Vem har rätt att kalla sig tjock?

Erica i fjäderboa under projektet Tjica, Tjock och tjusig tjej 2008
Tjock. Fet. Rund. Knubbig. Kurvig. För nära tio år sedan hade Erica en blogg som hette Tjica – tjock och tjusig tjej. Den handlade om att bryta skammen kring övervikt. Fodralklänningar, svallande hår och högklackade skor var typiska inslag på bilderna.

Sen dess har jag alltid tänkt på henne som en av Sveriges första kroppsaktivister på nätet. Den här veckan pratar vi om vad som hänt med synen på övervikt på tio år?

I dag är fat shaming ett etablerat begrepp – men vem har rätt att kalla sig tjock? Och varför blev det sådant liv när jag berättade att jag använder spanx på scen?

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson. Här finns alla poddavsnitt samlade (senaste först)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

36 kommentarer på “Vem har rätt att kalla sig tjock?”

  1. Händer ofta att barn säger: “titta vilken tjock tant” eller “titta vilken liten tant” åt mig. Jättejobbigt att man knappt kan gå ut utanför sina egna väggar utan att folk ska kommentera utseendet. Har cirka 10-15 kg övervikt så jag menar så jättetjock är jag ju inte.

    1. Nä, har en hel ”tankelåda” med såna exempel som jag hört sägas om min och andras runda kroppar. Just barn är ju speciellt, de kanske inte väger in det vi vuxna gör.
      Men när vuxna häver ur sig något brukar det funka att säga ”okej, nu har du recenserat min kropp – då är det väl min tur att recensera din nu?”
      Ska förövrigt rensa i min tankelåda, den gör mest ont.
      Hoppas du får en fin vår!

      1. Jo, ibland beroende på ålder, situation med mera så brukar jag ibland säga något tillbaks. Tack! Ha en fin vår du också!

  2. Bästa avsnittet hittills! Blir så ledsen över att folk ska behöva skämmas över sina kroppar. Inte tro att de är värdiga kärlek och att göra roliga saker. Jag själv har kommit lindrigt undan eftersom min kropp är mer åt andra hållet. “Äckligt benrangel” när jag var yngre. (Numera s k “normalviktig” men det betyder inte att jag är hälsosam.) Så svårt att prata om vikt!

    Jag tycker också att det var så intressant det där om hur ni använder ert utseende till er fördel i olika sammanhang. Den ofarliga reportern och pondusen man får när man är lång. Jag själv har ett ofarligt utseende och ser flickig ut fastän jag snart är 40. Det är svårt att bli tagen på allvar, men praktiskt när man vill väcka medkänsla hos någon. När jag var tonåring hatade jag flickigheten och klippte i ilska av mig allt hår för att slippa killars blickar. Ville inte heller vara med i könskriget och håret var det enda jag riktigt kunde ta till.

    Tack för er podd! Får energi av den.

    1. Glad av att du fick energi!

      Tänker på det du skriver om utseende kopplat till hälsa. Känner igen mig mycket i det där. Finns smala som lever mer ohälsosamt än jag någonsin gjort och det finns andra som är mycket större än jag fast de äter och rör på sig bättre. Bra att inse att livet inte är rättvist eller så förutsägbart när det handlar om våra kroppar!

  3. Tack för bra avsnitt! Utifrån bilder och videoklipp har jag heller aldrig tänkt på Erica som tjock! Och även nu efter att ha lyssnat på det här avsnittet har jag svårt att se dig på det viset. Det känns som din personlighet står så starkt i främsta rummet.

  4. Tusen takk for et veldig bra avsnitt.
    Jeg er også tykk og merker at det er litt herlig å kunne si det høyt. Jeg har alltid vært stor og jeg har mer som mål å bli i bedre form enn å bli tynn, for det kommer jeg neppe til å bli. Det er situasjoner der det å være tykk er slitsomt, som for eksempel når en går ut på bar. Da er jeg helt usynlig merker jeg, eller så må jeg være den sarkastiske, morsomme venninnen.
    Jeg tror en grunn til at jeg takler å være tykk er at jeg finner klær jeg liker. Så lenge jeg kan kle meg på en måte som gjør at jeg ikke rygger i panikk når jeg ser meg selv i speilet takler jeg det å være stor ganske bra. For meg var det en vidunderlig opplevelse å komme til USA og få shoppe stormote der.
    En annen podcast som er veldig bra på dette temaet er This American Life sitt avsnitt “Tell Me I’m Fat” https://www.thisamericanlife.org/589/tell-me-im-fat Etter å ha hørt på Lindsy West går jeg ofte og tenker at “Jeg er tykk. Det må jeg takle. Og da må faktisk du også takle måten jeg ser på meg selv.”

  5. Har erfarenhet av både och . Var ej lyckligare som smal så det är svårt att få ihop allt. vVöldigt het potatis som nästan ingen pratar om. Men super som vanligt.

  6. Bra avsnitt och gillar när ni inte riktigt är överens och ifrågasätter varandra, blir mer dynamik i diskussionen då!

  7. Lady dahmer räknar jag som den första kroppsaktivisten, hon är ju en legend. Ska lyssna på ert avsnitt ikväll, riktigt taggad!

      1. Därför att det är ett negativt laddat ord och har varit det länge!!!! Att många av oss sen kan vilja reclaima detta ord, neutralisera det till en “saklig beskrivning av hur någon ser ut” är en sak. Men där är vi inte ännu. Dessutom behöver vi inte hålla på och kommentera hur någon enda annan ser ut. Lång, kort, stor, liten, svart, vit, blond, mörk…vi behöver inte kommentera en medmänniskas utseende eller “beskriva” (sakligt?!) för någon hur han/hon ser ut. De flesta av oss vet hur vi själva ser ut. Eller hur. Det finns andra ord som också är negativt laddade. Ord som bär på en viss grupps gemensamma smärta tex. Ord som länge använts för att tex förminska som “neger”, “lapp” etc. Vi använder helst inte dessa ord heller. Språket bär våra värderingar. Och det funkar åt båda hållen. Men det kan ta tid. “Neger” tex betyder bara “svart” men det har lagts så mycket mer än “bara en saklig beskrivning” av en annan människas färg på kroppen i detta genom tiderna att det numera är ett “märkt ord” ett “förstört ord”…vad kan jag säga, ett ord vars ursprungliga enkla sakliga beskrivande betydelse för längesedan kommit att stå för helt andra saker än att något eller någon är blott och bart “svart”. Jag tycker att det minsta vi kan göra för varandra är att visa respekt. Att ge varandra rätten till eget utrymme. Att inte dyvla på varandra våra egna värderingar. Inte ens om vi valt att för oss själva “neutralisera” ett sedan länge negativt laddat ord. Vi har knappast rätten att driva vår upplysningskampanj på någon annans bekostnad. Ordet TJOCK handlar inte bara om att jag har en rund form på min kropp. I det ligger – för väldigt många även om inte för just dig – en hel värld av värderingar, krav och förnedringar och otillräcklighet mm. Kanke ordet är neutraliserat om hundra år? Vad vet jag. Själv säger jag inte till någon att han/hon är tjock. Varför skulle jag??? Min medmänniska är väl inte sin kroppsform heller! Han eller hon är min vän, min bror, min kollega, min faster eller nåt. Han eller hon är också kanske sånt som rar, tålmodig, hjälpsam, modig, klok, mysig, gullig…

  8. Åå mycket bra poddavsnitt! Fick många nya tankar då jag är en av dem som aldrig fått höra att jag är tjock. Jag har överhuvudtaget inte fått höra mycket negativt om min kropp vilket har gjort mig mycket gott! Kan vid 33 års ålder känna en sorg över alla kompisar som fortfarande nojjar över sin kropp. Jag känner mig faktist nöjd, ja jag kan bli förvånad över att jag liksom inte klagar alls över min spegelbild i tankarna när jag ser den. Så befriande känsla! Och nej, jag ser inte ut som normen. Vältränad ja, men med både bristningar på magen efter tre barn och emellanåt rätt problematisk hy!

    Men som sagt, jag är nöjd med mig själv och det är en sann befrielse faktist! Finns så mycket annat i livet att använda sin energi till!

  9. Åh, jag älskar ju er pod och ämnet är superintressant. Jag funderar ändå efter att ha lyssnat… det refereras ju hela tiden (både i ert avsnitt och i hela samhället) till att smal är lika med snygg, bra osv. Att det är det som vi ska sträva efter. Jag har en dotter på 10 år som inte är pinnsmal men inte direkt tjock. Hon är än så länge fullt nöjd med sin kropp och jag försöker prata så lite som möjligt om utseende relaterat till vikt när hon är med. Det vore så skönt om vi kunde prata mer om hur vi mår som helhet. Man är ju inte sin vikt. Man är en människa.

  10. Nu är jag själv inte tjock, men jösses vad jag kunde relatera till det Erika sa om att inte vilja ta del av spelet mellan könen. Efter våldtäkt och sexuella utnyttjanden i tonåren sitter det fortfarande kvar i mig att jag inte vill identifiera mig som snygg och inte vill piffa mig för mycket så att jag ser för bra ut. Det är som om jag nånstans känner att allt som jag blivit utsatt för av män hade kunnat undvikas om de inte varit attraherade av mig. Tänk vad skönt om man någon gång bara kunde få vara… Tack för ett superbra avsnitt!

    1. Annelie,
      Blir så ledsen och arg av din berättelse!
      Om du inte lyssnat på låten ”Allt som var ditt” med Säkert (Annika Norlin) så vill jag tipsa om den.
      Gråter och blir sen heligt förbannad var eviga gång när jag hör den.
      Låten tar tag i den här förlamande skuldkänslan och ställer allt på ända. Tänker att hon har gjort låten utifrån en väns blick och kanske kan det hjälpa dig att låna den blicken en stund.
      Allt gott till dig!

  11. Tack för att ni finns och tar upp så viktiga ämnen !!!
    Ni gav mig en paus i mina vikttankar då jag haft anorexi/bulimi i 15 år. Jag har lyssnat flera ggr på avsnittet och det väckte en styrka inuti mitt “jag”
    Tack!!

  12. Tack för att ni finns och tar upp så viktiga ämnen !!!
    Ni gav mig en paus i mina vikttankar för en liten stund <3.
    Jag minns första negativa kommentaren om min vikt, det var i årskurs 3 när jag vägdes på allergimottagningen för min astma, "du måste ju tänka på vad du äter" förföljde mig under hela skoltiden tills jag i gymnasiet bestämde mig för att banta, för att bli omtyckt… Det resulterade i 15 års anorexi/hetsätning som troligen kommer att förfölja mig livet ut (så känns det iaf..)

    Så alla som har döttrar (och söner såklart) kommentera ALDRIG deras vikt!!
    Tack för att ni finns Erica och Clara för er underbara podd <3

    1. Mia,
      tack för din kommentar! Jo det man hör som barn om sin kropp hänger onekligen med. Som vuxen försöker jag göra upp med i alla fall en del av det jag hört genom åren eftersom minnena bara skadar mig.

      Antar och hoppas att du fått/får professionell hjälp med anorexi/hetsätning som du beskriver. Önskar att du ska få må bra!

        1. Jag vill bara tillägga att ni stärkt mig (och många andra med min typ /andra typer av kroppstvivel) med er podd!

  13. Jättebra avsnitt och viktigt ämne! Men jag tänker att det blir lite svart-vitt i Claras resonemang om Spanx. Det är ju inte som att man kan välja mellan att ljuga och hyckla eller att göra ett helt inlägg om det och tipsa om olika plagg. Jag tror absolut att det är viktigt att vara ärlig och medge att man faller för utseendehets vissa gånger (för i grund och botten är det ju utseende det handlar om). Men man måste inte berätta i detalj om allt, för det kan spä på en hets hos andra. Inte det inlägget på egen hand, men det blir liksom en del av kören. Och det tar bort en plats som kan ha upplevts som trygg, eftersom många riskerar att triggas. Visst, man kan välja att inte läsa Claras blogg, men den är ju så fin och handlar i grund och botten väldigt lite om viktnedgång eller utseendehets. Därför tror jag att många blir ledsna när Clara faller in i den kören som så många andra kvinnor gör. Ja, vi alla lever i patriarkatet och är i egenskap av kvinnor formade att tänka på utseende, men måste vi basunera ut det och tipsa varandra om hur vi gör för att lite bättre passa in i normen? Informationen finns ju ändå där i ansiktet varje dag liksom. Jag själv och säkert många med mig har inte känt något behov av Spanx men börjar nu fundera över om jag kanske också borde skaffa en för att bli en lite bättre kvinna …

    1. Såklart behöver ingen spanx! Fattar förövrigt inte varför man ens talar om sina underkläder. Men nu är det hela ganska gränslöst -på gott och ont sannerligen- tror vi behöver integritet igen. Egen och andras. Samtidigt, om vi har denna gränslösa och mycket öppna och ofta oerhört självutlämnande debattklimat så får man kanske försöka att vara grundad i sig själv i stället för att ta in allt som flyger i debatten/samhället hit och dit av ideal och inställningar och allt. Det som andra säger/gör handlar om dem! Inte om en själv! Ett tips kan vara att “städa bort” (kanske med Grummes nya mopp?) sådant som ger en själv mörker i stället för ljus. Sådant som drar ner och inte lyfter upp. Att öva på att distansera sig från det man inte mår bra av behöver ju inte alltid (men ibland) handla om att sluta läsa en viss blogg eller så. Det kan nog vara bra för många av oss att helt enkelt lära oss att “jo, så skriver den eller den/så säger den eller den, visst men det är inte för mig.” Släppa saken och göra sitt eget. Det är en något som kommer med tiden. Man behöver inte låta sig själv “triggas” av saker och ting. Man behöver bara bestämma sig för att somliga är si och andra är så och själv är jag såhär och jag är jag och det är väldigt bra!!! Låt kören sjunga vilken gammal refräng den vill. Sjung din egen melodi! Och övning ger färdighet även i detta! Jag är själv nu förtiden vad jag kan kalla “naturligt tjock”. Min kropp vill vara rund. Särskilt efter jag blev några och 30 (och efter en hoper ungar). Innan dess -eller om jag nu bantar som bara den – hade jag vad som bäst kan beskrivas som en enligt tidens normer “ideal-kropp/utseende”. Det är inte bara en dans på rosor. Folk förhåller sig hela tiden till ens utseende och knappt alls till vem man verkligen är. Jag är ganska lång, har timglasfigur, blond och blåögd etc, etc. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mitt (eller andras) utseende. Hel och ren räcker för mig så att säga. Ändå har folk alltid sagt saker om mitt utseende. Det har kommenterats. Ända sedan jag var helt liten unge med långa blonda korkskruvlockar och stora blå ögon och roiga kinder. Folk har rört vid mig. Mitt hår etc. “Gud så söt ungen är” eller “Jag måste bara få känna på guldlock” etc (Rena kränkningarna av min integritet). Sen blev det män och avundsjuka kvinnor… Jag har nästan känt att jag måste ursäkta att jag är lång och slank och blond och , ja hela grejen. För egen del är jag nöjd och tacksam när min kropp är en kropp som orkar vandra i skog och mark, bära och föda och amma barn. Hålla om dem jag älskar. Har så lite smärtor och sjukdomar som möjligt…etc. När den är en så pass fungerande plats som möjligt för min själ/mitt jag (vad ska man kalla det) att bo i medans jag lever mitt jordeliv. Jag blev rundare efter sista barnet. Och så lite rundare igen. Då bantade jag på uppmaning av “folk”, två gånger gjorde jag det och poff så var “Barbie” där igen. Men så insåg jag att min kropp hade kommit i en ny fas. En tid då den inte ville vara “slank” längre (förut hade jag varit smal utan att ens tänka på att banta eller så) Nu låter jag min kropp göra som den vill och är betydligt rundare och …ja, det spelar verkligen ingen roll för mig. Låt dem som vill knöla in sig en spanx göra det. Och du och jag och massor av andra damer gör det inte. Ge dig själv friden att vara som du är. Vi är alla fina för dem som älskar oss. Kom i håg att själva jorden vi lever på enligt alla rapporter är rund! Klotrund rentav!!! Lev och låt leva!!!

  14. Väldigt bra avsnitt! Tänkte dock på det att tjocka människor antas äta mer, så behöver ju inte alls vara fallet. Vissa är större än andra av helt andra skäl, det kan vara genetiskt, bero på sjukdomar etc..

  15. Mycket tänkvärt avsnitt. Och inte en helt enkel diskussion. Som ni sa; som människa är man ofta motsägelsefull. Man kan påverkas/uppleva saker men ändå vara emot dem. Man bör inte begränsa sig, inte må dåligt om man behöver gå ner i vikt. Men man har rätt att känna att situationen är jobbig om man känner så.

    Å ena sidan är det sant att när barn konstaterar att nån är t.ex tjock, kort eller mörkhyad kan det vara utan någon värdering, bara en beskrivning av personens utseende – men att den som omtalas lägger in sin värdetolkning utifrån sin erfarenhet. Å andra sidan är vissa ord mer förknippade med negativ klang. De flesta vuxna säger inte till någon att hen blivit tjock/gått upp i vikt medan flera inte förstår det olämpliga i att konstatera att någon blivit mager/gått ner i vikt.

    Jag har till största delen varit ”normalviktig”, fick då höra saker som att en del fascinerades av hur mycket jag kunde äta men inte gå upp i vikt (fick mig att känna mig glupsk och okvinnlig). Då jag gått upp och hade/har ännu lite mer mage, då trodde några att jag var gravid (inte kul), medan då jag var underviktig p.g.a sjukdom då fick jag höra att jag inte borde gå ner mer i vikt. Varför tar sig vissa rätten att kommentera? 😢 Kommentarer kan både såra för stunden och i värsta fall skapa nojor.

    Håller med Malin som kommenterat:
    ”Det vore så skönt om vi kunde prata mer om hur vi mår som helhet. Man är ju inte sin vikt. Man är en människa.”

    Att en del kvinnor går till ytterligheter i vikt (under eller över BMI) för att varken dra till sig ovälkommen uppmärksamhet från män eller ses som konkurrenter till andra kvinnor, är väl ett välkänt men ändå så sorgligt faktum, att det ska kännas som att det behövs. 💔

    Håller med om att det är knepigt att vilja gå ner i vikt och nämna det då de som väger mer hör, som att man automatiskt menar att de också borde det. Men det är som Clara ger exemplet med sin syster: hon kan vilja gå ner till sin önskade vikt, och Clara till sin, utan att någotdera är fel.

    Jag kan förstå Claras frustration då hon försöker att svara ärligt på läsarfrågor men sen får respons där det uttrycks som att hon ger fel svar. (Använder spanx t.ex.) Själv tycker jag att det är skönt att höra att andra också nojar och hur de löser det.

    Samtidigt är det en konstig sak att säga att det är tramsigt att tro att kvinnor inte skulle kunna tänka själva, ta egna beslut, är lättpåverkade. Att det är ett dumförklarande av andra kvinnor, som att vi är sköra blommor. Så klart att vi påverkas av vår omgivning – liksom männen. Det är det reklam går ut på. Att påverka. Samma sak med gruppåverkan/grupptryck. Så ett visst ansvar har man (särkilt) som offentlig person (når ut till fler) i vad/hur man säger. Men man har naturligtvis också ett egenansvar för vad man t.ex läser och hur man tolkar. Ansvar som sändare och mottagare i kommunikation liksom.

    Tack båda för ett mycket viktigt och bra avsnitt!

    1. Kanske dags att man själv väljer att helt sluta säga saker som att man vill gå ner i vikt. Vill man göra det så gör man det och håller det hela för sig själv. Tänker att vi pratar för mycket om små saker som vårt eget utseende (eller andras) när det finns så mycket annat som är så himla mycket viktigare. Om vi alla använde lika mycket energi och engagemang för miljön eller annat verkligt superviktigt som svält mm så kunde vi verkligen börja förändra världen. Har själv bantat vid två tillfällen de senast typ 4 åren. Det tog mycket kraft, engagemang och arbete med kostomläggning (nån slags dieter mm) och en massa ordnande. Jag har blivit rund igen varje gång och nu insett att det är naturligt för min kropp att vara rund dryga trettio och flerbarnsmoder. Så jag låter det vara. (Var alltid slank förut av mig själv). Ingen av oss kan diktera att den eller den ska eller inte ska säga eller skriva vissa saker men vi kan däremot själva bestämma oss vad vi väljer att säga och göra. All förändring börjar med en själv. Med en verklig vilja till förändring. Vill jag ha en mera accepterande värld där det är mera fokus på vad jag tycker är viktigt så får jag börja hos mig själv (vilket är svårt nog ibland). Jag talar aldrig om vikt eller om utseende. Om jag befinner mig i sällskap där detta sker försöker jag diskret byta allmänna samtalsämnet och om det inte går så låter jag det hela vara. Men ofta går det faktiskt. För det finns som sagt massor av andra mycket viktigare och intressantare saker att engagera sig i .

  16. Tänker att det är bra att tala om detta eftersom det är så stort och svårt och begränsande för så himla många. Tänker sedan att det kanske är dags att sluta prata om det. Att fler och fler börjar använda engagemang och energi och resurser på annat. Verkligt viktigt. Jag försöker detta. jag egnagerar mig aldrig i utseendesamtal. Inte av något slag. Inte heller “kropps-positiva” samtal. Jag har fått nog av detta. För hur som så handlar det om hur vi ser ut. Och det är bara nåt som är. Vi ser ut si eller så. Jag har aldrig mött en “bra och rejäl och äkta” människa (ja, hur ska jag beskriva det, en människa som är/gör sitt så gott och ärligt som han/hon kan för det allra mesta) som jag tycker ser ful ut. Eller vars utseende på minsta vis är något jag funderar på. Alla mina vänner och hela min familj (och massor av andra i hela världen, utom nån otäck diktator eller annan skurk här och där) ser fina ut. Männsikor kan däremot då och då se sorgsna ut, eller se ensamma ut eller se ut som om de lider av smärta av något slag, eller stress eller så. Det är viktigt. Det betyder nåt. Det behöver åtgärdas på bästa sätt. Men en rund kropp…Själv är jag avgjort sedan några år en tjock dam. En dam med rund barm, rund bak och runda ben och armar. Jag är en ganska lång dam. Jag är en dam med långa blonda lockar. Jag är en dam med blå ögon och rosig hy. Ändå säger inget av detta något alls om vem jag är. Hur jag är. Vad som gör mig glad eller lessen. Vad som skrämmer mig eller vad som ger mig frid och ro. Det säger inget om mig alls.
    Vill säga att jag fuller väl förstår att detta är ett laddat ämne för många. Att detta är något som är en kamp för många. En ständig strävan efter att bli “sund, slank och vacker”. Och då också lycklig och med rätten att ta plats i världen. Att älska och älskas. Att leva. Det är förmårrat sorgligt. Vågar jag ändå säga att om vi skall sluta vara kropps/utseendefixerade så MÅSTE vi sluta med just detta. Sluta tala om kroppar och utseende och börja tala om annat i stället. Börja göra annat i stället. Låt oss bara vara.

  17. Apropå det här ämnet så har jag ett annat som jag tänkt mycket på, vore intressant att höra er tänka kring det. Och det är hy och hudvård. Det talas mycket om kroppsaktivism utifrån tjocka kroppar idag och tjocka personer visar stolta upp sig själva på sociala medier, vilket är fantastiskt! Men inte många går ut och visar sina rödflammiga ansikten med samma pondus, samtidigt talas det EXTREMT mycket om hudvård. Att lida av acne eller andra hudproblem eller bara helt enkel inte ha en slät och gnistrande hy tycker jag är fruktansvärt svårt. Många lider av detta och det man får av bloggare eller reklam är “du är vacker som du är – MEN blablabla 18 olika produkter för en slätare hy blablabla”. Och i populärkulturen skriker ansikten med acne eller ojämnheter med sin frånvaro (men tack för SKAM där folk fick se ut som folk gör!).

    Så – jag vill INTE höra några hudvårdstips utan just tankar kring vem man är om man har dålig hy?