Vi har sådana märkliga nätter nu för tiden. Våra barn har sovit i sina egna sängar sedan de var spädbarn. Men nu plötsligt ska alla sova inne hos oss. Det har varit så många ruskiga spökhistorier bland kompisarna att min stora son inte vågar ligga i sitt rum. Och eftersom storebror sover i samma säng som lillebror vill inte lillebror bli kvar själv. Och när barnen smiter in till oss på natten passar Melker på att följa efter. Så nu är det jag och Jakob, en sjuåring, en fyraåring och en hund som sover tillsammans. Plus min stora mage där det sparkas och levs rövare nätterna igenom.  Det är svårt att få en blund i ögonen.

Men det är också väldigt mysigt. Att ligga nära barnen, se deras ljusa hjässor sticka upp bland kuddar och täcken. Höra deras lätta snusande. Knäppandet i elementen som kommer igång vid femtiden, efter att ha varit avstängda under natten. Värmen som sakta sprider sig i rummet. Den svaga ljusningen vid horisonten, som skymtas bakom en ruta rosig av frost. Någon rullgardin har vi ännu inte hunnit ordna och från fönstret kan man  se både stjärnhimmel och norrsken när nätterna är klara.

Här ligger vi hela flocken samlade och hämtar kraft och närhet inför dagens alla utmaningar. Fint och jobbigt och mysigt på samma gång.