Alltså – hut sjutton hinner du med allt det där på en dag? Och sköter dina barn sig helt själva medan du syr om gardiner och sätter om fönster och organiserar om bokhyllan och plockar och städar? Hur hinner du med lunchen och mellanmål? Och utfodrar de sig själva+låter dig sova till 8? I min värld låter din dag som en omöjlig ekvation men det kanske helt enkelt är något jag kan se fram emot allt eftersom barnen blir äldre? *hoppas*
Jag fick flera frågor liknande den här – efter inlägget jag skrev i söndags. Så jag tänkte att jag skulle svara i ett blogginlägg.
Rent generellt tror jag att mängden passning av barn först och främst är en fråga om barnens läggning och mognadsgrad. Vissa ungar är mer hejdlösa och riskbenäga. För de allra flesta växer det dock bort med åldern men tar olika lång tid. Barn med speciella behov är det förstås annorlunda för. Men båda mina barn är rätt stillsamma. Jag har i princip inte behövt barnsäkra något medan de var små – inte ens en trappgrind med Bertil. Jag har inte plockat bort vaser och blommor och ömtåliga saker från borden och fönsterkarmar. Det har helt enkelt inte behövts. Och det tror jag inte handlar om att vi har gjort på något särskilt sätt – utan på hur våra barn är. Det har helt enkelt funkat med deras personligheter. Men nu i sommar har det dessutom skett ett stort skifte i deras mognadsgrad som gör att de blivit ännu mer självgående.
Båda mina barn, men särskilt den yngsta, är suveräna ensamlekare. De kan sitta i timmar med sitt pyssel eller sina leksaksgubbar. Komma på världar och bygga kojor. Jag har aldrig tänkt att det vore något ovanligt – eftersom jag själv var likadan. Jag lekte gärna ensam. Men sedan har ju mina pojkar varandra och tillsammans leker de ännu bättre och bråkar i stort sett inte. Det tror jag inte heller är min förtjänst, utan det handlar nog om att de har en bra personkemi som inte retar upp varandra så mycket. Jag och min syster däremot – oj som vi slogs och bråkade. Vi är ju bästa vänner idag så det där med bråket behöver inte vara ett problem för framtiden. Kanske är det en bra sak.
Men nu till hur jag får en söndag med så mycket tid för det jag vill.
På helgerna får barnen stiga upp själva. Eftersom de lägger sig vid sju på kvällen vaknar de redan vid sju på morgonen. Men då är de ju utsövda och glada och leker förnöjt så att jag kan sova ett tag till. Jag har dock inga problem med att säga åt mina barn om de kommer in och väcker mig för tidigt. Nej, jag är trött nu. Låt mig sova. Du får roa dig själv. Jag tycker att det är sunt förnuft att barn får lära sig att mammor och pappor också kan vara trötta. Oftast går de och tar sig lite frukt på morgonen. Ibland brer Bertil smörgåsar åt dem, eller häller upp fil. Nej, det ser inte alltid snyggt ut i köket när jag väl stigit upp. Men det är det värt för lite extra sovmorgon.
På helgerna vill jag läsa DN och alla dess bilagor i lugn och ro – och gärna också lyssna på Godmorgon världen. Det är helig tid. Då får barnen se på paddan eller leka någonting lugnt som inte stör morgonfriden. Eftersom deras lekrum är på övervåningen är jag inte sen med att skicka upp dem dit om de lever om för mycket. Med det sagt får mina barn härja ganska mycket i hemmet, Om det bara ger mig egentid. Dvs – de får gärna bygga en koja i vardagsrummet om det innebär att jag får fålla gardiner ifred i matrummet bredvid. Ska man ge barnen frihet får man ju gilla det eventuella resultatet.
I söndags skickade jag också ut pojkarna med hunden. De fick klä på sig själva och ta honom i koppel och gå en sväng. Sedan när de kom tillbaka fick de gå ner och kolla till fåren och se till att de har mat och vatten. Lämpliga uppgifter för en sjuåring och fyraåring. Visst kan de knota ibland men nu vet de att de måste hjälpa till eftersom jag har en bebis i magen och foglossningar. När de väl kommit ut får de vara ute så länge de har lust. Vi har en trygg utemiljö där det finns både studsmatta, gungor, trädkojor och växthus att leka i. De får självklart vara ute själva – jag kollar till dem genom fönstret och eftersom de är två så springer den ena in om den andra gjort illa sig eller är ledsen. Just äventyrlig utelek tycker jag är en superviktig del i barnens liv. Och man vet att barn idag i allt mindre utsträckning får vara ute och leka själva. Det skiljer mycket bara från åttiotalet när jag växte upp. Men om pappa och mamma släppte iväg mig och min bästis runt kvarteret när vi var i femårsåldern – då ska nog jag våga ha dem ute på tomten när de är sju och fyra. (Ja. Redan när Folke var två fick han gå ut själv.)
Jag är också noga med att göra roliga saker först och tråkiga sedan. Först fålla gardiner och styla om – sedan plocka bort frukosten och diska i köket. Aldrig tvärtom – för då är energin till det roliga slut. Det betyder att det kan vara ganska stökigt och rörigt och smutsigt hos oss i perioder. Det är ett litet pris att betala för att få göra roliga saker på sin egentid! Något som också sparar tid är att jag ALDRIG I LIVET skulle göra lagad mat till både lunch och middag. Hela somrarna och alla lediga dagar är det fil och mackor eller gröt som gäller till lunch. Enkelt ska det vara och lagar vi både lunch och middag hinner vi ju inget annat.
Jag tror att man präglas mycket av sin egen uppfostran – och jag minns inte direkt att mina föräldrar lekte med mig som liten. Jag minns att de stökade på med sitt och jag med mitt – och att det var så mysigt. Mamma och pappa fanns i närheten om det var något – men vi var inte upp i varandra hela tiden. Så har jag alltid varit med mina egna barn. Uppmuntrat dem till att försjunka i något och inte hängt över deras axel (någon minns säkert ensamleken jag praktiserade med Bertil som liten). De leker helt enkelt självständigt. Men jag finns ju där när något händer, det blir en konflikt eller någon är hungrig. Sedan gör jag självklart saker med mina barn – men då får de ofta vara med på vad jag gör. Hänga tvätt, laga mat, baka. Och det tycker de ofta är minst lika roligt. Eller så gör vi lugna mysiga saker ihop då jag också får vila samtidigt. Ser någon film, ligger i dubbelsängen och läser, lägger pussel eller badar badkar tillsammans. Det gör vi nästan varje dag.
Ja, jag säger nu inte att jag gör är rätt för alla. Jag säger bara att det är vad som funkat i vår familj och vad vi trivs med. Och att dessa saker bidrar till att jag både hinner putsa fönster, byta gardiner, städa bokhyllan och baka en äppelkaka på en ledig söndag.
Några saker jag har lärt mig om mina barn – efter att ha varit förälder i sju år.
Stör aldrig ett barn som leker
Lägg bort telefonen och pyssla med något så kommer barnet snart också pyssla med något.
Lägg dig inte i lekarna förrän det kan bli farligt. Många roliga lekar innehåller ett visst moment av risk. Det är utvecklande för barnen att leka detta – både för kroppen och hjärnan.
Undvik att roa dina barn. De får roa sig själva. Om de absolut vill att jag ska vara med så kan jag komma – men jag ska inte driva leken framåt.
Barn som får testa själva lär sig snart själva. Mina barn har kladdat med egen mat sedan de började äta. Jobbigt i början men de lär sig snabbt hur man gör vilket betyder mindre jobb och mindre kladd längre fram. Så att de vid fyra års ålder kan göra iordning en smörgås åt sig själv när de är hungriga.
Efter en hel dag på förskola och skola är barnen lika trötta som vi vuxna. Ett par timmar framför en skärm är ingen katastrof utan en räddning.
Barn kan ta ansvar hemma. Gå med hunden, städa sitt rum, bära ut komposten, hämta in grönsaker från landet, hämta posten, hjälpa till att mat och dammsuga. Barn vill vara en del av flocken och får de hjälpa till och känna sig nyttiga så är de nöjdare.
74 svar
Så bra skrivet!! Tänker precis likadant själv 😀
Älskar att läsa detta. Mycket inspirerande.
mvh tvåbarnsmamma (1 och 3 år)
Låter så himla fint! Min son är 2 år och vildaste barnet jag träffat, gör kullerbyttor, volter och farliga hopp mest hela tiden, han har inga problem att underhålla sig själv men vågar tyvärr inte låta honom vara ensam. Enda undantaget är då vi precis kommit hem från föris då vill han sitta i soffan med lite välling och titta på tv precis lagom länge för att jag ska hinna slänga ihop middag.
Spot on! 👌
Underbart inlägg, tack för all klokhet! Det låter så självklart när du skriver det, att applicera det på mitt eget liv är inte alltid lika enkelt 🙂 Vill också verkligen lyfta din rubrik på listan i slutet: ”Några saker jag har lärt mig om MINA barn”. Inte som alla de självutnämnda superföräldrar som tror att de vet allt om barn i allmänhet bara för att de vet hur deras egna barn fungerar.
Det bästa jag har läst pa länge! Fantastiskt, klokt och balanserat. Trevlig helg!
du är en sån himla inspiration Clara! ska öronmärka dina inlägg om hur du är med dina barn och spana igenom dom igen när det vankas ungar för mig. tack <3
Tycker det låter som ett otroligt trevligt och klokt föräldraskap 😃
Strålande klokt inlägg! Finns inget värre än föräldrar som måste leka med sina barn hela tiden. Då menar jag hela tiden. Självklart kan man sparka boll tillsammans ibland, rita tillsammans, lägga ett pussel och spela spel tillsammans. Men när barnet bestämmer att mamman/pappan ska vara med ständigt, leva sig in i olika roller, säga det eller det, då har det gått för långt!
Jag tror att det är och blir som man lär barnen, som man vänjer de vid. Barn lär genom att härma efter oss vuxna. Det handlar om att vara en god förebild. Ingenting är bättre än att låta det lilla barnet ”hjälpa till” med en dammtrasa eller vid bakning, tvätta bilen eller vad det nu kan handla om.
Att ge barnen små ”riktiga” sysslor som du beskriver Clara, det är så sunt, rätt och riktigt tror jag. Det växer de med.
Ofta har barn idag alldeles på tok för mycket leksaker, leksaker som bara ligger i högar och som jag tror minskar kreativiteten och lusten till lek och fantasi. De lär sig inte att vara rädda om sina saker. Dessutom brukar det mesta vara i plast och det är svårt att laga när det går sönder. Jag tror det är bättre med några få men väl utvalda leksaker, göm hälften på vinden och skifta i perioder. Skapa egna ”leksaker”, en av mina söner älskade att pyssla redan som liten. Han var sysselsatt länge om han fick en skolåda med garn, toarullar, tejp, sax, tygbitar, lim, några vackra knappar, paljetter, kastanjer eller stenar. Bra kritor och papper! Stockmar har underbara bivaxskritor och färgpennor. Hela naturen är full av material att leka med!
yesss,
tycker det låter som om ni har det toppen, frihet – och ansvar för familjens lycka för barnen är både utvecklande och roligt för dem!
Vilken härlig läsning, du är så klok <3
Alltså vad glad jag blev över det här inlägget och alla kommentarer till det! Jag har i tio år som förälder ältat detta med att leka med barnen. Jag är ingen lekmamma, inte över huvud taget. Och har alltid känt såå dåligt samvete över att jag inte tycker om det. Jag älskar mina barn, men älskar inte att leka med dem. Jag trivs bäst när vi alla är hemma men var och en pysslar med sitt. Sådant lugn i huset då och alla mår bra. Och det här blir det ju mer och mer av desto äldre de blir. Jätteintressant att läsa att många känner likadant. Jag jämför ofta med Isabella Löwengrip som jag tycker verkar vara världens supermamma, just eftersom hon leker och verkligen är helhjärtat med sina barn. Jag kommer aldrig bli sådan, det är därför det är en tröst att läsa att jag inte är ensam.
Jag läste nån gång om bovete madrass till spjälsängen som du köpt? Använder ni fortf det eller vad har barnen och ni för madrass nu? Var ni nöjda med bovetemadrassen? Tack och kram
Vi använde det till i vintras när barnen fick en stor gemensam säng. Vi var jättenöjda med den! Men nu har vi en vanlig madrass från IKEA till storbarnssängen
Alltså.. vi skiljer en hel del i tänk där. Många som kommenterat verkar vilja sträva efter det också. Vår 3-åring leker nästan aldrig själv. Jag älskar att leka med henne och ettåringen. Vi har dessutom gård, djur, jobb och hela köret också. Våra barn hänger med på det mesta, mina bästa mornar är när hela familjen sitter tillsammans och käkar frukost.
Fålla gardiner och sånt får jag göra när dom flyttat hemifrån 😉
Älskar all tid med mina barn och tar inget förgivet verkligen. Jag har aldrig ens haft en tanke på att vi ska sträva mot att barnen ska gå iväg och vara själva.
Alla är vi olika!
Tycker absolut att alla gör som de vill och att vilja vara mycket med sina barn är ju i grunden väldigt fint 🙂 Dock funderar jag på hur det fungerar när ni umgås med andra vuxna/familjer? Jag kan faktiskt tycka det är lite jobbigt när vi träffar en annan familj och vi vuxna inte kan tala i lugn och ro i ens några minuter för barnen liksom hela tiden är vana vid att få föräldrarnas odelade uppmärksamhet hela tiden. Har t.o.m varit med om en familj som var hembjudna på middag till oss och som hade med sig ett barn-bräd-spel som vi alla skulle spela på kvällen eftersom deras barn tyckte det var så roligt… Det tyckte inte jag… Säger inte att det är så hos er förstås och som sagt, att vilja umgås mycket med sina barn kan ju egentligen aldrig vara fel 😉
Jessica
Åh vad skönt att läsa ett inlägg om föräldraskap som inte är så hispigt/nervöst. Det du beskriver låter som en sund och kärleksfull uppfostran! Barn behöver få ta ett visst ansvar och kunna roa sig själva. Det tror jag är nyckeln till att växa upp till en trygg, ansvarsfull och självständig individ.
/C
http://fondofhome.blogg.se – nyinvigd renoverings-/inredningsblogg
Så fint och klokt du skriver om barnuppfostran! I allmänhet men också er i synnerhet.
Jag tror också att barnens personligheter spelar stor roll och ska inte nedvärderas, liksom inte all vikt ska läggas på föräldrarnas roll/ansvar/uppfostran. Båda spelar så klart roll (arv & miljö) men jag uppfattar det som att det ofta läggs för liten betydelse på barnens personligheter. Och det gör det nog tungt och svårt i onödan för föräldrar som känner sig otillräckliga och misslyckade. Bra Clara att du uppmärksammar!
Superbra inlägg! Håller med i allt. Och jag tänker att det kanske också handlar om förväntningar på barn. Jag hör så mycket från vuxna att dom förväntar sig att en 3åring ska va stökig, inte kunna sitta still m.m. Vår 3åring älskar att sitta stilla, rita, bygga med lego, läsa. Förväntar man sig att barn ska klara av saker gör dom också det, man ska inte nedvärdera barn, dom kan så mycket mer än vad vi tror.
Exakt precis så! Jag har under mina 14 år som morsa aldrig sett det som min uppgift att underhålla barn. Det måste dom kunna själva, och det kan våra barn. Tack och lov!
”Eftersom de somnar redan vid sju vaknar de redan vid sju”. Haha, ett sånt påstående man blir vansinnig på när ens egna ungar hade vaknat halv fem om de hade somnat sju, och aldrig sover mer än 9-10 timmar per natt. Tur att du i resten visar att du inser att dina barn är rätt ”lätta”😊.
Intressant ämne! Tack för att du tar upp det! Och tack för att du är så ödmjuk inför att alla barn är olika och att det sällan är föräldrarnas fel eller förtjänst att vissa saker funkar eller inte funkar. Många blir så uppslukade av sin egen självupplevda förträfflighet som förälder att det inte går att föra någon vettig dialog kring föräldraskapets olika utmaningar. Men det går här tack var ditt nyanserade inlägg och tack vare alla förnuftiga kommentatorer!
Hemma hos oss går lekande på egen hand upp och ner. Några timmar är det aldrig tal om (barnen är 3,5 och 5,5), men det är klart bättre än för bara ett halvår sedan. De behöver otroligt mycket utevistelse och är inte särskilt intresserade av skärmar (tyvärr…. 😶), så vi får utgå från det här hemma.
Något vi märkt funkar är:
– Tid är oerhört abstrakt för (små) barn. En stund, alldeles strax, snart… vad betyder det egentligen? Vi har skaffat en vanlig analog väggklocka med tydliga siffror och sesam äldsta var 4 har vi kunnat säga ”jag läsa tidningen nu och jag kommer till dig när stora visaren är på 7”. Ofta handlar det om 10-20 minuter framåt i tiden. Det blir konkret för honom och då kan han leka själv i lugn och ro och springer bara in i köket ibland för att kolla var visaren står.
– Timglas kan funka också med samma princip som ovan. Blir väldigt konkret.
– Jag har fått lära mig tydlighet. För mig är det självklart att maten måste in i kylen efter middagen, men det förstår ju inte barnen utan de står lätt och hoovrar runt en och vet inte riktigt vad som skall hända. Jag fått lära mig att säga ”nu vill jag plocka undan i köket så nu får ni leka på egen hand. När jag är klar ska vi gå ut/läsa bok/kan jag hjälpa er med pysslet/titta på er dansföreställning”. Att helt enkelt sätta tydliga ord på sina behov/önskningar/planer.
– För min äldsta började vi rita förslag på aktiviteter när han var runt 3 år. Han hade fått en lillebror att konkurrera med och det blev lätt bara bråk och stök och irritation. Vi ritade 3 -4 förslag, enkla teckningar bara (ex duplo, leka i diskhon, tågbanan) och så fick han välja. Han var inte kapabel att själv välja fritt bland alla alternativ plus att det var för abstrakt för honom att föreställa sig något som inte fanns konkret framför honom (hans lillebror har tvärtom alltid varit superbra på allt abstrakt alltifrån känslor etc – och det handlar bara om personlighet och att hjärnan mognar olika snabbt hos olika barn).
Äldsta är nu 5,5 år och är oerhört kreativ och påhittig så allt handlar om tid och mognad.
– Vänta ut syskonkonflikter (svårt, jag vet…). Inte rusa dit direkt utan ge baren en chans att lösa konflikten även om det blir stökigt och högljutt.
– Det är helt ok med skärm om man som förälder tidvis behöver det för egen del… Har man intensiva/high need-barn (som min äldsta) så får man lägga upp sin tillvaro annorlunda än om man har lugna, förnuftiga, mogna barn som sällan bråkar. Och som sagt, 99% handlar om personlighet hos barnet så.man skall inte slå på sig själv som förälder…
Så fint och insiktsfullt du trycker just på detta hur olika barn är. Jag har tre och det är så tydligt hur temperamentet kan skilja sig, och det tänker jag alltid när man hör råd om hur man ska få barn att bli och göra på ett visst sätt – att det är så individuellt vad föräldrar och barn klarar och mår bra av.
har också under hela barnens uppväxttid tillåtit mig att göra sådant som är viktigt för mig i mitt liv på den tid barnen är lugna. Hellre skriva än städa, exempelvis. Hemmet har ju sett förjävligt ut tidvis. Men vi har nog alla varit lyckligare än vad vi annars skulle varit!
Jag tror att det är lätt att som förälder reta sig på andra som exempelvis har barn som kan roa sig själv, när ens egna barn inte kan det. Frustrationen över att en själv inte får till nya gardiner och baka kakor går ut över dig. Men det är precis som du säger, alla barn är olika. Själv fick jag en av den vildare sorten som absolut inte får gå upp själv på morgonen då det resulterar i ett bortsprunget barn i området. Jag unnar dock dig dina sovmorgnar! Grattis till bebisen i magen och tack för att vi får ta del av dina tankar om barnen
Tack för svar. Inser att det för min egen del förmodligen mest handlar om invänta möjligheterna med äldre barn. Mina är 2,5 och 4,5 och även om de båda både är bra på att roa sig själva och leka någorlunda försiktigt (den stora i alla fall…) så är det ett tag kvar innan jag har samma frihet som du åtnjuter.
En viktig sak du skrev om att göra roliga saker först är spännande. Jag tror att jag skulle ha mycket tid att hämta där, men grejen är den att även om jag är ganska stökig själv så mår jag rätt dåligt när det är stökigt omkring mig. Jag får liksom svårt att fokusera när det ligger pappershögar, matrester, odiskade tallrikar etc runt omkring. Men det kanske är något jag borde öva på att acceptera. Så att jag får mer tid över för att sy gardiner och sånt 🙂
På mitt jobb är det rörigt i personalutrymmet och liten yta – jag ogillar starkt röra (damm bekommer mig inte på samma sätt) men jag har lärt mig att acceptera röran där, annars hade jag blivit tokig. Att tjata hela tiden eller städa efter andra, också vuxna, nejtack! (Får jag nog av hemma dessutom.) Så det går att öva upp sig att bortse från röra, vill jag bara ge hopp om.
En reflektion – jag har tänkt på ”göra det roliga först” ungefär som ”göra det som maximerar nöjdheten i livet mest”. Alla har ju olika tröskel för hur mycket stök man tål. Får man mer harmoni och ro i sinnet av att få plocka undan skräp – då ska man väl göra det. Behöver man få skriva en krönika (nåt jag ofta gjort istället för att torka undan smulorna) – då ska man väl få göra det. Inget av det är bättre än något annat, så länge man är nöjd med valet. Men tänker bara just att jag haft så många vänner med städade hem som rackat ner på sig själva för att de inte gör något annat av den där egentiden, och jag har så många gånger suttit med mina färdiga texter och skämts över att jag inte prioriterar att städa hemmet, och vi skulle väl alla varit nöjdare om vi bara gett oss själva en klapp på axeln och tänkt att det var bra gjort, vad fint att vi gjorde något vi trivdes med. typ.
Tack för inblicken i ert familjeliv! Jag har barn i samma ålder och skulle tacksamt ta emot tips på bra appar/spel för barn i den åldern? Älskar Barnkanalen men tänker att det säkert finns så mycket mer bra och lärorikt som kan roa dom. Som sagt; gärna tips!
Vad fint att du delar med dig lite mer detaljerat hur det kan funka.
Vi har två barn en på snart fyra och den andra snart ett år. Tror vi verkligen har lekt och fixat med den äldste. De få stunder han har lekt själv har verkligen varit befrielser eller frihet eller vad man ska kalla det. Det är superkul att pyssla med honom och bygga trädkoja och sånt men man saknar att få tid till sitt. Men håller med om att det är bra att börja greja med något själv och så löser det sig att han gör något eger alternativt vill vara med.
Men sen han börjat kunna leka lite i kojor och annat med sin lillebror så har de också fått röja på själva. Ska bli bättre på stt låta det vara stökigt samt lära dem städa efter sig själv istället.
Tack för tips och inblick!
Jag blir så innerligt glad när jag hör om din barnsyn – sååå fin!❤️
Jag håller med om allt det här, så bra! Tyvärr funkar det dock inte alls hos oss… Svårt det där när verkligheten inte alls stämmer med hur man vill eller tycker att det ska vara. Men det ger i alla fall möjlighet att träna tålamod och acceptans 😉
Funderade vidare på det här.. Jag försöker ibland föreställa mig hur du/ni hade gjort i olika situationer, tycker ni verkar ha en så klok och sund inställning när det gäller barnen (och annat också). Själv kämpar jag (vi) som sagt med att få ihop det, det är så svårt när det bara inte funkar…
Några exempel:
– Mycket syskonbråk. Dvs det går inte att lämna barnen mer än korta stunder utan att det blir bråk och slagsmål. I detta ingår syskon som medvetet retas, kanske pga sysslolöshet (pga egen fri lek som inte kommer igång).
– Barnen vill hela tiden att man är med i leken, de leker inte annars. Jag brukar vara passiv och inte styra, men de vill liksom ändå att någon ska se och bekräfta. Jag är verkligen för fri egen lek, tycker det är jätteviktigt. Men när det liksom inte händer utan att man.är med hela tiden?
– Maten. Vill inte heller laga både lunch och middag pga tar mycket tid och kraft. Men om inte barnen äter riktigt blir det ännu mer bråk och gnäll.
– Högljudd lek. Vill också låta mina barn leka fritt och ”härja” (till en viss gräns såklart) med kojor osv inomhus. Men det spårar så lätt ur; blir intensivt, högljutt, mycket stoj och bråk, saker kastas eller görs sönder. De lyckas inte lugna ner sig. Och så blir det bråk igen. Hur gör man för att hålla det på en någorlunda rimlig nivå? Och hur lyckas man hålla sig själv lugn?
Hoppas på ytterligare ett inlägg i ämnet 🙂
Listan på exempel kan göras lång, men jag kom på en sak till att ta upp här:
– TV. Jag har inget emot att barnen tittar på TV, det är alltid skönt åtminstone en stund. Men det känns som att det också skapar problem och konflikter: De skulle t ex kunna kolla nästan hur länge som helst, det finns ingen ände på det. Det är sällan de slutar kolla av sig själva. När det till slut ändå är dags att stänga av blir det i stort sett alltid bråk. De får alltid se klart de det just ser, och vi ”förvarnar” en stund innan, men ändå blir det alltid bråk och missnöje. De vill se mer. Ibland får de, ibland inte, men oavsett så är det mycket starka känslor när TVn stängs av. De vet liksom inte vart de ska ta vägen tror jag. Och när vi inte tittar så är det alltid tjat om att få titta. Så det känns som att TVn skapar mycket dramatik och ibland känns det nästan som att vi borde utesluta det som ett alternativ. Men då går man ju miste om den stundens egentid som det ändå kan vara… 😉 Dessutom vill de ofta att vi sitter med och tittar (lite samma som vid leken), vilket vi också ofta gör men då blir det ju inte heller egentid. Hur gör ni, hur hade ni gjort om ni hade haft dessa konflikter?
Jag förstår att mina barn bara vill att vi är med dem, och det vill vi såklart också vara. Men det är svårt när det blir alltför omfattande och osjälvständigt. Lite självständigt pyssel eller lek i närheten av varandra tror jag är sunt för alla.
Det är inte heller så att helt konfliktfritt är målet, klart konflikter ingår som en del i familjelivet. Men återigen, det är det blir alltför omfattande som det blir så otroligt svårt.
Tips ang tv-tittande. Vi hade också mycket konflikter kring det (och har fortfarande ibland men mycket bättre nu) – för oss och vår då 4-åring funkade det bra med ett ”filmschema”. Vi gjorde en enkel översikt över veckan, klippte ut små pluppar i tre olika former/färger som symboliserade olika långa filmer och fördelade dem över dagarna. När han hade sett en plupp flyttade vi ner den. Det gjorde att han fick översikt och det hela blev mer begripligt för honom, minskade stressen för oss alla. Efter 1,5 år ungefär behövde vi inte det fysiska schemat utan kunde hänvisa till det eller bara rita upp på en post-it-lapp vid behov. Över huvud taget tror jag att det kan underlätta att visualisera sådana saker, och viktigare för en del barn.
Stort grattis till graviditeten Clara, så roligt!
Bra tips, tack!
Mycket av det som beskrivs handlar nog om att få barnen att förstå att man är närvarande fast man inte är i rummet. Mina barn bråkar, ibland hela tiden, ibland sällan, det går i cykler. Det jag gör är att när jag hör tendenser till bråk så går jag och kollar till dem visar att jag vet vad som sker och att den som fortsätter bråket får de vara i olika rum. Oftast löser det sig, ibland krävs en påminnelse men normalt så vet de att jag hör om det går för långt så de kan inte ta saker för långt. Sedan kräver jag mer av det äldre barnet gällande att inte starta bråk i onödan men jag är också noga att faktiskt låta det mindre ta ansvar för det som går i förhållande till mognad. Typ: den stora får inte hålla på och medvetet reta den lilla tex pilla i ansiktet, hålla fast osv medan lilla heller inte får äta upp både sin egen och sin systers banan eller bestämma precis allt i leken. Måste jag hjälpa dem kompromissa gör jag det men är någon av dem helt fixerade vid något så bryter jag och de får sluta leka tillsammans tills de kan vara sams och det brukar gå fort för det mesta. Stora har också möjlighet att gå till eget rum vid behov och lilla får inte följa med. Storas egentid är viktig, den lilla behöver mer familjetid än egentid men när det blir tid för det för honom också så kommer det också respekteras.
När det gäller leken så skulle jag prata med förskolan om barnen leker utan vuxenstyrning, i så fall skulle jag bara vägra delta tills de leker hemma också. ”Jag ska laga mat, om du har tråkigt så får du leka, annars får du ha tråkigt, det är inte farligt.”
Mat är viktigt och inte alltid lätt att lösa men ett sätt kan vara att laga mer vissa måltider och äta rester men det är inte så enkelt alltid. Där är jag nog lika utan lösningar som du.
Högljuddhet får jag nog säga att jag har aldrig klarat pga ljudkänslighet så mina barn vet att mamma blir arg om vi skriker för mycket. Jag kan inte påstå att jag har någon fin och pedagogisk lösning utan jag mest överröstar dem och förklarar att de får leka i olika rum om de låter så där illa igen. Det funkar ibland annars får de helt enkelt leka separat.
Tack för din input Elin! Många bra tankar och förslag. Jag tror du har helt rätt i att det handlar om att få barnen att förstå att man är närvarande. Men ändå, ibland hjälper inte det heller. Det låter som att dina barn åtminstone lyssnar på dig när du kommer för att avbryta eller hjälpa till att kompromissa vid konflikter? Här hjälper det inte att jag kommer, inte alltid i alla fall. Det går liksom inte att hejda utvecklingen, utan det går alltid så långt att någon exploderar och det blir gallskrik, slagsmål, ilska. Hjälper inte att vi skiljer dem åt, för då blir de (särskilt äldsta) så kränkt och helt vansinnig, och fortsätter skrika osv. Kanske beror det på att barnen ännu inte är mogna för att leka självständigt tillsammans? En vuxen får vara med, om än passivt, för att det hela inte skall eskalera. Och sedan bottnar nog allt egentligen i en svartsjuka som vi också försöker komma till rätta med. Typ egentid och aktiviteter med barnen var för sig när det går. Men det är ju ändå svårt i de specifika situationerna som trots allt hela tiden uppstår…
Jag är också ljudkänslig och vi bor dessutom i lägenhet, så det känns otroligt jobbigt att vi stör grannarna med alla höga ljud = stress. Det känns samtidigt jättetråkigt att bara hålla på att shh-a och bromsa. Utelek i skogen eller i någon park är det som fungerar allra bäst för oss!
De lyssnar ibland i alla fall men vissa dagar är det svårt hos oss också och inget funkar men jag tror inte en enda familj inte har det så ibland. Jag tror ändå det är viktigt att våga släppa det lite för att ge dem chansen att lösa saker själva. Svartsjuka kan vara väldigt svårt, vi hade en del i början men det löste sig men jag har en vän som har en hel del av detta mellan sina barn. Det är svårt mest för att det är en balans mellan att få barnet/barnen att acceptera att det faktiskt blir orättvist ibland (ett mycket litet barn kan bara inte behandlas lika som ett större) och ge mer till det barn som känner sig förfördelat. Sedan tror jag en del är att som förälder acceptera att för vissa barn kommer aldrig annat än 110% fokus på dem själva vara acceptabelt så det kommer bli konflikter för att ett syskon bara existerar för ett sådant barn och att där är det bara att växa som människa som tar bort svartsjukan. Att ha barn vore så mycket lättare om barn inte var så barnsliga brukar jag skoja ibland.
Tack för igenkänning! Känner igen mig på alla punkter!
Kul att höra kring hur olika det kan vara. Vi bor ju i ett typiskt villaområde och något jag märker besvärar mig när det gäller att låta barnen pyssla fritt med sitt när jag är upptagen med annat innan är att de då lätt börjar ”trakassera” grannar i bemärkelsen att de då leker försäljare och börjar ringa på dörrar eller stoppa alla som går förbi och försöker kränga saker. Såå jobbigt, och så blir jag den gnälliga föräldern som hämmar kreativitet och entreprenörsanda hur får man igång dem i ”normala” lekar 😜
Haha så gjorde vi med, knackade på hos grannar med blommor och hoppades få nåt för det. Tröttnade dock efter ett tag och hittade på nåt annat.
Så gjorde jag när jag var liten, och fick då lova mamma att eventuella pengar vi fick in alltid skulle gå till välgörenhet och inte till oss själva. Kanske lite enklare för henne att ta det med grannarna då. Och ofta rörde det sig bara om några kronor. Men jag tror också vi hade väldigt tålmodiga grannar haha.
Nja handlar inte alls om pengarna för min del, vi bor i ett mycket välbeställt område så det drabbar ingen fattig och det handlar bara om småsummor men det är inte kul tycker jag heller när barnen ringer på eller hänger efter på gatan- det blir störigt och jag blir då den förälder som inte ser till att de pysslar med ”bättre ” saker. Så detta med fri lek är inte helt okomplicerat för mig, känner inte att jag fixar att släppa taget.
TACK! för fint inlägg
Har kört samma princip på våra, med ensamlek och inte störa för mycket.
Å nej dom var inte stilla barn utan det var fart och fläkt!
Även den fria röjande leken ute som ibland såg lite väl våghalsig ut…
Nu är dom 16 och 15 år och dom är härliga självgående individer.
Att hjälpa till hemma är självklart, en tvätt att hänga, potatis att skala eller plocka diskmaskin. Ja varför inte, alla hjälps åt.
Och som du skriver, även dom är trötta efter långa skoldagar och vill snabbt bli klara för att få vila i soffan…
Bra inlägg! Gör mycket likadant med min son som nu är 3 år. han har alltid varit ganska lugn, däremot har vi vart tvungna att barnsäkra trappen t.ex. Men inte plockat bort saker annars nånstans och han har ofta lekt själv och verkar nöjd med det. Sen är det klart att man är där hela tiden och att man leker med han också. men han gillar att bygga lego, pussla och allt möjligt och är jättenöjd att sitta själv bara man är nära. Sen är jag kanske lite överbeskyddande så är lite rädd med en del saker än, vill inte han ute själv så mycket utan att man är med hela tiden och hör och ser genom öppna dörrar o fönster osv.
Men jag tycker det du gör är vettigt och bra, inget konstigt =) Härligt när det funkar bra!
Kramar
Linda
Tack för ditt förtydligande. Mamman med 5 och 8 åring som förundrades, och där andra som kommenterade verkade tro att mina ungar har nån diagnos ( när jag som jämför med andra tycker de är rätt normala) kul att få en tydligare bild ( tex jag har inte lust att dra igång nya projekt om jag inte först städat köket efter frukost – och hinner såklart mindre.) men också att dina barn inte bråkar – mina är verkligen inga bråkstakar ( finns de som slåss ofta) men konflikter uppstår flera gånger i timmen om vi bars är hemma. Och angående att gå ut så skulle jag önska att jag vågade men femåringen är en rymmare, många kör fort här runtomkring och sist åttaåringen skulle göra egen skogsutflykt hade hon dragit ut på isen trots att det var strängt förbjudet( vi bor med mycket vatten i närheten) kul att få en lite mer nyanserad bild och skönt för dig att barnen kommer så fint överens.
Jag kan med lätthet laga mat, baka, städa, renovera hus, sy, tvätta, gräva potatisland, kratta osv men så fort jag sätter vid datorn för att jobba med mitt företag då e loppet kört. 😉
Haha… samma här! 😀
/C
http://fondofhome.blogg.se – nyinvigd renoverings-/inredningsblogg
Sådär har vi också gjort med våra barn och vänner har ibland avundats oss eftersom de själva har barn som kräver ”stimulans”. Egentligen tror jag att det här är ett av de allra viktigaste råden att ge nyblivna föräldrar, att redan från början låta barnen underhålla sig själva. Föräldrars uppgift är att ge kärlek, mat, omsorg och tillsyn – men stimulansen fixar de själva om man har lite is i magen. Tror att detta också är orsaken till att många upplever föräldraskapet så jobbigt – att de fått för sig att barnen ska aktiveras konstant. Sen förstås – det är kanske enklare att leva så om man bor med större ytor och trädgård än i en tvåa i innerstan.
Min 2,5-åring kan leka själv vissa stunder men vill ibland ha oss med. Men problemet är ju att jag vill vara med henne! Jag vill delta i det hon gör, jag vill rita, dega osv. Annars känns det som jag missar lite av henne. Sen är jag stor förespråkare av egentid, den måste jag ha för att få vila och orka med, men värdet av att få leka med henne är så stort!
Vill dock att hon ska bli självständig också och det är väl det jag är rädd för om jag leker för mycket med henne, att hennes fantasi ska hämmas.
Haha, men egentligen, hur bra har vi det i det här landet när det här är de problem vi diskuterar? Nej, man får nog inse att man har det alldeles oförskämt bra.
Oj oj det är sannerligen olika! Vad glad jag är för din skull att du uppskattar och tar vara på dina barns självgående sidor!
Min 3-åring har fortfarande inte lekt mer än 5-10 min ensam nånsin. Det är så frustrerande och tröttsamt men hon gör det liksom bara inte. Vi har många konflikter om det och hon är väldigt ledsen när hon inte får ngn vuxen att leka med henne. Men det går ju inte att alltid leka…
Jag önskar så att jag kunde fått uppleva lite av det du beskriver. Då kanske jag hade orkat byta gardiner någon gång jag med… :/
Min äldste som är fem och ett halvt och kan inte heller leka själv. Max fem minuter går det innan han frågar om vad han ska göra och när vi kan leka och så vidare… otroligt frustrerande! Han vill helst inte ens titta på tv själv om inte någon sitter bredvid, även om han blivit lite bättre på det. Lillebror är tre och de leker mycket tillsammans men 90% av deras lek är en högljudd och hårdhänt brottningsmatch i soffan så att någon gråter varje kvart – och jag måste ha hörselkåpor på för att orka ibland.
Förstår precis hur du har det. Min äldste son ville absolut inte leka själv innan han fyllde fyra, sedan har det gått gradvis bättre varje månad. Men det är fortfarande så att han helst har någon att leka med, antingen vuxen eller kompis.
Min yngste son (14 mån) däremot är mycket mer självgående och har alltid varit. Han leker gärna själv, bara man är i närheten.
Så det kan bli bättre, hav hopp. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna ställa mig vid vävstolen en längre stund igen innan årsskiftet. Det är nu ett år sedan sist.
Låter som du har en oerhört bra inställning. Kommer inte heller i håg att mina föräldrar lekte med mig utan uppmuntrade mig att hitta på. Det har bidragit till att jag blivit väldigt kreativ. Låter också som ni har väldigt mysigt i hop.
/Berith
Vilket fantastiskt bra inlägg!! Mina barn skiljer sig nog mkt från dina med avseende på mognad och lugn men jag håller med dig i så mkt. Och tack för din ödmjukhet i detta. Det var precis vad jag behövde idag.
Tack för detta inlägg <3 Har själv en 2,5-åring med ett sinnelag åt det vildare hållet som har väldigt svårt att roa sig själv, vilket nog är ett resultat av två aktiva föräldrar som fyllt både helger och kvällar med aktivitet efter aktivitet och liksom serverat underhållning. Med en höggravid mamma och en lillebror som väntas anlända när som helst tränar vi nu på att låta henne leka själv och komma på egna idéer och lekar. Så detta inlägg kändes inspirerande och peppande!
Vilken skön inställning. Önskar vi hade ”lyckats” lika bra hos oss. 3 åringen kräver konstant underhållning/leksällskap. Det är såklart vårt eget fel att det har blivit så, vi har väl curlat oss själva in i situationen kan man säga.. men har verkligen ingen aning hur man skall komma ur det? Lider själv av utmattning just nu och har inte kraft nog att ”ta fajten” utan det är typ lättare att finna sej i att leka 12h i dygnet. Känns så hopplöst att få till en förändring fastän man vet att det är vad alla behöver. Goda råd på det?
Jag tror inte alls det måste vara ens eget fel, jag tror det kan bero på personlighet helt enkelt. Förvånar mig inte att UC som är aå bra på att bygga upp egna världar och verkar ha stort behov av lugn och ensamts får barn som gillar att sysselsätta sig själva 🙂
När min son var ca 2 år blev jag kronisk sjuk med magsmärtor. Han kunde leka lite själv men tyckte att det var mysigare att leka tillsammans och jag var så trött och hade så ont att orken helt enkelt inte fanns. Så jag började prata med honom på ett annat sätt och förklara tex. om vi leker med bilbanan en stund som du vill så tar vi en paus efteråt och då får mamma tid för att vila och du får leka själv med det du vill för mamma är så trött just nu. Så fortsatte jag med allt vi gjorde och plötsligt blev mycket av det vi gjorde tillsammans det som behövdes göra på en dag och i det pratade vi och gjorde olika muntliga lekar som gissa djuret eller vilken maträtt tänker jag på eller vilken seriefigur osv samtidigt som vi tvättade, lagade mat eller bara låg i soffan. Lillebror kom och vi fortsatte. Vi fixade en liten vagn med olika pysselgrejer som han när han blev lite större kunde ta fram själv när jag behövde/er vila. I den finns allt möjligt. Små påsar med kluriga uppdrag, små träbilar att måla eller dinosaurier, pärlor och ritgrejer. Vi introducerade också ljudböcker bästa sällskapet och nu när våra barn är 6 och 9 år lyssnar det tillsammans vid matbordet på fantasyböcker och ritar i långa stunder innan det leker på tomten tillsammans. Båda killarna vet att mamma ibland har väldigt ont och måste vila och idag är det en del av vårt liv. Så prata om hur du känner dig och mår är mitt bästa råd!
Bra tips, detta skall jag ta till mej. Tack!
Härligt!!
Låter ungefär som hos oss, på våra bra dagar. (Riktigt dåliga dagar funkar inget och de behöver aktiv tillsyn hela tiden…). De leker ute, är med i vårt och leker en hel del själva.
Skillnaden är dock deras personlighet…Vi har inte fått ”lugna” barn! De är kreativa, högljudda och aktiva killar – 4 år, 7 år och 8 år gamla.
Våra ungar har en benägenhet att vakna tidigt (mellan kl 5 och 6), så på sommarlovet satte vi en regel att de inte fick gå upp ur sängen innan kl 7. Vaknade de tidigare så fick de ligga kvar i sängen och läsa eller möjligen lyssna på en ljudbok.
Funkade oftast bra!
Vi FÖRSÖKER liksom ni att inte bry oss om stök (de får städa upp efter lek). Eller att inte störa oss på deras högljudda lekar.
Syskonbråk tycker jag dock är jobbigt! Det liksom skär i mig!
Och i perioder blir det tyvärr MYCKET bråk! Är ett barn borta så är de två andra mycket mer sams, men med alla tre tillsammans så blir det somliga dagar konflikt på konflikt. De är visserligen bästa vänner och dras till varandra som magneter, men å vad de kan tjafsa och slåss också! DET är min utmaning mer än ngt annat gällande familjelivet!
Tack f fint inlägg! 💕
…förresten! Jag menar inte att dina barn inte är ”kreativa, högljudda eller aktiva”. Egentligen det där med ”stillsamma” som jag syftar på. 🙂
Otroligt klokt. Jag vill ta till mig mycket av detta. Fastar lätt i att underhålla barnen fast det inte behövs. Tack Clara!
Jag brukar göra ungefär som du men är väldigt dålig på att få saker gjort ändå… Men jag håller helt med om att barn kan göra saker själva och lära sig att föräldrar också kan behöva lite tid. Min tvååring får inte gå ut och leka själv än eftersom vi bor i lägenhet i stan men sexåringen är ofta ute själv och har varit det sedan hon var 4 ungefär. Ibland kommer hon in och gråter för någon har varit dum, hon har ramlat och skadat sig eller så har man haft så roligt att man glömde det där med toa… men inga allvarliga grejer liksom och hon får chansen att ha ett eget umgänge och liv. Hon går på Junis, barnaktiviteter ordnade av IOGT-NTO, med en vän och har kul och hon går till skolan själv ett kvarter bort. Det sista kändes svårt för mig för jag ville ju följa henne dit och säga hejdå men hon ville göra det själv för hon kan ju det.
Jag tror det är viktigt att barn får känna att de kan och klarar saker och att de inte i onödan hindras från detta och i vissa fall tror jag också att föräldrar måste pusha barn som är lite rädda av sig lagom mycket så de vågar utmana sig själva. Det sista har jag inte behövt göra så mycket med mina barn (lite med dottern gällande fysiska saker) men jag var själv ett väldigt räddhågset barn som inte gjort något alls själv nästan om jag inte blivit uppmanad till det inom många områden. Jag är oerhört glad mina föräldrar inte var överdrivet pjåkiga och faktiskt gjorde så ibland samtidigt som de också uppmuntrade mig att vara mig själv och lät mig vänta ibland också. Det är en väldigt fin balans mellan att låta ett försiktigt och lite ängsligt barn få vara sig själv och pröva saker i sin takt och att råka bekräfta överdriven ängslan och göra barnet onödigt ängsligt.
Jag är heller inte typen som leker med mina barn så mycket. Jo, ibland när de bjuder in till det är det kul att göra det och leka och skratta med dem men jag var aldrig föräldern som hängde över filten när min lilla äntligen ville ligga där själv en stund eller som lärde min tvååring hur man EGENTLIGEN ska leka med en viss leksak. Mina barn blir därför perplexa om andra barn kommenterar att Pippi inte leker med Pet Shop-djur och att man inte kan bygga ett hus till en Barbie för de är ju olika lekar. Med den äldre var jag också väldigt försiktig med barnprogram med tillhörande leksaker eftersom jag trodde det skulle begränsa men jag inser att mina barn bara skiter i idén att man bara leker en sak med en viss leksak så nu är jag mer öppen för Frost-dockor och Spiderman-figurer etc.
Jag är mer tillåtande med TV än platta eftersom TV:n är enklare att gå ifrån, med bara en barnkanal kan man inte bråka om vad man ska se och den kan man leka och titta på istället för att sitta fast med en platta. Som barn älskade jag att titta på TV och leka samtidigt och det verkar mina barn också göra. TV:n blir liksom en ytterligare dimension i leken, typ dockan blir rädd för spöket precis som barnen.
Jag avskyr att pyssla så mina barn får pyssla själva. Det blir ganska fult men påhittigt och jag tror det är bra träning av hjärnan ”Mamma! Jag ska pyssla en kattoformkikare!” ”OK, bara du vet vad du gör.” ”Ja, jag behöver en toarulle, grönt omslagspapper och tre glittriga klistermärken och kanske lite tejp och den här trasiga leksaken. Och en plastpåse!” ”OK, lämna inte saxen på golvet så lillebror klipper i fel saker.” ”Jaaaaaa! Jaaaaaag vet”
Jeg tenker og gjør mye som du, Clara. Og enig i at det kommer an på barna, ikke noen slags magisk foreldreskill. Det måtte i så fall være evnen til å slippe taket litt. 🙂
Så vis du är och vilken tur dina barn har med vettiga föräldrar. Mitt barnbarn sade när hon var 2 år ”jag kan mycket”, vilket hon bevisade på många sätt. Jag kan inte komma ihåg att jag störde mina barns lekar och de hade en enorm fantasi och kunde leka själva i timmar ute som inne. Jag hade inga syskon att leka med, vilket jag verkligen saknade, men vi var ett gäng ungar i grannskapet som lekte hela dagarna och vi var sällan inne mest för att äta.
När jag är med mina barnbarn så leker vi både inne och ute, spelar brädspel, går till lekparken, biblioteket och museer. Vi har så roligt och det är vår tid tillsammans härligt!
Jag tror att när barn känner sig älskade blir de trygga och harmoniska.
Så klokt! Föräldrar ska inte behöva stå påpass hela tiden. Sedan kan man ju inte alltid släppa ut barnen utan en vuxen. Det beror ju på hur man bor.
Förvånades av alla kommentarer.. självklart är alla barn olika och behöver olika mycket uppmärksamhet men tror också det är viktigt att de lär sig att underhålla sig själva. Men att man som vuxen alltid finns nära till hands. Vi läser och visar men man måste få utforska själv, de kan mer än man tror. Vi har en 1.5 åring hemma och har behövt barnsäkra mycket eftersom han klättar och river ner allt men efter det är gjort kan han härja runt och man kan göra något eget! Älskar hur du formulerat ditt svar och det bästa, ”stör aldrig ett barn som leker”.
Ett helt idealiskt upplägg i mina öron, för både barn och vuxna. Önskar jag hade en trädgård att släppa ut sonen i, men vi bor i lägenhet med balkong och sjuttioelva kodlås.
Låter så himla hemtrevligt. Jag skulle så gärna vilja ge mina barn lite mer av det livet. Vi bor i lägenhet i Stockholm, med en bilväg som löper precis runt huset (alltså både på baksidan och framsidan) och mycket folk som rör sig i området. Eftersom det ständigt byggs nya höghus i området är det massa lastbilar och dylikt som dundrar förbi. Vilken dröm att bo som ni och kunna ge barnen frihet. Vilka härliga uppgifter att få som barn; titta till fåren, gå ut med hunden eller leka i växthuset. Ibland önskar jag att jag och min familj fick bo med er för det låter så trivsamt och tryggt. Framförallt för min egen skull tror jag nästan 🙂
Vilket klokt inlägg! Jag har barn i samma åldrar som dina, och värdesätter verkligen att de lär sig att underhålla sig själva. Tycker att så många av deras kompisar liksom bara tar för givet att de ska få titta på skärm eller att man ska erbjuda dem någon rolig aktivitet konstant. Tror inte att det är farligt att ha långtråkigt ibland – tvärtom att det kan vara viktigt att vara understimulerad då och då, så att hjärnan får återhämta sig och att barnen kan utveckla sin kreativitet, att hitta på något kul för sig själva! Här hemma brukar de få välja mellan att vara med och laga mat/handla/tvätta/annan syssla eller leka själva, vilket passar oss som familj bra.
Det slog mig nu hur klok du är Clara! Jag har följt din blogg flera år, i början mest på lite distans, men sen vi köpte hus och jag blivit ännu mer intresserad av självhushåll och har både växthus och höns går jag in här för inspiration. Nu när jag fått barn känns din blogg ännu mer som en kunskapskälla. Till någon slags källa av kunskap men utan pekpinnar och väldigt kravlöst. Jag vet i tusan hur du lyckas med att både ge tips och råd som verkar så genomtänkta och bra men utan att det bli till krav?! Att det sen alltid (?) är trevlig stämning i kommentarsfältet även från de som inte alltid håller med dig är så befriande! Ville nog egentligen bara säga att du gör en fantastiskt bra jobb! Grattis till underverket i magen & hoppas du får en fantastisk höst med din finna familj! 🙂
Så himla bra inlägg! Tack för inblicken i dina tankar! KRAM!
Jag fattar, jag gör likadant med mina barn 4 och 8 år. Det jag märkt är även att jag får mer egentid till saker om jag är hemma själv med dom än när vi är två vuxna i huset. Det finns ingen annan att förhandla med, bara mig som inte alls vill leka hela dagarna. ”Stör aldrig ett barn som leker” words of wisdom!