/treårsåldern. Berättar man bara nog tidigt så blir ju ingenting genant eller svårt. Man kan prata om det i väldigt odramatiska ordalag och behöver inte berätta mer än vad barnet bett om att få höra. Oftast är det vi vuxna som snurrar in oss i omskrivningar medan barn bara funderar lite praktiskt hur den där ungen egentligen kom in i magen från första början? Och sedan är det inget mer med det.
Hur pass ingående man ska förklara förändras nog med tiden. För det är ju inte som i de amerikanska filmerna när stressade föräldrar ska ha the talk med sina tonårsbarn. Det är inte ett samtal man har en enda gång – utan många gånger. Hela uppväxten förhoppningsvis. Nya frågeställningar dyker ju upp allt eftersom.
Rent generellt tycker jag att man ska tala klarspråk med barn. Tidigt. För det vi undviker att prata om av genans – kanske barnen uppfattar som något djupt skamligt. Något som ska smusslas med och som man ska skämmas för. Barn fyller i luckorna i sina liv med gissningar – och oftast gissar de helt fel. Och finns det ett uns av hemlighetsmakeri inblandat så tenderar de att tro att det är för att det är skamligt. Och därmed skuldbelägger de också sig själva. Som bäddat för problem när de blir äldre.
Nä, tala klarspråk om alltifrån hur barn blir till, till varför pappa och mamma bråkar, till varför morbror Göran blir så konstig när han dricker så mycket av den där röda saften. Klarspråk behöver inte betyda att man berättar allt. Eller tar med otäcka detaljer som gör barn rädda. Utan att man redogör enkelt och kort, frågar upp vad de har förstått av vad man precis sa – och rättar till eventuella nya missförstånd.
Så resonerar i alla fall jag. Hur resonerar ni?
55 svar
Läser till förskollärare och har även ett eget barn som fyller två snart. Enligt forskning bör vi normalisera pratet om kroppen, bland annat för att barn under sin uppväxt inte ska känna skam eller osäkerhet kring att prata om svåra händelser om det skulle behövas. Så viktigt! Sen är det upp till var och en att välja hur mycket man väljer att berätta, men barnen ska inte behöva känna skam eller att det är pinsamt att prata om snoppar, snippor, tuttar eller rumpor 🙂
Låter väldigt sunt och klokt. 🙂 Problemet jag upplevt är väl att barnen aldrig frågat… (det gjorde aldrig jag heller).
Mina barn har tidigt fått veta hur barn blir till ,samt hade en bok i ämnet som jag inte minns vad den heter. Så det har aldrig varit någon ”biggie”, däremot har ju en del frågor varit rätt roliga. Som när vi kollade på Titanic och sexscenen man egentligen inte ser alls mycket av men då 11 och 9 gamla fattade de ju vad som hände.
”-vad utmattade de blev! Dom är ju helt svettiga. Är det så?”
”-nej det måste man inte. de har väl hållit på ett tag i den där bilen”
-”Hur länge parade du och pappa dig?”
”-vet inte, en kvart kanske”
”-åh fy! En kvart är ju jättelänge!!!”
😂😂😂
Den där frågan om hur länge var jag inte beredd på, undrar om de tror att sex i genomsnitt tar en kvart😂😅
Jamen du är bara så himla vettig, Klara. Håller med om vartendaste ord. Man kan vara ärlig utan att säga mer än nödvändigt. Jag tycker det är det som det handlar om. Har en nybliven fyraåring, och han har inte frågat så mycket om hur barn blir till än, men väl om döden och hans morfar som dog när han var ett år. Vad brukar du berätta för Bertil om hans mormor?
Jag har gjort precis likadant och lite hjälp hade vi väl av tjuren och kvigorna i hagen när ungarna var små. Och hjälp så tacksam jag är för det nu när Junior är 14 och Minor 12. De vet liksom redan allt man måste berätta, så nu kan man gå hard core på detaljer när det är nödvändigt.
Jag tror det är viktigt att ta det som det är och i lagom dos, naturligtvis ska de inte ha hela paketet serverat när de är 3, men grundprincipen. Och börjar man med det, där och då, då kommer resten i lagom dos också sen.
Du är klok du! Det är så vi har resonerat också, mindre drama och smussel mer ärlighet och raka förklaringar.
Eller boken ”Familjeboken” från Vombat förlag som visar hur bebisar blir till på flera olika sätt och om olika familjekonstellationer. Oslagbara illustrationer
Boken ”Hur görs bebisar” olika förlag. Helt fantastisk. Mina 4 åringar har älskat den sen de fick den när de var 3
Precis så! Bara berättar, rätt upp och ner, varken överdramatiskt eller för luddigt.
Håller med, inte komplicera, vara ärlig och lugn.
Jag använde en sån där sjuttiotalsbok, faktiskt! Min pappa var förskollärare och köpte in den till sin sexårsgrupp. (Så tänkte man då!) Den är avdramatiserad och konkret och i mitt tycke utmärkt för att förklara grunderna. Dessutom tar den även upp saker som adoption, preventivmedel och homosexualitet. Sen har vi, precis som ni, alltid låtit samtalen komma när de kommer, och svarat på de frågor som barnen faktiskt ställt. Rakt och konkret.
Sen tror jag på att skratta åt, tala lättsamt och skoja om de här frågorna. ( Fast nu tänker jag mer på barn i 10 årsåldern kanske, när det börjat bli lite intressant och hyschhyschet kommer från dem själva). För om jag som vuxen förebild visar att jag står för den delen av mitt liv, att min kunskap är odramatisk och till och med kan skämtas om, så har jag ju satt en nivå. Då går det inte att lägga på hämmande tabun i nån större omfattning och när det då så småningom kanske behövs talas allvar om vikten av skydd etc, så finns en öppen atmosfär redan upparbetad. Givetvis menar jag dock på ett respektfullt och vettigt sätt! Inte plumpt eller så barnen blir illa berörda. Det har iaf gjort att jag och min tonårsdotter kan kommunicera väldigt lätt och bra!
Så himla bra skrivet.
Tycker att du resonerar väldigt klokt!
Vårt barn har alltid intresserat sig för kroppen, vilket nog förstås många barn gör, när han var 2-3 fick han en anatomibok för att det var något han tyckte var spännande. Mest intresserad då var han av tarmarna och bajs, sen blev det hur barn blir till och hur hjärnan fungerar. Länge kallade han sin hjärna för ”bibliotek”, vilket jag tycker är en himla bra förklaring. Han gillar också En cellsam historia och Evas superkoll/känslokoll, program som också mynnar ut i många frågor. Gissar att de flesta barn, liksom vårt, är väldigt vetgiriga och det vill jag inte kväva genom att hymla med saker och ting. Hur barn blir till har vi diskuterat sen han var typ 2, anpassat efter hur han växt och vad han förstår förstås. Mens diskuterade vi i samband med att han undrade vad det där tamponger var som pappa skulle köpa till mamma och därefter har det dykt upp fler frågor. Vi pratar om allt här hemma men svaren får förstås ha utgångspunkt i hur mkt vi tror att han förstår (en femåring förstår bra mycket mer än man ibland tror) och att han inte skräms.
Vi har läst ”Håkan-Bråkan och bebismysteriet” för barnen när de varit små. Bra tycker jag.
resonerar precis likadant! 🙂 tack för fin blogg!!!
Jag håller med. Minns själv den olustiga känslan av att inte förstå som barn. Min stora är nybilstest ens fyllda två år, så det lär dröja innan hag får ta snacken, men det ser jag fram emot 🙂
Men jag undrar en grej, hur tänker ni om typ att säga ”fast sånthär pratar vi inte om när vi år på finmiddag hos farmor”, alltså att förklara att det finns människor och situationer när det är mindre lämpligt att prata om hur barn blir till?
Jag har inga barn och kanske inte har rätt att yttra mig. men har det egentligen någon betydelse om barnet tar upp en sån fråga ”offentligt”?! För allt från bajs, mens, graviditet och sånt är ju naturligt. Det kanske är svårt för ett barn att förstå skillnaden när det är okej och naturligt och när det ”inte passar sig”… Sen ju äldre barnet blir, desto mer kan man ju förklara att alla människor inte behöver få veta allt privat om en och att tant Agda nog inte vill veta om mamma har mens eller inte
Jag resonerar på samma sätt som du. 🙂
Håller helt med om att prata med barnen tidigt på ett vettigt sätt. Att bara berätta det nödvändigaste, och sen invänta deras egna frågor.
Min kompis körde samma linje, och frågan hon fick senare var:
”Mamma varför åt du upp mig när jag var liten? Så att jag skulle komma ur HÅLET?”
Jag pratar om sådana saker väldigt mycket med mina tre tjejer. För samhället sexualiserar dem redan. Jag har förklarat att snoppen måste in i snippan för att bebisfröna skall kunna komma till äggen. När de frågar hur det går till säger jag att de kommer de fatta när det är dags. Känner inget tvång att förklara svällkroppar och slemhinnor och när de säger att det låter äckligt så säger jag att när de är vuxna kommer de kanske tycka om det precis som med vin, lök och svamp. 😉
Fast Linda det är väl ändå det mest naturliga sättet är väl inget fel att utgå från det även om alternativ finns för så väl heterosexuella som homosexuella?!
Eller ”Familjeboken” Vombat förlag
Fast så blir ju inte alla bebisar till. Rekommenderas ”Hur görs bebisar” som pedagogiskt och fantastiska illustrationer visar hur bebisar kan bli till på många olika sätt oavsett familjebildning
Mer djur åt barnen. Fortplantning, födsel, ålderdom och död. Totalt avdramatiserat. Uppvuxen på lantbruk. Mina föräldrar har aldrig behövt förklara nåt, min lilla syster höll föreläsning på lekskolan.
Alla psykologer säger prata direkt och ärligt med barnen hur det går till !
Den här snart klara psykologen håller helt med.
Jag försöker hålla det så enkelt som möjligt, jag vill att vi ska ha en öppen kommunikation om allt här hemma. Att barnen kan komma till mej och prata om precis vadsomhelst. Men en gång har jag faktiskt sagt att ”det får jag förklara mer när du är lite äldre”, då hade vi snurrat in oss helt på hur barn blir till och jag kände att nu blir det för invecklat!
Jag resonerar precis som du. Jag har alltid varit ärlig mot min son och berättat öppet om de han vill veta. Han vet varför han aldrig träffat min farmor och farfar fast dom lever, han vet hur barn blir till, han vet att mamma har olika sjukdomar som ställer till de ibland men inte är nått man dör av osv. Öppet och ärligt. På hans nivå.
Åh va skönt att du är ”bonnaklok”! Allt behöver inte göras så svårt jämt! 🙂
Det låter som en väldigt klok strategi. Jag är uppvuxen i en familj där yta var det enda som räknades, och allt som kunde krackelera ytan var förbjudet. När jag var i sju-åttaårsålder trodde jag fortfarande att det där hålet som min dagmamma berättat om, som skulle öppnas på en kvinna när hon föder barn, skulle sitta på insidan av låret någonstans (och ja, såhär 25 år senare låter det vansinnigt). Mens, sex, kroppen i största allmänhet – inget av det fick det talas om, allt var tabu. Jag är övertygad om att det var en bidragande orsak till att jag tidigt lärde mig tycka illa om min kropp. Än idag, som 30-plussare, har jag svårt att vara bekväm i min egen kropp. Så ja, prata med barnen och undvik att göra kroppen till något att skämmas för. Det tror jag alla vinner på!
Våra barn (5 och 3 år) har faktiskt aldrig funderat över hur barn blir till. De har en bror som är tre månader så tillfälle har ju funnits. Jag tänker så att den dag de undrar då får de veta. Men innan dess får de gärna leva i sitt universum där sexualitet ännu inte har gjort intåg.
Jag har inte sagt att jag inte vill ”beröra” ämnet. Jag sa att den dag de frågar talar vi om det. precis som vi pö om pö tagit frågor om döden, varför maskar alltid ligger på asfalten efter regn, var kött kommer ifrån, varför man ibland kan se månen på himlen när det är dag etc. Sex särbehandlas inte hos oss. När det frågas svaras det. Men jag tror inte våra barn tycker det är något speciellt eller hysch-hysch, de bor på landet och är med om djurens födas, leva och dö. Det enda vi medvetet har undanhållit för dem är när djuren styckas efter slakten.
Fast sexualitet är något vi föds med vare sig vi benämner det eller inte. Kompisar brukar berätta för de barn som har föräldrar som inte vill beröra hur barn kommer till eller så ser de något på teve och förstår.
Men exakt! Vi har också pratat klarspråk om saker. När det gäller ”barntillverkning” har vi haft god hjälp av böcker som ”Så blev jag till” och ”Håkan Bråkan och bebismysteriet”. Och även vad gäller många andra teman finns det ju böcker man kan ta till hjälp om det är svårt att bara börja prata ”rakt upp och ner”. Numera har jag tonåringar i huset och alla samtal genom ”barna-åren” gör det lättare att prata om saker även nu.
Tycker det är väldigt klokt att inte lägga skam över något. Hade gärnat velat vara lite mer upplyst när jag växte upp än vad jag egentligen var. Men det är mycket man inte pratar om som vuxen heller tycker jag, förlossningskomplikationer till exempel. Blir nervös och skamligt det också. Ska operera mig snart och säger jag att det beror på just förlossningkomplikationer tittar alla ner i backen och börjar tänka på annat och det måste ju vara en sak som _många_ vet något om men inte vill prata om tänker jag?
Nä, du är inte ensam <3
Håller med! Och du har så rätt i att man inte behöver berätta allt man vet, utan det räcker att svara på just den frågan som de har!
Jag försöker hålla mig till: Är barnet mogen att fråga så är det också moget att få ett svar. Och då försöka svara kort och konkret på frågan, inte krångla till det och inte göra en så stor sak.
Så himla vettigt tänkt! 🙂
Tack Clara! Krångla inte till det som är det mest naturliga som finns. För barn är det inget onaturligt och skamligt, det är vi vuxna som förmedlar det.
Tänker precis som du!! Så bra inlägg! Barn fattar vad dom pågår (delar i alla fall) och de behöver få bekräftat av vuxna och förklaring. Verkligheten kan bli lite läskig annars.
Försöker att prata om det mesta så odramatiskt som jag bara kan och utan att lägga in mina egna värderingar i det. Frågar gärna också barnen vad de tror och vilka teorier de själva har kring olika saker. Men det är inte alltid lätt att förklara allt men försöka går ju alltid 🙂
Håller helt med, men tycker ändå att det är svårt i praktiken!
Håller verkligen med dig! En kompis har ett barn som frågar en del om bröst och hon löser det genom att få panik och väsa åt barnet att det pratar man minsann inte om. Barnet frågade mig om jag har bröst och jag svarade ja det har jag det får tjejer när dom blir lite större. Inget mer med det. Mamman blir fortfarande terroriserad…
Det jag vänder mig emot i den här julkalendern är att det skämtas om vem som är pappa till barnen och det insinueras att mamma är otrogen. Känns inte alls särskilt trevligt i en julkalender.
Otrogen och otrogen… karlen var ju borta i tre och ett halvt år. Det var nog rimligt att anta att han aldrig skulle komma tillbaks och gå vidare med sitt liv 🙂
Om jag hade varit Lotta hade jag slängt ut Erik om han betedde sig som han gjorde i första avsnittet. Orka med en självgod man som inte tar något ansvar och som en ska vara tvungen att uppfostra! Nä, förhoppningsvis var Robert både roligare och mer intressant också levde han och Lotta lyckliga i alla sina dagar.
Måste ju helt ha missat det i julkalendern. Jag är väl en sån förälder tidigt pratar och visar allt i ett barn blir till och läser håkan bråkan och bebismysteriet. Mitt mål är att kunna prata om allt. Håller nästan alltid med dig Clara
ja exakt!!!!
Tycker det har varit enkelt och naturligt att prata om dessa saker tidigt, långt tidigare innan det blev pinsamt för nån. i små portioner, men många gånger. Vi har under åren haft många mysiga söndagsmorgnar i dubbelsängen där vi avhandlat inte bara sex och samlevnad utan även relationer, fördomar, utanförskap, jämlikhet, droger, olikheter, funktionshinder, död och religon och tro och historia och krig och lycka och ansvar…..
Utöver det har de sett oss vuxna bråka och reda ut, kramas och dansa och hångla. Vi bor trångt, de vet nog vad som ibland förekommer bakom sovrumsdörren…inga konstigheter.
Lika klok som vanligt 🙂 förstår inte varade folk hetsar upp sig då hemskt.
Jag tänker också som du och tycker att det är självklart att man som förälder ska vara ärlig och öppen, inte minst när det kommer till ”blommor och bin”. Varför försöka dölja att kvinnor har mens eller att barn blir till när två människor älskar? Jag är övertygad om det du skriver; vår nervositet över detta kan lätt leda till känslor av skam i barnet. Men som du skriver kan man ju utveckla samtalet i takt med barnens frågor, en tvååring har inte riktigt samma kunskapsbehov som en åttaåring. 🙂
Jag upplever det dock svårt ibland att veta hur öppen man bör vara med världens ”hemskheter”. Vi har ingen tv, så jag behöver tack och lov inte smussla med nyheterna (våra kids läser inte tidningarna ännu). Men de HÖR ju saker. En bekant till oss blev sorgligt mördad härom veckan. Självklart hörde barnen om det, alla pratade ju om det. Men hur skyddar man dem där, utan att stänga dem helt ute? DET är en svår balans!!
Så förfärligt med mordet! Kanske säga till barnet att det finns människor som gör väldigt elaka saker som att döda någon men att de allra flesta är snälla? Berätta att ni också har svårt att förstå hur någon kan vara så elak och att ni är ledsna?
Tycker det var kanon skrivet, väldigt klokt. Hoppas att du får en trevlig kväll
Så bra skrivet, du besitter en klokhet som få! På riktigt!!
Håller helt med dig. Tyvärr nu när vi bor här i USA är föräldrar extremt restriktiva kring vad de säger till sina barn och att jag sätter på vår lilla ettåring en blöja på stranden så att hon någon sekund visas naken är skamligt enligt många här, så trist att de har den inställningen. Inte konstigt barnen i tidig ålder här vill gömma sig när de byter om till exempel
Kram