Jag rensade mitt postskåp och hittade boken Utan Press av Sofia Viotti som kommit som recensionsexemplar. Eftersom jag får massor av böcker med posten varje vecka övervägde jag att skänka bort den. Men av någon anledning började jag istället läsa den och fastnade direkt. Författare och psykologen skriver om ett begrepp som jag har hört talas om men egentligen inte förstått vad det är, nämligen Självmedkänsla. Jag insåg dock när jag läste att jag varit och nosat på den här metoden tidigare.
Efter utmattningen har jag övat mig mycket på självmedkänsla och sedan jag läste ut boken har jag övat ännu mer. På att behandla mig själv på samma kärleksfulla sätt som jag behandlar mina barn. Oändligt med överseende, tålamod, vänlighet. Jag kallar det för att mamma mig själv. Så här kan det låta
Mitt Gamla Jag: Fuck, fuck faan att jag glömt bort att jag hade deadline på det där jobbet idag. Typiskt mig. Orkar inte med mig själv. Måste skärpa mig. Vad är det för fel egentligen? Kom igen nu Clara! Gör du fler sådana här missar kan du ju glömma att få jobb igen.
Resultat: Ångest, hjärtklappning, oro och skam över att ha misslyckats med något jag lovat genomföra. Och dessutom så mycket stress i kroppen att det blir ännu svårare att snabbt göra färdigt det där jag glömt bort.
Mitt Självmedkännande Jag: Oj, vad du gör det bra Clara. Du som har så många olika bollar att hålla reda på och inte får tappa någon. Tur att du kom på det här med deadlinen i alla fall. Du kommer kunna lösa det här. Jag märker att det här känns jobbigt, att det ger dig ångestpåslag och hjärtklappning. Men det är inget farligt. Vi låter det vara nu. Bara andas.
Det kan till och med hända att jag avslutar den här inre dialogen med att ömt och tröstande stryka mig själv på kinden.
Resultat: Ångesten och hjärtklappningen tonar snart bort. Skammen över att ha misslyckats med något jag lovat att genomföra finns inte där längre. Jag är lugn och trygg och vet att jag kommer kunna fokusera och lösa problemet jag hamnat i.
Jag inser att det här exemplet kanske låter fånigt. Det är svårt att skriva om det här på något bra sätt. Men det har gjort mig så gott att börja kommunicera till mig själv som jag gör till mina barn. Och jag förstärker det genom att prata till mig själv med tilltalet ”Clara” istället för ”Jag”.
Den här självmedkänslan gäller också kroppen . Men de ska inte att förväxlas med trams om att ”man måste lära sig älska sin kropp” – det här handlar om att visa den kärlek. Jag sitter till exempel ofta och stryker på min runda, degiga mage. Och barnen gosar med den och tycker att den är så fin. Jag känner på den släta, vita huden på insidan av överarmarna. Mina starka, breda lår. Och allt är okej. Jag värderar inte kroppen, prcis som jag inte värderar min sons kropp när jag killar honom på ryggen tills han somnar.
Utan Press innehåller tankeknep och övningar som jag känner är bra när man har varit eller är på väg att bli utmattad. Alla övningar i boken orkade jag inte göra. Men bara att läsa om tänkesättet hjälper mig. Boken hade varit för tung att ta till mig av när jag var sjuk. Men nu när jag är friskare och försöker bygga ett hållbarare liv så är den precis vad jag behöver! Rekommenderar den varmt.
12 svar
Du är bäst! Så klokt alltihop!
Hej Clara, det känns nytt och lite svårt, det här är faktiskt första gången någonsin som jag kommentera något överhuvudtaget. Och det fastän vi är nästan samålder du och jag och fastän jag följt dig nästan sedan starten. Men så nu när jag läste så kände jag så starkt – att detta, just detta, har jag försökt formulera och förmedla. Formulera inför mig själv, till mig själv och förmedla till andra, främst kvinnor i min egen närhet. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig sa min fröken AnnBritt i första klass, detta motto som hon broderade med guldstygn och ramde in, som i vår klass kallades för den gyllene reglen.
Och så långt senare har jag tänkt på det där broderiet. Nu när jag läste det du skrivit också. Och så tänker jag på detta att faktiskt vara mot mig såsom jag alltid försökt vara mot andra. Snäll, tålmodig, rättvis.
Just tålamodet, långt och starkt och segt, som inte sviker, det vi ofta ger just till barnen, egna och andras. Precis som du skrev.
– Nu har vi börjat ju och visst kan vi hitta på något bra nu, det här reder vi upp, så säger vi med varm hand på axeln och len kind. Med röst full av ömhet, förtröstan, tilltro.
Som du så tydligt skriver, att faktiskt röra sig bortom värderande. Bra eller dåligt, vackert eller fult. Utan försöka närma sig den egna personen på ett annat vis. Det handlar ju inte om att titta på sig själv och sina fladdriga innanlår och säga vackert! Utan om att se sig själv såsom vi ser barnet, eller havet, titta och känna förundran, respekt, kanske tillgivenhet. Och det för mig är något så stort, och det jag mest önskar barnen omkring mig. Upplevelsen av att faktiskt ta emot sig själv såsom vi tar emot de människor vi bär fram med våra kroppar och föder fram, som vi älskar vän, man, livskamrat. Självmedkänsla är ett uttryck.
Att vara snäll med sig kan låta som en fras, men kan verkligen vara omvälvande.Att ge sig själv den tillgivenheten är något vi behöver hitta orden för tror jag. Så att vi kan säga till vår vän att det är ett möjligt sätt att vara med sig själv på. Förra sommaren satt jag och min vän K och talade om just detta, och vi sa att detta, det är nog det stora arbetet. Livsverket. Detta att famna sig, vara snäll mot sig.
Och nu när jag läser det du skrivit så tänker jag på allt på en gång, fastän jag borde jobba nu och inte alls skriva något annat. Och det var en höst för nio år sedan satt jag på konsert på Mosebacke och liksom överrumplades av den insikten att ja, jag är ju människa, jag också, inte förmer, inte mindre än. Och mot henne har jag tänkt vara snäll. Så väldigt glad att se den här tankegången formulerad utanför mig själv. Så många gånger har jag försökt prata om det här men så ofta mötts av kommentarer i stil med: Men du är ju så fin! Å, så behöver ju inte du tänka som ju verkligen är så bra på tyska glosor, men jag däremot…
Så tack. Och tack för mycket annat också. Med önskan om en snäll sommar. / J
Judith, så vakkert!
Liksom Judith nedan så tillämpar jag också självmedkänsla sedan ett tiotal år. Att känna ömhet och tolerans för sig själv. Det har hjälp mig mycket! Första gången jag kom i kontakt med det var redan för över 20 år sedan i Stockholm.,
Men jag undrar om man verkligen behöver en bok med massa övningar. I detta överflöd av självhjälps böcker med och utan övningar. För när man väl förstått och tagit till sig begreppet så kommer det av sig själv. Man kan googla. Och även googla om begreppet ”det inre barnet” , som är en annan infallsvinkel på medkänsla med sig själv.
Den boken kanske jag skulle ta och kolla lite närmare på, känner jag… Usch så lätt jag hamnar i att ”jag är så dålig och borde kommit ihåg varenda sak och alla andra lyckas ju hålla många bollar i luften, vad är det för fel på mig egentligen?”
Tack för tips!
Sandra http://kojatillslott.se
Så klokt! Och livsverket!! Som Judith skriver, klokt och innerligt! Tack!
Det blir till att smyga in på biblioteket ser jag, det låter som en klok bok!
Tack Clara, för att du delar med dig av dessa tips och vågar prata om utmattning! Min kollega tipsade om ditt inlägg idag, hon hade läst det och sade sedan att det är något som kanske skulle passa mig. Jag går själv runt med prestationsångest dagligen, vilket har lett till utmattningssyndrom och sjukskrivning.
Jag och en nära vän till mig ser hur vanligt det är med utmattning men hur lite vi faktiskt pratar om det! Just därför har vi startat en podcast, där vi öppet och ärligt pratar om detta. Det är tufft att göra det mitt i en utmattning, men ändå så viktigt, både för oss och egentligen alla andra runtom i samhället.
Podcasten finns just nu i begränsat antal appar. Så som Castbox, men går även att lyssna på via Libsyn. http://ungochutmattad.libsyn.com/
Jobbar som socialsekreterare pp socialtjänsten och ibland kan det hända att en har ett gäng arga telefonsamtal då brukar jag stryka mig på kinden å säga Fina Heidi. Funkar alltid 🙂
Det här har inte alls med inlägget att göra, men när Annie Lööf pratade i Almedalen igår så tog hon upp psykisk ohälsa (utmattning) hos kvinnor, och vilket enormt samhällsproblem det är. Ett litet steg mot den uppmärksamhet som utmattning förtjänar!
Tack för tipset! Verkligen. Jag kände att det träffade mig direkt och laddade genast ner boken från bibliotekets sida, jag har läst ungefär halva och aldrig förstått mig själv bättre.
Det här är något som borde finnas med som ett nytt skolämne i skolan om livskunskap. Det förändrade verkligen mitt liv att hitta det här sättet att kommunicera med mig själv på. Från att ständigt ha levt i att jag bara är värt något om jag presterar till att det viktigaste idag alltid är att jag står på min egen sida och är min vän. Så viktigt att prata om, och öva på. Tack för att du delar med mig. Jag ska skriva ett inlägg om hur jag har jobbat med detta snart tänker jag. 😀 Det var extra viktigt för mig för att växa vidare från trauman som gett mig en negativ självbild.