Som förälder vill man ju gärna att ens barn ska ha en härlig glupande aptit och inte peta i maten. Det är inte så himla lätt alltid. Men jag har sammanställt alla mina bästa tips för att få småbarn att äta. Eftersom texter om barn och barnuppfostran riskerar att göra andra föräldrar upprörda – vill jag bara säga att jag såklart inte sitter inne på någon slags sanning. Inget behöver vara fel eller rätt – jag berättar bara vad som funkar hemma hos oss.
– Barn vill precis som vuxna ha makt över sin tillvaro. De har dock mycket lite makt förutom i situationer som handlar om pottan, läggdags och mat. Här får barnen verkligen makt över oss föräldrar, då det är situationer som de märker är viktiga för oss. Barn som känner att föräldrarna är väldigt fixerade vid ätandet identifierar snabbt detta som ett maktmedel (och man kan ju inte direkt klandra dem). Så mitt första knep är att aldrig visa att det är viktigt att de äter – eller hur mycket de äter. Jag kanske knyter näven under bordet i frustration men min röst säger ”Jaha, men ät bara det du har lust med! Du bestämmer helt själv.”
– Blanda inte ihop ingredienserna för mycket. Våra barn har föredragit att få ingredienserna var för sig. Oliver, gurka, tomat, ärtor, potatismos i varsin egen hög istället för allting hopblandat i en svårdefinierbar gryta eller sallad
– Låt barnen komma lite lagom hungriga till matbordet, för hungern är bästa kryddan. Alternativt att man passar på att ge dem grönsaker innan middagen – typ morotsstavar, tomathalvor eller vitkålsbitar att gnaga på medan man själv lagar mat. Då får de i sig sallad och grönt (med hungern som krydda) och när väl maten ställs på bordet så slipper man truga mer på den fronten.
– Jag undviker att använda tallrik och låter barnen äta själva. Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen – och att den alltid blir serverad antingen för långsamt eller för snabbt. För de allra minsta brukar jag lägga maten direkt på bordsskivan och så får de plocka med händerna. Våra barn har börjat äta riktig mat tidigt genom denna teknik. Jag inser att städfanatiker får panik – men att lägga en klick potatismos direkt på bordet och strössla över några gröna ärtor stimulerar verkligen barnet att äta, plocka och undersöka. Märkligt nog blir det mindre kladd än om vi använder en tallrik (som dessutom snabbt blir en populär frisbee). Självklart är det skitirriterande med maten som hamnar på golvet, håret och barnstolen. Men jag försöker hålla masken. Någon kanske invänder att barnen får dåligt bordskick av detta? Men jag tror att det kan vara tvärtom. Hur ska man kunna lära sig att äta själv om man alltid blir matad?
– Låt barnet plocka och smaka från din tallrik om hen verkar intresserad. Precis som när man själv går på restaurang verkar ju ofta bordsgrannens måltid läckrare.
– Sitt tillsammans vid måltiderna. Barnen ska inte behöva äta ensamma. Även om man själv äter senare kan man ju sitta ner och vara delaktig. Det ger matro. Vi tänder oftast ljus och släcker ner när vi äter middag – vilket jag märker har effekt. Det förstärker också känslan av att måltiden är en speciell stund när man ägnar sig åt ätande – och ingenting annat roligt händer. Men blir det stökigt och röjigt vid matbordet kan det ju vara idé att låta småbarnen äta först och sedan äta efter dem. Ingen tycker om att bli avbruten i måltiden. Allra minst uttröttade föräldrar.
– Förutsätt inte att barnen ska ogilla allt nytt. Jag blivit ofta förvånad över vilka maträtter de kan fatta tycke för – när jag bara ställt fram grejerna och låtit dem förse sig själva. Bjuder jag på något nytt försöker jag göra det med samma självklara min som när jag ställer fram makaroner och korv.
– Jag tycker att det är toppen att ta barnen i bruk innan måltiden till exempel för att duka – och samtidigt peppa och bekräfta hur bra det är att de hjälper flocken. Att vara nyttig och behövd gör det mycket roligare att komma till matbordet. (Obs – funkar skitdåligt på tonåringar.)
– Jag försöker låta barnen servera sig själva i den mån det är möjligt. Till exempel trycka ut ketchupen själv. Första gångerna blev hela tallriken ett enda blodbad – men sedan upptäckte treåringen att det faktiskt inte var gott att få hur mycket ketchup som helst som han tidigare tjatat om.
– Ska man servera barnen samma mat som de vuxna får? Det är väl en smaksak. Men ibland brukar jag grunda med mat jag vet att de tycker om och sedan får de pilla och smaka lite av vår mat utan krav på att de ska äta av den. Ett bra sätt att bekanta sig med nya smaker utan press.
– Min erfarenhet är att lite större ungar hellre äter sådant de varit med och lagat eller odlat. Det är lite spännande att äta tomaterna man själv vattnat i växthuset eller såsen man själv kryddat.
– Om barnen är hängiga och inte har så stor aptit adderar jag en skvätt grädde i mjölken och en rejäl klick smör i pastan för att ge lite mer kalorier per tugga.
– Undvik att kommentera mat som blivit kvarlämnad på tallriken, truga eller bli upprörd över att barnet inte äter.
– Ibland tänker jag att min äldsta son är en reptil! Ena dagen äter han hur mycket som helst – för att sedan knappt titta åt mat på en hel vecka. Men inga friska barn sväljer ju ihjäl i Sverige så jag försöker komma ihåg det och släppa frustrationen.
Har ni fler fiffiga tips för hur man får barnen att äta? Dela gärna med er så kan vi hjälpa varandra!
87 svar
Hej!
Jag undrar om man kan söka på din blogg? Alltså t.ex. om jag vill läsa om dina inlägg om odling eller barn. Jag hittar nämligen ingen sådan funktion och det går inte heller att googla dina inlägg.
Tack på förhand!
/Therese
Har inte heller hittat någon sökfunktion, men har du sett att det finns kategorier? ”Claras mammaliv” och ”djur & jordbruk” passar in på de områden du eftersöker tex 🙂
Det funkar att göra via google annars. Du skriver site:http://blogg.amelia.se/underbaraclara och sedan ditt sökord, då får du bara träffar från Claras blogg
Jag har ett barn som enbart åt ett par olika barnmatsburkar tills hen var 1,5 och numera smakar det mesta utan problem, och ett barn som BLWades och åt ”allt” fram till ca ett år, för att sedan upptäcka sin vilja och har sedan dess vägrat mycket mat. De är väldigt olika i sin personlighet och yngsta går verkligen inte att få att göra något hen inte vill. Det blir mycket pasta och tråkig mat här hemma eftersom det är vad som slinker ner, tyvärr. Inga gratänger, såser, grytor. Hoppas det blir bättre när hen blir äldre.
Det finns ett förstoringsglas längst ut till höger i sidhuvudet
Jättebra tips tycker jag! Har lite samma tankar kring det där som du. Min son har bara precis börjat käka (gröt som han bli matad) men snart ska han få avokado och mjuk äggula att få mumsa på i sin egna takt. Tror verkligen på blw
Tycker det var bra tips. Och gällande kladdandet så har jag förstått det som att den kladdperioden grundar för ett bra bordsskick sen. Och kladdet är väl ofta också på grund av att motoriken ska förfinas, även om det till lika delar kan handla om att barnet har tråkigt men såna signlar måste man ju också få en chans att lära sig!
Nu är ju barn som bekant olika, men vi har iallafall försökt bejaka vår unges nyfikenhet och upptäckarlusta vad gäller olika smaker och inte lägga in våra invanda åsikter om vad som är gott och inte. Barnet vill ofta smaka på råvarorna när vi lagar mat och bakar. Det får hon också göra, oavsett om det är svamp, blomkål, lök eller vetemjöl. Och skumma kombinationer hon vill göra, kanske senap på pannkakan, bejakar vi utan att påpeka att det nog är äckligt.
Vi har fått ganska många kommentarer om att hon äter så mycket som inte är ”barnmat”, och även om vi inte kan ta åt oss hela äran tror jag nog att det hjälper att vi bejakar testandet och erbjuder annat än ”barnmat” (blir så frustrerad när man är ute och äter och antagligen får beställa en vuxenportion av den vanliga maten till barnet eller ”barnmat” (köttbullar, pannkakor eller hamburgare – alltid samma alternativ, oavsett vilken inriktning ”vuxenmaten” har!)).
Min son är nu 20 månader och alla blir alltid förvånad över hur duktigt han äter, han tar ofta om flera gånger. Han har en superfint bordsskick och äter med gaffel och dricker ur riktigt glas, detta för att vi gjort precis som Clara – låtit honom kladda. Han fick börja äta med händerna från det att han kunde föra mat till munnen, då fruktpure eller mos. Jösses vilka blickar och kommentarer vi fått från andra föräldrar som hatar kladdet! Men det har resulterat i att deras barn, i samma ålder, kan forfarande inte äta själva utan blir matade med pyttebitar, eller får en sked i handen och föräldern sitter redo med papper bredvid för att torka bort minsta kladd. Som förskollärare blir jag förskräckt av detta! Alla människor har väl möjlighet att tvätta kläder och slänga ungen i badet efter maten om det skulle behövas ? Barn lär genom lek, låt dem leka å kladda lite i början så lär de sig snabbt hur man ska göra. För barn gör inte som du säger, de gör verkligen som du gör. Så sitt med barnet och ät med bestick, så lär de sig snabbt hur man ska göra.
Jag försöker komma ihåg att låta mitt barn smaka när vi är i lag i köket och känna efter själv vad maten smakar. Han tycker att mango smakade jätteknepigt, men tycker om rå lök. Jag tycker tvärtom, men vem är jag att säga att det är rätt, jag vet ju inte hur det smakar för honom?
Så bra tips 🙂 vi ska ju börja med mat snart så ska bli kul att se hur det går, kram
Sparar dom här tipsen för framtiden 😛 När mamma tröttnade på oss som tonåringar så fick vi ta hand om att tvätta o stryka våra egna kläder o så fick vi varsin veckodag då vi ansvarade för att laga maten. Det är ju inte mer än rättvist att dela på hushållsansvaret egentligen o jag är tacksam att jag fått lära mig sådana saker.
Jättebra råd tycker jag! Jobbar som förskollärare sedan 37 år och vet att det här med mat ka vara knepigt.Om man villlägga maten direkt på bordet är väl upp till var och en, men om det funkar så varför inte!
Jag tror att det Clara skriver om att servera mat med en attityd av självklarhet är det viktigaste och något vi också praktiserat. Vi serverar alltid samma mat och aldrig barnmat men om barnet inte verkar vilja äta maten får hon en macka efter hon har suttit en stund. Pumpasoppa är nog det enda jag sett mitt barn rata riktigt ordentligt. Ibland tycker hon inte om stark mat men det går inte att förutse, andra gånger äter hon sådan med god aptit så jag serverar alltid och ser hur det går. Mitt barn älskar grönsaker och det har sluppit ur mig att jag förbjudit henne från att äta mer grönsaker om hon inte först visar att hon tänker äta upp köttet…
Att inte kommentera kvarlämnad mat eller truga – jaa! Mina föräldrar var så övertygade om att jag åt för lite hela min uppväxt att de alltid tjatade tjatade tjatade, tog mig till en dietist, bussade skolsyster på mig för att prata om ätstörningar… men jag var bara inte hungrig? Mat har alltid varit ett stressmoment för mig. Fortfarande är jag innerst inne övertygad om att jag är för smal och får dåligt samvete om jag ”äter dåligt”, 25 år senare. Men de ville ju mig väl ändå.
När jag var barn sa skolsyster åt mig att äta mig helt mätt och sen en macka till. Hur hade hon tänkt att det skulle gå till? Avskyr fortfarande mackor och jag är 27
För min vetgiriga och extremt matkinkiga 6-åring blev det lite lättare att äta trots att det inte är favoriträtten, när vi förklarade varför man äter. Att kroppen behöver fett, proteiner, kolhydrater och vitaminer för att man ska orka med dagen och växa ordentligt. Han hade miljoner frågor och ser nu alltid till att få i sig mat. Att barnen får vara med och planera maten hjälper också. På kylen har vi en mat-önskelista och där skriver jag upp förslag från barnen när de kommer på något, för när jag sitter och måltidsplanerar kommer de bara på makaroner. När jag sedan lagat maten säger jag: Idag äter vi maten som X önskade, så att de ser att deras önskemål tas på allvar. Det gör också att de accepterar att ibland äter vi mat som de inte tycker så mycket om men som jag älskar.
Skönt med det här inlägget! Jag har alltid blivit lite förundrad över dina fina sallader och hur du får i barnen det;) Min dotter vägrar nämligen äta ihopblandad mat. Jag själv vill ju att hon ska smaka på grytor och ”riktigt” lagad mat men då blir det stopp. Hört att det är ett naturligt uråldrigt beteende hos människor att ha kontroll över vad man stoppar i sig, se så det inte finns något giftigt. Det får man respektera och jag väljer mina strider. Lägger undan en del av råvarorna innan jag slänger ihop dessa till övriga familjen så blir alla nöjda.
Tuesn tack för inspiration!! Detdär med vara viktig för flocken tog jag fasta på idag vid lunchlagandet. Succé! 🙂 Skrev ner mina tankar och vår dinosaurie-sallads-lunch här: http://agardenofonesown.blogspot.se/2016/01/dinosauriesallad.html
För större barn kan det vara roligt att dra paralleller till datorspelsgubbar för att få dem att äta allsidigt. Grönsaker blir lika med ”skydd” för gubben, kolhydrater blir ”energi” och protein blir ”uppbyggnad” till exempel. Då kan man rita eller skriva ut en figur och göra staplar för de olika behoven gubben har och hur mycket av varje som blir en allsidig måltid eller hur mycket man behöver under en dag. Då blir det lätt att se vad man behöver äta för att fungera och må bra. Vill man så kan man ju färgkoda uppläggningsfat och skålar också så blir det extra tydligt. Ett kul sätt att använda ett för barnen välkänt system för att få dem att äta bra.
Vilket bra tips! Det där ska jag prova med mina barn, tror de skulle köpa det rakt av om man visualiserade det med en spelfigur! Annars har det funkat också med att bara förklara att ”kroppen mår bra av broccoli” exempelvis.
Bra tips! Fast måste tillägga att vår tonåring också blir mer sugen på mat om han får/måste hjälpa till. När han tvingas ansvara för vissa delar av matlagningen äter han glatt sånt han annars ratar! 🙂
Superbra idéer! Vi får vårt första barn alldeles snart ( 😀 ) och jag har just tänkt på dethär med mat. Undrar hur svårt kan det vara liksom? Många bekanta verkar förutsätta att deras barn bara vill äta makaroner, vilket jag tycker låter lite konstigt…
Återkom om 2 år!
Jag tror att det är superviktigt att se att barn också har med sig personlighet från dag 1, därför finns det ju inga regler eller tips som fungerar på alla. Vissa barn gillar verkligen mat, och det är ju bara att gratulera! Mina två gör liksom inte det, trots att både jag och sambon lagar mycket god mat och gillar att sitta ner tillsammans. När äldsta var mellan två och tre åt hon i stort sett bara korv. I ett helt år. Så kan det också vara 🙂
haha, jag tänkte som du innan jag fick barn. Med tiden lär du dig att ditt barn också är en person och därmed har en egen (stark) vilja. De fattar tycke för nåt och vill bara äta det i en period. Det är ju så gott, varför hålla på å äta annat tjafs?! De bryr sig inte så mycket om det här med näringslära, di små liven.
Jag tillhör (än så länge) den privilegierade gruppen som har ett barn som äter allting och enorma mängder. Det är naturligtvis omöjligt att säga hur det blivit så och jag är inte alls säker på att det har med hur vi föräldrar betett oss att göra. En sak jag har lagt märke till är att vuxna omkring mitt friskt ätande barn ofta markerar vad mitt barn borde tycka om. När det är något som inte är traditionell barnmat så höjs en kör av ”men det här tycker du väl inte om? Usch!”, det tror jag inte är ett bra sätt att få en ettåring att gilla broccoli. Vi jobbar enligt principen att allt är det godaste som finns! Då vi har sådan tur med det här så har vi också ganska snabbt lagt ner mat barnet inte gillar. Fast vi provar om och om igen, för jag har hört att det tar barn ungefär femton smakningar att börja tycka om något nytt. Skam den som ger sig!
Stort grattis till bebisen i magen! Det är ju ett tag kvar till du behöver börja fundera över mat på allvar men när du väl kommer dit är det bara att försöka att inte stressa upp sig och hoppas på det bästa. Samt inse att barnets smak kommer förändras hela tiden. Precis som för vilken människa som helst.
För mig har oron över att mitt barn inte får i sig tillräckligt med energi och fett varit det jobbiga. För någon annan är det kanske oro över att barnet vägrar testa på nya maträtter. En tredje brottas med att all mat ska vara uppdelad. En fjärde med att barnet skriker eller kastar mat omkring sig. Osv osv. Olika barn olika problem.
”hur svår kan det vara?” Well. Skitsvårt för vissa och jättelätt för andra skulle jag säga är ett ganska rättvist svar.
Jag har testat allt ovan med mina sex. Jag har noll matstress vad gäller dem. De som nu är vuxna äter med god aptit, en blev vegetarian för hon ogillar massaindustri….resten är än så länge karnivorer…
Barn äter när de blir hungriga är mitt motto (om de inte har någon sjukdom då).
Önskar att denna bok fanns när mina barn var små: http://www.bokus.com/bok/9789127144002/smakaventyret-att-lara-sma-barn-ata-mat/ så otroligt intressant och lättläst bok!
Har testat det mesta du skriver, men skulle aldrig göra barn- respektive vuxenmat så att säga och inte heller äta på olika tider, nånsin. Tycker det känns fel för mig då jag känner att jag skulle lära barnen att viss mat behöver de inte smaka. Jag är väldigt avslappnad vad gäller ungarnas mat och de äter mycket kan jag säga. Den enda regeln vi har är att man måste smaka på allt, men om det är superäckligt får de spotta ut lite diskret. Det är inte mycket de spottat i sina dar kan jag säga… Vi har varit på fester där det serverats barnmat först och sen vuxenmat. Våra barn har ledset petat i sig barnmaten och sen kommit och velat smaka maten vi vuxna blev bjudna på. Behöver jag tillägga att vi inte har den typen av fester…? Men man får väl känna sig för var och en och testa sig fram 🙂 Det är vad jag tycker är viktigt ju…
Vi kör inte heller olika mat eller olika måltider för vuxna och barn, och det har lett till att jag och min man inte har suttit tillsammans och ätit i lugn och ro, bara vi två, en enda gång sedan vi fick barn för två år sedan. Däremot kan det hända att någon av oss kommer efter middagsdags pga jobb och då får man ibland äta i stilla ensamhet om barnet sover. Vår son gillar det mesta som vi lagar men det är ändå väldigt mycket tjafs kring måltiderna. Mat som sveps ner på golvet, sitta i knät istället för på egen stol, slänga kött i mammas vattenglas, skjuta iväg sin stol till köksbänken för att diska. Jag har faktiskt nyligen bestämt mig för att vi föräldrar ska börja äta efter läggningen minst en gång i veckan bara för att få lite tid till varandra. Man kan ju fortfarande ge barnet samma mat. Eller så äter vi vuxna något mindre nyttigt än barnet. Eller något som barnet inte tål.
Vet inte vad ni har gjort rätt för att få matsituationen att funka. Vår situation tror jag beror på en massa saker, inte minst att vår son är en väldigt bestämd individ. Han började prata väldigt tidigt och kan sedan länge berätta vad han vill och blir sedan ursinnig när han inte får det.
Varför inte ha en unge i knät? Barnets tallrik åt vänster, din tallrik lite åt höger (om du är högerhänt) de är när 2 barn vill sitta i knät samtidigt som du vill äta de blir lite komplicerat… Låt barnet hjälpa till med disken (man behöver ju inte ha de dyraste porslinet till vardags loppis porslin har räddat mig från ängslighet )
Alla grönsaker är godare med en rejäl klick smör att slungas i och en nypa salt. Fick en femåring att börja ÄLSKA broccoli, champinjoner och sparris på så vis. #världensbästaaupair
Har man ett ytligt barn och inte drar sig för halvlögn kan man ju som jag köra på ”detta ger starka naglar som växer fortare”, ”detta ger långt glansigt hår”, ”detta gör så att huden skimrar/glittrar”. Tekniskt sett stämmer det ju att kroppen ser bättre ut om den får i sig vitaminer och mineraler. 😉
Vi sitter ofta och gör matlistan ihop där vi spånar på maträtter tillsammans.
Jag blev ofta tvingad att sitta kvar vid bordet tills jag hade ätit upp all mat när jag var barn, usch, det var hemskt, mamma sa att jag skulle visa tacksamhet för maten som hon lagat, men jag kommer ihåg att jag inte förstod vad hon menade med ordet ”tacksamhet”, det var för abstrakt, jag var väl en tre-fyra år, samt att det såg ut som ett jättestort berg med mat som var kvar på tallriken, mår illa bara jag tänker på det. Ett tips är att fundera över (om man kommer ihåg) hur man själv upplevde matsituationer som barn, hur uppfattade barnet det? Det behöver ju inte vara så att ens egna barn ser det på samma sätt, men kan ju vara värt att tänka på.
Jeg ser at mine barn ofte spiser flere små måltider hjemme (særlig i helgene). Men hos besteforeldrene begrenses det til ca tre måltider per dag (og masse lek og aktivitet i mellom). Det er kjempestor forskjell på hvor mye de spiser da!! Alt går ned dersom sulten er til stede! Fireåringen min eeeelsker kjøttknoker med marg- og suge ut kraften er helt topp, mener han!hehe!
Kanske kontroversiellt, jag vet inte, men min dotter har inte fått mellanmål sen hon var väldigt liten. Det började med att jag glömde bort det och sen insåg jag att hon inte verkade behöva det. Hon har en god aptit och äter jättebra frukost, lunch och middag. Jag skulle aldrig vägra henne mat om hon verkade jättehungrig mellan målen förstås men för henne passar det alltså jättebra, tvärtemot alla kostråd för barn.
Ja såklart du känner ditt barn och märker om hon är hungrig. Låter så lite bara, men hon kanske äter typ lite frukt ihop med något annat mål.
Skönt att du säger det. Det är precis samma för oss med sonen. Och vad jag har hört från mina förälder var jag lika liten i maten som honom när jag var barn.
Jag tror du gör helt rätt som följer din dotters rytm. När jag växte upp åt vi aldrig mellanmål eller tog tupplurar eller vilostunder. Det behövdes liksom inte. Varken jag eller mina syskon var små i maten eller åt för lite, vi hade alla god aptit och var sunda. Ibland behövdes kanske en macka före middagen, men aldrig renodlade mellanmål på speciella tidpunkter.
Så till alla som inte verkar få in mellanmål mellan de stora måltiderna, det gör ingenting. Jag lovar. 🙂
Forskning idag visar ju på att en av de saker som gör oss västvärldsmänniskor sjuka är ju just att kroppen ständigt är upptagen med att smälta mat och aldrig får vila och då göra annat t.ex. reparera celler, så funkar det för ditt barn låter det ju optimalt.
När jag var liten var det tvärt om. Jag har väldigt snabb ämnesomsättning och blir fort hängig och mår dåligt om jag får lågt blodsocker. Resten av familjen klarade sig utan mellanmål, så det var först när jag hade svimmat(!) några gånger, som fyraåring, som mina föräldrar insåg att det nog var bra att proppa lite mat i ungen 😛
Mår ditt barn bra och är piggt och ohungrigt är väl mellanmål överflödigt. Du känner din unge bäst 🙂
Vi har gjort nästan likadant. Började med plockmat vid 6 månader, barnet åt med sked vid 9 månader och gaffel och glas vid 12 månader. Nu övar vi på kniv men nu är han 4. Vi har alltid lagat vuxenmat till barnet och äter tillsammans. Fast första halvåret lagade vi egna puréer ibland också och inte bara plockmat och burkmat använde vi ute. Fisk, skaldjur och vissa grönsaker föredrar mitt barn i mos- eller i soppform. Han älskar såser och grytor. Gärna asiatiskt… Han har alltid haft egen tallrik och vi har serverat samma portion till alla. Han har alltid fått färre mål mat än andra barn????? Alltså vi har skippat fruktstund på förmiddagen för att han ska ha bättre aptit för att det fungerade bättre för oss. Annars åt han ingen lunch. Han kan lätt äta en vuxenportion. Vi testar nya recept varje helg. När han fyllde 3 bestämde vi att man alltid skulle smaka. Vi brukar antingen ha grönsaker före maten eller frukt eller yoghurt efter maten men vi berättar vad som erbjuds i förväg. Eftersom han älskar yoghurt kan han annars skippa maten och bara äta yoghurten…
Nu har jag aldrig haft barn som vägrar mat men tycker dina tips är riktigt bra.
Jag har också låtit mina barn plocka och kladda ända från början. Vi klädde in ena sidan av bordet med en bit vaxduk så blev bordet mer lättorkat.
Jag erbjuder alltid barnen att smaka ”vuxenmaten”, men nuförtiden lagar jag bara mat som jag vet att de tycker om, och ja – det blir pasta och korv allt som oftast. Tråkigt tycker jag, men bättre de äter något och det blir en trevlig middag utan tjat, än att jag ska hålla på med fixa idéer om att de minsann ska äta allt. Så har vi skaffat matro hemma hos oss 🙂
Väldigt bra tips! Våra barn har ätit själva och kladdat sedan de var små, de har ätit det mesta med god aptit och lärt sig dricka ur glas tidigt mm. Fråm ungefär tvåårsåldern har de blivit väldigt selektiva med vad de äter. Den äldste blev mycket mer matpositiv när han var ca fem och äter nu vid åtta det mesta och provar gärna nytt. Mellanbarnet hade en riktigt jobbig, lång period med maten och det vände inte förrän vi släppte alla förväntningar kring maten. ALLA. Han har fått äta de ca sju sakerna han tycke om i ett och ett halvt år nu och det har alltid funnits ett alternativ på bordet som han tyckt om. De jobbiga känslorna han hade verkar ha släppt för ett halvår sedan och nu när han närmar sig fem börjar han så smått, så smått vilja smaka annat. Vi har aldrig tvingat fram något, men vi borde lagt ner alla förväntningar tidigare.
Den minsta, ettåringen, beter sig som en vettvilling, häller ut mjölk och äter inte samma mat från en dag till en annan… Så olika det kan vara! Att ha barn är verkligen en lång lektion i ödmjukhet.
Sista meningen – precis så är det. Klockrent! Jag har haft så mycket ideer och tankar på hur JAG vill att mina barn ska bete sig vid matbordet, men tre barn senare har allt mynnat ut i en enda, sista regel: man står inte på matbordet.
Haha! Just så Helene, rimlig regel.
Så bra tips! För mitt lilla gryn var get jätteviktigt att maten var precis lagom varm. Annars åt han noll och intet. Inte för varm och inte för kall. Det tog ett tag innan vi fick kläm på det men att blanda varm mat med fruset fruktmos var bra knep för att få lagom temperatur.
Bra tips, och jag VET ju att man inte ska tjata om mat och att svenska barn inte svälter, men hur ska man göra de kvällar de bara inte äter middagen och sen börjar tjata om att de är hungriga när vi lägger dem? Det behöver jag verkligen tips om, för jag kan bara inte låta bli att tjata om att de måste äta middag just. (Men jag är inte alls främmande för att ge dem en macka eller gröt om de inte gillade middagsmaten, men att bara låta dem slippa att äta på kvällen tycker jag inte funkar.)
Undrar med, känns ibland som det sätts i system här hemma att inte gilla maten el bli mätt på en tugga för att sen 15 min senare vilja ha Yoggi…tips ngn :-/
Vi har alltid käkat kvällsmat hemma, typ gröt, välling som små och nu som större macka, keso, fil osv. Dock aldrig i direkt anslutning till att middagen är avslutad. Kanske att det får gå minst 30-60 min för sen är det nästan läggdags ändå. En stor portion tålamod som förälder behövs ibland den tiden men det brukar gå att ”vara hungrig” för mina barn den korta tiden som det ändå är. Det viktigaste är ändå att försöka att inte ha konflikter kring maten tycker jag. En period (6 mån) åt vi t ex bara köttfärs i olika former och alla åt och var glada. Det är värt mer än att tjafsa och truga med ny mat. Nyfikenheten kommer om man bara orkar vänta in den.
Vi kör enbart frukt om de är hungriga efter maten. Ca en timma efter middagen, en stund innan nattning erbjuds de en frukt. Funkar fint för oss, ersätter inte middagen, men en banan och ett äpple i magen gör att de kan sova gott!
Vi erbjuder också frukt och kanske något mer om de ätit väldigt dåligt. Det som fungerat bäst i längden för oss är att göra detta så enkelt (dvs utan kommentarer om att de borde ätit middag osv) så möjligt. De har inte satte i system iaf, peppar peppar 😉
Erika, vad händer om ni inte har Yoggi att erbjuda men säger att ni kan koka lite gröt, eller värma på resterna efter middagen, om de fortfarande är hungriga?
För mig som har en tvååring som dricker välling precis innan jan ska sova så känner jag att det är okej om han inte äter kvällsmat eftersom han ändå får i sig lite innan han ska sova. Jag upprepar ”tålamod” och ”plötsligt vänder det” i huvudet när jag är orolig (vilket jag är ofta då mitt lilla barn ligger under viktkurvan). Och så försöker jag tänka att om han bara äter bra en gång om dagen i alla fall så får jag nöja mig med det. Och så gör vi ingen grej av det. Vill han inte äta så vill han inte. Men hur det blir när han blir äldre har jag ingen aning om…
Erika: testa att sluta köpa hem Yoggi. Kör med att på kvällen äter man middag – eller är hungrig. Var tydlig med att Yoggi är inte middagsmat och därför inte ett alternativ. Värm resterna från middagen istället. Det blir säkert gnäll en vecka eller två, men med lite tålamod går det.
Eller prova att servera middagen lite senare? Barnen kanske inte ÄR hungriga när det är dags för middag, så den kanske behöver ligga lite senare på kvällen för att de ska äta. Eller minska mängden mellanmål om de äter det på eftermiddagen, så att de hinner bli hungriga till middagstid.
Nej det har jag inte, är det många som har det? ”Har du någonsin blivit matad som vuxen vet du kanske hur obehagligt det är att få mat intryckt i munnen”
Utan tallrik undrar jag bara varför? Kan väl lika gärna ligga på ett fat eller en tallrik istället för på bordet, eller vad är poängen?
Ja, det är en hel del som blir matade som vuxna, till exempel på grund av någon funktionsnedsättning eller sjukdom som gör att man inte kan äta själv. Själv har jag, när jag jobbade i vården, provat att bli matad för att förstå hur det upplevdes av de jag arbetade med. Och som Clara skriver, det blir lätt en otrevlig upplevelse om det inte görs väldigt varsamt och uppmärksamt.
Beror väl på hur många gånger man orkar böja sig ner och plocka upp tallriken när den hamnat på golvet? 😀
Ja, det blir man ju ofta? Om jag sitter och kör bil och min man matar mig med fika eller när jag varit riktigt sjuk och behövt matas (händer dock inte så ofta). Vidrig upplevelse. Finns inget som gör mig mer irriterad
Som jag skriver i texten är det ju ganska kul för tex ettåringar att kasta tallrikar och bestick. Har man inga sådana så blir det inte så mycket som kastas =)
Riktigt grymma tips! Våra barn har en tendens att äta sig halvmätta för att de mot kvällen varit hungriga och gav dom lite yoghurt eller fil, innan vi insåg att detta bara var ett skådespel så de var sugna på nåt annat. Vi har inte gjort en big deal av det hör med mat. Ät eller va hungrig, svårare än så är det inte säger vi, du får ingen yoghurt senare om du inte ätit middag.
Jag tror att vi föräldrar tilldelar oss själva en för stor roll i barnens smak och ätvanor senare i livet. Vi människor föds nog med lite olika preferenser vilket nog beror på vår genetiska uppsättning. Det är därför en del är feta, en del magra och en del däremellan.
Vad gäller bordsskick så handlar det även där om en viss perceptionsförmåga, vilken är väldigt olika, även hos vuxna (som t ex äter med öppen mun trots bordssällskap).
Jag gjorde hellre andra saker än lagade lättsaltad barnvänlig mat, så mina barn åt barnburksmat tills de var ca 3 år. Vi åt nästan aldrig tillsammans när de var små, eftersom vi hade olika sov- och mattider. Mellanmål blev det inte heller mycket av hemmavid (dock frukt o liknande hos dagmamma). Barnen var hungriga när de åt frukost, lunch, middag och kvällsmål så det var sällan de protesterade mot maten. Gjorde de det valde jag någon annan mat. Jag matade de också väldigt länge eftersom jag avskyr kladd och gegg. Inte heller det var något problem. Båda hade bra bordsskick när de var runt 3-5 år och kunde bli tillsagda hur de skulle hålla besticken. I samma veva lärde dig sig bordshövlighet. De lärde sig tidigt att inte klaga på maten utan säga tack men jag är mätt. Mat andra har lagat får man inte kommentera i annat än positiva ordalag. Annars håller man tyst och låter bli att äta. Avsmakning är obligatoriskt, men inte att äta mer. De fick därför lära sig att ta väldigt lite först och sedan ta mer om det var gott. Jag ser inte skillnad på mina tonåringars matvanor jämfört med deras vänner. Föräldrar kan därför sluta lägga en massa energi på att fundera ut bästa sättet eller slå sig själva för bröstet. Vi är genetiskt programmerade att äta och vi kommer att bete oss ok vid matbordet eftersom vår omgivning (även klasskompisar) kommer att kräva det av oss.
Jag gör ungefär som du, har en unge som varit urdålig på att äta mat, och är superpetig med allt. Helst äter hon bara en sak i taget – antingen bara korven eller bara bönorna. Resten får ligga. Ibland har hon ätit fem ärtor till lunch och sagt ”tack tack!” och hoppat ner från stolen. Har då tröstat mig med att hon äter bra med gröt och välling och att hon gillar frukt. Nu är hon snart två år och börjar uppskatta mat lite mer, och jag är glad att vi inte stressat och pressat. Man märker ju på barnen om de är pigga ändå. Har precis som du beskriver, upptäckt att hjälpa till med dukning och matlagning skapar ett intresse för det som finns på tallriken, och att smaka från mammas och pappas tallrik kan vara riktigt spännande. Tack för ännu fler bra tips!
Våre to barn, 18mndr mellom dem, var helt forskjellige med hensyn til mat og preferanser. Begge to fikk samme mat,men det var helt åpenlyst at HAN likte søte og milde smaker, HUN sterke og krydrete. Typ han ville ha peanutbutter og søt norsk brunost på brødet, hun grov leverpostei og makrell i tomat. Når det gjaldt middag,hadde vi aldri annet enn max 3-4’smaker’ på tallerkenen,og de lå adskilt, ingen sammenrøre. Saus (sås) lå for seg selv, så kunne de dyppe om de ville. Begge spiste tidlig selv,men med gaffel, det er mye lettere å håndtere enn en skje,så fikk de også opplevelsen av å ’klare selv’ uten at det ble mye søl og kladd (som jeg faktisk misliker…..). Yoghurt og juice og annen søt mat var ikke til mellommåltid,men dessert,eventuelt. Arbeider som førskolelærer,og synes det er helt sjukt hvor mye frukt,tørket frukt, yoghurt osv foreldre anser som ’mellanmål’! Hvordan kan et lite barn være sulten til middag når et mellommåltid har vært på 300+ kalorier?? En annen ting er at mange barn (som Claras og som meg selv som barn) er ’periodespisere’: en uke eter de som gale,en annen rører de knapt maten. Ikke noe å stresse over. Jeg merker også ofte i barnehagen at barn, som foreldrene betegner som vanskelige og kresne i matveien, spiser alt de får når de ser at de andre barna rundt bordet spiser. Vi har bare to regler: ingen får si ’jeg liker ikke’ før de har smakt, ingen får si ’æsj’ om maten ( om de ikke liker den), det er ikke hyggelig for dem som har laget maten eller for dem som liker den.
Jättebra tips! 🙂
Jättebra tips!
Det är ungefär sådär jag tänker också (kämpar ständigt med min kladd – panik bara) men skönt att bli påmind av dom.
Min mamma brukade kalla min varierande aptit för ”kamel-dagar”, ibland åt jag som om jag inte sett mat på en månad och ibland knappt något 🙂
Gillar verkligen din attityd till barn – och den här gången till barn och ätande!
Superbra tips! Ska vidarebefordra till några jag känner som har småbarn.
Mina föräldrar kommenterade ofta maten positivt vid matbordet och visade att de tyckte det var gott, vilket jag tror har haft en enorm inverkan på mig och min bror som aldrig blev kräsna. Det gjorde det lättare för oss i skolan där vi tacksamt tog emot den mat som serverades, medan andra barn gnällde, och underlättade till exempel när vi reste eller blev bortbjudna.
Jag måste bara berätta om min lilla 4-åring som fick leka katt nere på golvet med sin mat igår och slickade i sig av både det ena och det andra från tallriken. Sataysås mm. Lite lek kan ta udden av det mesta och jag försöker använda det vapnet så ofta som möjligt!
Jag lägger på allt som vi vuxna äter på treåringens tallrik. Ofta blir det först ett litet utbrott för att han inte tycker allt men då svarar jag (så lugnt jag kan) att han bara behöver äta det han tycker om, men att all mat ska ligga kvar. Det har funkat riktigt bra. Ofta börjar han med att äta det som är välbekant och fortsätter sedan med att smaka det han var skeptisk till i början.
Sedan kör vi med grönsaker innan middagen och försöker kompensera det han inte ätit till middag vid mellis/kvällsfika istället. Om han till exempel inte ätit några proteiner blir det ägg eller korv till kvällsfika, inga kolhydrater kompenseras med macka osv. Det gör framför allt oss som föräldrar lugnare vid måltiderna.
Snälla Clara! Du som kan! Sväng ihop en bok på detta tema plus addera några (många!) vardagsrecept. Den kommer att sälja som smör, jag lovar! Jag, plus alla i min omgivning, behöver den omgående, för det är typ det enda vi pratar om, vad sjutton ska man laga för mat egentligen. Suck.
Har verkligen problem med att min son äter dåligt… Tror egentligen inte att det går någon nöd på honom eftersom han fortfarande dricker välling, men jag blir otroligt stressad över hur lite han äter vissa måltider/dagar, och över allt runtomkring.
Jag skulle behöva flera saker. Läsa mer om att det är normalt och om att andra också har ett kaos kring maten. Bra tips är självklart välkomna även om jag inte tror att det finns hur många som helst, de viktigaste är nog med i Claras text och sedan finns det olika varianter. Mer kunskap om hur mycket barn i olika åldrar egentligen bör äta, på ett sätt som inte är stressande. Bra recept som funkar för oss vuxna också, är snabba och lättlagade och inte innehåller vissa saker pga allergi. Tips på bra råvaror som barn gillar men som man kanske inte har prövat, dock inte sånt som är väldigt svårt att få tag på. Och en app som höll reda på recepten och handlingslistan hade inte heller varit fel… Inser att det är många önskemål.
Ja, mina föräldrar fick mig aldrig att äta. Idag är jag 19 år och äter i princip bara pasta, korv, ris, potatis och köttbullar.
Det mest grundläggande i att lära barn att äta är att själv visa upp en positiv attityd till maten. Jag jobbar som förskollärare på ett föräldrakooperativ där vi har lyxen att ha en egen kock som lagar ekologisk och närproducerad mat. Vi äter biff, grönkålssoppa, kikärtsbiffar o hemgjorda kroppkakor med samma goda aptit. Aldrig chicken nuggets eller pulvermos!
Barnen backar aldrig utan äter allt och man hör varje dag att Ullis (kocken) lagar den godaste maten.
I kontrast till detta har jag en nära släkting vars barn lever på pommes och smörgås. Inte ett dugg förvånande då mamman själv rynkar på näsan åt det mesta och inte ens låter barnet prova för ”hen kommer ändå inte att äta det”.
Intressant inlägg!
Vi har en son på 15 mån och han äter oförskämt bra när det gäller lagad mat, mackor och frukt. Grönsakerna jobbar vi på…När han va 4,5 mån tyckte dom på BVC att han inte gick upp så bra i vikt så vi började med gröt. Ville då inte ge honom industritillverkad gröt, eftersom han bara hade ammats tidigare så vi gjorde egen på hirsflingor, hemmagjord ekologisk aprikospuré och nyponskalsmjöl. Mixade gröten väl när den kokats. Nångång ibland fick han testa pulvergröt och det tyckte han va supetsmaskigt (för den är ju väldigt söt) men det kändes som en seger när han efter 1-2 dagar mer å mer började äta vår hemlagade för han har sen dess inte vart så kräsen alls med mat. Barnmatsburkar va vi lite försiktiga med i början just för att han skulle börja vänja sig vid andra kryddsättningar och konsistenser, å så ville vi han skulle få så mkt riktig mat som det går. Ingen skugga nu över er som bara kör barnmatsburkar men vi tycker det har funkat bra (hittills)! Sen är vi glada i mat jag å min man själva och äter allt vilket jag tänker är bidragande till att vår son oxå är nyfiken på mat.
Åh!! 😭 Sitter här med gråten i ögonen då jag bara för 5 min sedan satt i telefon och bölade över att mina barn just är så svåra med maten. Särskilt min 6,5 månaders dotter som vägrar att bli matat, vägrar järnberikad gröt varje dag. Tack för alla tips som jag verkligen behövde just idag när mammasjälvförtroendet var på botten! ♥️
Tankar för att minska oro:
Har noterat att min son äter mycket middag ena dagen för att knappt äta något den andra, min mamma sa också att det är vanligt att barn gör så (hon är näringsterapeut). Så jag slappnar av, zoomar ut och ser på honom, jo han är pigg å glad och inte undernärd. Så släpper både oro och frustration. Låter matstunden vara lustfylld, vill han inte äta så slipper han. Då vet jag att han äter mer en annan dag och lugnet jag känner då gör att matstunden blir trevlig och varm. Erbjuder alltid yogurt innan läggning, inte i anslutning till själva middagen.
Jag har en son som lever mycket i fantasivärldar och gillar sagor, både att höra och själv berätta. När jag är trött och inte orkar ställa krav blir lösningen istället att hitta på historier kring maten – all den här spenattortellinin har olika superkrafter, äter du den blir du osynlig, äter du den låter pappa som en gris i en minut etc. Det är inget jag tycker man ska behöva göra, men ibland väljer jag en show för att få en lugn kväll där han ätit bra och nyttig mat. Pappan får lov att ställa upp! Så det är ett tips, om du har barn av den sorten.
Vilken finurlig idé!