Alltså – hut sjutton hinner du med allt det där på en dag? Och sköter dina barn sig helt själva medan du syr om gardiner och sätter om fönster och organiserar om bokhyllan och plockar och städar? Hur hinner du med lunchen och mellanmål? Och utfodrar de sig själva+låter dig sova till 8? I min värld låter din dag som en omöjlig ekvation men det kanske helt enkelt är något jag kan se fram emot allt eftersom barnen blir äldre? *hoppas*

Jag fick flera frågor liknande den här – efter inlägget jag skrev i söndags. Så jag tänkte att jag skulle svara i ett blogginlägg.

Rent generellt tror jag  att mängden passning av barn först och främst är en fråga om barnens läggning och mognadsgrad. Vissa ungar är mer hejdlösa och riskbenäga. För de allra flesta växer det dock bort med åldern men tar olika lång tid. Barn med speciella behov är det förstås annorlunda för. Men båda mina barn är rätt stillsamma. Jag har i princip inte behövt barnsäkra något medan de var små – inte ens en trappgrind med Bertil. Jag har inte plockat bort vaser och blommor och ömtåliga saker från borden och fönsterkarmar. Det har helt enkelt inte behövts. Och det tror jag inte handlar om att vi har gjort på något särskilt sätt – utan på hur våra barn är. Det har helt enkelt funkat med deras personligheter. Men nu i sommar har det dessutom skett ett stort skifte i deras mognadsgrad som gör att de blivit ännu mer självgående.

Båda mina barn, men särskilt den yngsta, är suveräna ensamlekare. De kan sitta i timmar med sitt pyssel eller sina leksaksgubbar. Komma på världar och bygga kojor. Jag har aldrig tänkt att det vore något ovanligt – eftersom jag själv var likadan. Jag lekte gärna ensam. Men sedan har ju mina pojkar varandra och tillsammans leker de ännu bättre och bråkar i stort sett inte. Det tror jag inte heller är min förtjänst, utan det handlar nog om att de har en bra personkemi som inte retar upp varandra så mycket. Jag och min syster däremot – oj som vi slogs och bråkade. Vi är ju bästa vänner idag så det där med bråket behöver inte vara ett problem för framtiden. Kanske är det en bra sak.

Men nu till hur jag får en söndag med så mycket tid för det jag vill.

På helgerna får barnen stiga upp själva. Eftersom de lägger sig vid sju på kvällen vaknar de redan vid sju på morgonen. Men då är de ju utsövda och glada och leker förnöjt så att jag kan sova ett tag till. Jag har dock inga problem med att säga åt mina barn om de kommer in och väcker mig för tidigt. Nej, jag är trött nu. Låt mig sova. Du får roa dig själv. Jag tycker att det är sunt förnuft att barn får lära sig att mammor och pappor också kan vara trötta. Oftast går de och tar sig lite frukt på morgonen. Ibland  brer Bertil smörgåsar åt dem, eller häller upp fil. Nej, det ser inte alltid snyggt ut i köket när jag väl stigit upp. Men det är det värt för lite extra sovmorgon.

På helgerna vill jag läsa DN och alla dess bilagor i lugn och ro  – och gärna också lyssna på Godmorgon världen. Det är helig tid. Då får barnen se på paddan eller leka någonting lugnt som inte stör morgonfriden. Eftersom deras lekrum är på övervåningen är jag inte sen med att skicka upp dem dit om de lever om för mycket. Med det sagt får mina barn härja ganska mycket i hemmet, Om det bara ger mig egentid. Dvs – de får gärna bygga en koja i vardagsrummet om det innebär att jag får fålla gardiner ifred i matrummet bredvid. Ska man ge barnen frihet får man ju gilla det eventuella resultatet.

I söndags skickade jag också ut pojkarna med hunden. De fick klä på sig själva och ta honom i koppel och gå en sväng. Sedan när de kom tillbaka fick de gå ner och kolla till fåren och se till att de har mat och vatten. Lämpliga uppgifter för en sjuåring och fyraåring. Visst kan de knota ibland men nu vet de att de måste hjälpa till eftersom jag har en bebis i magen och foglossningar. När de väl kommit ut får de vara ute så länge de har lust. Vi har en trygg utemiljö där det finns både studsmatta, gungor, trädkojor och växthus att leka i. De får självklart vara ute själva – jag kollar till dem genom fönstret och eftersom de är två så springer den ena in om den andra gjort illa sig eller är ledsen. Just äventyrlig utelek tycker jag är en superviktig del i barnens liv. Och man vet att barn idag i allt mindre utsträckning får vara ute och leka själva. Det skiljer mycket bara från åttiotalet när jag växte upp.  Men om pappa och mamma släppte iväg mig och min bästis runt kvarteret när vi var i femårsåldern – då ska nog jag våga ha dem ute på tomten när de är sju och fyra. (Ja. Redan när Folke var två fick han gå ut själv.)

Jag är också noga med att göra roliga saker först och tråkiga sedan. Först fålla gardiner och styla om – sedan plocka bort frukosten och diska i köket. Aldrig tvärtom – för då är energin till det roliga slut. Det betyder att det kan vara ganska stökigt och rörigt och smutsigt hos oss i perioder. Det är ett litet pris att betala för att få göra roliga saker på sin egentid! Något som också sparar tid är att jag ALDRIG I LIVET skulle göra lagad mat till både lunch och middag. Hela somrarna och alla lediga dagar är det fil och mackor eller gröt som gäller till lunch. Enkelt ska det vara och lagar vi både lunch och middag hinner vi ju inget annat.

Jag tror att man präglas mycket av sin egen uppfostran – och jag minns inte direkt att mina föräldrar lekte med mig som liten. Jag minns att de stökade på med sitt och jag med mitt – och att det var så mysigt. Mamma och pappa fanns i närheten om det var något – men vi var inte upp i varandra hela tiden. Så har jag alltid varit med mina egna barn. Uppmuntrat dem till att försjunka i något och inte hängt över deras axel  (någon minns säkert ensamleken jag praktiserade med Bertil som liten). De leker helt enkelt självständigt. Men jag finns ju där när något händer, det blir en konflikt eller någon är hungrig. Sedan gör jag självklart saker med mina barn – men då får de ofta vara med på vad jag gör. Hänga tvätt, laga mat, baka. Och det tycker de ofta är minst lika roligt. Eller så gör vi lugna mysiga saker ihop då jag också får vila samtidigt. Ser någon film, ligger i dubbelsängen och läser, lägger pussel eller badar badkar tillsammans. Det gör vi nästan varje dag.

Ja, jag säger nu inte att jag gör är rätt för alla. Jag säger bara att det är vad som funkat i vår familj och vad vi trivs med. Och att dessa saker bidrar till att jag både hinner putsa fönster, byta gardiner, städa bokhyllan och baka en äppelkaka på en ledig söndag.

 

Några saker jag har lärt mig om mina barn  – efter att ha varit förälder i sju år. 

Stör aldrig ett barn som leker

Lägg bort telefonen och pyssla med något så kommer barnet snart också pyssla med något.

Lägg dig inte i lekarna förrän det kan bli farligt. Många roliga lekar innehåller ett visst moment av risk. Det är utvecklande  för barnen att leka detta – både för kroppen och hjärnan.

Undvik att roa dina barn. De får roa sig själva. Om de absolut vill att jag ska vara med så kan jag komma – men jag ska inte driva leken framåt.

Barn som får testa själva lär sig snart själva. Mina barn har kladdat med egen mat sedan de började äta. Jobbigt i början men de lär sig snabbt hur man gör vilket betyder mindre jobb och mindre kladd längre fram. Så att de vid fyra års ålder kan göra iordning en smörgås åt sig själv när de är hungriga.

Efter en hel dag på förskola och skola är barnen lika trötta som vi vuxna. Ett par timmar framför en skärm är ingen katastrof utan en räddning.

Barn kan ta ansvar hemma. Gå med hunden, städa sitt rum, bära ut komposten, hämta in grönsaker från landet, hämta posten, hjälpa till att mat och dammsuga. Barn vill vara en del av flocken och får de hjälpa till och känna sig nyttiga så är de nöjdare.