I modersrollen finns en känsla av otillräcklighet nedlagd. Allt man missar. Allt man inte lyckas med. Rädslan för att på något sätt inte rusta barnen rätt för det liv som väntar. Jag väljer att tänka på allt som jag ger. På kvinnodagen tänker jag på vad jag lär mina söner om att vara kvinna och mamma.

Mina söner får se att en mamma kan driva ett företag och vara familjeförsörjare. En mamma kan resa bort själv – men hon kommer tillbaka. En mamma kan vara chef och bestämma. En mamma kan ta tid för sig själv och sina vänner. En mamma kan gråta och vara trött. Hon är ingen superhjälte och man måste vara rädd om henne. En mamma kan sätta gränser när människor i hennes omgivning inte behandlar henne snällt. En mamma kan ligga på soffan en hel söndag istället för att jaga dammråttor. En mamma kan bli galen av ilska – men hon lugnar sig sedan. En mamma kan hugga ved och skotta snö och köra bil jättelångt. En mamma kan säga ”Nej jag kan inte komma just nu. Nu vill jag sitta och dricka kaffe och ha det lugnt och skönt”. En mamma kan vara dum och säga förlåt. En mamma kan vara rädd och orolig. En mamma vill ha pussar och kramar. En mamma kan ha håriga ben. En mamma kan älska villkorslöst och en mamma finns alltid där. Och barnen kommer alltid först.

På internationella kvinnodagen tänker jag att den viktigaste insatsen för ett jämställt samhälle är att ändra på hur vi uppfostrar pojkar. Där har Jakob som pojkpappa störst ansvar. Vilken slags manlighet visar han prov på. Vad är han för förebild?

Men jag har också ett ansvar. Jag är den kvinnliga förebilden i deras liv. Och en dag väljer mina söner kanske att leva med en kvinna. Då har jag visat dem en bredare, färgstarkare palett av vad en sådan kan få lov att vara.