Jag rensade mitt postskåp  och hittade boken Utan Press av Sofia Viotti som kommit som recensionsexemplar. Eftersom jag får massor av böcker med posten varje vecka övervägde jag att skänka bort den. Men av någon anledning började jag istället läsa den och fastnade direkt. Författare och psykologen skriver om ett begrepp som jag har hört talas om men egentligen inte förstått vad det är, nämligen Självmedkänsla. Jag insåg dock när jag läste att jag varit och nosat på den här metoden tidigare.

Efter utmattningen har jag övat mig mycket på självmedkänsla och sedan jag läste ut boken har jag övat ännu mer. På att behandla mig själv på samma kärleksfulla sätt som jag behandlar mina barn. Oändligt med överseende, tålamod, vänlighet. Jag kallar det för att mamma mig själv.  Så här kan det låta

Mitt Gamla Jag: Fuck, fuck faan att jag glömt bort att jag hade deadline på det där jobbet idag. Typiskt mig. Orkar inte med mig själv. Måste skärpa mig. Vad är det för fel egentligen? Kom igen nu Clara! Gör du fler sådana här missar kan du ju glömma att få jobb igen.

Resultat: Ångest, hjärtklappning, oro och skam över att ha misslyckats med något jag lovat genomföra. Och dessutom så mycket stress i kroppen att det blir ännu svårare att snabbt göra färdigt det där jag glömt bort.

Mitt Självmedkännande Jag:  Oj, vad du gör det bra Clara. Du som har så många olika bollar att hålla reda på och inte får tappa någon. Tur att du kom på det här med deadlinen i alla fall. Du kommer kunna lösa det här. Jag märker att det här känns jobbigt, att det ger dig ångestpåslag och hjärtklappning. Men det är inget farligt. Vi låter det vara nu. Bara andas.

Det kan till och med hända att jag avslutar den här inre dialogen med att ömt och tröstande stryka mig själv på kinden.

Resultat: Ångesten och hjärtklappningen tonar snart bort. Skammen över att ha misslyckats med något jag lovat att genomföra finns inte där längre. Jag är lugn och trygg och vet att jag kommer kunna fokusera och lösa problemet jag hamnat i.

Jag inser att det här exemplet kanske låter fånigt. Det är svårt att skriva om det här på något bra sätt. Men det har gjort mig så gott att börja kommunicera till mig själv som jag gör till mina barn. Och  jag förstärker det genom att prata till mig själv med tilltalet “Clara” istället för “Jag”.

Den här självmedkänslan gäller också kroppen . Men de ska inte att förväxlas med trams om att “man måste lära sig älska sin kropp” –  det här handlar om att visa den kärlek. Jag sitter till exempel ofta och stryker på min runda, degiga mage. Och barnen gosar med den och tycker att den är så fin. Jag känner på den släta, vita huden på insidan av överarmarna. Mina starka, breda lår. Och allt är okej. Jag värderar inte kroppen, prcis som jag inte värderar min sons kropp när jag killar honom på ryggen tills han somnar.

Utan Press innehåller tankeknep och övningar som jag känner är bra när man har varit eller är på väg att bli utmattad. Alla övningar i boken orkade jag inte göra. Men bara att läsa om tänkesättet hjälper mig. Boken hade varit för tung att ta till mig av när jag var sjuk. Men nu när jag är friskare och försöker bygga ett hållbarare liv så är den precis vad jag behöver! Rekommenderar den varmt.