Hon står framför mig i kassan, i en chic liten hatt. Eller någon slags blandning av hatt och mössa är det kanske. Den välklippta gråsprängda pagen sticker ut under brättet. På kassabandet lägger hon upp fröknäcke, en liten brieost. En av de där små franska marmeladburkarna som är så dyra. Allting verkar utvalt med omsorg. Hela hon är liksom utvald med omsorg. Ett smakfullt silverarmband. En enkel men fin vinterkappa. När hon öppnar börsen för att betala är det inga gamla kvitton som knölats ner och fastnat i börsens dragkedja. Jämna växelpengar. Ordning och reda.

Jag vill följa med henne hem. Som en herrelös hund.  Gå hem till hennes välstädade lägenhet. Där ingen hunnit riva ut allt sedan hon gick hemifrån. Med ordning i troslådan och manglade lakan. Jag vill sitta och läsa tidningen ifred varje morgon. Äta mitt fröknäcke med brieost och dyr fransk marmelad – utan någon unge som börjar gasta om att den fått fel pålägg, eller att mjölken ska vara kallare. Jag vill gå ut med väninnorna och fika och se teaterföreställningar. Avsluta kvällen med att ta ett glas på en trevlig restaurang. Jag vill sova i en nybäddad säng. Utan sandlådesmulor. Utan att överraskas av duploklossar i örngottet. Jag vill gå på vattengympa varje morgon och sitta kvar och äta apelsin i bastun.  Föna min gråa page i lugn och ro. Och allting jag behöver har jag redan skaffat mig. Och vardagens strid och småbarnsslit har jag lämnat bakom mig.

Jag är sällan avundsjuk. Men jag blir avundsjuk på den jag tror att hon är. Att ha gått igenom småbarnsåren. Storbarnsåren. Leva mormorsåren och mestadels göra som man vill. Ha hälsan i behåll. Och intellektet. Och massor av tid att läsa böcker och äta fröknäcke och tänka tanken färdigt.

Men jag förstår också att om jag någonsin kommer dit. Så är det den tid jag lever i nu som jag kommer längta tillbaka till.